Ny bok AVSLÖJAR: ”Var kommer alla Skenheliga Batik-häxor ifrån ?”

Sociologen Göran Adamsson är aktuell med en ny vetenskaplig avhandling, som verkar ytterst intressant. Den heter “Masochistic nationalism – multucultural self-hatred and the infatuation with the exotic” och behandlar det besinningslösa hatet emot allt Svenskt, Sveriges historia och svensk kultur, som under lång tid präglat den styrande Nomenklaturan i vårt land och dess felaktiga tänkande. Han har tidigare skrivit boken ”Svensk mångfaldspolitik. En kritik från vänster”och var i tio år lektor vid Malmö Högskola, men blev plötsligt avskedad efter att ha börjat kritisera ”Mångfaldsraseriet”.

Göran Adamsson intervjuades nyligen i ”Katerina Magasin” och i den intervjun konstaterade han:

– Det var ju lite lustigt… jag skriver en bok om att multikulturalismen inte kunde kritiseras, och så visar min egen arbetsplats att det där har du verkligen rätt i!

I boken bevisar Adamsson övertygande hur Multikulturalism leder till självhat, och en svag självbild hos individer och grupper, och när denna svaga självbild får dominera en hel nation, kantrar politiken till ett slags självhat och masochism, som är minst lika felaktig och trångsynt som nynazisternas hurra-patriotism och oreflekterade nationalism. Och Göran Adamsson konstaterar:

– Svensken tycker om att hata sig själv eftersom vi känner nåt slags liberal postkolonial skamkänsla. Vi tänker att vi gjorde en massa dumma saker för länge sen – fast gjorde vi egentligen det? Det spelar ingen roll, för det viktigaste är att vi känner skam, som får oss att känna oss rena och upphöjda och självkritiska. Var vi verkligen koloniala? Det var vi ju inte. Men det spelar ingen roll för den här självrannsakan är så njutningsfull och får oss att känna oss så sköna och toleranta. Ett slags självskadebeteende där vi renas genom att låta oxpiskan vina över vår egen rygg. Blodet rinner och vi känner extas.

– Dessutom är det ett sätt att ställa in sig hos andra kulturer, eftersom vi tror att det är rasistiskt att erkänna våra egna privilegier. Hellre ljuga om vårt elände, än erkänna vår framgång.

Just i Xenofilin, alltså det ”Stockholms-Syndrom” som får oss att älska islam och stödja totalitära regimer utomlands, sitter det verkligt sjuka. En speciell människotyp, ”Batikhäxan” eller ”Den vänsterblivne” växer efter hand fram…

Skåda vilket exemplar ! Vad ger ni mig för en sådan… ?

Göran Adamsson fortsätter:

– De människor som ägnar sig åt den här typen av självhat är en specifik sorts vänsterpolitiker och identitetspolitiker, som av någon anledning känner sig obekväma med det faktum att vi har det mycket bättre än de flesta andra. I självföraktet och strävan efter att föra fram det ständigt usla hos oss, finner de en väg ur sin självpåtagna skamkänsla. Det är ganska arrogant.— —

Det är egentligen samma dammiga sentimentala självbelåtna romantiserande av en kultur, men det handlar inte längre om vår egen utan om en avlägsen kultur. Man dyrkar och hyllar till exempel ett afrikanskt land. Den enda skilllnaden mellan en gammal nationalist med tvinnade mustascher och en batikhäxa på Södertörn är geografisk. Punkt slut. Så är det. Om man ser utifrån deras människosyn och hätskhet inför alla andra, likgiltighet inför principer och larviga idealisering av den kultur de hyllar så finns det ingen skillnad alls mellan en vänsterliberal pajas och en högerextremist.

På sistone har Nomenklaturan och dess kreatur övergått till ren, rå rasism. Man syftar till att utplåna svenskarna som etnisk grupp, och förföljer det svenska med alla till buds stående medel. ”Katerina Magasin” tar upp ett aktuellt exempel i mängden, BLM eller ”Black Lives Matter” rörelsen:

BLM säger att svart hudfärg är bättre medan vita högerextremister säger att vit hud är bättre. Båda säger att de är förmer än andra. Den politiska principen kan man då istället hänga upp på Martin Luther King och hans motto, drömmen om det färgblinda samhället. Där hudfärgen inte spelar någon roll. Demokrati och yttrandefrihet på riktigt. Och principen om att hudfärg är ointressant alldeles oavsett!

– När vänstern skriker oförskämdheter mot konservativa, då säger de att de kan ta till våld för att de är “goda”. Men godhet är ingen bra grund för politik, eftersom även Hitler tyckte att det han gjorde var bra. Alla politiker tror att de är goda. Vänsterns naivitet och självgodhet trotsar all beskrivning.

– Man kan inte säga att man är emot nationalism fast det bara gäller svensk-svensk nationalism, samtidigt som man anser att alla andra folk ska få älska och hylla sina egna länder. Säger man så, då är man en hycklare.

