Idag har Gerd namnsdag enligt den svenska almanackan. Hon kallas även Jord, Hertha, Nerthus, Njärd och många andra namn förutom det – men trots sk ”pingstvänner”, muslimer och alla kristna; så lever hon alltjämt, och Våren kommer till vårt land helt utan att några påstått ”allsmäktiga” gudar behöver vara inblandade i den saken.
Även Gerds älskade, den store Vanen Yngve-Frej, går bra att ära på denna dag. Vi citerar ur Vilhelm Mobergs klassiska skådespel ”Gudens Hustru” från 1946:
Om våren stiger han med stora ljuset, med solens gång och skinande. Han växer upp ur vädren och värmer och strålar. Hans träd spricker, hans marker blommar, hans strömmar flödar, hans åker står grön. När ormbunkens blomma slår ut i den kortaste natten, då är hans makt full. Då vänder han om med solen.”
Vilhelm Moberg skrev också en egen svensk historia, och boken ”Svensk Strävan” ur vilken vi hämtar följande tänkvärda ord – kanske lite dystra, men så länge Moder Jord eller Gerd finns, föds då inte vi alla åter. Gerd och Frej var ett gift par – varandras motsatser – lika väl som gamle Ville – en man som dock på slutet sökte sig till havet, vattnet och Roslagen – som den Viking, Svensk och Hedning han innerst inne var..
Höstregnen har kommit en smula tidigt i år, och man tjuter och skriker i pressen över klimatförändringar – som förvisso drabbat Norge mycket hårt, liksom också delar av vårt eget land. Men hur det än är, är det ofta gott nog att ägna sig åt källforskning, om det så gäller skogsbränder på Hawaii eller Vulkanutbrott på Island – eller snart sagt vilken plötslig förändring som helst. Det råder en mycket märklig tendens i detta tidevarv av idel meningslöst Thunbergeri – vi har fått en närmast pinsam vurm för att utnämna mänskligheten, den enskilda människan eller oss själva som roten till allt ont, men sk ”Extremväder” har alltid rått på vår planet, det har alltid funnits naturkatastrofer, liv eller död.
Han var heller inte den ende hedningen i sin författargeneration, som inte bara ledde fram till det mänskligt allmängiltiga, utan till det Nordiska arvet – men en utläggning om allt det, sparar jag till en annan gång – i framtiden – eftersom framtiden för vårt Sverige ännu finns, trots alla Koraner och annat skräp man försöker köra ned i halsen på oss.
Vilhelm Moberg var från början journalist, bondson, arbetare – och helt självlärd. Förutom självbiografierna – eller det som var självupplevt – skrev han mitt under Andra Världskriget ”Brudarnas Källa” – en av många verk av honom med rent hedniska motiv. Och där finns följande berömda citat att läsa:
Jag är vatten, jag är början. Jag var före ekarna, gräset och blommorna. Jag var före fänaden, som avbetar gräset. Jag var före svävande vinge och löpande fot. Jag var före humlorna, bina och fåglarna.
Jag var före sorgen och glädjen. Jag var före gråten och skrattet. Jag var före sången och spelet och dansen. Jag var före plågan och våndan och ångesten på jorden. Jag var före människornas släkt.
Nere i mörka jordens grund brusar mina ådror, som ingen känner. Men här rinner jag upp nedanför kullen, här speglar jag ekarnas kronor och följer släktenas gång genom världen.
Jag är källan, jag är början.
från Brudarnas Källa, Vilhelm Moberg
Foto från Svinnegarns källa – Sveriges mest berömda Trefaldighetskälla – Nationaldagen, 2023
Det var en Offerkälla från hans Småländska barndom Vilhelm Moberg berättade om, och han följde dess väg från badande unga kvinnor i ett Nordiskt förflutet, genom kristen demonisering av vad som kanske var frivilliga offer – genom kristna ritualer och prästers enfaldiga mässande – mödrars försök att två sjuka barn, igenfyllningar, återupptäckter, surbrunnar – hälsokällor från Urban Hiärnes tid fram till nu – för Vilhelm Moberg var en man, som kunde sin svenska historia.
Vilhelm Mobergs död skulle också komma genom vatten.
Han återvände till slut till vattnet, gestaltad av Moder Ran och Njord, och dog till sist så, som han levat.
I den andan besökte jag Svinnegarns Källa den 6 Juni i år. En plats där mycket hänt, och där 1500 år och mer av historia och Landhöjning nu nästan utplånats. Svinnegarn, den svinna eller snabba fiskeviken ligger i Mälardalen, och dess namn har ingenting med Svin att göra, fast de kristna försökt få allting dithän. De har skadat källan, försökt fylla igen den, bränt upp käppar, kryckor och offerkast. Här har Nathan Söderblom, Ärkebiskopen som trodde på Nordisk Försoning, predikat liksom Jan Fridegård, och Hedningar och Kristna har mötts, eftersom de var söner av ett och samma folk, samma land, samma Mälardal som blev deras – och i och för sig inte det Småland, som Vilhelm Moberg kom ifrån – men alla länder är för små, för de som bara föraktar dem, kastar sten och grumlar källorna, de källor som är själva livet.
