Etikettarkiv: Viking ship replicas

Profilbild för Okänd

HEDNINGAR i Västerled (del 7) – Mykle – Or Bust !

av

Old masters make the rules
For the wise men and the fools
I got nothing, me, to live up to

For them that must obey authority
That they do not respect in any degree
Who despise our land, our destiny
Speak jealously of them that are free
To cultivate their need to let us be
Nothing more than something they invest in

– Aningen fritt efter Bob Dylan, ”It’s alright ma, I’m only bleeding”


Skeppet från Myklebusthaugen, 876 AD i modern och hypotetisk rekonstruktion. Ritning från ”Sagastad” Center, Nordfjordeid, bild Copyright ”Hedniska Tankar” 9 Juni 2025

 

Det norska oftnamnet ”Mykle” kommer av det Norröna ”Mikla” som betyder ”Stor”. Miklagård, den stora staden; var en gång Nordbornas namn på Konstantinopel, och den norske författaren Agnar Mykle blev på sin tid upphovsman till ett nytt verb i svenska språket ”att Mykla” – eftersom han på 1950-talet råkade ge ut en berömd roman med titeln ”Sången om den Röda Rubinen”. Mykle blev genast åtalad för att ha varit pornografisk, och de kristna nymoralisternas åsiktsrättegång emot honom knäckte honom för resten av livet. Han dog, ensam och utbränd år 1994 i Asker utanför Oslo, och på grund av den kristna förföljelsen publicerade han aldrig mer något verk av betydelse efter 1954-58.

Detta visar helt klart vilket inskränkt land Norge var – och kanske ännu är. I Sverige hyllar man just nu ADHD-HBTQB och andra perversioner – också med den sk ”Svenska” Kyrkans hjälp – men sund och naturlig sexualitet mellan man och kvinna – som Agnar Mykle på sin tid propagerade för – nej nej, det får naturligtvis inte förekomma, inte på något sätt – för då är man genast ”pornografisk”.

På svenska har vi också ord som ”Mycket”, ”myckel” och ortnamn som ”Myckeläng” nära Älvdalen i Dalarna, vilket visar släktskapen med det gamla Norröna ”Mikla” eller på norska ”Mykla”. Och var och en hittar kanske sin ”porr” varhelst de nu finner den.

 

En vacker och linjeren skönhet – som INTE ska ros på detta sätt. Besättningen är dåligt samtränad, och årornas isättning ser ut som ett enda stort ”plokke-pinn”

Hedniska Tankars redaktion om en man och två kvinnor – en yngre och en äldre – anser till exempel att Myklebust-skipet – med sina slanka linjer – är en sådan vacker och linjeren skönhet att hon – som aldrig fått något namn – också kan betraktas som rent ”porrig”, bara genom att betrakta konstruktionsritningarna – även om hennes mastfot är klent tilltagen, mastfisken en dålig kopia från Gokstad-fyndet och rekonstruktionen – som är FULLSTÄNDIGT OSEGELBAR och aldrig ens har seglat på riktigt – bara är en ganska slarvigt ihopkommen kopia, som vi strax ska få se. 

Vi hänvisar våra läsare till våra tidigare inlägg om skeppet, samt inläggen under ”Rekonstruerade Vikingaskepp” här ovan.

Förvisso är ”Sagastads” besökscenter för amerikanska turister och därmed likställda personer mycket vackert och påkostat, med det senaste av vad Norge kan erbjuda i form av AI och datateknik, men alla dessa presentationer tenderar att bara bli ett enda flimmer, en ”åkattraktion” utan allt värde – sommartid och de två dagar vi var i Eid var hela besökscentret överfullt av skrikande, tjutande barnungar – och de vuxna kryssningspassagerare som anlänt med de stora färjorna (se i tidigare avsnitt av denna krönika) uppförde sig knappast bättre, även om de till stora delar var Holländare och Tyskar – därmed Européer och inte från Trumpilandia…

 

Men, låt oss börja från början. Myklebust-Haugen gräves ut av den norske arkeologen Anders Lorange 1874 – i en provgrävning. Han konstaterade att högen innehöll ett långskepp av en längd om minst 30 meter, och fann 12 sammanrostade sköldbucklor – senare skulle man finna inalles 42 . Antalen är betydelsefulla, eftersom det mesta talar för att Myklebustskeppet rekonstruerats med ett felaktigt antal åror. Skeppet hade dock blivit bränt, som gravskepp alltid är – och dess gravläggning bör ha inträffat senast år 874 – av en ren slump exakt 1000 år före någon modern arkeolog i Anders Loranges skepnad undersökte själva gravhögen. Detta faktum döljer man noga på nutidens ”Sagastad centre” liksom hela det faktum att rekonstruktionen är mer eller mindre hypotetisk. 

 

Arkeologen Anders Lorange lämnade år 1874 kvar en flaskpost, och ett brev, delvis skrivet med RUNOR – till senare forskare, som skulle undersöka Myklebust-Haugens innehåll 120 år efter honom….

 

Gården ”Myklebust” som fortfarande finns kvar och brukas i centrala Eid – nu med Alpackor och Vikunjas, som inte alls hör hemma i ett norskt landskap – innehöll på Loranges tid 5 stora gravhögar – endast två av dem är bevarade idag. Det är dels den riktiga, runda Myklebusthaug ni ser väster om riksvägen genom Eid på denna bild, alltså till höger – ursprungligen hade den en diameter på över 30 meter, och en höjd av mer än fyra meter, men idag är den åtskilligt mindre, eftersom man schaktade bort massor av jord i samband med 2024 års utgrävningar – som tog fart efter det att ”kopian” började byggas under Covid-året 2019 som ett försök till ”Dugnad” eller arbetsmarknadsprojekt  i Nordfjordeid, och enbart för att tjäna pengar på turism – något man också lyckats mycket bra med. 

