Nuförtiden tycker vissa, att det skall firas något som heter Halloween i Sverige, en kristen förvrängning av det som förut hette Allhelgona och ännu längre tillbaka Alvablot, och något som absolut inte hör hemma här. Människor skall från barnsben drillas till att tro att döden är något ont, och att förfäderna skulle vara spöken, kristna djävlar och demoner. Ungdomen tar det hela mest som en ursäkt för att dricka sig fulla och ställa till med maskerad och fest – så mycket av ursäkter behövs nog inte – de som vill festa, hittar väl alltid på en och annan ursäkt för det ändå. Men – som jag flera gånger skrivit och konstaterat – det verkliga Alvablotet var något helt annorlunda. Det var att fira sina döda anhöriga, vänner och förfäder under värdighet, utan skräp, skrik, skål och dåliga buskisupptåg, utan rädsla och utan skräck.

Varför hela tiden denna kristna rädsla för döden, förresten ? Varför hela tiden försöka skrämma både barn och vuxna till underdånighet, underkastelse och lydnad, med Onda Clowner, Påvar och annat sådant ?  De flesta normala människors förhållande till döden är helt annorlunda än de kristnas. I gamla tider hade nästan varje by och gård i landet sitt eget gårdsgravfält – och det finns fortfarande ganska många hus och gårdar i Sverige som har gravhögar från järnåldern på den egna tomten.

”Alvestadkullarna” i Östergötland

Du behövde bara titta ut genom ditt eget köksfönster eller öppna dörren för att kunna se ”ättebacken” där din far och mor vilade, liksom alla dina förfäder – och när dina dagar var slut, skulle du själv kunna bo där i frid och ro. Skrämmande ? – Nej, inte alls… De döda och gårdens egna gravfält fanns som en helt naturlig del i landskapet, lika naturlig som skogen eller åkern, och det var ingen som uppfattade detta som det minsta farligt. Också när kristendomen kom låg byns kyrkogård på nära och behagligt avstånd, och man besökte den, varje gång man gick förbi – ”de dödas åker” eller ”döingåkern” var ett vanligt namn, men inte heller det var något man behövde vara rädd för.

Jag har redan förklarat ursprunget till ordet ”Alf” och ”Asar och Alfer” som i Eddan används omväxlande och på samma gång som ”Asar och Vaner”. Att Vanerna, dessa fruktbarhetens gudar, var detsamma som de döda förfäderna eller Alferna, jordbyggarna, jolbänningarna, vittrorna, ”de små undar jordi” (på Gotland) men att några av dem var tillräckligt stora och starka nog till att betraktas som Gudar – dit hörde ju till exempel Njord, Freja och Frej – har jag redan gått igenom för er, och jag förutsätter att ni är tillräckligt bekanta med dessa ovedersägliga faktum i alla fall. Också Tomten, gårdens ursprunglige bebyggare och grundare, han som alltid fanns kvar för att kontrollera att allt stod rätt till, också i de levandes Värld, hörde dit. Och i inget fall behövde man frukta något av detta – det var en del av vardagen, och inget ”övernaturligt” att vara rädd för, därför att inget kan finnas utanför naturen.

I vår egen tid har vi institutionaliserat döden. Vi flyttar bort den på något sjukhus, och våra kyrkogårdar ligger långt bort, isolerade i landskapet bakom murar och motorvägar. Hela generationer av barn växer upp, som aldrig sett något lik eller någon död människa. I gamla dagar var detta något fullständigt naturligt. Man stod lik hemma i bastun, och innan någon begravdes höll man såklart en vaka eller en mottagning, där alla kom för att ta farväl av den döde eller döda. Ingen såg detta som det minsta konstigt, eller någon vidare orsak till skrämsel. Tvärtom har vi gjort döden så mycket mer skrämmande och obehaglig, just därför att vi fjärmat oss från den och inte längre orkar eller vill se den i vitögat.

Men det har jag. Som ung arbetade jag fyra hela somrar som biträde på ett kristet sjukhus, och fast jag var under 18 år, fick jag ta hand om lik, frakta dem till kylrummet och faktiskt bevittna obduktioner och skriva på protokoll som vittne, även om det förstås var olagligt. Jag har sett mer döda och fler lik än vad som borde vara nyttigt att minnas, och även om detta var på 1980-talet, var jag redan då helt säker på att jag var Hedning, och aldrig någonsin kommer bli kristen, för vad jag såg och upplevde på detta kristna ställe, och hur gamla, sjuka och till sist döda behandlas, var verkligen inte snyggt, det säger jag er. För övrigt gäller de observationerna nu snarast hela vårdsektorn i Sverige – jag upptäckte bara lite tidigare och lite tydligare dödens fysiska sidor, kan man säga – och det var allt – skrämd av det blev jag inte, men däremot lärde jag mig att hysa vördnad för Hedendomen och för livet, liksom för de döda.

