En liten Sällsam Saga för dagen: Hur den första Nämndemannen kom in i Valhall

Ur boken ”Sällsamheter i Östergötland – del 1” av Christer Topelius saxar jag följande roliga folksaga, som står att läsa på sidan 211 i just den boken – ursprungligen var den berättad av en Nämndeman Öberg i Rommetorp, som ligger nära Simonstorp och Grytgöl i Östergötland – fast jag har förstås byggt på den en aning…

 

”Har ni hört, hur det gick till, när de skulle begrava den första nämndemannen ? Jo, se det var i forntiden, innan kristendomen, när de trodde på Oden, Tor och Frej. Då höll de ting vid så kallade Domarringar, och lagen hade de väl uppskriven på stora stockar, som de fick lov att köra.

Domarringen från Risbergs gravfält strax nära vägen till Skänninge

Då, när den allra första nämndemannen dog, så var det sagt att Oden själv hade utsett en grav i skogen och att de bara skulle spänna för ett par tvillingstutar och låta dem gå vart de ville. Och likföljet skulle inte få säga ett ord under vägen. Och ni må tro de gjorde så och stutarna de gick hur som helst i skogen och folket följde efter moltysta, förstås. Men till slut så kom de fram till ett berg, och där stod en stor tjur och bölade:

”Här ska grävas, här ska grävas – bär hit’en, bär hit’en” alldeles som talande tjurar brukar böla. Ja, då förstod  dom, att det var ett tecken från Oden och så begravde de honom där då…

STUT ta’mme fan !

Men när nämndeman kom till Valhall, så visste han inte hur han skulle komma in. Nekad blev han av Heimdall, ty Nä’mndeman hade dött sotdöden. Men då stod det en ärlig knekt där, som hade stupat i krig, och han skulle få komma in i Valhall, det var ju klart det…

”Va e du för en” sade Knekten till Nämndemannen. – Jo, jag heter Kilenius Bombasticus, och jag är en stor djävla flåbuse till Nämndeman. Vid tinget har jag bara suttit rakt fram och fisit och drämt av mig, kritiserat alla rättvisa domslut och vrängt lagen så illa, att den knappt gått att känna igen, och ljugit och sagt ja till all den värsta orätt, och nu vet jag inte hur jag ska komma in”

”Det skall jag nog råda bot på”, sade knekten, ställ dig på alla fyra, så rider jag på din rygg rakt in i Valhall…

Se så var det sagt, och det är Särimners makt !

Och nämndemannen till att ställa sig på alla fyra, och knekten satte sig upp på’n, och så bar det iväg. När Oden fick se dem, så frågade han: ”Vad skall nu detta betyda ?” ”Åh”, sade knekten, det är bara min gamla ridhäst, som har följt mig i alla år – hoppla Pålle !” Och så satte han sporrarna i Nämndemannens båda lår, så att han tog till att skrika med ens.

”Mycket illa låter det, sa Oden, och inte vill jag säga att mina gäster för mig bakom ljuset, men om jag inte visste bättre, skulle jag säga att det där låter alldeles som en ohederlig nämndeman… Men här får han stanna. Gå du lugnt till stallet med honom…”

Oden från Målerås glasbruk – finns att köpa som staty…

 

Då tog knekten Nämndemannen till närmsta stall, och stängde in honom där. Och Nämndeman fick bara hö till att äta, och bara vatten till att dricka, och till slut stod han upp till knäna i gödsel och sin egen träck, men Knekten satt i Valhall på Odens högra sida, och fick dricka öl ur horn och äta av det bästa fläsk, och om Nämndemannen inte hamnat i Hel, så står han väl ännu i Valhalls största stall upp till knäna i gödsel och äter hö och dricker vattenblask än idag…

 

 

Joachim Holmboe Rönneberg träder in i Valhall

Bort gå de,
stumma skrida de
en efter en till skuggornas värld.
Klockorna dåna. Tungt slå de,
mullra och kvida de,
sjunga sin sång till de dödas färd..

  • Verner von Heidendstam, ur dikten ”Gustav Frödings jordafärd”

Joachim Holmboe Rönneberg dog igår, vid 99 års ålder. Få nutida svenskar lär känna honom till namnet, men för sina landsmän i Norge var han desdo mera känd. Världen kommer ihåg honom som den siste av ”Hjältarna från Telemarken” eller det team av 14 norrmän med Engelsk soldatutbildning, som sprängde tyskarnas Tungvattenanläggning i Vemork, Rjukandalen och därmed förhindrade framställningen av en tysk atombomb under Andra Världskriget. Sammanlagt fälldes inte mindre än 4 olika team commandosoldater, men ett slogs ut kort efter landningen, och man får heller inte glömma sänkningen av färjan SF Hydro, med de sista 15 000 litrarna tungt vatten ombord, som utfördes av Knut Haukelid, en annan motståndsman som agerade helt ensam. Även om inte allt deuteriumvatten ombord på färjan var av högsta kvalitet, var det faktiskt Haukelid som slutgiltigt omöjliggjorde en tysk atombombs existens.

