Gårdstomte nummer 21 – 24 och en hälsning inför Julen

Jag återberättar nu de sista sägnerna om Gårdstomtar ur Per Gustavssons och Boel Werners bok om Gårdstomtar, som kom ut för några år sedan, samtidigt som jag utbringar en skål för Julen och Julblotet, som rätteligen bör firas tre dagar efter Vintersolståndet, och inget annat.

Att Julen rätteligen skall firas på den plats den har idag, och inte bör blandas samman med Midvinterblotet vid Vinterns mitt i Januari, eller Thorrablotet i Thorre eller Thors månad, har man förstås vetat länge. Prokopios visste det på 530-talet, när han skrev om förhållandena i Thule, Wulfila visste det på 300-talet, när han översatte Julmånaden, Fruma Jiuleis till December på Gotiska, och Beda Venerabilis i England på 700-talet visste det, när han sade att Angelsaxarna förstås firade geola eller Jul de också – efter Vintersolståndet och i December.

Över hela Norden, och även i Tyskland och Alpområdet har man tänt eld på ett enormt solhjul vid det nya årets början, och den seden har varit väl dokumenterad av forskare i flera hundra år – egentligen är det bara Heimskringla och Snorre Sturlasson, 200 år efter det att Asatron förbjöds på Island, som blandar ihop Höknätterna vid Vinterns början i Månadsskiftet December-November med Midvintern, och påstår att Julen skulle ha firats då – i Västnorden – men att den kristne Håkon Jarl skulle ha flyttat den till den kristna Juldagen – vilket det saknas belägg för i alla andra källor. 

Kort sagt – det finns ingen anledning att tro, att Julen firats på någon annan tidpunkt än just vid Jul, som det rätteligen är och bör vara, och alla spekulationer om en månkalender, kan vi utesluta ur sammanhanget. Tyska forskare har utöver det också visat att nymånen efter Midvintersolståndet, och inte fullmånen, var det rätta datumet för att fira Jul, vilket innebär att Julen även enligt månkalendern inträffade mellan 22 December och absolut senast den 19 Januari, och man bör komma ihåg att Julen räckte tolv dagar, och hela Jultolften. För övrigt – när alla äldre källor säger att Julen firades före nyåret och inte efter det – vad finns då för bevisvärde i 1200-talets osammanhängande uppgifter om att den skulle ha firats i Januari ?

Nu är det alltså snart Jul, och därmed lyser jag även Julefrid över den här bloggen – samt går att fira Jul med mina nära och kära.

Men – innan dess några vittnesbörd om Gårdstomtarna och deras framfart. Från Torpa i Halland berättades det kring 1947, att en bonde var känd för att ha en tomte på gården, men en dag fann han sin gamla märr uppe på Hörännet. Han kunde inte för sitt liv begripa, hurhon kommit dit, så han fick kalla på en hel hop karlar för att alls få ned märren därifrån. Men från ladugården därunder hördes tomtens röst:

Det är skit till folk som inte har någon armstyrka nuförtiden – Jag lyfte märren ditupp ensam !

Från Blekinge och Karlskrona-trakten berättade Jan Öjvind Svahn år 1989 om en händelse han fått återberättad under sin barndom. Den finns på sidan 88 i boken ”Ur Oknyttens Värld” som ingår i serien ”Svenska Folksagor” som ni kan köpa på antikvariat.  ”På en gård skulle en ko till att kalva under Juletid. Folket turades om för att gå ut och se om där blivit någon kalv, och en kväll var det pigans tur. Naturligtvis visste hon med sig, att det första husbondfolket skulle fråga henne när hon kom tillbaka, var om det fötts någon kvigkalv eller månne en tjurkalv, så hon kände mycket riktigt den nyfödda kalven ute i ladugården mellan benen.

Men då spratt kalven till, och förvandlades med ens. Det var ingen annan än gårdstomten, som förvänt synen på henne. Och den lille rackaren hoppade runt, dansade och sjöng: ”Pigan tog mig på tasken och koddarna, ja på tasken och koddarna !

Samma sägen finns också i England, där ett väsen vid namn Hedley Kow från Northumberland eller Nordimbraland, som Nordmännen sa – kan förvandla sig på samma sätt, och oftast uppträder i gestalt av en kalv, som skrämmer vettet ur vägfarande. Om traditionen bakom sägnen inte är Vikingatida, hur spreds den då över Nordsjön, då väl Blekinge och Northumberland aldrig haft några särskilt täta sjökontakter, förutom under Vikingatid ?

Från Kvibille i det på gårdstomtar rika Halland berättas det om en bonde, som på 1930-talet försökte flytta ifrån sin gård, bara för att slippa gårdstomtens spratt. Men flyttlasset välte tre gånger, och när bonden för tredje gången ställt allt i ordning, stack där upp en tomte ur varje bytta, fat och stäva, och de hojtade allesammans ”Vi flötter idag, vi flötter idag…” Och fri från Gårdstomtarna, blev han aldrig…

Exakt samma saga finns i Yorkshire och Northumberland, där den ska gälla en enstaka ”Boggart” eller en vätte av mera ondsint slag, som säger en replik i stil med ”Aye George, we’re flitting too, we’re flitting too” – vilket förstås är Nordiskt språk från den gamla Danelagen – för underligt nog är det just det nordiska ordet ”flitting” eller flytta som står i alla uppteckningar, och inte alls ”moving” som det ju heter på Engelska. Hur gammal är då den sagan, och hur kom den till Danelagen, om inte med Vikingarna ?

Och så var det gårdstomte nummer 24. Från Stenkyrka i Bohuslän berättade man 1948 om en gubbe, som hade en gårdstomte och ville bli av med tomten, eftersom gubben bodde på Tjörn, och var alldeles för kristen. En julkväll sade han till pigan att gå ut i ladugården och hålla upp kjolarna, och det skulle åter upprepas tre julkvällar i rad under Jultolften. Den tredje kvällen kom Tomten in i stugan, och sa till husbonden att han sett tre ekskogar växa upp och ruttna ned, men aldrig hade han sett något så styggt kärringarsel. Bonden låtsades som ingenting, och gav min av att han inget förstod.

Men nu flyttar jag, och kommer inte igen !” sade Gårdstomten, och sen den dagen såg man inte till honom, men otur och olycka följde bonden allt framgent, för se gårdstomtar skall man hålla sig väl med.

Hej Tomtegubbar ! Tillfälligtvis verkar just kustlandskap, som Halland, Bohuslän och Blekinge vara rika på sägner om Gårdstomtar – betänk nu det och ha en GOD JUL !

