Etikettarkiv: Vanadisblot

Profilbild för Okänd

Nej, ”Valborg” är inget kristet helgon, och dagen har INGENTING med kristendom att göra (inlägg från 30 april 2017)

av

Som bekant är det Valborg idag, eller rättare sagt Valborgsmässoafton, eftersom Valborgsdagen – som nästan överallt i Sverige ansetts vara Vårens höjdpunkt, och tiden för det egentliga vårfirandet, ”Majandet” då man ”sätter Maj i vägg” och sjunger Majvisor.  Folklivsforskare som Martin P:son Nilsson och andra pionjärer inom etnologin hittade paralleller till Majandet, eller inbärandet av de gröna kvistarrna hos alla Europas folk, och till och med i den grekiska antiken, då det inte fanns någon kristendom överhuvudtaget.

Och vem är Valborg, eller som det heter på Tyska – Walphurgis ? Hon som borgar för Valen, med andra ord eller Valfrun, Vårfrun – den stora korerskan, Valeburga, Valepurga, Valdis, Vanadis – hennes namn är känt inte bara i Tyskland utan i alla länder med Germanska språk, alltså inte bara de Nordiska språken, utan också Frisiska, Tyska (i alla varianter) och Engelska samt holländska. Överallt tänder man så här års stora eldar till hennes ära, och utser ”May Queens” eller Majdrottningar, vilket också är ett hedniskt bruk från början, som inte alls har med någon krystad kristendom att göra. Jungfru maria har inte ett enda dyft med saken att göra hon heller, för våren är inte steril, den är könlig och sexuell, ingen trist ”jungfrufödsel”.

”Freja tar var dag av Valplatsens fallna hälften” står det i Eddan, och hon ensam är Vanernas Dis, själva Vanadisen – Walphurgis. Det är ett namn som inte många kristna begriper idag, men som är helt och hållet hedniskt från början.

De kristna har visserligen hittat på ett fiktivt helgon, en ”sankta Walepurga” som skall ha levat på 700-talet, men vars historiska existens aldrig någonsin bevisats, och fortfarande bara är en from helgonlegend. Hon skulle ha varit syster till en viss Willibald, som i samband med Bonifatius härjningar och plundringståg emot Sachsarna rest från England till Tyskland, och under Bonifatius huggt ned inte bara den heliga eken vid Geismar, utan som alla kristna förstört, mördat, skövlat och bränt och slutligen – när hon blev för gammal för det – slutat sina dagar som abedissa i ett nygrundat kloster i Eichstedt, som man byggt på ännu en skövlad och förstörd hednisk kultplats. De få skriftfragment man tillskriver henne är från 800-talet, dvs långt senare, och hennes ben ska också ha placerats i en klippskreva utanför klostret, när uthungrade människor i närheten mycket riktigt brände det. Hennes ben ruttnade sönder, på det vanliga katolska viset, och från dem sipprade en helig olja, påstås det, men det behöver ingen tro på. Så långt katolikerna, och deras smutslegend.

Valborgsmässoeldarna är däremot mycket äldre, för även om man inte har några beläggg för deras tändande just i Sverige innan 1700-talet, förekom de på kontinental botten långt innan den fiktiva Walepurga ens var påtänkt eller uppfunnen, och varför ett kristet helgon ska gå omkring och bära Frejas eller Vanadis namn kan man ju fundera mycket över, men det här är bara samma tröttsamma ”kristifikation” som när Skade i Skadevi fick bli ”Sankta Elin” av Skövde (ett annat helgon som sannolikt aldrig funnits, och som inte är erkänt av kyrkan ens idag)

Valborg fortsätter att vara en obskyr, endast till hälften känd gestalt, men Freja, majfesten, majdrottningen och majandet känner alla till. På slavisk botten – för Majfirandet är känt även där – heter Majdrottningen ibland ”Kostrubunku” och det är också hon som är huvudpersonen i Igor Stravinskijs ”Våroffer” som väl de flesta bildade människor hört om. De kristna bevisar bara sin egen okunskap genom att dilla och lalla vidare om katolska helgon, och de är utestängda från så mycket skönt och vackert, som den hedniska delen av mänskligheten genast förstår och känner sig hemma med.

Stravinskijs balett har ibland uppförts just under namnet ”Walpurgis” eller Valborg, men i verkligheten skedde inga människo-offer, särskilt inte av slaviska majdrottningar. Vad den slaviska – och baltiska traditionen – som också kopplats till ”Kupala” eller Midsommar – gått ut på, är däremot att kvinnorna som deltog i majfesten anordnar ett gemensamt bad istället, där ”majdrottningen”, ”kostrubunko” eller vad hon nu kan antas heta ska kastas i vattnet, och under fröjdefulla former badas. Jämför med Nerthus, som Tacitus och romarna var så rädda för… Vid Midsommar offrar de ukrainska flickorna Midsommarkransar, liksom vi ibland här även bekransar oss vid Maj, och att de väljer åt sig en man för Midsommarnatten, har jag själv sett, och upplevt…

Maj och Midsommar brukar ofta glida över i varandra, och eftersom vissa inte kan få för mycket av det goda, eller i det här fallet Frejas sällsamma kraft, kan man ju tänka på alla de sk ”Pingstbrudar”, ”Majbrudar” och andra folkliga seder som förekommit ända in till 1800-talets slut eller 1900-talets början i Sverige. Till ”Majbrud” eller Frejas gestalt, nedstigen på jorden och levande bland människorna, skulle man i 1880-talets Skåne ta en kvinna som var ”en rikti Dansekatta” eller med andra ord tillräckligt lätt på foten, och alltid lång, blond och högvuxen, så att hon kunde gestalta Freja eller Vårfrun. ”Den som har stått Majbrud, får heller inte någon brudeskrud” sade man också, och med det menades att den som tagit på sig den utvaldas roll, måste stå vanliga människor och förhållanden fjärran för åtminstone en tid, eftersom hon så att säga närmat sig det gudomliga. Frejas fester var visst inga lössläppta orgier eller något annat, utan högst ordentliga kransagillen, dansfester och våröl för bygemenskapen, och så var det långt fram i tiden…