 

Myklebusthaugen under 2024 års utgrävningar – Foto från Norska Riksantikvarien

Man har nu funnit totalt 1100 båtnitar – det är oklart om Universiteten i Bergen och Stavanger exakt noterade läget för dessa – det skulle kunna vara avgörande för rekonstruktionen av en verklig kopia – och fler än 44 sköldbucklor – antalen pekar mot det faktum att de stora skeppen alltid innehöll årplatser, tofter och roddarbänkar i multipler om åtta – och att gränsen för en verklig ”Drake” går vid 32 årpar och INTE mindre, så som det är skrivet i Olafs Saga Tryggva. Norges Riksantikvarie har meddelat, att grävningarna nu för alltid skall vara slutförda, och att man arbetar för att Myklebusthaugene skall få UNESCO skydd. I Sverige VÄGRAR den nutida Svenska Regeringen och ”Svenska” Kyrkan fortfarande att skydda ett såpass centralt fornminne för hela Riksgrundandet som Uppsala Högar – som ALDRIG fått Unesco-status och fortfarande vilar under en tafflig Länsstyrelses icke-bindande ”Skötselplan” som helt saknar juridisk betydelse överhuvudtaget, exempelvis därför att den sk ”Svenska” Kyrkan eller den Evangelisk-Lutheranska Andliga Ockupationsmakten redan flerfaldiga gånger helt negligerat programmets innehåll, och brutit emot det. Exempelvis har man sågat ned mer än 200-åriga ekträd, enbart därför att ”spontana” offer av små silverfigurer köpta på Upplandsmuséet börjat förekomma, och platsen har istället blivit ett ”tillhåll” för diverse sk ”fornsedare” och andra direkt oseriösa grupperingar, som överhuvudtaget inte borde få vistas i Högarnas närhet, utan bli föremål för ingripande från polis – man vet att drogförsäljning och annat förekommit vid ”Fornsedarnas” blot och sammankomster…

De ytterst värdefulla gravfälten vid Uppsala högar är nu så skadade, att de måste restaureras av Upplandsmuséet, och detta är vad all New Age och den sk. ”fornseden” med flera ”grupperingar” har åstadkommit, till skillnad från seriös Asatro företrädd av Nordiska Asa-Samfundet.

 

På andra sidan riksvägen förbi gamla Nordfjoreids centrum ligger Skjoratippen, en oval, skeppsformad gravhög, först undersökt 1902-03 av arkeologen Hakon Shetelig. Den var ursprungligen 32 meter lång och hade en höjd på 3,2 meter – och är kanske lite högre i nutid, då den kröns av det stenmoument från tidigt 1900-tal somstår där idag. Tyvärr fick vi aldrig tillfälle att gå upp på den, men kom ändå hem med de foton vi ser här. Sjoratippen borde betraktas som helig mark – då den varit begravningsplats för högättade personer under minst 200 år av Hednisk tid som ett ”gravskepp” och det fanns också en tredje båtgrav från en hög med en diameter på 27 meter – 50 meter öst om Skjoratippen, där det idag ligger bostadshus, som ni ser på bilden ovan. Man förstörde det mesta som fanns på platsen under det kristna 1900-talet, och under den bostadsplatå, som innehåller lador och uthus från den nutida gården Myklebust, har man heller aldrig grävt på allvar. Sådana är förutsättningarna för arkeologin i det trånga och ibland väldigt trångsynta Norges smala dalar.

 

 

Man rubricerar ”Myklebust” som världens till volymen (dvs skrovets omfång) största Vikingaskeppskopia, men det längsta och största långskeppet i modern tid, är hon likväl inte. ”Draken” Harald Hårfagre, är alltjämnt längst och störst, och det är ett skepp med mast, som verkligen har seglat, och det över Atlanten – med en svensk skeppare – Björn Ahlander.

Harald Hårfagre är en annan, ohistorisk kopia i fri stil, och är inte en faktisk skepps-replik efter ett vikingatida original-fynd. Precis som Myklebust-skeppet har det 25 årpar, men det är också helt ohistoriskt och har aldrig påträffats i verkligheten, utom i ett enda fall. Det gäller då ”Havhingsten från Glendalough” som byggts efter original-fyndet Skuldelev 2 från mynningen av Roskilde-fjorden i Danmark. Skuldelev 2 anges nuförtiden (på Wikipedia) som havande 30 årpar, inte längre 25 – och jag vet vilka sammandrabbningar jag själv hade med den ytterst kunnige danske museimannen Erik Andersen vid Vikingeskibscentret på tiden det begav sig, anno 2006 – det år jag själv seglade på detta skepp från Tönsberg i Norge, ut på Nordsjön och genom Limfjorden vid Aalborg ned till Roskilde, en färd som bara tog 4 dagar, eftersom ”Havhingsten” mycket lätt kan komma upp i över 16 knops fart och toppa omkring 20 knop – vilket är lika snabbt som dagens Englands-färjor.

Hr. Andersen ringde upp mig på mobil – bara för att jag vågat ifrågasätta antalet årpar – när jag befann mig på ett tåg, tillhörande Deutsche Bahn, på väg till flottbasen i Bremerhafen om jag inte minns fel, men de maa ju vaere dem förlåtet, då det var över 19 år sedan. ”Havhingsten” var på sin tid världens största Vikingaskepps-rekonstruktion med sina 29.5 meter (inte 30 meter som det f-e-l-a-k-t-i-g-t anges på svenska Wikipedia) och 112 kvadratmeter segelarea – vilket är större än vissa 3-rums lägenheter. Givet 28 årpar och inte 25, gör hon ledigt 4.6 knop under rodd. ”Havhingsten” har aldrig varit avsedd att bära 100 man, som en del källor felaktigt påstår – det antalet skulle inte vara säkert att bära över öppet hav. Tvärtom är skeppet dimensionerat för cirka 48 man plus 12 = 64 personer – Man kan alltid räkna med att segelföringen och befäl ombord kräver en fjärdedel av antalet roddare, som ”grov” tumregel – men som sagt – någon ”25 sessa” har aldrig hittats, arkeologiskt sett.

64 = 8 x 8 som alla vet, och även Havhingsten var alltså ”spantad” efter ”aettir” eller åttor – vi räknar åtta glas på sjön, fyra väderstreck och fyra ”kardinaler”, alltså NV, SV, SE, NE – 24 timmar är jämnt delbart med 3 ”vakter” om 8 timmar, människor behöver vanligen 8 timmar sömn per natt för att arbeta effektivt, de flesta arméer vet att en grupp om 8 man blir 2 patruller om 4 man vardera, där förste man tittar framåt, andre man till höger, den tredje till vänster och den fjärde skyddar patrullens – ”rygg” – ja sådant är idealet för infanterister i alla tider, alla härordningar, alla världsdelar. Den romerska centurian, som systemet med ”Ledung” och ”Hamna” (alltså 2 man, ett årpar på ett skepp) bygger på innehöll 80 stridande, inte 100 – och 8 man var en ”contuberia” eller tältgrupp. Det mesta tyder på att det var exakt samma system som gällde här i Norden på Vikingatid, inte för att man imiterat några Romare, men därför att det faller sig helt naturligt att göra så, på grund av hur den mänskliga hjärnan fungerar. Vi har visserligen tio fingrar och tio tår – om vi inte blir skadade under vår livstid – men det är ändå mycket lättare att räkna med åtta-tal och dussin än med decimaler, eller 360 grader. Den äldre runraden har 24 = 3 x 8 runor, den yngre 16 = 2 x 8.

