Anna Bratås låter inte lura sig av all ”kristifikation” eller alla de äldre forskare från 1930-talet, som felaktigt påstått att Midsommarstänger och Midsommarfirande skulle vara en tysk sedvänja, som egentligen är kristen eller som importerats hit på 1700-1800 talet. Hon räknar upp bevis efter bevis och indicium efter indicium på själva motsatsen, och på vad nyare, mer objektiv forskning gjord av personer utan ”kristen bias” kommit fram till. Man vet för det första att det här med Majstänger, som företeelsen rätteligen bör kallas, är en sak som finns över hela det Germanska området, alltså både hela Norden inklusive Finland, Svenska Estland och Baltikum, Tyskland, England, Nederländerna, Frisland och numera även USA och Kanada. Och traditionen att ”maja” eller att resa stänger med gröna löv, som ska påminna om Världsträdet Yggdrasil eller Saxarnas Irminsul, som också var ett Världsträd. Hon nämner exempel från bronsålderns hällristningar i Bohuslän, där en plöjare under vårbruket bär en ”maj” eller en liten majstång fäst vid plogen han kör med – men även andra exempel kunde nämnas.
På den sk ”Gerumshällen” från Tanums socken – hällen är nu UNESCO Världsarv – syns faktiskt män, som dansar runt vad som verkar vara en Midsommarstång med en solskiva i toppen. Där finns också hammarlyftande figurer och en mängd skepp. Andra forskare har mer fantasifulla tolkningar av samma runhäll, men att detta är ett ”Världsträd” eller någon upprest påle av något slag, är man ense om.
Liknande motiv finns också från helt andra delar av Sverige. Vid Leonardsberg i Nyköping finns en annan stor ristning av en ”majstång” med flera tydliga ringar, som redan år 1967 uppmärksammades av den danske forskaren R Broby-Johansen i hans bok ”Fornnordiska Stenbilder”. Och det är inte det enda indiciet. Bevis för bronsålderns solkult finns överallt i hela Europa. Att megalitmonument som Stonehenge och New Grange är mycket noggrant inrättade efter väderstreck och solstånd känner många till, och mer spekulativt lagda forskare tycker sig se exakt samma sak i Ales stenar. Men inte heller det är det enda beviset.
Ett bevis för hur viktig tideräkningen var, och hur väl man kunde indela året för att bestämma den exakta astronomiska tidpunkten för Midsommar utgörs av de olika “guldkoner” man hittat från bronsåldern i Tyskland på senare år. Den sk “Guldhatten från Berlin”, gjord ca 800-1000 år före kristus, innehåller en mycket exakt sol- och månkalender, och den är inte unik i sitt slag.
Sedan 1996 har arkeologer hittat många sådana här ”sol-och månkalendrar” i konisk pelarform – man tror att de kunnat bäras som hattar – över hela Sydtyskland och Frankrike. Se artikeln “golden hats” på Wikipedia om ni vill veta mer om hur dessa kalendrar fungerade. Ett minne av Guldhattarna från Tyskland, kanske också syns i Skånekungen Strutharalds namn. Strut-Harald skall ha varit son till Gorm den Gamle av Danmark, dog 986, och skall ha haft just en hatt med en enorm strut av guld, som vägde tio marker eller närmare två kilo och om vi nu kan tro uppgifterna, hade kanske också han en kunglig huvudbonad i stil med bilderna ovan. Nyligen gjorde svenska arkeologer en förbluffande upptäckt i den berömda ”Kungagraven” vid Bredarör, Kivik.
Betyder de här kägelformiga eller ”hattliknande” figurerna att liknande guldinstrument och kalendrar också fanns i åtminstone Sydsverige ? Ja, självfallet kan vi aldrig bevisa det med säkerhet enbart utifrån det här, men det är som sagt ett indicium, som får kombineras med flera andra.
