Etikettarkiv: Eriksdagen

Profilbild för Okänd

Dagen Erik passeras – och var ligger Alvheim ?

av

Alfheim Frey
gáfu í árdaga
tívar at tannféi.

Ur Grimnesmáls 5:e strof i Eddan

”Alvheim Frej
gavs i årdagar
från Tivarna i tandgåva”

 

Igår var det som bekant Dagen Erik i den svenska almanackan, den dag som var tidpunkten för Frösgången eller bärandet av Frejs bild över åkrarna enligt Asatron – ett fenomen jag skrivit om förr i denna blogg. Först långt senare blev där en vandring med ”St Eriks skrin” genomförd av katoliker på åkrarna utanför Uppsala, men det var på  den kristna medeltiden. Alla svenskar är medvetna om att någon Erik Jedvardsson aldrig blivit erkänd som helgon av den katolska kyrkan, och även det skjutglada gäng av högerextrema, nutida katoliker som bildat sina egna högst konstifika ”ungdomsföreningar” i dagens Sverige,. Hoppas kan vi alltid… bäst vore nog om hela det katolska byket försvann ifrån Sverige. Vårt Sverige.

Nej, Eriksdagen har i år firats av de få – de som verkligen är makterna trogna – som vår vän Henrik Andersson i Västergötland till exempel – och andra Västgötar har också firat den på ett bra och värdigt vis. Det gäller inte minst Lokalhistorikern Bo Larsen i Göta-Älvdalen, för det är faktiskt där Alfheim eller Alvhem ligger, på riktigt.

Orten nämns i Grimnesmál i Eddan, och det är inte den enda helt verkliga och faktiska geografiska lokalitet som de facto nämns där, för även Järavallen, denna geologiska lämning från Litorinahavets tid nämns i Eddan, liksom Öresund – och det sker i Harbadsljod, färjkarlens och Tors ropade och ljudande dialog över sundet, om någon skulle undra. Tivarna, vars namn kommer av guden Tyrs namn – det var mycket riktigt Tisdag eller Tyrs dag igår – är ett annat namn för Asarna, och när Frej fick sin första tand, gavs han Alvheim i tandgåva – för på det sättet – med rika gåvor –  hälsade man inte bara den främste av Vaner, utan alla ättelägg som föddes in i en släkt, eller det Hedniska samhället.

Alfheim eller Alvhem existerar alltså faktiskt och på riktigt, nära Ale i Göteborgs dalgång, och nämns även i Beowulf-sagan, liksom dess kungsgård – i Gaeternas eller Götarnas rike. Där blommar vitsipporna och de skönaste blommor rikligt, som dessa bilder visar – och där låg en gång Frös eget Vi eller hans helgedom, som också är Frövi – en annan ort i Västergötland. Också i Norge finns Alfheim, de facto och i sinnevärlden, till exempel – för enligt vissa sagor var Alfheim en annan benämning på Ranrike, eller det hedniska Östfold och Bohuslän, sedda som ett landskap och en provins. Numera har till och med en idrottsstadium utanför Tromsö tagit upp samma namn, men det är förstås en annan historia.

Alvheim finns, inte bara som naturstig i Västergötland, utan som en fysisk realitet, överallt i den mänskliga tillvaron

Alvheim existerar alltså fysiskt, liksom den store Yngve-Frej eller Erik, den för evigt mäktige.

Men somliga förstår honom inte. De känner inte hans rätta namn, har ingen insikt i vår Nordiska natur, och de förnekar honom och hans blotta existens. De vänder sig bort från allt det sköna och det ljuva i vår Värld, ja till och med kvinnorna tycker de skall täckas över med stora svarta skynken, så att ingen man skall bli ”frestad” av deras vackra och björk-slanka kroppar.

Visste ni att ingen rätt-trogen Muslim får vara Florist, eller Blomsterhandlare och sälja blommor till oss Hedningar ? Joho, så är det – för det står i Hadhiterna – och jag citerar:

Inget ska säljas till otrogna i samband med deras högtider eftersom det innebär bistånd till deras osanning och godkännande av deras innoverade högtider. Det verkar vara tid för det nu, vissa uppmanar till någon blomsterhögtid. Det är inte tillåtet. Blomsterhögtider är inte tillåtna, de är typiska för hädarna. I islam har vi inte fler än två högtider: Fitr och Adhhâ.

Så talar de, dessa öknens skenheliga kolportörer, Västerlandets och Kulturens fiender i vårt land. De förnekar till och med markens blommor, själva naturen, ja allt vi etniska svenskar håller för heligt och sant. De hoppar och stampar på Herren Frej, och förstår inte hans innebörd och makt.

Vi får inte fira några blomsterfester säger de, dessa intoleranta imamer. Vi får alltså inte fira Valborg – som ärar Freja, Vanadisen – och som är en hednisk blomsterfest. Vi får inte fira Första Maj – som är en Hednisk Blomsterfest, i annan tappning. Vi får inte fira vårens intåg, inte sjunga maj-visor. Vi får inte fira Pingst med Pingstliljor ensingång, förmodar jag – och ingen Frösgång heller – allt för dessa ÖKNENS DYSTER-KVISTAR.

