Skulle du vilja fira Jul vid Midsommar, eller Nyår på Juldagen ? Rör du ihop första april med första mars, och kan du inte skilja Julen från Påsken, eller vet du inte ens när Disablotet och Distinget ska firas ?? – Ja, är det så illa ställt med dig, så är du väl ”fornsedare” eller någon annan typ av skitstövel, faktiskt.

Jag har skrivit om Disablotet – den fest till Diserna, de kvinnliga skyddsväsen som fanns i varje ätt eller familj – på den här bloggen förut, och vad som skiljer personliga Fylgior från Diser och slutligen Valkyriror eller själva Asynjorna eller Gudinnorna, och hur man mycket lätt och enkelt kan skilja mellan dessa helt olika slags mytologiska väsen, som först är till för att skydda det egna jaget och personen, sedan släkten och ätten, därefter en viss kategori av medborgare – sådan är Valkyriornas roll – och slutligen hela nationen eller Världen.

Andra bloggar har också uppmärksammat det här

Alla forskare vet numera, att Disablotet och det därtill hörande Distinget (som fortfarande firas som marknad i dagens Uppsala) firades första fullmånen efter den trettonde dagen efter Julnatten, eller senast den 3 Februari, ifall nu fullmånen skulle råka infalla i Torsmånaden eller årets första månad, som vi nu kallar Januari. Göje månad – töns och snösmältningens tid – eller den andra månaden på året – innebar ofta växlande väder, men i början på den rådde full vinter i de flesta delarna av Norden.

Man talade en gång om Skade – vinterns gudinna – hon som gav hela Skandinavien och inte bara Skåne eller Skades Ö sitt namn – som ”Skid-disen” (öndurdis) eller Vinterdisen, liksom Freja var Vanadis, eller Vanernas Dis, deras högsta beskyddarinna. Nornorna tillhörde också Diserna, åtminstone enligt vissa skaldekväden. Det fanns strids-diser och andra Diser för natten, vinden och regnet – Torgerd Hörgabrud och Irpa – skyddsgudinnor till Håkon Jarl – de som visade sig under slagit vid Hjörungavåg, och till vilka Jarlen ville offra sin ende son, var också Diser – ”och i slaktningens mitt, titta aldrig rakt upp!” sägs det i Hávamál, för då får man nämligen se diserna eller ödets gudinnor som de verkligen ser ut och verkligen är – och det är en syn, som få dödliga varelser någonsin har överlevt.

Hedendom och Asatro är inget ”blaj” eller någotslags utflippat ”rollspel” i linnekläder. En Hednisk människas liv är ingen djävla lek – för det är så livet i Midgård ser ut, i verklighetens värld.

Ibland framtonar Diserna i vänligare uppenbarelseformer, ifall de ens vill ikläda sig den rollen, men det visar inte hur de egentligen är skapta. Alla är emellertid överens om att det är 2 Februari, som fortfarande är ”Disas” namnsdag i den finska almanackan (och förut även i Sverige, även om man 1905 flyttade dagen till den 3:e Februari) som  är den egentliga disa-dagen, och det är då Distinget också firas. Långt senare kom de kristna att försöka ta över dagen genom att införa ”Kyndelsmäss” eller ”Candlemass” som det ännu heter på Engelska, en fest för Jungfru Maria (egentligen samma sak, eftersom katolikerna har henne som ”skyddsgudinna” eller dis hon också) och hennes kommande bebådelse i mars.

Det hedniska årshjulet – allt på sin rätta plats – och inga konstigheter !

Nu finns det vissa mindre vetande och ibland helt urspårade ”hedningar” som tror att Disablot har med Valentins eller Alla Hjärtans dag att göra istället, fast det också är en mycket senare, kristen och idag rätt så amerikaniserad sedvänja, som inte alls har med just Nordisk Hedendom att göra. Den här missuppfattningen kommer av en feltolkning av det hedniska årshjulet – Disablot kommer mitt emellan Midvinter (eller Jul)  och Vårdagjämning – och det faktum att det är exakt 90 dagar mellan dessa två, mycket exakt bestämda astronomiska tilldragelser som aldrig varierar, år från år. Disablotet är inte en flyttbar helg, som t ex den kristna påsken, och det är ju om man tänker efter på saken väldigt, väldigt ologiskt att fira en profets påstådda död genom korsfästelse än här, än där i almanackan, ibland i mars, ibland i april, först på ett datum ett år, sen på ett helt annat datum nästa år, helt utan någon form av andlig logik eller inre ordning alls.

