Etikettarkiv: Frösgång

Profilbild för Okänd

”Till Äring och Fred” – ”Til Árs ok Fridhar” – ett LÄSARBREV

av

De läsarbrev och reaktioner som kommer ”Hedniska Tankars” lilla redaktion – om tre personer – tillhanda är ibland många, ibland få. I cirka 25 år har denna blogg funnits på nätet – i 11 år eller sedan 2014 har den funnits på WordPress – och den Hedendom och Asatro – samt Humanism – den omfattat har nu nästan varat en hel livstid – en hel generation – eller så länge dess skapare minns. Just därför är läsarbreven viktiga – vi har kommit att skildra samtiden och vår Värld som den ser ut idag, med Påvar, Monoteism, Politik och dessvärre även krig och aktivism – men nu, i månaden Maj eller det som borde vara Vanernas stora tid borde vi stanna upp ett tag…

Den 11 Maj firar de kristna i vårt land Sankt Eriks dag – för Sankt Erik, en numera bortglömd helgonkung från Uppsala av tvivelaktigt värde – Vår tid känner honom som Erik IX eller den nionde – fick ersätta Frej eller Frö, för i gamla tider gick man Frösgång över åkrarna såhär års. Vi har skrivit mycket om den Årsväxt och Äring som en gång var det viktigaste av allt – och klickar ni på den rödmarkerade texten här intill, kan ni få lära er mer om allt detta. Vi lämnar nu plats för signaturen Javad Mofrad – en ärlig man – som redan för nästan en hel månad sedan sände oss sina åsikter i ämnet, och hur det en gång var med Svearna och Äringsguden.

Många är de män vi minns, som öppet eller i det tysta kommit att tjäna Herren Yngve Frej eller Ing, mer än andra gudar. Eddie Råbock, alias Mohamed Omar. Salwan Momika, en man från ett annat land, oskyldigt dräpt trots skyddad identitet, en främling som slog rot i denna Nordliga del av Midgård – men som blev aktivist, därför att han såg sitt eget Kurdistan förhärjas av det allra grymmaste krig. Alla de män, som kommit hit från Ukraina, och som kanske – liksom oss själva – bara velat vara fredliga bönder.

Låt det bli sagt – nu när de kristna utser nya Påvar, och ”gud” påstås vara Amerikan – att vårt folk en gång hade andra gudar, liksom alla andra folkslag och etniciteter runt om i Världen.

Väter vi åkerfälten med vårt eget blod, eller kanske med tårar ? – Ja, det kan hända, men det måste inte vara så för alltid.

Molnen kan driva över himlen, vi kan ännu finna källsprång med vanligt vatten – och jorden grönskar åter. Vi är inte för evigt dömda att leva i Monoteismens öken, ofruktbar som de allra värsta av Bibelns länder, eller en kall och kylig rymd, ett fruset Världshav. Allt detta är en levande sanning som grundar sig på en handfast verklighet, liksom den okände vännen Javads anteckningar – men låt oss minnas något annat, inför Frejs tid på året. Hellre hade vi skrivit också om Freja, hans syster – men Frej är för evigt gift med Gerd, jordgudinnan – och Freja tillhör ingen, även om hon lärt mycket av Svipdag eller Od – som de invigda vet. Oden är dock inte den ende Gud vi har, inte heller Tor – och Vanerna är annorlunda, än de först må synas.

