Gårdstomte nummer 21 – 24 och en hälsning inför Julen

Jag återberättar nu de sista sägnerna om Gårdstomtar ur Per Gustavssons och Boel Werners bok om Gårdstomtar, som kom ut för några år sedan, samtidigt som jag utbringar en skål för Julen och Julblotet, som rätteligen bör firas tre dagar efter Vintersolståndet, och inget annat.

Att Julen rätteligen skall firas på den plats den har idag, och inte bör blandas samman med Midvinterblotet vid Vinterns mitt i Januari, eller Thorrablotet i Thorre eller Thors månad, har man förstås vetat länge. Prokopios visste det på 530-talet, när han skrev om förhållandena i Thule, Wulfila visste det på 300-talet, när han översatte Julmånaden, Fruma Jiuleis till December på Gotiska, och Beda Venerabilis i England på 700-talet visste det, när han sade att Angelsaxarna förstås firade geola eller Jul de också – efter Vintersolståndet och i December.

Över hela Norden, och även i Tyskland och Alpområdet har man tänt eld på ett enormt solhjul vid det nya årets början, och den seden har varit väl dokumenterad av forskare i flera hundra år – egentligen är det bara Heimskringla och Snorre Sturlasson, 200 år efter det att Asatron förbjöds på Island, som blandar ihop Höknätterna vid Vinterns början i Månadsskiftet December-November med Midvintern, och påstår att Julen skulle ha firats då – i Västnorden – men att den kristne Håkon Jarl skulle ha flyttat den till den kristna Juldagen – vilket det saknas belägg för i alla andra källor. 

Kort sagt – det finns ingen anledning att tro, att Julen firats på någon annan tidpunkt än just vid Jul, som det rätteligen är och bör vara, och alla spekulationer om en månkalender, kan vi utesluta ur sammanhanget. Tyska forskare har utöver det också visat att nymånen efter Midvintersolståndet, och inte fullmånen, var det rätta datumet för att fira Jul, vilket innebär att Julen även enligt månkalendern inträffade mellan 22 December och absolut senast den 19 Januari, och man bör komma ihåg att Julen räckte tolv dagar, och hela Jultolften. För övrigt – när alla äldre källor säger att Julen firades före nyåret och inte efter det – vad finns då för bevisvärde i 1200-talets osammanhängande uppgifter om att den skulle ha firats i Januari ?

Nu är det alltså snart Jul, och därmed lyser jag även Julefrid över den här bloggen – samt går att fira Jul med mina nära och kära.

Men – innan dess några vittnesbörd om Gårdstomtarna och deras framfart. Från Torpa i Halland berättades det kring 1947, att en bonde var känd för att ha en tomte på gården, men en dag fann han sin gamla märr uppe på Hörännet. Han kunde inte för sitt liv begripa, hurhon kommit dit, så han fick kalla på en hel hop karlar för att alls få ned märren därifrån. Men från ladugården därunder hördes tomtens röst:

Det är skit till folk som inte har någon armstyrka nuförtiden – Jag lyfte märren ditupp ensam !

Från Blekinge och Karlskrona-trakten berättade Jan Öjvind Svahn år 1989 om en händelse han fått återberättad under sin barndom. Den finns på sidan 88 i boken ”Ur Oknyttens Värld” som ingår i serien ”Svenska Folksagor” som ni kan köpa på antikvariat.  ”På en gård skulle en ko till att kalva under Juletid. Folket turades om för att gå ut och se om där blivit någon kalv, och en kväll var det pigans tur. Naturligtvis visste hon med sig, att det första husbondfolket skulle fråga henne när hon kom tillbaka, var om det fötts någon kvigkalv eller månne en tjurkalv, så hon kände mycket riktigt den nyfödda kalven ute i ladugården mellan benen.

Men då spratt kalven till, och förvandlades med ens. Det var ingen annan än gårdstomten, som förvänt synen på henne. Och den lille rackaren hoppade runt, dansade och sjöng: ”Pigan tog mig på tasken och koddarna, ja på tasken och koddarna !

Samma sägen finns också i England, där ett väsen vid namn Hedley Kow från Northumberland eller Nordimbraland, som Nordmännen sa – kan förvandla sig på samma sätt, och oftast uppträder i gestalt av en kalv, som skrämmer vettet ur vägfarande. Om traditionen bakom sägnen inte är Vikingatida, hur spreds den då över Nordsjön, då väl Blekinge och Northumberland aldrig haft några särskilt täta sjökontakter, förutom under Vikingatid ?

