Kan DU dricka Eldborgs Skål…?

Enligt vissa källor är det just idag som man drack Eldborgs skål, en hednisk rit som utfördes just vid dagen för Midvinterblotet, men som annars hör samman med Julen och Midvintersolståndet. Riten hör samman med Julstocken, The Yule Log, en sedvana som inte bara är känd från England och det Anglosaxiska området, men också från Norge, Värmland och hela Västnorden. Julstocken var en stor stock, som man drog in i stugorna till Jul, och den skulle kunna brinna hela Julen, men vid Trettondagen var den vanligen slut.

Första nymånen efter Midsommar har kallats Navarenyen enligt mina sagesmän från Edaskogarna i Värmland, och då skulle man göra upp eld med Navare eller Eldborr, precis som vid drickandet av Eldborgs skål, och att det är just dessa tidpunkter på året, alltså Midvinter och Midsommar, som markerats med en ny elds födelse på härden därhemma, är säkerligen ingen tillfällighet. Den svenska nationalencyklopedin säger att Eldborgs skål är belagd sedan 1700-talet i Bohuslän, men går tillbaka till 1300-talet eller än tidigare i Norge, och det hela tillgick så att man först drack det sista av Julölet för ”Eldborg” eller det väsen som vårdade den husliga elden – en gång var det Heimdall själv – vilket framgår av Rigsthula i Eddan – och sen blotade mat, öl, bröd och fläsk till honom.

Samtidigt skulle husmodern i huset uttala en ramsa, som ibland kunde lyda ”så högt min eld, min inte högre och hetare” och lyfta armen över härden till den punkt, dit man ville att lågorna skulle nå. Men ofta var ramsan mycket grövre – som jag förklarat för två inlägg sedan har ”Skaemtun” eller riktigt grova skämt alltid ingått i den Nordiska Folksjälen – och det är något de kristna aldrig någonsin kan förstå. Också Ebbe Schön – den moderne etnografen – har skrivit mycket om dessa  ekivoka ramsor till skydd för elden, som kunde lyda: ”Aske balltaske, Fitte Ballmus – och aldrig ska elden slockna i mitt hus…”

Ju grövre och snuskigare kväde om elden man kunde dra, ju säkrare skulle man vara för vådeld under det kommande året, och det ser vi bland annat av den berömda Völse-tåten från 1000-talet. Skyddsformeln lina laukar” som förekommer i den texten från Flateyarbok, vår gamle bekanting bland skrifterna, har dock inte det ringaste med Freja att göra – sådant tror bara olärda fornsedare och andra som inte ens är medvetna om källorna, eller vad de gamla formlerna faktiskt betyder, men om ni själva vågar dricka Eldborgs Skål, lär ni nog behöva styrka er med både lin och lök..

Eldborgs skål – eller rättare sagt Heimdalls skål – kan med fördel drickas ur snidade och svarvade skålar som dessa

I senare folktradition har det också förekommit, att man skulle dricka eldborgs skål ur en snibbskål i trä, genom att fatta tag i den enbart med tänderna, och sedan med en häftig knyck på nacken kasta den bakåt över huvudet, och ta tydor av hur skålen föll, precis som man alltid roat sig med tydor, spådomar och lekar under nyårsnätterna. Allt detta enligt nationalencyklopedin.

Men – ta nu vara på värmen från den egna härden, och sköt om era husfrejor, så att de må bliva heta och varma invärtes !

Freja och Brisingamen igen…

Idag är det en Frejas fredag, eller alternativt en Friggs fredag, eftersom Fredagarna i Västnorden oftast tillhörde Frigg, men i Östnorden och under ett tidigare historiskt skede Freja. En av de saker som kännetecknar Freja är givetvis hennes sexualitet och hennes kvinnlighet, och detta är något som ledde till att hon blev så förföljd under kristendomens fördärvliga intåg i vår världsdel. Naturligtvis är Freja en mångfacetterad gestalt – hon är också en krigets och stridens gudinna, men minst lika ofta är hon en gudinna för dold eller esoterisk kunskap, som i ”Hyndloljöd” där hon lär Ottar, en av hennes förtrogna, om hans sanna ursprung och hans ätts historia. Od, Frejas försvunne make, är själva kunskapen, och Svipdag, som också kan antas vara den unge Oden i förklädnad – se i Fjölsvinnsmál – och i samma kväde är hon obestridlig ledarinna för en hel skara av mindre kända gudinnor, varav Eir eller läkedomens gudinna bara är en. Och i en mörkare och farligare gestalt antas hon också vara Heid, eller Gullveig, själva guldtörsten eller girigheten personifierad, hon som i Völuspá ger upphov till det allra första kriget i Världen.