På den flacka åsen bredvid källan har man nu byggt ett par tre-fyra sommarstugor, och kanske är det brunnsborrningar därifrån, som till slut kommit källan att sina – efter alla år och all historia. Men vem vet – efter de senaste skyfallen kommer den kanske åter, och kommer en gång att flöda, lika friskt som förr – med gott och drickbart vatten.
Vilhelm Moberg fortsatte under krigsåren med verk som”Gudens Hustru” – en Kultkomedi i fyra akter – på grundval av Gunnar Helmings Saga, ifall ni känner till den, och genom hela berättelsen behandlar han Frejsdyrkan och Kvinnorna i Värend ytterst respektfyllt – ungefär samtidigt med honom skulle Frans G Bengtsson skriva om kvinnorna vid Kraka Sten i Röde Orm, och scener som är inspirerade av en helt annan plats, en helt annan gravhög i Småland, där fortfarande ett gravklot ligger. Jag skall inte nämna vilken plats det är fråga om, eftersom risken är stor att vissa personer, som nu vistas i landet och inte skall vara här, en mörk natt smyger dit och förstör den. Källådror och själva naturen, däremot – lär de inte rå på – för det är inte människan, som styr allt här i tillvaron. Man har sagt att ”Gudens Hustru” bara var en enstaka bagatell, en lustig liten teaterpjäs – men så var det inte. Jan Fridegård skulle också få sitt stora epos och trilogi om ”Trägudars Land” utgivet kring samma år.
Vilhelm Moberg – som 34-åring
Ville från Momåla, grovhuggaren – gav oss berättelser om indelta soldater som Raskens, ”Utvandrarna”, ”Invandrarna”, ”Sista Brevet hem till Sverige” liksom ”Din Stund på Jorden” – som handlar om en svensk ingenjör i USA – och böcker i en aldrig sinande ström. Så kom 1970-talet, Kulturmarxismens tid – och Vilhelm Moberg medverkade i demonstrationståg vid Olof Palmes sida, inte för inte med den knutna handen och vänsternäven synlig också på författarporträtten, in i det sista.
Men publiken förstod honom inte. Man kritiserade honom sönder och samman i DN och i Vänsterblaskorna – och från Höger. Hans politiska engagemang blev alltmer kringskuret och begränsat, när man angrep honom från alla håll. Till och med Marxisterna sa att han inte var renlärig nog. De bröt ned honom, sårade honom värre än någon kunnat ana. Han skrev också de två första delarna i det som var menat att bli hans allra sista större verk: ”Min Svenska Historia, Berättad för Folket”
Två band utkom – ”Från Oden till Engelbrekt ” (1970) och ”Från Engelbrekt till Dacke” (1971)
Den mottogs inte väl av kritiken, inte på något enda sätt. Ändå är Moberg överraskande positiv emot Hedendomen och Asatron, även där – och de böckerna står fortfarande som arv efter min egen far på min bokhylla.
Bror Hjorts ”Engelbrekt” med höjd knytnäve. En värdig bild, också för ”Ville från Momåla” och hans författarskap
Så vad gjorde Vilhelm Moberg, när krafterna svek honom…? En dag – två år senare – han hade för länge sedan mist lusten att skriva – fyllde han sina fickor med sten, och skrev ett kort avskedsbrev till sin hustru – bara några sista meningar – och vadade långsamt, långsamt med en mycket gammal och trött mans steg ut i havet från sin sommarstuga på Väddö.
Sådant kräver mod och viljestyrka. Få människor, få kulturer – kanske bara Japanerna, men de är också de enda – kan förstå vad den sista gesten betyder, och vad som krävs för att kunna göra något sådant som detta. Vilhelm Moberg gav sitt yttersta, för det land och det folk han älskat, och när de inte längre lyssnade på honom, lämnade han oss alla här.
Den 8 Augusti i år, 2023 Ayps, – efter de kristnas tideräkning – var på dagen 50 år efter hans bortgång, 1973. Det finns ett Vilhelm Moberg-sällskap i Växjö som vill fira honom med en teaterpjäs den 18:e dennamånad, efter vad jag fått veta – men det är också allt.
Ingen, absolut ingen – så vitt jag vet – har skrivit en enda rad i riksmedia eller lokalpressen om honom, hans författarskap och vad det betydde för Sverige. Vårt Sverige. Ingen annans.