Till och med min gamla farmor – som blev över 92 år blev utsedd till majbrud i sin ungdom, men slutade som en högst respektabel prästfru, så där ser man…

Ska man ikläda sig Frejas roll och bära Brisinga-men, det stora havssmycket, måste man ha vad som krävs... Det går inte för vem som helst…

Den friska havsbrisens glöd eller men, är förstås solen, som sjunker i havet eller reser sig ur oceanen, precis på samma sätt som planeten Venus eller Mardöll – som är och förblir Frejas stjärna – kan vara Aftonstjärna eller Morgonstjärna, beroende på när man ser den. Men, inte alla kvinnor förmår bära solsmycket. För att komma dit hän måste man ha vad som krävs, och även tänka, tala, gå och handla på rätt sätt – och det är inte alla som kan, särskilt inte dumma, feta och fula amerikanskor, eller andra som missbrukar Frejas heliga namn – vilket man ska akta sig noga för att göra… Många har tänkt sig Brisingamen som gjort av guld eller bärnsten, och det finns absolut inga hinder för att uppfatta smycket så, inte heller Frejas heliga gördel, som hon kan spänna om sig som ett slags styrkebälte, för att öka sin attraktionskraft och sin förmåga till sexualitet månggfaldiga gånger, ungefär som Tors egen Megingjord, som emellertid bara ökar styrkan och de manliga kroppskrafterna.

Allt är inte kärlek, som kallas så, och bara för att vissa figurer går runt och bräker som får om det, blir livet eller Våren inte kärleksfullare eller godare för det. Se på ”fornsedarnas” idiotiska flumsnack, till exempel…

Striden mellan Sommar och Vinter, eller Majgrevens kamp med Vintergreven, en annan främst medeltida sedvänja, har knappast varit så vanlig i vårt land, men vanligare på kontinenten, där redan Frankerna och andra Germaner höll ”Campus Majus” eller stora truppmönstringar och torneringar på just den första maj, då alla vapenföra män skulle inställa sig ”med fulla folkvapen” inklusive tre tolfter pilar och mat för två veckor inför tinget och kungen.  Här syns den äldre Freja, hon som är stridens gudinna lika mycket som kärlekens – och vad en del underhaltiga avhandlingar beträffar, som t ex Gullan Gerwards ”Majgrevefesten” från Lunds Universitet 1996, ger jag inte mycket för dem, därför att man konsekvent valt bort alla hedniska källor, eller utelämnat allt förkristet material, och sedan försöker bortförklara Majgreven och Majdrottningen som ”gesunkenes kulturgut” i någotslags Kvasi-Marxistisk anda, dvs Vårfesterna skulle vara ett slags parodi – i medeltida gillesform – på adelns tornerspel, intåg i städer och ridderliga ideal överhuvudtage, fast överförda till landsbygden, där de alltså skulle ha hållit sig kvar intill industrialismen… Men till och med i Ryssland, och så även Sovjetunionen, firades Första Maj alltid med enorma militärparader…

Men allt det här smakar dålig vetenskap, för man kan inte bara ”välja bort” källor bara för att de är förkristna, och förekommer över hela Europa gemensamt – och även om Vårfesterna så småningom – under den kristna tiden – fick en delvis annan funktion och nedsjönk till vanliga bykalas, där folk åt, drack och hade roligt av hjärtans lust – så kan Hedendomen aldrig besegras i alla fall. Den uppspirar alltid, som studenternas valborgsfirande eller gräset om våren, och Frejas verkliga budskap är evigt – det handlar om man och kvinna, inte om man och man, eller två kvinnor, som försöker ligga med varandra.

Slutligen borde här sägas något om Frejas Vrede – ett ämne jag har berört förr.

I början av 2000-talet hittades denna figurin i Silver från 800-talet i Tissö, Danmark, och den föreställer mycket riktigt Freja när hon är ordentligt arg, på precis det ställe som nämns i Trymskvida 13, där både Tor (den manliga styrkan) och Loke (den manliga slugheten) blir utkastade ur hennes bostad, och hon skriker, vrålar och sliter sitt hår:

Freja blev så arg, att  solsmycket Brisingamen (som mycket riktigt syns på figurinens bröst) sprang i småbitar, och hon rev sönder sina egna kläder i vreden, och kastade trasorna efter Tor och Loke, som ensam plockade upp de ömkliga resterna, och försökte skapa sig något därav – vilket inte alls lyckades, utan bara blev en hemsk travesti – för han hade inte den rätta förmågan, eller vad som alls krävs för att skapa något vackert. Freja hatar att utnyttjas, på alla sätt, och jag skulle tro att de som nu missbrukar hennes namn till att sälja allehanda varor, såsom Freja Melkesjokolade i Norge, diverse bryggerier, cigarrfabrikanter i Sverige och andra – exempelvis i Berkely, California, USA får akta sig, den dagen Freja slutligen tröttnar på dem, och vänder sitt ansikte ifrån dem för alltid – för sådan är hon nämligen.

