LÄSARBREV: Hillevioner och firasoi har varit svenskar och svear

2025-11-22 av Hedningen

Nu över till ett inlägg från vår medarbetare och redaktionsmedlem Jawad Mofrad:

Hillevioner var ett germanskt folk som enligt den romerske geografen Plinius den äldre bebodde en ö vid namn Scatinavia (södra och centrala Sverige) under det första århundradet e.Kr. Plinius beskrev dem som ett folk som bodde i 500 byar och ansåg sitt land vara en egen enhet, med en rikare civilisation än vad som annars var känt om Skandinavien vid den tiden.

De flesta av forskarna tror att hillevionerna är svenskar, men jag tror att det inte har tolkat namnet på rätt sätt. De är egentligen hylle-vi-on-erna det vill säga dyrkarna av den helige unga guden [Frej] som guden Ve (helig) i triaden Oden (rasande), Vile (resande), Ve (helig). [Jämför med triaden Oden, Tor, Frej] Frej är den heliga unga guden (ynglingarnas/svenskarnas stamfader). Därför kommer svenskarnas namn från ordet sven (ung, vasall). Firasoi (de som helgar guden med fest, svear) hos Ptolemaios har varit en annan grupp av hillevionerna.

Om man översätter levoniernas (hillevionernas) namn hos Ptolemaios till de helgade vännerna eller ung vana gud dyrkarna (svenfränderna, svenskar), blir det också till ett annat folkstamsnamn
av svear (krigshärfränderna).

Skandinavien enligt Ptolemaios:

”Västra delen” bebos av (1) Chaedini (norrmän).
”Östra delen” bebos av (2) Favonae (renskötare, samer) och (3) Firasoi (svear).
”Norra delen” bebos av (4) Finni (finländare).
”Södra delen” bebos av (5) Gutae (götar) och (6) Dauciones (daner).
”Mellersta delen” bebos av (7) Levoni (svenskar).

Goten Jordanes nämner också svenskar i två grupper med liknande namn: suehans och suetidi: Suehans (krigshär stammen, sue-här, svear, firasoi) har varit styrande stammen i nordost och
suetidi (vasall stammen) i söder och sydväst of dem har varit (levoni/hillevioner, svenskar).

Hur gammalt är det Nordiska (och Hedniska) Midsommarfirandet ? (artikel från 17 Juni 2015)

2025-06-20 av Hedningen

Häromdagen läste jag en intressant artikel i VLT, Västmanlands Tidning, där den väl insatta och pålästa Museipedagogen Anna Bratås uttalar sig direkt från Anundshögen och Badelunda-åsen om våra urgamla Midsommartraditioner, med hjälp av vederhäftiga källor som Statens Historiska Muséer och Nordiska Muséet i Stockholm.

Anna Bratås låter inte lura sig av all ”kristifikation” eller alla de äldre forskare från 1930-talet, som felaktigt påstått att Midsommarstänger och Midsommarfirande skulle vara en tysk sedvänja, som egentligen är kristen eller som importerats hit på 1700-1800 talet. Hon räknar upp bevis efter bevis och indicium efter indicium på själva motsatsen, och på vad nyare, mer objektiv forskning gjord av personer utan ”kristen bias” kommit fram till. Man vet för det första att det här med Majstänger, som företeelsen rätteligen bör kallas, är en sak som finns över hela det Germanska området, alltså både hela Norden inklusive Finland, Svenska Estland och Baltikum, Tyskland, England, Nederländerna, Frisland och numera även USA och Kanada. Och traditionen att ”maja” eller att resa stänger med gröna löv, som ska påminna om Världsträdet Yggdrasil eller Saxarnas Irminsul, som också var ett Världsträd. Hon nämner exempel från bronsålderns hällristningar i Bohuslän, där en plöjare under vårbruket bär en ”maj” eller en liten majstång fäst vid plogen han kör med – men även andra exempel kunde nämnas.

På den sk ”Gerumshällen” från Tanums socken – hällen är nu UNESCO Världsarv – syns faktiskt män, som dansar runt vad som verkar vara en Midsommarstång med en solskiva i toppen. Där finns också hammarlyftande figurer och en mängd skepp. Andra forskare har mer fantasifulla tolkningar av samma runhäll, men att detta är ett ”Världsträd” eller någon upprest påle av något slag, är man ense om.