Gårdstomte 19 – 20

Från Mellösa, nära Flen i Södermanland kommer en berättelse om Gårdstomtar, som kan vara äldre än man tror. Första gången den skrevs ned var runt 1943, men ett motiv i den – gissa vilket – går tillbaka till Asatrons Värld…

På en gård han aldrig drängen tröska klart säden före Jul, för Gårdstomten drog ständigt ny säd till Ladan, som vissa tomtar har för sed. Så, en mörk kväll ställde sig drängen på vakt innanför dörren till ladan med en stor slägga, och plötsligt gick dörren upp. Det var Gårdstomten om kom in. Ute regnade det, som dt ofta gör vid den här årstiden och tomten sa: ”det regnar smått, det regnar smått” när drängen drämde till honom med släggan, rätt i huvudet, men tomten bara fortsatte gå och sjöng ”Det faller stora droppar också, det faller stora droppar också…

Engelsk illustration från 1884 till  Sagan om Tors färd till Utgårdaloke, och mötet med Skrymer

I sagan om Tors Färd till Utgårda-Loke, som återfinns i Sturlassons Edda, förekommer Jätten Skrymer, som i verkligheten inte är någon annan än Utgårda-Loke själv. Han förvänder synen på Tor, så att han drämmer hammaren i tre stora fjäll, och orsakar dalar; samtidigt som Skrymer till slut vaknar och säger att en fågel i träden ovanför kanske skitit på honom, efter Tors hårda hammarslag. Den senare sägnen redovisar samma motiv i något omtolkad form, och då förstår vi hur gamla sägnerna om Gårdstomtar måste vara.

Gårdstomte-sägen nummer tjugo kommer från Angelstad i Småland, där man så sent som på 1930-talet berättade en sägen om en man som ute på vägen såg en Gårdstomte, och gjorde misstaget att hälsa på den – för ser man tomtarna, bör man inte nämna att de är där om man vill undgå deras vrede. Mannen fick en rungande örfil, och irrade så runt i timmar, utan att hitta rätt väg eller kunna ta vara på sig. Till slut vrängde han sina kläder ut och in, och då blev han varse att han stod rakt framför en stor göl ute på en skogsmyr. Hade han inte vrängt kläderna i tid, hade han rent gått ner sig, men nu hade han tur, och undgick detta öde.

 

På Gotland finns som bekant Bysen, ett väsen som antas ha fått sitt namn efter Hiisit, de finska trollen eller jättarna, och de leder också ofta folk fel på liknande sätt – så därifrån kommer antagligen denna sägen innan den flyttades till Småland, och dessutom överflyttades på en Gårdstomte, som sällan eller aldrig lär narra folk på detta vis, trots sin ofta omvittnade kärvhet.

Men Hiisit, sägs det, eller väsen som leder folk fel väg, eller som orsakar desorientering och yrsel hos de som försöker störa de dödas frid, finns ofta nära järnåldersgravfält i den finska folktron. Ett mycket närbesläktat väsen är Dagståndaren i Skånsk folktro, som förklaras som en osalig, som inte i tid hinner tillbaka till sin egen grav innan soluppgången. Så sent som 1984 mötte jag faktiskt själv en Skånsk pansarkapten, som på fullt allvar trodde på fenomenet – han hade iakttagit att folk ofta snubblade, gick bort sig eller råkade ut för oförklarliga motorstopp intill en väg över ett gravfält i närheten av Sösdala – men om det är sant, vet jag inte – för osvuret är oftast bäst när det gäller skånska kaptener…

I trakterna av Vätteryd, som just fått sitt namn av de vättar, som ska finnas på platsen, finns ett enormt järnåldersgravfält med mer än 600 bevarade gravrösen. Dit bör man inte gå efter solens nedgång…

Nejdå, Jólasveinarna på Island är ingen ”ny” tradition…

Inför Midvintersolståndet och den längsta Julnatten, som kommer i morgon, finns det alltid dem som missuppfattar våra fäders Asatro, och därför är det dags för mig att vederlägga några fördomar igen. En av många helt obevisade och ur luften gripna påståenden man möter såhär års, är att traditionerna runt de Isländska Jólasveinarna eller ”Julsvennarna”, Jul-katten och jättinnan Gryla samt hennes man inte skulle ha med den nordiska Julen att göra, fastän ingenting kunde vara felaktigare.

Gryla skildras på det moderna Island som en barnätande häxa från Dimmuborgirs lavafält, där hon bor i en grotta. Hon anses komma ned till bygderna och tigga mat under Julen. (foto från Fossatun sagopark på Island)

Vid Julen är allehanda av folktrons farligare väsen som mest aktiva, också i Norden; och det har varit folktro sedan urminnes tid. Jättinnan Gryla, för att börja med henne, nämns redan i Eddan, och är därmed en del av Asatron så god som någon. Att mindre bemedlade tiggde mat under Juldagarna har vi redan varit inne  på i föregående inlägg om Julhögarna, och att folktrons väsen då kunde förmodas göra likadant, är på sitt sätt fullt logiskt. Gryla tänktes bo med sin tredje man Leppaludi, eller Läppblåsaren i en grotta i utmarken, men vid Jul samlar hon upp de stygga barnen i en säck, ifall hon nu inte kan få tag i annan mat, och de många Jólasveinarna eller Julsvennerna, som liknar nordisk folktros tomat, sägs vara hennes många söner.

Men för att räkna ut, hur den här sena, 1900-tals betonade traditionen skapades på Island, måste vi återvända till det Nordiska urhemmet. Jon Arnasson, en isländsk författare från 1800-talet, och ännu mer Johannes ur Kötlum, en 1900-talspoet som anno 1932 skrev sin bok ”Jólin Koma” eller ”Julen Kommer” bidrog till att ”Gullifiera” Jolarsveinarna, och skapade en av Bröderna Grimm och tyska sagoförfattare influerad ”Hans och Greta” version av dem. Ett klart fall av vad man kallar ”Christian Belittlement” eller Kristet förminskande med andra ord, som inte har något med den gamla folktron att göra, där Gryla var en jättinna eller en trollkärring, vilken som helst, och inte heller speciellt knuten till Julen. Hon hörde helt enkelt till Tors och de andra gudarnas fiender, som troddes stryka omkring i utmarken och utangårds så här års.

Sångerskan ”Björks” nutida sånger om Jólakötturinn, eller Julkatten som nuförtiden sägs vara Grylas husdjur, kan vi också glömma – det är ett annat sent påhitt, likt Coca-Colas Jultomte, en gång skapad av Haddon Sundblom, en svenskättad tecknare efter Nordiska förebilder, och beskrivningen av Torborg Lillvölvas röda och vita dräkt, fodrad med kattskinn, från Erik Rödes Saga.

