Profilbild för Okänd

Diserna och ”Kvinnliga” högtider i Februari (repris från 2021)

Det finns fortfarande de som insisterar på att Disablotet skall firas kring den 3 Februari, när Disa har namnsdag enligt den svenska almanackan. Vi andra Asatroende vet att Disting och Disablot firar man när Disarfullet inträffar, alltså vid nästa fullmåne, som är den 24 Februari, och ligger i slutet på denna månad. Emellertid är det fortfarande så att det är förlagda en hel del kalendariska ”kvinnliga” högtider i början på Februari, som har med Diserna och den Nordiska traditionen att göra, i alla fall på så sätt att de knyter an till allas vårt Indoeuropeiska Ursprung.

Mer om Disablotet kan du läsa under huvudrubriken ”Högtider och Blot” och underrubriken ”Disablot” här ovan, för det här är ämnen, som jag berört i flera år. Ursprunget till festen för Diserna, de kvinnliga ödesgudinnorna och skyddsmakterna för den egna ätten, ligger i att vid Vinterns slut börjar förråden av mat ofta tryta, och även i nutidens Sverige ser vi nu hur energipolitiken inte helt ger önskat resultat och det börjar råda akut elbrist för industrin. I gamla tider var det förstås ännu värre, för då kunde en lång vinter betyda detsamma som svält, eller minskade chanser till överlevnad, och då var det inte konstigt att livets och vårens makter anropades.

Romarna anropade Juno Sospita, vars tempel låg nära Janustemplet och templet för Spes eller Hoppet i södra delen av Forum, passande nog. Juno Sospita var också krigsgudinna, likt Freja, och hade med nationens öde att göra, även om Junos vanliga roll som Modergudinna, mestadels motsvarades av Frigg – som ju ”alla varelsers öden känner” i vår mytologi.

Kelterna firade Imbolc för två dagar sedan en offerhögtid eller ett blot vars namn man tror kommer från ”ewe milk” och har samband med att fåren och fårtackorna borde börja lamma och mjölka såhär års, men också vårens ankomst i allmänhet, och anledningen till alltsammans var alltså inte mycket annorlunda än i Norden, och det gamla Rom. Imbolc är emellertid också starkt kopplat till den keltiska Gudinnan Brigid, gudinna inte bara för hemmets härd, utan också striden – och även där ser vi ekon av både Juno och Diserna. De kristna uppfann som vanligt ett fiktivt helgon, som skulle ha levt på 400-talet och försökte på så sätt ”kristifiera” och stjäla hela högtiden, vilket de inte hade minsta rätt till. Nuförtiden anser de flesta forskare att ”St Brigid of Kildare” bara är en kristen bluff.

På Irland firar man ännu Brigids fest med offer av halmkors (ursprungligen halmgubbar, julbockar och liknande) i heliga källor, och man firar också att vårsådden snart kan börja – Irland har ju ett mildare klimat än hos oss – och man firar slånbärets blomning – Blackthorn på Engelska – tänder ljus, hedrar de heliga källorna och äter traditionell mat, liknande de ”rester” som serveras vid Tjugondag Knut och det Isländska Thorrablotet, och som markerar att Julen är slut, och att hårda tider nu står för dörren… Framförallt äter man olika sorters ”såkakor” eller bröd, och bröd, offrade till Diserna, ingick antagligen också i den nordiska traditionen ” food such as colcannon, sowans, dumplings, barmbrack or bannocks” skriver Wikipedia..

Men – under alltsammans syns det ändå, att skottarnas och Engelsmännens ”St Bride” bara är ytterligare en variant av Diserna, och kanske också en trefaldig gudomlighet, som Nornorna. Det går inte att förneka Disernas inflytande, hur mycket dessa besvärliga kristna än försöker ! Kristna i Sverige och Katoliker håller också på och tjafsar mycket om ”Jungfru Maria” såhär års. De firar något som heter Kyndelsmäss eller Candlemass, och insisterar på att det hela ska ha med deras kyrkor att göra, men så är det inte alls, för så har det nog aldrig varit, i någon del av Världen.  Kyndelsmäss har aldrig firats i Västeuropa förrän på 600-talet, medan Disernas fest går flera tusentals år tillbaka i tiden.