Freja är alltså inte alls en såpass enkelspårig eller okomplicerad ”kärleksgudinna” som många okunniga har för sig, eftersom hon på alla livets områden når djupare än så – men en sak går inte att förneka – och det är just detta med Frejas sexualitet, eller den sexuella sidan av henne. Många – till och med de som kallar sig Hedningar – är fortfarande rädda för att höra historierna om Frejas Vrede (se i Thrymskvida, där både Tor – som symboliserar den manliga styrkan och Loke – som är den manliga listen – är fullständigt chanslösa emot henne – i samma berättelse anges också att Brisingamen, som vi snart skall få höra mer om, brister sönder när Freja blir vred) och ännu mer rädda för strofen ur Lokasenna – där Loke utslungar de berömda orden om att ”Av Asar och Alfer härinne, finns inte en enda som ”Thin hór”  icke varit” för att nu ta med två oöversatta ord ur det isländska originalet. Också berättelsen om hur Freja skaffade sig Brisingamén på egen hand, och hur Loke försökte stjäla smycket väcker alltid avsky hos nymoralister, eller de som inte lyckats frigöra sig från den kristna kulturen, kristen kvinnosyn eller andra kristna skuldkomplex. Sådana inskränkta och begränsade människor finns det många, inte minst i England och USA.

Vad en riktig ”Rälling” eller Räl är för något, vet inte amerikanerna. De förstår lika lite Frejs sanna natur som Frejas, eller var ortnamnet ”Rällinge” där denna statyett hittats, kommer ifrån.. (”Där satt en man på Rännefjäll, som brukade sitta och mäta. Så tog han fram sin styva räl, sin styva, långa och räta” – utdrag ur en gammal svensk folkvisa)

Dessa moralister skulle kanske inte förfasa sig så mycket, om de noterar att till och med Loke använder formuleringen ”Thin Hór” i Oegirsdrikkjas eller Lokasennas berömda 30:e strof. Inte ens han vågar kalla Freja vid fula namn, även om han indirekt försöker göra det – istället nämner han faktiskt, att det är de andra, det vill säga Frejas många älskare, som begått ”hor”, men däremot inte gudinnan själv. Freja varnar honom uttryckligen för att gå för långt i nästa strof, därför att hennes vrede kan bli fruktansvärd, även om hon i vanliga fall är ytterst tolerant, även emot en sådan figur som Loke.

 

På 2000-talet hittades denna silverfigurin av den vreda Freja, som sliter sitt hår och bär ett solformat Brisingamen-smycke om halsen. Det kommer från Tissö och 800-talets Danmark. Jämför med Thrymskvida, strof 13, där denna scen mycket exakt beskrivs. Thrymskvida och de övriga myterna som berör Freja är inte alls skrivna i ”sen” hednisk tid, utan var en levande realitet i folkmedvetandet långt tidigare.

Själv anser jag att myterna om Freja är ett slags lackmus-test på verklig hedendom, eller ett slags åsnebrygga, ”pons asinorum” som de pryda och sippa amerikanerna aldrig kommer över, därför att de är fast i sitt kristna tänkande.

De av oss som verkligen har vuxit upp i den nordiska kulturen, känner förstås till att ordet ”skämt” och Skaemtun (Freja gillar ju Mansöngur, alltså sånger som uppmanar till ett och annat samt just ”Skämtan”) kommer från samma ordrot som ”skämmas” och att våra förfäder inte alls drog sig för att skriva runverser som var helt öppet och ohöljt erotiska,  vilket Thor News avslöjat så sent som idag, och även i ett tidigare inlägg, som visar tydliga och klara arkeologiska bevis för den saken – ifall Rällinge-Frej nu inte var bevis nog.

“The blacksmith slept with Vigdis of the Sneldebein people”. The wooden stick is about 24 centimeters long and the use is uncertain. Some believe it may have been used as a hairpin – maybe a secret gift from the blacksmith to Vigdis herself? (Photo: Svein Skare, University Museum of Bergen)

”Sneldebein” betyder en person med smala eller långa ben, och som vi förstår, var den Vigdis, eller strids-dis som nämns på inskriften ovan, inte den som var den, om ni förstår hur jag menar. Allt detta går förlorat för amerikanerna – deras skräck för kvinnlig sexualitet, eller kvinnor som vågar ta för sig, och inte alls tror på den kristna versionen av hur en kvinna ska vara, fjärmar dem också ifrån Freja, eller vissa sidor av hennes sanna väsen, som man inte kan förstå, ifall man inte delar dem själv.

