Diserna och ”Kvinnliga” högtider i Februari

Det finns forfarande de som insisterar på att Disablotet skall firas kring den 3 Februari, när Disa har namnsdag enligt den svenska almanackan. Vi andra Asatroende vet att Disting och Disablot firar man när Disarfullet inträffar, alltså vid nästa fullmåne, som är den 27 Februari, och ligger i slutet på denna månad. Emellertid är det fortfarande så att det är förlagda en hel del kalendariska ”kvinnliga” högtider i början på Februari, som har med Diserna och den Nordiska traditionen att göra, i alla fall på så sätt att de knyter an till allas vårt Indoeuropeiska Ursprung.

Mer om Disablotet kan du läsa under huvudrubriken ”Högtider och Blot” och underrubriken ”Disablot” här ovan, för det här är ämnen, som jag berört i flera år. Ursprunget till festen för Diserna, de kvinnliga ödesgudinnorna och skyddsmakterna för den egna ätten, ligger i att vid Vinterns slut börjar förråden av mat ofta tryta, och även i nutidens Sverige ser vi nu hur Regeringen Löfvéns energipolitik misslyckats, och det börjar råda akut elbrist för industrin. I gamla tider var det förstås ännu värre, för då kunde en lång vinter betyda detsamma som svält, eller minskade chanser till överlevnad, och då var det inte konstigt att livets och vårens makter anropades.

Romarna anropade Juno Sospita, vars tempel låg nära Janustemplet och templet för Spes eller Hoppet i södra delen av Forum, passande nog. Juno Sospita var också krigsgudinna, likt Freja, och hade med nationens öde att göra, även om Junos vanliga roll som Modergudinna, mestadels motsvarades av Frigg – som ju ”alla varelsers öden känner” i vår mytologi.

Kelterna firade Imbolc för två dagar sedan en offerhögtid eller ett blot vars namn man tror kommer från ”ewe milk” och har samband med att fåren och fårtackorna borde börja lamma och mjölka såhär års, men också vårens ankomst i allmänhet, och anledningen till alltsammans var alltså inte mycket annorlunda än i Norden, och det gamla Rom. Imbolc är emellertid också starkt kopplat till den keltiska Gudinnan Brigid, gudinna inte bara för hemmets härd, utan också striden – och även där ser vi ekon av både Juno och Diserna. De kristna uppfann som vanligt ett fiktivt helgon, som skulle ha levt på 400-talet och försökte på så sätt ”kristifiera” och stjäla hela högtiden, vilket de inte hade minsta rätt till. Nuförtiden anser de flesta forskare att ”St Brigid of Kildare” bara är en kristen bluff.

På Irland firar man ännu Brigids fest med offer av halmkors (ursprungligen halmgubbar, julbockar och liknande) i heliga källor, och man firar också att vårsådden snart kan börja – Irland har ju ett mildare klimat än hos oss – och man firar slånbärets blomning – Blackthorn på Engelska – tänder ljus, hedrar de heliga källorna och äter traditionell mat, liknande de ”rester” som serveras vid Tjugondag Knut och det Isländska Thorrablotet, och som markerar att Julen är slut, och att hårda tider nu står för dörren… Framförallt äter man olika sorters ”såkakor” eller bröd, och bröd, offrade till Diserna, ingick antagligen också i den nordiska traditionen ” food such as colcannon, sowans, dumplings, barmbrack or bannocks” skriver Wikipedia..

Men – under alltsammans syns det ändå, att skottarnas och Engelsmännens ”St Bride” bara är ytterligare en variant av Diserna, och kanske också en trefaldig gudomlighet, som Nornorna. Det går inte att förneka Disernas inflytande, hur mycket dessa besvärliga kristna än försöker ! Kristna i Sverige och Katoliker håller också på och tjafsar mycket om ”Jungfru Maria” såhär års. De firar något som heter Kyndelsmäss eller Candlemass, och insisterar på att det hela ska ha med deras kyrkor att göra, men så är det inte alls, för så har det nog aldrig varit, i någon del av Världen.  Kyndelsmäss har aldrig firats i Västeuropa förrän på 600-talet, medan Disernas fest går flera tusentals år tillbaka i tiden.