Brigid skildras oftast som ett eldfängt, rödhårigt fruntimmer…

Varför festen alls har med ”Kyndlar”, alltså ”Candles” eller stöpta ljus att göra, beror nog bara på inflytande västerifrån, och hur som helst kan man i de nordiska länderna iaktta att solljuset såhär års börjar bli starkt nog för att arbeta vid, även om kvällarna och på morgonen, och enligt svensk folktro – traderad av Ebbe Schön och andra skulle man i Västergötland vid Kyndelsmäss ha ”fästat elden med Brännvin” vilket innebar att alla i hushållet skulle ha hällt alkohol på glöderna av elden, och låtit den brinna ut tills nästa dag, då man tände den igen. Alla de ”WHAAMF!” och ”poff” samt explosioner som måste ha uppstått, var väl ett lika bra sätt att hylla Eldgudinnan Brigid som något, och det skall man också ha gjort i Norra Bohuslän, skriver han – men varifrån kommer dessa traditioner med ”Eldborgs Skål” – kan de möjligen ha kommit med kristna missionärer från de Brittiska öarna – Västergötland kristnades ju därifrån – till skillnad från Svealand, där tyskar var verksamma – eller är detta rester av Disernas och Nornornas kult…?

Vid Kyndelsmäss skulle också ljustillverkningen vara över, sa man i hela landet, och det har jag tagit fasta på. Av ljusrester har jag gjort blotljus, som alltid, och här ser ni årets produktion. Dessa fungerar lika bra ute som inne, och kan dessutom fungera som braständare (men inte pederaster !) till valborgsbål och stora eldar – man slänger bara in ett av dessa ljusklampar bland veden, för att få den att flamma i högan sky – och förutom ljusstumpar kan man ta fårtalg, bivax och gamla värmeljus för paraffinets skull och framställa dessa ljus i olika färger – vilket kanske är en hednisk hobby i sig.. Om Lärkan kom till Kyndelsmäss, flög hon aldrig högre än oxen bar sina horn, sa skåningarna, och där kunde Kyndelsmäss innebära en tidig vår – medan Västgötar och Värmlänningar insåg att ”dagen längt sig en timma i båda ändar” tills den dagen, medan Hälsingarna trodde att ”Kyndelsmässotö ger dålig skörd och ruttet hö” och nästan alla hedningar ansett att den blåst som möjligen råder på Blasisus dag, innebär blåst i flera veckor...eftersom man här i landet aldrig förstod och aldrig höll med om de katolska prästernas mässande..

Profilbild för Okänd

Göje Månad börjar… (inlägg från 1 Februari 2023)

I Väntan på Disablotet, som snart kommer – Dagen Disa i den moderna svenska almanackan är inte inne ännu – så har vi nu passerat in i Februari. Disablot och Disting – den dag av rättsskipning och marknad som följde dagen efter själva blotet – har inte infallit ännu – för den gamla Distings-regeln säger att Disablot firas den första fullmånen efter tjugonde dagen Jul – vilket i år innebär på söndag, 5 Februari.

Nu finns det vissa ursprårade samfund för New Age, Multikulturellt Mischmasch, Flum och diverse droger som firar på andra datum, men sådant kan ni glömma. Det är ändå inte Hedendom, inte Asatro. De kristna firar däremot Kyndelsmäss eller Candlemass i morgon, av samma orsak som vi hedna ärar Diserna – och Goi på norröna är inte alls något ord för spårsnö, snöslask eller liknande – ni ska inte aningslöst godta allt som står på svenska Wikipedia, hedningar små – för de sidorna är skrivna av en hel del kristet folk som ändå inte har reda på sig.

Kelter och Irländare firar något som kallades Imbolc eller Ewe-molk på denna dag – i det nutida, tvångskristnade och katolska Irland kallas det ”St Brigid’s Day” eller ”the Bride’s day” efter ett hitte-på helgon, som ska ha levat i County Kildare. Brigid var en keltisk gudinna – hon stod för hem och härd, och den heliga, renande elden – som kan förtära Koraner och annat otyg – var hennes symbol. Hennes namn betydde ursprungligen helt enkelt ”bruden” och hon var en vårens gudinna,liksom Freja eller Vanernas Dis, Vana-dis själv. Vi som kan något om Nordisk mytologi vet att Heid var ett annat namn för Freja, ”tre gånger bränd i den höges hall, men ofta, osällan den bruden ändå lever” för att tala med Voluspas ord, och Freja är – som sejdens mästarinna – en kittel-kokerska, en eldgudinna vid härden – liksom Brigid på sin tid.