Den rasande Freja enligt en tysk illustration från 1800-talet

Man ska inte ta Freja och hennes krafter för givna, ty även om hon förstår skämt och skoj och har en viss humor samt – har jag förstått – till och med medlidande med människorna, så tål hon inte att missbrukas, eller att bli utnyttjad. Där går ändå gränsen, och ifall den gränsen överskrids, så vänder hon på klacken och vänder sig om och går – för alltid ! Detta gäller även var och ens Husfrejor, som ni kanske redan märkt, och redan förstår. Allt tål Freja, Freya, Freyja (upprepa alltid hennes namn, särskilt i sänghalmen !) – till och med att låta sig bindas fast, bli ordentligt piskad och ligga fjättrad i underjorden, glömsk av det faktum att hon faktiskt är Freja – ifall vi får tro Viktor Rydberg, som i ”Fädernas Gudasaga” återgav en av hennes mindre kända myter, inklusive berättelsen om Svipdag eller Od, den man hon överallt sökt men som hon inte funnit, och som hon alltid trånar efter. ”Nicht Menschliches ist mir Fremd” eller ”Inget mänskligt är mig främmande” är också Frejas ordspråk, när det kommer till kärlekens och erotikens område, men att bli utnyttjad, tål hon som sagt inte.

Överskrider man kärlekens gränser, och visar man inte Freja tillbörlig respekt – hon korar valen, det är på hennes och ingen annans villkor som det hela sker – så går hon sin väg, så ÄR det bara – så går det också som det går. Missbruka aldrig aldrig hennes namn, och uppkalla aldrig aldrig barn eller er själva efter henne,  för det kan sluta illa – mycket mycket illa – utan håll er till sanningen, de namn ni verkligen fått, och vad ni egentligen är och heter. Blota aldrig i människoblod till henne, men ära henne med hjärtat istället.

Kom ihåg vad som står att läsa om Ottars blot i Hyndluljöd !

Endast så och bara så blir Freja nöjda med er. Endast så och bara så får Freja inom och utom er verklig tillfredsställelse.

”Frejas tårar av guld, över människornas missbruk och oerhörda dårskap” (Tavla av Gustav Klimt)

Själv åker jag nu iväg någonstans – med två av mina Husfrejor – de är ju tolv till antalet, och lika strålande som himlens stjärnor – men sådant är inte till för er, ni oinvigda, ty allt är icke som ni tror, och ni är bara lekmän, där jag är en äkta Gode – och slutar med en vacker sång. För – ska man ta ut svängarna ordentligt, kan man alltid göra som den store skalden Bellman ni vet – han som först av alla på svenska sade ”Jag är en hedning” och rakt fram ”Jag till Fröjas dyrkan går” så att man verkligen förstod vad han menade. Tänk på detta i Valborgs- och Midsommarnatten:

”Drick ej mera än du tål – tänk på dina göromål ! – Tänk på din Chloris, där hon ligger, pigger – visar dig sin blomsterskål !”

Detta skrev Bellman verkligen i sin 49:e epistel, och alltsammans är alltså dagsens sanning – det har intet med katolska helgon att göra…

Var det ”Blomsterskål” eller Picnic Basket eller ”Party Bowl” det hette – ja en del saker har som Freja många namn…

Ja, kort sagt – och för att bre på tjockt och fläka på med musik:

Ich weiß, es wird einmal ein Wunder geschehn
und dann werden tausend Märchen wahr.
Ich weiß, so schnell kann keine Liebe vergeh’n,
die so groß ist und so wunderbar.

Wir haben beide den selben Stern
und dein Schicksal ist auch mein.
Du bist mir fern und doch nicht fern,
denn unsere Seelen sind ein.
Und darum wird einmal ein Wunder geschehen
und ich weiß, dass wir uns wiedersehn…

 

Profilbild för Okänd

Vanadisblotet närmar sig (inlägg från 21 April 2016)

av

Vem är Valborg, som vi firar den 30 april varje år ? De kristna tramsar och jamsar om ett påståt tyskt medeltida martyrhelgon, vars existens aldrig bevisats och som skulle heta ”den heliga Walburga” eller något ditåt, men på samma sätt som Sankt Erik egentligen var Frej, och Tor senare förvandlades till Sankt Olof – med yxan som symbol istället för hammaren, och Oden blev Sankt Jakob eller Sankt Ibb, som man säger på Ven och i Skåne-Danmark – Oden är ju en spjutbeväpnad givmild ryttare på en häst, och så avbildas Sankt Martin också – så är det ganska klart att Valborg och Valkyriornas och Disernas stora Drottning, den gudomliga Freja, ouppnåelig i sin strålande skönhet, hon som också kallas Vana-disen eller Vanernas Dis är den stora makt vi firar såhär års.

Valborg inleder inte för inte maj månad, som också intimt kommit att förknippas med just Freja. Över hela Europa är man av samma åsikt, och till och med så långt söderut som i Spanien, tänker man i år som alla år arrangera ett Vanadisblot.

freya

 

Valborg eller Vanadisblotet skall på intet sätt blandas ihop med Segerblotet, som vanligen hålls första fullmånen i April, och som är en helt annan sedvänja. ”fornsedare” och därmed likställda kan oftast inte skilja på det här, och eftersom de aldrig haft någon riktig kalender förstår de inte att man måste rätta sig efter solen och månen, liksom själva årstidernas gång om man vill följa vad som är naturligt, riktigt och sannt i den här världen. Segerblotet har alltid firats den första fullmånen i April, vilket i år betyder 15 april, den dag som var ”Sumardag” eller första året på sommarhalvåret enligt den gamla isländska kalendern, och har därför ingenting med valborg att göra. I mitten av april är det för det mesta fortfarande ”aprilväder” i större delen av norden, och på island hade vanligen inte all snö smält bort ännu vid denna tidpunkt – men inledningen på maj markerade det gröna gräsets och växternas ankomst – och det är – som vi alla vet – inledningen till en helt annan årstid.