På en del inskrifter från Bergens 800-tal nämns ”futh” eller ”futhorg” vilket visst inte syftar på någon futhark eller själva alfabetet, men som för en nordman (eller dito kvinna !) framstår som lika enkelt som abc… futh rag” eller den sorts rag eller arghet som kommer från en futh, med andra ord.. De som hela tiden talar om ”higher truths” och är vansinnigt rädda för bilden av Freja som en ”wild girl (eller dito woman, för det är inte flickor utan fullvuxna kvinnor det handlar om) glömmer till exempel tantrismen i hinduisk tradition, eller Japanska shintoisters syn på saken, som var lika fördomfri och rättfram som nordbornas var, och till viss del ännu är, allt kristet pryderi och kryperi till trots..

Vart tog alla vilda kvinnor vägen?” frågade en svensk poet. Endast den, som förstår och inser kraften hos Freja, vet svaret – och själv har jag mött många av dem (”Jag till FRÖJAS dyrkan går” skrev en gång Carl Mikael Bellman…)

Men, låt oss nu ge oss ut i gudinnans eget sällskap, och se hur det gick till när hon skapade Brisingagamen som gåva åt sig själv genom ombud, och myten om hur smycket senare stals. En del ser den naturligtvis bara som en berättelse, och förstår inte att den speglar handfasta realiteter och en dagsens sanning, men det skall jag själv göra er uppmärksamma på, under berättelsens gång.

Alla förstår vi att ”Brisinga” har med havets bris eller havet självt att göra, och Freja är inte för inte Menglöd, eller själva Havsglansen, solen själv, som varje afton sjunker i Havet. De som inte kan eller förstår vårt nordiska språk, har ingen chans att förstå detta. De tror på falska grunder, att men ska betyda halsring, när det har samma ursprung som men = skada, på samma sätt som kaun – en av Frejas runor – betyder både båle eller böld, alltså något som lyser och bränner, ja ”glans” eller något lysande rött, inte bara ett sår. En hel del personer har också tänkt sig Brisinga-men som ett halssmycke av bärnsten, som ju mycket riktigt kommer från havet.

Men Brisingar är också en ätt, en stam och ett släkte – vilket vi lätt inser. Alltväl, berättelsen om Brisinga-mens tillkomst, eller hur Freja själv skaffade sig det står att läsa i Flateyarbok, som jag nämnt tidigare – en sen källa från 1300-talet, men berättelsen bygger ändå på traditioner från åtminstone 800-talet och ännu längre tillbaka, för som vi snart ska se är existensen av Brisingamen – eller vad som faktiskt verkligen kunde vara det – ett vetenskapligt faktum, och inte bara en legend..

Freja besökte i hemlighet fyra smideskunniga dvärgar, står det i sagan – Dvalinn, Alfrik, Berling, och Grer – men vad betyder då ordet ”Dvergr” på Norröna ? Jo, ”Dvergr” är en balkvägare eller en ”snälla” i en båt – märk inskriften om ”snälleben” från Bergen i Norge ovan. Tofterna, eller roddarbänkarna för er som inte kan nordisk terminologi, måste ha något som bär upp dem, och detta gör alltså balkvägaren, som i sin tur kan fördela kraften emot skeppets spant.

De som verkligen kan något om asatro vet också att Nordri, Austri, Sudri och Östri var namnet på de fyra ”dvärgar” som bar upp himmelskupan, och att talet fyra inte är ett sammanträffande. Dvalinn, eller Dvalan, förekommer också i det sk ”Dvergatal Volsupás” brevid Daudinn eller döden om jag inte minns fel, och Alfrik – den rike Alfen eller han från alvernas rike, tillsammans med Berling eller ”den som bor i berget” och Grer – den ”grådige” eller girige – är också ett typiskt dvärganamn. Naturligtvis blev det tidigt så i historien att man tänkte sig dessa varelser som faktiska dvärgar, eller småväxta, smideskunniga män, och så har det varit för konstnärer, skalder och diktare alltsedan dess, lika väl som vi vet att ”alfer” är de underjordiska, vanerna, världsupprätthållarna, eller naturens krafter, och det var alltså till dessa, som den sant kosmiska Freja i överförd bemärkelse sökte sig till. För den som inte trängt in på djupet i det Norröna språket eller den Nordiska kulturen, är allt detta oförståeligt, men den som har öron till att höra, han höre, och den som har ögon till att se med, ja han kan se Frejas sköna gestalt..

