Skeppsgraven i Gjellestad grävs ut för 15 miljoner NOK

I Norge, vårt brödraland som hade nationaldag igår, har man inte ens tiondelen i dödsoffer på grund av Covid-19 än vad vi har i Sverige. Den relativa dödligheten där är 43,7 döda per miljon invånare, emot 361,3 döda per miljon i Sverige, en åtta gånger så hög siffra. Men så har man inte en så misslyckad, ofärdig och oföretagsam Regering som i Sverige. Vi vet också att Norge, och våra övriga grannländer bejakar den Nordiska kulturen, medan man i Sverige gör allt för att förstöra den, och ta ifrån de etniska svenskarna deras kulturella identitet.

TROR gör man i Kyrkan, men vi hedningar VET…

 

För en dryg vecka sedan fick vi ännu ett bevis på hur den Norska regeringen styr framsynt och klokt, och tar hand om sina egna kulturskatter. Gjellestadsskeppet, som upptäcktes 2018 skall nu grävas ut i sin helhet, och Norska Kulturdepartementet anslår på stående fot 15,6 miljoner kronor till projektet. Även i vårt land finns flera outgrävda och outforskade skeppsfynd, till exempel utanför Birka i Mälaren, men trots att man hämtat och preparerat prover, görs det ingenting för att rädda dem.

Redan 2019 stod det klart att kölplankan och rester av sambordet finns kvar av skeppet från Gjellestad, som i original var minst 22-24 meter långt, och antagligen kan vara minst en 16-sessa med 32 man vid årorna och ungefär 40 mans besättning totalt. Antagligen finns det också spår av nitbrickor och liknande i form av rostfläckar högre upp i jorden, och med hjälp av dem kan man antagligen göra en mycket exakt rekonstruktion av hela skeppet, med stävar och allt, precis som man gjorde vad gäller skeppen från Vendel och Valsgärde i Uppland under förra seklet.

Gjellstad-skeppets köl var så välbevarad att den måste sågas upp för att man skulle ta ett dendrokronologiskt prov.

En utgrävning brådskar, för efter det att högen öppnats, utsätts skeppsresterna för svampangrepp. Den årsringsdatering man nu fått fram, visar att kölplankan kommer från år 603 till 724, och därmed är det helt säkerställt att skeppet är från före Vikingatiden, som ju började först 794. Med hjälp av modern multimedia-teknik har Norska arkeologer också gjort en presentation av hela miljön runt skeppsfyndet, som är skyhögt överlägsen andra liknande animationer från vårt land, till exempel rörande Gamla Uppsala. Sverige ligger långt efter både i estetik och teknik, för att inte tala om kunskapsmässigt innehåll, men vad är annat att vänta med ett politiserat Kulturdepartement, som systematiskt nedvärderar det egna landets historia..

Heja Norge, säger Hedniska Tankar !

Idag blev det också känt, enligt SVT:s nyhetsprogram ”Rapport” att Norge tänker hålla sin landgräns emot Sverige stängd, ända till September i höst – och Regeringen Löfvén och allt vad den står för blir alltmera avskydd, hela Europa över – samt nu också från våra närmaste grannar. Men, det är ju inte att förvåna sig över..

Delade meningar om Danskt fynd av Loke på spänne (??)

Häromdagen såg jag en gammal artikel från Vitenskab.dk, som tar upp ett fornfynd, som fortfarande inte verkar vara färdiganalyserat av forskningen.  Av skäl, som jag skall komma till i nästa inlägg, tror jag nästan det är ett exempel på vad vi kallar synkronicitet, och om inte just det, så i alla fall ett exempel på människohjärnans förmåga att se mönster i vad som sker, för gudomar och influenser har en tendens att göra sig påminda nästan samtidigt.  Under sista halvan av 2016 fann man ett remspänne vid boplatsen Ågård nära Köge på Själland, som möjligen avbildar Loke flygande i Fågelhamn.