Ett ännu intressantare fynd, som gjorts på senare år (1999) är den sk “Pejlskivan från Nebra” som visar Solen, månen, plejaderna eller sjustjärnorna liksom en bronsålderstida “solbåt”. Pejlskivan är daterad till mellan 1560 – 1600 före kristus, är gjord av brons med smala guldbleck ovanpå och hittades nära berget Brocken i Sachsen, och riktar man det emot bergets topp med en enkel syftlinje, går det att mycket exakt kalibrera instrumentet för att visa var solen går upp och ned vid Midsommar. Brocken räknades senare som häxornas hemvist, och där skulle de ha firat sin ”sabbat” just vid solstånden…
Detta och flera andra exempel – Rösa Ring i Uppland, t ex och ”processionsvägen” där – visar att man mycket exakt kunde bestämma platsen för soluppgången på Midsommar, givet den latitud eller breddgrad man befann sig på. Just detta med ”processionsvägar” är intressant i sammanhanget. Vi vandrar ju fortfarande med stången, som kläs av männen, medan ringarna eller kransarna, som är det kvinnliga elementet, görs av kvinnorna. Etnologen Agneta Lilja, Södertörn University College erkänner att det finns ovedersägliga bevis för att hedniska Midsommareldar, fruktbarhetsriter och Majande med gröna blad firats ända sedan åtminstone 700-talet, glömsk av Prokopios och Tacitus, som redan på 70-talet enligt vår tideräkning nämnde Nerthus-kulten.Gudinnan Nerthus, Hertha, Gerd eller Earth, alltså Moder Jord, skulle på Midsommar fira bröllop med Frej, himmelsguden; och även om Tacitus inte nämner att det var just vid Midsommar som gudinnan kom åkande i vagn bland människorna,
Vagnen från Dejbjerg Mosse (dansk järnålder) har av många forskare accepterats som ett direkt bevis på existensen av en Nerthus-kult eller en jordgudinna, som i form av en ”majdrottning” besökte jorden vid Midsommar..
Tacitus skrev att det hos Nerthus-folken bara skulle råda fullständig fred och att vapen hölls inlåsta vid en viss tid om året, då gudinnan skulle äras. Han skrev också om hur Svionerna låste in sina vapen hos en särskilt utsedd väktare “Custos Armorum” betyder visst inte slav, som i en del dåliga översättningar, utan Vapentekniker. En sådan Custos, med exakt den titeln fanns i varenda Centuria i Romerska Armén. Cornelius Tacitus själv var romersk underrättelseofficer, och hade besökt övre Germanien, samt hade kollegor som genomfarit bärnstenshavet i norr, och kommit till Svionernas land, “rikt på manskap och flottor”. Man har dragit slutsatsen om att det är Midsommar som var gudinnans tid bland annat av Egtvedt-fyndet (som jag skrivit om förut) och den sena skämtsagan om Gunnar Helming och Frejskonan, ett ”Midsommarbröllop” av ett lite annorlunda slag, som skulle ha skett i Sverige på 1000-talet.
Än idag är Midsommar en fredlig tid, som vi förknippar med gudinnor som Gerd, Siv och förstås Freja. I de isländska sagorna står det skrivet om hur Midsommarblotet med tvång slopades av Olof Haraldsson, som blivit kristen; och där började den stora förföljelsen. Så fort kristendomen kom med i bilden, så blev där hat och strid istället för kärlek och frid, och så har det fortsatt..
Det folkliga firandet förbjöds, liksom källdrickning och mycket annat jag berättat om. Ingen livsglädje, ingen sång och dans skulle få förekomma.. De urgamla Midsomamreldarna byttes ut emot ”Johanneseldar” för Johannes döparens dag, och ”Sankte Hans” eller ”Juhannus” är ännu namnet för den Nordiska Midsommaren i vissa extremt kristna delar av Danmark eller Finland.
Om de kristnas flumsnack om Midsommarstång som en tysk sedvänja från 1800-talet stämmer, hur kommer det sig då att även Erik Dahlberg kunde avbilda Midsommarstänger mitt framför Skara Domkyrka över 200 år tidigare…
Även på Slaviskt område firar man Midsommar. I Ryssland och Ukraina firas ännu Kupalo eller Kupala, en fest med obrutna hedniska traditioner, liksom hos oss. Också där bär man kransar, och tar tydor och spådomar inför framtiden. Precis som i svensk folktradition ska även Ormbunkar magiskt blomma den natten, även om de inte bär blommor annars.
Studerar vi alla folktrons tydor och tecken – både här hemma eller österut – skall vi se att de rör sig kring ett och samma ämne, nämligen att få se sin tillkommande, och återigen ser man, hur tydligt minnet av Frejs- och Nerthuskulten eller bröllopet mellan Frej – himlens äringsgud och Gerd – jordgudinnan sitter kvar i folkmedvetandet. De flesta tydorna och spådomarna rör Midsommarnatten, den kortaste natten under året, men till dess skulle man bada. I Terjärv i Svenska Finland ska man om Midsommarafton ha grävt en grop i jorden, och placerat sju eller nio stenar omkring gropen i en cirkel, så att varje sten blir märkt med ett kvinno- eller mansnamn. Om sedan någon sten under nattens lopp flyttat sig ned i gropen vid morgonen, blir man gift med den vars namn stenen utvisar, sägs det. Detta påminner mycket om ryska hedningars offer till Matj Styria Zemja, eller Moder jord (deras version av Gerd) vid vårdagjämningen, och med den skillnaden att det här rör Midsommar, är inget annorlunda än borta vid Donkröken för mer än 30 000 år sedan. Kanske oraklet med de nio (inte sju) blommorna kommer från samma källa, men det låter jag vara osagt.
