Arkeologer hittar 400 långhus i Jellinge, Danmark

Jellinge, platsen där Gorm den Gamles och Harald Blåtands kungshögar ännu ligger, har under alla tider räknats som en central ort i det Danska Riket, och var att betrakta som dess huvudstad, långt innan Köpenhamn byggdes på 1100-talet. Nu har arkeologer avslöjat, att  Jellinge närmast var en stad långt tidigare i historien än man hittills har trott.

Mer än 400 långhus från järnåldern eller närmare bestämt 300-talet till 600-talet har hittats, och de har en genomsnittlig längd på 33 meter och en bredd på 5 meter, varför det är väl tilltagna byggnader det är fråga om, även om alla av dem inte existerade samtidigt. Allt detta enligt vad den danska nät-tidskriften ”Vitenskap.dk” meddelar.

Otaliga stolphål täcker den danska fosterjorden. Spår av vad som var en stad, redan på 300-600 talet…

Det har varit väl känt av arkeologer att ett långhus från järnålderna kan stå i 60-70 år, om det bebos och underhålls kontinuerligt, fast halmtaket såklart måste bytas helt eller delvis med tätare intervaller än så. Med en genomsnittlig längd av 33 meter var husen i Jellinge knappast de längsta eller största i Norden, för i Uppland och på Åland har man hittat hus och hallar från samma tidsperiod med längder upp emot 50 meter, och ibland nästan dubbla bredden emot de danska.

Slarvigt underhållet järnåldershus vid Körunda nära Ösmo. Jag har själv firat Jul i det vid temperaturer på minus 35 grader Celcius…

Om vi då tänker oss att kanske 100 långhus eller lite mer existerade samtidigt nere i Jellinge, blir det ändå en mycket stor stad eller bosättning efter dåtida förhållanden, för varje 33 meter lång och 5 meter bred hall kunde innehålla en storfamilj på upp emot 30 individer, och dessutom ge plats för en fungerande ladugård med alla tillhörande djur.  Detta bör överslagsmässigt ge åtminstone 2500 invånare som fanns på platsen samtidigt, men även om det låter som en liten ort enligt nutida förhållanden, må man betänka att Stockholm och Köpenhamn inte hade mer än 3000 invånare vardera under Medeltiden, och att de då räknades som två av de allra största städerna i hela norra Europa. Här har vi nu en hednisk stad – Vitenskap.de omtalar inga fynd av kristna artefrakter – som var minst 600 år äldre än så.

Minst 300 år före Gorm den Gamle och Harald Blåtand fanns det alltså vad som kan liknas vid en levande stadsbygd i Danmark. Man har hittat bevis för att högt specialiserade smeder, krukmakare och andra hantverkare fanns på platsen, och att det antagligen var ett handelscentrum för åtminstone hela Jylland, eller hela Danmark inklusive Skåneland.

Långhusen var bekväma och stora bostäder, med plats för alla slags aktiviteter.

Nytt från Danmark är idag också, att Fyens Amts Avis erkänner att det tog tre hundra år från det tidiga 1000-talets kristnande INNAN Danmark blev kristet på allvar, för så länge fanns en levande Asatro i Danmark, anser man numera. Och – om vi räknar från 1970-talet fram till idag, så finns det säkert över 5000 Asatroende i Danmark också – varav 500 registrerade i det största samfundet !

Kung Haralds Borgmurar

International Business Times skriver om nya rön kring fästningen Borgring, en av de många Vikingatida ringborgarna från Harald Blåtands tid i det Danska Riket. Egentligen är detta ingen nyhet, eftersom Borgring upptäcktes redan på 1970-talet, och naturligtvis är långtifrån den första Ringborg man påträffat, eftersom Trelleborg nära Slagelse på västra Själland varit känd sedan åtminstone 1800-talet. Det nya är att man använt LIDAR och högupplöst markradar för att spåra strukturer inuti fästningen, och avslöjat konstruktionen bakom muraar, bevakningstorn, portar och mycket annat.

