Profilbild för Okänd

Gäst-Inlägg – Om ursprungen av namnen Oslo, Norge, Viking och Själland

Härmed publicerar ”Hedniska Tankar” ännu ett gäst-inlägg från Javad Mofrad..

Oslo betyder slätten (=lo) vid älvmynning (os): AI-översikt om namnet os: I vissa gamla svenska ortnamn betyder älvmynning eller åmynning. Det är en äldre term
som används för att beskriva platsen där en flod möter en sjö eller ett hav. Exempel på detta är:

Djurås:Ljans mynning.
Älvros: (ursprungligen Älfuar os) betyder älvmynning
Lödöse: Innehåller också ”os” och ligger vid en älvmynning.
Orsa: Innehåller också os och ligger vid en älvmynning.

Så när vi ser os i ett ortnamn, kan det vara en ledtråd till att platsen ligger vid en vattendragsmynning.

AI-översikt om namnet lo: Lo (eller ló): betyder slätt, äng eller en platt mark nära vatten. Detta är mer logiskt än andra teorier – slätten vid åsen eller slätten vid gudarnas äng.Jag har redan kommit på att Norges namn egentligen har varit Norra- vigen eftersom de forna grekerna har översatt det på Hyperborea (övernordliga landet), eftersom Norge är Norden av Norden.

Namnet viking betyder också utsidans folk: Enligt svensk etymologisk ordbok av Elof Hellquist betyder ordet vik egentligen något som böjer sig (undan) buktar sig till vika. Namnen suetidy (sud-tidy) hos Jordanes och avion (avig-ion) hos Tacitus kan tolkas till sidfolk och bortre folk och från dem låter menas norrmän: Bland Nerthus dyrkande stammar variner, angler, eudoser, reudinger, avioner, svardoner och nuithoner kan vara i tur och ordning danskar, engelsmän, friser, skåningar, norrmän, svenskar och saxare.

I så fall har Nerthus ö varit Själland (kraft gudinnan land på slaviska-germanska): Namnet Nerthus kan härledas till det keltiska ordet nertos, som betyder «kraft». Denna kraft syftar sannolikt på naturens pånyttfödelse varje vår, naturens alstringskraft. Härledningen ur ordet nertos understryker den basala funktionen hos en modergudinna, nämligen att ge liv. Besläktade ord är iriska nert och kymriska nerth, båda med betydelsen ”kraft, makt”. På Själland ligger Nærum, som på medeltiden skrevs Niartharum, Njärds rum (Nerthus plats): Nerthus är en forngermansk gudinna som förknippas med fruktbarhet och fred. Hon beskrivs av den romerske historikern Tacitus i sin bok Germania som en gudom som besöker en ö och firas med festligheter och gästfrihet.

 

Vid hennes besök låstes vapen in för att inte störa hennes närvaro. Nerthus är också kopplad till gudinnan Njord, och det finns teorier om att de är samma gudom eller syskon. Nerthus och Tacitus beskrivning:
Tacitus beskriver en processionsvagn som dras av kor och som förvaras i en helig lund på en ö. Vagnen får endast beröras av prästen, som leder gudinnans procession.
Vid varje ort som vagnen besöker firas festligheter och vapen låses in. Efter processionen tvättas vagnen och gudinnan i en sjö, och slavarna som deltagit i ceremonin offras.

Så långt vår gästskribent – men i Tacitus originaltext står ingenting alls om offer, ty såhär står det faktiskt:

Sedan tvås vagnen och täcket och, om man vill tro det, själva kultbilden i en avsides liggande sjö. Slavar förrätta tjänsten, men genast uppslukar dem samma sjö

Uppslukar alltså – men detta är inte nödvändigtvis ett offer – det står bara att vagnen, gudinnan och hennes tjänare försvinner, utan vidare spår…

Den ena av de två vagnarna från Dejbjerg eller ”Degberg” i Danmarks Nationalmuseum, Köpenhamn – ett fynd som bevisar att Tacitus berättelse är sann – vagnarna återfanns verkligen i en forntida sjö