I själ och hjärta var han hedning, som sagt – och han valde ett hedniskt sätt att gå till sina fäder, för kristendomen hatar och föraktar självspillingar, som det kallas. Men också i döden finns en protest, en knuten näve – en bränd Koran – och en sanning, för alla de som velat kämpa, för alla de som levat som de lärt, för tänkare och soldater. Inte bara för martyrer, för Moberg var ingen Martyr, utan just tänkare och författare. En man som hela tiden vågade protestera emot sin samtid, vad han såg där; och som inte väjde för skuggorna i den mänskliga tillvaron, ens när de fanns inom honom själv.
Det finns ett Vilhelm Moberg-sällskap i Växjö som vill fira honom med en teaterpjäs den 18:e denna månad, efter vad jag fått veta – men det är också allt. Jag vet inte hur den föreställningen blir eller vad den egentligen är tänkt att gestalta – och jag känner överhuvudtaget ingen lust att bevista den, även om jag förstås kunde ha gjort det. Vilhelm Moberg, Ville från Momåla – för mig är han en helt annan slags gestalt. Huggen i sten, sprungen ur naturen självt – kanhända. En förebild, en svensk arbetare, en son och en man av sitt folk.
Minns honom ! Han var min landsman, och för mig betyder det ordet fortfarande mycket.
I Valborgs eldar ser vi Freja – Vanernas Dis eller Vanadis, som härskar över Maj månad, den vackraste tiden på året
Det har också funnits och finns fortfarande andra hedniska traditioner än Valborgsfirandet och Majdrottningarna, som jag skrivit om förr om åren. Vi har kampen mellan sommar och vinter, illustrerad i en dust eller envig mellan ”Majgreven” och ”Vintergreven” – något det skrivit hela uppsatser om – men något av det mest underliga jag sett på senare år är Gullan Gerwards ”Majgrevefesten” från Lunds Universitet, en avhandling som helt förnekar alla källor före år 1500 och väljer bort dem – ett mycket underligt sätt att bedriva vetenskap på – ifall en forskare bara väljer källor hon ”gillar” är resultatet knappast vetenskap…
På kontinenten och i resten av Europa har man alltid tyckt, att den kamp mellan Vinterns och Sommarens representanter och Frejs gestalt, lätt kamouflerad till ”Majgreve” med gröna blad i sin krona, och ridande en yster häst är mycket mycket äldre än medeltiden, och snart är det också dags för Frösgången över åkrarna, och firandet av ”Sankt” Erik, som ju ursprungligen var Yngve-Frej han också.
Striden mellan Frej (Sommaren) och ”Vintern” enligt Olaus Magnus historia om de Nordiska Folken, 1555
Vad alla de här riterna har gemensamt, är iscensättandet av ett slags kultiskt skådespel, liksom vid Midsommar, då man firat Frej och Gerds bröllop – ni som är obevandrade inom Asatro måste observera att det är Frej och Jordgudinnan det gäller, inte hans syster Freja – men det är hon som ensam äras vid Vanadisblotet….
Själv tycker jag det är synd att några sådana hedniska skådespel inte förekommer så ofta nuförtiden, särskilt inte detta oår, drabbat av Corona, men jag minns den tid då jag själv redan på 1990-talet satte upp ett slags pjäs om Gudarnas bröllop i Tyresta naturreservat söder om Stockholm – och det var med ett riktigt bröllopspar som skulle gifta sig den gången, även om det äktenskapet inte hörde till de bestående. Man säger ju att ”den som varit Blomsterbrud, ej bär riktig brudeskrud” eller att den som iklätt sig Frejas roll, har svårt att bli gift i Midgård eller i den rådande verkligheten – något av det gudomliga kommer alltid att låda vid henne, och det stämde också vad den kvinna det gällde den gången nu anbelangar.
Frej och Gerds bröllop om våren, Iduns äpplen och Skörden, illustrerade av en engelsk konstnärinna
Jag minns att jag i mina teaterplaner den våren fick hjälp av en man, som kallades Kardinal Kaos, ty han var känd för att driva med de kristna, och för övrigt en icke oäven teaterregissör. Han led av en obotlig sjukdom, som fick honom att åldras i förtid och bli sjukpensionär, och numera finns han sorgligt nog inte bland oss längre – själv saknar jag honom – för han var en sann vän och som vänner skall vara.
Kanske återses vi bortom Midgårds dalar, kanske inte – men efteråt sa åhörarna att min pjäs och jag själv varit vacker – mycket har man i sanning kallat mig för, och mycket blir jag kallad än av de som är kristna moralister innerst inne och hedningar bara till namnet, men aldrig till gagnet – och deras sort finns ju nog och övernog.
Emellertid, för någon vecka sedan fick jag mig snabbt tillsänd Vilhelm Mobergs ”Gudens Hustru” från ett känt antikvariat, och det är en hednisk kultkomedi som heter duga. Det är mycket synd att den pjäsen inte spelas numera, för den är både välskriven och respektfylld emot hedendomen, vilket få om ens någon pjäsförfattare är numera, men Vilhelm Moberg skrev sina texter med stor känsla för poesi, svenska språkets inneboende skönhet – när det behandlas rätt – och framförallt med en stor kärlek till Asatron och det hedniska, eftersom han framställde det på ett helt annat sätt än det vanligen brukar framställas i teatervärlden.