Liknande motiv finns också från helt andra delar av Sverige. Vid Leonardsberg i Nyköping finns en annan stor ristning av en ”majstång” med flera tydliga ringar, som redan år 1967 uppmärksammades av den danske forskaren R Broby-Johansen i hans bok ”Fornnordiska Stenbilder”. Och det är inte det enda indiciet. Bevis för bronsålderns solkult finns överallt i hela Europa. Att megalitmonument som Stonehenge och New Grange är mycket noggrant inrättade efter väderstreck och solstånd känner många till, och mer spekulativt lagda forskare tycker sig se exakt samma sak i Ales stenar. Men inte heller det är det enda beviset.

Ett bevis för hur viktig tideräkningen var, och hur väl man kunde indela året för att bestämma den exakta astronomiska tidpunkten för Midsommar utgörs av de olika “guldkoner” man hittat från bronsåldern i Tyskland på senare år. Den sk “Guldhatten från Berlin”, gjord ca 800-1000 år före kristus, innehåller en mycket exakt sol- och månkalender, och den är inte unik i sitt slag.

Sedan 1996 har arkeologer hittat många sådana här ”sol-och månkalendrar” i konisk pelarform – man tror att de kunnat bäras som hattar – över hela Sydtyskland och Frankrike. Se artikeln “golden hats” på Wikipedia om ni vill veta mer om hur dessa kalendrar fungerade. Ett minne av Guldhattarna från Tyskland, kanske också syns i Skånekungen Strutharalds namn. Strut-Harald skall ha varit son till Gorm den Gamle av Danmark, dog 986, och skall ha haft just en hatt med en enorm strut av guld, som vägde tio marker eller närmare två kilo och om vi nu kan tro uppgifterna, hade kanske också han en kunglig huvudbonad i stil med bilderna ovan. Nyligen gjorde svenska arkeologer en förbluffande upptäckt i den berömda ”Kungagraven” vid Bredarör, Kivik.

Betyder de här kägelformiga eller ”hattliknande” figurerna att liknande guldinstrument och kalendrar också fanns i åtminstone Sydsverige ? Ja, självfallet kan vi aldrig bevisa det med säkerhet enbart utifrån det här, men det är som sagt ett indicium, som får kombineras med flera andra.

Ett ännu intressantare fynd, som gjorts på senare år (1999) är den sk “Pejlskivan från Nebra” som visar Solen, månen, plejaderna eller sjustjärnorna liksom en bronsålderstida “solbåt”. Pejlskivan är daterad till mellan 1560 – 1600 före kristus, är gjord av brons med smala guldbleck ovanpå och hittades nära berget Brocken i Sachsen, och riktar man det emot bergets topp med en enkel syftlinje, går det att mycket exakt kalibrera instrumentet för att visa var solen går upp och ned vid Midsommar. Brocken räknades senare som häxornas hemvist, och där skulle de ha firat sin ”sabbat” just vid solstånden…

Detta och flera andra exempel – Rösa Ring i Uppland, t ex och ”processionsvägen” där – visar att man mycket exakt kunde bestämma platsen för soluppgången på Midsommar, givet den latitud eller breddgrad man befann sig på. Just detta med ”processionsvägar” är intressant i sammanhanget. Vi vandrar ju fortfarande med stången, som kläs av männen, medan ringarna eller kransarna, som är det kvinnliga elementet, görs av kvinnorna. Etnologen Agneta Lilja, Södertörn University College erkänner att det finns ovedersägliga bevis för att hedniska Midsommareldar, fruktbarhetsriter och Majande med gröna blad firats ända sedan åtminstone 700-talet, glömsk av Prokopios och Tacitus, som redan på 70-talet enligt vår tideräkning nämnde Nerthus-kulten.Gudinnan Nerthus, Hertha, Gerd eller Earth, alltså Moder Jord, skulle på Midsommar fira bröllop med Frej, himmelsguden; och även om Tacitus inte nämner att det var just vid Midsommar som gudinnan kom åkande i vagn bland människorna,

Vagnen från Dejbjerg Mosse (dansk järnålder) har av många forskare accepterats som ett direkt bevis på existensen av en Nerthus-kult eller en jordgudinna, som i form av en ”majdrottning” besökte jorden vid Midsommar..