Brigid skildras oftast som ett eldfängt, rödhårigt fruntimmer…

Varför festen alls har med ”Kyndlar”, alltså ”Candles” eller stöpta ljus att göra, beror nog bara på inflytande västerifrån, och hur som helst kan man i de nordiska länderna iaktta att solljuset såhär års börjar bli starkt nog för att arbeta vid, även om kvällarna och på morgonen, och enligt svensk folktro – traderad av Ebbe Schön och andra skulle man i Västergötland vid Kyndelsmäss ha ”fästat elden med Brännvin” vilket innebar att alla i hushållet skulle ha hällt alkohol på glöderna av elden, och låtit den brinna ut tills nästa dag, då man tände den igen. Alla de ”WHAAMF!” och ”poff” samt explosioner som måste ha uppstått, var väl ett lika bra sätt att hylla Eldgudinnan Brigid som något, och det skall man också ha gjort i Norra Bohuslän, skriver han – men varifrån kommer dessa traditioner med ”Eldborgs Skål” – kan de möjligen ha kommit med kristna missionärer från de Brittiska öarna – Västergötland kristnades ju därifrån – till skillnad från Svealand, där tyskar var verksamma – eller är detta rester av Disernas och Nornornas kult…?

Vid Kyndelsmäss skulle också ljustillverkningen vara över, sa man i hela landet, och det har jag tagit fasta på. Av ljusrester har jag gjort blotljus, som alltid, och här ser ni årets produktion. Dessa fungerar lika bra ute som inne, och kan dessutom fungera som braständare (men inte pederaster !) till valborgsbål och stora eldar – man slänger bara in ett av dessa ljusklampar bland veden, för att få den att flamma i högan sky – och förutom ljusstumpar kan man ta fårtalg, bivax och gamla värmeljus för paraffinets skull och framställa dessa ljus i olika färger – vilket kanske är en hednisk hobby i sig.. Om Lärkan kom till Kyndelsmäss, flög hon aldrig högre än oxen bar sina horn, sa skåningarna, och där kunde Kyndelsmäss innebära en tidig vår – medan Västgötar och Värmlänningar insåg att ”dagen längt sig en timma i båda ändar” tills den dagen, medan Hälsingarna trodde att ”Kyndelsmässotö ger dålig skörd och ruttet hö” och nästan alla hedningar ansett att den blåst som möjligen råder på Blasisus dag, innebär blåst i flera veckor...eftersom man här i landet aldrig förstod och aldrig höll med om de katolska prästernas mässande..

 

 

Gårdstomte nummer 4… samt nr 5

Jag fortsätter min avhandling om 24 sägner om gårdstomtar. Av någon anledning nämnde jag DN-journalisten Clas Svahn i ett helt annat slags inlägg – denna blogg spänner över mycket, och behandlar inte bara ett ämne – och det är förstås föga förvånande, eftersom det var just han som recenserade den i juletider alltid aktuelle Ebbe Schöns bok från 2014.

Enligt Ebbe Schön, denne firade etnolog och tidigare chef för Nordiska Muséets folkminnesavdelning, så är det helt säkert så att gårdstomten, som självständigt väsen, kan ledas tillbaka till Vikingatiden. Fast – hans bok bär också lätta spår av PK-tomterier, av en sort som är rätt vanlig nuförtiden.

Arbetarbladet i Gästrikland skrev redan 2012 om sägnen med den minste gårdstomten, som bär på ett enda halmstrå, och som blir hånad av en bonde för den sakens skull, fast hela gårdens äringslycka sitter i det enda halmstrået. Den sägnen finns bevisligen i Gästrikland också, och inte bara i Småland.

Dessutom har Arbetarbladet redan det året för evigt fastlagt Gårdstomtarnas natur, och deras sätt att uppträda:

Den fryntlige pajas som vi kallar jultomten har inte mycket gemensamt med de små vresiga gårdstomtar som i kanske tusen år vakat över våra hem och arbetsplatser. I dag har de båda figurerna blandats ihop och man får väl erkänna att det är mysfarbrorn som avgått med segern. — — Det finns många sägner om vår svenska tomte. De flesta handlar faktiskt om hur barsk och grinig han kunde vara. Om folket på gården inte gjorde exakt som han ville så kunde de åka på en rungande örfil eller få en välriktad spark i ändan.

— —

Men man kan inte säga annat än att gubben gjorde rätt för maten. Med denna årliga lilla grötportion som enda drivmedel arbetade han otroligt hårt, släpade och slet på gården och ställde allt till rätta.