”Riksteatern” satsar detta år på ”Christian Belittlement” eller kristet förminskande när det är som värst…
Jag har skrivit för er om begreppet ”Christian belittlement” eller Kristet Förminskande, och hur moderna teatermakare hela tiden försöker förlöjliga våra gudar och vår tro, och utsätta den för öppet hat och hån. Ofta görs det här under en mask av självpåtagen ”modernitet” eller såkallad ”fri bearbetning” – något som blir allt vanligare och vanligare på teatern nuförtiden.
Man skarvar, kortar ned och vanställer kända pjäsförfattares texter till rent vansinne, lägger till än mer själv – repliker utan kvalitet – och låter sedan William Shakespeares ”Hamlet” till exempel, spelas av feta Etiopiska Dvärgar i 50-tals kostymer med miljön hämtad från en bensinmack utanför Säffle, och sedan säger man ”jamen detta är Shakespeare, detta är stor teater” fast vad man hittat på, är ren djävla dumhet.
Ett av de allra värsta exempel jag sett i år utgörs av någonting, som man inbillar oss skall vara ”Riksteater” och som nu dessvärre spelas via Internet – jag tänker inte länka till skiten, därför att den innehåller ren, rå rasism riktad emot oss Nordbor – Pjäsen ”Innan Jorden blev rund” innehåller lögn på lögn, förvridningar och vanställningar av vår tro – man påstår redan i inledningstexten att ”Gudarna skapar problem” vilket är ett uttalande fyllt av kristna fördomar – och dessutom insåg Nordborna mycket väl att Jorden är rund och inte platt – det var de kristna som kom med den lögnen – för som alla sjöfarande folk såg de skepp försvinna ned bakom horisonten när de var till sjöss, och kunde förstås dra den självklara slutsatsen att jorden var krökt utifrån det – dessutom beräknade matematiker som ”Stjarnar Oddi” och Erathostenes jordens omkrets med häpnadsväckande precision.
Det kunde man också göra redan från Stenålderns megalitmonument, om ni vill veta…
”Vi hade tänkt att sätta upp en PJÄS på Stora Teatern – detta är till exempel en LUFTVÄRNS-PJÄS, men den STÄLLER BARA TILL EN SJUDJÄKLA SCEN… ”
Vilhelm Mobergs pjäs, däremot innehåller så mycket hedniskt stoff, att den är det närmaste man kommer en ren lovsång till herren Yngve-Frej själv. Handlingen tilldrar sig i Värend, den del av Småland Vilhelm Moberg själv kom ifrån, och är hämtad från den Isländska sagatåten om Gunnar Helming och hans resa till Sverige.
Vilhelm Moberg undgår också skickligt den fallgrop, som mängder av pjäsförfattare före och efter honom hela tiden fallit i – Hedendomen och Asatron framställs alltid som ond eller enfaldig, och kristenheten hyllas på ett ensidigt och förljuget sätt – redan Petterson-Berger gjorde det misstaget i ”Arnjot” – ofta är man inte långt borta från 1800-talets skolplanscher, med sin Ansgar-idyll, så menlös att den bräker…
I Nära 200 år har vi tvångsmatats med förljugna, idylliserande skildringar av kristnandet, som inte har det minsta med sanningen att göra… Gudahov brändes och skövlades hänsynslöst, människor mördades för sin hedniska tro…
Istället innehåller Mobergs skildring av en torr och mycket kall vår i Värend mycket som kan betraktas som äkta, både galdrar och ”majvisor”, hedniska ramsor och ordstäv, men utan att vara skrivet på bygdemål, utan på allmängiltig, hög och naturlig svenska. Han skrev pjäsen under andra världskriget, och låter Gunnar Helming vara en högst motvillig kristen missionär, som blivit utsedd att offras till Frej efter att ha motsagt Sveakungen på tinget, efter vad vi – åhörarna – förstår – och i pjäsens början dyker han oförmodat upp i en skog i Värend, där fem Smålandsjäntor går och letar efter sina kor…
Här syns pjäsen i första upplaga med dedikation från författaren…
Kvinnorna berättar om Frej, den store guden, och Moberg sjunger ut om vad som också måste ha varit hans egen tro, för särskilt kristen var han ju aldrig:
”Lyss ! Lyss nu noga !
Om våren stiger han med det stora ljuset, med solens gång och skinande. Han växer upp ur vädren och värmer och strålar. Hans träd spricker, hans marker blommar, hans strömmar flödar och hans åker står grön. När ormbunkens blomma slår ut i den kortaste natten, då är hans makt full. Då vänder han om med solen…
Så går sommarn, han sjunker och krymper och kallnar. Hösten kläds naken i frost, hans mark hårdnar och hans åker gulnar. Och alla strömmar stannar. Då är han borta. Och borta är det stora ljuset. Det begynner sin kringfärd under jorden. Den färden räcker tusende raster genom mörka natten, den räcker från västan ända till östan.