Profilbild för Okänd

Midsommar, Frigga och Nerthus…

”Hedniska Tankars” flitigaste gästskribent för året 2025 – Javad Mofrad – har hedrat oss med ett nytt inlägg. Han är en klok man som inte bara tänker till ordentligt, vad gäller de tre ”stora” Monoteistiska religionerna, utan också Nordisk religion och Asatro – och därmed återvänder vi till vad som är denna bloggs huvudämne. Han intresserar sig även för ”folketymologier”, och skriver såpass enkelt, att hans slutsatser kan förstås även på Grundskole- och Gymnasienivå, men undviker Fake News, populism eller sådant som diverse amerikaner ägnar sig åt på nätet, såkallad ”UPG” (Unverified Personal Gnosis) eller ”smygkristendom” av den typ, som en del personer vid namn Birka Skogsberg, pseudonymen ”Alvigunilla”  med flera ägnat sig åt i det förgångna eller fortfarande kommer dragandes med, genom att ställa helt ovidkommande frågor som ”men tror du inte att Ymer är en skapargud egentligen ?” eller ”Men måste inte den näst sista strofen (strof 65) i Voluspá syfta på jeschus krystis egentligen ?” och så vidare.

Men se – så måste det inte alls vara – det är bara löjlig kristifikation, liknande Sophus Bugge och Lasse Liten Lönnrothden ryslige ”E-mer-i-Thursen” till professor, som på falska grunder ockuperat svenskspråkiga Wikipedia och lögnaktigt påstått att han utgett ”Världens bästa Eddaöversättning” vilket är lika dumt som Åke Ohlmarks floskler i samma stil.

Bugge må vara ursäktad på grund av att han levde i ett kristet århundrade, Ohlmarks därför att han var obetänksam, men för Lönnroths och andras falsarier finns ingen ursäkt, lika lite som för Björn Collinders groteska vanställande av Hávamál, där han plötsligt – under sitt 1960 – tal – skriver att ”detta är runmagi och skall inte översättas” i en känd strof, polemiserande emot Sigurd Agrell. En sann Eddaöversättare ska inte skriva romaner, och inte heller vanställa och ”klippa bort” sådant som inte passar. Att som Lars Lönnroth hela tiden framhäva sin egen kristna tro och konsekvent skildra den nordiska kulturen som underlägsen, är osakligt, på gränsen till ren rå rasism. 


Gerd, Hertha, Earth, Njärd eller Nerthus är en gudinna med många namn – känd från de danska öarna redan från det som var Nordisk Bronsålder… Minns ni vad vi skrivit om Egtvedt-kvinnan och Rydebäcks gudinnor i Skåne ?

 

Nu – efter Midsommar – då Friggs månad gått emot sitt slut, och då Gerds och Frejs bröllop redan firats, har vännen Javad en hel del att säga angående Nerthus, och vi kommer därmed in på Äldre Germansk Järnålder, en viss Thusnelda, Romaren Cornelius Tacius och hans ”Germania”, slaget i Teutoburger Wald år 9 enligt vår tideräkning, och mycket annat. Vi Hedningar tror på kraften i rena fakta, och en seriös historikers eller skribents uppgift är att skildra verkligheten som den faktiskt var eller är – inte att ”sälja” lättköpta sanningar. 

Därför – läs nu detta:

Nerthus namn och plats

Fensalarna (”sumpsalarna”) som enligt Snorre har varit ”mycket förnämligt”, har jämförts med gudinnan Nerthus ö. Det är troligt att från dem har menats Lidingö (Lady’s/ledarinnans ö, gudinnans ö) och Stockholms skärgård.
Enligt forskarna var Fensalarna (”träskhusen, träskhallarna”) i nordisk mytologi gudinnan Friggs (”den älskades”) boning i Asgård.