Man behöver sticka hål på multikulturalisternas falska självbild att de är antinationalister, för det är de inte. De är värre. De föreslår på sätt och viss något värre än den gamla nationalismen. De försvarar till exempel samhällen där kvinnor inte har någon bra situation. Hyckleriet måste kläs av, också för deras egen skull, så de förstår vilka idéer de själva försvarar. De är benhårda nationalister å exotiska kulturers vägnar, men det verkar de inte ha någon aning om.

Göran Adamssons nya bok kan laddas ned som E-bok eller köpas som pocket på länken här – själv tycker jag att det ska bli riktigt intressant att ta del av den…

Är ”Mångkultur” eller sk ”Multikulturalism” egentligen en grundlag ??

Ofta får man höra, att det skulle vara ”en grundlag” i Sverige att just vårt land skulle vara Multikulturellt.  Men – ingen av de personer eller skribenter som hela tiden hävdar detta, stup i kvarten och punktligt som ett urverk, kan citera i vilken av Rikets fyra grundlagar detta i så fall står skrivet, eller i vilken paragraf av lagen det i så fall skulle stå, sorgligt nog.

Är vårt land då ”multikulturellt” eller inte, även om det kanske är så nuförtiden, att 20 % av landets invånare har ett annat kulturellt ursprung än just det Nordiska och svenska, även om det i och för sig inte säger ett enda dyft om vilket språk de i så fall talar, vilket genetiskt ursprung de i så fall har (är det ens relevant ??) eller för den delen vilken religion de har eller inte har (undersökningar visar att mer än 80 % av svenskarna inte tror på ”gud”, allah eller jvhv) eller deras grundläggande värderingar och åsikter – vilket – får man väl lov att anta – är det många vill ”komma åt” eller i själva verket åsyftar, när de nu börjat tala om ”multikulturalism”.

Begreppet ”Mångkultur” är alltså inte alls så självklart som somliga skulle vilja tro, lika lite som begreppet ”många” överhuvudtaget. ”Många” tror si och så, får vi ofta höra – men vilka många, hur då eller på vilket sätt ?

Inom parantes publiceras Dagens Nyheter idag en artikel, där man som en bärande tanke lanserar, att grundlagarna i Sverige behöver ett starkare försvar gentemot de politiker, som försöker missbruka dem, exempelvis genom att införa grundlagsändringar jämnt och ständigt. Vi vet också allihop att Justitieminister Morgan ”Mollgan” Johansson nyligen försökt införa en grundlagsändring, som helt omintetgör tryckfriheten och yttrandefriheten, på så sätt att det blir förbjudet att avslöja brottslingars identitet.

Gagnar en sådan lagstiftning egentligen ”mångkulturen” på sikt ? Jag skulle vilja hävda, att redan begreppet ”mångkultur” förutsätter yttrandefrihet och tryckfrihet…

En som också funderat mycket över de här begreppen – efter vad jag tror – är skribenten Patrik Engelau på sajten ”Det Goda Samhället”.

VEM är egentligen ”Multikulturell” ? Alla människor har enligt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna rätt till ett ursprung, och en nationell identitet. Således finns inga ”mulitkulturella” personer överhuvudtaget, om man inte räknar rena flyktingar, ”displaced persons” statslösa eller kriminella..

Patrik Engelau avslöjar att det visst inte stått i någon av Sveriges fyra grundlagar att landet skulle vara Multikulturellt, och det finns inget som helst Riksdagsbeslut eller ens Regeringsbeslut som antyder eller stadgar detta. Allt som finns, hävdar han, är ett utdrag ur den kulturpolitiska propositionen från 1975:26, där den dåvarande Socialdemokratiska regeringen (under Olof Palme) lanserade tanken, men det finns ingenting i den ganska vaga formulering som då användes, som verkligen bestämmer att vårt land måste vara just multikulturellt, och heller ingen verklig definition på vad det i så fall skulle betyda eller innebära, rent konkret.

Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.

Dessutom visste inte dåtidens politiker alls vad de i själva verket beslutade om, eller öppnade dörren för – om vi får tro just Patrik Engelau. Här står tvärtom, att alla – även minoriteterna – har en fast kulturell identitet – och alltså finns ingen ”blandkultur” eller ”multikulturalism” i Sverige överhuvudtaget – så kunde man också tolka den aktuella texten. Men – låt oss nu ge ordet till den hedervärde Herr Engellau:

Min uppfattning är att den eniga riksdagen inte förstod vad den fattade beslut om. Mycket få svenskar för fyrtiotre år sedan hade minsta aning om vad kultur är för något. Utan att vara nedlåtande vill jag påstå att riksdagsledamöterna inte upplevt någon annan kultur än den svenska även om de någon gång faktiskt kommit i kontakt med andra västerländska kulturer. De hade kanske varit i USA och kommunicerat på stapplande engelska eller kanske till och med varit på charterresa till Kanarieöarna och beställt middag på samma trevande engelska språk. De hade ingen aning om hur olikartade folks tänkesätt och beteenden faktiskt är…

