Etikettarkiv: Asatro är inte ”forn sed”

Profilbild för Okänd

Asatro är INGEN ”Sed”….

av

Begreppet ”Asatro” har alltid funnits. Det uppfanns inte alls under 1800-talet eller ens på 1200-talet, eftersom det redan finns i Eddan, som går tillbaka på källor  och skalder från 900-talet och än tidigare. Trua, Tru,treue osv moderna avledningar, kommer från urgermanska och proto-indoeuropeiska ordstammar, som var kända redan 1500 år före vår tideräkning – liksom begrepp som på norröna heter ”Trua á Asom ok Ölfvom” – att tro Asar och Vaner. Ja – just tro utan att använda den moderna formuleringen ”tro på” något, för använder du prepositionen ”på” som i tro på ”jultomten, gud” osv osv öppnar du logiskt sett för en abstraktion, eller den möjligheten att sagda Jultomte eller de kristnes gud inte finns.

Följaktligen heter det bara ”tro” som i ”tro du mig !” enligt vad våra isländska sagesmän upplyser oss om, och det är tvivelsutan helt riktigt. Språk och ord styr tanken. Så har det alltid varit, så kommer det alltid att vara.

 

En ”sed” däremot är bara en mekanisk återupprepning, en sak som görs utan all eftertanke. Följaktligen finns det inget som heter ”forn sed” och något sådant nämns bara i kristna källor, minst 200 år efter det att Asatron officiellt hade avskaffats, bland annat på Island. ”Hedniska Tankar” fördömer allt bruk av den politiserade New Age-termen ”forn sed” och reser också NIDSTÅNG emot alla dess utövare !

 

Vår TRO är en ren VILJE-YTTRING och skall också betraktas som en sådan….

Profilbild för Okänd

RÖDA ING-RUNANS Tecken… och om Nödhjälp inför Julen…

av

Många är de insamlingar som sker i Midgård såhär års, av naturliga skäl och naturliga orsaker. I morgon är Midvinterdagen – som de flesta nutida svenskar och nordbor associerar med Midvinterblotet. Men Midvinterblotet – som inte skall blandas ihop med någon Vintersolståndsdag – skedde under Yngre Järnålder och Vikingatid i själva verket – som vi redovisat på annan plats – sannolikt i mitten av Januari, Thorre månad – då kölden var som starkast och vintern halvgången. Se bland våra länkar här ovan – och läs denna bok från 1990-talets början – som förklarar hur allt hänger samman…

 

Boken finns fortfarande antikvariskt på Tradera – köp den här.. (följ länken)

Göran Stålboms verk från 1992 kan fortfarande rekommenderas. Innan Sveriges Asatrosamfund urartade fullständigt, och övergick i ”fornsed” – ett new-age orienterat mischmasch som inte gör någon människa glad – var det i hög grad de fakta som redovisas här vi byggde vår framställning på – och idag har Nordiska Asa Samfundet övertagit den vettiga, logiska och – i görligaste mån – vetenskapligt korrekta trosuppfattning som rådde under åren 1994 – 1998. Tro och vetande behöver inte nödvändigtvis stå i direkt motsättning med varandra, inte bland visa män och kvinnor.

Vad man än ägnar sig åt här i livet, måste man redovisa fakta på korrekt sätt, och inte komma dragandes med lögnaktigheter.

Alltnog, ”The Ring of Throth” – en liberal, men skäligen opolitisk organisation för Asatroende (nej, inte ”fornsedare” – fornsederi är ingen korrekt term överhuvudtaget, utan ett kristet smädeord från 1200-talet, en term eller ett uttryck som våra förfäder aldrig använde om sig själva – ”seder och bruk” är inte detsamma som ”tro” – Troth, Truth, Treue…) har för en tid sedan startat en frivillig hjälporganisation vid namn ”Röda Hammaren” – och låtit översätta detta till alla världens språk genom sin hemsida. Visst, initiativet att hjälp trosfränder i nöd är utmärkt – men nu får vi sansa oss litet.

Hela initiativet har sannolikt inletts ”Hedniska Tankar”, ”Ideell Kulturkamp” med flera Hedniska Bloggar i Norden uppmanat till hjälpåtgärder, bland annat i fallet Ukraina – för närvarande det största hotet emot Nordens säkerhet och oberoende överhuvudtaget, och en fråga för hela Europa.