Tacitus skrev att det hos Nerthus-folken bara skulle råda fullständig fred och att vapen hölls inlåsta vid en viss tid om året, då gudinnan skulle äras. Han skrev också om hur Svionerna låste in sina vapen hos en särskilt utsedd väktare “Custos Armorum” betyder visst inte slav, som i en del dåliga översättningar, utan Vapentekniker. En sådan Custos, med exakt den titeln fanns i varenda Centuria i Romerska Armén. Cornelius Tacitus själv var romersk underrättelseofficer, och hade besökt övre Germanien, samt hade kollegor som genomfarit bärnstenshavet i norr, och kommit till Svionernas land, “rikt på manskap och flottor”. Man har dragit slutsatsen om att det är Midsommar som var gudinnans tid bland annat av Egtvedt-fyndet (som jag skrivit om förut) och den sena skämtsagan om Gunnar Helming och Frejskonan, ett ”Midsommarbröllop” av ett lite annorlunda slag, som skulle ha skett i Sverige på 1000-talet.

Än idag är Midsommar en fredlig tid, som vi förknippar med gudinnor som Gerd, Siv och förstås Freja. I de isländska sagorna står det skrivet om hur Midsommarblotet med tvång slopades av Olof Haraldsson, som blivit kristen; och där började den stora förföljelsen. Så fort kristendomen kom med i bilden, så blev där hat och strid istället för kärlek och frid, och så har det fortsatt..

Det folkliga firandet förbjöds, liksom källdrickning och mycket annat jag berättat om. Ingen livsglädje, ingen sång och dans skulle få förekomma.. De urgamla Midsomamreldarna byttes ut emot ”Johanneseldar” för Johannes döparens dag, och ”Sankte Hans” eller ”Juhannus” är ännu namnet för den Nordiska Midsommaren i vissa extremt kristna delar av Danmark eller Finland.

Om de kristnas flumsnack om Midsommarstång som en tysk sedvänja från 1800-talet stämmer, hur kommer det sig då att även Erik Dahlberg kunde avbilda Midsommarstänger mitt framför Skara Domkyrka över 200 år tidigare…

Även på Slaviskt område firar man Midsommar. I Ryssland och Ukraina firas ännu Kupalo eller Kupala, en fest med obrutna hedniska traditioner, liksom hos oss. Också där bär man kransar, och tar tydor och spådomar inför framtiden. Precis som i svensk folktradition ska även Ormbunkar magiskt blomma den natten, även om de inte bär blommor annars.

Studerar vi alla folktrons tydor och tecken – både här hemma eller österut – skall vi se att de rör sig kring ett och samma ämne, nämligen att få se sin tillkommande, och återigen ser man, hur tydligt minnet av Frejs- och Nerthuskulten eller bröllopet mellan Frej – himlens äringsgud och Gerd – jordgudinnan sitter kvar i folkmedvetandet. De flesta tydorna och spådomarna rör Midsommarnatten, den kortaste natten under året, men till dess skulle man bada. I Terjärv i Svenska Finland ska man om Midsommarafton ha grävt en grop i jorden, och placerat sju eller nio stenar omkring gropen i en cirkel, så att varje sten blir märkt med ett kvinno- eller mansnamn. Om sedan någon sten under nattens lopp flyttat sig ned i gropen vid morgonen, blir man gift med den vars namn stenen utvisar, sägs det. Detta påminner mycket om ryska hedningars offer till Matj Styria Zemja, eller Moder jord (deras version av Gerd) vid vårdagjämningen, och med den skillnaden att det här rör Midsommar, är inget annorlunda än borta vid Donkröken för mer än 30 000 år sedan. Kanske oraklet med de nio (inte sju) blommorna kommer från samma källa, men det låter jag vara osagt.

Belarusian girls float wreaths with candles as part of the Ivan Kupala festival.

Kupalo i Vitryssland – med blomkransar på huvudet som hos FEMEN-rörelsen i Ukraina..

En spådom som också har att göra med Frejs roll som äringsgud, och befrämjare av växtligheten har till och med givit upphov till en känd dikt av ingen mindre än Johan Ludvig Runeberg. Sädesslaget Korn växer oerhört snabbt såhär års, och metoden går ut på att man tar en svart, en grön och en röd ulltråd, och med förbundna ögon går till kanten av ett sädesfält naken och tigande, efter att ha gått runt det ett visst antal gånger. Med ögonen fortfarande förbundna skall man söka upp ett kornstrå med tre blad – de flesta strån har faktiskt det – och knyta en tråd om varje blad, med en enkel överhandsknop eller vanlig knut. På Midsommardagens morgon, just i soluppgången kan man gå till kornfältet igen, och se vilken tråd som sitter runt längsta bladet.

