Profilbild för Okänd

I Alvablotets tid en Fredagskväll i Slaktmånaden November – VARFÖR skall ”Lands-sorg” PLÖTSLIGT proklameras ?

Vi befinner oss i den tid som alltid kallats Alva-tid av Asatrogna Hedningar, tiden efter Alvablotet – men månaden innan Julmånad eller Yule, då Årshjulet vrids runt ännu ett varv, som alla vet. Bara kristna kulturfiender och idioter skulle påstå något såpass befängt, som att ordet ”Jul” skulle vara okänt till sitt ursprung. De gamla kelterna kallade Alvablot för Samhain, långt innan någon kristen Allhelgona-dag instiftats, eller någon löjlig, USA-insprierad överkommersialiserad fest för barn kallad ”Halloween” införts i vårt land. Ändå skall en kristen faktaförnekare och ökänd fåntratt som Joel Halldorf, son till en Pingst-Pastor komma och påstå att Samhain eller den hedniska festen för de döda – vilket är detsamma som det Nordiska Alvablotet aldrig funnits och så vidare. Han påminner mest om regissören, gyckel-makaren och filmaren Janne Halldoff, ännu en medlem av denna ökända släkt – efter ej bekräftade uppgifter – som spelade pajas länge nog, här i Midgårds sorgedalar.

Joel Halldorf är ingen opartisk akademisk forskare, utan en person skriver partsinlagor. Hans dåliga bok ”Granskogsfolk” bär syn för sägen – dess syfte är att bedriva kristen propaganda – vilket man måste vara medveten om.

 

Visst är det på alla sätt tragiskt med bussolyckor och dödsfall i Lövhalkans och den första frostens tid i Mälardalen, men varför skall denna glosögda gamla dam kommenderas ut för ”ros-nedläggning” ??

 

Nu över till ett helt annat ämne. Igår, Fredagen den 14 November 2025, inträffade en bussolycka vid station Tekniska Högskolan i Stockholm ungefär vid 15-tiden, då det började skymma på, därför att solen gick ned. En ensam busschaufför råkade troligtvis ut för halt väglag, antingen det nu berodde på kyla, den såkallade ”lövhalkan” eller lokala trafikförhållanden. Givetvis arresterades chauffören genast, såsom skäligen misstänkt för brottet ”Vållande till Annans död” vilket är ren rutin i juridiska sammanhang – därför att tre personer avled, medan tre andra fortfarande är skadade, och befinner sig på sjukhus.

Självklart är detta en sorglig händelse, på alla sätt – men observera nu vad som händer i den svenska Ankdammen, och hur vissa krafter inom media och Svensk politik försöker utnyttja alltsammans för sina egna syften.

SVT – Statstelevisionen – sätter omedelbart in en extra News Desk – ungefär som om det rörde sig om en naturkatastrof av samma magnitud som Khao Lak i Thailand för ett antal år sedan. Sveriges nuvarande Statsminister skall nödvändigtvis frågas ut av media, och OMEDELBART uttala sig om saken och enligt kvällstidningen ”Excessen” stå och säga kvasi-filosofiska floskler och idel självklarheter typ ”Livet är väldigt skört vilket skall citeras i media. Det behövs inte alls, för det vet alla svenska medborgre och resten av mänskligheten redan…

Internationella media förutsätts också ha reagerat med ”bestörtning” på den triviala trafikolyckan i ett litet land i Nordeuropa. Tror ni alls någon i andra länder än just Sverige bryr sig överhuvudtaget, kära läsare och läsarinnor ?

Efter vad som framkommit och vad Polisen, Ambulanspersonal och liknande myndighetsföreträdare sagt till media tyder INGENTING på att detta skulle ha varit något  terror-dåd för ovanlighetens skull, heller inget våldsbrott, utan bara en helt vanlig trivial trafikolycka, den första dagen frosten kom till en storstad.

VEMS intressen gynnar denna rapportering, och vad är det för bild SVT med flera media i Sverige vill mana fram ?

 

Allvarlig uppsyn bakom allt sminket… Synd på fredagskvällen mina damer…Verkligheten trängde sig visst på – helt oförmodat…

 

”Barn” skall omedelbart omhändertas och lugnas på särskilda kris-stöds center, eller genast förmanas och talas till rätta av sina pjoskpedagogiska föräldrar, antyder man. Vet inte föräldrarna själva detta, kantro – eller är hela Sveriges befolkning plötsligt bestående av idel små barnrumpor, uppfostrade och drillade i någotslags Astrid Lindgrensk ”Bullerby-idyll av Såsialdemokraturiskt märke ?? Det är bara i ett såpass infantilt och löjligt litet land som Sverige, som ett Kungligt, Ridanade Livgarde tvångsmässigt kan kommenderas ut att paradera vid en barnboksförfattarinas begravning – eftersom man utsett detta till en stats-akt,  vilket är bortom all rimlig urskiljning, bortom alla sunda proportioner överhuvudtaget.

Statstelevisionen SVT visar i Kanal 1 och dess nyhetsprogram ”Rapport” bilder på två hårt uppsminkade studentskor, som förutsätts ha blivit”skrämda” men som bara ger helt nollställda kommentarer i TV-rutan – för vad ska de egentligen säga ? En viss ung man benämd Zaid Al Hussen, 20 ska ”hjälteförklaras” av Aftonbladet, bara därför att han gjorde sin medborgerliga plikt, och lyckades stoppa en och annan blödning- vilket inte alls är så svårt att lära sig, och knappast heller något ”hjältedåd” – vem som helst skulle ändå ha kunnat göra detta, om han eller hon haft tillräcklig kunskap, och ett första förband av lämplig storlek i fickan. 

Man påstår på helt uppdiktade grunder, att ”Zaid” skulle ha fått panik, vilket är lögnaktigt och en självmotsägelse.

Det fick han inte alls, för i så fall skulle han varit totalt handlingsförlamad eller halvidiotiserad, likt SVT:s redaktionspersonal.

Inget av intresse fanns att se när ”Hedniska Tankars” chefredaktör passerade med sin nu snart 17-åriga tonårsdotter i släptåg klockan 16.40 samma dag, samma plats – de är båda två bosatta i förorten Jakobsberg i Huvudstaden, sektor Nordväst som alla vet – där betydligt allvarligare brott, ”sprängningar” sk ”skjutningar” eller rättare sagt mord och dråp på öppen gata förekommer – fastän de styrande försöker sopa allt under mattan, särskilt såhär års, dolda bakom sin förljugenhet. Tunnelbanan fungerade också helt normalt. Ingen passagerare var det minsta upprörd, ingen tog notis om saken alls. Ett par tiggerskor – sannolikt från Rumänien och två sk ”trygghetsvärdar” syntes i folkvimlet, men det var också allt – och för egen del har Jourhavande Hedning – som sjukhusvaktmästare i Lik-kylen på det Kristna ”Ersta Sjukhus” sett betydligt blodigare scener – ifall vi nu ska säga så – men det var när han var 18-19 år gammal.