Kanhända skriver jag mer om detta någon annan gång, kanhända inte.

Låt oss nu återvända till Asatrons Värld, den värld alla etniska svenskar kommer ifrån; och den Värld – Helheim – de flesta – utom det fåtal som via sin hängivenhet kommer någon annanstans – till sist skall återvända. Jag har skrivit och förklarat för er att Hel, Höljerskan – för det är vad hennes namn betyder – glöm alla felaktiga etymologier, ”fornsedarnas” pajaskonster och helt obevisade påståenden om att namnet skulle ha med ”helande” att göra – för så är det inte alls – ingen kan undfly döden – demoniserats av Sturlasson och de kristna, och att hon ursprungligen inte alls tänktes ta någon skrämmande gestalt.

Norrut och nedåt leder vägen till Hel – det vet ändå de flesta av oss. Hels rike – Helheim – som noga skall skiljas från Hels Vite eller det senare Helvetet – består av helt skilda platser och orter i det hinsides. Där finns Svartalfaheim eller Nifelhem, till exempel, den ”andra dödens” rike för de som dör också från Hel, vilket sker när de levande inte minns sina egna döda mer, och inte längre hedrar dem – samt Nastrand och det yttersta och nedersta helvetet, för de kristna och andra verkligt onda människor. Dit kommer bara de som dödar sina egna fäder och de som sviker sina egna eder, skriver Snorre – alltså de som sviker Asatron och börjar ägna sig åt ”fornsederi” och annat sådant. I Codex Regius-handskriften av Snorres Edda lär det finnas ett tillägg i bläck från en annan, och långt senare författare, som skrev ”och den, som bortlockar någon annans kära”. Den, som bryter sönder två andra människors förhållande, vore också värd att hamna på Nastrand eller likstranden, tyckte den okände skribenten – ett faktum som Frans G Bengtsson, den store essayisten, noterade när han långt senare gjorde sin genomgång av saken.

Till Hels hallar kommer man genom att ta vägen över Gjallarbron, den ljudande spången. Där sitter Modgunn, Hels Väkterska och leder de döda vidare emot det egentliga Helheim, som ligger på Okolners slätt – namnet betyder den okalla, alltså ljumma platsen – och där har Hel också en gillessal för Balder, och för de flesta döda. I Brimers hallar, nämligen; är gott att vara – också Liv och Livtraser, de allra sista levande människorna, som kommer återbefolka den andra Jorden efter Ragnarök – finns där redan, liksom Mimers brunn och mycket annat.

Asatrons dödsrike är visst inte någon ogästvänlig eller kall plats, som vissa tänkt sig – det förhåller sig snarast tvärtom.

Hel själv beskrivs som skrämmande, först i sena källor – och moderna Amerikanska fantasy-illustratörer har tänkt sig, att hon skulle vara till hälften ett skelett, till hälften en levande människa. Men, det finns inget som helst stöd för detta i originalkällorna.

Hel har aldrig avbildats på något skrämmande vis innan 1900-talet. Inte heller är hon till hälften levande, hälften död eller skelettartad eller något annat sådant.

Allt det här är bara vida spridda kristna griller och missuppfattningar. I Gylfaginning står visserligen, att :

Hel kastaði hann í Niflheim ok gaf henni vald yfir níu heimum, at hon skyldi skipta öllum vistum með þeim, er til hennar váru sendir, en þat eru sóttdauðir menn ok ellidauðir. Hon á þar mikla bólstaði, ok eru garðar hennar forkunnarhávir ok grindr stórar. Éljúðnir heitir salr hennar, Hungr diskr hennar, Sultr knífr hennar, Ganglati þrællinn, Ganglöt ambátt, Fallandaforað þresköldr hennar, er inn gengr, Kör sæing, Blíkjandaböl ársali hennar. Hon er blá hálf, en hálf með hörundarlit. Því er hon auðkennd ok heldr gnúpleit ok grimmlig.

Hel fick våld över nio världar, får vi veta, och hon bestämmer alltså över dem alla. Hon ska ge goda hem och gott viste åt alla de, som hamnar hos henne, och det är sådana som dör sotdöd och åldersdöd, alltså de som dör av sjukdom eller ålder. Detta står klart och tydligt utsagt, och på det behöver vi inte tveka. Alla de lögner som står på svenskspråkiga Wikipedia, som att ”hel skulle fallit från himlen och krossat sin benstomme i fallet” är nys, påhitt, snack i backen, fornsediskt trams. Det finns inte en enda uppgift i källorna som stöder något sådant, och det har man bara hittat på i efterhand, men däremot är det sant att ”Hel har en mycket stor bostad, och omkring denna ofantliga gård finns ett stort stängsel. Eljudinir är Hels sal, Hunger hennes tallrik, Svält hennes kniv, Gånglat hennes träl, Gångsvag hennes amma, (inte ”trälkona” – det står ”ambatt”) Fallande förräderi hennes tröskel, Kall Kåre hennes säng, skinande oråd hennes väggklädnad…” genast hör vi hur den kristna demoniseringen kommer igång. Redan Viktor Rydberg visste, att Hels stora Gilleshall, inte alls var någon dålig plats.

