Det var en man, som hette Heden. Hedning var han, och Asatroende hade han alltid varit. Han omfattade ingen ”forn sed” eller andra sentida förvanskningar som kristet folk skapat i sin ondska och dumhet, ty han visste vad som menades med att ”Trua a Asaom ok Ölfvom” som det står i Eddan, och vad som menas med trofasthet, Treue, Troth, ty han hade färdats långt i Världen, och talade mångahanda språk, som talas hos Frankerna och i de Välska länderna. Han kunde Norröna och Dansk Tunga, men han var född i Svitljod, Sveafolkets land, och deras språk och detta folk var honom kärast av dem alla.

Men tiderna var inte goda och kristet folk var inte vänliga mot honom, än mindre inkräktarna från Särkland och de alltför många, som kommit från Jorsalas trakter Nu hade han dragit sig undan till en liten gård på landet, där hans eld ännu brann och som var föga mer än en parstuga, men där hade han det bra, oavsett vilket oknytt och vilka makter som än strök förbi utanför stugknuten. Ved saknade han inte, lika lite som vatten, ty på baksidan av hans gård och på själva tunet fanns en stor brunn, som förblev ofrusen, trots att det ömsom var den hårdaste vinter och ömsom blidväder.

Julen var kommen, och som bäst förberedde han sig för Solståndet och dess långa natt, då Jul rätteligen bör firas, och det sägs att de dödas skuggor och anfäder och anmödrar visar sig. Heden räddes inte sådant, ty han var Hedning, som vi sagt. Fram på bordet satte han nu en saltad skinka, och hårda brödkakor, ja han skulle duka upp en Julhög åt sig själv, men också en åt de som kanske kunde gästa honom i den mörka natten, antingen de nu var levande från Midgård, eller kanske skuggor från Hel. Nattens första timme hade fallit, och arton långa timmar skulle förflyta innan det blev dag igen, för så lång var natten i den trakt av Nordanlanden, där den ensamme hedningen hade att bygga och bo, och där han helst dvaldes.

Då hörde han ett svagt knackande på stugans dörr, knappt så starkt att det ens kunde märkas. Han drog bommar och lås ifrån, och såg att det stod en liten parvel med en korg i handen utanför, genomvåt upp till knäna, och med ett par dåliga näverskor, som knappt skulle passa ett sexårs barn. ”Vem är du, och var kommer du ifrån ?” frågade Heden det lilla barnet.

– Det vill jag inte säga, svarade parveln, men jag kommer för att byta till mig lite Julmat, för mor därhemma sa att jag måste göra så.

– Då har du gått mycket långt, sporde Heden. Men, kom in och sätt dig vid spisen, så kall och frusen  som du ser ut. Dåliga är dina skor, och lite har du i påsen. Låt oss se, vad jag själv kan ge dig för byte, så du får skäl för mödan, nu när du ändå är här. Barnet visade honom ett stort rött äpple, som verkade mycket smakligt. Själv hade Heden endast vinteräpplen, kvitten och vilda äpplen som växte i skogen, men han visste var han kunde plocka dem. Han hade också valnötter, ty trots kylan fanns en skyddad Lund så tät alldeles nära invid, och norr om den låg en stor gravhög, där kanske många män eller mäktiga kvinnor en gång var lagda och vigda till vila, aldrig signade av någon kristpräst, men mälda över av Godar och Gydjor i årdaga och fordomtid.