I SvD eller Svenska Dagbladet tillbakavisar för dagen en viss ”Emma Frans” tanken om att det skulle vara FARLIGT för unga män att läsa skrifter som Marcus Aurelius självbetraktelser, eller hednisk Sokrateisk filosofi, eftersom endast och endast bara kristendomens eviga bönerabblande till ingen nytta, genuflekterande och knäböjande, krälande i stoftet och  tårdrypande, sliskigt sentimentala små jesus-barn krypande till korset skulle vara gott nog – allt enligt ”Tro & Solidaritet” eller ”Broderskapsrörelsen” – vars partifärg och samband med liknande muslimska rörelser i Kairo redan har utretts i media.

Det är trots allt valår nästa år – men vi behöver inte lansera några Halldorfska konspirationsteorier för den sakens skull. Sanningen är ändå tillräckligt uppenbar.

Visst – alla människor har rätt att uttrycka personlig sorg. 

Alla människor har också rätt att gråta på tunnelbanan, bussar eller offentlig plats – till och med i direktsändning i svensk TV.

Det finns det många som har gjort under årens lopp – men de hade giltiga skäl för att göra just så.

Någon bland dem gick vid vår sida som kollega och nära vän i mer än tio långa år.

Men – och det är den springande punkten, det intressanta – det som är värt att berätta och föra vidare: När gnälliga små hipsters till kvinnliga reportrar ska låtsas hulka och gråta med mikrofon i hand, och intervjua någotslags vidunderlig långskånk till filifjonka, antagligen kring 40 år gammal, då måste någon medborgare till slut SLÅ NÄVEN I BORDET – och säga att NU RÄCKER DET, KÄRA STATSTELEVISION !!

Det må vara såå oartigt såå att anmärka på damernas klädsel och utseende, ja guud ja – Vad kan väl inte hända på Valhallavägen – Även om den sällan eller aldrig bär till Valhall… Men var finns SVT:s NYHETSVÄRDERING och URSKILJNING i VAD som är värt att rapportera om, och vad som VERKLIGEN är värt att kallas för ”Lands-sorg” eller ”Nationell kris”  ? ?

Carl Michael Bellmans tid – dvs 1700-talet – var det högsta mode att avbilda överheten och den härskande klassen i Sverige – inklusive de små kulturella kotterier som omgav den som ”Gråtande” med näsduken i högsta hugg. Detta var Rokokons sätt att avbilda de styrande i samhället. Medan folket svalt, for illa i dragiga kyffen, massakrerades i ständiga krig eller föll offer för alkoholism, våldsbrott, TBC och andra sjukdomar roade sig överklassen – och de makthavare som fanns, inklusive Marie Antoinette – ni vet hon som enligt en legend skulle ha utropat: ”Om de inte har bröd, så låt dem äta söta kakor !” (Qu’ils mangent de la briochehycklade, hycklade och hycklade, under det att de lekte mjölkpigor, herdar och herdinnor på sina slott och herresäten – för sådant var högsta mode dåförtiden.

Idag ser vi alla ”Magadan Magda” lisma och försöka verka ”innerlig” och ”äkta” när hon med släpig röst jiddrar om ”ett Stockholm som vaknar i chock och i sorg” – men så väntas hon också ta över makten i vårt land, September 2026 – och det är detta alla reportagen syftar tillförutom att även den sittande Regeringen som alltid har ett behov av att hålla vanliga medborgare i schack, avleda deras uppmärksamhet – så att de inte tänker på kriget i Ukraina – eller de högst VERKLIGA problem, som sedan länge ingår i den Svenska och Europeiska tillvaron. 

Hon är lika falsk som ”Toblerona Mona Muslim” – på sin tid – och har exakt samma tonfall, dialekt och röstläge, betecknande nog – även om vi bör vara någotsånär anständiga emot offentliga personer, och inte göra alltför mycket narr av någons personliga egenskaper.

Dock brukar det i många sammanhang ofta sägas, att exempelvis politiker i ledande ställning får tåla aningen mer glåpord än andra, just därför att de råkar vara ledande politiker. Blir en privatperson utsatt för glåpord, eller sker det emot myndighetspersoner typ Polis, kan det som bekant vara straffbart, men det är en annan sak. Ord eller uttryck är inte lika allvarliga som handlingar, för handlingar väger tyngre – och fria tankar har aldrig skadat någon lika illa som en skenande buss, eller hur Fru Partiledarinna ?

Just nu före Jul vill man intala oss alla att allt är normalt, fastän det hela klingar alltmer ihåligt.

Om hela ”Hedniska Tankars” redaktion – om tre personer – dräps – utlyser man då ”Landssorg” i media?

Nej  –  ”I Helvete” skriver Evangelisten Lukas med stora röda alpinnar.

Man kommer att säga, att det där var bara en reaktionär gammal skitstövel, en nazist kanske – som i likhet med Salwan Momika – vår vän och broder från fjärran land – bara fick vad han förtjänade, hans gamla mor och alla anhöriga – även avlägsna släktingar – tillika.

Eller också kommer man att säga att en tafflig pajas har dött, att allt bara var värdelös underhållning, lika idiotisk som de cafeprogram, som SVT tror ska upplysa oss om verkligheten i Sverige, ungefär som om alla dessa parfymerade små fjollor med sina påklistrade leenden och små tatuerade hjärtan på halvnakna bög-bringor skulle kunna säga oss något vettigt, typ Ophra Winfrey eller som om Zsa Zsa Gabor skulle kunna säga oss något konkret om nutida stormaktspolitik.

Ingen kristen människa eller någon annan person i det här landet kommer lägga så mycket som två ynka strån i kors för oss om vi dör, oavsett dödsorsak.

Från Gaza, Förenta Nationerna och den ”Globala Sumuden” ni vet rapporteras för dagen, att ingen Vapenvila är bruten, och att USA:s utkast till  tillfälligt fredsfördrag faktiskt ser ut att hålla – ja – kanske har en reell möjlighet.

AI och eländiga faktaförvanskade ”bottar” upplyser oss om att det aldrig skulle ha funnits ögonvittnen till Carl Michael Bellmans framträdanden, och att ingen kan veta, hur hans framträdanden egentligen lät – men det fanns det visst.

Ett ögonvittne, en viss Evert von Salza var bara 19 år – och Ryssland hade anfallit Sverige, Finland och flera grannländer då också – vårt land befann sig för tillfället i krig – vilket hela Europa i realiteten kan komma att göra, nästa år. Såhär skrev han om en händelse år 1796 – i det Stockholm som ännu finns kvar och ännu inte är en rykande askhög, likt Mariopul eller Pokrovsk:

När en och annan boutelje var tömd, reste han sig upp, sjöng slaget vid Sawataipa, där Baron Leijonhjelm blev skjuten. Fröken Posse, som varit förlofvad med honom, kom uti en convulsif gråt. Ord och röst voro så rörande, att något hwar fingo tårarne uti ögonen, och Grefvinnan, som hade bjudet på en glädjefäst, var öfvergifven(!). ­ Gyllengranat stötte på Bellman och sade: Nu är det nog med Likpsalmer, nu något annat! Bellman sköt undan de bouteljer som stod, och började spela på bordet med tummarne och preludierade. Nu var det gamle Klockaren i Sollna; man hörde huru blåsbeljarna knarrade och huru de ostämda orgelpiporna skreko en dundrande tremulad(?) ­ och med en gäll discantisk stämma sjöng han som foglar små, när dundra må m m, och nu blef glädjen allmän…

Ett tu tre – kanske plötsligare än någon kan tro eller ana – kommer verkligehten år 2026 innehålla många många fler dödsfall i Sverige än någon av våra undermåliga politiker vill ta ansvar för. Låt oss hoppas eller önska att det inte blir så – för säkerhets skull…

DÅ kan vi börja tala om ”Lands-sorg” – på ALLVAR…

Man döljer vad som verkligen pågår, döljer, söver och lindar in oss i en falsk verklighet.