Alla dessa moderna traditioner på Island har egentligen grenat ut sig från föreställningen om Gårdstomten, eller varje gårds ursprungliga brukare, som skulle få sin traditionella skål med gröt under Vårdträdet mitt på gårdsplanen. Redan 1915 skrev den skånske forskaren Martin P:son Nilsson och konstaterade att offren till Vårdträdet egentligen var till gårdstomten, som tänktes bo under dess rötter. I Norge hette det Tunträdet, och där satte man om julafton it öl, gröt, gorån, mjölk och brännvin i en särskild Julhög till gårdens väsen, och på samma sätt gjorde man i Värend långt in på 1800-talets andra hälft, enligt ”Wärend och Wirdarna”. I Skåne och Danmark var Vårdträdet någon gång ersatt med en fläderbuske, under vilken ”de underjordiska” tänktes bo, och i Norge drog man ofta likhetstecken mellan Vårdträdet och Högbonden, Högbon, den äldste brukaren som låg i gårdens eget gravfält. Att vättar, Vittror och andra väsen fyllde samma roll i det svenska Norrland vet vi allihop, och härifrån var steget inte långt till utmarkens alla varelser, alverna, vanerna, förfäderna och alla de andra.

Vi vet också att man i Norge trott på Helgafjell och andra berg, där de döda anses bo – och samma tro möter oss i de Isländska sagorna. På Midvintern står förbindelsen mellan Världarna öppen, och i flera Isländska sagor berättas om hur man ser ljus och eldar inifrån berg och högar, kanske mitt över en fjord eller mitt emot de levandes boningar. I Norge sägs älvorna dansa på högarna, och Julafton håller Huldrorna till i ett stort hus, där de firar Julgille, och ”Tuftefolket” eller med andra ord gårdstomtarna tänktes på Ofotens öar komma seglande i en stor Nordlandsbåt om julnätterna, med musik och dans ombord.

I Sydsverige och Danmark heter det, att gravhögarna om Julnatten lyfts upp på enorma guldpelare, och därinne lyser stora eldar och guld – också den sentida sägnen om Trolle Ljungby Horn och pipa hör till samma sägenkomplex. Sägnen går ut på, att en ryttare eller riddare skickas till en närbelägen gravhög från ett slott, för att få reda på något om de döda förfädernas Julfest. Väl där möter han en underskön jungfru, som ber honom dricka ur ett dryckeshorn (kanske är hon en rest av Lussi eller med andra ord Freja) men i en del versioner varnar hon honom för att dricka ur det, i andra blir han själv misstänksam och slår ut innehållet på marken. Den som dricker de dödas öl eller mjöd, eller äter av deras mat måste stanna i underjorden, men ryttaren undgår detta öde i de flesta av versionerna, och rider hem över en plogad åker, som de döda (eller trollen – i senare sägenvarianter blir de nämligen uppblandade med ”troll”) inte kan korsa, eftersom det då bildas kors, och trollen är såklart också Hedningar, liksom förfäderna. Sett emot allt det här, och hela denna sägenskatt, blir den senare Isländska folktron fullt begriplig..

Men gravfälten, och förfädernas egna boningar är kanske inte det enda ställe, där folk från det hinsides firar sin egen Jul. Om Julnatten, kommer de döda också till människornas gårdar, som vi vet – och det är denna tradition – med Julmaten stående kvar på bordet – som ligger bakom den kända sången om ”Tomtarnas Julnatt” eller hur de ”tittar fram ur vrårna” och kommer in i gårdarna från utmarken.

På Island var det länge sed att tända ljus överallt i huset, och så inbjöd man Alverna eller med andra ord förfäderna med orden ”Varen här, som I vara viljen !”, En närbesläktad sägen, som finns både på Island och i det svenska Norrland är den om ”Vittrornas bröllop” (eller ursprungligen – Jul – där en hemmavarande fäbodflicka ser alla förfäder och förmödrar komma in i stugan och fira Jul där, ända tills det äntligen dagas, för de dödas andar kan bara stanna, så länge natten varar.  I Norge gästar också högfolket gårdarna, där man ställt till fest för dem med mat och ljus.

Ofta kallas just detta Högfolk för Julasvenner i Norsk tradition, och därav kommer alltså den senare, isländska traditionen. Långt senare än Vikingatiden, ja på 17-1800 talet, blandade man ihop dem med trollen, och så kommer det sig att somliga av dem är stora, andra små, och folkfantasin betonade så småningom det groteska draget, så att somliga tänktes med stora näsor, andra med svansar.  Oftast gör de ingen skada, men det händer att de drar med sig människor på sin färd till nästa gård, och bönderna slätar ofta till snön eller plogar för dem, för att detta julfölje skall kunna komma farande – men ytterst går de tillbaka på Oskoreien, Odens Vilda jakt, då Oden i midvinternatten uppenbarar sig med hela sitt följe..

Asgårdsreien av Peter Nicolai Arboe (1872) Oden syns i främsta ledet, följd av Freja och Tor i bakgrunden – Hälsa gudarna nu till Julen  – Och förbli Asarna trogna !

Gårdstomte nr 14 – 18

Eftersom det finns många ämnen att skriva om för en Hedning, inte minst såhär i Juletid, ligger jag efter i min kalender om de hedniska Gårdstomtarna, smått vresiga varelser som är besläktade med Vanerna, och varje tomts äldsta brukare. En sägen från Nagu i det svenska Finland berättar att det där var sed att ge Gårdstomten nya skor och ett fat gröt på Julafton, men en dag blev husbonden sjuk, och gav uppdraget med gåvorna till sin late dräng. Han spelade tomten ett fult spratt, för han åt upp gröten, sket i grötfatet och spikade fast skorna i ett hörn av loggolvet.

Karta, som visar Nagus belägenhet. Godby, som ligger mitt på Åland, var en gång platsen för ett Hedniskt Gudahov

Så gömde han sig i ett hörn av ladan för att se vad som skulle hända sedan. Gårdstomten kom fram, och noterade vad som fanns i grötfatet. ”Håhåå – sju mil har jag gått och sju skylar har jag burit, men skit fick jag för alltsammans !” Sedan skulle han ta på sig de nya skorna, men ramlade förstås framstupa när han skulle gå därifrån. Han satte på sig sina gamla, slitna skor igen, och sprang ut på gården och ropade: ”Sju skylar har jag dragit till gården varje år, men nu skall jag dra sju skylar härifrån ! Efter den Julaftonen blev säden alltid odryg på gården, och gårdsfolket hade otur, i vad helst de företog sig, så i fortsättningen fick de gå hungriga, och ha magra Jular. En skyl är minst 12 kärvar, och sju skylar är således minst 84 kärvar brödsäd. Uttrycket ”sju skylar” verkar vara ovanligt spritt i de svenska sägnerna, så det är inte konstigt att det dyker upp i Finland.

