Nu övergår jag till en uppteckning från Augerum i Blekinge 1926, som också en viss Jan-Öjwind Swan skall ha återberättat.

Det gäller att skilja på Gårdstomtar och Jultomtar, för Gårdstomtarna är Kärva, Illmariga små väsen.

Jultomten – Ded Moroz – som till och med finns österut, är till synes snällare till sättet, men var försiktiga i Vintermörkret – låt inte lura er av fel sorts tomte !

På en gård i byn hade det varit fest. Två drängar som supit till ordentligt blev ovänner, och gick ut på gården för att göra upp. Den ene klöste den andre över kinden, så att blodvite uppstod. Den blodige drängen ilsknade till, och sprang in på logen efter en slaga. Med den i hand sprang han ut, för att slå den andre drängen sönder och samman, men det hann han inte. För se – gårdstomten dök upp i logdörren och satte fram sitt ena ben. Då föll drängfan framstupa i skiten på ladugårdsbacken och stöp, och sen den dagen blev han halt i hela sitt liv. Så är det med markernas och tomtens rådare – de tror på en ärlig kamp !

Gammal drängstuga från Tomten Gränby 1:1 och 2:2 i Enköpingstrakten – Bildkälla: Digitalt Arkiv och Upplandsmuséet, 1977

Angående detta med supiga drängar och väl mer, kommer jag ihåg den fina leken Slåtterkalas, som jag anno 1997 hade äran att leka med föreningen Tälje Glima, och dess oförvägne medlem ”Then Otrolighe Granquist” (även känd som Tjärgårds-Tji-ro-praktorn ! eller ”The Incredible Bulk” ). Saken var den, att vi var på väg till Marinmuseums Invigning i Karlskrona det året, där vi även träffade Hans Majestät Konung Karl XVI Gustav, Folke Hubertus – icke blott en gång utan två gånger – men den historien har jag redan berättat för er… På Torekällberget i Södertälje, där en Tors Källa finns, kan man  ännu i våra dagar se sådana lekar utspela sig – där utövas ett ”gott drängskap” – när det blir 1800-tal och Julmarknad.

MINNS: De hedna blir ofta de ludna !

Har ni aldrig lekt leken ”Slåtterkalas” ? Då skall jag förklara den för er, lek den gärna nu till Jul men – för gudarnas skull – icke med oansvariga barn, eller försvarslösa åldringar, eller annars gamla och sjuka. Den tillgår så, att alla deltagare – företrädesvis män och raska drängar (eller Thegnar, som det står på flera runstenar i Södra Sverige och Danmark) ställer upp sig på ett led linje.

Därefter ger den förste den andre en rejäl örfil, över kinden och med utspärrade fingrar. Sedan slår näste man den tredje på samma sätt, och så den tredje den fjärde. Så fortsätter det, hela ledet ut, ända tills man kommer till den man som står längst ut på linjen. Då ”vänder” örfilen, och går hela kedjan tillbaka igen.

Men nu är reglerna också sådana, att ingen man må slå den andre i vrede, eller i hat. Han må ej heller slå direkt över örat på motståndaren, eller med kupad hand, så att trumhinnan spricker och denne kan bli döv, eller så att blodvite uppstår. Ty såramål med våda, är icke gott drängskap i Midgårds dalar – annat är det blott i Valhall.

Balken ”Dråp med Villa” ur Magnus Erikssons landslag motsvarade ”Såramål med Våda” i de gamla hedniska lagarna.

Reglerna eller folkets lag bjuder också, att man ger lika många örfilar, som man får ta emot, ty ”Gåva kräver, att gengåva gives” som det står i Hávamál. Först efter att ha växlat lika många slag, får man ge sig ur leken, och den som sig i leken ger, får också leken tåla.

Och detta – det säger jag er – är drängarnas sätt, men för karlar och sedan jarlar är mycket annorlunda. Vi må alla skratta åt drängar eller Julkalendrar, men för mycket ”skaemtun” är inte bra..

Har ni lekt leken ”lugga björn” någon gång ? Det gäller att resa sig till fullt stående, med hårda tag om öronen och en käpp mellan benen….

Leken ”Slåtterkalas !” motsvarar också till punkt och pricka en debatt i den nutida svenska dagspressen, Mr President Trumps känsla för diplomati – kanhända – eller diverse ”litterära” kommentarer kring Nobelfesten eller på Internet, fast är helt analog, och kräver ingen dyr utrustning eller förkunskaper, utan kan utövas av vemsomhelst, närsomhelst, varsomhelst.

”Dra gränje” är en annan populär Jul-lek. Här leker en munk och en adelsman den leken, över Julelden, i Linderöds Kyrka 1558..