Heden mindes sin egen släkt, och tänkte på sin äldsta syster. Tre döttrar och en son hade hon fått, och alla var de vuxna redan. Rida kunde alla systrarna tre, och deras mor än bättre. Hon var sådan till sinnet, att hon kunde bära sköld framför sig på hästryggen och fulla folkvapen, trots ett hårt öde. Han mindes två tvillingbröder, som fanns i hans egen ätt, men de var längesen döda nu. Alltid tävlade de om vem som var den bäste bland dem, alltid slogs de, trätte gjorde de ständigt, och stundom såg det ut som den ene bland dem – Hednings egen far – skulle vinna, medan brodern tappade, och lika ofta vann brodern, fast de båda tog sällsamma vägar genom livet, och nära nog blev förgivna av ond dryck, eller av de allra sämsta kvinnor. Heden dömde för sin del ingen av sina ättemän eller ättekvinnor för hårt. Före de två släktled som senast levt i Midgårds dalar fanns bara hederliga odalmän och deras hustrur i Hedens släkt, och inte mindre än sex led hade levat här på jorden, sedan Hedens eget namn kom in i ätten. Den sjunde sonen efter en sjunde son hade kunnat få samma namn, och kanske blivit en trollkunnig man, om nu sagorna talade sanning, men söner hade Heden inga. Kvinnor hade han mött, vackra lika väl som fula, de av ett sturskt sinne och de som var mjuka och vänliga till sättet, mest i Österled, där han ofta varit, lika väl som i väst. Han mindes dem alla, men han saknade ingen.

Parveln spratt till, där han satt på sin pall nära elden, som brann bredvid spiseln. Heden glömde sina egna tankar med ens.

– Nu bränner du nästan fötterna, eftersom du har satt dem för nära eldstaden; sade Heden. Och så var det också, därför att hans gäst vinglade på den trebenta pall, som fanns i köket, och hade lagt upp läggarna sina på eldstaden. De alltför stora skorna hade pojken tagit av sig redan, strumpor hade han inga, men byxorna av sliten och väl använd vadmal var nästan torra nu, ty ulltyg torkar snabbast i värme av all sorts väv, som kan brukas till kläder, bara man torkar det vid öppen eld. Heden skar en tjock skiva av Julskinkan, nästan två tum bred och tog fram en brödlev – bakad på äkta vört, för Heden kunde också brygga gott öl – och gav sin gäst allt detta, och mera därtill. Han hämtade lite julhalm, som låg ren och fin på golvet i storstugan, och två linnetrasor, som han hade till att svepa torrfisk i.

Då sken parveln upp och tackade för gåvorna, som Heden hade givit. Innan hans värd ens hann säga något mer var parveln redan till hälften försvunnen, märkligt nog. Han hälsade den gamle Hedningen med enkla ord, för allt han sa var ”God Jul” och så sprang han ut i mörkret, så snart Heden öppnat porten åt honom.

Heden hade lutat sin torrfisk med släckt kalk, och aska kunde han ju hämta från eldstaden. Lutfisk gjorde han alltid i en trätunna utanför farstun, där den stod säkert under ett lock, säkrad med en sten. Kallt vatten att begjuta fisken med kunde han få så gott som varje dag, för mitt ute på gårdstunet stod pumpsvängeln ännu, en lång stång som kastade en kantig skugga på husväggen, det var stjärnklart nu och det gick emot sen kväll. Heden tänkte på hur han skulle få allting färdigt. Skulle fränderna visa sig i Julnatten, trots allt ? Alla de som gått, de som kommit. De levande, och gudarna själva. Arton timmar lång var själva Julnatten i Nordanlanden, så lång, och längre norrut räckte den inte bara i dagar, utan i flera veckor och månader, eftersom solen alltid sjönk långt under synranden, såhär års.  Vidskeplig var Heden inte, men arton eller två gånger nio – Naud-runans tal – det talet blir hästrunan, Eh som lärda män i sunnanlanden kallar Equus, och det betyder häst. Och naud, eller nödrunan liknar någon, som blivit stungen med spjut – den tillhör själve Jolner eller Julafar, han som gör så att det blir Jul.

Kanhända den främste av gudar i Asarnas skada nu skulle visa sig – kanske inte.

Hedning sysslade vidare med sin fisk, bytte vatten på den en allra sista gång, och lade upp den på ett träfat, lagom varm och smaklig. Inte ens sås, peppar och senapskorn att mala i träskål med en tung järnkula saknades i Hedens hushåll, och medan han malde, sittande på sin enda goda köksstol med träfatet i knäet och for runt runt, som jord runt sol, eller som Sköll och Hate – dessa två Vargar – varje dag jagar Solen, då den far över himlen.