Vi Hedningar och Humanister finns alltid kvar – och vi har i alla fall en viss historisk medvetenhet, integritet och urskiljning – till skillnad från svenska ”journalister” och andra fördömda klåpare..

Som vanligt diskuterar vi också endast med personer som delar vår värdegrund – vänta er inget annat !

 

Profilbild för Okänd

Gymnasiala tankar i Alvatid ?

Det råder fortfarande Alvatid, Novembermånaden eller Slaktmånaden 2025 – och Alva är egentligen ett namn på gudinnan Hel, som vi hedningar anropar. Hon är bättre än sitt rykte, eftersom naturen själv i den Nord vi bebor uppmanar oss att använda vår tid för reflektion och eftertanke, innan Jul, Yule och den tid då årshjulet välver sig på nytt. Jordlagret Alv, och alfer och vaner har redan behandlats så många gånger i denna blogg, att det inte tillför något nytt, ens i ett ständigt flöde där klåfingriga Wikipediaredaktörer och ärkekristna reaktionära professorer i Göteborg rotar i lönn, och lanserar teorier och omtolkningar utan värde. Vi har redan nämnt Lasse Liten Lönnroth i Göteborg tillräckligt många gånger, Professor Emertitus eller E-mer-i-thurs som han faktiskt råkar vara, för i Thurs-runans namn kan ingen segra, och som bekant är de Eddaöversättninga denne nu 90-årige akademiker presentert i eget namn ihop med andra så fulla av kristna förvrängningaroch värderingar, att de är helt oläsbara och ingenting kan ge för de som vill nå någon verklig förståelse av Nordisk kultur.

Betcknande nog har den hedning som skriver dessa rader råkat hamna på den gymnasiala nivån i sitt bloggande – och det är också ett misslyckande i sig Han uppnår aldrig riktigt full varaförståelse, men trivs mest i gamla kulturella gymnasielärares sällskap, i sin allmänkulturella drift att förklara Asatron, Hedendomen och tillvaron i stort. Antalet läsare och den krets han lyckats vända sig till har blivit för snäv, läsarantalet alltför litet, genomslagskraften alltför ringa. Bloggen har drunknat i mediabruset denna höst – och omvärldsutvecklingen går alltför fort för att läsarna i Norden skall kunna ägna sig åt någon eftertanke överhuvudtaget.

Alla söker vi våra likar, men vad ändar det i…innan det stora mörkret sluter sig över Europa i ett Trumpskt och Putinskt ”Phase null” eller fas noll innan nästa Världskrig, ett ämne vi behandlade i gårdagens inlägg. De vanliga, hederliga människor som idag är sekelgamla, aldrig haft en akademisk karriär men som ändå sett mer än allt mediafolk och alla skrivbordsmänniskor har yttrat sig, inte här men i England, UK – och vad de sagt, är kanske värt att lyssna till, enligt vad våra ”alternativmedia” vågar berätta, innan allt censureras bort och nyhetskällorna tystnar.

 

Man har rätt att fråga var all livstid i Midgård tagit vägen, och vad allt skall ända i. Man söker sina likar, och återvänder till de platser man sett, saker man upplevt, tagit del av – och i det ligger just det allmänmänskliga. Två svenska ”kulturella bloggar” er Hedning kommit att läsa på senare år utgörs dels av bloggen ”Trots Allt” och dels av en annan blogg skriven av ”Don Collin”, en man sområkar vara före detta Gymnasielärare i Kristianstad, Skåne – just den svenska provins, där er Hedning har sina rötter. Vi har mött Svem-Olof Collin förr, när det handlade om romer och knarkare som skitit ned Heliga Enfaldighets eller rättare sagt Heliga Trefaldighets kyrka i Kristianstad, ett ämne som fick Dagens Nyheter att bagatellisera och släta över i vanlig ordning, trots att barn höll på att föras bort, och mänsklig avföring återfanns i kyrkbänkarna – och man kan som allmänkulturellt intresserad undra, vad det är för slags kyrka och religion eller lokalsamhälle, som stillatigande finner sig i sådant. De kristna har förstås själva faktaförnekat, men alla såg ändå vad för slags kultur och religion som finns i just Kristianstad. Det var år 2017.

Länge undrade vi om det möjligen var en katolik, eller kanhända en svensk kvinna som stod bakom de allmängiltiga kulturella observationerna i ”Trots allt !” eftersom den ursprungligen var någotslags politisk veckotidning ur ett kristet-italienskt-påvligt perspektiv, men mycket långa och fylliga artiklar på både svenska och engelska. Men nej, ack nej – bakom alltsammans stod och står en viss ”Jan” – numera långt över de 60 och före detta gymnasielärare i Hässleholm, en annan Nordskånsk håla, järnvägsknut och smutsfläck på den svenska kartan som jag själv är ytterst bekant med, eftersom jag tillbringade alltför mycket av min ungdom och uppväxt just där.

Är Hedendomen blott ett slags herrklubb för gamla gråskägg, och skulle det vara så mycket bättre med andra ämnen, skriverier om just Hel eller Frigg i dagar som dessa ?

Vi tvivlar på den saken, och tror knappast att kvinnliga skribenter ur samtiden skulle gjort det så mycket bättre, eller vore värda så mycket mer i mediasammanhang, nu när SvD och Statstelevisionen SVT försöker intala oss att fd. Sångerskan Annika Ljungbergs åsikter om musiklivet och sin före detta producent och stallbroder Ranis Edenberg, som han tydligen skall heta ska vara det yppersta vårt land har att erbjuda av kultur, ja en verkligt fin och unik berättelse – men om vad, egentligen ?

Är det hela ens underhållande, och betyder det något egentligen ?

En känd svensk nobelpristagare, avliden för länge sedan och numer historisk, skrev på sin tid såhär om världsläget, och tillvaron i allmänhet, men det var efter ett långt liv, då hans far Fyrmästaren, Arkitekten och Ingenjören begått självmord en trappa upp i det barndomshem han faktiskt hade en gång, han själv och en kusin nästan drunknat under en båtfärd på Vättern, och han själv med en yngre hustru i släptåg gått runt samma innanhav vid Olshammar – och ja – de gick faktiskt till fots…

 

”Då brister den hårdaste man i gråt
och lovar att följa de andra åt
i lycka och undergång
som son, som broder, som like
Det kvinnligt veka i människosinn
ska frälsa världen och ringa in
Förbrödringens framtidsrike..”

Detta var slutraderna ur en lång dikt kallad ”Sånger i Kyrktornet” och gymnasial så det förslår, småstadsmässig och allmänt förljugen – något även Hedningen tvångsmässigt fick lära sig när han gick i gymnasiet, men något som knappast är så värst mycket sannare än något annat.  Den där dikten skrevs ursprungligen 1897, och inför ett helt nytt sekel – och ett Världskrig, som skulle bli mycket värre för Europas del än någon kunnat ana – historiskt sett. I morgon är det ”Fars Dag” i Sverige och er Hedning tvivlar allvarligt på att Galna Gretor, Urusla von der Leyen eller om det nu är Ursula von Der Leyen kunde rädda mänskligheten, deras högst eventuella kvinnlighet, kön eller gender till trots.