Detta är långtifrån någon tillfällighet. Moderna svenska militärkompasser enligt NATO-standard är gjorda efter 6400 mil-radianer – 8 x 8 hundradelar av en ”radian” och detta stämmer med sunda förnuftet, en pejskiva eller en kompass kan lätt indelas i 32 ”grader”. Detta visste Vikingarna också, för det var precis så de navigerade. Det VET vi, efter bevarade pejlskivor  Håller man upp en rak arm mot horisonen och räknar ”tre knogar på en knuten hand” så får man ungefär 100 ”streck” eller ungefär 6 graders vinkel. Ett fingers bredd motsvarar ungefär 30 meter på en kilometer, men Bjarne Herjulfssons upptäkt av Vinland krävde en navigering med 3 graders noggrannhet, för drar man en vinkel från Grönlands sydspets till New Foundland, så räcker det med ungefär 3 graders eller 200 sjömils fel för att inte kunna se Vinland vid horisonten ens i helt klart väder – och detta nämner jag bara som ”kuriosa”. Att Vikingarna kunde navigera efter Latitud, ungefär 1-2 grader när med hjälp av en solkompass med polariserat ljus, kvarts-kristallen kallad ”Solarsteininn” enligt sagorna, är också väl känt. 

 

 

Såklart tenderar diskussionen om årpar ibland att bli teoretisk, eftersom verklighetens skeppsbyggare satte in så många ”extra årpar” de förmådde i för- och akterstäv – bara för att ha platser ”i reserv” ifall det behövdes – våra förfäder tänkte praktiskt. Både Erik Andersen och den berömde Jon Godal vid Fosens Folkhöskola är helt eniga med mig i att det fanns ett ”modulsystem” grundat på tum, fot, aln och kroppens naturliga mått vid byggandet av varje ”roddplats” och att tofter, spant, århål eller håar och skeppen i övrigt dimesionerades efter detta. Således fanns inte ”25-sessor” alls – men snarare 16, 20, 24, 28 och 32 bänkars skepp – INNAN man kom upp till en verklig ”Drakkar” som alltid hade mer än 32 årpar, alltså mer än 64 mans besättning, som sagt.

”Roskilde 6” som hittades i Roskilde-museets hamn år 1997 har ALDRIG byggts, ens som kopia – men anges av dansk expertis till 78 årpar – alltså minst 156 + 34 = 190 mans besättning, ungefär – om man inte tänker sig henne med 40 bänkar. Med 37 meters längd är detta det största fynd som gjorts, men ”naustarna” för Ormen långe ger en längd på över 40 meter – för ett 34 bänkars skepp enligt sagan. ”Mora” – Vilhelm Erövrarens skepp från 1066, var ett 30 bänkars skepp, med en längd på 34 meter och 150 kvadratmeter segelarea, läser vi på svenska Wikipedia. Det kunde ta minst 12 hästar och 70 man, utöver sin seglande och roende besättning – om vi tror på vad forskningen visat.

”Harald Hårfagre” – alltjämnt den ENDA verkligt stora, seglande rekonstruktion som finns (Myklebust räknas inte, utan får betecknas som ett fusk-verk – trots Jon Godals godkännande av bygget !) och håller 35 meter längd överallt (löa) och har 270 kvadratmeter segel – men redan 2013 seglade hon sönder sin mast – vilket tyder på att segelarean är för stor, eller mastfoten för svag – som på Myklebust. Hon kunde ha haft 24 årpar, inte 25 – och kanske 200 kvadrat segelarea. Björn Ahlander och de andra har all heder av sin insats år 2016, då skeppet skulle till en utställning i Duluth, Minnesota – men ”Landet Trump” och SKITSTÖVLAR i USA blåste dem på ”tullavgifter” på 400 000 USD – vilkt var falskt, bakslugt och gravt ohederligt gjort – men vi vet alla vad vi kan vänta oss av Amerikaner, och vad de representerar i den här Världen. 


Bilden från 2016 talar för sig själv…

 

När den första Gokstad-kopian ”Viking” seglade över Atlanten till Världsutställningen i Chicago år 1893, fanns där hundratals sökande från Norge och övriga Norden som ville vara med ombord. ”Viking” var en av de allra första skeppsrepliker av ett Vikingatida skepp som byggdes i full skala, och vår Värld – Midgård – har sett otaliga Gokstad-kopior genom åren. De är nästan lika vanliga som Volvo-bilar. Grosshandlaren August Plyhms skapelse ”Viking Plym” i halv skala från Stockholmsolympiaden 1912 är dock ett undantag, eftersom hon inte alls var någon skeppsreplik, utan bara en fri fantasi hon också – och som sådan framförs hon än idag. Självklart har ”Hedniska Tankars” chefredaktör även seglat och rott ombord på henne, väl befaren som han är.

”Viking” från 1893 finns fortfarande kvar, och även om hon nu är antik och osegelbar, så finns det en förening i Chicago, Michigan som ömt vårdar denna del av vårt gemesamma, Nordiska arv. Det ursäktar dock på intet sätt de sakramentskade dumheter vi har fått se från Donald Trump och det officiella USA i övrigt, med föreslagna ”Grönlands-köp” och annan bullshit. Fortsätter det så, skall vi  Nordmän och alla Grönlands invånare ge dem ett svar med svärd i hand – inget annat ! 

”Viking” gick år 1893 över Atlanten med vant manskap ombord, för då fanns det folk som YRKESMÄSSIGT seglade Råseglande fartyg. De uppnådde en medelhastighet av 10 knop under hela sin resa, och gick till Chicago samma år. Hon seglade också till New Orleans med samma 11-manna besättning, helt utan problem…


Kaptein Magnus Andersen arbetade på Framnaes Mekaniska Verkstad i Sandefjord, Norge – och var även utgivare av en tidskrift för Norskt sjöfolk. Han kunde segla, och drabbades aldrig av något ”masthaveri” som ”Draken” Harald Hårfager gjorde… Här är ett original-foto från 1898. Björn Ahlander är en sentida efterföljare till honom….

