”Festfyrverkeri” från SVT om Beowulf-Sagan – De får erkänna dess äkthet

Vår kära, kära Statstelevison – detta sannskyldiga Acme av korreka fakta och vederhäftighet, för säg – visst är det väl så, kära läsare ? – har ikväll sänt ett inslag i ”Vetenskapens Värld” helt och hållet dedicerat till Beowulf-sagan. Det är Uppsalaprofessorn Bo Gräslunds teorier som bildar stomme i programmet, och för ovanlighetens skull lägger SVT ut inte mindre än ett tiotal utdrag ur programmet i form av olika videoklipp. Bo Gräslund är säkert känd för mina läsare, ifall de följt med i den här bloggen ett bra tag, för hans teorier om Fimbulvintern, som en faktisk, klimatologiskt bevisbar företeelse i form av vulkanutbrott på Island och sämre skörderesultat och en befolkningsnedgång i 540-talets Norden (inte ”Skandinavien” som SVT:s odrägliga speakers envisas med att säga – Norden är namnet på kulturområdet, Skandinavien ett blott och bart geografiskt begrepp) har även SVT rapporterat om förr.

Viktoria Dyring, programledare för Vetenskapens Värld, börjar raljant och nedvärderande med att säga att Beowulf-kvädet skulle vara ”okänt” för gemene man i dagens Sverige, men manifesterar bara sina gena dåliga historiekunskaper. Lika illa blir det, när hon löjeväckande nog påstår att man ”ingenting vet” om folkvandringstiden, trots att det är en av de mest grundligt undersökta perioderna i Europeisk historia överhuvudtaget, och när man sedan presenterar ett program, till brädden späckat med fakta, säger hon tydligt och klart emot till och med sig själv med det påståendet. Lika parodiskt blir det, när man i programmet påstår att Sverige ”inte fanns” under 400-och 500-talen, men sedan tvingas erkänna att Sveaväldet genomförde en enorm expansion under dessa århundraden, vilket Bo Gräslund och flera forskare med honom också bekräftar. Man demonstrerar det till och med med kartor, och Bo Gräslunds huvudtes är att Beowulf-kvädet beskriver faktiska historiska händelser i sagans form, nämligen samma Sveaväldes erövring av Gotland under sent 500-tal.

Hur kan man då ens säga, att Sveaväldet ”inte fanns” när redan Tacitus omtalar Sviones, rika på manskap och flottor, och hela Beowulf i allegorisk form beskriver just detta Sveaväldes tillväxt ? SVT:s ”PK-mentalitet” skiner igenom, och det är inte till fördel för vad som annars var ett lärorikt och bra tv-program, så bra som man rimligen kan önska från denna politiskt styrda statstelevision..

I utlandet har man sedan länge känt till, att Beowulf-sagans Geater bor på en ö, och att Svearna måste segla dit ”över havet” vilket också uttryckligen står i själva kvädet. SVT tvingas erkänna, att Beowulf-sagan räknas som en grundläggande angelsaxiskt språkminne utomlands, både i England och USA, och man där lär ut det i gymnasieundervisningen, vilket man också borde göra i vårt land. Man påpekar Beowulfs betydelse för den gamle katoliken JRR Tolkien, han vars naiva sagor fortsatte kristendomens barnsliga uppdelning i nattsvart ont respektive godtrognaste gott, en idyll så menlös och meningslös att den nästan bräker, och försöker dra höga växlar på att den skall ha inspirerat all senare fantasy-litteratur, trots att denna helt saknar sagans episka bredd och poetiska framställningskonst – och glömmer att berätta hur man ersatt personskildringar med psykologisk insikt och djup med det värsta moderna snömos man kan tänka sig.

Det slutande 400-talets Norden, som Beowulf-forskningen en gång tänkte sig den

Intressantare blir det dock, när vi i den danska arkeolgen Lotte Hedakers sällskap besöker Lejre i Danmark, där Hrotgars kungshall Heort eller Hjort en gång låg – man har återfunnit en faktisk processionsväg, vilket man också gjort  nära Bandlundviken på Gotland. Vi får se det ”berg” med sin brända borg, där Geatarna eller Gutarna förskansade sig – otvivelaktigt är det Torsburgen på Gotland man talar om, för arkeologiska bevis visar att den brändes kort före de händelser och de sju större krigsföretag sagan skildrar, och Bo Gräslund själv får leda oss till ”Stavars Hus” nära Bandlundviken, ett 70 meter långt långhus, bland det allra största man hittat i Norden, ja lika stort som Heort skulle vara enligt sagan.