Inte ens Mors Dag, med Violer till Mor får väl firas – enligt denna Monoteistiska Intolerans, dessa Abrahamiter med sin Öken-religion och sin skägg-lurk till Profet ?

Eller har jag missförstått någonting här ? Utfärda då, kära Imamer, genast en Fatwa som hyllar Frej – och som godkänner och accepterar hans allmakt, allt vad han står för och allt vad vi ser i naturen så här års

För oss är ASATRON, och tron på Vanerna är den enda sanna religionen – den som passar i Norden, I Sverige, och i våra Svenska landskap. Inte alla kulturer är likvärdiga, inte alla kulturer hyllar samma sak och tänker på samma sätt – som vi kan se – och för mig gäller endast HEDNISKA TANKAR

”Och varför bekymren I eder för kläder? Beskåden liljorna på marken, huru de växa: de arbeta icke, ej heller spinna de.” (Matteus, 6:28)

Det är så sant som det är sagt – Till och med vissa kristna verkar ha förstått det..

Profilbild för Okänd

Dagen Erik – om att fira Markens Gröda och Andlig Odling… (artikel från 18 Maj 2017)

av

Idag har Erik Namnsdag i den svenska almanackan, och under den katolska tiden ansåg man att det här skulle vara Erik den Heliges Helgondag, även om Kung Erik Jedvardsson (1156-1160) bara regerade i högst fyra år och var en i allra högsta grad ohelig person, som nog knappt ens kunde kallas kristen, och dessutom aldrig någonsin erkänts som helgon av den katolska kyrkan. Erik är inte ens beatus, eller saligförklarad, och följaktligen kan man inte ens vara säker på att han är i den kristna himlen; för som alla Erikar sitter han väl hos Frej i Alfheim…

Frej är härskaren på Gullinbursti, Alvheims herre, skördens och odlingens beskyddare, Gerds make och den som gav bort svärdet Gambantein för hennes skull.

Redan själva namnet Erik är nämligen ett heite eller tillnamn för Frej högst personligen, Svearnas urgamla skördegud, som funnits sedan minst bronsåldern, och Hågakungens tid i Uppsala. I traditionell svensk historieskrivning räknar man alltsedan 1500-talet med 14 olika Erikar på tronen – och av dem var Erik Jedvardsson bara nummer IX eller nio. Erik eller Airikir, den ensamt och evigt mäktige, var namnet på bronsålderns heliga Sveakungar, och även långt fram i tiden trodde man att grödan direkt berodde på Kungens person – under en god kung skulle skördarna bli bra och hela landet blomstra, men under dåliga konungar som Domalde, inträffade motsatsen.

Sankt Eriks skrin eller Kista förvaras än idag i Uppsala Domkyrka. För inte så länge sedan bars skrinet över åkrarna på denna dag.

Alltsedan medeltiden har det förekommit en lokal tradition kring Gamla Uppsala med bärandet av Sankt Eriks heliga skrin, vilket alla forskare antar är en direkt fortsättning på bärandet av Frejs heliga bild, eller hur Frejs kultstaty fick åka i vagn över åkern, precis när de första groddarna kom upp. I ”Ögmundarthattten” – en Isländsk sagatåt – även känd som ”Gunnar Helmings Saga” nämns hur islänningen Gunnar besöker Svea Rike ellerr Svitjod under 1000-talets första hälft, och där träffar på Frejskonan eller Gerd, Guden Frejs hustru, hon som också heter Njärd eller Jord, och är själva det rika åkerfältet. Frejskonan är i berättelsen en verklig kvinna, en ”Majdrottning” enligt hednisk sed, som får åka i vagnen med den heliga Frejsbilden, men Islänningen tar Frejs plats och gör henne med barn, vilket är helgerån.

Det falska helgonet Erik Jedvardsson erkändes först bara i Sveland, där han var kung redan 1150. Först 1156 erkände götarna honom, och så blev han ihjälslagen av en tronpretendent ur Sverkerska ätten, eftersom han själv var släkt med Stenkil den äldre. Detta skedde år 1160, och även om man senare ljög och påstod att detta skulle ha hänt utanför Uppsala Domkyrka, där en källa redan fanns – Slottskällan, eller källan på St Eriks torg – så vet man av samtida urkunder, att det skedde under bråk och fylla, visst inte i anslutning till någon gudstjänst, för Påven Alexander III skrev att Erik blev ihjälslagen, ”in potacione et ebrietate” alltså under drickande och berusning. Att komma som våldgäst till någons gård och slå ihjäl en person under pågående gille, räknades som ett nidingsdåd enligt alla hedniska lagar, men mördarna var ju som vanligt kristna, och hur dålig laglydnaden blev när kristendomen kom, vet vi ju alla. Antagligen var det också Nidningsdådet mot Erik Jedvardsson som fick Upplands bönder att se honom som helig, och bära hans kropp över åkrarna, precis som de alltid gjort med sina forna kungar i mer än tusen års tid av obruten tradition vid det laget.

