Joachim Holmboe Rönneberg träder in i Valhall

Bort gå de,
stumma skrida de
en efter en till skuggornas värld.
Klockorna dåna. Tungt slå de,
mullra och kvida de,
sjunga sin sång till de dödas färd..

  • Verner von Heidendstam, ur dikten ”Gustav Frödings jordafärd”

Joachim Holmboe Rönneberg dog igår, vid 99 års ålder. Få nutida svenskar lär känna honom till namnet, men för sina landsmän i Norge var han desdo mera känd. Världen kommer ihåg honom som den siste av ”Hjältarna från Telemarken” eller det team av 14 norrmän med Engelsk soldatutbildning, som sprängde tyskarnas Tungvattenanläggning i Vemork, Rjukandalen och därmed förhindrade framställningen av en tysk atombomb under Andra Världskriget. Sammanlagt fälldes inte mindre än 4 olika team commandosoldater, men ett slogs ut kort efter landningen, och man får heller inte glömma sänkningen av färjan SF Hydro, med de sista 15 000 litrarna tungt vatten ombord, som utfördes av Knut Haukelid, en annan motståndsman som agerade helt ensam. Även om inte allt deuteriumvatten ombord på färjan var av högsta kvalitet, var det faktiskt Haukelid som slutgiltigt omöjliggjorde en tysk atombombs existens.

 

Vemorks vattenkraftverk och tungvattenfabrik år 1943 – Norrmännen tog sig in i fabriken genom den skarpa ravinen till höger i bild, som lämnats obevakad så när som på två vaktposter på en bro över den.

Joachim Holmboe Ronneberg, som var 23 år när detta hände; var hela sitt liv av den meningen att detta ingalunda var det farligaste dåd han utfört, och dessutom var han helt omedveten om innebörden av sitt uppdrag, när det väl utfördes. Långt svårare var den 14 dagar och mer än 200 km långa flykten som 5 man utförde in på svenskt territorium, och han slogs in i det sista i Norge ända tills januari 1945, då han ledde sprängningen av Stuguflotens järnvägsbro med 130 kg sprängmedel. Efter kriget blev han programledare vid NRK, och bidrog ända in till 70 års ålder att sprida saklig och korrekt information om Norge under andra världskriget till sina landsmän, en viktig gärning även den.

Holmboe Rönneberg som ung löjtnant, 1943

Andra deltagare i Telemarksoperationen, som företaget emot Rjukan senare kommit att kallas, blev ovanligt långlivade även de. Birger Stromsheim, som var 31 år gammal vid aktionen, dog år 2012 vid 101 års ålder. I den kända krigsfilmen ”Hjältarna från Telemarken” (1965) finns varken Stromsheim eller Holmboe Ronneberg med alls, trots att filmens manusförfattare faktiskt intervjuade Knut Haukelid om hur det hela hade gått till.

Kirk Douglas i filmatiseringen av Rjukan-räden var långt äldre och en helt annan person av den rollkaraktär han skulle spela

Joachim Holmboe Rönneberg som 99 år gammal

Själva förklarade både Holmboe Rönneberg och Stromsheim ”Hjältarna från Telemarken” som en av de minst sanna filmer som någonsin skapats, med de sämsta porträtt som alls fanns. ”Vi hade flax” eller ”tur” var deras enda förklaring till hur de alls lyckats med uppdraget, och eftersom de båda två var de sista överlevande av de fyra som gick in i Rjukan-fabriken, talar nog allt för att de hade rätt, i all sin blygsamhet.

Tungt vatten från Norsk Hydro – då som nu en dyrbar produkt

 

Själv minns jag Allan Mann – en annan legendar från andra världskrigets Norge, som jag haft lyckan att tala med. Jag har skrivit om just honom i den här bloggen, till och med; och erinrar mig hur han som fåordig närkampsinstruktör på sin ålderdom kunde säga ”Jag mötte en tysk i den där järnvägstunneln… och äääh !… när jag sen kom ut…” varvid åhörarna förstås avbröt hans skildring från Narvik, 1940 med att fråga vad som hände med just den där tysken ”äääh! det vill ni nog inte veta i alla fall…” sa Allan Mann, och log knipslugt. Den, som sett samme instruktör hantera snara eller kniv, behövde förstås inte ställa några fler frågor.

Nu har Joachim Holmboe Rönneberg lämnat oss, och han är ibland de sista av sin generation. Nya krig kommer säkert att följa i de gamlas spår – för det finns alltid något som är värt att kämpa för, och människor det är värt att kämpa emot – händelserna på Utöya och Islamisternas dåd mitt på Drottninggatan i Stockholm bevisar detta bortom varje form av tvivel – och som alla män som kämpat väl och gjort långt mer än vad plikten kräver, kommer Joachim Holmboe Rönneberg att träda över Bifrosts valv – en bro inga sprängämnen i Världen kan knäcka – och in i Valhall, om Makterna ger honom den nåden. Så är min övertygelse, och detta är min tro.

Vem som kommer till Valhall bestäms av en högre makt, eller de som korar Valen, och inte oss människor; vilket är viktigt att ha i minnet. Men oberoende av vilken sida man tillhört, eller vilken fana och symbol man burit i livet, kommer de tappraste och bästa av varje nation ändå dit. Och minnet över ett väl levt liv, ska bestå – liksom minnet av ovanliga, men avgörande insatser för en hel Värld.