 

Vemorks vattenkraftverk och tungvattenfabrik år 1943 – Norrmännen tog sig in i fabriken genom den skarpa ravinen till höger i bild, som lämnats obevakad så när som på två vaktposter på en bro över den.

Joachim Holmboe Ronneberg, som var 23 år när detta hände; var hela sitt liv av den meningen att detta ingalunda var det farligaste dåd han utfört, och dessutom var han helt omedveten om innebörden av sitt uppdrag, när det väl utfördes. Långt svårare var den 14 dagar och mer än 200 km långa flykten som 5 man utförde in på svenskt territorium, och han slogs in i det sista i Norge ända tills januari 1945, då han ledde sprängningen av Stuguflotens järnvägsbro med 130 kg sprängmedel. Efter kriget blev han programledare vid NRK, och bidrog ända in till 70 års ålder att sprida saklig och korrekt information om Norge under andra världskriget till sina landsmän, en viktig gärning även den.

Holmboe Rönneberg som ung löjtnant, 1943

Andra deltagare i Telemarksoperationen, som företaget emot Rjukan senare kommit att kallas, blev ovanligt långlivade även de. Birger Stromsheim, som var 31 år gammal vid aktionen, dog år 2012 vid 101 års ålder. I den kända krigsfilmen ”Hjältarna från Telemarken” (1965) finns varken Stromsheim eller Holmboe Ronneberg med alls, trots att filmens manusförfattare faktiskt intervjuade Knut Haukelid om hur det hela hade gått till.

Kirk Douglas i filmatiseringen av Rjukan-räden var långt äldre och en helt annan person av den rollkaraktär han skulle spela

Joachim Holmboe Rönneberg som 99 år gammal

Själva förklarade både Holmboe Rönneberg och Stromsheim ”Hjältarna från Telemarken” som en av de minst sanna filmer som någonsin skapats, med de sämsta porträtt som alls fanns. ”Vi hade flax” eller ”tur” var deras enda förklaring till hur de alls lyckats med uppdraget, och eftersom de båda två var de sista överlevande av de fyra som gick in i Rjukan-fabriken, talar nog allt för att de hade rätt, i all sin blygsamhet.

Tungt vatten från Norsk Hydro – då som nu en dyrbar produkt

 

Själv minns jag Allan Mann – en annan legendar från andra världskrigets Norge, som jag haft lyckan att tala med. Jag har skrivit om just honom i den här bloggen, till och med; och erinrar mig hur han som fåordig närkampsinstruktör på sin ålderdom kunde säga ”Jag mötte en tysk i den där järnvägstunneln… och äääh !… när jag sen kom ut…” varvid åhörarna förstås avbröt hans skildring från Narvik, 1940 med att fråga vad som hände med just den där tysken ”äääh! det vill ni nog inte veta i alla fall…” sa Allan Mann, och log knipslugt. Den, som sett samme instruktör hantera snara eller kniv, behövde förstås inte ställa några fler frågor.

Nu har Joachim Holmboe Rönneberg lämnat oss, och han är ibland de sista av sin generation. Nya krig kommer säkert att följa i de gamlas spår – för det finns alltid något som är värt att kämpa för, och människor det är värt att kämpa emot – händelserna på Utöya och Islamisternas dåd mitt på Drottninggatan i Stockholm bevisar detta bortom varje form av tvivel – och som alla män som kämpat väl och gjort långt mer än vad plikten kräver, kommer Joachim Holmboe Rönneberg att träda över Bifrosts valv – en bro inga sprängämnen i Världen kan knäcka – och in i Valhall, om Makterna ger honom den nåden. Så är min övertygelse, och detta är min tro.

Vem som kommer till Valhall bestäms av en högre makt, eller de som korar Valen, och inte oss människor; vilket är viktigt att ha i minnet. Men oberoende av vilken sida man tillhört, eller vilken fana och symbol man burit i livet, kommer de tappraste och bästa av varje nation ändå dit. Och minnet över ett väl levt liv, ska bestå – liksom minnet av ovanliga, men avgörande insatser för en hel Värld.