Sveriges namn har anknytning med Frej dyrkan
Frej har kunnat betyda frände (älskande) och kärlekens gud:
Man har ofta jämställt namnet på guden Frej med lord och herre men det har kunnat även betyda frände, som har sin motsvarighet även hos i forntida Indo-Iranier vid guda namnet Aryaman:
अर्यमन् m. aryaman bosom friend
Arya (अर्य). A friend
friend(n.): Online Etymology Dictionary
Old English freond ”one attached to another by feelings of personal regard and preference,” from Proto-Germanic *frijōjands ”lover, friend” (source also of Old Norse frændi, Old Danish frynt, Old Frisian friund, Dutch vriend, Middle High German friunt, German Freund, Gothic frijonds ”friend”), from PIE *priy-ont-, ”loving,” c form of root *pri- (isl. frja/fria) ”to love.”
I så fall har svear och svenskar- i betydelsen fränder och sekundära betydelsen ynglingar- varit Frej dyrkare och deras gudomliga dynasti (Ynglingaätten):
Det vill säga låter det att svenskarnas olika namn också kommer från Frejs kult:
1- Sven (i betydelsen yngling) i namnet svensk visar Frejs dynasti dvs, Ynglingar (Yngve Frejs folkstam).
2- Namnet svear har också anknytning med Frej/Frigg (älskade, vän) och vanerna (vännerna):
3- Enligt Otto von Friesen är svear ett adjektiv med betydelsen «de besläktade» alltså «släkten, fränderna (egentligen ”de älskade”), stam förvanterna».
4- Svenskarnas namn på finska, dvs, Ruotsi (rut-si) betyder också kärlekens gud (Frej) dyrkare:
rut (v.)
”önska parning, vara under påverkan av sexuell passion,” sent 14c., ruteien, från rutei, troligen en anglo-fransk form av substantivet (se rut (n.2)). Relaterat: Rutted; spårbildning.
Rut är jämförbar med Bibeln Lot (hjärtförbindelse) och hans städer Sodom och Gomorra är jämföra med Sverige och Kimbrien (Danmark). I Bibeln likställs Dan (fruktansvärda)-mark med Döda havet. Myten har påverkats av Atlantis (utlandet, Hyperborea) undergång (Översvämningen av sjön Ancylus i Danmark).
5- Apropå svenska vikingarnas namn dvs, väringar (de edsvurna) betyder Sweden ”de edsvurna frändernas land”. Och ordet ed har anknytning med religiösa kult dvs, Frej dyrkan.
6- Ptolemaios nämner svenskar, samer och finländare i tur och ordning under namnen firasoi
(vira-soi, de edsvurna fränderna, väringarna), fauonai (fä-unnai, renskötare) och finnoi (finländare, sumpmarkfolket).
Med vänliga hälsningar
Javad Mofrad
Sjöar och sumpmarker må höjas och sänkas – och Sverige och Lappland är liksom Finland fyllt av tusentals sjöar – men Frejs och Vanernas välde består…
Bild: Alvhems Naturstig i Göta Älvs Dalgång
Temperaturkarta från SMHI 10 Maj 2025 – någon ”global uppvärmining” rådde inte här jämfört med de senaste 30 åren…
Profilbild för Okänd

Dagen Erik passeras – och var ligger Alvheim ?

av

Alfheim Frey
gáfu í árdaga
tívar at tannféi.

Ur Grimnesmáls 5:e strof i Eddan

”Alvheim Frej
gavs i årdagar
från Tivarna i tandgåva”

 

Igår var det som bekant Dagen Erik i den svenska almanackan, den dag som var tidpunkten för Frösgången eller bärandet av Frejs bild över åkrarna enligt Asatron – ett fenomen jag skrivit om förr i denna blogg. Först långt senare blev där en vandring med ”St Eriks skrin” genomförd av katoliker på åkrarna utanför Uppsala, men det var på  den kristna medeltiden. Alla svenskar är medvetna om att någon Erik Jedvardsson aldrig blivit erkänd som helgon av den katolska kyrkan, och även det skjutglada gäng av högerextrema, nutida katoliker som bildat sina egna högst konstifika ”ungdomsföreningar” i dagens Sverige,. Hoppas kan vi alltid… bäst vore nog om hela det katolska byket försvann ifrån Sverige. Vårt Sverige.

Nej, Eriksdagen har i år firats av de få – de som verkligen är makterna trogna – som vår vän Henrik Andersson i Västergötland till exempel – och andra Västgötar har också firat den på ett bra och värdigt vis. Det gäller inte minst Lokalhistorikern Bo Larsen i Göta-Älvdalen, för det är faktiskt där Alfheim eller Alvhem ligger, på riktigt.