Från Halland – som verkar ovanligt rikt på Gårdstomtar – kommer en liknande berättelse från Vallda, nära Kungsbacka och överst på Onsala-landet, som ju fått sitt namn efter Oden själv. Där stal en piga en liten bit fläck från det fat Gårdstomten skulle ha varje kväll, och därför for han in i stugan och började dansa runt, runt med henne på golvet medan han skrek ”kila nätt och kila tätt, för ett litet stycke fläsk”. å höll han på och dansade med pigan hela natten, tills hon föll död ner.  Sägnen påminner en aning om Sagan om Hårgalåten, som i Sverige är ett vanligt sägenmotiv.

Också i Krogsered, en annan Halländsk socken, såg man tomtar så sent som 1966, förresten. En annan sägen från Vallda berättar om Gårdstomtens rent fenomenala styrka. En dräng stod på höskulle och skulle kasta ned hö, när den lille gårdstomten kom förbi. Då drog drängen hötjugan rätt in i benet på tomten, och skrattade skadeglatt, men se det skulle han aldrig ha gjort ! Nästa natt, då drängen låg och sov, gick dörren till drängstugan upp, och någon gick in och stannade till vid hans säng. Det var gårdstomten. Nu släpade han ut drängen på gårdsplanen och kastade honom över takåsen på stugan, och snabb som en blixt sprang han över till andra sidan huset, och kastade honom tillbaka över takåsen igen, lika lätt som om han hade varit en snöboll.

När drängen farit över huset för tredje gången, vaknade han och började be om nåd, så Gårdstomten kastade honom över huset för en fjärde gång, men brydde sig inte om att fånga honom, utan lät honom landa i gödselstacken istället, men lugnade sig sedan.

Från Idala i Halland berättades det 1949, att en bonde på väg till Kungsbacka sett två ofantliga halmlass röra sig genom luften på en liten skogsväg, och när han kom närmare såg han två små benpar, ett under vardera lasset, som stadigt rörde sig framåt. Det kan ha varit två Gårdstomtar, som var på väg för att frakta ”sju skylar i sju milar” men vart de skulle, eller varifrån de kom, förmäler inte den historien. Och det var sägen nummer sjutton.

karta över Fjäre härad och Idala socken

Lustigt nog verkar det vara ont om uppteckningar från Västergötland, där väl traditionen om Gårdstomtar borde vara stark, när Halland och Bohuslän har så många sägner om dem. Från Kvibille berättades 1949 om en bonde, som hade en tomte som varje månad drog stora bördor hem till den egna gården från en rik godsägare, som inte behövde sakna något. Trakten där har varit bebodd i minst 3000 år och har många bronsåldersrösen, och i ett av dem hade Gårdstomten sitt hem. Men en dag sa han till bonden: ”Jag tappade en hötapp där i grindhålet, men den kan du bära hem själv”. Bonden fick köra 18 lass med häst och vagn innan han fått in allt höet, och det var gårdstomte nummer 18..

Gårdstomte nummer nio samt tio…

Legio är gårdstomtarnas och de ursprungliga jordbrukarnas antal i Svea Rike och det ”Landet Löfvén” eller Absurdistan vi numera bebor, för våra förfäder var många till antalet. Sajten ”Kulturminnet – om det svenska Kulturarvets Rikedom och om Kulturarvet i dagens samhälle” tar för dagen upp ett boktips av Ebbe Schön, som jag själv glömde bort – och tydligt är, att allt fler och fler etniska svenskar har börjat intressera sig för sitt eget lands och folks kultur, även om våra politiker och massmedia hela tiden lär ut, att vi och den kulturen inte är någonting värda, utan ideligen och jämnt och ständigt måste stå tillbaka för andra folkslag, som de menar skall ta över här i landet.

Men – det skall vi allt ifrågasätta, för det folkliga motståndet växer. ”Det dånar uti rättens krater” rent av.

Det går inte att säga HEDENDOM utan att proklamera Folkligt Motstånd.

Det går inte att säga FOLKLIGT MOTSTÅND utan att också vara Hedning !

Mer om detta ämne någon annan gång, för nu övergår jag till en uppteckning från Augerum i Blekinge 1926, som också en viss Jan-Öjwind Swan skall ha återberättat:

På en gård i byn hade det varit fest. Två drängar som supit till ordentligt blev ovänner, och gick ut på gården för att göra upp. Den ene klöste den andre över kinden, så att blodvite uppstod. Den blodige drängen ilsknade till, och sprang in på logen efter en slaga. Med den i hand sprang han ut, för att slå den andre drängen sönder och samman, men det hann han inte. För se – gårdstomten dök upp i logdörren och satte fram sitt ena ben. Då föll drängfan framstupa i skiten på ladugårdsbacken och stöp, och sen den dagen blev han halt i hela sitt liv. Så är det med markernas och tomtens rådare – de tror på en ärlig kamp !

Gammal drängstuga från Tomten Gränby 1:1 och 2:2 i Enköpingstrakten – Bildkälla: Digitalt Arkiv och Upplandsmuséet, 1977

 

Angående detta med supiga drängar och väl mer, kommer jag ihåg den fina leken Slåtterkalas, som jag anno 1997 hade äran att leka med föreningen Tälje Glima, och dess oförvägne medlem ”Then Otrolighe Granquist” (även känd som Tjärgårds-Tji-ro-praktorn ! eller The Incredible Bulk ). Saken var den, att vi var på väg till Marinmuseums Invigning i Karlskrona det året, där vi även träffade Hans Majestät Konung Karl XVI Gustav, Folke Hubertus – icke blott en gång utan två gånger – men den historien har jag redan berättat för er…

MINNS: De hedna blir ofta de ludna !

Har ni aldrig lekt leken ”Slåtterkalas” ? Då skall jag förklara den för er, lek den gärna nu till Jul men – för gudarnas skull – icke med oansvariga barn, eller försvarslösa åldringar, eller annars gamla och sjuka. Den tillgår så, att alla deltagare – företrädesvis män och raska drängar (eller Thegnar, som det står på flera runstenar i Södra Sverige och Danmark) ställer upp sig på ett led linje.

Därefter ger den förste den andre en rejäl örfil, över kinden och med utspärrade fingrar. Sedan slår näste man den tredje på samma sätt, och så den tredje den fjärde. Så fortsätter det, hela ledet ut, ända tills man kommer till den man som står längst ut på linjen. Då ”vänder” örfilen, och går hela kedjan tillbaka igen. Men nu är reglerna också sådana, att ingen man må slå den andre i vrede, eller i hat. Han må ej heller slå direkt över örat på motståndaren, eller med kupad hand, så att trumhinnan spricker och denne kan bli döv för resten av livet, eller så att blodvite uppstår och sår börjar rinna. Ty såramål, är icke gott drängskap i Midgårds dalar – annat är det blott i Valhall.

Balken ”Dråp med Villa” ur Magnus Erikssons landslag motsvarade ”Såramål med Våda” i de gamla hedniska lagarna.