Från Kvibille i det på gårdstomtar rika Halland berättas det om en bonde, som på 1930-talet försökte flytta ifrån sin gård, bara för att slippa gårdstomtens spratt. Men flyttlasset välte tre gånger, och när bonden för tredje gången ställt allt i ordning, stack där upp en tomte ur varje bytta, fat och stäva, och de hojtade allesammans ”Vi flötter idag, vi flötter idag…” Och fri från Gårdstomtarna, blev han aldrig…

Exakt samma saga finns i Yorkshire och Northumberland, där den ska gälla en enstaka ”Boggart” eller en vätte av mera ondsint slag, som säger en replik i stil med ”Aye George, we’re flitting too, we’re flitting too” – vilket förstås är Nordiskt språk från den gamla Danelagen – för underligt nog är det just det nordiska ordet ”flitting” eller flytta som står i alla uppteckningar, och inte alls ”moving” som det ju heter på Engelska. Hur gammal är då den sagan, och hur kom den till Danelagen, om inte med Vikingarna ?

Och så var det gårdstomte nummer 24. Från Stenkyrka i Bohuslän berättade man 1948 om en gubbe, som hade en gårdstomte och ville bli av med tomten, eftersom gubben bodde på Tjörn, och var alldeles för kristen. En julkväll sade han till pigan att gå ut i ladugården och hålla upp kjolarna, och det skulle åter upprepas tre julkvällar i rad under Jultolften. Den tredje kvällen kom Tomten in i stugan, och sa till husbonden att han sett tre ekskogar växa upp och ruttna ned, men aldrig hade han sett något så styggt kärringarsel. Bonden låtsades som ingenting, och gav min av att han inget förstod.

Men nu flyttar jag, och kommer inte igen !” sade Gårdstomten, och sen den dagen såg man inte till honom, men otur och olycka följde bonden allt framgent, för se gårdstomtar skall man hålla sig väl med.

Hej Tomtegubbar ! Tillfälligtvis verkar just kustlandskap, som Halland, Bohuslän och Blekinge vara rika på sägner om Gårdstomtar – betänk nu det och ha en GOD JUL !

Gårdstomte 19 – 20

Från Mellösa, nära Flen i Södermanland kommer en berättelse om Gårdstomtar, som kan vara äldre än man tror. Första gången den skrevs ned var runt 1943, men ett motiv i den – gissa vilket – går tillbaka till Asatrons Värld…

På en gård han aldrig drängen tröska klart säden före Jul, för Gårdstomten drog ständigt ny säd till Ladan, som vissa tomtar har för sed. Så, en mörk kväll ställde sig drängen på vakt innanför dörren till ladan med en stor slägga, och plötsligt gick dörren upp. Det var Gårdstomten om kom in. Ute regnade det, som dt ofta gör vid den här årstiden och tomten sa: ”det regnar smått, det regnar smått” när drängen drämde till honom med släggan, rätt i huvudet, men tomten bara fortsatte gå och sjöng ”Det faller stora droppar också, det faller stora droppar också…

Engelsk illustration från 1884 till  Sagan om Tors färd till Utgårdaloke, och mötet med Skrymer

I sagan om Tors Färd till Utgårda-Loke, som återfinns i Sturlassons Edda, förekommer Jätten Skrymer, som i verkligheten inte är någon annan än Utgårda-Loke själv. Han förvänder synen på Tor, så att han drämmer hammaren i tre stora fjäll, och orsakar dalar; samtidigt som Skrymer till slut vaknar och säger att en fågel i träden ovanför kanske skitit på honom, efter Tors hårda hammarslag. Den senare sägnen redovisar samma motiv i något omtolkad form, och då förstår vi hur gamla sägnerna om Gårdstomtar måste vara.

Gårdstomte-sägen nummer tjugo kommer från Angelstad i Småland, där man så sent som på 1930-talet berättade en sägen om en man som ute på vägen såg en Gårdstomte, och gjorde misstaget att hälsa på den – för ser man tomtarna, bör man inte nämna att de är där om man vill undgå deras vrede. Mannen fick en rungande örfil, och irrade så runt i timmar, utan att hitta rätt väg eller kunna ta vara på sig. Till slut vrängde han sina kläder ut och in, och då blev han varse att han stod rakt framför en stor göl ute på en skogsmyr. Hade han inte vrängt kläderna i tid, hade han rent gått ner sig, men nu hade han tur, och undgick detta öde.

