Arkeoastronomi, alltså vetenskapen om tidiga civilisationers och kulturers astronomiska vetande, är en jämförelsevis ny vetenskap, och ett föga utvecklat forskningsfält. För att lyckas inom detta ämne måste man ha tvärvetenskapliga insikter, och inte bara vara bildad inom historia, arkeologi och mytologi, utan också ha kunskap om astronomi, liksom om traditionell lärdomshistoria i övrigt, och dessutom vara fast förankrad inom den kultur man studerar.  Jag har redan nämnt Daniel Vagerstams sajt ”Sagas From the North” där ni kan finna många inlägg om just Arkeoastronomi, och de gamla nordbornas syn på stjärnhimlen och Världsalltet, frånsett vad jag själv sa om den märkliga överensstämmelsen mellan Asatrons skapelsemyt och den moderna fysikens ”Big bang teori” tidigare i veckan, eller detta med gnistan i Ginnungagap…

”Jodu nalle ! Det sägs att det finns något som heter STORA BJÖRN däruppe, och dit får vi säkert komma när vi dör...” (Varje kultur har sina astronomiska föreställningar)

Om detta låter alltför spekulativt för er, så kan ni minnas att Stjärnbilden Karlavagnen – som de flesta svenskar nog känner igen – faktiskt fått sitt namn efter Tors Vagn och att vi de facto känner till de nordiska namnen på ännu fler konstellationer än så, även om det då och då dyker upp olika teorier om vilka stjärnbilder som har avsetts med vilka namn. Nu ger sig den norska – och ibland ganska spekulativa och personligt hållna sajten Odelsarven, skriven av Vegard Solheim in i debatten – också denna sajt har jag skrivit om förr, och även dess rika artikelarkiv kan rekommenderas..

Visste ni att det finns ett svenskt vetenskapligt sällskap för arkeoastronomi och etno-astronomi ? Man kan faktiskt hitta dem på Facebook…

Odelsarven bygger i sin tur på den isländske professorn Gisli Sigurdsson, som anser att hela Asatron kan förklaras utifrån kosmologiska termer, eller med andra ord att vad vi numera kallar ”myter” faktiskt till mycket stor del bygger på konkreta observationer av stjärnhimlen, och vad som rör sig där.  Nu är det i och för sig att åtskilligt förenkla Eddan, enligt vad jag själv anser, eftersom Hávamál till exempel bygger på mycket konkret livsvisdom, och att Asatron förstås har en andlig eller religiös dimension, precis som alla andra organiserade religioner – för Asatron är och var organiserad – den är visst inte någon flummig och oorganiserad ”forn sed”.

Gisli Sigurdsson anser att Vintergatan i själva verket är världsträdet Yggdrasil, en teori som föreslogs redan 1994 av en isländsk läkare och Paleoastronom vid namn Björn Jónsson, som ansåg att stjärnbilden skorpionen skulle motsvara Nidhögg, draken som gnager på Världsträdets rötter (Boken ”Star myths of the Vikings” från 1994 – som jag själv fått av en intresserad broder i Särimner, tillika Frimurare innehåller mycket mer fantasifullt stoff än så).  Svårigheten med teorier som de här är dels att hitta konkreta arkeologiska bevis, eller att härleda de beteckningar på stjärnbilder som de facto och bevisligen står i sagorna till rätt konstellation på himlen.

På Wikipedia kan man till exempel få veta, att de tre stjärnorna i Orions bälte skulle ha benämnts Friggerocken, alltså Friggs spinnrock. Detta är ett påstående, som också Odelsarven upprepar. Problemet är bara, att i Dalsländsk och Värmländsk sentida tradition, är det Cassiopeja som är Friggerocken – stjärnbilden liknades även av antikens greker vid en kvinna, som sitter ner och spinner – men på Vikingatiden fanns inga spinnrockar alls, eftersom spinnrocken som vi känner den uppfanns först på 1300-talet – och enligt andra traditioner spinner Frigg molnen på himlen under Dagtid..

