Profilbild för Okänd

”Extremt känsligt” – ”Extremt Fånigt” eller ”Extremt Intolerant” (repris från 2019)

En hälsning från de intoleranta kristna kommer naturligtvis som ett brev på posten, även till Julen. I SVT lät man 2017 man en teolog med namnet Arne Wiig uttala sig, och varna för bruket att hänga upp sina julstjärnor i fönstren med ”fel” spets nedåt, eftersom det enligt honom är ”extremt känsligt” i en del länder, bland annat då USA – efter vad han påstår.

En sån här Julstjärna skulle enligt fanatiska kristna ”kunna erinra om ett pentagram” och måste därför ratas…

Skulle fel spets hänga nedåt, är det enligt Arne Wiig ett säkert tecken på att husets eller lägenhetens invånare dyrkar Satan, säger han – och så kan de kristna inte ha det. Själv tycker jag nog inte, att frågan är ”extremt känslig”. Snarare skulle jag vilja påstå, att den som ens hävdar något sådant på allvar är ”extremt intolerant”, eller möjligen ”extremt fånig” ja löjlig rentav. SVT har också genomfört en omröstning, som visar att en såpass stor mängd om 16 % av respondenterna (ca 15 800 stycken) håller med Arne Wiig i hans kristna intolerans.

Skulle någon ens på allvar tro, att man ”dyrkar Satan” i detta mellansvenska hushåll ?

Vi har sett dessa kristna tendenser förr om Jularna, och vi får se dem nu igen. Alltid ska de ropa och skrika om Satan, anklaga människor för djävulsdyrkan och så vidare, bara därför att de följer sina egna Nordiska Jultraditioner, oavsett ålder. Ute på nätet har vi fortfarande den odödligt löjlige danske frikyrkopastorn Jon Knuden i Lökken, Nissehaderen kallad, som hatar Jultomtar och säger att Jultomten måste vara identisk med Satan, en åsikt som han också framlagt på en hel internet-sajt.

 

 

Pastorn hängde en människostor Tomte i en galge utanför sin frikyrka, till stor sorg för ortens alla barn redan 2009, och så har han hållit på sen dess. Men hans danska grannar fann på råd. De skickade Pastorn massor med grammofonskivor med Julmusik ”På Loften sidder Nissen med sin Julegröd, ja Julegröd” och annat sådant, en strid ström av tomteförsedda Julkort visade sig i Pastorns brevlåda varje dag, och lättklädda danska kvinnor i minimala tomte-underkläder visade sig, dansande i ring utanför pastorns fönster..

Tönt-pastorn hamnade också i dansk TV, och folket självt upplyste honom snart nog om Oden – Jultomtens riktiga ursprung.

Så gick det till i dejliga Danmark.

Och varifrån kommer själva ordet ”Jul” ? Ordet är av Nordiskt ursprung, och binds till Årshjulets välvning. Det har ingenting med någon ”Christmas” eller någon kristus att göra, eftersom Julen är en helt och hållet hednisk företeelse.

 

Innan 300-talet efter kristus, då den romerske Kejsar Konstantin med tvång och våld hade infört kristendomen över hela sitt imperium, var det ingen, absolut ingen som ens visste när den helt fiktive och påhittade ”Jesus” (som aldrig funnits – inte ett enda historiskt godtagbart bevis för denna persons existens har någonsin skådats !) skulle ha varit född. Innan påven Liberius år 352 fastställde 25 December som rätt datum, trodde många kristna att Jesu födelse skulle ha inträffat 25 mars, och även flera andra datum angavs som det ”rätta” för denna påhittade fantasifigur.

Redan folklivsforskaren Martin P:son Nilsson från Lund avslöjade 1915 ( i boken ”Årets folkliga fester”) hur de kristna stal hela Julen, och försökte sabotera den hedniska Midvinter-festen till solens återfödelse (”Sol invicta” firad av Mithraismen och flera andra hedniska religioner över hela Medelhavsområdet, också i Grekland och Rom) och hittade flera källor, som avslöjade hur stölden gick till, och hur de kristna försökte sno åt sig vad som inte var deras… Han hittade till och med källor från 700-talets Syrien, som rakt av erkänner, att de kristna biskoparna märkte att Hedningarnas Julfest drog de kristna till sig, och därför försökte de helt fräckt ”ta över” och kristna den – som de också gjorde i vårt eget land.

 

 

 

För egen del har jag nu hängt upp en traditionell cirkelrund Julkrans – som visar Årshjulets gång – på min ytterdörr, tillsammans med en i järn smidd TORS HAMMARE. Och måtte inga lögnaktiga eller intoleranta kristna komma in, och störa min Jul – för den firar jag som jag själv vill – utan Julstjärnor, advents-stakar eller andra kristna påhitt..