 

 

Annonser

Och med VEM vill du tillbringa evigheten ?

Nu byter jag ämne för dagen. ”Med VEM vill vi egentligen tillbringa evigheten ?” frågar sig den hedniska bloggerskan Metalgaia, som också brukar ägna sig åt hårdrock och annat i den stilen – se hennes egna utmärkta sajt på länken här…

12508864_1643767959216930_6494436631270001476_n

Valet – konstaterar hon – är faktiskt väldigt, väldigt enkelt.. I den kristna himlen finns ju för fan bara Bögar och Mormoner – men i Valhall… i Valhall… ja vad möter väl oss där ? Våra diser, fylgior och många andra intressanta personer kommer allesammans vara där – och man får skåda Särimner och ha ordentligt kul. Till och med slå varann på käften, och tillbringa dagarna med det härligaste som finns, alltså fysisk träning… Och på kvällarna – ja – ni förstår ju själva…

I vilket H-i-s-t-o-r-i-s-k-a Muséet vägrar att bli H-y-s-t-e-r-i-s-k-a Muséet

I dessa tider av PK-förvridningar av den Svenska Historien – understödda med offentliga medel och ideologiskt underblåsta av Regeringen Löfvén och dess Kulturdepartement får man kanske vara glad över de muséer och kulturella institutioner, som inte gör som Grönköpings eller Enköpings Museum, utan håller sig någorlunda historiskt korrekta.

Historiska Muséet i Stockholm visas ännu hjälmblecken från Vendel och Valsgärde, till exempel. De bär bilder av Oden själv, som daterats till 570-575 enligt vår tideräkning, och det är föga förvånande, eftersom Oden också finns på bland annat Gallehus-hornen från Danmarks 300-tal. Vid den här tiden fanns ingen Mohammed, och ingen islam, och därmed faller helt textilarkeologen Annika Larssons idiotiska trams om att Odensgestalten skulle varit islamskt inspirerad, och att våra förfäder inte skulle kunna ha tänkt ut Valhallsmyten för sig själva – en tanke som är djupt rasistisk, då den frånkänner just Nordborna rätten till fritt skapande, och förmåga att kunna tänka och uppfinna saker själva.

Anno 570, när detta hjälmbleck gjordes – visande Oden med Korparna – var ”profeten” Mohammed knappt född…

Och hur är det med denne enögde Odensgestalt från runt 500 – minst 75 år tidigare…?

Och varför visar Gallehus-hornen från Danmarks 300-tal en enögd man med spjut i hand, och ramtrumma – återigen Oden ? – samt en fibonacci talsekvens med runor – vilket innebär att talsymbolik och kalenderfunktioner redan då var mer avancerade än vad man kunde tro…

I veckan berörde Historiska Muséet bland annat Klinta-staven från Gotland – en av 40 liknande stavar som hittats i Norden – och som måste ha använts av Valor eller Völvor i Odens och de andra Asarnas tjänst. De kristna har hela tiden försökt bortförklara fynden som stekspett ”nystpinnar”,  för lin och andra dumheter – men den förklaringen har för länge sedan motbevisats av Historiska Muséets experter.. samt av forskare från Stockholms Universitet.

Varför avbildar Klintastaven vad som kan vara Valhall i dess topp ?

När det redan för länge sedan är känt, att Oden finns omnämnd i det historiska källmaterialet så tidigt som på 100-talet enligt vår tideräkning, varför skall då Annika Larsson och därmed likställda figurer försöka koppla honom till en helt annan, minst 500 år senare kultur, där han inte hör hemma… Allt sådant beror på rena generaliseringar och efterkonstruktioner, medan ”hard evidence” som arkeologiska fynd talar ett helt annat språk, och dessa kan man inte gärna prata bort..

Låt oss ta ett exempel ur Historiska Muséets egna, rikhaltiga material. På den sk Marby-mattan från den kristna medeltiden – någon gång mellan 1300 och 1420 – syns mycket riktigt Påfåglar, som är en viktig symbol för bland annat Yeziderna i Kurdistan – Islam däremot använder den som en symbol för Satan, Iblis eller Djävulen… Men om vi nu resonerar som Annika Larsson och andra utflippade textilarkeologer gör och tar detta föremål helt ur sitt sammanhang – betyder då detta att det fanns Kurder i 1300-talets Sverige, eller i Nidaros-domen i Trondheim, där man tror att Marby-mattan ursprungligen hörde hemma ? – nej, naturligtvis inte..

Ännu mindre betyder det enstaka fyndet att vi ”måste” ha fler personer från Kurdistan här idag, eller andra politiska ”argument” ur dagsdebatten… för ett enstaka fornfynd är och förblir bara – just ett fornfynd, och inget politiskt argument. Rörande Valhall, däremot, och Oden som Gudom finns ett mycket rikhaltigt bevismaterial, både i form av skrift och andra källor – och det framkommer, bara vi är tillräckligt insatta och vill studera källmaterialet.

Hur kan det komma sig att Oden som en spjutförsedd gud, omgiven av hästfigurer och en trumliknande solsymbol, syns redan på hällristningar i Litsleby från ca 1000 – 1800 fk ?