Trots att läget inte verkar vara det mest hemtrevliga kallar Snorre huset för ”mycket förnämligt”. Det skulle kunna tyda på en källkult, men det är mer troligt att namnet går tillbaka till den tid då vattnets makter mottog offer i heliga sjöar. Friggs hem kan jämföras med Urds brunn och Saga i Sökkvabäck eller kulten av Nerthus.
Nerthus betyder jord-underjordens jungfru (ner-tös):

Nerthus på grekiska betyder jord-underjordens gudinna: ner och själva namnet Theia (theia-us) betyder helt enkelt ”gudinna”. Gudinnan Theia har varit syster på Hyperion (Hyperboreans gud, Appolon). Nordiska motsvarighet till Nerthus har varit Njord (ni-jord, ner-jord). Grekiska namnet Nerthus har kunnat tolkas även på Ner-tös i Norden. Ner är den vanligaste formen, i både formell och informell stil. Ned har ett något formellare stilvärde. Ned är även den vanligaste formen i sammansättningar, som nedlåtande och nedkomst. ”Tös” är ett dialektalt ord som främst används i Skåne, Gotland och Västergötland, men som även förekommer i andra svenska dialekter. Det betyder flicka, och används ofta som ett vardagligt ord för unga kvinnor, alltifrån spädbarn till unga vuxna. Det kan också betyda dotter i dialekter.

Nerthus

Redan 98 e Kr berättar den romerske historieskrivaren Tacitus om en gudinna vid namn Nerthus som dyrkades av de germanska stammar som vid tiden bodde utmed Östersjöns kuster. Myterna om Nerthus (Terra Mater, jordens moder) berättar hur hon varje år gav sig ut på fruktbarhetsresor. Hon besökte människorna som tillbad henne och skänkte dem lycka. Under sin resa sades gudinnan färdas i en helgad, övertäck vagn dragen av kor. Den enda som tilläts att vidröra vagnen var den präst som följde henne på resan. Genom att vidröra vagnen sades prästen kunna avgöra om gudinnan fanns i dess inre. På alla platser gudinnan besökte under sin färd hölls det en fest till hennes ära. Detta var en tid då det rådde glädje och fred bland människorna.

Då gudinnans resa var över förde man hennes vagn tillbaka till lunden på den ö där hon sades ha sitt hem. Hon lämnades i fred för ett tag, antagligen för att hennes tilltänkta skulle hinna komma till henne. Denne tilltänkte tror man kan ha varit den präst som tidigare följt gudinnan på hennes resa. Gudinnans resa slutar med att hela vagnen körs ner i en avsides belägen sjö. Detta kan antingen ses som en symbol för att befruktning hade skett eller att man genom detta bad återställde jungfrudomen. Själva avtvättningen av vagnen sköttes av slavar vilka efter det att arbetet var utfört uppslukades av sjön, så gjordes också antagligen den präst som följt gudinnan. Detta kan vi se spår av även idag. Det har på flera håll hittats kroppar som mossarna väl bevarat som sägs hänga ihop med tidens gudinnedyrkan. I dessa mossar har man även hittat olika föremål och smycken som visar på Nerthus närvaro och att hon under en mycket lång tid tillbads av många människor. Man har även hittat belägg för att denna typ av kringfärder faktiskt ägde rum i form av vagnar och körattiraljer.

 

Cornelius Tacitus är intressant som författare, just på grund av vad han INTE skriver i passagerna om NerthusI original-texten till ”Germania” – som översatts och felöversatts otaliga gånger, även på svenska – står inte NÄR på året Nerthus fest inträffade, men mycket talar för att det var vid Midsommartid, och sommarsolståndet. Han återkommer till det förhållandet av Svionerna, som styrs av en Rex eller Kung – olikt alla andra Germanstammar – har en ”custos armorum” – det var en befattning som fanns på flera nivåer, från varje romersk Centuria och uppåt – vi skulle säga ”vapentekniker” – som låter alla vapen vara inlåsta och säkert bevakade i fredstid, likaväl som fred, fröjd och frid bara måse råda, då Nerthus drar förbi, och sommaren står i sitt flor.  Svionerna är också rika på manskap, flottor och skepp, som har likadana stävar bakåt som framåt, och som kan segla och navigera mycket bra.