 

Kanske är det dags, att vi reder ut det här med Vikingaskeppskopior av alla de slag en gång för alla. Det har aldrig funnits någon ”Jane’s Book of Viking Ships” i likhet med ”Jane’s book of Figthing Ships”, Jane’s planes, tanks, heavy vehicles och så vidare – och redaktionens äldsta kvinnliga medlem frågade sig ängsligt en gång i sin ungdom vem denna okända ”Jane” var – någon ung tjej i England kanske – och vad hade hon i så fall för telefon-nummer – kunde man rent av ringa henne och be om goda råd ? Men – så var det naturligtvis inte, och så är det inte idag heller. ”Jane” var i själva verket en gammal viktoriansk Engelsman vid namn Fred T. Jane – han blev bara 55 år gammal – och sysslade bland annat med att utveckla krigs-spel till sjöss med hjälp av små fartygsmodeller – något som var mycket nytt dåförtiden – förutom att han också kom att ge upphov till de ”flygplans-igenkänningskort” som utdelades till svenska Hemvärnsmän och kvinnliga luftbevakerskor i torn, långt in på 1980-talet..

I väntan på att någon tar sig an den viktiga uppgiften att lista ALLA äkta eller påstådda kopior av Vikingatida skepp i trä – från hela Världen – så publicerar ”Hedniska Tankar” nu följande anspråkslösa förslag till ett internationellt klassificerings-system, något som vi naturligtvis är FÖRST i Midgård med att publicera, eftersom INGEN – Inte ens Lloyds of London eller ”Det Norske Veritas” har tänkt på saken – förutom vi själva. Ni får gärna försöka vidareutveckla vårt system om ni vill, men då ska ni ange källan, och ge oss full kredit – eftersom VI – och inte NI – faktiskt var FÖRST !

Vi skulle vilja beteckna Myklebust-Skipet i sitt nuvarande utförande som en C 5 – kopia, till exempel.  Vad betyder då det ? Låt oss se noga efter !

Vi utgår från klasserna A,B och C som representerar hur exakt en påstådd ”kopia” är jämfört med originalet, respektive siffrorna 1-5, som antyder segelbarhet, eller om den påstådda kopian ens tål saltvatten…

  • Klass A är förbehållen Museums-repliker, alltså EXAKT byggda kopior av verkliga skeppsfynd, där skrov, nitar osv faktiskt funnits bevarade, och där arkeologisk expertis och kunniga båtbyggare de facto medverkat. Myklebust-skeppet kan INTE räknas till denna klass, eftersom den inte bygger på ett bevarat skrov, eller ens bevarade nitars placering i jorden, vilket var fallet med det berömda ”Sutton Hoo” skeppet.
  • Klass B är förbehållen ”Kopior” i fri stil, där ritningar och utförande i väsentliga delar ändrats, eller där man övergått till ”rekonstruktioner på fri hand” genom mer eller mindre ren spekulation eller kanske sannolika antaganden, av experter. För att alls kunna ”kvala in” till klassen krävs däremot att man har ett helt, inte bara rott utan även seglande skepp, som bevisligen använts av en van besättning under flera säsonger. Myklebust-skeppet saknar mast, har aldrig seglats i verkligheten och ”platsar” inte ens här.
  • Klass C är ”öppen”, men kräver ändå respekt för den Nordiska båtkulturen och dess utövare. Skepp och båtar ska byggas i trä, inte i plast eller järn. De skall vara klinkbyggda, vara försedda med råsegel och autentisk rigg, som kommer så nära originalen eller nordiska allmogebåtar som möjligt. Snedsegel, Gaffelsegel, Plattgattade båtar eller annat fusk, som inte fanns före 1200 AD räknas inte.

 

Modell av ”Myklebustskipet” i Eids besökscenter – årtalet 876 är korrekt, men riggen – som visar ett avsmalnande segel som på 1800-talets ”Åfjordsbåtar” är hypotetisk. Ristningar från Bergen och 1000-talet visar dock att Vikingatida skepp mycket väl kunde föra toppsegel, eller flera råsegel ovanför varandra. Seglets area stämmer antagligen bättre med verkligheten, än överdimensionerade ”lätta” råsegel i nylon osv…

”Fembörding” eller Åfjordsbåt med avsmalande storsegel och mindre toppsegel – 1800-tal med stävroder, men riggen förekom i allt väsentligt redan under 1000-talet…

 

  • Siffran 1 i ”Hedniska Tankars” system för klassning innebär ett väl seglande och väl rott skepp eller båt, som bevisligen rört sig över öppet hav (utom synhåll för land) i flera säsonger med vant manskap med en högsta uppmätt hastighet av över 12 knop eller mer än 6 knop ”över distans”. Skeppet för inte nedhängande sköldar vid relingen, har styråra och aldrig stävroder, samt följer standarden i klass A eller B ovan, samt har en fullt autentisk råsegelrigg, med segel i linne, hampa, ylle, läder eller andra autentiska material – detsamma gäller tågvirket ombord. Skrovet skall vara svarttjärat, och endast autentiska färgpigment får användas till bemålning. Antalet roddare eller tofter skall vara delbart med 8 eller 4.
  • Siffran 2 innebär ett väl seglande och väl rott skepp eller båt, som haft en observerad hastighet över 8 knop momentant, eller mer än 4 knop ”över distans”, seglande eller roende, i övrigt uppfyllande krav för 1) ovan, förutom antal tofter
  • Siffran 3 innebär ett seglande eller roende skepp eller båt (gränsen går vid 10 m löa = längd överallt, allt under 10 m är ”båtar”, aldrig skepp) med styråra, samt råsegel-rigg och mast
  • Siffran 4 innebär ett seglande eller roende skepp eller båt med mast, som har ett storsegel av råsegels utförande, samt eventuellt ”hjälpsegel” av olika typ och styråra, i övrigt uppfyllande lägst krav enligt C) ovan
  • Siffran 5 innebär ett skepp eller en båt, som inte kan seglas. utan bara ros. Det skall vara av trä, klinkbyggt, och i övrigt uppfyllande kraven enlig A), B) och C) ovan

 

”Veten I än, eller vad ?” – ”Hvetud I aen – edha hvat ?”

I nästa del skall vi noga granska de flesta konstruktionsdetaljerna på ”Myklebustskipet” som det ser ut nu, och undersöka om det är sannolikt, att kopian verkligen överensstämmer med originalet…

Profilbild för Okänd

HEDNINGAR i Västerled – Del 1 – Mot Gardermoen och Eidsvoll….

av

Denna blogg har tidigare innehållit resekåserier, eller essäer om resor i Hedendomens och Humanismens tecken, runt om i Europa. I år – 2025 enligt västerländsk tideräkning – görs inga undantag. Våra Läsare eller Läsarinnor (nej – det gives inget ”tredje” osv – kön är en biologisk realitet, inte en ”social konstruktion” ) kan bläddra sig fram till huvudsidan ”Konst, Böcker och Resor” – Underrubrikerna ”Resor i Utlandet” eller ”Sverigereportage” för liknande inlägg från tidigare år.