Borgring ligger vid ett dåtida sund nära Köge bukt, och var antagligen den andra i en serier om tre väldiga borgar, som bevakade Själland. Alla rundborgarna byggdes under 950-talet, då Danmark fortfarande var ett hedniskt land, och arkeologer och forskare är för länge sedan enade om att de varet skydd emot kristna tyskar och hedniska slaver. Akademiska uppsatser har också skrivits om saken. Redan Trelleborg på Själland rymde en inre garnison på minst 1300 – 1600 krigare, och lika mycket i några yttre långhus nere vid en flodstrand; vilka nog var avsedda för danskarnas vendiska allierade. Själland ensamt kunde alltså samla en ledungsflotta på 6400 man, permanent beredda att rycka ut till hemortens försvar.

 

Men det var inte allt man upptäckt av Kung Haralds borgar. Det finns ännu fler… Vid Limfjorden på Jylland ligger den enorma Aggersborg – kanske döpt efter latinets ”agger” eller vall, med plats för 6400 yrkessoldater, som en centralfästning mitt inne i landet.

Totalt känner man nu till över 10 borganläggningar, som måste ha varit spridda över hela det danska väldet på Harald Blåtands tid. Denna karta redovisar inte alla av dem, men Skåne och sydjylland hade säkerligen också sina garnisoner på över 6400 man även de, och sammanlagt fanns i det danska riket en stående armé på över 25 000 personer. På grundval av de över 130 gravar som hittats på Trelleborg, Själland, vet man att härlägren var stadigvarande bebodda under minst en 40-års period, och att man tränade, utbildade och samlades vid dem, förutom att där också måste funnits skickliga vapensmeder och hantverkare av alla slag, stall för spaningskavalleri, skeppsbodar och små handelsplatser. Dåtidens hedniska Danmark var väl försvarat och väl organiserat. Idag har Danmark mycket färre yrkessoldater, och i fallet med det odugligt ledda Sverige tror man numera, att en stående styrka om 19 000 man på något sätt skulle kunna försvara fler än 10 miljoner invånare när kriget väl kommer. Även om nutidens vapen är effektivare, förstår vem som helst av oss ändå att det inte räcker.

Varje del av riket måste försvaras. Ingen del av riket fick uppges.

Karta över det danska riket omkring 970, med allierade stater och områden i gult.

”Stopp ett tag” vrålar nu de kristna fanatikerna – var inte Harald Blåtand ”den Harald, som gjorde danerna kristna” enligt den berömda Jellinge-stenen, och den påhittade biskop Popo, en man vars namn ännu på tyska är ett slangord för ”bakdel” eller ”stjärt” och som rimligen aldrig funnits. Det må vara hänt, men det hände först efter det att Kung Harald regerat i över trettio år av de femtio hans regering kom att vara, och det var först på hans ålderdom, då han blivit sjuklig och svag. För övrigt kan vi fråga hur djupt denna kristendom satt, då samme Harald också drog i härnad emot England med sina söner, och energiskt försvarade sitt rike emot alla kristna, intill det bittra slutet.

Kung Harald visste redan, vad Gustav II Adolf och Karl X Gustav visste efter honom. Ett försvar av riket blir aldrig någonsin framgångsrikt, om man bara sitter passivt ned och väntar. Släpper man in kristna, islamister och andra innanför det egna landets gränser i större antal, då uppkommer förr eller senare en situation som närmar sig inbördeskrig, och då har man erövrarfolken och deras Monoteistiska ideologi redan etablerade inuti vårt eget land. Det fick inte bara hända, det insåg Harald Blåtand gott och väl. Det gällde att avvisa erövrarna, innan de fått minsta chans att installera sig i det danska riket, och bästa sättet var en rejäl ”pre-emptive strike” eller att besegra fienden på andra sidan havet, redan innan han försökt korsa det…

Att som i vår tid försöka skicka mindre än 1000 svenska FN-soldater till Mali för att försöka hindra erövringsvågor därifrån, är ”too little, too late”. Redan långt innan 1000-talet hade man formerat Ledungsflottor i de nordiska länderna. Varje härad eller hundare – av hundratal – märk de tre folklanden i Uppland, som fortfarande heter Tihundraland, Attundaland och Fjärdundraland ställde upp med vapenföra män, och bestämmelserna om varje Hamna, Skeppslag och Attung som ledungsflottan var indelad i, fanns kvar långt fram i tiden, liksom detaljerade bestämmelser om hur mycket livsmedel och exakt vilka ”folkvapen” varje man i ledungsflottan var skyldig att utrusta sig med. Under Kung Haralds tid hade detta system existerat i mer än 200 år, och vad han gjorde var bara att ge borglägren en mer fast struktur, och utrusta dem med permanenta garnisoner.