— —

När den eniga riksdagen år 1975 fattade det där beslutet så trodde beslutsfattarna att mångkulturen bara betydde att Sverige skulle berikas med nya spännande kryddor, hudfärger och dansrytmer. Jag lovar att det var så, jag har känt många av dessa människor. Ursäkta om jag är vulgär, men riksdagen hade ingen aning om att det i andra kulturer kan anses helt befogat att döda döttrar som bringat skam över släkten genom att kasta ut dem från en balkong. Riksdagen hade inte en aning om att FNs deklaration från 1948 om de allmänna mänskliga rättigheterna inte alls artikulerade synsätt som delades av en hel värld, utan tvärtom bara var de i det nyss avslutade världskrigets segrarmakter mest hyllade principerna. Riksdagsledamöterna fattade inte att det fanns folk som ansåg att det var politiskt korrekt att döda bögar och skära genitalierna av små flickor oavsett vad Dag Hammarskjöld skulle ha haft för åsikt.

Krasst uttryck – javisst – men faktiskt sant, i alla fall sett emot hur den senare utvecklingen i Sverige och andra länder faktiskt blev, eller vad det såkallade ”Mångkulturella experimentet” faktiskt skapade…

Vad riksdagsledamöterna och övriga svenskar vid den tiden, jag också, inte begrep var att om det inte finns en allmänt accepterad överideologi, typ ”svenskt rättsmedvetande” eller ”islam”, så kommer det att bli konflikter mellan exempelvis ”svenskt rättsmedvetande” och ”islam”. Om det inte är självklart vilken grundprincip som gäller så blir det oreda och bråk. När riksdagen år 1975 fattade beslut enligt ovan så krattade den manegen just för den typen av kulturella konflikter. Var så god, sa riksdagen, alla har i Sverige rätt att leva ut sin egen kultur och sina egna värderingar.

Då uppstår det till exempel islamiska friskolor vars syfte är att förverkliga invandrade muslimers rätt att ”bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten” och slippa integrera sig utan fortsätta att exempelvis behandla kvinnor på det traditionella sättet enligt sin egen kultur. Ska de ha den rätten?

Enligt mångkulturslagen så ska de ha det. Men mångkulturslagen stiftades av riksdagsledamöter som inte fattade vad de gjorde och när de, eller deras efterträdare som inte heller fattar så mycket, upptäcker vilka konsekvenser som uppstår så blir de förfärade. Hur ska de nu hantera den här situationen som de själva orsakat genom sin blindhet eller, som de själva kanske skulle kalla det, naivitet?

Jag måste ge herr Engellau rätt. Alla kulturer är inte likvärdiga, och de blir det aldrig heller. Exempelvis är ”kulturen” hos islamska staten, eller en Rakhmat Akilov – som den Uzbekiska Regeringen mycket riktigt varnade Sveriges ytterligt naiva Regering för att alls släppa in i landet – helt enkelt underlägsen den svenska – i demokratiskt hänseende – vill säga. Och på grund av, att sagda ”kulturer” helt enkelt mördar människor, rakt av – också i vårt land och över hela Världen. Således är de inte kompatibla med någon ”Multikulturalism” eller något fritt samhälle, i alla fall inte enligt vad folk i Västvärlden eller vi svenskar lägger i det ordet..

Socialdemokraterna har inför valet 2018 bestämt sig för att förbjuda religiösa friskolor och hävdar på oklara grunder att förbudet inte skulle gälla judiska skolor. Kristna skolor då? Ska de också vara undantagna? Är judiska skolor inte religiösa? Vad är de då? Etniska? Vore det i så fall acceptabelt att starta friskolor för etniska svenskar?

Grunden för den här ovärdiga förvirringen är, tror jag, mångkulturlagen. Den är helt förnuftsvidrig. Man kan inte acceptera att sharia och svensk lagstiftning existerar sida vid sida och med samma rättigheter. Någon kultur måste tillåtas dominera. Till slut blir det så. Ju längre förvirringen råder desto mer sannolikt blir det att shariaanhängarna, som inte tror på mångkultur, kommer att vinna kulturkampen.

Enda lösningen för oss som tror på de västerländska värderingarna, menar jag, är att riksdagen säger stopp och belägg, nu upphäver vi mångkulturlagen och bestämmer att det är riksdagens egna lagar som ska gälla.

Så långt herr Engelau – som inte tror på någon Multikulturalism – och det gör jag inte heller. Han talar faktiskt om en kulturkamp, där olika kulturer och religioner står emot varann, och där den starkaste kulturen, till sist kommer att vinna. Då är frågan – vilken kultur är det vi vill ha, och vilken kultur är det, vi tycker skall stå som ”vinnare” ? Krasst uttryckt – javisst – men inte mindre sant för den sakens skull…