Tomtarna jobbade mest på nätterna och för att få vara ifred för människorna brukade de för säkerhets skull göra sig osynliga. Men några gånger har tomtegubbar visat sig för oss människor – även här i Gästrikland. Och ska man tro de gamla uppteckningarna så var den här billiga arbetskraften mest i farten i den sydligaste delen av landskapet.

  • Arbetarbladet, 2012-12-16

Detta stämmer inte helt. Även om Gårdstomtarna får konkurrens av Vittran i Norrland, Jolbänningarna (Jämtland) eller allsköns vättar längre norrut, så räckte det inte alls med ett grötfat till Jul allenast, som denna uppteckning från Ryssby, 1930 visar

Illustration ur Ebbe Schöns ”Gårdstomten på Ryk”

” En bonde hade mycket korn moget, så han lejde en hop kvinnor till att skära säden. Det klarade de inte av i tid, så bondmoran fann på råd. – I natt, sade hon, ska jag se till att kornet blir skuret och höstat, så jag kokar gröt och ställer ut fatet på en sten i skogen, så att Råden (ett annat namn för gårdstomten) ska skära kornet.

Sagt och gjort – och har man sett ! – nästa morgon var allt kornet skuret. Så kom då tiden då havren skulle skördas, och bonden hade förstås lika ont om arbetsfolk då. Moran i gården gjorde likadant som förut, hon kokte gröt och satte ut på en sten i skogen, och för att det skulle smaka riktigt bra lade hon en klick honung mitt i gröten..

Men gårdstomten hade också en dräng – och när de två fick se honungsklicken, sade de: ”Nej usch – här har de gjort något fult i gröten åt oss – folkaskit äter vi inte !” Och när morgonen kom, stod havreåkren lika orörd som förut..

Har alla de här historierna om arbetande gårdstomtar någon sensmoral ? Moralen i historierna verkar vara, att arbetaren är värdig sin lön, men inte mer – lyx och överflöd hatar tomtarna lika mycket som orättvisor, och de håller fast vid det som gammalt och fornt är, tycks det.

Arbetarbladet berättar om Gysinge bruk, för i Gästrikland och Hälsingland tycks det också ha funnits brukstomtar, likt gruvtomtarna i Dalarna, ett enkelt men ihärdigt släkte:

Även på bruket i Gysinge bodde en tomte. Ibland gick han klädd som smederna i lång vit skjorta och förkläde. Men han hade förmåga att byta skepnad lite hur som helst och föredrog av någon anledning att se ut som en råtta. Men inte vilken råtta som helst – utan en som var svanslös, skallig och enögd. Och stor, ja nästan som en katt!

En dag kom en ny dräng till smedjan. Tomteråttan blev nyfiken, så han hoppade fram och satte sig på hällen framför elden och blängde på nykomlingen med sitt enda öga. Drängen, som knappast kunde veta vem han träffat på, höjde sin hammare och tog ett steg närmare. Då skrek mästersmeden:

– Låt bli! Slår du ihjäl den där så blir vi olyckliga!

I samma ögonblick förvandlade sig den otäcka besten till en tomte och rusade därifrån på klapprande träskor. Det berättas också att tomten i Gysinge en gång räddade hela bruket från att brinna ner. Det var en julnatt när eldvakten, som var ensam i tjänst, somnade och inte vaknade förrän tomten skrek i hans öra:

– Karl Jan! Sprutan sitter på dörrposten och hinken är nedanför!

Den sömndruckne ynglingen flög upp och upptäckte att det brann i smedjan. Men inte värre än att han kunde släcka elden.

En liknande historia finns upptecknad från Annerstad i Småland, 1957. Där skall en man ha sett gårdstomtar i tjogtal ha sprungit omkring och burit ut brinnande kol, när det hade tagit eld i halmen till en lada, tro det den som vill.

I Östergötland har självaste Brandförsvarsförbundet i flera år brukat utse årets Brandtomte, till det företag eller institution som bäst förebygger eller släcker bränder under Jul. Ett lovvärt initiativ – eller hur goda medborgare (för det är ni väl ?) Ni har väl brandfilt, brandvarnare och släckutrustning hemma – och ger akt på torra julgranar och levande ljus och eldar nu till helgen…