Vi får övertygande bevis för att kvädets Konung Hygelac är en verklig Hugleik, konung över Svea rike, och får oss en ny teori om Bro Borg och dess brand serverad på köpet. Bo Gräslund menar att Beowulfs Grenedel är en analogi för den svält som drabbade Norden i de isländska vulkanutbrottens kölvatten, och om hans teori låter svårsmält just här, kan man påpeka att liknelsen mellan den förhärjande drake, som Beowulf till sist stupar i kamp emot, inte är den första ringlande pansartät eller stridskolonn som liknats vid just ett sådant sago-odjur.

Redan Siegfried eller Sigurd drakdödaren går enligt vissa tillbaka på verklighetens Arminius, och segern över de romerska stridskolonnerna vid Teutoburger Wald, verklighetens Bramsche, strax nära Osnabrück i Tyskland, även om detta inte skildras i programmet. Man glömmer också att förklara namnet Beowulfs etymologiska ursprung i ordet Bi-varg, men erkänner motvilligt det faktum att det kväde som nedtecknades på 1000-talet i ett Engelskt kloster bara var en avskrift av ett äldre Nordiskt original. (Ja – just Nordiskt och bara Nordiskt – inte alls ”Skandinaviskt” som det sägs i den falska speakertexten).

Bo Gräslund har onekligen rätt som professor emeritus, när han förklarar att Beowulf utgör beviset för en levande skaldetradition i Norden långt före Vikingatiden, och allt idiotiskt tal om att ”Nordborna inte vore kapabla” till något sådant, motbevisas enkelt med de forskningsresultat, man nått fram till inom Beowulf-forskningen på senare år.

Som extranummer till allt detta, fyller man på med ett 10 minuters extra inslag om Grav 581, Birka, och den påstådda ”kvinnliga krigaren”  där. Jag har tidigare utförligt beskrivit hur SVT tacklat det arkeologiska fyndmaterialet, genom en ytterst fiktiv historia, som starkt brister i detaljerna, precis som vanligt då det gäller SVT, som ofta gör våld på fakta för den politiska korrekthetens skull.  Till och med Anna Källström, som tidigare påstått att den gracila och mycket späda kvinnan från grav 581 skulle ha haft stridande uppgifter, får nu erkänna vad jag redan sagt – det är omöjligt med tanke på hennes muskelfästen, och de drag i hennes benstomme man konstaterat, motbevisar sannolikt alla tankar på att hon skulle ha utkämpat tvekamper, varit sköldmö eller liknande osakligheter, som man redan lagt fram som sanning från SVT:s sida.

I programmet intervjuas till sist också en polsk forskare, som erkänner att av de 30 eller så kvinnliga gravar med vapenfynd vi alls har från den yngre järnåldern, så finns inte ett enda säkert bevis på att kvinnliga krigare verkligen existerade – deras blotta existens förblir en möjlighet, eller en legend, vilket också religionshistorikern Tommy Kuusela från Uppsala Universitet är medveten om. Om de alls fanns, var de otroligt sällsynta, och det bevisas mycket vältaligt av Victoria Dyrings egna försök att hantera yxa, svärd och sköld i programmet – hon misslyckas nämligen skändligen – och man nämner inte det mest självklara argumentet av alla – en järnålderskultur kunde inte avvara särskilt många kvinnor i fertil ålder, på grund av att man måste alstra många barn – dagens ”kvinnliga krigare” – när de alls existerar – har samma problem – krigande och moderskap låter sig icke förenas, det ena utesluter det andra – så varför denna ”coda” om sköldmör alls lades in sist i programmet, verkar vara lite av en slump.