Men när det stora ljuset hunnit fram där östanom, då stiger han åter opp i sin härlighet. han växer och värmer och glänser. Han kommer tillbaka till oss i sin ungdom. Så är hans kringfärd, den strålandes !”
Moberg skildrar i sin pjäs hur Ingegärd, den yngsta av flickorna, ”omedveten om mannens älskog” efter vad de äldre av dem säger, träffar på den flyende Gunnar, och säger insiktsfullt att han ändå inte kan undgå Frej, för ingen undgår sitt öde. Så blir det också. I byn kastar Locke, en korrupt gode – Ville Moberg hatade präster och överhet – lott om vem som ska bli Frejs brud, och lotten faller förstås på Ingegärd, vilket får hennes mor att närapå spricka av stolthet – för se sådana är Småländskorna…
Gunnar gömmer sig inuti Frejs heliga bild, och kommer – medan han funderar vad som är värt att offra livet för – alltid får man offra sitt liv ändå – antingen via ond bråd död inför sin fiendes vapen, eller genom ett långt liv fyllt av mödor och arbete – att bli buren in till det brudgemak där Ingegärd väntar, vilket får Moberg att skriva både sant Hedniska besvärjelser, bröllopskväden värda att minnas, och på sidorna 118 – 121 – som han tydlige fäste stort avseende på i sin personliga dedikation (se bevisen ovan !) detta:
”Vår Frej ! I frukt och korn har jag smakat ditt blod !
Du som spräcker åkerns tjäle ! Du som väcker kornets groe ! Du som spränger kvistens knopp – Du som öppnar blommans krona – du skall öppna mig, din brud !”
Varpå Gunnar Helming, som förstås också är Moberg själv, får svara;
”Du kvinna – av jordens saft, av mullens djup; av åkerns alv – av kornets gyllene kärna – du offrar mig din mark, dina fält , de jungfrugöna, bröstets korg med de hullmjuka frukter, och skötets röda dunkel. Det är kvinnans gåva, som du bjuder. Så säger du i månans natt till min ungdom att stanna..”
Mobergs högstämda text, om mannens och kvinnans förening – Himlens och Jordens makter – fortsätter sida upp och sida ned i en verklig Frejs och Gerds besvärjelse, som endast sanna Asatroende kan förstå och fatta – och till slut träder Gunnar – nu i den tidigare gudabildens kläder – fram inför folket och BLIR verkligen Frej i allas uppenbara åsyn, medan Locke – den korrupte goden – blir påkommen med att ha ätit av Frejs offrade blotmat, men storsint nog skonas, mot att han avstår från sitt ämbete – för gudar måste, förklarar den i guden omskapade Gunnar, vara storsinta och givmilda – och efter ett livgivande vårregn slutar pjäsen med att Frej och Gerd i människors gestalt drar vidare i vagn, under hoppets skimrande regnbåge.
Bara en Hedning skulle kunna skriva sådant, och det är allt bra synd att Mobergs pjäs inte spelas betydligt oftare, som sagt. Mycket av vad som ingår i den, skulle kunna ingå i hedniska ceremonitexter rätt av, och överglänser allt vad ”modern teater” heter. Pjäsen förblir en klassiker.
Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ! Endast en sak kan du göra: en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket att också själve Odin ler. En passiv människa mindre betyder en broder mer.
– En smula fritt efter en av Dagermans ”Dagsedlar”
(Av Hedningen)
Den svenske poeten Stig Dagerman var som alla vet Syndikalist, men också hedning. Han begick självmord 1954 i Enebyberg, Danderyd på ett mäkta ohedniskt sett, men det berodde som i många andra fall på att han sagt och skrivit allt som han ville säga eller kunde skriva. Jämför med den ännu mer Hedniske och stridbare Vilhelm Moberg, som aldrig fick nobelpriset, men som definitivt tillhörde det svenska 1900-talets största författargeneration. Vilhelm Moberg skrev redan tidigt i sin karriär ”Brudarnas Källa” och ”Gudens Hustru” (om Frejskonan, och dyrkandet av Yngve-Frej) och han var precis som Jan Fridegård och många med honom aldrig kristen, utan ständigt i hednisk opposition med knuten näve, intill sista dagen i sitt liv – och han var beredd att dö för vad han trodde på.
Caveat Lector – inte ”Cave Canem” !
När Ville från Moshultamåla blev nedsablad av kulturmarxisterna för att ha skrivit sin bok om Sveriges Historia, ”Från Oden till Engelbrekt” som också den var mäkta hednisk, fyllde han en dag sina fickor med sten, och gick – 74 år gammal och med skrivkramp, som Dagerman – rakt ut i havet från sin sommarstuga på Väddö. Han förenades med gudinnan Ran, som väntade på honom därute, i det stora blå.