Fynd som avbildar Loke är sällsynta rent generellt, och förutom stenen från smedjan i Snaptun på Jylland, och två Engelska stenkors, har man knappt hittat några avbildningar, som med säkerhet kan anses avbilda just Loke. Antagligen är det mycket mera sannolikt att man Blotade eller offrade till honom just för att hålla honom borta, snarare än att i onödan försöka påkalla hans uppmärksamhet. Detta syns också i den sentida ramsan ”Lokke Lokke Leirman, her faar du en bentand, saa gir du meg en guldtand” som man läst och rabblat i Danmark och Norge då man tappat sina tänder, eller i den likaledes sentida svenska ramsan mot Getingar, en vers som är aktuell såhär års: ”Geting, Geting etterspik, från Loke är du kommen, och du är honom lik, stick i sten, men int i ben, stick i mull, men int i hull, sticker du mig så faller du döder omkull” som finns i flera varianter, till exempel en där Lokes namn bytts ut emot den kristne Satan. Att Loke också kan omskapa sig till flugor och bromsar med flera stickande insekter vet vi dels från myten om smidandet av Tors hammare, där Loke ju förvandlar sig till en broms, som sticker smeden Brokk, och dels från myten om stölden av Frejas Brisingamen, där han förvandlar sig till en bitande lus i Frejas säng…

Emellertid, de två är såta vänner för det mesta, och eftersom detta är Frejas månad; kan då Loke vara långt borta ?

 

Falken är Frejas fågel…

Att Loke lånar Frejas Falkhamn påfallande ofta, vet vi också – det är förresten inte det enda plagg han lånar av henne, då Loke är genompervers… Det är just Loke, flygande med Falkhamnen, som vi ser på spännet från Köge, enligt den danska kvinnliga arkeologen Nanna Holm, och hon tolkar också ett sedan länge berömt spänne från Uppåkra utanför Lund på samma sätt.

Men kritiker har inte saknats. Museiinspektör Jens Ulriksen vid Sydöstdanmarks Museum ansåg att det lika gärna kunde röra sig om Tjatse, Oden eller den flygande Freja själv, och på Danmarks Nationalmuseum ansåg Peter Vang Petersen att spännet från Köge också skulle kunna avbilda en fågel, snarare än en människa, men det går inte att omtolka Uppåkra-spännet, som bevisligen visar en manlig och mänsklig figur med rovfågelsvingar.. Ågård, där fyndet gjorde, är helt säkert en hövdinga- eller till och med Kungsgård med samma status som Lejre, och i det sammanhanget har man föreslagit Oden, snarare än Loke, som den avbildade på spännena, som också helt säkert bars av manliga personer…

Den arkeologiska debatten går antagligen vidare, även om jag inte hört mera om den på ett tag…

Uppåkra-spännet i detalj

Samma spänne på frimärke från 2015, med Uppåkras Gudahov i bakgrunden

”Hur brist på Valrossbetar skall ha sänkt Grönlandsbosättningen”

Att Erik den Röde grundade de Nordiska bosättningarna i östbygden och västbygden på Grönland känner väl alla bildade människor i Sverige till, men färre minns kanske det faktum att de bestod ända till 1400-talets första hälft, och kan ha överlevt så länge som till ett trettiotal år före Columbus, som de kristna på falska och felaktiga grunder utsett till Amerikas upptäckare.

Nu rapporteras från The Smithsonian i USA – detta anrika lärosäte – att jakten på Valrossbetar och bristen på denna eftertraktade råvara skulle ha gjort att Grönlandskolonierna till sist dog ut, vilket också andra media med arktisk anknytning tar upp idag.

Skulptur av Valross i Valrosstand från 1200-talets Nidaros eller Trondheim

Traditionellt har man skyllt på klimatförändringar och tidvis kallare klimat under medeltiden som en förklaring till Grönlandskoloniernas nedgång och sakta borttynande. Om det lär oss någonting, så är det att inte överdriva betydelsen av klimatförändringar eller deras betydelse. Nordborna kunde överleva i minst 400 år på Grönland praktiskt taget utan jordbruk eller boskapsskötsel, och ändå hade de omjämförligt mycket sämre och mindre teknik än vi har idag. Grönland ödelades visserligen, men den Nordiska kulturen överlevde som vi alla vet på andra håll. Och klimatet under Vikingatiden skall enligt vissa forskare ha varit 4-5 grader varmare än nu, i alla fall på 1000-talets Grönland. Nu spår vissa klimat-pessimister att en ökning på två grader i genomsnitt skall inträffa, Globalt sätt – ellerr möjligen 4-5 grader. Betyder det en återgång till Vikingatidens förhållanden ?

Mänskligheten har i alla fall upplevt ännu större klimatförändringar förr – ja flera istider och interglacialer, om vi räknar med Neanderthalarna, vars hjärnor var större än våra. Vad finns då att vara rädd för, mer än en förljugen kristen Yttersta Domen-mentalitet ?