Nej, det är dags för SVT att SLUTA DRÖMMA om Sköldmör och liknande… Inte ens idag låter barnafödande, moderskap och aktiv tjänst i kris eller krig utföras samtidigt… Och i järnålderns samhälle hade man många barn, samt täta barnafödslar…

 

Min slutsummering: Betyg 4 av 5 möjliga – men ett statligt TV-bolag borde kunna bättre än såhär – särskilt med tanke på alla ”småfel” och självmotsägelser i fakta-presentationen..

I vilket Skövde Nyheter tar upp Beowulfsagan

Tidningsartiklar som tar upp Nordisk Kultur och Historia på ett intelligent och belysande sätt blir alltmer sällsynta i vårt land. Ett lysande undantag levererades av Skövde Nyheter idag, där skribenten Christer Westerdahl går igenom den senaste forskningen kring Beowulfsagan på ett upplysande vis. Att Beowulf-kvädet är skrivet kring år 1010, då Knut den store och Nordiska kungar ännu regerade i England är allom bekant, och varje bildad svensk torde väl också känna till att ursprunget för det Angelsaxiska namnet Beowulf eller ”Bi-varg” som det egentligen betyder är det nordiska Björn, men så kommer vi till det faktum att diktens ”Geatas” nog inte är att söka i Västergötland, trots allt, i alla fall inte enligt vad Skövde Nyheters skribent tror…

Hjälmblecken från Torslunda, svensk folkvandringstid

Den senare forskningen visar också, att dikten berör fullt historiska händelser på 500-talet, och måste förelegat i en färdig version från 700-talet, enligt vad alla språkhistoriska experter anser. Och, för att fortsätta:

De folk som nämns i dikten är sweon, svearna (med Swiorice) och geatas, som rent språkligt är götarna, och dene (danerna). Beowulf är kung över geatas under en period, fast hans namn bara finns i dikten.

I Västergötland har man därför gärna försökt att hitta platser i landskapet som kunde härröra från Beowulfs tid. Han var kung över geatas och begravdes i sitt eget land. En kandidat för hans grav skulle då vara Skalunda hög på Kålland. Det stora problemet är då det, att strider i dikten mellan sweon och geatas äger rum över havet till endera landet. När Beowulf far till danakungen Hrodgar sker det också via havet. Västergötland har dessvärre under hela sin existens veterligen varit landomslutet. Vänern fungerar inte alls i denna kontext. — —

Den första som i stället identifierade geatas med gutarna på Gotland var Gad Rausing, som förutom att vara företagsledare på Tetrapak också var docent i arkeologi. Han tog diktens upplysningar och även flera av dess namn helt bokstavligt och hävdade att dessa var historiskt och arkeologiskt verifierbara. Såvitt jag vet har hans artikel på engelska 1985 (Fornvännan) aldrig seriöst diskuterats. — —

Bo Gräslund som är professor emeritus i Uppsala har utgått från Rausings kortfattade artikel och författat en bok som kom i år, Beowulfkvädet. Den historiska bakgrunden (2018). Det är en rik, resonerande bok, bitvis också smått rolig, som vittnar om hur författaren handskats med i stort sett all litteratur som behandlat Beowulf, inklusive det språkliga. Geatas land sägs uttryckligen vara ett eoland, en ö. Liksom Rausing påpekar Gräslund att geatas också kallas wederas, eller weder-geatas, vilket bör syfta på gutarnas nationella symbol väduren, gutabaggen, som i kristen tid också blir Guds lamm, Agnus dei, men förblir Gotlands vapen in i nutid. Geatas i stället för gutar (gutans= goter) blir uttryck för en förväxling.

Men Gräslund går längre: han hävdar att det som ligger i grunden är ett annat diktverk som måste ha varit muntligt uppkommet och traderat i Skandinavien, på fornnordiskt språk. Det är knepigt men fullt möjligt. Anglosaxiskan och fornnordiskan var tidigt mycket nära varandra.

Om ”geatas” istället vore Gutarna, skulle faktiskt mycket av det som står i Beowulf-kvädet vara bokstavligt sant. Möns kritklippor, eller de vita klippor Beowulf passerar på sin väg, där han ror och seglar över havet, passeras mycket riktigt som ett sista landmärke innan man når Danmark.