Reglerna eller folkets lag bjuder också, att man ger lika många örfilar, som man får ta emot, ty ”Gåva kräver, att gengåva gives” som det står i Hávamál. Först efter att ha växlat lika många slag, får man ge sig ur leken, och den som sig i leken ger, får också leken tåla. Den vinner till sist, som står kvar längst, och lär sig lida eller uthärda mycken smärta, utan att så mycket som blinka eller ge sig.

Som alltid, när ”Tälje Glima” – som inte bara uppför och återskapar vikingatida folknöjen och lekar, utan också sådana fram till 18- och 1900-talen slutar det ofta med att någon slår sig i rumpan, får duktigt med stryk eller annars tvålar till och blir tilltvålad under mängdens jubel.

Och detta – det säger jag er – är drängarnas sätt, men för karlar och sedan jarlar är mycket annorlunda.

Har ni lekt leken ”lugga björn” någon gång ? Det gäller att resa sig till fullt stående, med hårda tag om öronen och en käpp mellan benen….

Leken ”Slåtterkalas !” motsvarar också till punkt och pricka en debatt i den finare svenska dagspressen, eller på Internet, fast är helt analog, och kräver ingen dyr utrustning eller förkunskaper, utan kan utövas av vemsomhelst, närsomhelst, varsomhelst.

Dra gränje” är en annan populär Jul-lek. Här leker en munk och en adelsman den leken, över Julelden, i Linderöds Kyrka 1558..

Dra gränje” som den utövas idag – ”men eld må brinna för Midgårds barn ” – det står OCKSÅ i Hávamál…

Sant är – emellertid – att jag i Pataholm, dit vi seglat och rott, anno 1997 icke stod kvar längst, men heller inte var den som gav mig först, eller ens som andre eller tredje man. I jul-leken ”Slåtterkalas !” kan man också slå löst, det finns inget krav på hur hårt man måste slå, men örfilas skall det !

”Och vi ska lära dem folkets lag – fast den ej står att läsa i bok – och den lyder:    FRAMÅT MARSCH !! ”

– Aningen fritt efter Elmer Diktonius ”Röd-Eemili – Ballad från 1918”

Detta var gårdstomte nummer 9, nu är det dags för nummer tio:

Från Hishult i Halland, 1937 och Helmer Olssons bok ”Tomten i Halländsk Folktradition” samt Göteborg, 1947, Knäred och andra orter i närheten av det danska Skåneland och Västkusten, kommer följande berättelse:

Oftast var gårdstomten på varje gård sedan hedenhös och hedna mäns tid, men fanns han inte där, påstods att man kunde åka till staden Köpenhamn, och leja en dansk ”Nisse” – för så kallades gårdstomten i de sydsvenska landskapen. Då skulle man bli nedförd i en viss källare, någonstans i Nyhavn, och nere i den satt det tomtar överallt… Tro det eller ej. Så hade man bara att välja sig en, och upprätta ett kontrakt.

En annan Halländsk sed var att gå tre Tors Dags nätter i rad till en korsväg, och den sista natten kom en gårdstomte dit – då kunde man städja honom, och så var han anställd. En Halländsk bonde hade en gårdstomte på sin gård, och när han dog, var där två döttrar på gården. När de skulle dela arvet, sa den ena: – Jag blir nöjd, bara jag får Familjebibeln, för hon var kristen av sig. Då sade den andra dottern, för hon var en sann och hednisk kvinna: Dra du dit pepparn växer med din bibel, och så långt benen bär dig och vägarna räcker – Bara jag får Tomtenissen, blir jag nöjd.

Som extranummer, denna dag – sajten ”Kulturminnets” citat från en av Ebbe Schöns böcker:

När jag och en kamrat höllo på att timra ett boningshus, hörde vi, hur tomtarna höggo och flängde och hjälpte oss med arbetet. Men de tyckte inte om, när vi arbetade efter solnedgången. Så en lördagskväll skulle vi arbeta längre än vanligt. Min kamrat, som var ganska vidskeplig, ville ogärna gå in härpå men fortsatte dock arbetet. Under detta klämde han sitt finger av en stock, som ramlade ned. En stund därefter ramlade hela ställningen ned och vi med den jämte alla verktyg, som vi hade placerade på densamma. Vi kommo emellertid undan, utan att någon av oss blev skadad. Min kamrat var övertygad om, att hela äventyret berodde på, att vi ej slutat före solnedgången. Vi satte åter upp ställningen, varefter vi gingo in i stugan för att äta. Då vi åter kommo ut och till arbetet, voro våra verktyg försvunna från den plats, där vi lagt dem. Efter mycket letande fingo vi till sist se dem ligga där vi brukade lägga dem, sedan vi slutat arbetet om dagarna. Då sade min kamrat, att nu gjorde han ingenting mera denna dag.

Berättat av Hallsjö Per Jonsson från Mobyn i Västerdalarna

Gårdstomte nummer sex, sju och åtta

Oförtrutet, fastän försenad, fortsätter jag med min egen Hedniska Julkalender – eller artikelserie – om Gårdstomtens sanna väsen eller natur. Sällan eller aldrig får jag så mycket tid om dygnet att jag kan få skrivet allt vad jag vill skriva, och idag har jag sett ännu ett kristet hat-inlägg på Youtube, lagom till Julen, där man förstås hävdar att gårdstomtarna skulle vara djävlar eller demoner, som vi hedningar hyser i våra hem, och umgås med till vardags.

Jag är inte precis förvånad.

Denna tro är gammal, och redan ragatan och satkärringen den ”Heliga” Birgitta varnade folk för att tro på ”Tomtha Gudhi” och sätta ut gröt till honom. I USA finns det sedan årtionden tillbaka hela sajter, som hävdar att ”Santa” eller Jultomten skulle vara lika med Satan, och inte Oden, samt andra sedvanliga kristna dumheter. Jag tänker inte länka till dem, så ni får leta på nätet själva, om ni ens vill.

Murad ? Tja, snarare Stenad eller Lurad ? (Se upp för Hasch- och Lakritstomtar nu till Julen…)

Förvisso finns det väl stora och små tomtar av alla de sorter och slag, ja även Haschtomtar och Lakrits-dito. Här i huvudstadens nordvästra sektor, där jag själv bor är båda sorterna just nu väldigt frekventa – vi har säkrat bevis i form av askan, men inte sett röken av dem, så att säga – men riktiga tomtar, ja – det är de – det kan jag försäkra er om.