 

Profilbild för Okänd

”Om hur Jul dracks hos Harald Blåtand” enligt Frans G Bengtsson (repris från 2019)

I anslutning till gårdagens text om Julskinkan, denna för hela Julhelgen och Julglädjen så essentiella maträtt, vill Hedniska Tankar nu publicera Frans G Bengtssons berömda skildring av Kung Harald Blåtands Julgille ur ”Röde Orm”. Många är de svenska hedniska familjer som läst denna text som ett slags obligatoriskt hedniskt julevangelium kring Midvintersolståndsdagen, eller annars före Jul. Till och med filmrecensenten Orvar Säfström och krönikörer i Helsingborgs Dagblad har bekänt att de gjort så, Hedendomen till fromma, och all kristendom till förfång…

Frans G Bengtsson, född 1894 på Rössjöholm i Skåne – samma plats där han placerade sin romanfigurs hem – var hedning ut i fingerspetsarna, och hade aldrig mycket till övers för kristendomen. Han dog i förtid vid 60 års ålder redan 1954, men hans text – som aldrig låtit sig översättas med någon större kvalitet till engelska eller något främmande språk – tår för evigt kvar som en av de klassiska skildringarna av sin tid, och inte minst den hedniska Julen. Han fick också åtskilligt med tackbrev för den under sin levnad, och folkets kärlek blev hans belöning – något nobelpris eller andra utmärkelser fick han aldrig, men han borde ha fått det. Det bästa brev han fått, enligt honom själv, var ifrån en brådmogen 7-åring, som frågade honom om ölet i Kung Haralds Hall inte blivit förstört sedan Sigtryggs avhuggna huvud fallit i det – tvekamper var denne unge man inte emot, men att så mycket gott öl skulle förfaras, ansåg han vara en stor skada…

Charlie Christenssons serie-version av ”Röde Orm” hör till de mindre lyckade adaptioner som genomförts…

 

Läs gärna denna text för era egna barn och efterkommande – och LÅT HEDNA ER om ni inte redan gjort det…

Nu bars julfläsket in; och härmän och hövdingar tystnade när de sågo det komma och drogo andan djupt och grinade av glädje; många lossade sina bälten för att vara fullt redo från början. Ty ehuru det fanns folk som påstod att man hos kung Harald, nu på han ålders dagar, stundom kunde märka en snålhet rörande silver och guld, hade aldrig något sådant blivit sagt om honom på tal om mat och dryck, minst av dem som varit på julgille med honom.

Fyrtioåtta ollonsvin, väl gödda, var vad kung Harald brukade låta slakta till jul; och han brukade säga, att om detta också inte räckte till för hela julen, blev det dock alltid en god smakbit åt envar, och därefter finge man nöjas med får och oxar. Köksfolket kom två och två, i en lång rad, med stora rykande kittlar mellan sig; andra buro tråg med blodkorv. Köksdrängar med långa gaffelspett följde med; och sedan kittlarna ställts ned bredvid borden, stucko de spetten i spadet och fiskade upp stora bitar, som lades för gästerna i tur och ordning, så att ingen mannamån kunde ske; och åt envar lades en god aln blodkorv, eller mera om någon så ville. Brödkakor och stekta rovor lågo i lerfat på borden; och vid bordsändarna stodo kar med öl, så att horn och kannor alltid kunde hållas fyllda.

När fläsket kom till Orm och Toke, sutto de orörliga, vända mot kitteln, och följde noga hur drängen fiskade med spettet. De suckade av glädje när han fick upp fina stycken bogfläsk åt dem; och de påminde varandra hur länge det varit sedan de sist suttit vid ett sådant mål, och undrade över att de i så många år kunnat uthärda i ett fläsklöst land. Men när blodkorven kom, fingo de tårar i ögonen båda, och det tycktes dem att de aldrig fått ett ordentligt mål mat alltsedan de seglat ut med Krok.

– Den lukten är bäst av allt, sade Orm stilla.
– Det är timjan i, sade Toke med bruten röst.

Han stack sin korv i munnen, så långt in den gick, och bet av och tuggade; därpå vände han sig hastigt om på nytt och nappade efter tjänaren, som ville gå vidare med tråget, och fick honom i tröjan och sade:

– Låt mig genast få mera korv, om det inte är mot kung Haralds bud; ty jag har länge farit illa i andalusiernas land, där det inte finns föda för män, och det är nu sju julars blodkorv jag längtat efter och aldrig fått smaka.
– Med mig är det likadant, sade Orm.

Tjänaren skrattade och sade att kung Harald hade korv nog åt alla. Han lade till dem var sin längd av den tjockaste sorten, och de kände sig nu lugna och började äta med allvar.

Nu talades inte mycket på en god stund, varken vid kungens bord eller de andra, utom när män sade till om mera öl eller prisade kungens julmat mellan tuggorna.

Visste du att Kung Haralds gilleshall har återfunnits, och att man i den också hittat BEVIS för julskinka, samt grisslakt ? – Jodå, danska arkeologer har gjort den upptäckten, och mera om den kan du läsa här.

För övrigt var det också så att när norska arkeologer upptäckte Leif Erikssons ”Leifsbudir” eller övervintringsstället på New Foundlands Nordspets, så försökte amerikaner och andra göra allt vad de kunde för att bortförklara denna upptäckt. Det minns inte många idag, men så var det. Det avgörande beviset – utom nordiska hustomter och artefrakter – var ett avgnagt skinkben, som måste gravlagts en Jul – för skinka ätes inte av Inutier eller Indianer – det kan bara och endast Nordmän göra !