Men – hur är det egentligen ? Behöver vi ännu en hjälporganisation på Internationell Botten såhär års, och är användandet av namnet ”Röda Hammaren” – hittills utan symbol, heraldik och liknande – egentligen nödvändigt, eller ens korrekt.

Det finns TRE – och ENDAST samt ENDAST BARA – Internationellt vedertagna symboler som ICRC – Internationella Röda Korset använder, och som är erkända enligt alla tillämpliga konventioner och krigets lagar – för lagar finns, även i krig. 

Såhär ser de ut:

 

Som vi alla vet är de Monoteistiska Religionerna Kristendom och Islam i ständigt krig med varandra, och detta år kan vi – som alla år sedan år 610 – se skadeverkningarna av Monoteismen på vår enda hemplanet. Först 2005 instiftades vad man påstår är ”Den röda kristallen” – men som i verkligheten är en RÖD ING-RUNA – vilket inte torde vara okänt, eftersom ”Hedniska Tankar” skrev om detta i ett tidigare inlägg för 17 år sedan.

Vad Ing-runan står för är också välkänt – och framgår av nedanstående bild – för guden Frej och ”Ing” är ett och samma väsen. Följaktligen behövs inga ”Röda Hammare”.

 

Övriga försök till att skapa överflödiga symboler som ”Röda Davids-Stjärnan” (ännu en Monoteistisk religion, som orsakar fler problem än den löser) samt ”Röda Lejonet och Solen” som fanns under Mohammar Riza Shah Palawi – den siste Shahen av Iran, som avled 1979. ”Röda Lejonet och Solen” avskaffades följande år, 1980 – och sedan dess finns den symbolen inte längre, och kan inte användas i Internationella hjälpsammanhang.

De OGILITIGA symboler som syns här – får inte användas och skall inte användas – lokalt eller internationellt – när det gäller ”Katastrofhjälp” eller Sjukvård…

Vi Nordbor, Européer och Svenskar har på sitt sätt skäl att vara tacksamma och stolta. En gång – på 1960-talet – trodde Svenska politiker på fullt allvar att vi kunde representera den ”Tredje Ståndpunktens Väg” som det då kallades.

Idag är vi inte längre neutrala – det är man aldrig – men ”Den Tredje Ståndpunkten” gäller som vi kan se fortfarande – åtminstone i detta sammanhang. Vi förblir HEDNINGAR, Icke-Abrahamiter, Icke-Monoteister – utan just de HEDNINGAR och ASTROENDE vi faktiskt är.

I den Röda Ing-runans tecken finns segern – och freden !!

Profilbild för Okänd

SÅ skapas en Sann Son av Särimner !

av

Hedning som jag är, börjar jag på gamla dagar bli något av en Anglofil. Det Brittiska Imperiet har visserligen ingenting med ren och skär Asatro att göra (nej, jag tillämpar aldrig någonsin sk ”forn sed” och annat new age mischmash, som bara är förfalskningar och fel i sak) men det vi kallar den Anglosaxiska andan föddes av Angler och Saxare, Germanska stammar som tillsammans med Jutar koloniserade de brittiska öarna – och de följdes av alla Danelagens vikingar och Hedningar, när 800-talet kom.

Anglernas land låg som alla vet i det som senare var Schleswig-Holstein, och Jutarna – som bosatte sig i Kent redan på 400-talet – tillhörde de folk som kom, när Romarna lämnat England och Wales åt sitt öde. Utan det Nordiska inflytandet, hade Storbritannien aldrig sett dagens ljus, och heller inte USA – som tog sitt kulturella arv och sitt ursprung med Senat och allt både från Rom, och det England som grundade kolonier söder om Vinland det goda, och i väst.

Men nya Hedningar skapas ständigt, och ständigt går vår Värld och vår mänsklighet emot framåtskridande, även där vi trodde att sådant aldrig fanns; och där vi befarar att allt humanistiskt vetande skulle drunkna i stockdum AI eller trivialt systembyggeri, idel robotik och cybernetik, skapad för den stora massan. Ibland blir man glatt överraskad.

 

I trängseln på Gatwick Airport – efter exakt 48 timmar på fri fot i Storbritannien – det är allt jag behöver, allt jag får – möter jag en son och hans far. Det lilla barnet är inte ens sex år gammalt. Det pladdrar ivrigt på, om att det ska byta avatar till ett eller annat idiotiskt online-spel, som inte lär det någonting alls, mer än meningslöst tryckande på dess mobil, som det håller i handen.  Sedan frågar det plötsligt, med gäll och skärande röst rakt ut i luften, så att hela kön framför Gate 74 hör:

”Daddy, what is a Heathen ?”