En gladare nyhet är då att den ökände danske frikyrkopastorn Jon Knudsen från Lökken nu lagt ned sin sajt ”Nisseinfo.dk” som detta år slutgiltigt försvunnit från nätet. På den sajten propagerade han ivrigt för att Demoner och Djävlar verkligen fanns på riktigt, helt utan hämningar, och han hängde också människostora Tomte-dockor i en galge utanför sin kyrka, där skolbarn och förbipasserande kunde se den, men det var INNAN danskar från Lökken och hela Danmark skickade roliga Tomte- eller Julenisse-kort till Pastorn, skivor med Julmusik typ ”Paa loftet sidder Nissen me sin julegröd, ja julegrööd !” eller ”I’m dreaming of a white X-mas” och lättklädda kvinnor i minimala tomte-kostymer dansade i glad ringdans utanför hans fönster, spritt språngandes i vinternattens frid..

En dansk ”Nissehader” – som detta år tycks ha lagt ned sin gängse verksamhet…

Stoppad av Tomtemor – Jo jo !

Fast – det såklart – nu dröjer det väl inte länge förrän någon kristen kommer med sin Julstjärne-terror – och likt redan Sydsvenskan 2007 på fullt allvar hävdar att det skulle finnas hemska Satanister i alla svenska hem, så fort någon vänder en femuddig eller sju-uddig julstjärna med en udda spets nedåt. Denna besynnerliga kristna lögn eller skröna började spridas redan 2007, och vi har fått se den upprepas flera Jular sedan dess, men hittills i år har den inte fått göra premiär i spalterna, eller publiceras på SVT som vanligt – denna vår Älskade Statstelevision är ju som vi alla vet ett under av ära och redbarhet, ja den kan helt enkelt inte ha fel..

Nåja – senast SVT verkligen gav luft åt den sortens kristna dumheter var 2017, alltså 10 år efter det att orimligheten om Satanister i alla svenska hem först hade publicerats... Få se vilken ”Julpajare” de tänker lansera denna gång – för vi slipper väl inte undan ?

Att Julstjärnor med fem eller sju spetsar hänger såhär, beror förstås på att elsladden (om de är upplysta, som på bilden) måste hänga mellan två spetsar, för att Julprydnaden ska få balans – eller upphängningen, om det är en icke elektrifierad stjärna. Svårare än så behöver det inte vara, och om även dessa stjärnor till predikanter eller frikyrkopastorer hade insett detta, skulle mycket vara vunnet.

Kan någon kristen idag på allvar tro, att man skulle ”dyrka Satan” i alla svenska hushåll, om det sitter julstjärnor i fönstren ?

Angående Horn-Per och hans Onda Hemskingar, för att inte tala om Gammel-Erk och hans Hemska Ondingar, alltså om Shaitan, som muslimerna tror på, ni vet Hin Fule, alltså Han-som-tyckte-att-Åmål-ändå-var-något så har jag idag mottagit ett meddelande på Facebook från just dem, och ack ack ack – de e ju bara såå onda och hemska så, för hör och se vad de skriver:

Om detta är Satans egen ”För Fan” klubb, så tycker jag den låter ganska så rationell…

Nåväl. Nu över till våra gårdstomtar och deras sanna natur, sådan den bevarats i fullt autentiska uppteckningar.

Någon gång före 1951, säger sagesmannen Gunnar Nilsson på Dalslandsnäs, var det en hästryktande bonddräng, som envisades med att röka pipa. Han rökte bara tobak, dock, för på den tiden var haschtomteriet i vårt land inte lika utbrett som nu. I Decembermörkret märkte han, att pipan som lagts i stallfönstret var borta varje kväll, som den tagits av en osynlig hand, men nästa morgon var den alltid där igen.

När drängen en natt vaknade om natten och såg ut genom sitt eget sovrumsfönster i drängstugan, vad fick han då se på en sten utanför – jo – en piprökande tomte. Och aldrig mer behövde han rykta hästar om morgnarna, så länge gårdstomten inte saknade pipa och tobak.

Och det var gårdstomte nummer 6.

Från Ryssby, Småland, 1953 berättades det om en piga, som före Jul skulle lämna gården där hon arbetade och gå hem till sina föräldrar, såg ett ljussken i skogen framför henne då hon skulle gå tillbaks, vid midnatt. Bondmoran hade nämligen gått ned till stallet, och ropat åt gårdstomten att ta rätt på pigan, och när hon närmade sig gården, fick hon se en lykta framför sig, som lyste henne hela vägen hem, men hur det var, och hur fort hon än gick, kunde hon aldrig hinna upp lyktan, eller se vem som höll i den. Väl hemma fick hon packa sig ut i stallet med en kopp mjölk. Den skulle gårdstomten ha, därför att han hållit sitt löfte.

Att hålla Eder och löften är också Asartrons väg, men det behöver jag väl knappast påpeka. Och det var gårdstomte nummer 7

Från Annerstad, som ligger i trakten av Ljungby, berättas det i boken ”De låga små stugornas folk” (1947) om en skräddare, som var på en gård och sydde kläder till allt husfolket, drängar som pigor och husbondfolk. Han hade mycket att göra, och satt uppe och sydde ovanpå bordet tills midnatt en Tors Dag. Plötsligt öppnades dörren, och ljuset han arbetade vid blåstes ut i ett vinddrag. När han försökte tända det igen, kom där en jordkoka vinande genom luften, och slog undan handen för honom, och hur han än försökte, gick inte ljuset att tända. Det var gårdstomten, som tyckte arbetet skulle vara slut för dagen..

Det var gårdstomte nummer åtta. Endast hedningar arbetar hårt dagen ut, dugliga utan måtta.

 

 

 

Gårdstomte nummer 4… samt nr 5

Jag fortsätter min avhandling om 24 sägner om gårdstomtar. Av någon anledning nämnde jag DN-journalisten Clas Svahn i ett helt annat slags inlägg – denna blogg spänner över mycket, och behandlar inte bara ett ämne – och det är förstås föga förvånande, eftersom det var just han som recenserade den i juletider alltid aktuelle Ebbe Schöns bok från 2014.

Enligt Ebbe Schön, denne firade etnolog och tidigare chef för Nordiska Muséets folkminnesavdelning, så är det helt säkert så att gårdstomten, som självständigt väsen, kan ledas tillbaka till Vikingatiden. Fast – hans bok bär också lätta spår av PK-tomterier, av en sort som är rätt vanlig nuförtiden.

Arbetarbladet i Gästrikland skrev redan 2012 om sägnen med den minste gårdstomten, som bär på ett enda halmstrå, och som blir hånad av en bonde för den sakens skull, fast hela gårdens äringslycka sitter i det enda halmstrået. Den sägnen finns bevisligen i Gästrikland också, och inte bara i Småland.

Dessutom har Arbetarbladet redan det året för evigt fastlagt Gårdstomtarnas natur, och deras sätt att uppträda:

Den fryntlige pajas som vi kallar jultomten har inte mycket gemensamt med de små vresiga gårdstomtar som i kanske tusen år vakat över våra hem och arbetsplatser. I dag har de båda figurerna blandats ihop och man får väl erkänna att det är mysfarbrorn som avgått med segern. — — Det finns många sägner om vår svenska tomte. De flesta handlar faktiskt om hur barsk och grinig han kunde vara. Om folket på gården inte gjorde exakt som han ville så kunde de åka på en rungande örfil eller få en välriktad spark i ändan.