Beowulfs föregångare Hygelak stupade under en havsräd i Frisland i norra Franken någon gång på 520-talet, möjligen slutet. Det finns belagt i annalerna. Den mytiska kampen med monstret Grendel och hans mor som Beowulf utför för Hrodgar, danernas kung, identifierar Gräslund med en allegori. Den baseras på nya naturvetenskapliga upptäckter. Dessa har han själv introducerat i Sverige, så sent som 2007. Året 536 och några tiotal år framöver drabbades nämligen norra halvklotet av en rad naturkatastrofer med följder av vulkanutbrott och så småningom även en pandemi av böldpest. Man måste anta att detta lett till svält och stor minskning av befolkningen av samma dimensioner som digerdöden ca 1350. Det är i kamp med dessa hot som Beowulf inhöstar sin seger, menar Gräslund. Åtminstone finns minnet av detta mytiska naturfenomen som ett övernaturligt inslag i dikten. Det var då som ett minne av den blomstrande folkvandringstiden före katastroferna som dikten skapades, troligen någon gång efter 550, troligen en bit in på 600-talet, och överfördes till England.

— —

Resan är verklig nog om man antar att Beowulfs besättning rott (knappast seglat) från Gotland till södra Danmark, t.o.m. tidsangivelserna stämmer. De vita klipporna är Stevns klint på Sydsjælland. Vägen på land med dess, enligt dikten, märkligt stensatta avsnitt (inte engelska romarvägar!) har gått upp till än så länge en okänd kungsgård, alltså Hrodgars Heorot, innanför Præstø fjord. På vägen passerade man vid Broskov den bäst bevarade förhistoriska vägstumpen med stenläggning i Norden. Tidigare, då man fortfarande resonerade om geatas som götar -någon även som jutar, som dock heter eot e n as i dikten pekade man på den berömda kungsgården i Lejre på Nordsjælland, men den uppstod senare. Eventuellt som en följd av att Heorot bränts ned enligt Gräslunds kronologi.

Det är gott om hänvisningar i dikten till svearna, stundom i krig, men också i släktförbindelser för de främsta hjältarna. Beowulf själv insätts som kung av en sveakung. Han är själv av kunglig sveabörd. Flera av de senare härskarna i Swiorice är kända till namnet från dikten Ynglingatal som författades i Norge på 800-talet. En del av uppgifterna där, som verkar gåtfulla, kan tolkas på ett rimligare sätt genom Beowulfskvädet.

När det gäller att hitta platserna tar Gräslund ut svängarna. Men mycket tyder på att den kungaborg på Gotland som nämns kan vara området kring den mäktiga husgrunden Stavgard eller Stavers hus i Burs socken, som arkeologin direkt pekar ut. ”Folkets borg” som nämns under striderna på Gotland kan i så fall bara vara Torsburgen, Nordens största fornborg. Den har brunnit under denna tid, liksom stora delar av de många kämpgravarna (husgrunderna) på Gotland. När gutarna invaderar Uppland pekar Gräslund på den mäktiga borgen Broborg längs Långhundraleden mot Uppsala, som bränts ned men inte undersökts närmare och liksom Stavers hus visar på en möjlig boning i konungslig klass för epoken. Intill kan den stupade sveakungen Egil ha kremerats och begravts i en gravhög, i och för sig bara en gissning.

Så är det Bro Borg, Torsburgen på Gotland och andra historiskt kända platser, men inte kungsgården vid Lejre som figurerar i Beowulfs epos ? Ja, det kan man inte slutgiltigt bevisa via arkeologin, men mer och mer och mer talar för att det är så – och redan på 500-talet fanns ett Svearike, som hade herraväldet inte bara över Gotland, utan också över omkringliggande landskap – det är kanske det viktigaste budskap, som den nya forskningen har att förmedla, men det bekräftar bara vad forskningen sagt sedan Birger Nermans tid. Sveariket är mer än 1500 år gammalt vid det här laget, och en av Europas äldsta, aldrig erövrade nationer…

Svearikets ursprung får nu sättas till före 500-talet, långt innan något Stockholm och lås för Mälaren ens fanns..