Gårdstomte nr 14 – 18

Eftersom det finns många ämnen att skriva om för en Hedning, inte minst såhär i Juletid, ligger jag efter i min kalender om de hedniska Gårdstomtarna, smått vresiga varelser som är besläktade med Vanerna, och varje tomts äldsta brukare. En sägen från Nagu i det svenska Finland berättar att det där var sed att ge Gårdstomten nya skor och ett fat gröt på Julafton, men en dag blev husbonden sjuk, och gav uppdraget med gåvorna till sin late dräng. Han spelade tomten ett fult spratt, för han åt upp gröten, sket i grötfatet och spikade fast skorna i ett hörn av loggolvet.

Karta, som visar Nagus belägenhet. Godby, som ligger mitt på Åland, var en gång platsen för ett Hedniskt Gudahov

Så gömde han sig i ett hörn av ladan för att se vad som skulle hända sedan. Gårdstomten kom fram, och noterade vad som fanns i grötfatet. ”Håhåå – sju mil har jag gått och sju skylar har jag burit, men skit fick jag för alltsammans !” Sedan skulle han ta på sig de nya skorna, men ramlade förstås framstupa när han skulle gå därifrån. Han satte på sig sina gamla, slitna skor igen, och sprang ut på gården och ropade: ”Sju skylar har jag dragit till gården varje år, men nu skall jag dra sju skylar härifrån ! Efter den Julaftonen blev säden alltid odryg på gården, och gårdsfolket hade otur, i vad helst de företog sig, så i fortsättningen fick de gå hungriga, och ha magra Jular. En skyl är minst 12 kärvar, och sju skylar är således minst 84 kärvar brödsäd. Uttrycket ”sju skylar” verkar vara ovanligt spritt i de svenska sägnerna, så det är inte konstigt att det dyker upp i Finland.

Från Halland – som verkar ovanligt rikt på Gårdstomtar – kommer en liknande berättelse från Vallda, nära Kungsbacka och överst på Onsala-landet, som ju fått sitt namn efter Oden själv. Där stal en piga en liten bit fläck från det fat Gårdstomten skulle ha varje kväll, och därför for han in i stugan och började dansa runt, runt med henne på golvet medan han skrek ”kila nätt och kila tätt, för ett litet stycke fläsk”. å höll han på och dansade med pigan hela natten, tills hon föll död ner.  Sägnen påminner en aning om Sagan om Hårgalåten, som i Sverige är ett vanligt sägenmotiv.

Också i Krogsered, en annan Halländsk socken, såg man tomtar så sent som 1966, förresten. En annan sägen från Vallda berättar om Gårdstomtens rent fenomenala styrka. En dräng stod på höskulle och skulle kasta ned hö, när den lille gårdstomten kom förbi. Då drog drängen hötjugan rätt in i benet på tomten, och skrattade skadeglatt, men se det skulle han aldrig ha gjort ! Nästa natt, då drängen låg och sov, gick dörren till drängstugan upp, och någon gick in och stannade till vid hans säng. Det var gårdstomten. Nu släpade han ut drängen på gårdsplanen och kastade honom över takåsen på stugan, och snabb som en blixt sprang han över till andra sidan huset, och kastade honom tillbaka över takåsen igen, lika lätt som om han hade varit en snöboll.

När drängen farit över huset för tredje gången, vaknade han och började be om nåd, så Gårdstomten kastade honom över huset för en fjärde gång, men brydde sig inte om att fånga honom, utan lät honom landa i gödselstacken istället, men lugnade sig sedan.

Från Idala i Halland berättades det 1949, att en bonde på väg till Kungsbacka sett två ofantliga halmlass röra sig genom luften på en liten skogsväg, och när han kom närmare såg han två små benpar, ett under vardera lasset, som stadigt rörde sig framåt. Det kan ha varit två Gårdstomtar, som var på väg för att frakta ”sju skylar i sju milar” men vart de skulle, eller varifrån de kom, förmäler inte den historien. Och det var sägen nummer sjutton.

karta över Fjäre härad och Idala socken

Lustigt nog verkar det vara ont om uppteckningar från Västergötland, där väl traditionen om Gårdstomtar borde vara stark, när Halland och Bohuslän har så många sägner om dem. Från Kvibille berättades 1949 om en bonde, som hade en tomte som varje månad drog stora bördor hem till den egna gården från en rik godsägare, som inte behövde sakna något. Trakten där har varit bebodd i minst 3000 år och har många bronsåldersrösen, och i ett av dem hade Gårdstomten sitt hem. Men en dag sa han till bonden: ”Jag tappade en hötapp där i grindhålet, men den kan du bära hem själv”. Bonden fick köra 18 lass med häst och vagn innan han fått in allt höet, och det var gårdstomte nummer 18..