Rätt tid – Rätt plats – Rätt utrustning ! Bara så och endast så kan ett värdigt blot firas..

image

Profilbild för Okänd

NAS-are valsen… Ett Årshjul ur tiden, men anslut er till Nordiska Asa Samfundet – inte någon ”fornsed”

av

I den svenska Asatrons ankdamm, kämpar NAS – eller Nordiska Asa Samfundet – som fortfarande har dryga 5000 medlemmar över hela Världen – idogt vidare. Vi har hört vrålen av förtrytelse från garanterat oseriösa akademiker typ Fredrik Gregorius, David Thurfjell och andra som hela tiden arbetar efter en kristen agenda, och som skändligen avslöjats som Humanismens och Hedednomens fiender. Fallet Gregorius har vi redan tagit upp i denna blogg, och det är onödigt att orda mer om det för tillfället. Han avfärdade för några år sedan hela den Nordiska Hedendomen som en modenyck från folk som ”bara var ute efter att sälja T-shirts” och trots att detta samfund förvisso haft diverse underliga existenser som skött dess nät-butik, har de nu övergått till samarbete med fullt sansade näringsidkare, vad nu T-shirts och annat beträffar.

En ny akademisk avhandling – som opartiskt redovisar Hedendomens och Asatrons växande ställning i Sverige är på väg från Uppsala Universitet i år. Det är en på Riksantikvarieämbetet (RAÄ) verksam person som skrivit den, och trots att ”Hedniska Tankars” redaktion fått tillfälle att närvara vid Disputationen – som skett på Magisternivå – har resultaten inte lagts ut på Gupea och andra akademiskt erkända sajter ännu – men naturligtvis har vi medverkat – för den vetenskapliga kvaliteten vad gäller diverse samfund är väldigt, väldigt låg… Vi kommer att publicera mer om detta ämne, när våren väl är över.

NAS verksamhet haltar betänkligt ur vetenskaplig synvinkel sett, och hela dess Årshjul och blotkalender har halkat omkull. Man anser sig kunna fira Disablot i Mars månad, vilket är rena galenskaperna, eftersom alla vet att Disablotet infaller vid första fullmånen i Februari, Göje månad – och INTE efter fullmånen i Mars, vårmånaden. Fortfarande vacklar man hit och dit, med mindre kompetenta styrelsemedlemmar, då man fortfarande drivs i någotslags folkrörelseform, precis som det var när Sveriges Asatrosamfund grundades av Hedniska Tankars redaktör, runstensristaren Kalle Dahlberg och några andra under 1990-talets början – vilket nu ligger nästan 30 år tillbaka i tiden. Tyvärr har det varit mycket lågt i tak vad gäller föreningsdemokratin i NAS, och vi kan bara citera Jämtlänningen Björn Johansen, vår frände i Norr – som nyligen medverkat med ett intressant inlägg om ”Utesittning” som för en gångs skull är korrekt skrivet och tillräckligt allmänt hållet för att vara informativt, utan diverse ”schamanistiska” överdrifter eller annat flum – vi har alla sett vad sådant leder till hos ”fornsedarna” och deras lilla kotteri på cirka något hundratal personer….

Herr Johansen sade för dryga tre år sedan ungefär som såhär:

”De två största organisationerna för Nordisk Hedendom i Sverige är sorgligt nog dels ett hopkok av Röd-Grön Vänster med Drogliberal inställning, den andra Organisationen härstammar från ett fd. Motorcykelgäng i Finspång och Västergötland, med allt vad det innebär”

Slutsatsen är tyvärr fortfarande i hög grad korrekt, men vi rekommenderar ändå alla våra läsare och läsarinnor (något tredje gives inte) att ansluta sig till NAS – som i stort har undgått att syssla med politik och liknande – trots att man fått ingripa emot Morgan Johansson (S) under dennes tid som Justitie-, Inrikes- och Vice Statsminister – en sorlig epok i svensk samtidshistoria, eftersom den sortens fasoner annars mest brukar förekomma i diverse afrikanska diktaturstater. Läs mer under avsnittet ”Runkampen” här ovan, och den namninsamling och de politiska demonstrationer på Mynttorget i Stockholm, som ”Hedniska Tankar” och NAS gemensamt tog initiativet till, när det begav sig…

 

På Disablot följer Vårblot, mycket riktigt – glöm allt idiotiskt tal om ”Påskblot” – påsk är en kristen sedvänja, den har inte ett enda förbannat dugg med Nordisk Hedendom att göra, och de skändligheter som diverse sk ”fornsedare” och därmed likställda begår på enstaka platser runt om i landet, däribland Uppsala Högar – vill vi föregå med tystnad. Med hänsyn till vad som förekommit av nedskräpning, drogpåverkade och annat på platsen avråder vi bestämt ALLA läsare att ha det minsta med såkallad ”forn sed” att göra – detta kan inte upprepas tillräckligt många gånger.

Vårblotet och Vårens Hedniska gillen och fester kan ni läsa mer om under rubriken ”HÖGTIDER OCH BLOT”  underrubrik ”Vårblot” samt även ”Vårdagjämning och Höstdagjämning” ifall ni också är intresserade av den vetenskap, som heter Arkeoastronomi.

Vid Valborg följer så Vanadisblotet, medan Segerblot vanligen firas vid sista Fullmånen i April månad – som vi alltid konstaterat, varierar Vårfesternas läge beroende på var i Norden eller Världen man befinner sig – för Asatron är skapad efter Nordiskt klimat – och inte ämnad för andra Världsdelar… De har s-i-n Hedendom, men det är en helt annan historia…

 

Profilbild för Okänd

Inför Vanadis-blotet – om verkligt Hedniska Kultskådespel, kontra vår tids dåliga teater (repris från 2021)

av

Vanadis-blotet eller Valborg närmar sig alltmer. De flesta forskare erkänner nu att Valborgs och Valborgseldarnas ursprung är helt och hållet hedniskt, och en sedvana som finns inte bara i vårt land, utan också på Kontinentalgermansk botten. Också i Baltikum, Finland och övriga Norden firas vårens inträde och sommarens början i Maj med väldiga eldar, liksom i Nederländerna, och detta har inte med något kristet helgon att göra, lika lite som seden med ”Majdrottningar”.