Nydam-skeppet, som roddes och seglades medan Romar-riket fortfarande varade, kunde ha en lös ”sättmasr” och var INTE sämre än Vikingatida skepp. Det är från Romerskt 300-tal…

 

Vi känner igen Nydam-skeppet och flera andra avancerade konstruktioner, som inte alls verkar ha varit underlägsna vad Medelhavskulturerna kunde skapa. Inte bara Hjortspring-båtar, således.

Annars sparar minsann Tacitus inte på blodiga detaljer, när han beskriver de germanska stammarna närmast Rom. I Annales eller årsböckerna över tidig Kejsartid, nämner han slaget vid Teutoburger Wald år 9. ”Hedniska Tankar” har skrivit om detta ämne redan – sök själva i artikel-arkivet. Han beskriver hur romerska veteraner, enskilda legionärer och ”auxilliares” samt deras befäl – på alla nivåer – 3 år senare återkom till platsen för Quintilius Varus nederlag, och hur de vacklade omkring i ett tillstånd som närmast liknar PTSD eller Post-Traumatisk Chock när de såg resterna av sina kamrater, och vad de lokala Cheruskerna – med flera stammar nere på kontinenten gjort mot sina fiender.

Tacitus text i ”Annales”  är närapå en av de första dokumenterade skildringarna av  psykiska stridsskador, som mänskligheten känner. Passagen är ytterst kortfattad, därför att Tacitus var tvungen att skriva kortfattat, men jodå – fenomenet fanns…

Rörande Nerthus-folken i Norr står däremot INTE något sådant alls. Visst, Germanerna var mäktiga vilka grymheter som helst i händelse av krig – och så är det fortfarande i moderna krig också – det har allltid varit så, historiskt sett. Självfallet gjorde Cornelius Tacitus sin egen ”Interpretatio Romana” eller tolkning av sin samtid, eftersom han de facto var Romersk senator – men vad händer då i nutida ”Senater” kantro ?

Talas där måhända icke om liknande ting ??


En nutida ”skrikhals” – och till på köpet en FARLIG sådan….Minns hans planer för Grönland… En Imperialist av allra värsta slag..

Av hävd och akademisk tradition har man alltid satt Nerthus-Kulten på de danska öarna och i Sydsverige i samband med Mosslik och liknande företeelser, som är väl kända i arkeologin ända sedan den danske arkeologen PV Glob gjorde fenomenet känt under 1950-talet – och ”Bog Burials” eller kroppar, som av olika skäl hittats i mossar finns över hela Nord- och Västeuropa – också på Keltiskt område. Men på sista tiden har det gjorts seriösa försök till vetenskaplig forskning i de nordiska länderna, som inte övertolkar. Långt bortom SVT:s orgie i politisk korrekthet med förfalskningar av den svenska förhistorien till att skildra de första renjägarna som människor med svart hudfärg och annat tramseri, finns sanningen.

 

Här är en karta från den Holländske Landskapsarkeologen Roy van Beek, daterad 2023 – den är på intet sätt fullständig – därför att nya fynd inte är ovanliga – även om orörda högmossars och torvtäkters förekomst inte är så vanlig nuförtiden. Skelettfynd i mossar är vanliga i Danmark, Skåne och Nordtyskland – där Tacitus placerat sina Nerthus-folk – men vad tyder detta på ? Forskningen har flera teorier – Är det fråga om mord, försvunna personer, rituella begravningar där man försökt hindra vissa individer från att ”gå igen” genom att binda deras fötter, eller symboliskt ta dem av daga ”post mortem” genom att lägga en snara runt deras hals – exempelvis – när de redan var avlidna.