Målet för resan var Myklebustskeppet i Eid, Norge – eller rättare sagt rekonstruktionen från 2019 – som kunde sjösättas och ro en mycket kort tur först 2024.. Vi har nämnt det i tidigare inlägg, men rekonstruktionen – är tyvärr inte alls i segelbart skick, och lämnar mycket övrigt att önska. Den har inget namn, och tur är väl det. Kung Audbjørn Frøybjørnsson av Fjordarne, död i det första slaget vid Solskjel, skulle nog vända sig i sin grav om han fick veta hur hans arv förvaltats – även om vi inte ska gå händelserna i förväg… Platsen för det andra slaget vid Solskjel, där Audbjörn dog år 870 han vi tyvärr inte besöka, men Harald Hårfagers krig emot Vestlandets Jarlar tog inte slut i och med det, och originalskeppet i Myklebusthaugen har nu historiskt felaktigt rekonstruerats som en 25-sessa – när det i själva verket hade högst 22 årpar. Torbjörn Hornklove – och antagligen andra av Kung Haralds Hirdskalder – skulle beskriva allt i Glymdrapa och flera andra kväden, och Sturlasson, hävdatecknaren på Island – skulle 370 år senare notera allt som hände i sin Heimskringla och Haraldssagan, så väl han kunde och med respekt för Nordens gemensamma historia.

Sådan respekt finns inte i dag, då olje-stinna Norrmän tyvärr varit respektlösa nog att göra ett Amerikaniserat turistjippo av alltsammans. Visst, besöks-centret ”Sagastad” intill Hurtigrutten, fullpackat med det senaste av AI-teknik och audiovisuella presentationer är kanske elegant – men sanningen har glömts bort. De helt ohistoriska 25-sessorna är på modet nu, sedan ”Draken” Harald Hårfagre – som inte alls är någon riktig ”Drakkar” -blivit byggd 2010-2012, seglat över Atlanten redan 2016 och gått för motor till Lake Michigan under Björn Ahlander, en svensk skeppare. ”Havhingsten från Glendalough” är alltjämnt den enda verkliga 25-sessa som alls hittats, men gränsen för ett riktigt drakskepp går vid 32 årpar, vilket Olaf Saga Tryggva helt klart utsäger. 

Myklebust-skeppet har aldrig ens haft en riktig mast. Hon har rotts på sin ”Hemmafjord” men aldrig seglats. SKAM till sägandes…..

”Havhingsten” var den största rekonstruktionen av ett Vikingatida långskepp före 2012, då ”Harald Hårfagre” byggdes, och nu finns ”Myklebust” som det till volymen, men inte till längden största långskeppet. Både skepp och människor har som bekant sina öden, och allt som finns att säga om ämnet skall förhoppningsvis bli klart i och med den artikelserie, ”Hedniska Tankar” nu påbörjar. Gokstad-kopian ”Viking” som seglade till Världsutställningen i Chicago redan 1893 har vi redan berättat om, och tyvärr saknas ännu en ”Jane’s Book of Viking Ship Replicas” och ett internationellt godkänt klassifikationssystem för såväl exakta, vetenskapliga rekonstruktioner och ”skeppsrepliker” i fri stil – men vänta ni bara – vi på ”Hedniska Tankar” kan snart presentera ett färdigt förslag. 

Anno 1893 kunde Kaptein Torbjörn Andersen segla Gokstad-Kopian ”Viking” tvärs över Atlanten till Chicago. Då fanns RIKTIGA råseglare. 280 man ansökte om att få vara med – 11 seglade från Bergen, utan följebåtar, utan GPS, utan ”moderniteter”. Skeppet de seglade finns ännu kvar…men har inte varit i sjön på över 80 år… 

De senaste skeppsreplikerna – som bara nått längder upp emot 35 meter – har också haft 300 eller fler sökande, för att komma upp till en besättning som – inklusive väpnat manskap – skulle vara runt 80-120 man. Ändå kunde den svenske marinhistorikern Björn Landström redan år 1961 – i sin bok ”Seglande Skepp”  räkna ut, att Olaf Tryggvasons ”Ormen Långe” med sina 34 årpar måste haft en längd av nära 54 meter – nästan lika lång som skrovet på Amiral Nelson’s ”Victory” – minus bogsprötet. Man vet också från bevarade stapelbäddar och ”Naustar” i Kaupang och annorstädes i Norge och Danmark att det inte alls var omöjligt att bygga så stora fartyg. Håkon Jarls skepp ”Visunden” antas ha haft 128 åror – man har påsått att det skulle vara ett skrivfel, och att ”Visunden” eller ”Visenten” var en 64-sessa. I Olaf Saga Tryggva står det också uttryckligen, att ”Ormen” byggdes som en 32-sessa, men att man satte in 2 roddbänkar extra, och högg ned friborden, så att skeppet blev lägre och mindre rankt. Dess manskap har beräknats ända till 300 man, och skeppet var 72-74 norska alnar långt – vilket innebär att det var långt över 50 meter i längd. Vikingatidens skeppsbyggare visste mycket väl vad de gjorde, och kunde om de ville ha byggt träskepp, minst lika stora och långa som Medelhavets Pentekonter, triremer, Septaremer (med sju man vid varje åra) och så vidare. Det enda som begränsade långskeppens längd, var det faktum att de oftast inte fanns i isfria vatten, och måste dras upp på land under vinterhalvåret, för reparation och underhåll. 

De rasistiska lögner och ”fake news” samt vulgära TV-serier typ ”HBO Vikings” och annat amerikaniserat dravel och ren skit, som fortfarande präglar allmänhetens uppfattning om Nordborna, kan vi lika gärna glömma. Endast den eller de som seglat ett äkta, råseglande Långskepp, vet hur det är och vad skepp som dessa kan åstadkomma…

Vikingatidens långskepp kunde UTAN SVÅRIGHET ta lika många personer ombord som dagens allra största passagerarflygplan…

Men för att alls ta oss till Myklebustskipet och Eid – som betyder ”Ede” – dvs flodmynning och inte en Ed, även om Edgång och Eders svärjande faktiskt krävs, när man har med sanna skildringar ur verkligheten att göra – så tvingas vi till att flyga, och inte segla. Det finns inte mer eän en enda förbindelse att välja på, om vi skall nå fram på en enda dag – vilket är målet. Hedniska Tankars redaktion om tre personer – en man och två kvinnor, varav en halv-vuxen – avreser per Ethiopian Airlines ”Flaggskepp” Boeing 787-9. Ja – ni hörde dessvärre rätt. Det går inte att flyga med Linjeflyg, SAS, Braathens, Maersk, Norwegian Air eller Malmö Aviation från Arlanda till Gardermoen, Oslo – det gamla excercisfältet som grundades under den danska tiden, då Danmark och Norge var i union. I en tid då flygplanskapaciteter slumpas ut som popcorn, och man inte längre vet om man stöder Irans Mullor, Vladimir Vladimirovitj Hejdukar eller Trumps förbannade Maffia – har – åtminstone för tillfället – en farkost med plats för 300 individer – precis som de RIKTIGA drakskeppen – fått anskaffas.