Ifall det nu alls är en faktor – varken Frigg eller Hel – eller andra vackra drömmar – lär i slutändan betyda så värst mycket, och världen och tillvaron är som den är i alla fall…

I gårdagens inlägg talades i denna blogg bland annat om Drönare, Luftbevakningstorn och annat – liksom Hlidskjalf – som också är ett torn, varifrån man kan bevaka omnejden, men inte alltför Elfenbensartat, utan ett torn av trä eller sten.

Er hedning tror inte alls på innehållet i diktsamlingar som ”ett folk” från 1905 heller.  Lika lite som någotslags Heidenstamsk kristendom, som nog knappast kan rädda dagens Europa, eller bidra till sakernas förbättring i resten av Världen heller. Han tror heller inte att det skulle ha varit bättre att bli just en sydsvensk präst eller Kyrkoherde, som hans farfar – född 1899 – faktiskt ville…

Anmärkningsvärt nog anknyter bloggarna ”Trots Allt !” och ”Don Collin” till Heidenstams alltför fromma önskan, Feminism, Kvinnofrid och andra saker – precis vad en farfaderlig eller faderlig generation skulle ha sagt – men ge oss då ett enda giltigt sakargument till varför Matriarkat, ett nytt två-tredjedels-samhälle eller alla de Galna Gretornas och Thatcheristernas dröm skulle kunna ha resulterat i något bättre, eller en mänskligare tillvaro – i stort…

 

Hel of a Woman” – konstverk av Sam Flegal, USA – augusti 2011

Profilbild för Okänd

En ”Hellblazer” efter Alvablotet

We watched our friends grow up togetherAnd we saw them as they fellSome of them fell into HeavenSome of them fell into Hell…
— —
Now the song is nearly overWe may never find out what it meansStill there’s a light I hold before meYou’re the measure of my dreamsThe measure of my dreams….

Från sången ”Rainy Night in Soho” med The Pouges – text av Shane Patrick Lysaght Macgowan, 1990

Ibland måste även vi Hedningar – särskilt den Hedning som skriver dessa rader – stanna upp, och fråga oss vad vi egentligen håller på med. De kristna firar sin Halloween, åtminstone de kristna som befinner sig Västerut. Vi Nordbor har ibland firat Allhelgona, men ursprungligen firade vi Alvablot om Höstarna – en fest som vi firar för att hylla de döda – innan Julen då det stora Årshjulet välver sig på nytt, ifall vi alla får leva och uppleva den lycka, som också är beskärd för de Hedna och de Ludna. Bakom alltsammans ligger – kanhända – något mycket katolskt – och varje levande människa som äger det skrivna ordet och har det i sin hand – tillsammans med lite bilder, tankar och något mer – måste vara varsam med sina förklaringar, innan det stora mörkret definitivt sänker sig över scenen, och AI eller Artificiell Intelligens, ChatGTP och döda ”botar” och självgenererande system tar över alltsammans.