 

På Gotland finns som bekant Bysen, ett väsen som antas ha fått sitt namn efter Hiisit, de finska trollen eller jättarna, och de leder också ofta folk fel på liknande sätt – så därifrån kommer antagligen denna sägen innan den flyttades till Småland, och dessutom överflyttades på en Gårdstomte, som sällan eller aldrig lär narra folk på detta vis, trots sin ofta omvittnade kärvhet.

Men Hiisit, sägs det, eller väsen som leder folk fel väg, eller som orsakar desorientering och yrsel hos de som försöker störa de dödas frid, finns ofta nära järnåldersgravfält i den finska folktron. Ett mycket närbesläktat väsen är Dagståndaren i Skånsk folktro, som förklaras som en osalig, som inte i tid hinner tillbaka till sin egen grav innan soluppgången. Så sent som 1984 mötte jag faktiskt själv en Skånsk pansarkapten, som på fullt allvar trodde på fenomenet – han hade iakttagit att folk ofta snubblade, gick bort sig eller råkade ut för oförklarliga motorstopp intill en väg över ett gravfält i närheten av Sösdala – men om det är sant, vet jag inte – för osvuret är oftast bäst när det gäller skånska kaptener…

I trakterna av Vätteryd, som just fått sitt namn av de vättar, som ska finnas på platsen, finns ett enormt järnåldersgravfält med mer än 600 bevarade gravrösen. Dit bör man inte gå efter solens nedgång…

Gårdstomte nummer 11, 12 och 13

Jag fortsätter med min uppräkning av sägner om Gårdstomtar, 24 till antalet. De två senaste handlade om att städsla en tomte för arbete på en gård, men det finns även sägner som handlar om vad som kan hända när man inte tar emot Tomtens, och därmed förfädernas hjälp. Från Norrbyås i Närke berättades det någon gång före 1860 för folklivsforkaren Nils Gabriel Djurklou om en bonde som hässjade hö helt ensam, eftersom han inga drängar hade, och hans hustru var sjuk.

Den som nu hade någon som kunde hjälpa till” sa bonden halvhögt för sig själv, och knappt hade han sagt detta förrän en liten pojke i grå rock och med röd luva kom fram ur skogen. Men bonden nekade, och sa att han inte hade råd att hålla en dräng, fattig som han var. Då försvann tomten med ens, och för varje höstack som den arme mannen räfsade ihop för att hässja, kom där en virvelvind och spred ut höet. Och så länge han levde fick bonden ångra, att han inte sagt ja till Gårdstomtens anbud.

En sägen, som finns från Blekinge i söder till Hälsingland i norr, handlar om en hård vinter, då snön föll redan i September, och en gårdstomte som tröskad och ryktade hästar inomhus. Framemot December, då det var alldeles mörkt, fick hustrun på gården syn på honom, och han såg ut som en liten grå man i slitna och trasiga kläder.

Då satte hon sig att sy nya byxor och en tröja till honom, och stickade till och med en luva, medan mannen gjorde små träskor av en alekubb. När Julkvällen kom, lade de ut de nya kläderna åt tomten, och satte ut ett stort fat gröt åt honom, men från den dagen var det alldeles tyst i ladugården och man såg inte till någon gårdstome mer. Och inget arbete blev där utfört, med mindre att gårdsfolket själva arbetade dubbelt så hårt som förut.

En morgon gick bonden på gården upp vid midnatt, och fick se tomten i sina nya kläder. Vid hans fötter satt ladugårdskatten, och tomtormen, som brukar finnas på de flesta gårdar. Och Gårdstomten gick fram och tillbaka, fram och tillbaka i sina nya granna kläder, medan djuren såg på. Då sade bonden: ”Även om du inte vill arbeta mer, kan du låta bli att visa högfärd”. Då gav gårdstomten bonden en sådan örfil, att han föll avsvimmad till marken, och från den dagen såg man ingen gårdstomte, huskatt eller tomtorm på den gården mer.

