”Hur brist på Valrossbetar skall ha sänkt Grönlandsbosättningen”

Att Erik den Röde grundade de Nordiska bosättningarna i östbygden och västbygden på Grönland känner väl alla bildade människor i Sverige till, men färre minns kanske det faktum att de bestod ända till 1400-talets första hälft, och kan ha överlevt så länge som till ett trettiotal år före Columbus, som de kristna på falska och felaktiga grunder utsett till Amerikas upptäckare.

Nu rapporteras från The Smithsonian i USA – detta anrika lärosäte – att jakten på Valrossbetar och bristen på denna eftertraktade råvara skulle ha gjort att Grönlandskolonierna till sist dog ut, vilket också andra media med arktisk anknytning tar upp idag.

Skulptur av Valross i Valrosstand från 1200-talets Nidaros eller Trondheim

Traditionellt har man skyllt på klimatförändringar och tidvis kallare klimat under medeltiden som en förklaring till Grönlandskoloniernas nedgång och sakta borttynande. Om det lär oss någonting, så är det att inte överdriva betydelsen av klimatförändringar eller deras betydelse. Nordborna kunde överleva i minst 400 år på Grönland praktiskt taget utan jordbruk eller boskapsskötsel, och ändå hade de omjämförligt mycket sämre och mindre teknik än vi har idag. Grönland ödelades visserligen, men den Nordiska kulturen överlevde som vi alla vet på andra håll. Och klimatet under Vikingatiden skall enligt vissa forskare ha varit 4-5 grader varmare än nu, i alla fall på 1000-talets Grönland. Nu spår vissa klimat-pessimister att en ökning på två grader i genomsnitt skall inträffa, Globalt sätt – ellerr möjligen 4-5 grader. Betyder det en återgång till Vikingatidens förhållanden ?

Mänskligheten har i alla fall upplevt ännu större klimatförändringar förr – ja flera istider och interglacialer, om vi räknar med Neanderthalarna, vars hjärnor var större än våra. Vad finns då att vara rädd för, mer än en förljugen kristen Yttersta Domen-mentalitet ?

Nåja. James Barett, en arkeolog från The University of Cambridge har studerat jakten på valrossbetar, samt dess användning som elfenbensråvara – ja – man sålde dem faktiskt som elfenben, Afrikas elefanter till fromma. Introduktion av just Afrikanskt och Indiskt elfenben, under de stora upptäcktsresornas tid, skulle enligt den senaste forskningen ha lett till ett prisfall på marknaden för falskt eller äkta elfenben, och som ett resultat av det skulle Grönländarna inte haft råd att importera vad de behövde för livets uppehälle.

Dessutom skulle de ha förlagt sina jakter allt längre och längre norrut, och förlust av enstaka manliga familjemedlemmar under snöstormar i samband med jakt skulle då ha röjt undan de sista marginalerna för en redan högst ansträngd och minskande befolkning. Utan jägare och krigare dog så den nordiska bosättningen ut, anser man. Förmodligen finns det en viktig lärdom där också. Man skall nu ha studerat allt från brev ifrån enstaka Påvar, daterade 1282, som krävt av Grönländarna att de skulle erlägga skatt till den katolska kyrkan i silver och guld istället för valrossens elfenben, och silver och guld att betala denna alltmer giriga och förtryckande kyrka hade de ju inte..

Man påminner om ”The Lewis chess men” och otaliga andra medeltida eller vikingatida konstverk, som gjordes av valrossens betar, men glömmer bort seglen och tågvirket, som man fick av valrossens sega hud…

Grönländska Valrossbetar med medeltida runskrift från 1200 – 1400 skall ha hittats i hela Europa.

Nordborna använde valrossen till mycket, även som köttråvara. Dessutom undanröjer de senaste fynden vad man sagt om att Nordbor på Grönland inte skulle ha lärt sig Inuiternas jaktmetoder, men det var just precis vad man gjorde. Förra året rapporterades om hur en enstaka Valross skulle ha vält ett helt fartyg, tillhörande den ryska flottan, enligt vad man då uppgav…

 

The time has come,” the Walrus said, ”To talk of many things:
Of shoes—and ships—and sealing-wax—  Of cabbages—and kings—

And why the sea is boiling hot, and whether pigs have wings….”

Videnskap.dk skriver om Ölby-kvinnan

Nu ett inhopp till en bronsålders-arkeologisk nyhet från sajten Videnskap.dk som jag dedicerar till bloggen Bron & Blod. Nya undersökningar av Ölby-kvinnans grav nära Köge, visar att bronsålderns nordiska aristokrati hade mycket vidare handelsförbindelser än man förut erkänt. Ölby-kvinnan, från klassisk bronsålder, ca 15-1300 år före vår tideräkning, var begraven med en snörkjol av samma typ som den långt mer berömda Egtvedt-kvinnan, som jag redan skrivit om här. Ölby-fyndet innehöll också inte mindre än 125 smala bronsrör, som var fästa längst ned på snörkjolen, vilket inte är ovanligt. Man har hittat minst ett tjugotal sådana gravar på båda sidor av Öresund, inklusive en grav från Förslöv, och en i Helsingborgstrakten.

Samtliga har de tolkats som ”prästinnebegravningar” eller som heliga danserskor, ingående i bronsålderns solkult. Ofta ingår också en halskrage av förgylld brons, och en bred bältesplatta med en konisk spets, och spiralornament i utstyrseln, och så är fallet även här. En glaspärla av Egyptiskt glas, och bronser från Slovakiten respektive Trentino-området i Italien har också identifierats i fyndet, och till skillnad från Egtvedt-kvinnan, som kom från Schwaben i Tyskland, samt Skrydstrup-kvinnan – antagligen från Öland och Sverige – är Ölby-kvinnan 100 % dansk, vilket strontium-analys av hennes tänder nu ger besked om.

Exogami, eller ingifte av kvinnor långväga ifrån, var vanligt i bronsålderns härskarrätter. I Danmark och Sydsverige fanns redan organiserade riken, och fasta byar med långhus. Nya studier tyder på att kanske Skrydstrup och Egtvedt har ett danskt ursprung trots allt, men de flesta forskare anser att det fanns en särskild prästinnekast, med snörkjolen och kultdanser som främta attribut – kanske vi kan koppla ihop dem med den senare Nerthus-kulten, som Tacitus skrev om.