I brist på bättre har den Hedning som skriver detta – tillsammans med sina närmaste – befunnit sig utomlands, i Danmark respektive London denna höst -även om han dyrt och heligt lovade och svor att aldrig lämna sitt tangentbräde eller hemlandet, inte minst med tanke på omvärldsläget och det faktum att det detta år fortfarande råder krig i Europa. Han återvänder till det lilla som varit honom kärt, en strimma av kultur, civilisation – hågkomster och tankar någonstans ifrån – eftersom han är en produkt av det sena 1900-talet, från sådär 1960-talets mitt och vidare framåt.  I sin ungdom drömde hedningen om framtiden, och läste mycket science fiction. Han hade en benägenhet att tro på både sant och sagor – men vem har nu inte det ? Tiden hann i fatt honom, liksom för många andra.
Lever de gamla gudarna fortfarande ? Vem får i så fall tala i deras ställe, om vi skall vara människor ??
Ett av denne Hednings ”Guilty pleasures” – eller något han fortfarande ägnar sig åt – är att läsa Brittiska seriemagasin. Om bara några dagar firar vi ”Bonfire Night” – och Oavsett om vi är Protestanter eller Katoliker, Nordbor eller Kelter får vi vara ytterst försiktiga med vad slags sagor vi berättar, eller vart de leder oss. Alan Moore, den gamle serieskaparen från Northampton, hade kanske rätt ändå.
”Remember Remember – the 5th of November – with gunpowder, arson and plot…”
Han skapade manuset till  ”V for Vendetta” bland annat – och tog fasta på Guy Fawkes – den mest brittiska av alla superhjältar. Numera är Guy Fawkes en symbol för hacker-grupper som ”Anonymous” och allt möjligt, men vi kanske ska dra till med John Constantine också – en figur som dök upp redan 1985 och baserades kanske halvt om halvt på David Bowie eller David Lee Jones, men ännu mer på ”Sting” ur gruppen ”The Police” – som för sin del inte lär ha haft något emot att bli avporträtterad på detta vis. Marvel Comics i USA köpte sedermera rättigheterna till John Constantine eller ”J.C” – men vi kan i efterhand fråga oss om det var under 1980-talet som det spårade ur på allvar och om Alan Moore egentligen var först. Vi har andra brittiska författare typ Michael Moorcock också, med sin ”Jerry Cornelius” – skapad under 1960-talet, med dess ”Swinging London” och ännu tidigare en roman med titeln ”Behold the Man” från 1965 om den stackars moderne juden Karl Glogauer, känd som ”Glogareus” vars tidsmaskin av misstag råkar vara inställd på år 28 enligt vår tideräkning – Glogauer är på jakt efter kristendomens ursprung, men sätter av misstag igång den religion han i-n-t-e skulle grunda – och slutar själv som korsfäst…
Rena rama spökhistorien, nu när Shane McGowan inte lever längre, slut som artist, liksom Sinead O’Connor från ”The Cranberries” och många andra.
Sinead begick självmord, ensam på ett hotellrum, Shane föll offer för sin egen framgångsmyt – kanhända – som tragisk, Irländsk poet, en skenbar suput, spjuver, En Shakespeare-figur, som ”frets and leaves the stage” likt Macbeth på sin tid ? – Ja, kanske det…
Tyckte ni att förkortningen J C eller ”Jesus Christ !” var övertydlig… Det tycker inte jag.  Inte mindre än 300 seriealbum blev det, innan Mr Constantine -en kulturell konstant – fick gå i graven. Han har sedermera blivit en dålig film, år 2009 – med Keanu Reeves i huvudrollen – samt en figur i en TV-serie som numera lär finnas på Netflix – själv vill jag inte riktigt fördjupa mig i det – jag tar avstånd från ungdomssynderna, och alltsammans.
All that is fantastic is in league against you” skrev Mr Moorcock i en annan roman – det mest oväntade eller de händelsekedjor vi själva satt igång är det mest skrämmande av allt – det vardagliga är aldrig farligt – det vänjer man sig vid – men uppmärksamheten, media – dagen då alla ord, gärningar och summan av hela ditt liv vägs samman och räknas emot dig och inte för dig – människa ! – vad svarar du väl då ?
Av Mr Constanine gjorde amerikanerna en seriefigur för Barn, likt Batman, Catwoman, Spindelmannen och alltihop, men det var inte så han ursprungligen skulle vara. Han skulle vara arbetargrabb, född i Liverpool, a working class hero som en annan John – John Lennon – men vad hände egentligen med honom ? Han dog i New York, nedskjuten av ett amerikanskt psykfall, en nolla och en mördare med schizoida tendenser. Vi har redan behandlat tragiska mord, Lars Wilks och andra kända personer i den här bloggen – avvikare kanhända, men människor vars enda tänkbara motiv var att skapa konst, att ge människor runtomkring eller hela mänskligheten något att skratta åt om inte annat, tillfällig förströelse, underhållning – en stilla protest – om vi nu ska vara protestanter… Är inte alla människors liv så, innerst inne ?
John Constantine – på den tiden jag kände honom – var en trevlig bekantskap. Han skulle vara någotslags övernaturlig detektiv, kanske av ett tvivelaktigt slag – han råkade bland annat sälja sin själ till själve Djävulen tre gånger  –  eller rättare sagt till Satan först, Belial och Lucifer sedan – och alla tre djävlarna rök ihop om honom, medan han själv gick oskadd därifrån, likt någotslags Harry Potter…
Nu när J K Rowling hamnat på dekis, och blivit sönderkritiserad, bara därför att hon råkat säga något olämpligt om transvestiter, eller människor som byter kön och läggning eller hur det nu var – kanske det var fel av mig att nämna just Harry Potter, eftersom kristendomens naiva uppdelning av allt i ont och gott, plus eller minus råkar vara en betydlig förenkling, en grotesk överdrift – även om vissa saker är konstanta. Vi skall vara ödmjuka, det är sant – för högfärd är en dödlig synd det också – efter vad jag hört. 
Jag tänker bara på den enstaka serie-episod i början av John Constantines karriär, då han på sin färd genom Londons gator tycker sig vara förföljd av en annan vilsen själ, som irrar i natten. Det är en till synes arbetslös man, som visar sig vara Hedning – han också. Han berättar om en irländsk sång han hört en gång, en verkligt munter slagdänga om ”Lord of the Dance” – som inte är en kristen sång överhuvudtaget, utan handlar om Julen, the Yule – och den namnlöse främlingen visar sig vara Julens ande – ett slags farbror Frej, en av Vanerna – inte bara en försupen stackars Irländare…
Du förstår” säger den ensamme kelten. ”De kristna kom med sin St Patrick och sina munkar – men från början var vi inte alls sådär. Från början var Julen något annat. Det var Yule. Fest och glam. Mat, öl också. Män och kvinnor som möttes på lika villkor, efter en hård och lång höst, följd av en lika lång och hård vinter. Det handlade inte bara om barn, presenter eller dyra gåvor – för av alltihop, blev det något annat – som det inte var tänkt att vara…
Och John Constantine – i sin trench-coat, inte en blazer från Helvetet – en Hellblazer – lyssnar verkligen. Kit, hans flickvän eller högst tillfälliga bekantskap – John är 40 år gammal snart och inget varar för evigt – inte 60,70, 80 eller 90 års ålder heller – väntar på honom därhemma – och han har inte ens hunnit köpa den minsta present – tiden går fort – det är strax före Julafton – kanhända i ”the drunk tank” i New York, som i en annan av The Pouges halvt iriska, halvt engelska sånger.
Kit Ryan – ännu en tillfällig bekantskap – hos vilken John Constantine är inneboende – är från Belfast – men copywrither, illustratris, arbetande i förlagsbranschen – med detta som hantverk, utan IT, utan så mycket annat än sin egen kreativa kraft – och Mr Constantine – som mest är en börda, en grubblare, en ”wanker” blir ofta besegrad i armbrytning eller drucken under bordet av just henne – men reser sig, inte alls sårad i sin stolthet av såpass lite, för hon gör det inte av ondska, utan av medkänsla – och hon tar väl hand om honom – så länge det nu varar.
”The Lord of the Dance” eller den okände gud som är livsglädjen, likadan nu som på stenåldern, Stonehenge, megalitgravarna, tidens mäktiga tempel som inte ens motorvägar eller några brittiska ministerier rår på – finns ännu kvar – och vi är fortfarande mänskliga…
Vi vacklar ut i den stora natten, mörkret – efter bara en sista pint av Guinness eller porter – inte för mycket – och kanhända, kan vi fortsätta leva.
Det är inte någon synd, och inte värt att bli dräpt för – för det mesta går det bra – men om ”Ellie” eller Chantelle – succuba och inte succubus som hon är – borde vi inte berätta – inte heller om Mr Constanines andra äventyr, lösa förbindelser, pubslagsmål, taxi-chaufförer, utslagna, trasiga men alltjämnt levande britter, soldater från glömda världskrig, Imperiets glansdagar, inspektorer från Scotland Yard… Allt nära, allt på samma gång men ändå avlägset…
Visst, det har sagts förut – av andra människor i andra kulturer, allmängiltigt, solkigt kanhända – men alltför mänskligt. Förlåt varandra, medan tid ännu är – och lämna ingenting osagt, ingen väg oprövad – medan tid ännu finns.
Det är mitt enda råd till er, läsare och läsarinnor – för tyvärr – något tredje finns tyvärr inte – men var sanna emot er själva, om ni nu ens kan. Det är alltsammans. 
Profilbild för Okänd

Kring Hel och Alvablot (artikel från 29 Oktober 2016)

Nuförtiden tycker vissa, att det skall firas något som heter Halloween i Sverige, en kristen förvrängning av det som förut hette Allhelgona och ännu längre tillbaka Alvablot, och något som absolut inte hör hemma här. Människor skall från barnsben drillas till att tro att döden är något ont, och att förfäderna skulle vara spöken, kristna djävlar och demoner. Ungdomen tar det hela mest som en ursäkt för att dricka sig fulla och ställa till med maskerad och fest – så mycket av ursäkter behövs nog inte – de som vill festa, hittar väl alltid på en och annan ursäkt för det ändå. Men – som jag flera gånger skrivit och konstaterat – det verkliga Alvablotet var något helt annorlunda. Det var att fira sina döda anhöriga, vänner och förfäder under värdighet, utan skräp, skrik, skål och dåliga buskisupptåg, utan rädsla och utan skräck.

Varför hela tiden denna kristna rädsla för döden, förresten ? Varför hela tiden försöka skrämma både barn och vuxna till underdånighet, underkastelse och lydnad, med Onda Clowner, Påvar och annat sådant ?  De flesta normala människors förhållande till döden är helt annorlunda än de kristnas. I gamla tider hade nästan varje by och gård i landet sitt eget gårdsgravfält – och det finns fortfarande ganska många hus och gårdar i Sverige som har gravhögar från järnåldern på den egna tomten.

alvestakullarna_bilder_1_380”Alvestadkullarna” i Östergötland

Du behövde bara titta ut genom ditt eget köksfönster eller öppna dörren för att kunna se ”ättebacken” där din far och mor vilade, liksom alla dina förfäder – och när dina dagar var slut, skulle du själv kunna bo där i frid och ro. Skrämmande ? – Nej, inte alls… De döda och gårdens egna gravfält fanns som en helt naturlig del i landskapet, lika naturlig som skogen eller åkern, och det var ingen som uppfattade detta som det minsta farligt. Också när kristendomen kom låg byns kyrkogård på nära och behagligt avstånd, och man besökte den, varje gång man gick förbi – ”de dödas åker” eller ”döingåkern” var ett vanligt namn, men inte heller det var något man behövde vara rädd för.