— —

Men man kan inte säga annat än att gubben gjorde rätt för maten. Med denna årliga lilla grötportion som enda drivmedel arbetade han otroligt hårt, släpade och slet på gården och ställde allt till rätta.

Tomtarna jobbade mest på nätterna och för att få vara ifred för människorna brukade de för säkerhets skull göra sig osynliga. Men några gånger har tomtegubbar visat sig för oss människor – även här i Gästrikland. Och ska man tro de gamla uppteckningarna så var den här billiga arbetskraften mest i farten i den sydligaste delen av landskapet.

  • Arbetarbladet, 2012-12-16

Detta stämmer inte helt. Även om Gårdstomtarna får konkurrens av Vittran i Norrland, Jolbänningarna (Jämtland) eller allsköns vättar längre norrut, så räckte det inte alls med ett grötfat till Jul allenast, som denna uppteckning från Ryssby, 1930 visar

Illustration ur Ebbe Schöns ”Gårdstomten på Ryk”

” En bonde hade mycket korn moget, så han lejde en hop kvinnor till att skära säden. Det klarade de inte av i tid, så bondmoran fann på råd. – I natt, sade hon, ska jag se till att kornet blir skuret och höstat, så jag kokar gröt och ställer ut fatet på en sten i skogen, så att Råden (ett annat namn för gårdstomten) ska skära kornet.

Sagt och gjort – och har man sett ! – nästa morgon var allt kornet skuret. Så kom då tiden då havren skulle skördas, och bonden hade förstås lika ont om arbetsfolk då. Moran i gården gjorde likadant som förut, hon kokte gröt och satte ut på en sten i skogen, och för att det skulle smaka riktigt bra lade hon en klick honung mitt i gröten..

Men gårdstomten hade också en dräng – och när de två fick se honungsklicken, sade de: ”Nej usch – här har de gjort något fult i gröten åt oss – folkaskit äter vi inte !” Och när morgonen kom, stod havreåkren lika orörd som förut..

Har alla de här historierna om arbetande gårdstomtar någon sensmoral ? Moralen i historierna verkar vara, att arbetaren är värdig sin lön, men inte mer – lyx och överflöd hatar tomtarna lika mycket som orättvisor, och de håller fast vid det som gammalt och fornt är, tycks det.

Arbetarbladet berättar om Gysinge bruk, för i Gästrikland och Hälsingland tycks det också ha funnits brukstomtar, likt gruvtomtarna i Dalarna, ett enkelt men ihärdigt släkte:

Även på bruket i Gysinge bodde en tomte. Ibland gick han klädd som smederna i lång vit skjorta och förkläde. Men han hade förmåga att byta skepnad lite hur som helst och föredrog av någon anledning att se ut som en råtta. Men inte vilken råtta som helst – utan en som var svanslös, skallig och enögd. Och stor, ja nästan som en katt!

En dag kom en ny dräng till smedjan. Tomteråttan blev nyfiken, så han hoppade fram och satte sig på hällen framför elden och blängde på nykomlingen med sitt enda öga. Drängen, som knappast kunde veta vem han träffat på, höjde sin hammare och tog ett steg närmare. Då skrek mästersmeden:

– Låt bli! Slår du ihjäl den där så blir vi olyckliga!

I samma ögonblick förvandlade sig den otäcka besten till en tomte och rusade därifrån på klapprande träskor. Det berättas också att tomten i Gysinge en gång räddade hela bruket från att brinna ner. Det var en julnatt när eldvakten, som var ensam i tjänst, somnade och inte vaknade förrän tomten skrek i hans öra:

– Karl Jan! Sprutan sitter på dörrposten och hinken är nedanför!

Den sömndruckne ynglingen flög upp och upptäckte att det brann i smedjan. Men inte värre än att han kunde släcka elden.

En liknande historia finns upptecknad från Annerstad i Småland, 1957. Där skall en man ha sett gårdstomtar i tjogtal ha sprungit omkring och burit ut brinnande kol, när det hade tagit eld i halmen till en lada, tro det den som vill.

I Östergötland har självaste Brandförsvarsförbundet i flera år brukat utse årets Brandtomte, till det företag eller institution som bäst förebygger eller släcker bränder under Jul. Ett lovvärt initiativ – eller hur goda medborgare (för det är ni väl ?) Ni har väl brandfilt, brandvarnare och släckutrustning hemma – och ger akt på torra julgranar och levande ljus och eldar nu till helgen…

4 December – och ännu några gårdstomtar…

Jag fortsätter med lucka fyra och gårdstomte-historia nummer tre i min alldeles egna Hedniska julkalender. Faktum är – som jag redovisade senast igår – att det faktiskt finns en hel del personer, som på riktigt tror på diverse gårdstomtars närvaro i vår samtid, som ett okult eller parapsykologiskt fenomen, så att säga. Antalet observationer är större än man kan tro – och Gårdstomtarna – som alltså inte skall blandas ihop med Jultomten – är enligt folktron vresiga, vättelika väsen, som det är bäst att se upp med.

Nej, folktrons Gårdstomte och Jultomtar är två olika ting

Den ”gullifikation” av gårdstomtarnas väsen – en form av ”Christian Belittlement” eller förminskande av dem som satt in i och med Jenny Nyström, samt ”Lille Viggs Äventyr på Julafton” av Viktor Rydberg , samt det här med Kulturkretsläran, som jag var inne på igår, är helt uppenbart en sak, som inte alla av mina läsare ens är kapabla att förstå.

Åtskilliga personer – som fortfarande finns mitt i bland oss – inte bara långt ute på landsbygden – har berättat om underliga syner i fähus och stall, eller att de fått sig en rejäl knuff eller örfil när de oförhappandes gått in genom någon mörk ladugårdsport, och jag tror inte för min del, att de nödvändigtvis måste ha ”tomtar på loftet” för det – eller att de här personerna, allesammans, utan undantag – är skvatt galna.

En del av dem kan sannolikt vara det, ja – men långtifrån alla. Jag intar, som DN-journalisten Clas Svahn – van utredare av det paranormala – en något skeptisk attityd – sist jag nämnde honom, var när en grupp Syriskt Ortodoxa kristna på fullt allvar trodde sig ha skådat Jungfru Maria i Rinkeby – ett mirakel som snabbt kom av sig..

Några av deras påstådda upplevelser förtjänar att studeras ur ett sociologiskt perspektiv- vilka är de här ”tomtetroende” – vad vill de egentligen ha sagt, vad tror de på innerst inne, och hur manifesterar sig egentligen deras tro i vardagen, utan att vi ska förfalla till rena snömoset, onödigt ”fornsederi” eller andra dumheter.