Belarusian girls float wreaths with candles as part of the Ivan Kupala festival.
Kupalo i Vitryssland – med blomkransar på huvudet som hos FEMEN-rörelsen i Ukraina..
En spådom som också har att göra med Frejs roll som äringsgud, och befrämjare av växtligheten har till och med givit upphov till en känd dikt av ingen mindre än Johan Ludvig Runeberg. Sädesslaget Korn växer oerhört snabbt såhär års, och metoden går ut på att man tar en svart, en grön och en röd ulltråd, och med förbundna ögon går till kanten av ett sädesfält naken och tigande, efter att ha gått runt det ett visst antal gånger. Med ögonen fortfarande förbundna skall man söka upp ett kornstrå med tre blad – de flesta strån har faktiskt det – och knyta en tråd om varje blad, med en enkel överhandsknop eller vanlig knut. På Midsommardagens morgon, just i soluppgången kan man gå till kornfältet igen, och se vilken tråd som sitter runt längsta bladet.
Flickan knyter i Johanne-natten kring den gröna broddens späda stänglar silkestrådar utav skilda färger, men på morgonstunden går hon sedan dit att leta ut sin framtids öden.
Nu, så hör, hur flickan där beter sig… Har den svarta, sorgens stängel, vuxit, talar hon och sörjer med de andra. Har den röda, glädjens stängel, vuxit, talar hon och fröjdas med de andra. Har den gröna, kärleksstängeln, vuxit, tiger hon och fröjdas i sitt hjärta.
– ur J L Runeberg, “Idyll och Epigram”
Lurar månne någon ”tillkommande” i vassen ? Midsommar i St Petersburg Oblast, 2011
Denna spådomsformen är belagd inte bara från Finland, utan också från Estland och Sverige. Väldigt många spådomsformer, spridda också i Europa, går ut på att man tigande och under absolut tystnad skall tillaga drömgröt, drömpannkakor, drömströmming eller drömsill. Tanken bakom alla dessa varianter, är att gröten liksom pannkakorna skall göras av lika delar vatten, mjöl och salt, och i drömmen skall någon bjuda en vatten. Detsamma gäller om strömmingen eller sillen, som helst skall sväljas hel, och helst förtäras i form av 3,5,7 eller 9 sillar. Med tanke på att tre förstås är asarnas tal, att siffran fem i utharken står för Ken eller Sken-runan, Frejas första runa – som också står för upplysning, och att sju är talet för glädjerunan Wynja och nio är Utharkens tal för Naud-runan, ödets tvingande runa, så stämmer det ju ovanligt bra.
Oraklet med de nio blommorna – som alltid varit nio men först i modern tid, eller under 1800-talets senare hälft blivit sju har ofta kombinerats med att man måste gå över nio gärden, genom nio grindar eller hoppa över nio gärdsgårdar. Studerar man äldre uppteckningar, från 1700-talets början som från prästen J J Törner, så rör det sig mycket oftare om regelrätt utesittning efter Asatrons sed (se i sagan om Starkodder) och inte så mycket drömmande på skira blommor. Som Törner själv skriver: “Den som intet äter eller talar Midsommarsnatten och går omkring uti giärdet och ängarna, han får höra och se alt hwad det året skie skal, såsom lik, brudar, barn, god eller ringa årswäxt, dråp etc. Och detta kallas gå årsgång”
Det är svårt att sia om framtiden, men själv hoppas jag vi alla kan fira vår Midsommar i fred, frihet och frid – långt bort från alla kristna, eller tröttsamma islamister. När detta skrivs, står det tyvärr fortfarande illa till i de slaviska länderna, där det pågår ett fruktansvärt brödrakrig emellan Ryssland och Ukraina, allt för några vansinniga ledares skull. Men till Midsommaren, Frejs och Gerds fest med de ljusa nätterna – den mest inkluderande av alla Asatrogna fester, då den numera firas runt hela vår Värld – skall ALLA vara välkomna.
Den natten – årets längsta – råder inga begränsningar eller jordiska gränser mer, för så har makter och gudar bestämt. Frid !
Hedniska Tankar 