Varför just Etiopiska Statens flygbolag ska få ombesörja transporterna mellan Nordens huvudstäder är dock ganska svårt att förstå. Med tanke på konflikterna i Somalia, Sydsudan och ”Mogg” eller Mogadishu, samt situationen i Sydjemen och vid Afrikas Horn verkar det hela minst sagt lite oklart. Planet är nästan folktomt, när det äntligen lyfter vidpass 08.45 den 8 Juli i år. Visserligen punktligt, men ändå. Bara 20-10 % av alla flygsäten är fyllda. Stanken av Koriander vilar tät över hela kabinen. En del svarta och vita fötter sticker ut från diverse säten, där folk sover och slöar i värmen innan avfärd. Steatopygin är mycket utbredd, särskilt akterut – där vi sätter oss.  Det hela verkar närmast ett slöseri på flygbränsle – och vår yngsta redaktionsmedlem – hon är 16 år – undrar om Etiopiska Staten egentligen tjänar några pengar på detta. 

Ethiopian Airlines grundades av kejsar Haile Selassie himself anno 1945, ni vet han som var Negus Negisti, Ras Tafari och tillika Tafari Makonnen, samt dyrkad som en levande gud av både Bob Marley och en hel del andra förvirrade individer – vad i Hels Vite de nu skulle göra detta för..

Sk ”Gudakejsare” eller andra Totalitära Regenter har knappast varit framgångsrika i Nordens länder.

Här ser ni den man som förmodligen var den siste av dem – oräknat en viss klump till Trump – på omslaget av ”Time” från år 1930…

De båda amerikanska tonåringarna Ivan Stang och Philo Drummond, som på 1970-talet grundade The Church of the Sub-Genius – en svidande parodi på all Monoteism – lanserade på sin tid – från Dallas, Texas där John Franklin Kennedy blev mördad – tanken på att Kungen av Norge också kunde tillbes som en levande gud – inte Harald Hårfagre då – han var ju påverkad av kristendomen i Konstantinopel, och satte den gamla, demokratiska Tings-ordningen ur spel – utan faktiskt Olav V – när denne skulle besöka Dallas, fick de nära nog ”frispel” och var nära att arresteras av FBI – som undrade vad deras parodiska små trycksaker och subversiva material – typ ”High Weirdness by Mail” egentligen betydde. (se under ”Adiafora” ovan för mer om Subgenius-rörelsen)

Men – nu styr Harald V hela Norge sedan 1991 – över ett kristifierat grannland – och vi vill inte uppmana tillnågon totalitär personkult. Fast – å andra sidan – om Svarta män och kvinnor ska ha sin Kejsare – varför får vi Nordbor inte ha det också ? En förnyad Kalmar-Union, utanför EU, med Sverige, Danmark, Norge, Finland, Färeöarna, Grönland, Shetland och de Baltiska Staterna förenade i ett enda rike utanför EU, men innanför NATO vore helt klart en gångbar idé. Sålunda Säger Särimners Sändebud, så Säger vår redaktions kvinnliga medlemmar…

Ethiopian Airways-kärran landar med sin högst brokiga last av Homo Sapiens och värdelösa Homo Appiens på utsatt tid, vidpasss 0945. Vi lämnar planet bakom oss, och får vänta en hel timme på vårt klent tilltagna bagage – 1 väska på 20 kg för tre personer. Någon vidare servicegrad vidlåder ikkje broderfolka våres. Till lunch finns det några sladdriga skivor ”Peppes Pizza” som legat framme alldeles för länge i ett stånd – denna restaurang-kedja rekommenderas inte alls. Dess rätter är fullkomligt vidriga, och vad färdkost Norge än må erbjuda, så är det bättre om ni äter Lefsa eller tunnbröd med fyllning – eller medhavd mat. En redaktionsmedlem blir häftigt magsjuk, och innan vi reser vidare med det som en gång var ”NSB – eller Norges Statsbaner” men som numera heter Vy.No och tydligen bara skall vara till för ren turism och inget annat – det är ”vyerna” man säljer på – försvinner hon in på närmsta dass för att kräkas och spy av äckel. Slik går det, hvis dere äter på ”Peppes Pizza” – och några av er minns kanske också ”Peppes Bodega” på Mallorca i filmen ”Sällskapsresan”…

Man måste tänka på ”pocenten”. Vår 16-åring och Hedniska Tankars Chefredaktör söker sig till ett café, eftersom det är flera timmar tills bussen till Eid ska avgå. Att åka tåg uppåt landet på Trondheimsbanan går naturligtvis inte för sig, fastän det finns tåganslutning vid Gardemoen. Nej, enbart dubbeldäckad långfärdsbuss får det bli, och sämre kan man ju åka – genom ett ”naboland” som till skillnad från Sverige fortfarande är vackert – vår egen brist på Regionalpolitik och sunt tänkande har ju närapå förstört det.

 

Landskap vid Mjösa, på väg mot Lillehammer

På Caféet sitter en stressad Norrman med en 4-årig jäntunge. Hon sparkar oss och vår dotter på benen, om och om igen, fast hon blir tillsagd att sluta. Den sannolike fadern, som bara talar engelska i sin mobiltelefon, jiddrar oupphörligen med någon icke-norsk person om att han ska boka om alla sina biljetter för ett viktigt möte minsann, och avslöjar allt om sina guldkort, resvägar osv medan hans eget barn springer bort, helt utan tillsyn. Vi tar vara på det, och går därifrån – i avsmak över mänskligheten – eller bristen på mänsklighet i dessa tider. Ryggsäcksturisterna på väg till Målöy, ca 80 km SV Ålesund stör oss däremot inte alls. ”Vi drar av gårde” som det heter på Nynorsk, och spelar en tysk sjömansvisa, som man hälsade oss med långt utanför Skagen på Nordsjön en gång. Ett tyskt örlogsfartyg passerade vårt långskepp, anno 2006, och då stämde dess besättning upp den vackra visa, som en gång hette ”U-boot Lied” och som förekom under två Världskrig. Ubåtar är ju faktiskt ett slags långskepp, åtminstone när de går i ytläge.