Barnets far syns överhuvudtaget inte till, eftersom han lämnat den milslånga kön för att kissa. ”One like me” svarar jag, och böjer mig ned från mina 189 cm, med ett sardoniskt leende på läpparna. ”You are looking at one very big Heathen, right here, right now !” Barnet ryggar förfärat tillbaka, skrämd av den min jag bär i mitt Asatrogna Anlete, som förvisso är en Hednings.

Fadern uppenbarar sig. Han visar sig vara Kanadensare, iklädd i vintermössa, dunväst och en käck uppsyn, med en mindre ryggsäck – precis så stor att den får räknas som handbagage – hängande över ena axeln, och bär ett kort, svart helskägg. Han nickar vänligt till mig, i bästa samförstånd. ”A Heathen is a sceptic, a constant unbeliever, a man who sees everything just like it is, and who also worships an older, cleaner faith” säger han, till alla som vill höra på. Inte många medpassagerare lägger märke till det, men hans son lyssnar noga till vad fadern säger, ty det här är ett klokt barn, vars intelligens ser ut att överstiga de flestas. Det syns i barnets ögon att det förstår.

”We live in Sweden now” säger den lille pojken och tittar upp emot mig. Hans hår är blont, hans ögon blå och skarpa. Jag börjar samtala med dem, en slags enkel predikan, för jag inser att denne far och hans son är bättre än de flesta andra. De visar sig vara gästande akademiker, bosatta i Wennergren Centers Forskarbostäder – världen är bra liten ! Där har jag känt folk förr, för många många år sedan, men livet går ständigt vidare.

En Hednings väg tar aldrig slut. Våra gudar lever. Och så föds ännu en Särimners Sanne Son, som får sig en kort lektion i grunderna för vår tro, och för allt det, som är Sverige och Norden.

Allt är inte bara ett spel, det får den lille sexåringen snabbt lära sig från sin kunskapsrike far, som inser vem han råkar ha framför sig. Datorer, plattor, IPads eller Artificiell Intelligens, Människosorteringsanläggningar, flygfrakt över världen och ”Multikulturalism”. Inget av detta håller i längden, inget av detta är ett hållbart sätt att se och varsebli vår Värld på, och det leder heller inte till något gott. Först när människorna inser vilka de är och var de verkligen kommer ifrån, kan de också leva.

 

 

Profilbild för Okänd

Alvablotet är inne (repris från 2019)

av

Vad allt av dumheter kan man inte läsa på Internet ! En av de allra felaktigaste påståendena som cirkulerar på nätet, är att Asatro skulle röra sig om Förfädersdyrkan.

Detta är ingenting annat än trams, hitte-på, lögn, ljug, BOGUS, fake news och ett uppenbart falskt påstående.

Ingen nordbo har någonsin DYRKAT sina förfäder. Däremot har vi ärat och värdesatt dem, samt firat deras minne – men detta är en HELT ANNAN SAK än ”dyrkan” och varje någorlunda normalbegåvad person som inte faller för de kristnas och Monoteisternas ständiga lögner och påhopp torde begripa den distinktionen och skillnaden…

Lika lögnaktigt och falskt är påståendet om att det skulle finnas något som heter ”forn sed” vilket är en spe-glosa och ett rent hån, påhittat under det kristna 1200-talet.

Ingen sann nordbo har någonsin benämnt sin tro med en sådan beteckning, för vår tro är just en tro – och den är inte ”forn” men i högsta grad levande.

Enligt de två klassiska beskrivningar vi har av Alvablotet, den Hedniska och Nordiska fest som föregick den kristna ”allhelgona” traditionen, som kom hit först under högmedeltiden, var Alvablotet alltid en privat fest, som man höll på den egna gården, i den egna familjens och ättens trängre krets.

Man ville absolut inte ha allt för många främlingar närvarande under denna högtid, för man ”höll heligt” som man sa, heligt för sina döda, heligt för de anhöriga och för familjen, och fortfarande delar ju vi inte minnet av våra anhöriga med vem som helst. Döden är en väldigt personlig sak och en personlig upplevelse för de flesta av oss, och våra anhörigas minne är faktiskt inte allmän egendom utan tillhör bara oss, om vi nu inte väljer att vräka ut det på Internet förstås, vilket har visat sig ha klara skadeverkningar, och även sårat människor i deras känslor.