Skade – vinterns gudinna som jag själv försökt åter-gestalta henne med en väninnas hjälp

Hedendomen baserar sig på astronomi, och fysiskt bevisbara företeelser som soluppgång och solnedgång, Midvinter och Midsommar och inte på några mänskliga påfund, eftersom alla dessa saker är bestämda av naturen. Vi håller inte på och jönsar oss med ovärdiga blot, fåniga utklädningslekar eller offer av gélehjärtan till Tor (fullkomligt idiotiskt – varför skulle styrkans gud befatta sig med sådant – ”Zu Odin opfert man nicht süsses Gebäck” för att citera en tysk Asatroende jag känner – våra gudomar är inte alls sådana) eller annat sådant, vedervärdigt ”fornsederi”. Disablotet var ofta ett inomhusblot, för övrigt (jodå, man kunde bygga gudahov inomhus redan på bronåldern, det har arkeologer vetat i minst tjugo år) precis som det står i Ynglingasagan, om 500-talets Sveakung Adils, han som ligger begravd i Västhögen vid Gamla Uppsala (ja, man hittade en vendelhjälm och smycken från just mitten av 500-talet, även om man enbart med arkeologins hjälp inte kan bevisa kungens namn) – för övrigt förlorade han livet vid just ett Disablot inomhus också – men hur det gick till, vet ni väl redan ? Så kan det gå, om man blotar under fel premisser, och inte vet bättre…

Ovärdiga blot med ovärdiga människor är något man alltid ska undvika. Skall man stå tillsammans med någon, och alls kunna känna någon gemenskap, skall det vara med människor som faktiskt förtjänar det, och som inte beter sig dumt, fånigt eller befängt åt, som tölpar eller ”getapuler” (dem ska vi återkomma till !)

Disablotet var inte ett utomhusblot, för det mesta – av förklarliga skäl – även om det också kan firas utomhus – om man är härdad nog för det….

Diserna – eller den ännu äldre förromerska järnålderns ”idiser” – var alltså ett slags ödets gudinnor, men inte bara det. Man har hittat spår efter dem i ortnamn, som Idistawiso – det näst sista slaget mellan Germaner och Romare innan allt land öster om Rhen övergavs av Rom – som stod år 16 AD – och som faktiskt pekar mot en alldeles bestämd geografisk plats, som finns på riktigt och i sinnevärlden – idag heter den Evensen, och ligger strax norr om ”Porta Westfalica” passet vid dagens Weser i Tyskland. 1000 år senare var det här med ”stridens och ödets diser” fortfarande en levande tradition, för i den sk ”Merseburger Gebet” eller Merseburg-besvärjelsen från 900- och 1000-talshandskrifter i ett tyskt kloster, kunde man år 1842 alldeles oförmodat läsa följande ramsa:

eller – i min översättning till modern svenska istället för nutida tyska:  ”En gång fanns Idiser, stora och mäktiga. Somliga hävde fjättrar, andra ledde hären. Några slog sönder folkbanden, låt sönderspränga fjättrarna, undkom fienden !”

”hera” i orginaltexten skall enligt vissa forskare nämligen betyda ”hedervärda” och andra tolkningar av nästa ord finns också -många förknippar Idiser med Tor, till exempel, och ”lezidun” är inte bara ”använde list” eller ”uppviglade” utan snarare ledde, som jag ser det, medan ”widi” är samma ord som vidjor på svenska – det syns också i den siste sachiske hednakungen Widukinds namn – medan ”wig” i ”wigandun” enligt etymologer eller språkforskare också ska vara ”vig” = strid, som i envig, till exempel. Andra har låtit ord som ”härfjättrar” eller hinder för hela arméer varit med i översättningarna, vilket också har sina skäl.

Men vad är nu detta ?

Olika åsikter finns om vad den första Merseburg-besvärjelsen egentligen betyder, och om den ska vara en formel emot febersjukdomar eller dödlig sjukdom, till exempel. Andra har läst den efter hur den faktiskt är skriven, och som en trollformel för befrielse ur fångenskap. Men – vilka väsen är då så mäktiga, att de befriar ur ”härfjättrar” vad gäller hela folk och länder, som det faktiskt står, och nedslår alla fiender och hinder, utan undantag ?