”Hedniska Tankar” har läst en mer än 300 sidor tjock sammanfattning av forskningsläget från Uppsala Universitet – som en god vän gav till oss för en tid sedan – men länken till den avhandlingen har vi inte kvar – och vad som återstår är spridda C-uppsatser från svenska universitet, där somliga studerande helt och hållet dömer efter sin egen kristna inställning – på ett sätt som inte helt står i överensstämmelse med forensiska bevis, inte baseras på några större och tillförlitliga statistiska ”samples” utan bara på enstaka ”lösfynd” utan att ta hänsyn till vad man i Engelsk arkeologi – där källmaterialet är större – brukar kalla ”uncommon burials” eller ”missing people” helt generellt. Jämför med vår nutid. Det kan finnas många skäl till varför man hittar döda människor i träsk, eller på ensliga platser. Man behöver inte ta till kristna skräckskildringar och rasistisk lögn, typ Sverigehataren Mons Kallentoft och hans torftiga kioskdeckar-historier. 

Här följer nu tre exempel på vad som skrivits på akademisk nivå under senare år. Värst av alla och mest fördomsfull är nog en viss Tea Jahrehorn från Växjö Universitet, som påstår att allt vi ser är ”systematiskt mördande” av brutala germaner osv osv – på ett urval av 8 enstaka kroppar. Hennes tolkningar av Tacitus latinska ord ”corpore infamis” eller hur de som vanärat sin kropp – kanhända genom tidelag, homosexualitet eller självstympning (man har påstått att det under romerskt 300-tal fanns individer som skar tummarna av sig för att undvika krigstjänst) hamnat i Träsken, och avrättats – enligt dåförtiden rådande värderingar.  Allt som pågår är en sanslös ”cherry picking” där Jahrehorn – lika vittnesgill som Ärkebiskop Antje Jackélen eller Kackelén med hemvist i det forna DDR väljer ut spridda textfragment av Tacitus än här, än där och bygger sin uppfattning helt på detta – därför att det gynnar hennes egen grundsyn.

Betydligt mera saklig, vettig och utan fördomsfulla värderingar är i så fall Martin Franks Kanditaduppsats från Uppsala Universitet VT 2023 – den referear till Glob, Roy van Beek och forskningsläget genom att nämna, att det faktiskt finns alternativa förklaringar – att arkeologi bara är en naturvetenskap bland många, och är helt beroende av hjälpvetenskaper – här finns ingen tid för kristet dravel eller vrövel. 

Slutligen finns också Kristina Pihlblads C-uppsats från Lunds Universitet och Institutionen för arkeologi och antikens historia (2009), betitlad ”Mossens Hemlighet” som inte alls ger oss skäl till att ana ”Ugler i Mosen” som det heter på Danska, eller ”Ugglor i Mossen” som vi säger på östra sidan Öresund. Vissa ”lärosäten” i Sverige, typ Göteborg och Växjö gör man klokt att undvika i arkeologiska sammanhang, därför att det luktar inpyrd kristendom där, om än inte lik. Grauballe-mannens förvridna drag är inte trevliga att titta på – om vi ska ta ett enstaka exempel – men vad med Tollund-mannen, vars lugna drag – som hos en dansk fiskare – vittnar om en man, som mött sin död med en smula värdighet – även om man kanske var rädd för att han skulle ”gå igen” som vålnad ?? Var han en starkare man eller kanske rent av en ledare för många, fast han var till åren – och offrade han sig – likt Domalde – när nödår och svält stod för dörren ?

Sanningen är att vi fortfarande inte vet. Vissa stormakter i vår värld lär styras av en Donald, inte en Domalde.

Så – sista ordet om Nerthus och hennes kult är inte sagt eller skrivet. Inte heller i den akademiska Världen.