Kyrkogårdar och Griftegårdar är ingen lämplig plats för kristen mission, och inte för annan mission heller. Människor skall kunna få lov att vara ifred med sin sorg, och minnet av sina döda – det är vad den svenska, nordiska samt värdiga och enkla Alvablot-traditionen och det senare Allhelgona går ut på. Något annat vore direkt främmande för de flesta av oss. Ändå har det flera gånger hänt – exempelvis på Skogskyrkogården i Stockholm, som annars är ett UNESCO Världsarv – att de kristna vägrat att respektera andra människors firande, och uppträtt störande – med broschyrer och missionärs-fasoner, precis som vanligt.

Låt oss bara hoppas, att vi svenskar allesammans får slippa att uppleva sådant det här året, oavsett var i landet vi bor, eller tror på.

Över 46 % av oss är faktiskt Hedningar numera, (enligt ”Svenska” Kyrkans egna siffror – den är i själva verket inte ett enda förbannat dugg ”svenskare” än något annat samfund, och den borde först om sist acceptera det och visa förståelse, genom att sluta topp-rida oss och göra som sin broderkyrka i Finland – där talar man om den ”Evangelisk-Lutheranska Kyrkan i Finland, men inte om någon ”Finsk” eller ens ”Finländsk” kyrka…)

I alla tider har det i Sverige varit vanligt att fira de döda i den närmaste familjens krets, som sagt – eller tillsammans med sina närmaste anhöriga. Man lämnar blommor och tänder ljus, och ägnar sig åt att minnas och berätta en stund, utan skrik, skrål och åthävor. Det är ett värdigt, stilla och naturligt firande – och det är vad Alvablotets stora gemenskap med allt levande och naturen går ut på.

Vi skriker inte, när vi befinner oss i naturen, eller går genom en skog. Vi respekterar andra människor, lika mycket som andra levande varelser. Vi far inte på dem utklädda till kristna djävlar, benrangel eller spöken, och vi försöker inte såra, skämta eller skrämmas – för att uppföra sig så är inget värdigt beteende inför döden.

Vad har alla dessa kristna demoner, djävlar och all onödig döds-skräck med Alvablot eller Allhelgona att göra ? Har du några kristna djävlar eller vampyrer i DIN släkt, kanske ?

I så fall bör du nog söka hjälp, snarast.. Det verkar inte sunt eller bra, att ha en sådan dålig relation till döden eller förfäderna..

Alvablot handlar om relationer, och framförallt goda och vänliga sådana. Det är mycket viktigt att förstå. Kan man inte respektera eller förstå det, så har man nog inte på en griftegård, vid en annan människas grav eller i något mänskligt sällskap att göra. Ok, nu finns det en massa ungdomar och till och med någon medelålders person som helt och hållet anammat den amerikanska, kommersiella, skräp, skrän och skål Halloween-traditionen, och som ser på skräckfilmsmaraton, går på maskerad och super till, dagarna i ända.

Så kan man ju göra om man vill, men för egen del avstår jag faktiskt från sådana upptåg. De som är begivna på alkohol eller festande och som ”måste” ha det denna helg eller andra helger super väl alltid till en aning i alla fall, och får då löpa risken att utsätta sig själva eller hela sin omvärld för de efterverkningar – juridiskt eller på andra sätt – dagen efter, som ruset alltid ger eller brukar ge. Man får alltid själv svara för sina handlingar, men om vi nu ser vad denna helg är till för, så finns det faktiskt värdigare, bättre och mer respektfyllda sätt att fira och vara tillsammans med andra människor.

Ett sätt är den gemensamma måltiden, som inte behöver vara fylld av ”Nattvard”, likätande, vampyrism eller annat kristet äckel.