Nåja. James Barett, en arkeolog från The University of Cambridge har studerat jakten på valrossbetar, samt dess användning som elfenbensråvara – ja – man sålde dem faktiskt som elfenben, Afrikas elefanter till fromma. Introduktion av just Afrikanskt och Indiskt elfenben, under de stora upptäcktsresornas tid, skulle enligt den senaste forskningen ha lett till ett prisfall på marknaden för falskt eller äkta elfenben, och som ett resultat av det skulle Grönländarna inte haft råd att importera vad de behövde för livets uppehälle.

Dessutom skulle de ha förlagt sina jakter allt längre och längre norrut, och förlust av enstaka manliga familjemedlemmar under snöstormar i samband med jakt skulle då ha röjt undan de sista marginalerna för en redan högst ansträngd och minskande befolkning. Utan jägare och krigare dog så den nordiska bosättningen ut, anser man. Förmodligen finns det en viktig lärdom där också. Man skall nu ha studerat allt från brev ifrån enstaka Påvar, daterade 1282, som krävt av Grönländarna att de skulle erlägga skatt till den katolska kyrkan i silver och guld istället för valrossens elfenben, och silver och guld att betala denna alltmer giriga och förtryckande kyrka hade de ju inte..

Man påminner om ”The Lewis chess men” och otaliga andra medeltida eller vikingatida konstverk, som gjordes av valrossens betar, men glömmer bort seglen och tågvirket, som man fick av valrossens sega hud…

Grönländska Valrossbetar med medeltida runskrift från 1200 – 1400 skall ha hittats i hela Europa.

Nordborna använde valrossen till mycket, även som köttråvara. Dessutom undanröjer de senaste fynden vad man sagt om att Nordbor på Grönland inte skulle ha lärt sig Inuiternas jaktmetoder, men det var just precis vad man gjorde. Förra året rapporterades om hur en enstaka Valross skulle ha vält ett helt fartyg, tillhörande den ryska flottan, enligt vad man då uppgav…

 

The time has come,” the Walrus said, ”To talk of many things:
Of shoes—and ships—and sealing-wax—  Of cabbages—and kings—

And why the sea is boiling hot, and whether pigs have wings….”

Videnskap.dk skriver om Ölby-kvinnan

Nu ett inhopp till en bronsålders-arkeologisk nyhet från sajten Videnskap.dk som jag dedicerar till bloggen Bron & Blod. Nya undersökningar av Ölby-kvinnans grav nära Köge, visar att bronsålderns nordiska aristokrati hade mycket vidare handelsförbindelser än man förut erkänt. Ölby-kvinnan, från klassisk bronsålder, ca 15-1300 år före vår tideräkning, var begraven med en snörkjol av samma typ som den långt mer berömda Egtvedt-kvinnan, som jag redan skrivit om här. Ölby-fyndet innehöll också inte mindre än 125 smala bronsrör, som var fästa längst ned på snörkjolen, vilket inte är ovanligt. Man har hittat minst ett tjugotal sådana gravar på båda sidor av Öresund, inklusive en grav från Förslöv, och en i Helsingborgstrakten.

Samtliga har de tolkats som ”prästinnebegravningar” eller som heliga danserskor, ingående i bronsålderns solkult. Ofta ingår också en halskrage av förgylld brons, och en bred bältesplatta med en konisk spets, och spiralornament i utstyrseln, och så är fallet även här. En glaspärla av Egyptiskt glas, och bronser från Slovakiten respektive Trentino-området i Italien har också identifierats i fyndet, och till skillnad från Egtvedt-kvinnan, som kom från Schwaben i Tyskland, samt Skrydstrup-kvinnan – antagligen från Öland och Sverige – är Ölby-kvinnan 100 % dansk, vilket strontium-analys av hennes tänder nu ger besked om.

Exogami, eller ingifte av kvinnor långväga ifrån, var vanligt i bronsålderns härskarrätter. I Danmark och Sydsverige fanns redan organiserade riken, och fasta byar med långhus. Nya studier tyder på att kanske Skrydstrup och Egtvedt har ett danskt ursprung trots allt, men de flesta forskare anser att det fanns en särskild prästinnekast, med snörkjolen och kultdanser som främta attribut – kanske vi kan koppla ihop dem med den senare Nerthus-kulten, som Tacitus skrev om.