I Valborgs eldar ser vi Freja – Vanernas Dis eller Vanadis, som härskar över Maj månad, den vackraste tiden på året

Det har också funnits och finns fortfarande andra hedniska traditioner än Valborgsfirandet och Majdrottningarna, som jag skrivit om förr om åren. Vi har kampen mellan sommar och vinter, illustrerad i en dust eller envig mellan ”Majgreven” och ”Vintergreven” – något det skrivit hela uppsatser om – men något av det mest underliga jag sett på senare år är Gullan Gerwards ”Majgrevefesten” från Lunds Universitet, en avhandling som helt förnekar alla källor före år 1500 och väljer bort dem – ett mycket underligt sätt att bedriva vetenskap på – ifall en forskare bara väljer källor hon ”gillar” är resultatet knappast vetenskap…

På kontinenten och i resten av Europa har man alltid tyckt, att den kamp mellan Vinterns och Sommarens representanter och Frejs gestalt, lätt kamouflerad till ”Majgreve” med gröna blad i sin krona, och ridande en yster häst är mycket mycket äldre än medeltiden, och snart är det också dags för Frösgången över åkrarna, och firandet av ”Sankt” Erik, som ju ursprungligen var Yngve-Frej han också.

Striden mellan Frej (Sommaren) och ”Vintern” enligt Olaus Magnus historia om de Nordiska Folken, 1555

 

Vad alla de här riterna har gemensamt, är iscensättandet av ett slags kultiskt skådespel, liksom vid Midsommar, då man firat Frej och Gerds bröllop – ni som är obevandrade inom Asatro måste observera att det är Frej och Jordgudinnan det gäller, inte hans syster Freja – men det är hon som ensam äras vid Vanadisblotet….

Själv tycker jag det är synd att några sådana hedniska skådespel inte förekommer så ofta nuförtiden, särskilt inte detta oår, drabbat av Corona, men jag minns den tid då jag själv redan på 1990-talet satte upp ett slags pjäs om Gudarnas bröllop i Tyresta naturreservat söder om Stockholm – och det var med ett riktigt bröllopspar som skulle gifta sig den gången, även om det äktenskapet inte hörde till de bestående. Man säger ju att ”den som varit Blomsterbrud, ej bär riktig brudeskrud” eller att den som iklätt sig Frejas roll, har svårt att bli gift i Midgård eller i den rådande verkligheten – något av det gudomliga kommer alltid att låda vid henne, och det stämde också vad den kvinna det gällde den gången nu anbelangar.

 

Frej och Gerds bröllop om våren, Iduns äpplen och Skörden, illustrerade av en engelsk konstnärinna

Jag minns att jag i mina teaterplaner den våren fick hjälp av en man, som kallades Kardinal Kaos, ty han var känd för att driva med de kristna, och för övrigt en icke oäven teaterregissör. Han led av en obotlig sjukdom, som fick honom att åldras i förtid och bli sjukpensionär, och numera finns han sorgligt nog inte bland oss längre – själv saknar jag honom – för han var en sann vän och som vänner skall vara.

Kanske återses vi bortom Midgårds dalar, kanske inte – men efteråt sa åhörarna att min pjäs och jag själv varit vacker – mycket har man i sanning kallat mig för, och mycket blir jag kallad än av de som är kristna moralister innerst inne och hedningar bara till namnet, men aldrig till gagnet – och deras sort finns ju nog och övernog.

Emellertid, för någon vecka sedan fick jag mig snabbt tillsänd Vilhelm Mobergs ”Gudens Hustru” från ett känt antikvariat, och det är en hednisk kultkomedi som heter duga. Det är mycket synd att den pjäsen inte spelas numera, för den är både välskriven och respektfylld emot hedendomen, vilket få om ens någon pjäsförfattare är numera, men Vilhelm Moberg skrev sina texter med stor känsla för poesi, svenska språkets inneboende skönhet – när det behandlas rätt – och framförallt med en stor kärlek till Asatron och det hedniska, eftersom han framställde det på ett helt annat sätt än det vanligen brukar framställas i teatervärlden.

”Riksteatern” satsar detta år på ”Christian Belittlement” eller kristet förminskande när det är som värst…

Jag har skrivit för er om begreppet ”Christian belittlement” eller Kristet Förminskande, och hur moderna teatermakare hela tiden försöker förlöjliga våra gudar och vår tro, och utsätta den för öppet hat och hån. Ofta görs det här under en mask av självpåtagen ”modernitet” eller såkallad ”fri bearbetning” – något som blir allt vanligare och vanligare på teatern nuförtiden.

Man skarvar, kortar ned och vanställer kända pjäsförfattares texter till rent vansinne, lägger till än mer själv – repliker utan kvalitet – och låter sedan William Shakespeares ”Hamlet” till exempel, spelas av feta Etiopiska Dvärgar i 50-tals kostymer med miljön hämtad från en bensinmack utanför Säffle, och sedan säger man ”jamen detta är Shakespeare, detta är stor teater” fast vad man hittat på, är ren djävla dumhet.

Jag har redan tagit upp fjollifieringen av ”Arnjot” eller hur Wilhelm Petterson Bergers nationella opera först blev till en tafflig buskis-pjäs med tycke av Marcoolios ”Hem till Midgård” och sen fjollifierades alldeles, så att den totalt urartade, och blev något helt annat, än vad dess skapare avsett. Detta är att förgripa sig på författarnas intentioner, och behandla dem som kreatur, snarare än kreatörer.