Jag har redan förklarat ursprunget till ordet ”Alf” och ”Asar och Alfer” som i Eddan används omväxlande och på samma gång som ”Asar och Vaner”. Att Vanerna, dessa fruktbarhetens gudar, var detsamma som de döda förfäderna eller Alferna, jordbyggarna, jolbänningarna, vittrorna, ”de små undar jordi” (på Gotland) men att några av dem var tillräckligt stora och starka nog till att betraktas som Gudar – dit hörde ju till exempel Njord, Freja och Frej – har jag redan gått igenom för er, och jag förutsätter att ni är tillräckligt bekanta med dessa ovedersägliga faktum i alla fall. Också Tomten, gårdens ursprunglige bebyggare och grundare, han som alltid fanns kvar för att kontrollera att allt stod rätt till, också i de levandes Värld, hörde dit. Och i inget fall behövde man frukta något av detta – det var en del av vardagen, och inget ”övernaturligt” att vara rädd för, därför att inget kan finnas utanför naturen.

nature-landscapes-trees-forests-leaves-color-fog-mist-haze-autumn-fall-seasons-plants-grass-dew-wallpaper-220770

I vår egen tid har vi institutionaliserat döden. Vi flyttar bort den på något sjukhus, och våra kyrkogårdar ligger långt bort, isolerade i landskapet bakom murar och motorvägar. Hela generationer av barn växer upp, som aldrig sett något lik eller någon död människa. I gamla dagar var detta något fullständigt naturligt. Man stod lik hemma i bastun, och innan någon begravdes höll man såklart en vaka eller en mottagning, där alla kom för att ta farväl av den döde eller döda. Ingen såg detta som det minsta konstigt, eller någon vidare orsak till skrämsel. Tvärtom har vi gjort döden så mycket mer skrämmande och obehaglig, just därför att vi fjärmat oss från den och inte längre orkar eller vill se den i vitögat.

Men det har jag. Som ung arbetade jag fyra hela somrar som biträde på ett kristet sjukhus, och fast jag var under 18 år, fick jag ta hand om lik, frakta dem till kylrummet och faktiskt bevittna obduktioner och skriva på protokoll som vittne, även om det förstås var olagligt. Jag har sett mer döda och fler lik än vad som borde vara nyttigt att minnas, och även om detta var på 1980-talet, var jag redan då helt säker på att jag var Hedning, och aldrig någonsin kommer bli kristen, för vad jag såg och upplevde på detta kristna ställe, och hur gamla, sjuka och till sist döda behandlas, var verkligen inte snyggt, det säger jag er. För övrigt gäller de observationerna nu snarast hela vårdsektorn i Sverige – jag upptäckte bara lite tidigare och lite tydligare dödens fysiska sidor, kan man säga – och det var allt – skrämd av det blev jag inte, men däremot lärde jag mig att hysa vördnad för Hedendomen och för livet, liksom för de döda.

Kanhända skriver jag mer om detta någon annan gång, kanhända inte.

resize-img-php

Låt oss nu återvända till Asatrons Värld, den värld alla etniska svenskar kommer ifrån; och den Värld – Helheim – de flesta – utom det fåtal som via sin hängivenhet kommer någon annanstans – till sist skall återvända. Jag har skrivit och förklarat för er att Hel, Höljerskan – för det är vad hennes namn betyderglöm alla felaktiga etymologier, ”fornsedarnas” pajaskonster och helt obevisade påståenden om att namnet skulle ha med ”helande” att göra – för så är det inte alls – ingen kan undfly döden – demoniserats av Sturlasson och de kristna, och att hon ursprungligen inte alls tänktes ta någon skrämmande gestalt.

Norrut och nedåt leder vägen till Hel – det vet ändå de flesta av oss. Hels rikeHelheim – som noga skall skiljas från Hels Vite eller det senare Helvetet – består av helt skilda platser och orter i det hinsides. Där finns Svartalfaheim eller Nifelhem, till exempel, den ”andra dödens” rike för de som dör också från Hel, vilket sker när de levande inte minns sina egna döda mer, och inte längre hedrar dem – samt Nastrand och det yttersta och nedersta helvetet, för de kristna och andra verkligt onda människor. Dit kommer bara de som dödar sina egna fäder och de som sviker sina egna eder, skriver Snorre – alltså de som sviker Asatron och börjar ägna sig åt ”fornsederi” och annat sådant. I Codex Regius-handskriften av Snorres Edda lär det finnas ett tillägg i bläck från en annan, och långt senare författare, som skrev ”och den, som bortlockar någon annans kära”. Den, som bryter sönder två andra människors förhållande, vore också värd att hamna på Nastrand eller likstranden, tyckte den okände skribenten – ett faktum som Frans G Bengtsson, den store essayisten, noterade när han långt senare gjorde sin genomgång av saken.

Till Hels hallar kommer man genom att ta vägen över Gjallarbron, den ljudande spången. Där sitter Modgunn, Hels Väkterska och leder de döda vidare emot det egentliga Helheim, som ligger på Okolners slätt – namnet betyder den okalla, alltså ljumma platsen – och där har Hel också en gillessal för Balder, och för de flesta döda. I Brimers hallar, nämligen; är gott att vara – också Liv och Livtraser, de allra sista levande människorna, som kommer återbefolka den andra Jorden efter Ragnarök – finns där redan, liksom Mimers brunn och mycket annat.

Asatrons dödsrike är visst inte någon ogästvänlig eller kall plats, som vissa tänkt sig – det förhåller sig snarast tvärtom.

Hel själv beskrivs som skrämmande, först i sena källor – och moderna Amerikanska fantasy-illustratörer har tänkt sig, att hon skulle vara till hälften ett skelett, till hälften en levande människa. Men, det finns inget som helst stöd för detta i originalkällorna.

250px-hel_1889_by_johannes_gehrtsHel har aldrig avbildats på något skrämmande vis innan 1900-talet. Inte heller är hon till hälften levande, hälften död eller skelettartad eller något annat sådant.

Allt det här är bara vida spridda kristna griller och missuppfattningar. I Gylfaginning står visserligen, att :

Hel kastaði hann í Niflheim ok gaf henni vald yfir níu heimum, at hon skyldi skipta öllum vistum með þeim, er til hennar váru sendir, en þat eru sóttdauðir menn ok ellidauðir. Hon á þar mikla bólstaði, ok eru garðar hennar forkunnarhávir ok grindr stórar. Éljúðnir heitir salr hennar, Hungr diskr hennar, Sultr knífr hennar, Ganglati þrællinn, Ganglöt ambátt, Fallandaforað þresköldr hennar, er inn gengr, Kör sæing, Blíkjandaböl ársali hennar. Hon er blá hálf, en hálf með hörundarlit. Því er hon auðkennd ok heldr gnúpleit ok grimmlig.