”Goi” – slutligen – kan vara ett ”noa-ord” eller ett annat namn för gudinnan, ”den goda disen” – hon som skyddar och bevarar. Men – varför sökte så många Nordeuropeiska kulturer beskydd från kvinnliga väsen just nu, såhär års ? undrar ni kanske. Jo, i ett äldre jordbrukarsamhälle var det mycket enkelt. Maten och Vinterförråden var nu nästan slut – och att kontrollera dem var en uppgift som tillföll kvinnorna i huset eller rättare sagt hallen – man hade ju hallar av trä, men inte hus av sten. Vad värre var – fodret åt boskapen kunde sina också – och om det tog slut, och om inte får och tackor blev fruktsamma på Irland, exempelvis; så skulle det ju finnas ännu mindre att äta innan nästa skörd var bärgad – och i Norden var det snarare boskaps-skötsel än rent ”jordbruk” som gällde – det vet ändå varje kulturgeograf.

Någon produktion av finare brödsäd typ vete eller havre bedrevs knappt, det var mestadels råg eller korn det gällde – och dåtidens åkertegar var smala och små. Byarna var lagda i solskifte, med växelbruk – och om boskapens foder tog slut, och den dog så fanns det ingen gödsel, och därmed inget som gödslade åkrarna, ingen ny boskap, ingen bra skörd nästa år och inget att hoppas på – så Vinterns slut och vårens början var en kritisk tid, då det gällde att sörja för hem, hus och härd. Man vände sig till den goda jorden, elden, hemmets härd – mödrarna och kvinnorna. Inte så konstigt, när – eller i ert fall om – man tänker efter.

Också detta år, är Disablotets budskap fortfarande aktuellt, elkris eller inte, eskalering i Ukraina eller icke. Man behöver möta kvinna, och kvinna behöver möta man. Freja är en fruktbarhetens gudinna – och man skall icke möta man, inte kvinna med kvinna heller – för på det sättet blir inga barn gjorda, och det blir heller inget fruktbart liv av sådant.

Erik Axel Karlfeldt, den svenske poeten och Nobelpristagaren skrev en dikt om just Göje månad, som lyder som följer. Han hade verkligen sinne för Hedendom, och angående Agrimonian – en bittert smakande Småborre, en gul blomma liksom Tätörten – som får filbunke att vassla sig och surna – viktig såhär års – är de gula blommorna förstås också helgade åt Freja, liksom Gullvivan, Gulmåran och många andra. Karlfeldt var en lärd man, och han behärskade sitt ämne. Lyssna och lär – försök förstå budskapet – om ni nu kan.

”Den som har öron till att höra, han höre”

 

Nordan är min kärleksvind
och Göja min älskogsmö.
Aldrig står solen så röd vid sin grind
som stigen från bolster av snö.
Aldrig är flickan så skön för din blick
som sedd genom yrvädrets flor.
»Dansa och sjung, agrimonia drick«,
så säger oss Göja, min bror.

Solen, som går i den kyliga Fisk,
nu drager sig tidigt till ro.
Så ock var yngling, fullkommen och frisk,
nu önskar hos kärestan bo.
Sunnan går kvalmig i skogar av lind
och andas förgiftande dunst;
nordan, kom nordan, vår bilägersvind,
som blåser om hälsa och gunst!

Långvägs jag kommer av nordvindens bygd
och söker min älskades lund.
Ser du mitt lopp under granarnas skygd,
kom möt mig i Veneris stund!
Gott är att handla med kvinnfolk, jag lärt,
i Göjas trovärdiga natt.
Hör, över drivan, som dagsmejan tärt,
går tassande mjukt Peter Katt.

Nu må man gilja och bygga sig bo,
ty gamman är god som en päls;
aldrig slår rötan i huset sin klo,
om timret i Göjetid fälls.
Fastlagen kommer; om jorden i tö
täcks röja sin fruktsamma famn,
strör jag på Disernas helgdag mitt frö
i ditt och de heligas namn.