Ett av de allra värsta exempel jag sett i år utgörs av någonting, som man inbillar oss skall vara ”Riksteater” och som nu dessvärre spelas via Internet – jag tänker inte länka till skiten, därför att den innehåller ren, rå rasism riktad emot oss Nordbor – Pjäsen ”Innan Jorden blev rund” innehåller lögn på lögn, förvridningar och vanställningar av vår tro – man påstår redan i inledningstexten att ”Gudarna skapar problem” vilket är ett uttalande fyllt av kristna fördomar – och dessutom insåg Nordborna mycket väl att Jorden är rund och inte platt – det var de kristna som kom med den lögnen – för som alla sjöfarande folk såg de skepp försvinna ned bakom horisonten när de var till sjöss, och kunde förstås dra den självklara slutsatsen att jorden var krökt utifrån det – dessutom beräknade matematiker som ”Stjarnar Oddi” och Erathostenes jordens omkrets med häpnadsväckande precision.

Det kunde man också göra redan från Stenålderns megalitmonument, om ni vill veta…

”Vi hade tänkt att sätta upp en PJÄS på Stora Teatern – detta är till exempel en LUFTVÄRNS-PJÄS, men den STÄLLER BARA TILL EN SJUDJÄKLA SCEN… ”

Vilhelm Mobergs pjäs, däremot innehåller så mycket hedniskt stoff, att den är det närmaste man kommer en ren lovsång till herren Yngve-Frej själv. Handlingen tilldrar sig i Värend, den del av Småland Vilhelm Moberg själv kom ifrån, och är hämtad från den Isländska sagatåten om Gunnar Helming och hans resa till Sverige.

Vilhelm Moberg undgår också skickligt den fallgrop, som mängder av pjäsförfattare före och efter honom hela tiden fallit i – Hedendomen och Asatron framställs alltid som ond eller enfaldig, och kristenheten hyllas på ett ensidigt och förljuget sätt – redan Petterson-Berger gjorde det misstaget i ”Arnjot” – ofta är man inte långt borta från 1800-talets skolplanscher, med sin Ansgar-idyll, så menlös att den bräker…

I Nära 200 år har vi tvångsmatats med förljugna, idylliserande skildringar av kristnandet, som inte har det minsta med sanningen att göra… Gudahov brändes och skövlades hänsynslöst, människor mördades för sin hedniska tro…

Istället innehåller Mobergs skildring av en torr och mycket kall vår i Värend mycket som kan betraktas som äkta, både galdrar och ”majvisor”, hedniska ramsor och ordstäv, men utan att vara skrivet på bygdemål, utan på allmängiltig, hög och naturlig svenska. Han skrev pjäsen under andra världskriget, och låter Gunnar Helming vara en högst motvillig kristen missionär, som blivit utsedd att offras till Frej efter att ha motsagt Sveakungen på tinget, efter vad vi – åhörarna – förstår – och i pjäsens början dyker han oförmodat upp i en skog i Värend, där fem Smålandsjäntor går och letar efter sina kor…

Här syns pjäsen i första upplaga med dedikation från författaren…

Kvinnorna berättar om Frej, den store guden, och Moberg sjunger ut om vad som också måste ha varit hans egen tro, för särskilt kristen var han ju aldrig:

 

”Lyss ! Lyss nu noga !

Om våren stiger han med det stora ljuset, med solens gång och skinande. Han växer upp ur vädren och värmer och strålar. Hans träd spricker, hans marker blommar, hans strömmar flödar och hans åker står grön. När ormbunkens blomma slår ut i den kortaste natten, då är hans makt full. Då vänder han om med solen…

Så går sommarn, han sjunker och krymper och kallnar. Hösten kläds naken i frost, hans mark hårdnar och hans åker gulnar. Och alla strömmar stannar. Då är han borta. Och borta är det stora ljuset. Det begynner sin kringfärd under jorden. Den färden räcker tusende raster genom mörka natten, den räcker från västan ända till östan.

Men när det stora ljuset hunnit fram där östanom, då stiger han åter opp i sin härlighet. han växer och värmer och glänser. Han kommer tillbaka till oss i sin ungdom. Så är hans kringfärd, den strålandes !”

Moberg skildrar i sin pjäs hur Ingegärd, den yngsta av flickorna, ”omedveten om mannens älskog” efter vad de äldre av dem säger, träffar på den flyende Gunnar, och säger insiktsfullt att han ändå inte kan undgå Frej, för ingen undgår sitt öde. Så blir det också. I byn kastar Locke, en korrupt gode – Ville Moberg hatade präster och överhet – lott om vem som ska bli Frejs brud, och lotten faller förstås på Ingegärd, vilket får hennes mor att närapå spricka av stolthet – för se sådana är Småländskorna…

Gunnar gömmer sig inuti Frejs heliga bild, och kommer – medan han funderar vad som är värt att offra livet för – alltid får man offra sitt liv ändå – antingen via ond bråd död inför sin fiendes vapen, eller genom ett långt liv fyllt av mödor och arbete – att bli buren in till det brudgemak där Ingegärd väntar, vilket får Moberg att skriva både sant Hedniska besvärjelser, bröllopskväden värda att minnas, och på sidorna 118 – 121 – som han tydlige fäste stort avseende på i sin personliga dedikation (se bevisen ovan !) detta:

”Vår Frej ! I frukt och korn har jag smakat ditt blod !

Du som spräcker åkerns tjäle ! Du som väcker kornets groe ! Du som spränger kvistens knopp – Du som öppnar blommans krona – du skall öppna mig, din brud !”

Varpå Gunnar Helming, som förstås också är Moberg själv, får svara;

”Du kvinna – av jordens saft, av mullens djup; av åkerns alv – av kornets gyllene kärna – du offrar mig din mark, dina fält , de jungfrugöna, bröstets korg med de hullmjuka frukter, och skötets röda dunkel. Det är kvinnans gåva, som du bjuder. Så säger du i månans natt till min ungdom att stanna..”