Olika övertygelser står emot varann, precis som under Cornelius Tacitus tid. Slaget vid Teutoburger Wald år 9 – Roms ständiga krig emot Germanerna, Arminius, Cheruskerna – Thusnelda – en kvinna vars öde är värt att granska närmare, då hon faktiskt kan ha varit en Vala, spåkvinna och mycket mer – förutom att hon tillfångatogs, hamnade i Romersk fångenskap och blev en bricka i ett maktspel – som vi alla är och har blivit – allt detta är värt att skriva om – en annan gång.

Men det viktigaste i källorna om Nerthus är vad som i-n-t-e sägs, vad som inte är skrivet – utan skildringen av ett fredligt folk, en generation innan Tacitus själv – historikern, som dokumenterade allt. Roms krig emot de Nordliga folken var ett Världskrig, lika väl som de Kristnas eller Islams nutida krig emot den övriga Världen, eller Rysslands krig emot Ukraina – och det är i ljuset av detta, vi måste se på allt som tänkts, gjorts eller sagts.

Historien ger oss alltid besked om det värsta, liksom det bästa i människorna och deras natur – men vi förblir lika mänskliga i alla fall…

 

Den tänkande Thusnelda, från ”Loggia del Lanzi” i Florens. Sanolikt dog hon aldrig där, men i Ravenna eller Aquileia, där ett Marinkommando för den östra halvan av Medelhavet fanns – under tidig Kejsartid. Nära Rom – och maktens centrum – vågade man inte ha henne – en generation tidigare hade det skett med Kleopatra VII.. Hon förblev ”statsfånge” i en kultur som inte var hennes…

Profilbild för Okänd

Jodå – Ostara har visst varit dyrkad… (Favorit i repris från 2019)

Människor som bara ”slöläser” på svenska Wikipedia, utan att använda flera källor och sakligt kontrollera dem, ger jag inte mycket för. På den svenska versionen har den kristne fanatikern Lars Lönnroth skapat sig ett hem, och vi vet alla, att internet är fullt av förvanskningar – men fakta kan kontrolleras. Att Påsken och firandet av vårens ankomst i själva verket är en hednisk tradition och inte en kristen, har de flesta bildade människor i Sverige numera förstått. Den firas inte till minne av en sinnessjuk Jehova vars enda längtan är att ge sig på sin egen son och tortera ihjäl honom, eftersom detta skall vara det enda sättet som sagde Jehove eller Allah kan blidkas, eftersom han annars sägs bli rysligt ond och i sin fullkomligt besinningslösa vrede kan ge sig till att förgöra hela mänskligheten, vilket då ska vara grunden i den kristna tron. Sådan är Monoteismen…

Allt som behövs är en  skäggmops till Hipster, två plankor, fyra spik och en TORS HAMMARE…

Döm själv om en sådan tro eller sådana gudar alls är något man bör följa, eller om en gud som måste döda sin egen son – eller annars ge sig på hela mänskligheten och döda den också; ens kan sägas ha ett beteende eller uppförande, värdigt en gud.

Man inser lätt vilken Gud som är starkare…

Men vi hedningar har en vårgudinna, benämnd Eostre eller Ostara, som var flitigt dyrkad ibland kontinentalgermanerna, även om hon var mindre känd uppe hos oss i Norr. Så långt är svenska Wikipedias information rätt. Man påstår, att endast den engelske munken Beda Venerabilis från 700-talet skulle vara den enda källa vi har till existensen av Eostre, och att hennes fest skulle varit firad runt vårdagjämningen, 21 Mars, medan Eosturmonath eller öppningsmånad skulle vara en direktöversättning av latinets april.

Jodå, Ostara har visst varit dyrkad, men inte i Norden under Vikingatid, utan under kontinental Bronsålder och Romersk Järnålder…

Det är fel i sak, eftersom det finns många andra vittnesbörd om Eostres existens. Eftersom både engelskan Easter och tyskans Ostern har samma upphov, har man mycket goda skäl att misstänka att Ostara måste ha varit en mycket välkänd kalendarisk eller mytologisk företeelse ibland alla kontinentalgermaner, och att hennes ursprung går mycket långt tillbaka i tiden, då dessa ord och uttryck är flera tusen år gamla. Det bevisas ur etymologin, eller ordens ursprung.