Såhär i Disernas tid skall vi minnas vad han skrev i ”Brudarnas Källa” – långt tidigare i sitt liv, ty det var ord som var profetiska:
Jag är källorna, jag är början. Jag var före ekarna, gräset och blommorna. Jag var före fänaden, som avbetar gräset. Jag var före svävande vinge och löpande fot. Jag var före humlorna, bina och fåglarna. Jag var före sorgen och glädjen. Jag var före gråten och skrattet. Jag var före sången och spelet och dansen. Jag var före plågan och våndan och ångesten på jorden. Jag var före människornas släkt. Nere i mörka jordens grund brusar mina ådror, som ingen känner. Men här rinner jag upp nedanför kullen, här speglar jag ekarnas kronor och följer släktenas gång genom världen.Jag är källan. Jag är början.
I ett helt liv hade Vilhelm Moberg varit ett med den hedniska källkulten och vattnet, och därför återvände han till vattnets element när han skulle hem, precis som hans egen mor lärt honom. Nu sitter han hos Ran och Ägir i deras salar, tillsammans med deras sju döttrar, vågorna.
Men låt oss nu gå över till något annat. Eldens element, gestaltad av bland annat gudinnan Freja, eller den keltiska Brigid. Elden härdar och renar. Allt som hamnar i brinnande eld, kan omvandlas till renaste stål, och luttras. Att bränna Koraner är ganska populärt nuförtiden, men egentligen är det bara Koraner på Arabiska som räknas – är de inte på arabiska, så är de INTE heliga, som bland annat Kyrkans Tidning och dess Monoteistiska anhang påpekat. Endast Mullorna och Haditherna må döma, och vara Kadi i denna sak, vilket envar enkelt inser.
Detta är helt sant, och kan – som vi ser ovan – intygas också av de flesta troende Muslimer. Följaktligen har Den Turkiske Satan, Erdogan Effendi, inte ett enda giltigt skäl till sina sedvanliga utgjutelser – lika lite som de Vänsterblivna, och all den (S)-märkta drägg som kritiserar hjälten Rasmus Paludans rättrådiga och modiga handlingar här hemma i Sverige. Dessa har skett för att protestera emot Totalitära regimer, Totalitära Religioner, all Monoteism och dessutom Turkiet, som vi alla vet. Så måste vi tolka det.
Jag ger nu ordet till en kämpande broder från Iran, som också råkar vara Syndikalist, och som numera talar vad Esaias Tégner på sin tid kallade ärans och hjältarnas språk, eftersom han nu befinner sig hos oss här i Sverige. Innan detta sker, vill jag berätta att jag för egen del bränt Koranen inte bara EN gång – vilket skedde hemma i Jakobsberg, där jag bor – utan TVÅ gånger – också PÅ PÅVENS ALTARE – ifall ni nu vet var detta ligger beläget någonstans. Men – detta räknas såklart inte, eftersom det var svenska Koran-översättningar jag brände, och dessa är helt klart inte heliga nog, vilket får anses bevisat. Därför måste jag såsom HEDNING bränna Koranen minst en gång till, och det måste vara på originalspråk, dvs Arabiska – och under värdiga former, på det sätt som sig bör – det vill säga rituellt, och med iakttagande av alla tillbörliga säkerhetsföreskrifter, i brandskyddshänseende eller eljest. Sverige är ett mycket stort och skogrikt land, och vår Regering har redan förklarat, att detta inte är någon Polis-stat. Således kan envar medborgare i detta land bränna Koranen i Original, varhelst han eller hon så önskar, hemma på sin egen tomt eller i lönndom.
Ingen kan hindra, att så faktiskt sker !
Jag har ju också bränt Koranen
Varför gjorde jag det? En helig bok? Nej, inga böcker är heliga för mig. De religiösa böckerna får kallas urkunder men inte heliga med tanke på alla våldsbejakande och förtryckande dogmer som genomsyrar dem.
Det var andra året på gymnasiet i Iran. Vi hade obligatorisk koranundervisning från årskurs 6. Varje skoldag tvingades vi börja med att lyssna på recitering av Koranen och säga amen efter varje vers. På lektionerna sattes skräck i oss för den hämndlystna abrahamitiska guden. Vi fick läsa om att vi ska identifiera, förfölja, gripa och halshugga otrogna. Vi fick läsa att våra mödrar och systrar var halvmän och räknades som en halvman i frågor om arv, vittnesmål etc. Vi fick lära oss att sex var en kontaminerande och därav klandervärd och straffbar handling. Likaså med musik, bekväma kläder, dans, alkohol, ja livets goda. Jag blev less på alla förbud mot det goda och alla påbud till kriminella och inhumana handlingar. I slutet av en termin lyfte jag på locket till oljelampan som var enda värmekällan i klassrummet och lät den bok som genomsyras av bristande respekt för individuella fri- och rättigheter och manade till våld och kriminella handlingar att slukas av lågorna i oljelampan.