Profilbild för Okänd

Skeppet ”Naddodurs” undergång – om en tragisk olycka och Vikingatida Skepps-repliker

av

Ingen människa, som värderar Nordisk Kultur högt har kunnat undgå vad som hände utanför den Norska Kusten på Vestlandet under de första Höststormarna, 28-29 Augusti i år. I Sverige nedvärderas den Nordiska kulturen systematiskt av i stort sett alla politiska partier och alla nyhetsmedia, utan undantag. Skeppet ”Naddodur” från Färeöarna, en omriggad kopia av en traditionell ”sexaringur” från Färeöarna byggdes på 1990-talet, och var aldrig avsedd att vara en autentisk kopia eller ”replica” av ett Vikingaskepp, som det felaktigt stått i Världsmedia och även på NRK, den Norska Rikskringkastningen.

”Naddoddur” bärgad efter förlisningen. (Bildkälla NBC) – Media berättar INTE sanningen om vad som hänt…

Nu har en ung amerikansk kvinna på 29 år omkommit, sedan övrig besättning på 5 personer räddats av Norsk Kustbevakning, som genomfört en helikopter-insats. Ombord fanns en Färeöing – sannolikt agerande skeppare och styrman – samt fyra Schweizare, som påstås ha haft god segelerfarenhet – möjligen då från Boden-sjön, där fallvindar ofta förekommer, eller också Medelhavet med flera större hav och vatten. Amerikanskans lik har redan obducerats, och inget brott misstänks i samband med hennes död, enligt vad NRK uppgett i tidigare inlägg. Av allt att döma dog hon drunkningsdöden, sedan de övriga i besättningen av oklara skäl inte var tillräckligt övade, och inte förmådde lyfta upp henne i livflotten. Vad hennes uppgift ombord var vid olyckstillfället, är också i högsta grad oklart. Kanske stod hon i fören och skötte boglina, bolin eller bowline, kanske skötte hon skot och brass – sheet and braces – eftersom skeppet verkar ha fört sitt enda råsegel – och det var just ett skepp, ingen båt – eftersom ”Naddods” längd uppgick till strax över 10 meter, av bilder att döma. De flesta segeltermer på alla Europeiska språk kommer ju från Vikingarna, det franska ordet för ”knut” eller ”noud” inbegripet.

Besättningen torde ha varit ovan vid Nordiska Vatten, eller också gravt överskattat sin egen förmåga, när de oförmodat överraskades av en storm, och utan att ta in rev i förhållandevis hög fart gick in mot den Norska kusten. Diverse Vikingacenter typ ”Sagastad” högre upp på Norges Västkust – där det enorma ”Myklebust” skeppet finns som autentisk ”museum replica kopia” har redan utfärdat kondoleanser via Instagram och liknande, och vi kan räkna med att Sjöförklaring kommer avhållas i Norsk Domstol så småningom. ”Hedniska Tankars” redaktör bygger på tjugo års erfarenhet från diverse segelprojekt, i Ukraina och Österled, på Östersjön, Nordsjön och runt den Danska Kusten – och ser ”fläkning” eller en uttröttad besättning, som gång på gång fattat fel beslut, och bristande ledarskap ombord som sannolik förklaring till olyckan.

På sjön och ombord kan bara en man vara skeppare eller styrman. Skepp – inte båtar ! – i denna storlek måste styras av en person, övriga har noga bestämda uppgifter, även om dessa kan skiftas över ett segeldygn. Såkallat ”inkluderande” uppträdande, kollektiva beslut och så vidare gäller INTE – för då kan det gå som det gick i just det här fallet Alla Råseglade farkoster till sjöss av ”Vikingatida” eller ”Folkbåtars” typ kan indelas i fria rekonstruktioner, allmoge-klassen, historisk replik eller ”museum replica” – oberoende av vilken nation eller upphov en aktuell farkost har. Detta är grundläggande kunskaper, och de måste man först av allt ha klart för sig.

”Naddod” var INTE något Vikingaskepp, utan en traditionell Sexäring från Färeöarna med GAFFELSEGEL i aktern – det är SKILLNAD !

           (BBC, NBC osv har FEL I SAK – olyckan berodde sannolikt på för stor segelarea och ovan besättning…)

Den 29-åria amerikanskan Karla Dana var arkeolog, inte seglare. För övrigt skall akademiker heller inte blanda sig med sjöfolk som kan, utan ha respekt för nordbornas erfarenheter. Skrovet överlevde som vi såg närmast helt intakt, trots kullseglingen i kall sjö och hårt väder…

 

 

Anno 1893 kunde den Norske Kapten Andersen segla till Världsutställningen i Chicago – åt RÄTT håll över Atlanten på endast 27 dygn

– UTAN några missöden. Det var MÄN som KUNDE segla på den tiden…Sådana finns tydligen inte längre…ens på Färeöarna…

VIKING – som fortfarande finns att beskåda i Chicago som oanvändbart skrov – var en Gokstad-Kopia i ”mycket fri stil” liksom den senare halvskale-modellen ”Viking Plym” från Stockholms-Olympiaden 1911, som finns att beskåda (och segla) i Täby, Sverige…

Enligt NRK siktades ”Naddod” först av minst ett annat fartyg, samt en närbelägen Oljeplattform, på ej angivet avstånd från Norges kust. Skeppet befanns segla med stor segelarea, och i god fart. Detta skedde vid lokal tid ca kl 1745 under tisdagskvällen, 28 Augusti 2024. Varför skeppet gett nödanrop, anges ej av NRK – men troligen rådde stor osäkerhet och sannolikt dåligt ledarskap ombord. Först flera timmar senare – kl 1937 – fick Norska sjöräddningen och dess bevakningscentral ett larm – räddningshelikopter, kustbevakning och ett räddningsfartyg engagerades. Man gjorde alltså officiellt SOS-anrop flera gånger, vilket inte är normal procedur, utan tyder på allt sämre lednings- och lydnadsförhållanden ombord.

Varför ”Naddod” seglade utan följebåt, som är det vanliga vid denna typ av expeditioner, har hittills inte uppdagats.

Det hela påminner inte så lite om den tragiska olyckan med ”Ormen Friske” byggd 1949 av den svenska Frisksport-rörelsen, och förstörd (sänkt utanför Helgoland! ) av amerikanskt bombflyg år 1950.  Hela förloppet har noggrant klarlagts och bevisats av Fil Dr Rune Edberg vid Södertörns Högskola, och av hans avhandling i ämnet – som är lätt att läsa, utomordentligt spännande och tillgänglig för envar i original – se även under ”Hedniska Tankars” artikel-arkiv, rubrik ”Rekonstruerade Vikingaskepp” här ovan. Skriftliga bevis, likfynd, vrakfynd, observationer från andra skepp och fritidsfartyg och även fynd av bombskador, flaskpost (!) bevisar hela förloppet – initiativtagare var en entusiastisk ingenjör från LUMA – som på 1950-talet hade intresse för svensk historia och upplysning, men resultatet blev bara att frisksport-rörelsen föll samman och förlöjligades – bland annat av Povel Ramel med flera inblandade.