Orten nämns i Grimnesmál i Eddan, och det är inte den enda helt verkliga och faktiska geografiska lokalitet som de facto nämns där, för även Järavallen, denna geologiska lämning från Litorinahavets tid nämns i Eddan, liksom Öresund – och det sker i Harbadsljod, färjkarlens och Tors ropade och ljudande dialog över sundet, om någon skulle undra. Tivarna, vars namn kommer av guden Tyrs namn – det var mycket riktigt Tisdag eller Tyrs dag igår – är ett annat namn för Asarna, och när Frej fick sin första tand, gavs han Alvheim i tandgåva – för på det sättet – med rika gåvor –  hälsade man inte bara den främste av Vaner, utan alla ättelägg som föddes in i en släkt, eller det Hedniska samhället.

Alfheim eller Alvhem existerar alltså faktiskt och på riktigt, nära Ale i Göteborgs dalgång, och nämns även i Beowulf-sagan, liksom dess kungsgård – i Gaeternas eller Götarnas rike. Där blommar vitsipporna och de skönaste blommor rikligt, som dessa bilder visar – och där låg en gång Frös eget Vi eller hans helgedom, som också är Frövi – en annan ort i Västergötland. Också i Norge finns Alfheim, de facto och i sinnevärlden, till exempel – för enligt vissa sagor var Alfheim en annan benämning på Ranrike, eller det hedniska Östfold och Bohuslän, sedda som ett landskap och en provins. Numera har till och med en idrottsstadium utanför Tromsö tagit upp samma namn, men det är förstås en annan historia.

Alvheim finns, inte bara som naturstig i Västergötland, utan som en fysisk realitet, överallt i den mänskliga tillvaron

Alvheim existerar alltså fysiskt, liksom den store Yngve-Frej eller Erik, den för evigt mäktige.

Men somliga förstår honom inte. De känner inte hans rätta namn, har ingen insikt i vår Nordiska natur, och de förnekar honom och hans blotta existens. De vänder sig bort från allt det sköna och det ljuva i vår Värld, ja till och med kvinnorna tycker de skall täckas över med stora svarta skynken, så att ingen man skall bli ”frestad” av deras vackra och björk-slanka kroppar.

Visste ni att ingen rätt-trogen Muslim får vara Florist, eller Blomsterhandlare och sälja blommor till oss Hedningar ? Joho, så är det – för det står i Hadhiterna – och jag citerar:

Inget ska säljas till otrogna i samband med deras högtider eftersom det innebär bistånd till deras osanning och godkännande av deras innoverade högtider. Det verkar vara tid för det nu, vissa uppmanar till någon blomsterhögtid. Det är inte tillåtet. Blomsterhögtider är inte tillåtna, de är typiska för hädarna. I islam har vi inte fler än två högtider: Fitr och Adhhâ.

Så talar de, dessa öknens skenheliga kolportörer, Västerlandets och Kulturens fiender i vårt land. De förnekar till och med markens blommor, själva naturen, ja allt vi etniska svenskar håller för heligt och sant. De hoppar och stampar på Herren Frej, och förstår inte hans innebörd och makt.

Vi får inte fira några blomsterfester säger de, dessa intoleranta imamer. Vi får alltså inte fira Valborg – som ärar Freja, Vanadisen – och som är en hednisk blomsterfest. Vi får inte fira Första Maj – som är en Hednisk Blomsterfest, i annan tappning. Vi får inte fira vårens intåg, inte sjunga maj-visor. Vi får inte fira Pingst med Pingstliljor ensingång, förmodar jag – och ingen Frösgång heller – allt för dessa ÖKNENS DYSTER-KVISTAR.

Inte ens Mors Dag, med Violer till Mor får väl firas – enligt denna Monoteistiska Intolerans, dessa Abrahamiter med sin Öken-religion och sin skägg-lurk till Profet ?