Vi hade några salafister i klassen. De såg vad jag gjorde. Stirrade i mina ögon för att skrämma mig. Dagen efter stod det på väggen bakom min stol ”Död åt socialister!” Kvällen efter blev jag förföljd av en av dem när jag var på väg hem. De tjallade självklart för den civilklädda polisen i skolan. Från den dagen var jag under bevakning. Fick varningar och fick det klart för mig att jag inte fick fortsätta vidare med mina studier på universitetet. Så blev det också. Förutom regimen så skulle även min egen far, som var en vanlig troende, kunnat skada mig för min hädelse. Gjorde jag det för att jag hatade muslimer, inklusive min far? Självklart inte något mot dem som människor. Jag var emot deras förtryckande tro som de pådyvlade mig och min generation. Det var bland annat av den anledningen, det vill säga ingen framtid i Iran utom i fängelse eller med en snara kring min blasfemiska hals som jag lämnade landet och tog till slut min tillflykt till Sverige vars regering nu diskuterar blasfemilagar med utländska och inhemska islamister och får stöd av en av landets toppjurister, nämligen Göran Lambertz.
Inga religioner, kulturer och böcker förtjänar respekt per automatik. De måste göra sig förtjänta av respekt, bland annat genom respekt för fundamentala fri- och rättigheter i modern tappning. Normsystem har inte rättigheter utan det är individen som är rättighetsbärare. Det är hennes rätt till eller från till exempel religion som ska respekteras och inte själva tron.
Det faktum att Herr Rexvid, som nu är min broder – brände Koranen som ung gymnasist, är betydelselöst. Han kan ÄNDÅ inte bli förlåten av Allah, utan är för evigt skild från denne maktlöse öknens mångud, som inte härskar här i Sverige och Norden. Vårt Norden ! Han kan INTE bortförklara det som en ungdoms-synd, eller någon tillfällig förvillelse, ens med advokat Lambertz hjälp, utan ÄR evigt förtappad enligt de Mulliga, smällfeta Mullorna.
Därför är han min vän, min bror. ”Wahrheit reden heisst leuchten und brennen” sade en gång den tyske poeten Schiller. Det betyder, att ”Tala sanning är att lysa och brinna” men OCKSÅ – samtidigt och på samma tyska, germanska språk – beroende på hur detta är konstruerat – ”Tala sanning är att upplysa och bränna !”
Konstverket ”Nuda Veritas” eller ”Den nakna Sanningen” av Gustav Klimt skapades efter Schillers citat ovan…
Därför utser jag nu – på Samfundet Särimners vägnar – Devin Rexvid till ensam förvaltare och Stor-Kophta av Koran-brännar-samfundet Frejfaxe – tillsammans med Rasmus Pauldan – givetvis !
Dessa två har nu att förvalta detta samfund så, som värdigt vore och i ärlighet vore bäst. De har mitt fulla förtroende, och mitt beslut KAN ICKE ÖVERKLAGAS eftersom jag och endast jag är Hedningen med stort H – så det så ! Därmed är jag också enväldig, fast icke allsmäktig, utan fortfarande liberal polyteist – som alla redan vet.
Kan dessa två män icke enas, i sin skötsel av Koran-brännar-samfundet Frejfaxe (glöm aldrig det namnet – från och med NU !) så måste de bada bastu och isvak tillsammans, eventuellt också med mig själv som åsyna vittne. Utlänningar, och de ovärdiga; som icke förstår den Nordiska kulturen har inte insett den sanningen, att Finsk Sauna, Rysk Bannik och Nordisk Badstuga samt Svensk Bastu är ett och samma kulturella fenomen, kommet ur ett och samma ursprung – och att allt detta går ut på samma sak.
Bastu är rening genom eld och hetta. Härdning av stål, smidande av planer – såsom också en smed smider det rena stålet. Völund var gudarnas smed, liksom Brokk och Sindre. Ingen av dem var gudar, men skapade väsen – likt oss människor – och i bastuns hetta – där sex inte förekommer – Sydeuropéer, Abrahamiter och andra har aldrig förstått sig på rituell nakenhet, eller vad det är, att vara naken och vaken inför Gudamakterna, och himlavalvet högt därovan – kan män bikta sig för varandra, och i bastuns mörker tala ut.
Jag har redan i denna blogg förut nämnt en man jag kallar ”Ärkeängeln” – på grund av hans likhet med Dorés vredgade Satan i det understa och nedersta, frusna ishelvetet – och den bikt han avlade till mig och enbart mig om sin tid i Centralasien, och två män som dog för honom, och aldrig kom tillbaka. Det fanns ingen annan där för honom att tala med, och jag är också än idag tacksam för vad min vän – numera pensionerad sedan förra året och därför ogill i samhällets ögon berättade för mig den gången, om moral, om vad människor är till för och vad vi till slut måste göra.
