Dagsarkiv: 2024-05-19

Profilbild för Okänd

Dagen Erik passeras – och var ligger Alvheim ?

av

Alfheim Frey
gáfu í árdaga
tívar at tannféi.

Ur Grimnesmáls 5:e strof i Eddan

”Alvheim Frej
gavs i årdagar
från Tivarna i tandgåva”

 

Igår var det som bekant Dagen Erik i den svenska almanackan, den dag som var tidpunkten för Frösgången eller bärandet av Frejs bild över åkrarna enligt Asatron – ett fenomen jag skrivit om förr i denna blogg. Först långt senare blev där en vandring med ”St Eriks skrin” genomförd av katoliker på åkrarna utanför Uppsala, men det var på  den kristna medeltiden. Alla svenskar är medvetna om att någon Erik Jedvardsson aldrig blivit erkänd som helgon av den katolska kyrkan, och även det skjutglada gäng av högerextrema, nutida katoliker som bildat sina egna högst konstifika ”ungdomsföreningar” i dagens Sverige,. Hoppas kan vi alltid… bäst vore nog om hela det katolska byket försvann ifrån Sverige. Vårt Sverige.

Nej, Eriksdagen har i år firats av de få – de som verkligen är makterna trogna – som vår vän Henrik Andersson i Västergötland till exempel – och andra Västgötar har också firat den på ett bra och värdigt vis. Det gäller inte minst Lokalhistorikern Bo Larsen i Göta-Älvdalen, för det är faktiskt där Alfheim eller Alvhem ligger, på riktigt.

Orten nämns i Grimnesmál i Eddan, och det är inte den enda helt verkliga och faktiska geografiska lokalitet som de facto nämns där, för även Järavallen, denna geologiska lämning från Litorinahavets tid nämns i Eddan, liksom Öresund – och det sker i Harbadsljod, färjkarlens och Tors ropade och ljudande dialog över sundet, om någon skulle undra. Tivarna, vars namn kommer av guden Tyrs namn – det var mycket riktigt Tisdag eller Tyrs dag igår – är ett annat namn för Asarna, och när Frej fick sin första tand, gavs han Alvheim i tandgåva – för på det sättet – med rika gåvor –  hälsade man inte bara den främste av Vaner, utan alla ättelägg som föddes in i en släkt, eller det Hedniska samhället.

Alfheim eller Alvhem existerar alltså faktiskt och på riktigt, nära Ale i Göteborgs dalgång, och nämns även i Beowulf-sagan, liksom dess kungsgård – i Gaeternas eller Götarnas rike. Där blommar vitsipporna och de skönaste blommor rikligt, som dessa bilder visar – och där låg en gång Frös eget Vi eller hans helgedom, som också är Frövi – en annan ort i Västergötland. Också i Norge finns Alfheim, de facto och i sinnevärlden, till exempel – för enligt vissa sagor var Alfheim en annan benämning på Ranrike, eller det hedniska Östfold och Bohuslän, sedda som ett landskap och en provins. Numera har till och med en idrottsstadium utanför Tromsö tagit upp samma namn, men det är förstås en annan historia.

Alvheim finns, inte bara som naturstig i Västergötland, utan som en fysisk realitet, överallt i den mänskliga tillvaron

Alvheim existerar alltså fysiskt, liksom den store Yngve-Frej eller Erik, den för evigt mäktige.

Men somliga förstår honom inte. De känner inte hans rätta namn, har ingen insikt i vår Nordiska natur, och de förnekar honom och hans blotta existens. De vänder sig bort från allt det sköna och det ljuva i vår Värld, ja till och med kvinnorna tycker de skall täckas över med stora svarta skynken, så att ingen man skall bli ”frestad” av deras vackra och björk-slanka kroppar.

Visste ni att ingen rätt-trogen Muslim får vara Florist, eller Blomsterhandlare och sälja blommor till oss Hedningar ? Joho, så är det – för det står i Hadhiterna – och jag citerar:

Inget ska säljas till otrogna i samband med deras högtider eftersom det innebär bistånd till deras osanning och godkännande av deras innoverade högtider. Det verkar vara tid för det nu, vissa uppmanar till någon blomsterhögtid. Det är inte tillåtet. Blomsterhögtider är inte tillåtna, de är typiska för hädarna. I islam har vi inte fler än två högtider: Fitr och Adhhâ.