Eller har jag missförstått någonting här ? Utfärda då, kära Imamer, genast en Fatwa som hyllar Frej – och som godkänner och accepterar hans allmakt, allt vad han står för och allt vad vi ser i naturen så här års

För oss är ASATRON, och tron på Vanerna är den enda sanna religionen – den som passar i Norden, I Sverige, och i våra Svenska landskap. Inte alla kulturer är likvärdiga, inte alla kulturer hyllar samma sak och tänker på samma sätt – som vi kan se – och för mig gäller endast HEDNISKA TANKAR

”Och varför bekymren I eder för kläder? Beskåden liljorna på marken, huru de växa: de arbeta icke, ej heller spinna de.” (Matteus, 6:28)

Det är så sant som det är sagt – Till och med vissa kristna verkar ha förstått det..

Profilbild för Okänd

Pingst – Högtiden som ingen längre firar – ersätts lämpligen med Frejsgång och Majbrudar.. (inlägg från 21 Maj 2018)

av

I lördags var det Dagen Erik enligt den svenska almanackan, den dag som Sankt Eriks skrin bars över åkrarna, en tradition som inte alls är kristen utan härleds ur den Frösgång som brukade firas såhär års, och en fest som var alltigenom hednisk. Jag har skrivit om den förr, se artikeln från 11 Maj 2015 under rubriken ”Vårblot” här ovan. De kristna påstår att vi ska fira något som heter Pingst istället för våren, naturens uppvaknande och den goda årsväxt vi alla vill ha. Knappast någon enda svensk firar pingsten numera, och ovetskapen om allt detta kristna mumbo-jumbo har gått så långt, att till och med kvällstidningen Aftonbladet numera måste förklara för oss svenskar varför vi ska sysselsätta oss med all denna kristna smörja.

Frej – här på Gyllenborsti – var en gång ”Sviagod” eller Svearnas Gud. LÅT OSS HEDNA DEM MED BACON, säger jag…..

Annandag Pingst är också avskaffad som helgdag i Sverige sedan år 2004, dvs för mer än 14 år sedan, och ersatt med den svenska nationaldagen den 6 Juni istället, som det är och bör vara, därför att Nationen hursomhelst är långt viktigare än själva kristendomen, som alla sanna svenskar vet. Men de monoteistiska fanatikerna rabblar sina böneramsor, och lallar och dillar om någotslags ”helig ande” som de tror ska utbreda sig över mänskligheten, och till och med tränga in i kroppen på mycket små och späda barn. Om detta inträngande eller denna osmakliga penetration skall tänkas ske framifrån eller kanske bakifrån kan jag dock inte svara på, men för all del – är ni intresserade eller lagda åt det hållet kan ni ju fråga närmsta kristpräst – vi hedningar håller i alla fall inte på med en massa konstiga religiösa riter med spädbarn, och andra tokerier i den stilen.

En och annan svensk vet kanske, att Esaias Tégner – en biskop av Växjö som hade stor sympati för det hedniska – han skrev ju ”Fritjofs Saga” – kallade pingsten för ”Hänryckningens Tid” men då var det säkerligen ingenting kristet han tänkte på, utan allt det goda och hedniska vi kan möta i naturen så här års. Särimner är liksom Gyllenborsti och de andra galtarna en symbol för naturens livgivande krafter, som kommer tillbaka år efter år, och den gröna jorden, som rätt utnyttjad och odlad ger människosläktet allt det behöver, utan att kräva något mer än arbete och kunskap i gengäld. Själv firade jag Pingsten genom att bli utnämnd till Blotförrättare inom NAS, Nordiska Asa Samfundet, som jag verkligen hoppas att ni stöder..

Några ”heliga andar” från mellanöstern behövs inte för oss svenskar och nordbor. Vi ser det heliga i naturen själv, och vi behöver ingen Allah, ”gud” eller Jehova i vårt land, därför att vi redan har Yngve Frej, han som är Erik eller den ensamt härskande, och en gång ska Asatron härska ensam över detta land, precis som den en gång gjort och åter bör göra. Med den insikten kommer frid, ja Frodefred, ty Frej är förvisso en fredlig och frodig gud, älskad av kvinnor allt över Världen, och hans uppenbarelse kan vi se även idag, ja till och med i Aftonbladet..