Även om det skulle bli vår död, eller det yttersta av offer – för inget högre finns än att offra sig själv och av sig själv.
Somliga män gör det som diktare, och med sina ord. Andra av sitt arbete, och sina dagliga sysslor. Somliga som krigare, och lojala soldater i kampen emot Totalitarismen och Monoteismen – vårt årtusendes kamp, precis som för våra förfäder. Så är det. Så – och bara så.
Ske gudarnas vilja, såsom i Asgård, så ock i Midgård !
Gå ut, ni hedna och ludna ! Var gudarnas händer, knutna nävar, armar och ben.
Fullgör deras vilja, var deras redskap och låt dem kora valen – för i Disernas tid, Koras valen av en högre makt än vi själva.
Somliga av er skall få skåda Särimner ! Vid slutet, står segern !!
Romaner om den hedna tidens slutskede är legio i Sverige, ty de är många... Vi har allt ifrån de riktiga klassikerna som skrivits ur ett fullständigt hedniskt perspektiv och med respekt för Asatron och dess anda, som till exempel Frans G Bengtssons ”Röde Orm”. Sen kommer de kristet förvridna berättelserna, berättelser som mera är tidsdokument som speglar den tid när den skrevs, jag tänker då till exempel på Jan Fridegårds ”Trägudars Land” trilogi, som säger mycket mer om Jan Fridegård som proletärförfattare med ursprung i Uppländsk statar-miljö än någonting annat. Egentligen är det ju sin egen uppväxt han skildrar, i lätt hednisk förklädnad. Jan Fridegård hade visserligen många kristna fördomar om den yngre järnåldern och dess människor, men han var kanske inte medveten om dem, och skrev också många kapitel, som trots allt respekterar Asatron och dess gudomar.
Det gäller exempelvis hans skildring av Midsommarblotet i den första boken, eftersom den skildringen är skriven ur ett helt och hållet hedniskt perspektiv. Även Vilhelm Mobergs ”Brudarnas Källa” och ”Gudens hustru” – som kommit i skymundan och är lite kända idag – är på sitt sätt fullödiga skildringar av Hedendomens och Asatrons hjärta och väsen, trots att den första av dessa böcker innehåller saker som syftar på senare århundraden, och som inte har ett enda dugg med hedendomen att göra. Detsamma kan man säga om en del andra verk, typ Sven Wärnströms ”Trälarna” serie, som inte ens är riktig arbetarlitteratur, utan helt och hållet färgat av det fördomsfulla och Kulturmarxistiska 1970-tal, som skapade just de böckerna.
Sedan har vi förstås en hel del sämre populärlitteratur, exempelvis Johanne Hildebrandts böcker, där hon på ytterst luddiga grunder försöker göra våra gudamakter till vanliga dödliga, som skall ha levat under en eller annan historisk epok – och ännu värre exempel, verkliga ”stolpskott” eller kalkon-litteratur skulle säkert också låta sig uppletas, även om jag för min del inte tänker nämna några sådana böcker eller författare just ikväll.
Emellertid är det svårt att skilja vad som är ”kalkon” respektive ”kanon” utan att ha läst de aktuella verk, man eventuellt tar upp för att recensera. Denna blogg har några bokrecensioner ibland sina nu tusentals inlägg, det är sant; men så särskilt många lär de inte vara – för egen del för jag ett aktivt och arbetande liv för det mesta, och har därför sällan eller aldrig tid att läsa romaner eller annan skönlitteratur.
Emellertid, igår såg jag den här boken, av en författare som jag inte förut känt till. Är det någon läsare därute som vet något om den boken, samt om den alls är läsvärd ? Den påstås enligt baksidestexten tilldra sig på Olof Skötkonungs tid, och behandlar en vandrande Thule eller Vigman, efter vad jag tror. Som sagt, allehanda ytterst fördomsfullt och pro-kristet skrivna skräckskildringar av Hedendomen finns det gott om, från Adam av Bremens alla lögner och amsagor som inte har det minsta stöd av arkeologin och vetenskapen, och så vidare framåt genom seklerna. Sedan har vi också en del litterärt underhaltiga storys av typen ”Tempelbranden” som visserligen inte helt tar avstånd från Asatron, men som ändå innehåller så många historiska felaktigheter och faktafel, att de i alla fall för mig framstår som onjutbara.
Men – det behöver ju inte gälla just Sven Olsson. Någon som vet mer om honom, och hans författarskap ? (Ps använd i så fall kontaktadressen här brevid)
KOM IHÅG: Påsken, eller Ostaras fest – Ostern, Easter – var från början en HEDNISK fest – och inte en kristen….
Hedniska Tankar 