Freja och Dvalinn, Alfrik, Berling och Grer enligt en engelsk sagoillustration från början av 1900-talet (delvis beskuren)

Nu låg Freja en natt hos dem var, säger sagan – och det är berättarens sätt att säga att Frejas kärlek är så allomfattande, att den når rent kosmiska dimensioner. I gengäld gav de henne allt sitt guld, som de hade samlat ihop under långliga tider, och de skapade därav det skönaste smycke man kunde tänka sig. Detta liknar nu moderna amerikaner vid ”hor” eller ”prostitution” på sitt simpla, kristna vis – därför att de inte kan tänka längre. En bildad man, däremot, kan se likheter redan med Egyptiernas himmelsgudinna Nut, eller natthimlen, som omfamnade Geb, eller jordguden, i det första, kosmiska samlaget – och därav föddes solen. En del forskare har faktiskt på fullt allvar hävdat, att det fanns ett spår mellan bronsålderns solkult i Norden och det gamla Egypten, men utan att gå alltför långt, är det tydligt, att berättelsen om kärleksgudinnan, som befriade de i berget instängda och till materia och pengar begränsade dvärgarna, är en myt med mycket större innebörd än det först vill synas.

Freja och dvärgarna i något slipprigare version, som en amerikan tänkt sig det hela anno 2008 – men Freja låter sig sällan bindas…

Dvärgarna – de i de fyra värdestrecken till materien begränsade – hade låtit sig bli fångar av sitt eget guld. Innan Freja genom sin kärlek förmådde sänka sig ned till deras låga nivå, och genom sitt eget kön förmådde frälsa dem, var de i sanning beklagansvärda varelser. Men hon befriade dem, och lät dem skapa om guldet till något betydelsefullt och vackert. Inte heller skämdes Freja på något sätt av vad hon gjort, och i hennes handlande fanns inte den minsta falskhet. Nej, hon bar minnet av dessa fyra heta nätter helt öppet, runt sin egen hals så att alla kunde se det, och alla gav de sig helt frivilligt in på denna kärlekshandel, som gav smederna nya möjligheter, och lät guldet omskapas till något sant, riktigt och gott. Allt, tack vare Frejas oerhörda kraft !

Brisingamen har också den egenskapen att varje varelse – man eller kvinna, hane eller hona – som ser detta smycke, ja till och med träd, gräs och stenar ögonblickligen faller för Frejas kärlek, och vill följa henne. Den kvinna som bär Brisingamen är helt enkelt oemotståndlig – men nu frågar vi – har den sortens smycken verkligen funnits på riktigt ? Svaret på den frågan är ja. I de öländska guldhalskragarna – och de från Västergötland – hittar vi redan på 300-talet Brisingamens direkta motsvarigheter i verkligheten, smycken av oskattbart värde, gjorda i romersk guld, som ingen nu levande guldsmed inte ens med den modernaste teknik lyckats göra efter…

Detaljer av hästar, galtar och män, bara en tiondels millimeter tjocka – guldhalskragarna troddes gjorda av dvärgar, men tillkom med hjälp av bearbetade linser och optik av kvarts

Slipad bergkristall kunde användas som förstoringsglas och ”solarstein” – inte bara smycke…

Loke försökte senare stjäla smycket, genom att förvandla sig till en loppa (inte en lus, som det felaktigt står på Wikipedia, ty hos Freja finns inga löss !) och bringade smycket till Oden, som dock gav det tillbaka till henne ifall hon fick de två kungarna Högni och Heidinn att strida emot varann på en klippa i yttersta skärgården, säger Flateyarbok. Det här slaget, Hjaddingakampen, är bekant även från Prosa-Eddan minst 160 år tidigare, och flera skaldedikter från 900-talet, så man vet att också det varit en reell tro, och en symbol för solen, som sjunker i havet varje afton – och Brisingar var kanske namnet på de två följen, som slogs i solnedgången, eller den eviga kampen mellan ljus och mörker…

Loke stjäl Brisingamen i dansken Peter Madsens serie-version från 1990-talet – bilder som ingen pryd kristen vågar se