Ändå vägrade de svenska arkeologerna under Kulturmarxismens 1970-tal att acceptera, att Trelleborg i Skåne varit en i raden av danska garnisoner. Istället tramsade och flamsade man helt ohistoriskt att ”Trelleborg” skulle betyda en borg byggd och befolkad av smutsiga trälar, eller att förledet ”Trelle” skulle syfta på trätrallar eller trälagda gator, inuti borgen, fastän inget kunde vara felaktigare. Först 1995 vågade man rekonstruera en bit av den ursprungliga Trelleborgen – innan fick man inte det för Sverigefientligt sinnade politiker…

Emellertid är inte sista ordet om Vikingarnas stridskonst sagt ännu. Vi vet från anglosaxiska krönikor att innan slaget vid Edington, 878, anföll en dansk här om tiotusentals krigare Wessex och Engelsmännen norrifrån, medan en norsk här uppges ha landstigit på Englands sydkust, och missat att möta danskarna med bara sex timmars felmarginal. Nästan på samma sätt gick det 1066, när den engelske Harald Goodwinsons här nätt och jämnt lyckades slå nordborna vid Stamford Bridge, men på två dagar fick i ilmarscher bege sig ned till Hastings vid kanalen och möta Normanderna – ett slag som han mycket riktigt förlorade. Historiska fakta är ovedersägliga, men tänk nu på det viktigaste: I en tid helt utan radio, telegraf och några sambandsmedel överhuvudtaget – utom kurirer (som knappast kunde ro och segla runt hela England) – Hur sköttes då samband och ledning av såpass stora styrkor ändå med så stor precision ?

För att låta en här marschera över hela England, övervintra där och sedan möta en norsk här (nja, med 6 timmars fel) krävs en mycket noggrann kännedom om terräng och stridsfält, det som vi i våra dagar kallar ”preparation of battle space” med NATOs terminologi, och antagligen något som liknar ytterst detaljerade kartor. Logistik, och mat, vatten, förnödenheter och mycket annat måste också vara kalkylerade och mängdbestämda i förväg, och i de exakt planerade fästningarna som Aggersborg, Fyrkat och Trelleborg ser vi hur ytterst noggranna dess beräkningar var.

Vikingatågen var inte alls några slumpvis organiserade plundringståg, utan del i en uppifrån ledd, noggrannt förberedd och bra genomförd verksamhet. Något annat ska vi helt enkelt inte föreställa oss. Krig är krig – det handlar om överlevnad – och att besegra motståndaren innan han ens kommer in i ditt eget land, är det bästa tillvägagångssättet.

Nej såhär slogs man INTE – det ger kortvarigt skydd mot projektiler, men inte FRAMGÅNG i strid…

Ny forskning om vikingatida sköldar och skadorna som funnits på dem dokumenterar, att Vikingarnas stridssätt inte alls var någon tung och orörlig kopia av någon grekisk eller romersk falang, eller en passiv ”sköldmur” annat än möjligen undantagsvis, i inledningen på ett större fältslag, då det gällde att skydda sig emot pilar och projektiler, innan man kunde komma upp på stormavstånd och ANFALLA vilket är ALL krigförings ändamål, och väsentliga kännetecken.

ANFALL – beslutsamt genomfört och med KRAFTIGAST tänkbara vapen och sammanhållning, är och förblir BÄSTA FÖRSVAR…

Andra sajter på nätet har redan avslöjat mer om den danske arkeologen Rolf Warmings resultat, och hur vikingatidens rundsköldar användes. De användes som vapen, och för att bokstavligt talat slå och banka motståndaren överända och ned i jorden, inte alls som något passivt skydd… Det gällde att inte låta fienden sätta sig fast på någon stödjepunkt, utan att knäcka honom, så fort han ens försöker att sätta sig ned…