Hel fick våld över nio världar, får vi veta, och hon bestämmer alltså över dem alla. Hon ska ge goda hem och gott viste åt alla de, som hamnar hos henne, och det är sådana som dör sotdöd och åldersdöd, alltså de som dör av sjukdom eller ålder. Detta står klart och tydligt utsagt, och på det behöver vi inte tveka. Alla de lögner som står på svenskspråkiga Wikipedia, som att ”hel skulle fallit från himlen och krossat sin benstomme i fallet” är nys, påhitt, snack i backen, fornsediskt trams. Det finns inte en enda uppgift i källorna som stöder något sådant, och det har man bara hittat på i efterhand, men däremot är det sant att ”Hel har en mycket stor bostad, och omkring denna ofantliga gård finns ett stort stängsel. Eljudinir är Hels sal, Hunger hennes tallrik, Svält hennes kniv, Gånglat hennes träl, Gångsvag hennes amma, (inte ”trälkona” – det står ”ambatt”) Fallande förräderi hennes tröskel, Kall Kåre hennes säng, skinande oråd hennes väggklädnad…” genast hör vi hur den kristna demoniseringen kommer igång. Redan Viktor Rydberg visste, att Hels stora Gilleshall, inte alls var någon dålig plats.

På Island och i hela Norden fanns en tradition som hävdade att de döda levde också i sina gravar samtidigt som de var hos Hel, och vissa dagar på året – till exempel vid Alvablotet, men också på Midvinter eller till Jul – kunde de återvända dit och iaktta människorna eller ge dem goda gåvor och hälsningar, som det gjordes på Julen. Till och med dåliga, ”fornsediska” och lögnaktiga källor typ svenska Wikipedia skriver att : ”Det finns till exempel en skildring av döda som lever i en trevlig tillvaro inne i ett fjäll, Helgafjell (Det Heliga Fjället). Där möts ätterna igen och samtalar och äter. Detta kan mycket väl ha betraktats som en del av Hels rike.” Detta är klantigt uttryckt och dåligt formulerat (ordet ”trevlig tillvaro” är i sammanhanget helt malplacerat och låter fullständigt patetiskt, ja småborgerligt ) men det stämmer ändå. Jag har själv kommit i kontakt med flera, som hade den uppfattningen..

Också min gamla farmor – på den tiden hon levde – gick en dag kring med mig – då fem år – på Väsby Kyrkogård i Skåne, där hon kom ifrån. Så fick hon se hur man tagit bort hennes farmors och farfars gravstenar, och lutat dem mot kyrkväggen, trots att gravrätten fortfarande gällde. ”Nu blir de arga, för de kommer se, hur takdroppet från kyrkan rinner ned på dem” sade hon. (Observerar att många ”vättesägner” i Sverige går ut på exakt samma sak – bygger du ditt hus över en gravhög, kommer saker hända dig !) Mitt eget femåriga jag protesterade, och jag sa att man naturligtvis inte kunde se någonting, när man väl var död; men hon fortsatte, och pekade på en hög kulle på kyrkogården, ursprungligen en gravhög den också: ”Här skall jag ligga, så att jag kan se åkern, och den växande säden” – fastän kristen bara till namnet, och gift med en präst, hade hon själv en helt annan tro  – och den var starkare än de flestas. Den hette Nordisk Hedendom, även om hon aldrig kom sig för att säga som det var, och uttala det namnet.

inde2x

”Hon er blá hálf, en hálf með hörundarlit. Því er hon auðkennd ok heldr gnúpleit ok grimmlig.” står det att läsa i Gylfaginning. Många har felöversatt detta, och tolkat det på ett alldeles felaktigt vis. Blå och Svart är ibland samma ord på Norröna, och Hel uppfattas alltså som mörk till hälften. Men ”Hörundarlit” – vad är nu det ? Ordet förekommer också i många andra originalkällor, och i Olafssaga Helga lär det stå om ”Hörundarlit Hungr” – eller ”Hörande kropps hunger” – lit betyder kropp – och Hel är alltså inte blek, inte likfärgad, inte rutten men just levande och hudfärgad till hälften. Visserligen står det också att ”hon är ökänd, och hennes utseende är bistert och grymt” men bara för detta, så behöver vi inte alls tänka oss Hel som  ond, eller skräckinjagande… Det står helt enkelt ingenting sådant i källorna.. Vad man ville uttryckta, däremot, var att Hel kunde höra och se, och alltså helt och hållet såg ut som en levande människa, och det var ju också på det viset de döda gestaltade sig, om de alls kom tillbaka till de levandes Värld – det fanns helt enkelt ”ingen skillnad” påv ad vi kan kalla en vålnad eller en levande människa – möjligen kunde de döa uppfattas som skuggliknande, men glöm alla vita lakan, skelett och annat sådant trams.. Så ser de döda inte ut, inte Hel heller. Möjligen ser hon ut såhär:

32f724f76ab1169985ebb136eeae6b1aEn sannare Bild av hel, som Norska tecknare skildrat henne ?

2ac42e063e3f251c4f6628e64ad8fad1

Sannare vore, att se Hel som en blandning av ljus och mörker, snarare än något ont..

Ganska få bildkonstnärer, poeter och författare har skildrat den sanna Hel – ”Our lady of light and darkness” (termen kommer inte från mig, men från de amerikanska helstroende) som hon verkligen borde se ut, eller som hon är. Döden är knappast farlig, men oundviklig, och inte något att vara rädd för. Hels rike är en varm, inbjudande plats med stora och rymliga salar. Christina Rosetti, den brittiska artonhundratalsdiktarinnan, som svärmade för allt keltiskt, uttryckte nog saken bäst, helt utan skräck, helt utan rädsla – och de kristnas äckliga, motbjudande zombies, djävlar och demoner Varför kunde vi inte alla se döden så ?

Does the road wind up-hill all the way?
   Yes, to the very end.
Will the day’s journey take the whole long day?
   From morn to night, my friend.
But is there for the night a resting-place?
   A roof for when the slow dark hours begin.
May not the darkness hide it from my face?
   You cannot miss that inn.
Shall I meet other wayfarers at night?
   Those who have gone before.
Then must I knock, or call when just in sight?
   They will not keep you standing at that door.
Shall I find comfort, travel-sore and weak?
   Of labour you shall find the sum.
Will there be beds for me and all who seek?
   Yea, beds for all who come.

s168-mor-repro

Profilbild för Okänd

”Veturnætur” har ALDRIG firats i Östnorden eller Sverige…

Förvirringen här i Midgårds dalar är närapå total, detta år 2025 – inte bara i Sverige. På blogg efter blogg på vårt språk upprepar man Wikipdias dumheter om att det gamla svenska månadsnamnet för Oktober skulle vara ”Slaktmånad” fast alla redan vet, att det är November eller månaden närmast före Jul-månad som är Slaktmånaden. Att Oktober heter Lövmånad på vårt språk tycks man helt ha glömt bort, liksom att September heter Höstmånad efter inhöstandet eller Skörden, som vanligen är färdig i de flesta delar av landet innan hösten börjar på allvar. Ingen bonde eller hederlig svensk har heller börjat med någon slakt innan frosten och tjälen är i backen – och det är den vanligen INTE i Oktober månad.