”och Frej var bland Ö-danerna först sedd”

 

En annan tradition som är vanlig såhär års, och som är dokumenterad över hela det indoeuropeiska Europa av såväl Engelska, Tyska som slaviska forskare, är bruket att utse ”Majbrudar” eller ”Pingstbrudar” – ett bruk som man i nästan varje land i Europa helt säkert vet är mycket äldre än kristendomen, och kanske ytterst sett går tillbaka på den romerska ”Floralia” festen, Kelternas Beltane eller Vanadisblotet, den tyska Walphurgisnacht eller Valborg. Ibland har detta bruk kopplats till den första Maj, ibland till Pingst, men traditionen är över hela Europa ständigt densamma. En ung kvinna eller flicka utses halvt på skämt till kärleksgudinnans representant på jorden, och hon antas fira sitt ”bröllop” just i Maj, när naturen är som vackrast och härligast, och detta blir en stor livets och kärlekens fest. Cornelius Tacitus, den romerske senatorn och författaren, beskriver Nerthus eller Jordgudinnan Njärd, Gerd eller Jords fest hos ”Nerthus-folken” på de danska öarna kring 70-talet enligt vår tideräkning, och även om en del forskare velat koppla den festen till Midsommar, finns det inte ett enda ord i Tacitus originaltext som talar om när den festen äger rum, mer än att vattnet är badbart när festen sker, och att Nerthus bor i en grönskande lund, vilket innebär att festen måste ha ägt rum under försommaren, eller i alla fall sommarhalvåret, eftersom alla andra tolkningar av tidpunkten är omöjliga.

Nerthus tänktes ofta i vitt, och med dolt ansikte…

Då Nerthus kommer, ”majas” och smyckas med lövade stänger, som symboliserar Frejs mandom och makt, och till och med i en såpass sen källa som 1300-talets norska Flatöyarbok, ingår Gunnar Helmings Saga – där ”Frejs Hustru” – alltså Gerd nämns, och hur hon symboliskt får ersättas med en levande kvinna, som tänks fira sitt bröllop med Guden. Många är de författare – Vilhelm Moberg till exempel – som skrivit pjäser eller romaner om detta, till ära för Gerd, Frej och Vanerna, vars fest detta är…

Nerthus, och hennes badande eller nedsänkande i en sjö, dit hon återvänder efter att ha låtit sig hyllas av människorna, syns också i den slaviska festen ”Kupala” som ännu firas i Ryssland, Ukraina och angränsande länder. Överallt möter oss gudinnan i naturen, överallt plockas blommor och firas fester till hennes ära, och enbart hon, Freja, Vanerna och Frej hyllas, i det som är livets stora mysterium, större än all kristendom och några ”heliga andrar” eller någon pingst, som vi hedningar inte firar och inte behöver...

Några ”heliga andar” från mellanösterns öknar eller någon trist ramadan med svält och lidande behövs inte. Man kan fira hänryckningens tid på ett bättre och naturligare vis…

 

Profilbild för Okänd

Dagen Erik – om att fira Markens Gröda och Andlig Odling… (artikel från 18 Maj 2017)

av

Idag har Erik Namnsdag i den svenska almanackan, och under den katolska tiden ansåg man att det här skulle vara Erik den Heliges Helgondag, även om Kung Erik Jedvardsson (1156-1160) bara regerade i högst fyra år och var en i allra högsta grad ohelig person, som nog knappt ens kunde kallas kristen, och dessutom aldrig någonsin erkänts som helgon av den katolska kyrkan. Erik är inte ens beatus, eller saligförklarad, och följaktligen kan man inte ens vara säker på att han är i den kristna himlen; för som alla Erikar sitter han väl hos Frej i Alfheim…

Frej är härskaren på Gullinbursti, Alvheims herre, skördens och odlingens beskyddare, Gerds make och den som gav bort svärdet Gambantein för hennes skull.