Han mindes den svarthåriga, hon som han hållit av mest av alla. Han hade mött henne vid utloppet av den flod, som Greker kallar Borystenes, och som flyter mot Miklagård och rinner ut i ett Svart Hav. Hon hade inte talat något språk, utom sitt eget – och hon talade högst ogärna eller sällan. Hon hade varit god emot honom, som kommit så långväga ifrån. Aldrig ett ont ord hade hon till svar, och om det var som hon då och då blivit stum, var det inte av kärlek eller för Hedens skull, utan för att han omnämnt sådant för henne, varom hon inte ville tala, eller alls ville någonting säga. Hennes ögon hade varit milda och klara, hon kom från den stad som är byggd av den vitaste marmorsten och som låg vid Kimbrernas näs, där goterna byggde för längesen. Var fanns hon nu ? Kanske hon längesen var död. Onda tider rådde i Österled med, och alla floder från Adelgjuborg och söderut var nu stängda. Mandråp och ofred hörde till dagen, nu som förr, tänkte Heden – men det kom för honom att den svarthåriga kanske var en Gydja av sitt eget folk, eller rentav Vala, och kunde se det som skulle komma. Kanske var det därför hon ingenting sa, och talade sällan. Hennes ögon hade varit så mörka, och sällsamt klara, som vattenspegeln i en brunn, eller det hav, som kallas det Svarta. En man hade kunnat drunkna i dem, ty kvinnors ögon kan ibland ha en sällsam makt. Och kanske liknade den svarthåriga moder Frigg, Valhalls husfru och fullmäktiga härskarinna. I ett nu tänkte han på en kvinna ur sin egen släkt, sin Edda, inte Elle – för det är ju skillnad också på gamla kvinnor, och vad de kan se eller inte se.

Knappt hade han kommit så långt, förrän pumpsvängeln gnisslade till därute, precis som någon hade satt sig på den.

Nu var nattens femte timme inne redan, det var bara fyra timmar kvar till Midnatt, vid Solståndet i Midvintertid. Därute stod en gammal kärring, med en söndrig brödspade i handen. ”Tror han att jag hinner till Roms portar innan kvällen ?” kraxade kärringen, och hostade till.

Nu var det Hedens tur att tystna, och inte veta vad han skulle svara.

”Hör nu han, ska han inte bjuda mig in, istället för att låta gammalt folk stå härute i kylan”. Den gamla hostade och stampade i snön, ihärdigt och länge trots sin ålder. Hedningen bjöd henne stiga in, och inne i köket var det nu riktigt varmt, där grytor med skinkspad och långkål kokade. Snart skulle Heden ha sin egen Julhög färdig, och så skulle det bara vara att lägga upp de godbitar, som Asar, Vaner och de döda borde få till skänks.

Men den gamla förekom honom. Genast satte hon sig ned på den bästa stolen i storstugan, ja mitt på Hedens Högsäte, där han själv var van att sitta, och knappt hade hon kommit in i storstuga och sal förrän hon grabbat för sig av smör och bröd och druckit ur den trästånka med gott gammalt julöl som stod framme på bordet, ja också svept det enda glas som fanns i huset, det som kunde fyllas med Vinum Ustum eller det brända vinet, som fanns i Gårdarike eller Svtjod hin Mikla, och som kommit dit från Särkland och det land som heter Aegyptus, där det brända vinet allra först såg dagens ljus, långt långt innan Vitekrist ens sades vara född, och Kristprästers svek fyllde Svitjod. Men lögner var det som de kom med, och inget annat, ty det fanns ingen Vitekrist. Det var vår Hedning helt säker på.

”Ska det vara skick – här finns ju varken kött eller fisk klart till Julenatt – Har han inte folkvett ens ?”

Den gamla klagade ljudligt, som kärringar har för vana och sed. ”Ack ack – Ock Ock” skrockade hon belåtet, och slickade sig girigt om munnen och de torra läpparna.

”Hur är det, grannas mor ?” svarade Heden, och skar ännu en bit av sin Julskinka åt den gamla, men bara en tum tjock istället för två, den här gången. ”Skulle hon inte till Rom, eller kanske Romfartuna ? Och var ställde hon brödspaden, eller var det en raka, att rensa i spisen med ?”

