Som jag ofta påpekat är Disablot och Segerblot belagda ur historiska källor. Det halvkristna, idiotiska svamlet om ”Påskblot” vilar inte på någon Hednisk grund överhuvudtaget, och tillhör det meningslösa, multikulturella mischmasch som kallas ”forn sed” och som fortfarande förfular och förflackar den hedniska miljön i Sverige, men knappast i andra länder, där sådan dynga inte tolereras och man sopar rent framför egen dörr. Den kände historieprofessorn Dick Harrison i Svenska Dagbladet redde ut begreppen vad beträffar de historiska rötterna bakom de årstidsbundna bloten den 25 April, alltså för några dagar sedan. Jag rekommenderar också att alla intresserade först läser vad jag skrivit om ”Vårblot” som företeelse under ”Högtider och Blot” här ovan.

Dick Harrison godtar mystiskt nog inte det ovedersägliga faktum att Disablotet och Distinget alltid infallit i Februari, på den första fullmånen i årets andra månad. Han svamlar om att detta skulle vara något kristet, men varför är svårt att förstå. Likaså är alla medvetna om att det är Värdagjämningen som är den rätta dagen för ett Vårblot i Mälar-landskapen, för då har våren vanligen kommit till de trakterna. Att fira Vårblot på påskdagen är fullkomligt idiotiskt, eftersom påsken är en kristen fest, som inte har ett enda förbannat dugg med verklig hedendom att göra.

Dick Harrison nämner också fynden av Gudahovet vid Borg utanför Norrköping, som de kristna hundarna systematiskt förstörde någon gång under 1000-talets hälft, när kristendomens pest tyvärr kommit till trakten av den vackra Bråviken. Borg hade varit en kungsgård sedan urminnes tid, och den bestod långt in på 1300-talet och Magnus Erikssons regeringstid – för att nu ha utplånats för alltid under en breddad E4…

Gudahovet vid Borg i Östergötland visar klart och tydligt, att Asatron var en inomhus-religion också. Blot firades visst inte bara utomhus.

Rester av gudahov har också hittats vid det Skånska Uppåkra – där Gudahovet stod i hela tusen år – i Eketorps fornborg på Öland, i Lindängelund söder om Malmö, , en kultplats åt guden Ull i Upplands Bro och en mindre byggnad på gården Lunda i Lunda socken i Södermanland (där folk tycks ha dyrkat Frö/Frej). På en större utgrävningsplats vid den själländska sjön Tissø dyrkades Tyr i ett annat inomhus-hov, och år 2010 upptäcktes ett kulthus från 400-talet i Ranheim utanför Trondheim. Byggnaden, som hade formen av ett högt rektangulärt hus på 5,3 x 4,5 meter och som kunde nås via en processionsväg, övergavs först under 900-talets sista decennium

Ännu mer spännande är utgrävningarna på den isländska gården Hofstaðir. Här har arkeologer utforskat ett 42 meter långt och 8 meter brett långhus, som har varit indelat i flera sektioner – och det var i bruk efter Islands officiella kristnande år 1000.

Också i Sunmöre och på andra platser i Norge har man hittat stora och förnämliga byggnader, som alla varit Gudahov.

Kasta ut de kristna kyrkorna från Gamla Uppsala, och ge oss Svearnas Gudahov tillbaka – Idag är Engelbrekts och frihetens dag !