Enligt Eddan kämpar Loke – eldens gud emot Heimdall – den goda elden eller en solgestalt – för evigt om Brisingamen, och en av de platser där detta tänktes äga rum var på Singasten eller Singö i Roslagen, har vissa forskare sagt. Singö är också en ö i yttersta havsbandet, och både Heimdall och Loke hade förvandlat sig till sälar, när denna kamp skedde. Mycket riktigt har man skådat präster i Säl-gestalt eller sälhamnar, dragna över huvudet i Kiviksgravens figurer från bronsåldern också, så kopplingen sälar-solnedgång eller soluppgång och solsmycket är mycket äldre än vi kan tro – och avbildar en kosmisk verklighet med gudinnan Freja som huvudperson, snarare än de två männen, som kämpar om hennes gunst, just i denna Hjaddingakamp, som pågår för evigt. Heimdall är ju född av mödrar nio, eller av havets vågor, som vi vet, och han är den segrande solen, som går upp varje morgon.

Heimdall, ”son av mödrar nio” vann Hjaddingakampen om Brisingamen emot Loke själv, när de slogs i sälars gestalt – säger Eddan – och på en av Kiviksgravens hällar syns nio figurer, varav en kan vara en dansande man…

Sälar sjunger också i soluppgången, som bekant, och kopplingen mellan dessa djur och Freja är kanske föga känd idag, men redan Viktor Rydberg tog upp den i sina ”studier i Germanisk mytologi” och senare i ”Fädernas Gudasaga”. Viktigare är att komma ihåg vem Freja Freyja Freya verkligen är, och vad hon representerar, samt de oerhörda krafter hon har och besitter. Freja är havet och dess sälta, den segrande solen, kärleken och livet. Freja är kosmos, universum självt och ingen kan få del av hennes krafter, som inte har förstått hennes sanna mysterium. De som kallar Freja vid fula namn, eller förolämpar henne, kommer aldrig att se Folkvangs slätter efter döden, och de kan inte inse Sessrumnirs storhet. För evigt blir de utestängda, och kommer aldrig att få del av vad Freja värderar högst eller mest, men de som tagit Ottars och Svipdags plats, känner henne bättre än någonsin, och har fått kunskap och vetskap om hennes sanna natur – vilket ingen kristen, inga amerikaner eller någon inskräknkt, slö Monoteist någonsin kommer att förstå…

Amerikanska experter slår fast – ”Nej VALHALL är INGENTING för BARNRUMPOR !”

Mångna äro komna, men få äro kallade” lyder ett kristet uttryck, som med goda skäl också kan tillämpas på Asatron. En av de allra värsta grupperingarna i Världen, ledd av en viss Slander eller Xander Vollmer borta i USA – en man som gjort sig känd för att anklaga både det Isländska Asatrufelagid och Nordiska Asatro Samfundet för både det ena och det andra – hävdar numera, att man ska dyrka Thursamakter, och lär dessutom ha fällt det skäligen idiotiska påståendet, att mobbade barn på något sätt skulle komma till Valhall, ungefär som om en amerikansk jude och synkretist skulle kunna veta detta. Man kan, antar jag – inte gå i Synagogan eller Kyrkan den ena dagen, och sedan påstå sig vara ”troende” enligt Hedendomens eller Asatrons bud den andra – om inte annat därför att de andra Monoteisterna inte skulle tycka om det där, och det gör givetvis inte vi verkliga Asatroende heller.

Man får faktiskt ”blåsa av” för matchstraff och utvisning av en del Monoteister, som på falska grunder påstår att de skulle vara Asatroende. Vi får ta till Gjallarhornet, helt enkelt..

Nåja.

Herr Slanders eller om det nu är Xanders uttalanden borta i USA har fått den ärevördiga organisationen Ring of Throths gamla representanter att se rött, och vår gamle bekanting Lucius Swartwulf Helsen, aka Kveldulf Gundarsson, aka ”en massa annat” har reagerat, uppburen författare till minst tio böcker om Asatro som han faktiskt är. Så har även Galina Krassova, en mer excentrisk rysk-amerikansk dam som på goda grunder åtnjuter högt förtroende i Asatroende cirklar, och som visst inte är krass, även om hon denna gång utropar: ”I call Bullshit, or Odin is not your babysitter !” och hon gör det med samma fermitet, som jag när jag använder det klangfulla svenska epitetet ”Skitstövlar ! om en del personer, vars namn jag helst inte vill besudla detta blogginlägg med att ens nämna.