Mobergs högstämda text, om mannens och kvinnans förening – Himlens och Jordens makter – fortsätter sida upp och sida ned i en verklig Frejs och Gerds besvärjelse, som endast sanna Asatroende kan förstå och fatta – och till slut träder Gunnar – nu i den tidigare gudabildens kläder – fram inför folket och BLIR verkligen Frej i allas uppenbara åsyn, medan Locke – den korrupte goden – blir påkommen med att ha ätit av Frejs offrade blotmat, men storsint nog skonas, mot att han avstår från sitt ämbete – för gudar måste, förklarar den i guden omskapade Gunnar, vara storsinta och givmilda – och efter ett livgivande vårregn slutar pjäsen med att Frej och Gerd i människors gestalt drar vidare i vagn, under hoppets skimrande regnbåge.

Bara en Hedning skulle kunna skriva sådant, och det är allt bra synd att Mobergs pjäs inte spelas betydligt oftare, som sagt. Mycket av vad som ingår i den, skulle kunna ingå i hedniska ceremonitexter rätt av, och överglänser allt vad ”modern teater” heter. Pjäsen förblir en klassiker.

Profilbild för Okänd

Valborg 2022 – i repris (Varning – SATIR !)

av

En ny Valborgs-visa:

Vintern Rasat ur bland våra Fjällar
Koranen bränns i köld och snö !
Sverige ler i vårens ljusa kvällar
För Islam skall nu för evigt dö !

Snart står Achmets fejs i purpur-lågor,
och han svär, helt Rosenrasande !
Men Koranen sveds av VALBORGS lågor
Och i Lunden dansar Svenskarne…

Kolla Pöbeln !
Alla galna ”Mussar”
kastar sten, som värsta dårarne
Och de bränner hus och bilar
Djävla drägg, det kan nu alla se !

Ja, Kolla Pöbeln !
Alla galna ”Mussar”
kastar sten, som värsta dårarne
Och de bränner hus och bilar
Djävla drägg, det kan nu alla se !

 

KRÄÄÄNKT – Jah bli´ så KRÄÄNKT – Vaffö ska svenschka’ ha kultur ?

(Jo, därför att vi har vår EGEN !! )

 

Profilbild för Okänd

Seger-bloten hålls i rättan tid – av de Asatroende….

av

Att den sista fullmåne som infaller i Gräsmånad eller April (enligt den gamla svenska kalendern) kallas Segerfull kanske de flesta Asatroende och verkliga Hedningar känner till. Och jo – det kan faktiskt slumpa sig så vissa år – att en och samma månad har två fullmånar...Däremot är det i-n-t-e bevisat, att just Tiburtius-dagen, 14 April skulle utgöra sommarhalvårets början i Sverige – detta är ”Wikipedia-kunskap” och slidder-sladder.

På Island räknade man vanligen sommarhalvåret från den tredje Torsdagen i April, men nuförtiden har Asatrufélagidh – ja  – man talar inte om någon ”forn sed” på Island, och man diskuterar inte med Amerikaner och andra utomstående på nätet – de förvrider ju ändå allt vi säger till oigennkänlighet – bestämt sig för att årets sommarhalvår skall inledas 25 April, dvs den Tors dag som infaller i morgon, vilket just i år är den fjärde Tors dagen, inte den 3:e...

 

SEGERBLOT genomför vi för att fira Vårens SEGER över Vintern – men det ska göras på rätt datum, när Sommarhalvåret verkligen börjar…

Vanadisblot – senare tvångs-kristnat till ”Valborg” är något helt annat…

Det Multikulturella Misch-Masch som kallas ”forn sed” ska vi inte gå in på. De här personerna säger att ”vi måste samarbeta med islam och de kristna ” (Varför det ? Får man inte ha självständiga samfund eller trosuppfattningar ?) – att man ska hålla ”Påskblot” – Påsken är en kristen och hebreisk fest -och de har gjort hela sin kalender till ett oaptitligt sammelsurium, helt utan logik, rim eller reson… Hedniska Tankar tar skarpt avstånd från allt sådant. Vi är inte ”New Age”. Vi är inte ”Wiccaner”, vi är inte ”Interfaith” eller något liknande, lika lite som exempelvis Folkekirken i Danmark eller Shintos fredliga utövare i Japan råkar vara det. Får de vara sig själva – utan inblandning – så får väl även vi…

I Reykjavik hålls nu Segerblotet klockan 1400 i morgon.

I Skagafjord hålls det klockan 1300

I Blöndalsbodar vid Egilsstad hålls det klockan 1800

och – slutligen – i Akureyri på Islands nordkust hålls det också om kvällen, 1800.

Med lite god vilja kan ju dessa blot få representera de fyra fjärdingar det Hedniska Island var indelat i, på den tiden det var en Hednisk fristat. Dessutom var varje fjärding indelad i tre tredningar – men det visste ni väl redan – eller hur ?

Här i Sverige har vi en lika gammal, hednisk indelning i Härad, Hundare och Skeppslag samt andra folkland – och den är inte alls medeltida eller kristen, även om wikipedia och vulgär-historiker typ Herman Lindquist och därmed likställda säger något annat. Läs Jon Krafts utmärkta böcker om Hednagudar och Hövdingadömen, samt hur de långt senare socknarna uppstod. Han har kartlagt Gudahov, Hargar och Hedniska kultplatser över hela det nutida Sverige, och ni ska få se – geografin stämmer överraskande väl med de arkeologiska bevisen – ända ned till bronsåldern för centralbygderna, inte alls ”900-talet” som Wikipedia felaktigt påstår.