Redan själva namnet Erik är nämligen ett heite eller tillnamn för Frej högst personligen, Svearnas urgamla skördegud, som funnits sedan minst bronsåldern, och Hågakungens tid i Uppsala. I traditionell svensk historieskrivning räknar man alltsedan 1500-talet med 14 olika Erikar på tronen – och av dem var Erik Jedvardsson bara nummer IX eller nio. Erik eller Airikir, den ensamt och evigt mäktige, var namnet på bronsålderns heliga Sveakungar, och även långt fram i tiden trodde man att grödan direkt berodde på Kungens person – under en god kung skulle skördarna bli bra och hela landet blomstra, men under dåliga konungar som Domalde, inträffade motsatsen.

Sankt Eriks skrin eller Kista förvaras än idag i Uppsala Domkyrka. För inte så länge sedan bars skrinet över åkrarna på denna dag.

Alltsedan medeltiden har det förekommit en lokal tradition kring Gamla Uppsala med bärandet av Sankt Eriks heliga skrin, vilket alla forskare antar är en direkt fortsättning på bärandet av Frejs heliga bild, eller hur Frejs kultstaty fick åka i vagn över åkern, precis när de första groddarna kom upp. I ”Ögmundarthattten” – en Isländsk sagatåt – även känd som ”Gunnar Helmings Saga” nämns hur islänningen Gunnar besöker Svea Rike ellerr Svitjod under 1000-talets första hälft, och där träffar på Frejskonan eller Gerd, Guden Frejs hustru, hon som också heter Njärd eller Jord, och är själva det rika åkerfältet. Frejskonan är i berättelsen en verklig kvinna, en ”Majdrottning” enligt hednisk sed, som får åka i vagnen med den heliga Frejsbilden, men Islänningen tar Frejs plats och gör henne med barn, vilket är helgerån.

Det falska helgonet Erik Jedvardsson erkändes först bara i Sveland, där han var kung redan 1150. Först 1156 erkände götarna honom, och så blev han ihjälslagen av en tronpretendent ur Sverkerska ätten, eftersom han själv var släkt med Stenkil den äldre. Detta skedde år 1160, och även om man senare ljög och påstod att detta skulle ha hänt utanför Uppsala Domkyrka, där en källa redan fanns – Slottskällan, eller källan på St Eriks torg – så vet man av samtida urkunder, att det skedde under bråk och fylla, visst inte i anslutning till någon gudstjänst, för Påven Alexander III skrev att Erik blev ihjälslagen, ”in potacione et ebrietate” alltså under drickande och berusning. Att komma som våldgäst till någons gård och slå ihjäl en person under pågående gille, räknades som ett nidingsdåd enligt alla hedniska lagar, men mördarna var ju som vanligt kristna, och hur dålig laglydnaden blev när kristendomen kom, vet vi ju alla. Antagligen var det också Nidningsdådet mot Erik Jedvardsson som fick Upplands bönder att se honom som helig, och bära hans kropp över åkrarna, precis som de alltid gjort med sina forna kungar i mer än tusen års tid av obruten tradition vid det laget.

Eriks skalle – från en kraftfull man i 40-års åldern, bevisligen en krigare, som tillfogats skador på halskotorna och alltså blivit av med huvudet, samt hans krona – av enkel Vikingatida typ som den langobardiska järnkronan – visades för allmänheten senast år 2014, då hans kista öppnades.

Bevisligen hade han levat 2-3 år i Uppland, och i minst 20 år dessförinnan bebott Västergötland, enligt vad isotopanalyser utvisat. Helt säkert var han ingen medeltida idealkung, eller någon skönlockig yngling av den typ som finns i Stockholms Stads vapensköld numera, för enligt de första sigillbilderna såg han helt annorlunda ut…

Att Yngve-Frej, Ynglingaättens mytiske grundare, och Guden Frej är helt identiska, känner nog de flesta riktiga svenskar till, och vet man inte det, så är man nog ingen riktig svensk. Men vad betyder egentligen berättelserna om Frej, åkerbruksguden, han som gav bort sitt eget svärd för Gerds eller Jordens och en älskad kvinnas skull, och som när Ragnarök väl kommer, istället får kämpa med ett hjorthorn ?