Men vem var då Ostara ?

Som vi ska få se, är Ostara eller Eostre bara Moder Jord med ett annat namn…

Hon är känd från hundratals ortnamn, både på de brittiska öarna och i Tyskland. Etymologerna har härlett hennes namn från ett proto-indoeuropeiskt *Ausṓs, vilket gör henne minst 4000 år gammal som företeelse. I Tyskland finns mer än 150 romerska inskrifter till ära för Matronae Austriahenae, eller Ostara-mödrarna, som var en trefaldig ödesgudinna likt Parcerna i Rom, Moirerna i Grekland eller Nornorna hos oss.

Vi vet också att gudinnans namn har samband med väderstrecket Öster, varifrån morgonrådnaden och våren tänks komma, och att det i Nordisk mytologi finns en manlig dvärg kallad Austri, som bevakar soluppgången vid ”Dellings dörr”. Att just vårdagjämningen, vårens soluppgång och vårdagjämningspunkten på horisonten varit viktig redan för bronsålderns bönder, bevisas också av bronsåldersföreteelser som guldhatten från Berlin och Himmelsskivan från Nebra, och det är i sammanhang som dessa, som Ostaras rätta identitet skall sökas, inte i påskharar och Freja, som ju är gudinnan för Maj och valborg, som inträffar långt senare.

Den sk ”Himmelsskivan från Nebra” kunde användas för att bestämma vårdagjämning och Midsommar mycket exakt, redan 1600 fk.

Redan den tyske sagoforskaren Jacob Grimm satte Ostara och gotiskans austr i samband med Nerthus, jordgudinnan. Vårsådden inleddes ju i vårdagjämningens tid, om man ser till hur det var nere på kontinenten, och detta har sedan urminnes tid varit det viktigaste för alla bönder. Att vårsådd och Jordens gudinna hör ihop, är också lätt att förstå. Grimm såg Ostara som ett slags soluppgångsgudinna, eventuellt Nerthus eller jordens egen dotter, ungefär som grekernas Kore var dotter till Persephone, underjordens gudinna. Hon rövades bort av Hades och fängslades i underjorden, men varje vår återkom hon, och bröt sig fri ur sitt fängelse. Och då kom markens gröda åter.

I England fanns och finns en ort kallad Austerfield eller Eostrefeld , campo qui dicitur Oustraefelda, Northumberlands motsvarighet till Marsfältet, där också romarna höll ting och militärparader i Mars. Dit samlade 600-talet kung Aldfrith av Northumberland sina kyrkliga dignitärer för att ordna förhållandena i ett då kristet rike, och varför skulle han alls ha gjort det, om inte åkerjorden, mars och vårens inträde haft ett klart samband, och Eostre varit en ytterst viktig kalendarisk fest, ja kanske den viktigaste tidpunkten på året ? Jag citerar, från engelska Wikipedia:

Eastry (Eastrgena, 788 CE) in Kent, Eastrea (Estrey, 966 CE) in Cambridgeshire, and Eastrington (Eastringatun, 959 CE) in the East Riding of Yorkshire.[13]
The element *ēoster also appears in the Old English name Easterwine, a name borne by Bede’s monastery abbot in Wearmouth–Jarrow and which appears an additional three times in the Durham Liber Vitae. The name Aestorhild also appears in the Liber Vitae, and is likely the ancestor of the Middle English name Estrild. Various continental Germanic names include the element, including Austrechild, Austrighysel, Austrovald, and Ostrulf.[14]—-Writing in the late 20th century, Rudolf Simek says that, despite expressions of doubts, Bede’s account of Ēostre should not be disregarded. Simek opines that a ”Spring-like fertility goddess” must be assumed rather than a ”goddess of sunrise” regardless of the name, reasoning that ”otherwise the Germanic goddesses (and matrons) are mostly connected with prosperity and growth”. Simek points to a comparison with the goddess Rheda, also attested by Bede.[17]