Flickan knyter i Johanne-natten  kring den gröna broddens späda stänglar  silkestrådar utav skilda färger, men på morgonstunden går hon sedan dit att leta ut sin framtids öden.
Nu, så hör, hur flickan där beter sig… Har den svarta, sorgens stängel, vuxit, talar hon och sörjer med de andra. Har den röda, glädjens stängel, vuxit, talar hon och fröjdas med de andra. Har den gröna, kärleksstängeln, vuxit, tiger hon och fröjdas i sitt hjärta.
– ur J L Runeberg, “Idyll och Epigram”

Lurar månne någon ”tillkommande” i vassen ? Midsommar i St Petersburg Oblast, 2011

Denna spådomsformen är belagd inte bara från Finland, utan också från Estland och Sverige. Väldigt många spådomsformer, spridda också i Europa, går ut på att man tigande och under absolut tystnad skall tillaga drömgröt, drömpannkakor, drömströmming eller drömsill. Tanken bakom alla dessa varianter, är att gröten liksom pannkakorna skall göras av lika delar vatten, mjöl och salt, och i drömmen skall någon bjuda en vatten. Detsamma gäller om strömmingen eller sillen, som helst skall sväljas hel, och helst förtäras i form av 3,5,7 eller 9 sillar. Med tanke på att tre förstås är asarnas tal, att siffran fem i utharken står för Ken eller Sken-runan, Frejas första runa – som också står för upplysning, och att sju är talet för glädjerunan Wynja och nio är Utharkens tal för Naud-runan, ödets tvingande runa, så stämmer det ju ovanligt bra.

Oraklet med de nio blommorna – som alltid varit nio men först i modern tid, eller under 1800-talets senare hälft blivit sju har ofta kombinerats med att man måste gå över nio gärden, genom nio grindar eller hoppa över nio gärdsgårdar. Studerar man äldre uppteckningar, från 1700-talets början som från prästen J J Törner, så rör det sig mycket oftare om regelrätt utesittning efter Asatrons sed (se i sagan om Starkodder) och inte så mycket drömmande på skira blommor. Som Törner själv skriver: “Den som intet äter eller talar Midsommarsnatten och går omkring uti giärdet och ängarna, han får höra och se alt hwad det året skie skal, såsom lik, brudar, barn, god eller ringa årswäxt, dråp etc. Och detta kallas gå årsgång”

Det är svårt att sia om framtiden, men själv hoppas jag vi alla kan fira vår Midsommar i fred, frihet och frid – långt bort från alla kristna, eller tröttsamma islamister. När detta skrivs, står det tyvärr fortfarande illa till i de slaviska länderna, där det pågår ett fruktansvärt brödrakrig emellan Ryssland och Ukraina, allt för några vansinniga ledares skull. Men till Midsommaren, Frejs och Gerds fest med de ljusa nätterna – den mest inkluderande av alla Asatrogna fester, då den numera firas runt hela vår Värld – skall ALLA vara välkomna.

Den natten – årets längsta – råder inga begränsningar eller jordiska gränser mer, för så har makter och gudar bestämt. Frid !

Nej – det ÄR Frej och Gerd – INTE ”Frej och Freja” (Repris från 12 Juni 2016)

2025-06-17 av Hedningen

Såhär i Midsommartider, då bröllopet mellan Guden och Gudinnan närmar sig, är det viktigt att inte sprida missuppfattningar om Asatron. Därför hoppas jag att ni inte går på den vanliga ”fornseds” bluffen, som sprids av diverse mindre nogräknade och mycket dåligt pålästa New Age-samfund, som hela tiden säger en massa konstigheter om vår Nordiska kultur. En del människor i vårt land är numera sorgligt nog så dåligt informerade, att de tror att Frej och Freja på något sätt skulle vara äkta makar, när varje någorlunda intelligent människa vet att det är Frej och Gerd det handlar om, och att Frejas enda stora kärlek heter Od eller Svipdag, vilket är närmare beskrivet i Svipdagsmál, och hör till Frejas mysterier. Det är alltså Frej och GERD vi Firar såhär i Midsommartid, och INTE Frej och Freja, för Freja har ingenting med Midsommaren att göra. Hennes stora tid är Valborg, eller Vanadisblot – men den tiden är över detta år.