Med ens for kärringen upp. En järnten var det, och inget annat ! skrek hon, Så slog hon järntenen i bordet med dunder och med brak så att hela flaskan med Vinum Ustum, som Hedningen själv bränt gick i tusen bitar, och så rusade hon på dörren, sköt bommen åt sidan och vräkte upp den. Undan gick det, ja rent vidunderligt fort. Så rusade den gamla gumman ut ur huset, rakt ut på tunet och grep tag i brunnens svängel, innan Heden ens hunnit halvvägs efter. Det tycktes honom som hon försvann rätt upp i skyn, men Heden fick se att det bara var Norrsken som sprakade däruppe, med ett grönt skimmer som kom och var borta med ens, som hade det varit ett järtecken.

Natten led, och det var vid den sjätte timmen redan. Det var sent. Bara tre timmar stod enslingen i stugan till buds, innan Midnatt skulle råda, Midnatt på Solståndets dag, i denna långa vinter och vaknatt. Han sopade undan golvhalmen, plockade undan de största skärvorna av glas, de som djur och människor kunnat skära sig på, och som inte heller passade för småfolk och barnafötter. Så tog han fatet med långkål, den skinka som var kvar, nya levar och kakor av både vörtbröd och grovt, bakat på korn och råg, för vete hade han inte. Kakor av havre fanns, men inte vitt bröd, för här rådde inte sötebrödsdagar denna Jul, lika lite som andra Jular.

Men många var ändå rätterna, senapen var mald, rökta korvar och blodmat saknades inte heller, liksom hela Äpplen, Valnötter och nötter av hassel och andra träd, ja också bärmos och sylta av kalv. Allt stod nu på detta Hedniska Julbord, och äntligen var det dukat till Julnatten i Storstugan. Själv hade Heden bara en skiva kavring och några skivor av den allra bästa hästkorven och det rökta kvar, men också detta, som inte var mer än att det rymdes i en liten träskål, var ändå nog. Han lät sig väl smaka.

Men vad var det för Norrsken, eller fladdrande låga han tyckt sig se på himlen ? Några kallar dem Vaferlågor, och det är den offereld eller irrande låga, som omger Midgårds krets, som man kan se på himlen. Det visste redan förfäder och Hedningens fäder, och de gissade alla rätt, om de ens hade gissat. ”Kormt och Ormt och Karlögar två, Tor skall dem alla vada”. Blixt och åska var av samma väsen som Norrsken, se det visste redan de gamla, i Nordens forntid, medan söderns barn ännu lallade omkring i sina öknar, och jollrade som nyfödda, bräkande får. Med ens fick han avsmak för alltsammans, för vad var Jesoxarna eller Profetens barn annat än att spy åt ?

Han tog en klunk av ölet, och sköljde bort tankarna på all drägg.

Bäst att se till hur det var därute. Pumpsvängeln hade rört sig – hade björkvidjan som höll den fästad och lät den stå snett uppåt, likt en till hälften störtad fura kanske gått av, eller halkat ned ? Skorna åkte på i en hast, gjorda av garvat ryssläder, svartsmorda med en blandning av tjära och bivax från en närbelägen gård, där man stöpte ljus och pråsor, smala stickor av skirat vax till att sätta i väggen. Och så himlens ljus, som glänste därute. Stjärnorna, och de vita drivorna i natten. Snön som återkastade allt, och lät allt skina med ett blåaktigt sken. Till och med människors ansikten, för i klart månsken om vintern går det inte att se, om livets röda färg sitter på en människas kinder.

Han såg upp emot skyn, ensam under stjärnorna. Så vände han sitt anlete nedåt, och var stilla, som om han suttit ute. Det fanns år då han gått årsgång, men till den kära gravhögen, den stora; den som kallades Haraldshögen av somliga, och som låg vid en nu sinad källa, som de kristna i grannskapet förstört. De hade dikat ut på höjden söder om den, borrat efter vatten och inte låtit något finnas kvar, som kunde minna om över tre årtusenden av mänsklig bygd, om alla Odalmän och hederligt folk, som levat här – ja till och med dem, som varit tvingade att vara kristna. Svinnegarn hette källan, och nu var den torrlagd och borta för alltid.