INGEN kan någonsin uppnå Valhall, som inte faller i VÄPNAD STRID… (”Morale Patch” från den Norska Telemarksbataljonen)

Om vi nu ska anlägga ett andligt perspektiv på saken, så kan Ingen, absolut Ingen vara säker på att uppnå Valhalls härlighet. Detta betonas redan i Eddan, där det helt klart utsägs, att Oden är en gud, som ger seger åt ”somliga” men alls icke åt envar, och barn och kvinnor hör inte till Valhall alls – vilket också är klart utsagt enligt Eddorna.

Endast en högre makt, och de som ”korar valen” bestämmer vem som kommer till Valhall. Det bestäms INTE av människor, som du eller jag…

Asatron är för det första ingen frälsningslära, som kristendomen eller islam.  Inte heller i dessa två ökenreligioner kan egentligen någon utövare åberopa sig på att vara ”frälst” redan på Jorden med fullständig säkerhet, eftersom det vore detsamma som nattsvart hädelse också för Monoteisterna, eller till att utmana deras Allsmäktige ”guds” påstådda allmakt, för om människorna kunde diktera för ”guden” vad denne skulle göra, vore han ju inte längre allsmäktig, eller hur ?  Inom den fd. Statskyrkan här hemma i Sverige skulle nog ingen, varesig präst eller lekman, vara såpass tokig i huvudet att han eller hon på stående fot kunde deklarera eller påstå, att han eller hon ”helt säkert” skulle komma till himlen. Katolikerna anser för sin del att en sådan hedersbevisning möjligen kan komma ifråga om helgon, eller saligförklarade, alltså de som uppnått graden ”beatus” och redan håller på att helgonförklaras enligt Påvens eget beslut, men förutom idiotgrupperingar som IS eller Filadelfiaförsamlingen i Knutby, ungefär, är det väl ingen som är såpass dum, att han eller hon tror sig kunna bestämma, vem som ska ingå i de kristnas himmelrike eller inte..

Är vi andligt sinnade alls – oavsett vilken religion vi nu tillhör – måste vi faktiskt acceptera, att det inte är vi som väljer vem som är ”salig” eller inte, och Valhall är INTE, har ALDRIG varit och kommer INTE att bli något paradis heller – de som är såpass okunniga, att de likt den svenska textilarkeologen Annika Larsson tror något sådant, tror helt fel, för låt oss citera den amerikanska expertisen… Vad är Valhall till för ? Vet ni inte redan, ack ni hedna och ni ludna, att det är en helt annan plats än muslimernas och de kristnas fullkomligt statiska himmelrike:

Valhalla is home to an elite military force. It is a place where Odin has selected the best of the best of warriors and where He is training them up daily to be a vicious fighting force in the end battle. This is the elite force being trained to prevent the dissolution of our world and the cosmic order of the Gods. They do two things: they fight and feast.  They constantly train, brutally over and over and over again. There is one, maybe two ways to gain entry into Valhalla: being killed in combat (and maybe belonging to Odin, if one thinks that one goes to the hall of the God to which one is sworn). Either way, it’s no place for a child. It is a place by its very nature that would re-traumatize a wounded soul again and again. Valhalla is not a place of healing. It is a place of brutal, ongoing training.

Allt levande står underordnat Nornornas dom. Och den kommer inte till Valhall, som inte kan göra nytta, eller som blir Vald och Korad för att komma dit…

Valhall är inte till för kvinnor eller barn. De som faller i strid kan inte heller vara säkra på att hamna där, ty dit kommer bara de bästa av de bästa, samt de som verkligen är nyttiga för Asarna och hela skapelsen, och med rätta kan säga; att de gjort sitt för att upprätthålla det goda här i Världen och de goda makter som trots allt finns i den.

Det finns naturligtvis de som säger, att Valhall bara är en myt, en saga, som hittats på av trötta, hungriga och till hälften förfrusna män, liknande de matfantasier man till slut brukar få se och uppleva under långa fjällmarscher till exempel. Också General George S Patton, ja ingen mindre än han, råkade en gång ut för att han tyckte sig se Valkyrior skymta vid horisonten – han skrev faktiskt så i sina egna dikter – men säker på en plats i Valhall, nej det kunde inte ens han vara.