Gårdstomte nummer 11, 12 och 13

Jag fortsätter med min uppräkning av sägner om Gårdstomtar, 24 till antalet. De två senaste handlade om att städsla en tomte för arbete på en gård, men det finns även sägner som handlar om vad som kan hända när man inte tar emot Tomtens, och därmed förfädernas hjälp. Från Norrbyås i Närke berättades det någon gång före 1860 för folklivsforkaren Nils Gabriel Djurklou om en bonde som hässjade hö helt ensam, eftersom han inga drängar hade, och hans hustru var sjuk.

Den som nu hade någon som kunde hjälpa till” sa bonden halvhögt för sig själv, och knappt hade han sagt detta förrän en liten pojke i grå rock och med röd luva kom fram ur skogen. Men bonden nekade, och sa att han inte hade råd att hålla en dräng, fattig som han var. Då försvann tomten med ens, och för varje höstack som den arme mannen räfsade ihop för att hässja, kom där en virvelvind och spred ut höet. Och så länge han levde fick bonden ångra, att han inte sagt ja till Gårdstomtens anbud.

En sägen, som finns från Blekinge i söder till Hälsingland i norr, handlar om en hård vinter, då snön föll redan i September, och en gårdstomte som tröskad och ryktade hästar inomhus. Framemot December, då det var alldeles mörkt, fick hustrun på gården syn på honom, och han såg ut som en liten grå man i slitna och trasiga kläder.

Då satte hon sig att sy nya byxor och en tröja till honom, och stickade till och med en luva, medan mannen gjorde små träskor av en alekubb. När Julkvällen kom, lade de ut de nya kläderna åt tomten, och satte ut ett stort fat gröt åt honom, men från den dagen var det alldeles tyst i ladugården och man såg inte till någon gårdstome mer. Och inget arbete blev där utfört, med mindre att gårdsfolket själva arbetade dubbelt så hårt som förut.

En morgon gick bonden på gården upp vid midnatt, och fick se tomten i sina nya kläder. Vid hans fötter satt ladugårdskatten, och tomtormen, som brukar finnas på de flesta gårdar. Och Gårdstomten gick fram och tillbaka, fram och tillbaka i sina nya granna kläder, medan djuren såg på. Då sade bonden: ”Även om du inte vill arbeta mer, kan du låta bli att visa högfärd”. Då gav gårdstomten bonden en sådan örfil, att han föll avsvimmad till marken, och från den dagen såg man ingen gårdstomte, huskatt eller tomtorm på den gården mer.

Underligt nog finns samma sägenmotiv spritt över hela de brittiska öarna. I sägnen om ”The Cauld Lad of Hylton” från ett slott i Sunderland, Södra England (se illustration ovan) är gårdstomten snarast ett spöke, och har sitt upphov i en mördad stalldräng, som också flyttar från gården när han få nya kläder. I andra versioner är det ”goblins” eller ”brownies”, små bruna eller grå varelser som fyller exakt samma roll som gårdstomtar, och som säger repliker som ”what have we here, hempen hampen – here will I no more tread or stampen” när de får nya kläder av hampa eller annat tyg, och ordet ”stampen” finns inte annat än i Danelagen, eftersom det är inlånat från de Nordiska språken, och väl knappast finns i riktig Engelska.

Enbart Engelska Wikipedia listar inte mindre än sex andra exempel, från de delar av England och Skottland som koloniserats av Vikingar. Om sägnerna om Gårdstomten, som blir högfärdig då han får för mycket, inte är komna med Nordmännen till England, och därmed Vikingatida, hur kom de alls dit ?

I en annan, överallt spridd historia hjälper Gårdstomten en fattig bonde med att skaffa fram mer säd och brödsäd till vintern. Han traskar iväg sju mil och tar sju skylar med sig där han kan hitta dem – och en skyl säd är 12 kärvar, så Gårdstomten bär tillbaka 84 kärvar på en och samma gång, men på väg tillbaka möter han bonden ”Sju skylar och sju mils väg – det är allt drygt!” säger gårdstomten då. Bonden råder honom att vila en stund, men när Tomten skall till att ta i igen, får han inte upp lasset på ryggen. ”Hade jag vetat, att vilan var så god, skulle jag inte ens försökt !” säger han.

Till sist ett inlägg från Stensjömåla i Småland, där folk – kanske med tomtar på loftet – sagt sig se Gårdstomtar på riktigt..