Och varför dyrka Diserna just vid den här tiden på året ? Varför inte fira Disablot på hösten, som vissa ännu mer förvirrade och ännu mer okunniga amerikanska asatroende, till exempel, eller varför inte sammanföra Distinget med ”Modraniht” eller Julnatten, som Beda Venerabilis, den gamle engelske munken ?

Gåtan är enkel att lösa för den som något kan, och som tänker klokt.

Tänk efter själva !

 Vad händer i naturen såhär års, och vad kan man tydligt se omkring oss än idag, om man är nordbo ?

Vi vet att man vid Distinget höll marknad på isen. Is på havet och snö i skogen gagnade samfärdseln, och med hjälp av skidor, slädar och isläggar kunde man färdas vida omkring, något som inte gick om havet bara var halvfruset eller isen inte lagt sig – med drivande isflak som ett stort hinder för sjöfarten istället – och utan snö i skogen, inget slädföre. Det fanns då som nu töperioder i just februari, eller ”rasputitsa” som man ännu säger i Ukraina och Ryssland, alltså ”lerperioder” då vägarna förvandlas till ofarbara träsk, och en väldig ”härfjätter” verkligen uppstår, som förlamar hela länder och folkslag…

Tö i Februari eller en alltför tidig vår och lövsprickning har haft en världshistorisk betydelse. Det här är inte bilder från 1812 eller 1941, utan från 2014, när Ryska Armén svekfullt överföll ett fredligt Ukraina…med blandat resultat, som man kan se…

Nu var det förstås inte bara krigshärar eller köpmän, som kunde drabbas hårt av februaris blidväder. Det gällde minst lika mycket hela befolkningen i övrigt. Vid vinterns slut var alla bönders förråd nästan slut, och uttömda – och alla levde i ett bondesamhälle. Julgrisarna var slaktade och uppätna för länge sen – och utan en god skörd och tillräckligt med foder i ladorna – i norden fick boskapen oftast klara sig på torra löv – så kunde förråden snabbt ta slut. Nu rådde dystra tider. Ingen visste om vintern skulle bli kort eller lång, hård eller mild.

En alltför tidig vår eller en massiv tjällossning – som bilderna här ovan – betydde ett slut på kommunikationer eller samfärdsel överhuvudtaget – och om föregående års skörd varit dålig eller för sen, hotade svält. Varade vintern lagom länge, kunde man hålla marknad och disting som vanligt, och sälja av alla hantverksvaror och allt järn man kanske hade hunnit producera under vintern – för vintern var en tid för smide och inomhushantverk – men om vintern blev för lång, eller för sträng, svalt man av den orsaken….

Det finns också en klar och logisk orsak till att präster och prelater förut kunde heta saker som ”Rasputin” (efter just rasputitsa, tövädret eller Göe månad personifierad) eller ”Peder Sunnanväder” som den berömde katolske landsförrädaren under Gustav Vasas tid...

”Mäster Knuts och Peder Sunnanväders nesliga intåg i Stockholm, 1526” – katoliker och pajas-figurer rider baklänges i lera och lort…

Länge ihågkom man Distinget genom den kristna ”fastlagens” eller ”Fastans” upptåg och lekar, men Tjälens och Töns tid var en tid att akta sig för. Olyckor kunde inträffa, och så är det fortfarande ute på vägarna såhär års. Och som sagt – i ett bondesamhälle var för tidig vår ren katastrof – liksom en alldeles för lång vinter…

Till vem skulle man vända sig ?

Asarna eller de högsta gudarna bevekas som vi alla vet inte av böner eller klagosånger, ty de styr vår planet av ren nödvändighet. Moder Jord ligger frusen och död såhär års, och någon Frigg eller Gerd var lönlöst att anropa. Solen syns inte, visar sig sällan på himlen under vintern – och kvar fanns bara Skade, Diserna och månen. Släktets Fylgior, helt enkelt. De goda makter, som eventuellt kunde erbjuda sig i vinterns hårda tid. Att hoppas på ren tur med andra ord – eller att man av en lycklig slump, inte mer – skulle ha Nornor och Diser samt Ödet på sin sida – och gå emot en ny vår.

Det var vad Disablotet betydde, och det är vad vi ännu har anledning att fira. Inget annat. En fest av tacksamhet – för att vi fortfarande lever – och för vårt släkte och vårt arv vidare.

”Valkyrians Väntan” – målning av Edward Robert Hughes, 1906