Drömmen om Valhall fortsätter att inspirera, och leda till handling. ”En gång,” säger den – ”ska du får återse alla dina kamrater, alla dina anhöriga, dina bröder och söner alla de som stupat och tagits ifrån dig på det allra grymmaste och värsta vis, men som dött för en ärlig och hederlig sak. Och med dem får du återuppleva alla dina minnen, gå igenom vad som hänt och fortsätta framåt. Du ska bli rikt belönad för din möda, och inga mer sorger eller lidande ska vederfaras dig. Du ska inte sakna mat eller dryck som nu, och de ska få en bättre lön hinsides, och  ett bättre uppehälle. Du ska tilldelas en ny och bättre uppgift, ja den allra största av uppgifter, och allt ska bli mycket bättre, än det är här i Midgård. Och där ska du bli bättre behandlad och ansedd än nu, där ska ingen svensk politiker längre spotta dig i ansiktet, eller se ned på dig..

 

Det finns INGEN säker inträdesbiljett till Valhall, eller väg förbi Heimdall på Bifrosts krön, men nog har SOMLIGA gjort sig förtjänta av att få komma ända dit…

 

Övriga – och det är nog 95 % av mänskligheten – kommer till förfäderna i Alvheim eller Hel. De som gjort sig nyttiga och användbara för sitt samhälle, sin släkt och för människorna  kanske kan komma till Tor i Trudvang, eller till Freja i Sessrumnirs sal, till exempel, men det gäller nog bara de, som verkligen gjort sig förtjänta av att vara ”Fulltrui” till den Guddom, det i så fall gäller. I det hinsides finns många boningar, och de verkligt goda kommer kanske till Forsete i Gimle, men så särskilt många lär det nog inte vara.

Asatron är vad den är, vad den varit och var den kommer att vara. Den är inte inkluderande för alla. Den är inte självklar, men baseras på kunskap och handlande. Och Valhalls härlighet är inte till för de många eller alltför många, men för de ytterst få – ”lyckliga bröder alla – som en engelsk poet en gång skrev…

Med Angerboda och stav från klarhet till klarhet…

Borta på den Hedniska bloggen Angerboda, som helt ägnas åt den gamla nordiska kampkonst som kallas Stav har dess ägare – tillika den ende instruktören inom ämnet som finns här i Sverige – nu publicerat vad han kallar sin mest ambitiösa artikel hittills. Jag har redan tagit upp Angerbodas blogg och de mycket intressanta rön man kan finna där, eftersom Stav som kampkonstsystem är väsentligen okänt för mig; men ändå ett annat – esoteriskt – system inom Hedendomen som jag hyser stor respekt för.

stav_martial_arts_gift_items_postcard-r56dae4c153fe4baf88d1f2fc74b693cf_vgbaq_8byvr_324

Ett gott alternativ till allt falskt ”fornsederi”!

Stav, som den lärs ut och praktiseras idag, bygger väsentligen på norrmannen Ivar Hafskjolds variant av gamla familjetraditioner, som lär ha bevarats inom hans ätt i många hundra år. Ivar Hafskjold har också besökt Japan, och Stav som det lärs ut och praktiseras idag, har åtminstone ytliga likheter med de japanska kampkonstsystemen, konstaterar Angerboda klarsynt. En gång i Världen praktiserade jag Kendo, och utan att anse mig för någon expert på ämnet – jag har ingen gradering alls – skulle jag vilja hävda, att Stav precis som Angerboda säger också har sina andliga dimensioner, liksom nästan alla kampkonstsystem för övrigt.

 

ulfhedhnar

Frågan om Stav i sin moderna form verkligen kan härledas i en obruten tradition ned till Hednisk tid är kanske oväsentlig – Det viktiga är att läran fungerar !

Stav bygger såpass mycket på runor, att det inte kan vara något sammanträffande, säger skribenten bakom Angerboda. Eller, för att citera honom själv:

Ett tips är att runor där huvudstaven är placerad i mitten formas åt sidorna, runor där huvudstaven är placerad till vänster formas framåt. Den som har erfarenhet av beväpnad kampkonst skulle även känna igen de positioner som uppstår. Om detta är en efterkonstruktion så är det ett fantastiskt sammanträffande, det är så vitt jag vet det enda skriftspråk i världen där alla tecken kan användas för att visualisera kroppspositioner. Då dessa positioner dessutom är relevanta i stridskonst så upplever jag personligen att det är svårt att avfärda som en slump. Men även om det är en efterkonstruktion så fungerar det alldeles för bra för att förbise.