Eriks skalle – från en kraftfull man i 40-års åldern, bevisligen en krigare, som tillfogats skador på halskotorna och alltså blivit av med huvudet, samt hans krona – av enkel Vikingatida typ som den langobardiska järnkronan – visades för allmänheten senast år 2014, då hans kista öppnades.

Bevisligen hade han levat 2-3 år i Uppland, och i minst 20 år dessförinnan bebott Västergötland, enligt vad isotopanalyser utvisat. Helt säkert var han ingen medeltida idealkung, eller någon skönlockig yngling av den typ som finns i Stockholms Stads vapensköld numera, för enligt de första sigillbilderna såg han helt annorlunda ut…

Att Yngve-Frej, Ynglingaättens mytiske grundare, och Guden Frej är helt identiska, känner nog de flesta riktiga svenskar till, och vet man inte det, så är man nog ingen riktig svensk. Men vad betyder egentligen berättelserna om Frej, åkerbruksguden, han som gav bort sitt eget svärd för Gerds eller Jordens och en älskad kvinnas skull, och som när Ragnarök väl kommer, istället får kämpa med ett hjorthorn ?

Frej är en äringsgud, men hans berättelse handlar visst inte bara om något så enkelt som enbart fruktbarhet eller gröda, eller jorden som förnyar sig varje år. Odling och Odal handlar liksom växande om mycket mer än så – för det finns också något som heter andlig utveckling, omdöme och mognad, vilket självskadande, fakta-förnekande ”fornsedare” och annat byke, som nu dessvärre tillåts hållla till i Uppsala-trakten, inte kan förstå, och heller aldrig någonsin kommer att förstå, eftersom de helt enkelt saknar alla intellektuella eller mentala förutsättningar för att alls begripa något.  Hedendomen av idag är visst inte ”forn” som många tror, och kan inte degraderas till blott och bart en fruktbarhetskult.

Yngve-Frej som den gode Konungen syns också i många andra mytologier, där den gode Kungens person anses ha inflytande inte bara på naturen och sådd och skörd, utan på hela folket, hela landet. Britternas Kung Arthur, ”the once and future King”, Fredrik Barbarossa i Tyskland, Holger Danske i Danmark, Olaf Tryggvason i Danmark, och ytterst sett den Indoeuropeiska och Indiska föreställningen om Kung Rama, eller Ram – redan hans namn är heligt, och en skyddsformel – som är en inkarnation av vindguden Vishnu – Odens närmaste motsvarighet, pekar åt samma håll.

I ”Runatal Hávamáls” räknar Oden upp en hel serie galdrar, som alla ingår i hans magiska färdigheter, och som beskriver vilka egenskaper en god kung eller en bra ledare skall ha. I en strof nämns nio stora galdrar, men i Hávamál 146 och framåt intill kvädets näst sista strof räknas det upp inte mindre än 18 stora galdrar, där det första botar orättvisor, och häver vrångvisa domslut, det andra botar sjukdomar och ger läkande kraft – en egenskap som också medeltidens kungar ansågs ha, medan det tredje undanröjer skada och hot, det fjärde befriar ur fångenskap och så vidare.

Skåda Särimners Sändebud !

Allt detta var känt långt långt före kristendomen, och ingick i kungarnas och Odenskultens vetande. För de som känner innehållet i Rigsthula, till exempel, är allt detta inget nytt. Långt senare skulle den kristne mystikern Bernhard av Clairvaux tala om sju ridderliga dygder, som utvecklats just ur detta Germanska krigarideal, men som finns och funnits även inom andra kulturer, också så långt bort som i Japan, och dess Bushido. Odens nio eller arton dygder, och de arton stora galdrarna, som Yngve-Frej fick i arv, och kanske gav åt Ynglingaättens konungar, passar mycket väl in i det här sammanhanget, och man kan också erinra sig det, som kallas De sju Barmhärtighetsverken. Själv uttyder jag dem såhär:

  1. Att mätta de hungrande – vilket är Frejs, äringens och skördens funktion.
  2. Att ge dryck åt de törstande – främst alla dem, som törstar efter verklig kunskap, därför att de ingenting vet.
  3. Att klä de nakna – eller med andra ord, att stoppa alla dem, som är kvar i ”fornsederi” och beteer sig fullständigt omdömeslöst åt.
  4. Att hysa de husvilla – vilket betyder att bygga upp det egna landet, med Hov och Hargar.
  5. Att bota de sjuka – också de andligen sjuka, för normlöshet och brist på fasta regler eller inriktning i livet, är också en sjukdom !
  6. Att befria de orätt fängslade – och häva orättvisor som i Odens första galder. Lögn, Faktaförnekande osv är också ett slags fängelse, liksom Kristendom och andra totalitära system
  7. Att begrava de döda – somliga måste ibland tyvärr ”åka ut ur prästbetyget” – ”Att nedslå det onda” kan det också heta

Sådan är Herren Yngve Frej – han som håller Livets Svärd