I Hávamál säger Oden själv, att den bästa gåva han fått var ett vänligt ord i rättan tid, och att få dela en halv kaka bröd med någon. I många kulturer sätter man också ut bröd och mat till de döda, som en symbolisk handling – tänk bara på den svenska sedan om gröt till ”Tomten” eller Gårdstomten förste bebyggare, förr om Jularna. Rester av de traditionerna ser vi också i de sägner som i likhet med den kända sägnen om Trolle-Ljungby Horn och Pipa skildrar hur troll, älvor eller andra mytiska väsen – som i själva verket är de döda – håller fest i en stor gravhög, som kan vara upplyft på guldpelare, eller fylld av ett sällsamt ljussken. I en del varianter sker denna de dödas fest inte vid Jul, utan vid Allhelgona, och det lär finnas ett tjugotal varianter på den berättelsen, enbart i Småland och Götaland.  Hjalmar Gullberg, den svenske poeten, skrev en gång med tanke på Hedendomen, Asatron och Hávamál:

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

 

Tanken på att de döda och de levande delar något såhär års, samma upplevelse kanske, och att porten mellan världarna står öppen, så att levande och döda kan besöka varann, kanske inte är så långt borta i början på November ändå. Träden har tappat alla sina blad, men det är barmark ännu. Allt är fruset, tyst och stilla – djuren har gått till vila – en del av dem förbereder sin långa vintersömn. Redan naturen i sig ger oss en fingervisning om hur vi bör vara eller leva. Vi bör vara tysta, och lyhörda för vad som sker – annars får vi inte uppleva något, men om vi bara håller tyst och iakttar, kanske vi får uppleva något förunderligt, vackert och sällsamt.

Så vi bakar ett bröd, och delar med våra närmaste, och de som ännu lever. Kanske också med himlens fåglar, våra husdjur och andra – men utan överdrifter

Ni tager vad ni haver, nämligen:

Beståndsdelar

  • 2 till 2,5 kopp gott mjöl, spelt, vete, råg, havre eller vad som finns i ert skafferi
  • 2 ägg
  • 2 teskedar bakpulver,
  • en nypa salt – för allt ni ser, bör ni ta med en sådan…
  • en halv stor kopp god blomsterhonung, eller annan honung
  • en halv kopp hackade hasselnötter, eller valnötter fint hackade om det alls has eller fås
  • 1 fint hackat skalat äpple, naturligtvis svenskt och av god kvalitet
  • 1 halv kopp röda eller svarta vinbär, tinade, eller björnbär
  • 1 fjärdedels kopp berberis-bär (kan ätas i små doser) eller tranbär
  • 1 fjärdedels kopp smält svenskt smör
  • 3 teskedar kakao-pulver, om ddet has och om ni vill
  • 2 teskedar vallmofrö
  • 1 tesked ingefära eller kanel, allt efter tycke och smak. Skalet från en halv riven citron
  • 1 halv kopp choklad, ljus eller mörk beroende på vad ni kan komma över
  • 4 teskedar konjak eller whiskey, eller också Ösgöta Sädes Brännvin

Tillagning

  • Blanda mjöl, smält smör och honungen i en skål. Svär tyst för dig själv eller säg alla hedniska eder och ord du kan komma på, som makternas heliga namn
  • Häll i äggen och rör av bara tusan. Fortsätt anropa makterna !
  •  Blanda i alla andra ingredienser, och fortsätt röra tills att allt är fullständigt blandat. Älta och knåda degen, men nämn nu Frigg och alla Diser.
  • Forma nu degen till et bröd, och om degen är för fast, så tillsätt spriten och lite vatten
  • Överför hela brödet till en långpanna eller annan panna, eller en eldfast form, som kan stå i ugnen. Använder du form, skall den vara väl smörad.
  • Baka nu alltsammans i 175 graders värme i 45-50 miuter, och känn eftr med en degsticka efter en halvtimme eller längre om brödkakan är fast
  • Låt den svalna under absolut tystnad och stilla kontemplation
  • ta loss den ur formen, om form användes, och beströ den med fint pudersocker eller ringla honung över den

 

Kom ihåg att under heden tid genomförde man gärna utesittning under Alvablotets natt. Det tillgick så att man gick till sitt lokala gravfält – ofta hade man ju en forngrav alldeles in på knutarna – det har många i Uppland och övriga landet ännu – i alla fall i de svenska kärnlanden – och satt överst på högen i tystnad och stilla kontemplation, tills gryningen och det första morgonljuset visade sig. Ofta varken åt man eller drack man något under attens lopp, och om man var extra tyst, kunde man höra sina förfäder och förmödrar komma med goda råd inför det kommande året.

Så gå nu dit, och fira stilla och värdigt, ack ni hedna och ludna !

Bryt ert bröd därhemma, och dela med de levande…