Underligt nog finns samma sägenmotiv spritt över hela de brittiska öarna. I sägnen om ”The Cauld Lad of Hylton” från ett slott i Sunderland, Södra England (se illustration ovan) är gårdstomten snarast ett spöke, och har sitt upphov i en mördad stalldräng, som också flyttar från gården när han få nya kläder. I andra versioner är det ”goblins” eller ”brownies”, små bruna eller grå varelser som fyller exakt samma roll som gårdstomtar, och som säger repliker som ”what have we here, hempen hampen – here will I no more tread or stampen” när de får nya kläder av hampa eller annat tyg, och ordet ”stampen” finns inte annat än i Danelagen, eftersom det är inlånat från de Nordiska språken, och väl knappast finns i riktig Engelska.

Enbart Engelska Wikipedia listar inte mindre än sex andra exempel, från de delar av England och Skottland som koloniserats av Vikingar. Om sägnerna om Gårdstomten, som blir högfärdig då han får för mycket, inte är komna med Nordmännen till England, och därmed Vikingatida, hur kom de alls dit ?

I en annan, överallt spridd historia hjälper Gårdstomten en fattig bonde med att skaffa fram mer säd och brödsäd till vintern. Han traskar iväg sju mil och tar sju skylar med sig där han kan hitta dem – och en skyl säd är 12 kärvar, så Gårdstomten bär tillbaka 84 kärvar på en och samma gång, men på väg tillbaka möter han bonden ”Sju skylar och sju mils väg – det är allt drygt!” säger gårdstomten då. Bonden råder honom att vila en stund, men när Tomten skall till att ta i igen, får han inte upp lasset på ryggen. ”Hade jag vetat, att vilan var så god, skulle jag inte ens försökt !” säger han.

Till sist ett inlägg från Stensjömåla i Småland, där folk – kanske med tomtar på loftet – sagt sig se Gårdstomtar på riktigt..

Gårdstomte nummer sex, sju och åtta

Oförtrutet, fastän försenad, fortsätter jag med min egen Hedniska Julkalender – eller artikelserie – om Gårdstomtens sanna väsen eller natur. Sällan eller aldrig får jag så mycket tid om dygnet att jag kan få skrivet allt vad jag vill skriva, och idag har jag sett ännu ett kristet hat-inlägg på Youtube, lagom till Julen, där man förstås hävdar att gårdstomtarna skulle vara djävlar eller demoner, som vi hedningar hyser i våra hem, och umgås med till vardags.

Jag är inte precis förvånad.

Denna tro är gammal, och redan ragatan och satkärringen den ”Heliga” Birgitta varnade folk för att tro på ”Tomtha Gudhi” och sätta ut gröt till honom. I USA finns det sedan årtionden tillbaka hela sajter, som hävdar att ”Santa” eller Jultomten skulle vara lika med Satan, och inte Oden, samt andra sedvanliga kristna dumheter. Jag tänker inte länka till dem, så ni får leta på nätet själva, om ni ens vill.

Murad ? Tja, snarare Stenad eller Lurad ? (Se upp för Hasch- och Lakritstomtar nu till Julen…)

Förvisso finns det väl stora och små tomtar av alla de sorter och slag, ja även Haschtomtar och Lakrits-dito. Här i huvudstadens nordvästra sektor, där jag själv bor är båda sorterna just nu väldigt frekventa – vi har säkrat bevis i form av askan, men inte sett röken av dem, så att säga – men riktiga tomtar, ja – det är de – det kan jag försäkra er om.

En gladare nyhet är då att den ökände danske frikyrkopastorn Jon Knudsen från Lökken nu lagt ned sin sajt ”Nisseinfo.dk” som detta år slutgiltigt försvunnit från nätet. På den sajten propagerade han ivrigt för att Demoner och Djävlar verkligen fanns på riktigt, helt utan hämningar, och han hängde också människostora Tomte-dockor i en galge utanför sin kyrka, där skolbarn och förbipasserande kunde se den, men det var INNAN danskar från Lökken och hela Danmark skickade roliga Tomte- eller Julenisse-kort till Pastorn, skivor med Julmusik typ ”Paa loftet sidder Nissen me sin julegröd, ja julegrööd !” eller ”I’m dreaming of a white X-mas” och lättklädda kvinnor i minimala tomte-kostymer dansade i glad ringdans utanför hans fönster, spritt språngandes i vinternattens frid..

En dansk ”Nissehader” – som detta år tycks ha lagt ned sin gängse verksamhet…

Stoppad av Tomtemor – Jo jo !