Det syntes ljus på himlen, österut och söderut. På andra sidan Mälaren, den sjö vars vågor kan tala och klucka, ja just Mäla. ”Att mäla tarvt, eller tiga”. Att säga vad som måste sägas, eller ingenting alls. Den svarthåriga kom i hans tankar igen, han hade skjutit undan henne, försökt glömma, både denna Julnatt och andra. Hon hade aldrig förskjutit honom, de hade skilts som vänner, nu var hon nästan borta, borta i Gårdarike vid Kimbrike Chersonnesos, och den stora flod, som greker kallar Borystenes, och som flyter söderut, bara söderut. Mannen, som kallades Heden ville inte mera tänka på det.

Färglös var skuggan, skuggan av en kvinna, hans egen skugga på  den vita snön, kvar fanns bara vita drivor. Hur många år hade förflutit ? Nästan tjugo.

Men sprakandet på himlen i syd och öst var inte längre grönt, inte fladdrande norrsken utan lågor av eld. Det brann därborta. Rök steg emot himlen, på andra sidan skogen, den kom närmare ju längre natten led. Heden kunde nästan känna lukten av den.

Det kom en man från väst, gående över fältet framför Hedningens gård. Han bar en klövjesäck på ena axeln, en stadig rem om livet, och en ryggsäck. Svärd hade han vid sidan, och en hjälm på huvudet. Allt detta kunde Heden se på avstånd, i det klara månskenet, och varje del av mannen och det han bar stod skarpt tecknad emot det vita. Mannen kom närmare och närmare.

Hedningen väntade, lutad emot den husknut, som vette mot norr och väst. Här stod man skyddad för takdropp eller frost, för den allra lättaste yrsnö hade börjat dala, fast det inte fykte, som när snö ryker i stormen.

Främlingen var framme, och stod framför honom redan. ”Känner du inte igen mig ?” sporde han. Hans ansikte lyste blåvitt i månskenet. Hela karlen var grå, men det var ändå en ung man, som stod framför honom. Rejäla kängor – men varför hade han ett fult sår, och en lång skårsa i den rock han bar, på höger axel, inte den vänstra. Höger axel är där män bär bågar, stänger och spjut – det vet nästan alla. ”Jo,” sade hedningen. ”Jag känner igen dig. Jag känner också ditt namn. Sven hette du, men du är redan död. Du dog i Österled, och kom aldrig tillbaka. Du är en av tolv, och kanske mer än så – som jag mist. Somliga dog hemma. Andra åt alla väderstreck till. Tolv vänner, tolv män som jag kände mer eller mindre väl, javisst, men vänner lika fullt. Kanske som folk är mest, innan jag lärde känna dem, men i nöden prövas vännen, heter det ju. En dog på en gata i en stad, utanför sitt eget hus och ingen hall eller gård, för den byggningen var inte ens av trä, utan stenar. Och en kördes ihjäl, gående bredvid sin kvinna och sin yngste son, av någon som ville honom illa, bara för hans klädedräkts skull, och den sorts skrud han fått att bära genom livet.

”Det var en sörlänning” sade den främmande. ”Han gjorde det. Han dräpte mannen, en av de som kom hem” – Men du din Hundhedning har suttit stilla alltför länge, inga färder har du gjort på senare år, inget har du vunnit av ära, ganska lite har du av gods och guld. Tror du inte jag känner dina tankar ? Du är dig lik, i medgång som i motgång, i ny som i nedan… Till slut blir du nog din egen lyckas överman, och faller därför död ned, som jag själv fick göra.” Hedningen tyckte, att främlingens läppar formades till skuggan av ett leende, men inom sig trodde han sig ha sett alldeles fel, för främlingens ansikte var lika stelt och uttryckslöst som förut. Så med ens kom han sig för, och visste genast vad han skulle svara.