Att Nordiska Asa Samfundet – det största samfundet för Asatro i det nutida Sverige firar Segerblot, nämnde HT redan för några dagar sedan. Nu sällar sig även ”Blotlaget Vergelmer” i Luleå till de lokala evenemangen – 27 April, inte den 25:e – men det är väl vackert så. Också i Norrbotten och Norra Norrland har man nu i alla fall kommit så långt, att man inser att Vårblot, Segerblot och Vanadisblot är tre olika saker, som sker i tur och ordning – vilket Hedniska Tankar och Samfundet Särimner införde i Sverige redan 2015. Sakta men säkert tar vi tillbaka det arv, som så länge förvägrats oss. Vi förvaltar den kultur och den tro som är vår – men ingen annans. Och vi är varken bättre eller sämre än någon annan kultur och tro i det avseendet, eftersom vi för det mesta håller fred, vill vara ifred och inte ”inkluderar” vem som helst.

Varför man stavar sig ”Vergelmer” när det heter ”Hvergelmer” med tydligt H, och ”Bärgälmer” enligt Viktor Rydberg på sin tid undandrar sig dock vår enkla bedömning. Tycker man att det är ”lattjo” uppe i Norrbotten att papegojmässigt upprepa allt svenska Wikipedia skriver, utan att verkligen studera källorna ?

Det står skrivet:

Eikþyrnir heitir hjörtr,
er stendr höllu,
ok bítr af Læraðs limum;
en af hans hornum
drýpr í Hvergelmi,
þaðan eigu vötn öll vega.

(Grimnesmál, 26:e strofen)

I Hedniska Tankars översättning lyder samma strof sålunda:

Ektyrnir heter hjorten
som står på Hallen
och biter av Lärads lemmar.
Men av hans horn
dryper det ned i Hvergelmer
och dädan flödar vatten alla vägar.

Läser vi så den poetiska Eddan, närmare bestämt i Gylfaginning, där Oden själv blev till Hög, Jämnhög och Tredje – så ska vi finna att Hvergelmer omtalas flera gånger. ”Hallen” är här detsamma som Valhall, får vi veta, och hjorten Eiktyrnir på dess tak har så väldiga horn, att daggen som dryper av dem blir till alla floder, som rinner i underjorden.  Eller – i Finnur Jonssons transkriberade original:

Þá mælti Jafnhárr: ”Fyrr var þat mörgum öldum en jörð var sköpuð er Niflheimr var gerr, ok í honum miðjum liggr bruðr sá, er Hvergelmir heitir, ok þaðan af falla þær ár, er svá heita: Svöl, Gunnþrá, Fjörm, Fimbulþul, Slíðr ok Hríð, Sylgr ok Ylgr, Víð, Leiftr. Gjöll er næst Helgrindum.”

”Då mälte Jämnhög: ”Före dess var många åldrar när jorden skapades (den skapades inte på en gång, utan byggdes av många gudar) och Nifelhem gjordes, och mitt i Nifelhem ligger så en brunn, som heter Hvergelmer, och därifrån faller det åar, som heter så: Svöl, Gunnthra, Fjörm, Fimbulthul, Slidr och Hrid, Sylg och Ylg, Vid, Leiftr, men Gjöll ligger närmast Helgrinden…

Nifel i Nifelhem är samma ord som ”nebel” på modern tyska, dis, töcken, dimma… Svöl är en sväljande underjordsflod, Gunn-Thra är ”Gunns” = stridens trånad, Gunn är också ett Valkyrienamn, Fjörm är Fjärran, Fimbulthul är ett Odens-heite, Slid och Strid är strida, vida floder, Sylg är ett annat ord för svalg, Ylg kan tolkas som glupande gap, Vid fodrar ingen förklaring, Leiftr är kanske den som kommer efter, men Gjöll eller Gäll är den flod, som faller nedåt i Hel, som ligger under själva Nifelhem – för världarna under jorden är i sanning många, och inte en – det är underjordiska glaciär-floder, slukhål, svalg och dolda djup man sett i naturen man talar om, inte bara ”grundvatten”.

Och vi läser också:

Ein er með ásum, en önnur með hrímþursum, þar sem forðum var Ginnungagap. In þriðja stendr yfir Niflheimi, ok undir þeiri rót er Hvergelmir, en Níðhöggr gnagar neðan rótina. En undir þeiri rót, er til hrímþursa horfir, þar er Mímisbrunnr, er spekð ok mannvit er í fólgit, ok heitir sá Mímir, er á brunninn. Hann er fullr af vísendum, fyrir því at hann drekkr ór brunninum af horninu Gjallarhorni. Þar kom Alföðr ok beiddist eins drykkjar af brunninum, en hann fekk eigi, fyrr en hann lagði auga sitt at veði.

Här talar Jämnhög eller Oden om de tre rötterna till Yggdrasil, Världsträdet:

”En leder till Asarna, en annan till Rimtursarna, där som fordom var Ginnungagap. Den tredje leder över Nifelhem, och under denna rot är Hvergelmer, men Nidhögg gnager ner (den) roten. Och under den rot, som vetter åt Rimtursarna, där är Mimersbrunnen, som ger talförmåga och manvett i följe, och han heter Mimer, som är i brunnen. Han är full av visdom, förty han dricker ur brunnen av det horn, som heter Gjallarhorn. Dit kom Allfader och bad om en dryck av brunnen, men han fick inget, innan han lade sitt öga i pant…”

Skall man ens översätta, skall man var så noggrann det går, och inte modernisera eller bastardisera. Och man får ingenting för ingenting. Också Oden själv måste BLOTA eller OFFRA för att uppnå Visdom – och att ”bedja” eller fä-aktigt be som de kristna, leder ingenstans, ingenvart, ingenstädes.

Så STÅR det i Eddan – Begrips !!

Där hör ni – Hedningar små – ack ni Hedna och mycket Ludna…

Varför ”Majgreven” slutligen segrade över ”Vintern” hör dock till Majandet, Valborg och Vanadisblotet – som är en pan-Europeisk sedvänja – utan förbindelse med all kristendom, och vida äldre... men – mer om det kan ni läsa under rubriken ”Högtider och Blot” här ovan… eller i Maj månad, Vårmånad – när den slutligen kommer…