Sedermera har det också utgetts ett dåligt plagiat – och en bok INGEN svensk medborgare borde läsa, eftersom den är fylld av faktafel, förvanskningar och rena person-angrepp – den är gjord helt utan respekt för Rune Edbergs forskargärning, och nämner inte ens honom som källa, trots att det är hans avhandling, som är huvudkällan – utgiven av en ökänd skojare och ”journalist” vid Svenska Dagbladet som kallar sig Jack Werner. Mötte jag en sådan Skitstövel – alltså ”douche” eller ”douchebag” på amerikansk engelska, skulle jag för det första spotta honom rakt i ansiktet, för det andra vräka honom rätt i sjön – ifall han kom i vägen för mig, någon god vän eller någondera person, som någonsin seglat för om masten, på en riktig råseglare i grov sjö. Jack Werner har också smädat de döda, deras familjer och ännu levande anhöriga – varför jag inte länkar till hans skit-bok. Ombord på Ormen Friske dog 15 personer, alla svenska medborgare, varav en med judiskt ursprung. Att som Jack Werner beskylla Ormen Friskes ledning för ”nazism” och annat i den stilen är ren historieförfalskning – inte bara tendentiöst, utan direkt sakfel.

 

En person ärliga Hedningar ALDRIG skulle vilja ha med ombord, och INTE segla med – ens i en segelförsedd kanot…

Herr Werner kunde åtminstone ha den goda smaken att erkänna, att han stulit alla sina fakta från Rune Edberg, och varit klädsam nog att erkänna detta i form av ett omnämnande i SvD eller varhelst han fått publicerad reklam, men inte ”recensioner”. För vår del skulle vi aldrig recensera sådan underhaltig dynga eller rena plagiat (av latinets plagiarius, som betyder rövare, ja yrkes-kriminell) och om vi alls skall hälsa Werner som ”landsman” eller icke, är en öppen fråga – detta sagt angående ledarskap och gruppdynamik.

Vem var då Naddodd, som grundade den Nordiska bosättningen på Färeöarna, genom att segla Västerut, och INTE Österut, alltså MOT förhärskande vindriktning, eftersom alla klinkbyggda fartyg med råsegel från Nydams-skeppets 300-tal och vidare framåt de facto kunde kryssa ?  Det sentida skeppet (men inte ”båten” !) Naddoddurs besättning påstod ju, att de skulle fira Färeöarnas bosättande med att segla åt fel håll – under fel årstid – varän de nu fått den dåliga idén – och ändrade hela tiden förutsättningarna för sitt projekt, som dessutom hade en ogenomtänkt plan – rent generellt.

Naddod var känd från sagorna, och om honom och hans härstamning och ätt, kan redan engelskspråkiga Wikipedia ge gott besked. För övrigt var han inte alls den första Nordbon att slå sig ned på Färeöarna, eller ens Shetland, Orkney eller i Skottland, eftersom hela Hebridernas övärld hade en Nordisk befolkning, redan långt före åttahundratalet, och det 850-tal som såg Naddodd, son av Asvald lämna Midgårds hav och öar. Nordiska och Norska jarlar fanns på Färeöarna före 825, och vi ska inte förfalla till rent ”fornsederi” och flummande..

Personer som varit lärare vid Fosens Folkhögskola – som specialiserar sig på Båtbyggeri och Skeppsbyggnad, Nordiskt Hantverk och ren ”Dugnad” som man säger även i dagens Norge har – i likhet med Jon Godals goda skrifter och förnämliga undervisning lärt oss många nyttiga ting. ”Många äro komna, men få äro utvalda” som det lär stå i de kristnas såkallade ”bibel” – det är uttrycket för dagen. Alla duger inte, som deltar i frivillig- eller ”dugnads-projekt” – för det utvisar historien, och vad som faktiskt händer och sker..

Det kan vi tydligt se i fallet med ”Naddodds” tragiska förlisning.

Kanske minns ni också fallet med ”Fornsedarna” från Trondheim –  November- December 2017  – som i narkotika-påverkat tillstånd skulle göra inbrott i Högskolans Ovärderliga Fornsaks-samling, och som klev in genom ett obevakat fönster, som målare öppnat. Helt oförklarligt hade också samma måleri-firma stängt av tjuvlarmet på ett helt våningsplan, och så kom det sig, att tusentals extremt värdefulla smycken och andra fynd från Nordisk Vikingatid och Järnålder bara stals, ”kom bort” och plötsligt började säljas på den öppna marknaden – stöldgodset återfanns senare i IKEA-kassar i en svårt förståndshandikappad pensionärs källarförråd, sedan ”fornsedarna” och de lokala tjack-pundarna använt detta människovrak som ”Bulvan”.

Direkt från Fosen har jag också en berättelse om hur det är att segla med tre stycken sådana ”trötta typer” som man säger i Norge, eller hur haschpåverkade medlemmar i ”dugnadsprojekt” vanligen bär sig åt, sedan de likt ”Samfundet Forn Seds” medlemmar i Sverige dillat och lallat om sina högst egendomliga teorier om att Hampfröna (helt ogiftiga!) som återfunnits i Oseberg-fydet måste ha använts för att ”Drottning Åsa” av Oseberg skulle kunna ”röka på” som de säger, och att ”Brising” som i ”Brisinga-men” – Frejas smycke – i deras fornsediska tycke måste betyda hasch…

Hampa används för repmakeri, inget annat. Vanliga hampfrön är helt ofarliga, eftersom det är hon-plantor och inte han-plantor som har viss medicinsk användning, skam till sägandes.

Nu påstår jag inte alls, att ”Naddods” Schweiziska, Amerikanska eller Färeöiska besättning skulle ha haft sådana böjelser eller vanor – men – det säger jag er – inte alla är födda till sjömän – särskilt inte arkeologer eller akademiker. Hur stort var förresten den nu avlidna Karla Danas midjeomfång vid 29 års ålder, och hur mycket vägde hon, i kilo eller lbs räknat ?

Att påpeka detta är inte alls respektlöst emot den döda, utan högst relevant för räddningsinsatsen.

Segla aldrig med ”fornsedare” eller snedseglare i lasten – för då kan det gå illa. Mycket illa. På Nordatlanten, eller överallt annars..

Ledarskap, som sagt. Båtskrov, byggda på klink, klarar sig alltid – och det gjorde de den här gången också.