Frej är en äringsgud, men hans berättelse handlar visst inte bara om något så enkelt som enbart fruktbarhet eller gröda, eller jorden som förnyar sig varje år. Odling och Odal handlar liksom växande om mycket mer än så – för det finns också något som heter andlig utveckling, omdöme och mognad, vilket självskadande, fakta-förnekande ”fornsedare” och annat byke, som nu dessvärre tillåts hållla till i Uppsala-trakten, inte kan förstå, och heller aldrig någonsin kommer att förstå, eftersom de helt enkelt saknar alla intellektuella eller mentala förutsättningar för att alls begripa något.  Hedendomen av idag är visst inte ”forn” som många tror, och kan inte degraderas till blott och bart en fruktbarhetskult.

Yngve-Frej som den gode Konungen syns också i många andra mytologier, där den gode Kungens person anses ha inflytande inte bara på naturen och sådd och skörd, utan på hela folket, hela landet. Britternas Kung Arthur, ”the once and future King”, Fredrik Barbarossa i Tyskland, Holger Danske i Danmark, Olaf Tryggvason i Danmark, och ytterst sett den Indoeuropeiska och Indiska föreställningen om Kung Rama, eller Ram – redan hans namn är heligt, och en skyddsformel – som är en inkarnation av vindguden Vishnu – Odens närmaste motsvarighet, pekar åt samma håll.

I ”Runatal Hávamáls” räknar Oden upp en hel serie galdrar, som alla ingår i hans magiska färdigheter, och som beskriver vilka egenskaper en god kung eller en bra ledare skall ha. I en strof nämns nio stora galdrar, men i Hávamál 146 och framåt intill kvädets näst sista strof räknas det upp inte mindre än 18 stora galdrar, där det första botar orättvisor, och häver vrångvisa domslut, det andra botar sjukdomar och ger läkande kraft – en egenskap som också medeltidens kungar ansågs ha, medan det tredje undanröjer skada och hot, det fjärde befriar ur fångenskap och så vidare.

Skåda Särimners Sändebud !

Allt detta var känt långt långt före kristendomen, och ingick i kungarnas och Odenskultens vetande. För de som känner innehållet i Rigsthula, till exempel, är allt detta inget nytt. Långt senare skulle den kristne mystikern Bernhard av Clairvaux tala om sju ridderliga dygder, som utvecklats just ur detta Germanska krigarideal, men som finns och funnits även inom andra kulturer, också så långt bort som i Japan, och dess Bushido. Odens nio eller arton dygder, och de arton stora galdrarna, som Yngve-Frej fick i arv, och kanske gav åt Ynglingaättens konungar, passar mycket väl in i det här sammanhanget, och man kan också erinra sig det, som kallas De sju Barmhärtighetsverken. Själv uttyder jag dem såhär:

  1. Att mätta de hungrande – vilket är Frejs, äringens och skördens funktion.
  2. Att ge dryck åt de törstande – främst alla dem, som törstar efter verklig kunskap, därför att de ingenting vet.
  3. Att klä de nakna – eller med andra ord, att stoppa alla dem, som är kvar i ”fornsederi” och beteer sig fullständigt omdömeslöst åt.
  4. Att hysa de husvilla – vilket betyder att bygga upp det egna landet, med Hov och Hargar.
  5. Att bota de sjuka – också de andligen sjuka, för normlöshet och brist på fasta regler eller inriktning i livet, är också en sjukdom !
  6. Att befria de orätt fängslade – och häva orättvisor som i Odens första galder. Lögn, Faktaförnekande osv är också ett slags fängelse, liksom Kristendom och andra totalitära system
  7. Att begrava de döda – somliga måste ibland tyvärr ”åka ut ur prästbetyget” – ”Att nedslå det onda” kan det också heta

Sådan är Herren Yngve Frej – han som håller Livets Svärd