”Levande eller död.” I natt kvittar det lika. Kom in, broder ! Jag har inte mycket kvar att ge dig, det är sant – och lika lite tycker jag mig ha uträttat. Allt är sanning som du säger, ingenting har du lagt till, lämnat ute eller förvanskat. Men för din skull, vad som sker och ska komma, ska jag dela allt. Husrum har jag att ge, ditt sår kan jag förbinda. Sådant har jag gjort förr, och hugg, slag eller stick förstår jag mig på.

Främlingen stod rak, i din fina drivsnön framför gårdshörnet. ”Din hjälp behöver jag inte. Det är redan försent. Som du säger är jag redan död, det kan du själv också se. Jag, och fler än de tolv du är god nog till att minnas. Men i alla tider har vi varit flera. Så har det varit i alla land, så är det och så kommer det nog alltid till att vara. För ut vad du nu har av guld eller linnetrasor att svepa mig i – för somliga har kallat dig förrädare, du som satt hemma – och mången gör väl så än !”

Hedningen log. ”Det var väl hårda ord, men dem kan jag ta – och göra mig ett gott råd eller bokslut av, innan året är till ända. Men du, som varit min broder och likt jag har sett nog av Mörkmän, ska du inte ens stiga in ?”

Främlingen vände sig bort, och såg mot söder och mot öst, där eldar brann, långt söder om den sjö som kallas Lögen eller Mälaren, ett litet innanhav, en sötvattenssjö som knappt duger till att tvätta sig i, eller ens till friskt vintervatten att hälla på torrfisken för att koka lut med. Sotflagor drev i luften, vid yttersta synranden syntes fortfarande röken efter städer och gårdar i brand. -Din hjälp behöver jag inte,  sade den främmande och inte behöver jag stanna i din stuga över Julnatten heller. Jag har bättre saker för mig, och vill hinna mer, innan denna natt är över. Heden svarade, att han förstod. Allt efter det att tiden gick och natten led, syntes det honom klarare och klarare vad han fått se och vad han fått vara med om, denna Julars Jul och andra, när tidens hjul stjälptes över ända, och allt stod stilla eller började om.

Det tycktes honom, som om främlingen sträckte fram sin högra hand. Han skyndade in, och gick till det väggskåp, där linnetrasorna fanns, lagda i långa bindor. Så fick han tak i en bit gammal bordduk, och gick ut till mannen som hade hetat Sven, men som en gång varit i flock och farnöte med honom, ja hans fälagi och broder, då de ägt ett skepp och seglat det tillsammans. Inga fler var strådöda eller döda av annan orsak på den resan, vad Heden kunde minnas, men denna vaknatt och julnatt gjorde det kanske detsamma. ”Stjärnorna kvittar det lika, om någon är född eller död”. Och vinterns stjärnor lyste ännu därute.

Han förband den främmande, och lät honom ta rock och blodig skjorta av sig. Han lade bindorna som man skall, runt höger axel och skulle just fästa den gröna trasan till bordduk runt främlingens arm, efter det att skjorta och rock åkt på igen, när den andre sträckte fram höger arm som förut, och grep tag i Hedens armbåge. Heden gjorde likadant. Så fattade de varandra om varandras högerarmar, intill armbågen, som bröder gör, när de är vänner och slåss för samma sak, eller står i samma hird, som härfolk.

Och främlingen gick bort, och försvann över fälten.

Natten led framåt emot dag. Det var redan över midnatt. Snart skulle en ny dag gry i öster – och endast Hedningen var vaken.

Nu hördes där storm och gny på avstånd, och det tycktes som den fina yrsnön format sig till en dimma, tät och ogenomtränglig. Det dagades. Himlen ljusnade, och där hördes klapper av hovar – men för Heden, som ännu stod på den frusna och snötäckta marken framför sin stuga, tycktes det som det varit fler än en häst, ja rent av två. Åtta hovar – men slog de emot marken, inte mot moln eller dimma.

Nu såg han ryttaren. Jolner själv, han med hundra och åter hundra namn. Spjutguden, Hangantyr – han som också kallas Valfader och Oden eller Wothan, ja Woden och hos de kristna Oon. Inte ond, och aldrig i vrede. Lugn och värdig trädde guden fram, och såg på den dödlige.