mair+staffStav har ”alltid” funnits i den västerländska traditionen – men till skillnad från i Öst, dog det mesta av systemet och undervisningen ut hos oss…

I dess nuvarande form är Stav inte en motionsidrott, säger Angerboda, och heller inte någotslags gemenskapssysselsättning för de som önskar socialisera sig. Vad stav-konstens utövare letar efter, är personer som kan hantera ett kommande ledarskap, och överföra traditionen. Klarsynt säger Angerboda, att Stav är en Hemidallkult, och härtill skulle man också kunna foga, att särskilt Rigsthula bland Eddakvädena är central för förståelsen av Stav, även om de fem klasserna – Trälar, Karlar, Hersar, Jarlar och Kungar är egentligen inte graderingar, utan mera kampkonststilar, säger han. Att det vi kallar ”stadagalder” eller run-yoga fungerar, anser han som oomtvistligt, och det gör jag också.

yoga-pose-tree-pose-4992-2

Stav har också sin egen etik, precis som alla kampkonsttraditioner, och kanske hade det varit intressant att låta Angerboda utveckla den delen av Stavs filosofi – fast det kanske han gör genom sin egen blogg så småningom… Rörande hednisk moral i allmänhet har jag själv haft en del att säga på den här bloggen, och än är kanske inte allt som behöver sägas sagt. Lustigt förresten att Angerboda nämner Heimdall – apropos min egen senaste kria om Loke och Lokeanerna fick jag en kommentar från en kollega om att folk nog borde lägga av med all ”Lokeanism”, ”fornsed” och andra avarter, och istället borde det väl finnas åtminstone någon verkligt Asatrogen grupp inom den hedniska Världen som lyfter fram just Heimdall som den viktigaste av gudar och kommer ihåg hans roll – och i Stav finns kanske just vad som saknas..

maxresdefault

Angående systemet som sådant, avslutar Angerboda sitt inlägg med att bland annat konstatera:

Det finurliga är även att instruktören inte själv behöver ha bemästrat kampkonsten inom stav. Har man bara kunskap om metodiken så kan man alltså överföra det till nästa generation som arbetar igenom principerna och tolkar dem. Utan en levande tradition i varje led så kommer givetvis applikationerna att förändras en hel del, men principerna kommer att förbli de samma.

Det, tycker jag – motsvarar vad jag själv sagt nyligen om det goda resultatet som det viktiga, eller de handlingar som fullbordas, snarare än medlen och verktygen att nå dit. Modern Asatro är ingen kreativ lekstuga, eller något för ”lajvare”, historienördar eller de som ägnar sig åt rekonstruktionism i någon form. Det är detta man måste förstå först av allt, innan man börjar diskutera detta med vad en levande tro eller tradition är, och vad den egentligen är till för. Kampkonsttekniker som ”stav” och annat är inte bara ett sunt och kroppsligt alternativ till New Age, ”fornsederi” och annat som florerar, eller ens en teknik för självförsvar. Det är en hel livsstil, eller en uppsättning metoder för att rena sinnet hos individen – och bygga upp ett starkare, bättre samhälle – i alla fall som jag ser det. Och Asatrons mål är egentligen detsamma.

39d2541594311ee5a5672aa55497c630

Alla kampkonstformer lär ut respekt för medmänniskan eller motståndaren, och så gör även Stav. Själv hyllar jag Angerbodas blogg som en av de mest insiktsfulla privata hedniska bloggar jag alls sett på den svenska delen av nätet, och en väsentlig lärdomskälla, som visar på ett värdefullt alternativ till mycket annat som kallar sig ”Hedendom” men egentligen inte är det, eller sånt som är kristendom i ny förklädnad, eller rena snömoset. Nu har jag inte alltför mycket tid för att lära mig Stav från grundenn, eftersom jag också är verksam inom ett helt annat slags ganska så reell och handfast stridskonst (och jag måste säga att det räcker för mig – dygnet har bara 24 timmar) men jag hoppas verkligen, att skribenten bakom Angerboda någon gång får just de kunniga, väl pålästa och duktiga ambassadörer för Stav han efterlyser.

Bra människor helt enkelt. Med sunda ideal, sund moral och ett sunt ledarskap. Kanske skulle han söka dem på GIH, eller FHS ? Eller vad tror ni, goda medborgare ? För det är ni väl ??

11873439_883903964991682_1434816307027401758_n

12002847_890417684380898_4690039838865240776_n