Så talar de, dessa öknens skenheliga kolportörer, Västerlandets och Kulturens fiender i vårt land. De förnekar till och med markens blommor, själva naturen, ja allt vi etniska svenskar håller för heligt och sant. De hoppar och stampar på Herren Frej, och förstår inte hans innebörd och makt.

Vi får inte fira några blomsterfester säger de, dessa intoleranta imamer. Vi får alltså inte fira Valborg – som ärar Freja, Vanadisen – och som är en hednisk blomsterfest. Vi får inte fira Första Maj – som är en Hednisk Blomsterfest, i annan tappning. Vi får inte fira vårens intåg, inte sjunga maj-visor. Vi får inte fira Pingst med Pingstliljor ensingång, förmodar jag – och ingen Frösgång heller – allt för dessa ÖKNENS DYSTER-KVISTAR.

Inte ens Mors Dag, med Violer till Mor får väl firas – enligt denna Monoteistiska Intolerans, dessa Abrahamiter med sin Öken-religion och sin skägg-lurk till Profet ?

Eller har jag missförstått någonting här ? Utfärda då, kära Imamer, genast en Fatwa som hyllar Frej – och som godkänner och accepterar hans allmakt, allt vad han står för och allt vad vi ser i naturen så här års

För oss är ASATRON, och tron på Vanerna är den enda sanna religionen – den som passar i Norden, I Sverige, och i våra Svenska landskap. Inte alla kulturer är likvärdiga, inte alla kulturer hyllar samma sak och tänker på samma sätt – som vi kan se – och för mig gäller endast HEDNISKA TANKAR

”Och varför bekymren I eder för kläder? Beskåden liljorna på marken, huru de växa: de arbeta icke, ej heller spinna de.” (Matteus, 6:28)

Det är så sant som det är sagt – Till och med vissa kristna verkar ha förstått det..

Profilbild för Okänd

Pingst – Högtiden som ingen längre firar – ersätts lämpligen med Frejsgång och Majbrudar.. (inlägg från 21 Maj 2018)

av

I lördags var det Dagen Erik enligt den svenska almanackan, den dag som Sankt Eriks skrin bars över åkrarna, en tradition som inte alls är kristen utan härleds ur den Frösgång som brukade firas såhär års, och en fest som var alltigenom hednisk. Jag har skrivit om den förr, se artikeln från 11 Maj 2015 under rubriken ”Vårblot” här ovan. De kristna påstår att vi ska fira något som heter Pingst istället för våren, naturens uppvaknande och den goda årsväxt vi alla vill ha. Knappast någon enda svensk firar pingsten numera, och ovetskapen om allt detta kristna mumbo-jumbo har gått så långt, att till och med kvällstidningen Aftonbladet numera måste förklara för oss svenskar varför vi ska sysselsätta oss med all denna kristna smörja.

Frej – här på Gyllenborsti – var en gång ”Sviagod” eller Svearnas Gud. LÅT OSS HEDNA DEM MED BACON, säger jag…..

Annandag Pingst är också avskaffad som helgdag i Sverige sedan år 2004, dvs för mer än 14 år sedan, och ersatt med den svenska nationaldagen den 6 Juni istället, som det är och bör vara, därför att Nationen hursomhelst är långt viktigare än själva kristendomen, som alla sanna svenskar vet. Men de monoteistiska fanatikerna rabblar sina böneramsor, och lallar och dillar om någotslags ”helig ande” som de tror ska utbreda sig över mänskligheten, och till och med tränga in i kroppen på mycket små och späda barn. Om detta inträngande eller denna osmakliga penetration skall tänkas ske framifrån eller kanske bakifrån kan jag dock inte svara på, men för all del – är ni intresserade eller lagda åt det hållet kan ni ju fråga närmsta kristpräst – vi hedningar håller i alla fall inte på med en massa konstiga religiösa riter med spädbarn, och andra tokerier i den stilen.