Nu är det visserligen också så – som jag själv råkar känna till – att sländan, som man tidigare spann på, eller skytteln i en vävstol råkar heta ”roccetta” på  tidig italienska, och att man språkhistoriskt sett möjligen kan ha fått ordet ”rock” om spinnrocken därifrån, redan på 800-talet eller långt tidigare – Men, i alla fall… Stjärnbilden Orion, i vilken Orions bälte ingår, hette för de gamla nordborna Aurvandil eller Örvendel – Saxo Gramatticus kallar honom ”Horvendille” och han var enligt Eddan en väldig jägare, som följde med Tor på hans expedition österut till Jotunheimen (Karlavagnen roterar som man vet runt himmelskupan, och Tor kan mycket riktigt ses färdas österut, och tillbaka igen). Men Örvendel blev sårad i österled, och blev buren tillbaka av Tor, på hans rygg, och råkade under färden genom Elivågor (som en del har liknat vid Vintergatan) förfrysa sin ena tå – denna bröt Tor av, och kastade upp på himmelskupan. På Wikipedia påstår man nu – helt självsvåldigt och utan källhänvisningar att stjärnan ”Örvendelstå” skulle vara polstjärnan, medan alla andra forskare tror att Örvändelstå är den ljusa stjärnan Rigel, som mycket riktigt bildar Orion – Aurvendels ena fot..

För att ytterligare förvirra finns det Engelska, tidigmedeltida texter, där ”Earendel” på gammalengelska blivit till morgonstjärnan, eller Venus – vilket dock bevisligen är en kristen tradition, eftersom de kristna inte vågade nämna Freja eller Venus, som ju har namnsdag just idag, enligt den svenska almanackan. För att summera, så finns det alltid en hel del gemensamma problem inom paleo- eller arkeoastronomi, oberoende av vilken kultur man studerar.

Ett av dem är att olika folk naturligtvis dragit gränserna för stjärnbilderna på helt olika sätt, beroende på vilka figurer man tyckt sig se på stjärnhimlen.

I Grekland, Egypten och Rom kunde man exempelvis tala om stjärnbilden Lejonet, eftersom alla ju visste hur ett lejon såg ut, och att ett sådant bör ha en lång svans. Men här uppe i Norden fanns inga Lejon, och följaktligen kom samma stjärnbild att liknas vid något helt annat – och sakna den långa svansen.

På Tullstorp-stenen i Skåne finns Fenrisulven avbildad, och den verkar onekligen motsvara stjärnbilden Leo eller Lejonet, enligt Daniel Vagerstam, fast nu med en helt annan form på huvud och svans än lejonets traditionella, eftersom man tagit med andra stjärnor i själva ”bilden”. Lapparna kallar exempelvis Karlavagnen för Skopan eller Kåsan, eftersom de ju saknar vagnar i sin kultur.  Och så här håller arkeoastronomerna på – utan så värst många avbildningar – annat än på stenar och hällristningar samt enstaka arkeologiska föremål, som Himmelsskivan från Nebra i Tyskland, gjord 1600 före kristus – som bevisligen kan användas som ett primitivt astrolabium eller stjärnkompass..

Arkeoastronomi må vara ett spännande forskningsfält, för amatörerna så väl som för proffsen och akademikerna, men riktigt vetenskaplig blir den bara, om man kan utgå från konkreta fynd och faktiska observationer. Odelsarven redovisar en ”table of correspondences” eller en korrespondens-tabell (välkänd form av uppställning för alla som studerat olika ockulta system) på planeter och gudar, som jag tycker haltar åtskilligt – och som också bygger på Gisli Sigurdssons rön—

Merkur – Loke

Venus – Frøya

Tellus – Jord/Rindr/Fjörgyn

Luna – Måne

Mars – Tyr

Jupiter – Thor

Saturn – Heimdal

Uranos – Odin

Neptun – Njord

Pluto – Hel

Faktum är, att som Baeksted och många andra redovisat, så var det Oden som romarna liknade vid Merkurius, och inte Loke. Merkurius var ju de dödas följeslagare, och budbäraren-vandraren bland gudarna, och alla vet vi, att detta är typiska Odensdrag. Att Jord, Rind, Gerd och Fjörgyn är benämningar på jorden, är allmänt känt, liksom att Freja och Venus är samma gudinna. Men Nanna i Baldersmyten är också en mångudinna, och att sätta in Heimdal för Saturnus är onekligen minst sagt djärvt, med tanke på hur Saturnus eller Kronos beskrivs i Grekisk mytologi – och de yttre planeterna Uranus, Neptunus och Pluto kan inte upptäckas utan teleskop – och de var knappast kända under hednisk tid…

En sak är emellertid säker. Vi vet att forntida kulturer kunde beräkna året och årstidernas gång mycket, mycket exakt, med bara några minuters fel. De insåg, att jorden var rund, att världsalltet var oändligt och att det fanns fler Världar eller Planeter än vår – och att Jorden snurrade runt Solen, och inte tvärtom – alltsammans kunskaper, som kristendomen och de kristna förstörde, när de väl utbredde sitt vålds-välde här i vårt land…

”Guldhatten” från Berlin är en av fyra kända kalendrar från 800-1000 år före kristus – de har ett fel på bara 0,46 – 0,07 % vad gäller årets och månadernas längd…