Jag exemplifierar med en 13 år gammal artikel i länken här ovan, som får tala för sig själv, men observera att yta och djup inte är samma sak, inte vad någon säger sig tro, utan vad någon faktiskt g-ö-r och lever efter. Men – vad gör då Gårdstomtarna enligt sägenfloran ?

Enligt en artikel i ”Nya Växjöbladet” från 25 Oktober 1907 – citerad i Per Gustavssons oförlikneliga bok om ”Gårdstomten” – fanns det en gång en Småländsk bonde i Växjötrakten, som hade hjälp av tomtar. Han hade några åkerlappar på en kulle i grannskapet, och på nätterna brukade tomtarna skära säden på dessa – exakt var kullen låg, citeras inte i min bok. Men det enda bonden behövde göra, var att köra in säden när den var torr – och så satte han ut ett grötfat med en smörtrilling i, varje dag. Inte på Julafton, inte på julkvällen, utan varje dag – och det gjorde han under en lång följd av år – tills den dag då han uteslut smöret, kanske av glömska, kanske av snålhet – men inte av ren illvilja.

Men då hördes en röst från kullen: ”Gåva kräver, att gengåva gives !

Och från den dagen, syntes eller hördes aldrig mer några tomtar, och bonden fick skära, skörda och köra in sin säd helt själv. Arbetaren är värdig sin lön, brukar det heta – och ett väl utfört hantverk, är värd inte bara mödan utan också lönen. Tomtarna syntes inte mera till i den trakten, men lär ha återfunnits invid Ränneslätt, i Eksjö stad, där de städslade sig, och skötte en helt annan syssla.

Om att dra sitt strå till stacken…

”Allt tjänar !” är ett gammalt hedniskt ordspråk. Igår var jag i en av de dagliga bloggarna inne på skillnaden mellan Gårdstomtar och Jultomten – som bara finns i singularis, till exempel – eller falska traditioner och äkta.  Jag gav er till och med löftet, att försöka prestera ett slags hednisk Julkalender genom att publicera 24 folksagor om just gårdstomtar, ända fram till Juldagen – och vad man lovar skall man hålla, för vi Hedningar och Asatrogna håller hårt på eder, och löftens ordagranna betydelse – utan förvanskningar, vill säga…

Somliga skall då alltid förvanska, och i sällskap med sådana, och gentemot dem, gäller inga löften och eder alls, för ”sådant läder skall sådan smörja ha” som det heter.

Underligt nog finns det en julsaga, som råkar vara spridd både i det Engelska Northumberland, och det Småländska Värend. Hylten-Cavallius, den kände folklivsforskaren, var först med att skriva ned den i sitt klassiska verk ”Värend och Wirdarna” redan på 1860-talet, och den går ut på att det på en rik gård fanns en ny ägare, som inte rätt förstod att värdesätta de första brukarna, eller gårdens ursprung.

En natt under hösten, och mitt i självaste skördanden och inhöstandet gömde han sig i ladan, och har man sett – vid Midnatt kom där en stor och förfärlig Gårdstomte in. Tomten bar på tre stora sädesskylar, och dem hade han burit tre milar, sade han.

Efter honom följde en mindre och människostor gårdstomte med två väldiga nekar över axeln, och till sist en liten varelse, knappt större än en handsbredd. Det var också en gårdstomte, och den bar på ett enda sädesax. ”Det var tungt” – ”jag orkar knappt” utbrast pysslingen, och stönade under sin börda.

 

Gårdstomten och Halmstrået, enligt Institutet för Språk och Folkminnens omtolkade version…

Då började den nye bonden skratta, och hade inte mycket bättre folkvett än att ha ropade: ”Du har väl inget att klaga över – ett enda strå – det är väl inte mycket att orda om !”

Då gav den störste gårdstomten mannen en rungande örfil, så att han halvt avsvimmad for i golvet. Och den andre, människostore, vände sig om och sa: ”Du ska veta att vår bror är nattgammal, som Vale själv – och är du inte nöjd, skall vi ta ifrån dig lika mycket som vi dragit hit

Så försvann de alla tre med ens, och kvar stod mannen i den dunkla ladan. Från den dagen hade han otur med allt han företog sig, men gårdstomtarna höll ord. De drog säden från den nye bondens lada över till grannarna, och varje sommar växte det dåligt på åkern, äringens kraft gick ur marken och skörden blev mindre och mindre för varje år. Då vart där strax färdigtröskat före Julen, och tröskandet kunde inte ske som förr på logen vid månsken.

Till slut måste den nye ägaren lämna både riket och gården – och han dog som en utfattig man.

Underligt nog finns samma berättelse – med samma sensmoral – också i Nordengland och Northumberland, och även så långt bort som i Ryssland, och de slaviska folkens berättelser om ”Domovoj” eller husandarna, har man hittat varianter av samma historia – med tre varelser, varav den minsta kånkar på ett enda halmstrå. Bara ett rent sammanträffande, en tillfällighet, en slump, orsakad av moderna sagoberättare ?

Nej, säger två Engelska författare – turistguiden ”Albion – a guide to Legendary Britain” av en viss Jennifer Westwood, tar upp samma berättelse, med den skillnaden att den hos henne skall handla om en företrädesvis skotsk ”Brownie” istället, som inte är ett bakverk, men väl ett folktroväsen. Katharine Briggs, en annan engelska – nämner samma sägen i ett av sina lexikon – också där förlagd till det gamla Danelagen, Danelaw i Nordengland…

Vilken är den förmedlande länken mellan Danelagen, Ryssland och Norden – där samma berättelse uppstod ?

Under vilken period i historien stod dessa länder i den tätaste kontakten med varandra, och när skulle en och samma saga eller berättelse kunna ha överförts utan svårigheter, eller utan andra språk och kulturers medverkan – vilket hade garanterat förskjutna motiv, och flera översättningsfel ?

Enligt mitt förmenande skulle det bara kunna ha hänt under en tidsepok, i alla fall efter vad som verkar vara troligast, eller mest sannolikt. Den epoken är naturligtvis Vikingatiden, eller Asatrons sista (?) storhetstid… I så fall, och om den hypotesen är riktig, borde det finnas fler sägner av samma ålder, eller fler folksagor som alla återfinns i precis samma delar av Världen, och tillhör samma kulturkrets.

Och – innan jag slutar – vad är sensmoralen i just den här tomtehistorien ? Vad går den ut på ?? – Allt tjänar, som sagt. Varje ord, varje handling, varje halmstrå, varje beslut, varje ed – allt fyller sitt mål. Men den som har oärliga motiv, och bara ser till att berika sig själv, när aldrig slutmålet.