Bedas värde som källa kan alltså inte förnekas eller ignoreras, och allt pekar på att Ostara eller Eostre var en fruktbarhetsgudinna med starkt samband till Jorden och våren, inte en gryningsgudinna.  Rheda eller Reda har identifierats som ett annat namn för jordgudinnan, eller Nerthus, men också ett namn för tiden efter snösmältningen i Mars och februari, när ”jorden reder sig” som man ännu säger i Danmark och Skåne.Njärd, Jord, Gerd, Earth, Hertha eller Rheda är alla olika namn för en och samma jordgudinna, och det är alltså henne man firar, inte Freja. De matronae Austriahenae som nämns i de tyska inskrifterna från Rhendalen och Friesland tänktes väl som Nornorna bo nere under jorden, vid Urdarbrunnan håll, och det fanns också en särskild klass av kalenderpräster, Austriates, som tydligen kunde bestämma vårdagjämningspunktens läge, och rätta tidpunkten för att börja ploga och så.

Kanske var den sk ”Guldhatten från Berlin” som också var en mycket exakt kalender, Austriates eller kalender-prästernas attribut…

Också på Kiviksgravens hällar finns ”tidskäglor” liknande kontinentens ”guldhattar”.  Flera fynd har gjorts, från Östersjön till Alperna…

 

Man har i tysk litteratur också nämnt Asynjan Var, eller ”Varblot” som en missuppfattning av själva vårblotet, och antagit henne varit den ”soluppgångens gudinna” som syns också i den grekiska Iris och Hinduernas Ushas, som också är gryningen eller den uppåtgående solen om våren. I Tyskland finns också Osterode, Osterholz oder Oesch och många andra platsnamn, som har klar koppling till Ostara, respektive himlen i Öster. I Westfalen och Sachsen har man hittat stora stenblock eller offerstenar, som kallas ”Osta-Stein” eller dylikt, en del av dem också försedda med runinskrifter. „dhu gautar osta, ous il sin grosta –“ (in etwa: „Du guter Osta, aus deinem Antlitz leuchtet –“). Detta, tillsammans med mer än 150 germano-romerska inskrifter till ära för Authrinehae, Auðrinehae, Audrinehar und Autriahenae bevisar bortom allt rimligt tvivel, att Ostara faktiskt varit dyrkad, och att vad som står på svenska Wikipedia är fel i sak.

Också gudinnor som grekernas Eos, romarnas Aurora, och den litauiska Aušrinė har alla samma ursprung, rent etymologiskt sett. Ostara måste vara en mycket gammal gudinna, som dyrkats över hela det Indoeuropeiska området. Ushas, hinduernas variant av samma gudinna, nämns redan i Rigveda för över 4000 år sedan – och hon är fortfarande flitigt dyrkad i just Indien, varför man inte behöver vara en inpiskad ”Lönnrothare” och förneka vårgudinnas existens, vilket är fullständigt omöjligt att göra..

Gudinnan Ostara – som också är Gerd –  har alltså ett gemensamt indoeuropeiskt ursprung, och hon har varit mycket dyrkad och spridd redan under bondestenålder och tidig bronsålder, men senare kom hon i skymundan för andra gudinnor och uppgick kanske helt i Nerthus gestalt. Med Freja har hon ingenting att skaffa, associationen till harar och kaniner till trots. Det är Ostara och den Goda Jorden vi ska fira nu i påsk – för vi vill ha ett värdigt hedniskt firande, utan en massa lättklädda män på plankor, som blöder ur alla hål…

Låt oss fira livets fest, inte plågans och dödens, som hos dessa frånstötande kristna !

Ära den grönskande jorden, ni hedningar små – och sköt om er !