Fast – det såklart – nu dröjer det väl inte länge förrän någon kristen kommer med sin Julstjärne-terror – och likt redan Sydsvenskan 2007 på fullt allvar hävdar att det skulle finnas hemska Satanister i alla svenska hem, så fort någon vänder en femuddig eller sju-uddig julstjärna med en udda spets nedåt. Denna besynnerliga kristna lögn eller skröna började spridas redan 2007, och vi har fått se den upprepas flera Jular sedan dess, men hittills i år har den inte fått göra premiär i spalterna, eller publiceras på SVT som vanligt – denna vår Älskade Statstelevision är ju som vi alla vet ett under av ära och redbarhet, ja den kan helt enkelt inte ha fel..

Nåja – senast SVT verkligen gav luft åt den sortens kristna dumheter var 2017, alltså 10 år efter det att orimligheten om Satanister i alla svenska hem först hade publicerats... Få se vilken ”Julpajare” de tänker lansera denna gång – för vi slipper väl inte undan ?

Att Julstjärnor med fem eller sju spetsar hänger såhär, beror förstås på att elsladden (om de är upplysta, som på bilden) måste hänga mellan två spetsar, för att Julprydnaden ska få balans – eller upphängningen, om det är en icke elektrifierad stjärna. Svårare än så behöver det inte vara, och om även dessa stjärnor till predikanter eller frikyrkopastorer hade insett detta, skulle mycket vara vunnet.

Kan någon kristen idag på allvar tro, att man skulle ”dyrka Satan” i alla svenska hushåll, om det sitter julstjärnor i fönstren ?

Angående Horn-Per och hans Onda Hemskingar, för att inte tala om Gammel-Erk och hans Hemska Ondingar, alltså om Shaitan, som muslimerna tror på, ni vet Hin Fule, alltså Han-som-tyckte-att-Åmål-ändå-var-något så har jag idag mottagit ett meddelande på Facebook från just dem, och ack ack ack – de e ju bara såå onda och hemska så, för hör och se vad de skriver:

Om detta är Satans egen ”För Fan” klubb, så tycker jag den låter ganska så rationell…

Nåväl. Nu över till våra gårdstomtar och deras sanna natur, sådan den bevarats i fullt autentiska uppteckningar.

Någon gång före 1951, säger sagesmannen Gunnar Nilsson på Dalslandsnäs, var det en hästryktande bonddräng, som envisades med att röka pipa. Han rökte bara tobak, dock, för på den tiden var haschtomteriet i vårt land inte lika utbrett som nu. I Decembermörkret märkte han, att pipan som lagts i stallfönstret var borta varje kväll, som den tagits av en osynlig hand, men nästa morgon var den alltid där igen.

När drängen en natt vaknade om natten och såg ut genom sitt eget sovrumsfönster i drängstugan, vad fick han då se på en sten utanför – jo – en piprökande tomte. Och aldrig mer behövde han rykta hästar om morgnarna, så länge gårdstomten inte saknade pipa och tobak.

Och det var gårdstomte nummer 6.

Från Ryssby, Småland, 1953 berättades det om en piga, som före Jul skulle lämna gården där hon arbetade och gå hem till sina föräldrar, såg ett ljussken i skogen framför henne då hon skulle gå tillbaks, vid midnatt. Bondmoran hade nämligen gått ned till stallet, och ropat åt gårdstomten att ta rätt på pigan, och när hon närmade sig gården, fick hon se en lykta framför sig, som lyste henne hela vägen hem, men hur det var, och hur fort hon än gick, kunde hon aldrig hinna upp lyktan, eller se vem som höll i den. Väl hemma fick hon packa sig ut i stallet med en kopp mjölk. Den skulle gårdstomten ha, därför att han hållit sitt löfte.

Att hålla Eder och löften är också Asartrons väg, men det behöver jag väl knappast påpeka. Och det var gårdstomte nummer 7

Från Annerstad, som ligger i trakten av Ljungby, berättas det i boken ”De låga små stugornas folk” (1947) om en skräddare, som var på en gård och sydde kläder till allt husfolket, drängar som pigor och husbondfolk. Han hade mycket att göra, och satt uppe och sydde ovanpå bordet tills midnatt en Tors Dag. Plötsligt öppnades dörren, och ljuset han arbetade vid blåstes ut i ett vinddrag. När han försökte tända det igen, kom där en jordkoka vinande genom luften, och slog undan handen för honom, och hur han än försökte, gick inte ljuset att tända. Det var gårdstomten, som tyckte arbetet skulle vara slut för dagen..

Det var gårdstomte nummer åtta. Endast hedningar arbetar hårt dagen ut, dugliga utan måtta.