En och annan svensk vet kanske, att Esaias Tégner – en biskop av Växjö som hade stor sympati för det hedniska – han skrev ju ”Fritjofs Saga” – kallade pingsten för ”Hänryckningens Tid” men då var det säkerligen ingenting kristet han tänkte på, utan allt det goda och hedniska vi kan möta i naturen så här års. Särimner är liksom Gyllenborsti och de andra galtarna en symbol för naturens livgivande krafter, som kommer tillbaka år efter år, och den gröna jorden, som rätt utnyttjad och odlad ger människosläktet allt det behöver, utan att kräva något mer än arbete och kunskap i gengäld. Själv firade jag Pingsten genom att bli utnämnd till Blotförrättare inom NAS, Nordiska Asa Samfundet, som jag verkligen hoppas att ni stöder..

Några ”heliga andar” från mellanöstern behövs inte för oss svenskar och nordbor. Vi ser det heliga i naturen själv, och vi behöver ingen Allah, ”gud” eller Jehova i vårt land, därför att vi redan har Yngve Frej, han som är Erik eller den ensamt härskande, och en gång ska Asatron härska ensam över detta land, precis som den en gång gjort och åter bör göra. Med den insikten kommer frid, ja Frodefred, ty Frej är förvisso en fredlig och frodig gud, älskad av kvinnor allt över Världen, och hans uppenbarelse kan vi se även idag, ja till och med i Aftonbladet..

”och Frej var bland Ö-danerna först sedd”

 

En annan tradition som är vanlig såhär års, och som är dokumenterad över hela det indoeuropeiska Europa av såväl Engelska, Tyska som slaviska forskare, är bruket att utse ”Majbrudar” eller ”Pingstbrudar” – ett bruk som man i nästan varje land i Europa helt säkert vet är mycket äldre än kristendomen, och kanske ytterst sett går tillbaka på den romerska ”Floralia” festen, Kelternas Beltane eller Vanadisblotet, den tyska Walphurgisnacht eller Valborg. Ibland har detta bruk kopplats till den första Maj, ibland till Pingst, men traditionen är över hela Europa ständigt densamma. En ung kvinna eller flicka utses halvt på skämt till kärleksgudinnans representant på jorden, och hon antas fira sitt ”bröllop” just i Maj, när naturen är som vackrast och härligast, och detta blir en stor livets och kärlekens fest. Cornelius Tacitus, den romerske senatorn och författaren, beskriver Nerthus eller Jordgudinnan Njärd, Gerd eller Jords fest hos ”Nerthus-folken” på de danska öarna kring 70-talet enligt vår tideräkning, och även om en del forskare velat koppla den festen till Midsommar, finns det inte ett enda ord i Tacitus originaltext som talar om när den festen äger rum, mer än att vattnet är badbart när festen sker, och att Nerthus bor i en grönskande lund, vilket innebär att festen måste ha ägt rum under försommaren, eller i alla fall sommarhalvåret, eftersom alla andra tolkningar av tidpunkten är omöjliga.

Nerthus tänktes ofta i vitt, och med dolt ansikte…

Då Nerthus kommer, ”majas” och smyckas med lövade stänger, som symboliserar Frejs mandom och makt, och till och med i en såpass sen källa som 1300-talets norska Flatöyarbok, ingår Gunnar Helmings Saga – där ”Frejs Hustru” – alltså Gerd nämns, och hur hon symboliskt får ersättas med en levande kvinna, som tänks fira sitt bröllop med Guden. Många är de författare – Vilhelm Moberg till exempel – som skrivit pjäser eller romaner om detta, till ära för Gerd, Frej och Vanerna, vars fest detta är…

Nerthus, och hennes badande eller nedsänkande i en sjö, dit hon återvänder efter att ha låtit sig hyllas av människorna, syns också i den slaviska festen ”Kupala” som ännu firas i Ryssland, Ukraina och angränsande länder. Överallt möter oss gudinnan i naturen, överallt plockas blommor och firas fester till hennes ära, och enbart hon, Freja, Vanerna och Frej hyllas, i det som är livets stora mysterium, större än all kristendom och några ”heliga andrar” eller någon pingst, som vi hedningar inte firar och inte behöver...

Några ”heliga andar” från mellanösterns öknar eller någon trist ramadan med svält och lidande behövs inte. Man kan fira hänryckningens tid på ett bättre och naturligare vis…