”Ditt öde skall du inte få veta, men du ska få spörja och ana” sade Asarnas förste. Hans röst var som en gammal mans röst, men ändå som sorlet av stora vatten. Som många floder som kringflyter Kringla Heimsins, eller det som är Världen hel och hållen, hela Midgård och Elivågor och Vaferlågor där bortom, till Vinter och Mörker, ja till själva Ginnungagap och okända ting där bortom. Hedningen varken ville eller kunde svara. Han hade inte det minsta bruk för sin stämma eller några ord, eftersom Fimbultyr och Gagnråd redan kunde läsa alla hans tankar, se hela hans Hug och Hamn tillika, och omfatta allt. ”Men Allfader var du ändå aldrig!” tänkte Heden, för med denna gudom var han välbekant.

”Nej, Allfader är jag inte” skrattade han, som kallas Sidhatt, och Hrosshårsgrane. ”Bara kristet folk och några enstaka dårar från Vinland kallar mig så”. Inget  har de fått att veta, dummare och än mer vettlösa än Ask och Embla innan de fick liv och var trästockar – Men denna Julnatt har du, som kallats Hedning bestått provet. Jag sände sig barnet, och förvände så synen på dig, att du inte längre kunde se vad som var sant eller falskt. Du ska veta, att jag en gång bar namnet Vesna och hette Vecha, det namn som jag bar hos Rind.

”Så du var också kärringen, som kom utklädd till häxa, och i en gammal kvinnas skickelse ?”

Ja, svarade Skratte, han vars skratt är genomträngande, isar märg och ben och ekar över klippstup och höga fjäll. Jag är också den som kallas Svipdag, ty ung var jag fordom, och inför Freja var jag en Ungersven. Jag var krigaren, som du såg, jag är siaren och sierskan, Viktin och barnet, mera ser jag än Atlar kind och Midgårds alla släkten, okänd träder jag fram, dryck fick jag ur Mimers brunn och Odröder.

”Arton och Nio är din tal, två hästar göms i Eh-runan, åtta är Sleipners hovar, åtta ben bär en likbår, två gånger Nödens genomstunga runa blir också arton, om man tar nio två gånger” tänkte Heden vidare.

Tvegge och Tredje log genom sitt långa skägg, och myste. ”Det är väl att du lärt dig räkna, men det är bara en konst bland många..”

”Får jag då skåda Särimner till slut, och följa dig till Valhalls härlighet” frågade Heden, men i hug och tanke kom han ihåg, att det inte lönade sig att fråga. Svaret var närapå givet redan. ”Dig skall somligt fattas” sade honom Oden. Rik blir du aldrig, till Sessrumnirs stora salar och Folkvangs stora slätter, Folkets Vångar där Freja bor får du nog heller inte se, när din tid är ute. Ära och Guld blev dig aldrig beskärt, o Hedning ! Du kommer inte till Heidruns dryck och får inte se Lärad, eller det träd som svalkar Valfaders sal, och heller kan ni dödliga inte förstå eller fatta vidden av Yggdrasil, trädet som alltid skjuter en ny kvist, där en händelse sker och orsak och verkan gäller, så framt inte makterna välver tidens hjul ånyo, eller Nornorna ändrar sig, och låter din livstråd trassla som aldrig förr. Men, blir dig ödet väl beskärt, och är Verdandi – yngst och inte mellerst av systrar tre dig huld, så klipper inte Skuld av med sin ullsax vad Urd redan gett.

Sitt Öde känner ingen, är det sagt – och så skall det vara, intill makternas fall och Ragnarök.

Till Brage och Idun, eller till Saga i Sökkvabäck, tänkte den Hedning vars namn var Heden. Dit ville jag komma, om det går mig väl.

Guden med åter hundra och hundra namn klev upp på sin åttafotade häst, och lämnade honom. Hedningen var inte osäll, och hade denna Julnatt fått se och varsna det som är få förunnat, och så slutar sagan, denna Jul och alla andra, tills trettio år eller något mer har förflutit på den gröna Jorden, den som föds åter varje år, men som även den har många heiten, främst av dem Gefjon, Hertha eller Rind.