Vem vet väl vad för slags klockren idioti som kommer härnäst… Kommer man försöka byta plats på Höstdagjämningen eller Vårdagjämningen också ??

Höstdagjämningspunkten, the autumnal equinox, passerade Stockholms horisont exakt klockan 20.19, måndagen den 29 September, 

Vi kan nu också konstatera att meterologisk höst råder i hela landet, enligt SMHI. Verklig höst infaller nämligen bara och endast bara när dygnets medeltemperatur går ned under 10 grader, och gnällande och kältrande om ”Öööhuu buuuhuu Kliii-maat-föräääh-ndringar” lönar sig inte alls. På Bronsåldern var årsmedeltemperaturen i Norden cirka fem grader varmare än nu. Ändå klarade man sig bra – med Bronsålderns teknik… Djur och växtlighet anpassade sig också – och tranorna flög väl söderut då med – får vi förmoda. Idag har vi Hedningar både hört och sett deras flykt över Mälardalen.

 

8 Oktober rådde Höst i Hela Sverige, utom ett par smärre områden på Gotland, Öland och i Skåne

 

Man har också basunerat ut – via AI och tjatande, chattande ”bottar” att Höstmånadens eller Oktobers Fullmåne skulle heta ”Skördemånen” vilket är rent nonsens, eftersom det är fullmånen i September som vanligen benämnes så.

Alvablotet – som vi har skrivit mycket om – infaller i början av November – detta år den 5:e – eftersom det råkar vara Alvafull eller första fullmånen i den verkliga slaktmånaden då. Höstblot hålls lämpligen i September eller Oktober – vilket var och en som är vid sina sinnens fulla bruk nog kan förstå – medan Skördeblotet tillhör Tor (Olofsdagen, i Augusti) när skördandet inleds – och inte efteråt. Någon ”Thanksgiving” har aldrig någonsin funnits inom Asatro eller Nordisk Hedendom, och det halvdebila lallandet från ”fornsedens” alltmer fåtaliga proselyter, new age osv kan vi glömma..

Om ni inte ens vet vad Alvablot innebär, hänvisar vi er till denna sida och nästa... – för vi har skrivit mycket om höstens blot förr om åren, och vad som står där gäller fortfarande… och för evig tid… Men – det råder vi er alla – håll ISÄR Skördeblot och Höstblot, för det är olika saker – som inte ska blandas ihop med Alvablotet, och de dödas tid kring det som blev det kristna ”allhelgona” fast det aldrig funnits några riktiga helgon, då människosläktet är halvt, nu som förr – så är Hávamáls ord i vissa översättningar – och det stämmer förvisso.

29 September kunde de kristna – och lantbor i Uppland samt några andra landskap i Svealand och Götaland – fira Mickelsmäss, vilket är den rätta tiden för höstmarknader och statares samt tjänstefolks flyttningsdag, ifall vi talar om tiden från sådär 1700-talet till långt in på 1900-talet. Läs Jan Fridegård eller Per Anders Fogelström, så får ni se ! Vi hedningar firar inget sådant tjafs, för vi säger aldrig upp våra löften till makterna och Asatron – men på marknad kan vi gärna gå, om det finns något där som alls är värt att handla eller köpa. Dessutom hade den Hedning, som skriver dessa rader en gång för länge sen god vän som hette ”Mickels” i efternamn, men han var ingen ”frimicklare”, utan en ärlig man och en hederlig, bra karl, om än han inte kom från St Mikkeli i Savolax och skogsfinnarnas land, där man inte har vansläktats.

Vi minns alla dem, som delat arbete, vardag och bröd med oss – för sådan är vår tro.

 

Medan new age-folket gått vilse i sin synkretism, och ”fornseddarna” fortfarande inte kan enas om en riktig kalender, vill Nordiska Asa Samfundet nu ”sälja på” oss svenskar en märklig nymodighet västerifrån – som ALDRIG tidigare firats i vårt land. Det gäller ”Veturnaettir” eller ”Winter Nights” för de amerikanska Asatroende, som vi i Samfundet Särimner aldrig skulle drömma om att beblanda oss med, ty de flesta som kommer från Trumpilandia är INTE fränder. Även det Isländska Asatruafelagidh har alltid gjort samma ställningstagande vad hela Nordamerika och den Anglosaxiska världen med allt vad dess populär- och vulgärkultur gäller.

Några ”Vinternätter” infaller inte alls i Östnorden under Oktober, undantaget kanske dess allra nordligaste delar – och något Asatroget blot med det namnet är aldrig belagt ur Svenska, Finska, Baltiska, Danska eller andra källor. Endast de Isländska sagornas uppgifter nämner detta blot, som skulle ha skett exakt på Calixtus-dagen för de kristna, alltså den 14 Oktober enligt moderna datum – den dag då Björnen enligt Norrländsk folktro går in i Idet, för att komma ut först på Tiburtius-dagen, den 14 April. De Isländska källorna är dock rikhaltiga  – Gísla sögu Súrssonar, Laxdælu, Reykdæla sögu, Njála och Landnámu  nämner alla Vetrnaettir, mestadels som en tidsangivelse på året, och inte mer. Det är fullständigt obegripligt hur vissa samfund helt avvisar solstånd och dagjämningar med den enda motiveringen att detta skulle vara ett ”wiccanskt” bruk eller en sedvänja från bondestenålder, men att de själva sedan vill fira övergången från sommarhalvår till vinterhalvår med svag eller ingen motivering alls – ”Vinternätterna” är onekligen ett årstidsbundet blot, men det tillkom på Island och i en Nordatlantisk, Väst-Nordisk miljö (omfattande Island, Norge, Färeöarna, Orkney, Skottland, Danelagen i England och Frisland – med Värmland, Dalsland och Härjedalen samt Jämtland som ”gränsområden” i Sverige)

Isländska Wikipedia uppger att bröllop firades vid Vinternätterna under sen tid – antagligen beroende på höstmarknaderna, och det faktum att Alvablotets tid är direkt olämplig för sådant – bröllop tillhör ju årets ljusa tid och sommarhalvan på året, så detta var sista chansen att alls gifta sig innan Vintern kom på allvar. Sagorna nämner också Knattleik eller bollspel, samt att Gisle – den fredlöse huvudpersonen i Gisla Saga – fäste sig vid kvinnan Vebjörg i Danmark vid denna tid – men det är också allt.

NAS-arna har inte haft någon framgång i sitt blinda efterapande av Amerikaner och därmed likställda, detta år – och de lär nog inte få det i framtiden heller.  När endast 6 blotlag försöker fira det helt nyinstiftade arrangemanget – som inte hör hemma i Sverige och inte följer någon svensk hednisk kalender – och tre av de blotlagen får ställa in alltsammans, undrar man vad det över 3000 medlemmar starka Nordiska Asa Samfundet egentligen försöker åstadkomma, men för all del – i Värmland finns en vettig gode, med heltidsanställning på RAÄ (Riksantikvarieämbetet) till vardags – och så får vi inte glömma våra fränder bland Jämtarna.

De har alla orsak att fira, eftersom de är Västsvenskar och därmed kan räkna sig till Västnorden, men 1000 medlemmar i Samfundet Särimner firar antingen på höstdagjämningen, 29 September i år, eller 14 Oktober – och inte alls den 11:e.