På Island och i hela Norden fanns en tradition som hävdade att de döda levde också i sina gravar samtidigt som de var hos Hel, och vissa dagar på året – till exempel vid Alvablotet, men också på Midvinter eller till Jul – kunde de återvända dit och iaktta människorna eller ge dem goda gåvor och hälsningar, som det gjordes på Julen. Till och med dåliga, ”fornsediska” och lögnaktiga källor typ svenska Wikipedia skriver att : ”Det finns till exempel en skildring av döda som lever i en trevlig tillvaro inne i ett fjäll, Helgafjell (Det Heliga Fjället). Där möts ätterna igen och samtalar och äter. Detta kan mycket väl ha betraktats som en del av Hels rike.” Detta är klantigt uttryckt och dåligt formulerat (ordet ”trevlig tillvaro” är i sammanhanget helt malplacerat och låter fullständigt patetiskt, ja småborgerligt ) men det stämmer ändå. Jag har själv kommit i kontakt med flera, som hade den uppfattningen..

Också min gamla farmor – på den tiden hon levde – gick en dag kring med mig – då fem år – på Väsby Kyrkogård i Skåne, där hon kom ifrån. Så fick hon se hur man tagit bort hennes farmors och farfars gravstenar, och lutat dem mot kyrkväggen, trots att gravrätten fortfarande gällde. ”Nu blir de arga, för de kommer se, hur takdroppet från kyrkan rinner ned på dem” sade hon. (Observerar att många ”vättesägner” i Sverige går ut på exakt samma sak – bygger du ditt hus över en gravhög, kommer saker hända dig !) Mitt eget femåriga jag protesterade, och jag sa att man naturligtvis inte kunde se någonting, när man väl var död; men hon fortsatte, och pekade på en hög kulle på kyrkogården, ursprungligen en gravhög den också: ”Här skall jag ligga, så att jag kan se åkern, och den växande säden” – fastän kristen bara till namnet, och gift med en präst, hade hon själv en helt annan tro  – och den var starkare än de flestas. Den hette Nordisk Hedendom, även om hon aldrig kom sig för att säga som det var, och uttala det namnet.

”Hon er blá hálf, en hálf með hörundarlit. Því er hon auðkennd ok heldr gnúpleit ok grimmlig.” står det att läsa i Gylfaginning. Många har felöversatt detta, och tolkat det på ett alldeles felaktigt vis. Blå och Svart är ibland samma ord på Norröna, och Hel uppfattas alltså som mörk till hälften. Men ”Hörundarlit” – vad är nu det ? Ordet förekommer också i många andra originalkällor, och i Olafssaga Helga lär det stå om ”Hörundarlit Hungr” – eller ”Hörande kropps hunger” – lit betyder kropp – och Hel är alltså inte blek, inte likfärgad, inte rutten men just levande och hudfärgad till hälften. Visserligen står det också att ”hon är ökänd, och hennes utseende är bistert och grymt” men bara för detta, så behöver vi inte alls tänka oss Hel som  ond, eller skräckinjagande… Det står helt enkelt ingenting sådant i källorna.. Vad man ville uttryckta, däremot, var att Hel kunde höra och se, och alltså helt och hållet såg ut som en levande människa, och det var ju också på det viset de döda gestaltade sig, om de alls kom tillbaka till de levandes Värld – det fanns helt enkelt ”ingen skillnad” påv ad vi kan kalla en vålnad eller en levande människa – möjligen kunde de döa uppfattas som skuggliknande, men glöm alla vita lakan, skelett och annat sådant trams.. Så ser de döda inte ut, inte Hel heller. Möjligen ser hon ut såhär:

En sannare Bild av hel, som Norska tecknare skildrat henne ?

Sannare vore, att se Hel som en blandning av ljus och mörker, snarare än något ont..

Ganska få bildkonstnärer, poeter och författare har skildrat den sanna Hel – ”Our lady of light and darkness” (termen kommer inte från mig, men från de amerikanska helstroende) som hon verkligen borde se ut, eller som hon är. Döden är knappast farlig, men oundviklig, och inte något att vara rädd för. Hels rike är en varm, inbjudande plats med stora och rymliga salar. Christina Rosetti, den brittiska artonhundratalsdiktarinnan, som svärmade för allt keltiskt, uttryckte nog saken bäst, helt utan skräck, helt utan rädsla – och de kristnas äckliga, motbjudande zombies, djävlar och demoner Varför kunde vi inte alla se döden så ?