”Dra gränje” som den utövas idag – ”men eld må brinna för Midgårds barn ” – det står OCKSÅ i Hávamál…

Sant är – emellertid – att jag i Pataholm, dit vi seglat och rott, anno 1997 icke stod kvar längst, men heller inte var den som gav mig först, eller ens som andre eller tredje man.

Detta var gårdstomte nummer 9, nu är det dags för nummer tio:

Från Hishult i Halland, 1937 och Helmer Olssons bok ”Tomten i Halländsk Folktradition” samt Göteborg, 1947, Knäred och andra orter i närheten av det danska Skåneland och Västkusten, kommer följande berättelse:

Oftast var gårdstomten på varje gård sedan hedenhös och hedna mäns tid, men fanns han inte där, påstods att man kunde åka till staden Köpenhamn, och leja en dansk ”Nisse” – för så kallades gårdstomten i de sydsvenska landskapen.

Då skulle man bli nedförd i en viss källare, någonstans i Nyhavn, och nere i den satt det tomtar överallt… Tro det eller ej. Så hade man bara att välja sig en, och upprätta ett kontrakt.

En annan Halländsk sed var att gå tre Tors Dags nätter i rad till en korsväg, och den sista natten kom en gårdstomte dit – då kunde man städsla honom, och så var han anställd. En Halländsk bonde hade en gårdstomte på sin gård, och när han dog, var där två döttrar på gården. När de skulle dela arvet, sa den ena: – Jag blir nöjd, bara jag får Familjebibeln, för hon var kristen av sig. Då sade den andra dottern, för hon var en sann och hednisk kvinna: Dra du dit pepparn växer och så långt benen bär dig och vägarna räcker – Bara jag får Tomtenissen, blir jag nöjd.

Som extranummer, denna dag – sajten ”Kulturminnets” citat från en av Ebbe Schöns böcker:

När jag och en kamrat höllo på att timra ett boningshus, hörde vi, hur tomtarna höggo och flängde och hjälpte oss med arbetet. Men de tyckte inte om, när vi arbetade efter solnedgången. Så en lördagskväll skulle vi arbeta längre än vanligt. Min kamrat, som var ganska vidskeplig, ville ogärna gå in härpå men fortsatte dock arbetet. Under detta klämde han sitt finger av en stock, som ramlade ned. En stund därefter ramlade hela ställningen ned och vi med den jämte alla verktyg, som vi hade placerade på densamma. Vi kommo emellertid undan, utan att någon av oss blev skadad. Min kamrat var övertygad om, att hela äventyret berodde på, att vi ej slutat före solnedgången. Vi satte åter upp ställningen, varefter vi gingo in i stugan för att äta. Då vi åter kommo ut och till arbetet, voro våra verktyg försvunna från den plats, där vi lagt dem. Efter mycket letande fingo vi till sist se dem ligga där vi brukade lägga dem, sedan vi slutat arbetet om dagarna. Då sade min kamrat, att nu gjorde han ingenting mera denna dag.

Berättat av Hallsjö Per Jonsson från Mobyn i Västerdalarna

 

En annan dag skall ”Hedniska Tankar” berätta sagan om ett barn – som växte upp och blev konstnär och vykortsmålare.  

Sådant skall ha hänt under 1900-talets början i Kalmar län, när en fyra-fem års parvel skymtade en liten gårdstomte i dunklet

Det var liksom en grå gestalt, varken kvinna eller man – som avtecknade sig emot en enkel grå laduvägg i en snötyngd vinternatt…

Och mannen som såg denna underliga syn, glömde den aldrig.  Någon stod där, någon fanns där i mörkret – en osynlig närvaro, inte ond eller ovänlig – utan vänlig trots all tid som varit.

”Tomten” var en gång gårdens förste ägare, grundaren – som redan för tusen år sedan och mer än så var en markens och platsens rådare – därifrån kommer själva ordet ”Tomte”

De kristna – som ”Heliga” Birgitta och andra satkärringar hatade och förföljde tron på tompta gudhi – vilket Dick Harrison kunde berätta om i SvD, redan år 2012.

Men – de av er därute som är Hedningar – ni har en annan tro, ni indelar inte allt i himmel eller helvete, ni vet att söka andra vägar – och att det finns mellanting.

Harald Wiberg var namnet på  den enkle svensk, som gav oss barndomsminnet, på allvar och utan att skämta – för så har han skildrat det, och så har han berättat – när han fanns ibland oss.

Var barnets syn i vinternatten verkligen allvar ??

Så många frågor, som behöver besvaras.

Ta då hand om de minsta som frågar, och låt inte allt stanna vid TV:s  Julkalendrar, skärmtittande, media-brus.

Ni behöver inte ge tomtarna rika gåvor – det räcker med en enkel skål gröt.

Redan detta är Blot, högtidsstund nog.

En Jul, Yule – mänsklig nog – som det är och skall vara.