Tro inte på ”fornsederiet”, falska profeter eller andra ”rävar”

Det är bara Loke i sin elakhet som en enda gång beskyller Freja för att ha ”lagt sitt lår” över sin egen bror Frej, som det står i en del översättningar av Lokasenna eller Oegirsdrikkja. Alla andra – och alla kloka Asatroende – vet att Frej en gång satte sig i Hlidskjalf – Odens Högsäte – som Skirnirsmál i Eddan beskriver det – och så kunde han se ut över alla Världar. Långt under honom i Midgårds dalar – Frej var alltid en åkerbrukets gud och längtade dit – fick han så se en kvinna, som tycktes honom vackrare än alla andra. Och hon var jättinnan Gerd, Gymers dotter, själva sinnebilden för den kvinnliga och goda jorden.. Hon, som också kallas Hertha, Earth, Nerthus eller Njärd…

Gerd uppenbarar sig i många former, och varje kvinna kan bli Gerd och ikläda sig hennes drag – också idag !

Frej sände sedan sin tjänare Skirnir eller den skinande solen ned från den höga himlen för att fria till Gerd, eftersom det var tidens sätt. Från sagorna vet vi att Sigurd friade till Brynhild för sin vän Gunnars räkning, och ifall man inte visste hur kärleken skulle bli mottagen, uttryckte man sig alltid bäst genom ombud. Frej gav upp sitt självsvingande svärd och mycket annat för Gerds skull, och i tre nätter måste han vänta på henne – själv får jag nu vänta i tre månader och mer på någon som också heter Gerd – kvinnorna i hennes släkt har hetat så i tre generationer, och namnet har ärvts från mor till dotter i många led i en talrik släkt – men hur det nu än månde vara med den saken, så har Skirnismál rätt, när den visar oss att kärleken inte alltid är utan komplikationer – och personen på bilden här ovan har intet med min väldigt speciella Gerd eller en mycket invecklad släktsaga att göra, även om jag redan börjar skymta vissa drag ur den.

Små guldbleck med Frej och Gerd – alltid en kvinnlig figur med långt hår i fotsid kläning, och en manlig figur med eller utan svärd – har hittats på öland, i Blekinge och på många platser över hela vårt land, också under folkvandringstid och ännu äldre perioder, långt före vikingatiden. Dessa guldgubbar – som okunniga arkeologer kallat dem – visar att tron på Frej och Gerd var en mycket levande tro – och ofta har man lagt ned dem som blot vid Gudahov och liknande. Ibland har det varit små guldbleck med bara någon halv centimeters längd, och ibland större figurer eller solida plåtar i den storlek som bilden här ovan visar. Alla har de blotats vid bröllop, som tacksägelse – och mycket talar för att det var Midsommarens makter som hyllades, och att bröllopen skedde mestadels då, på försommaren och i den Nordiska naturens vackraste tid – så är det ju faktiskt fortfarande i våra länder.

Hedra därför Frej och Gerd – och lär er göra det på rätt sätt – om ni vill vara Asar och Vaner trogna !

Statyn ”Näckens Polska” av Bror Hjorth framför Uppsala Järnvägsstation – den är placerad så att den är det första man ser, då man kommer ut från stationen – på andra sidan finns en naken huldra..

”Till Äring och Fred” – ”Til Árs ok Fridhar” – ett LÄSARBREV

2025-05-12 av Hedningen

De läsarbrev och reaktioner som kommer ”Hedniska Tankars” lilla redaktion – om tre personer – tillhanda är ibland många, ibland få. I cirka 25 år har denna blogg funnits på nätet – i 11 år eller sedan 2014 har den funnits på WordPress – och den Hedendom och Asatro – samt Humanism – den omfattat har nu nästan varat en hel livstid – en hel generation – eller så länge dess skapare minns. Just därför är läsarbreven viktiga – vi har kommit att skildra samtiden och vår Värld som den ser ut idag, med Påvar, Monoteism, Politik och dessvärre även krig och aktivism – men nu, i månaden Maj eller det som borde vara Vanernas stora tid borde vi stanna upp ett tag…

Den 11 Maj firar de kristna i vårt land Sankt Eriks dag – för Sankt Erik, en numera bortglömd helgonkung från Uppsala av tvivelaktigt värde – Vår tid känner honom som Erik IX eller den nionde – fick ersätta Frej eller Frö, för i gamla tider gick man Frösgång över åkrarna såhär års. Vi har skrivit mycket om den Årsväxt och Äring som en gång var det viktigaste av allt – och klickar ni på den rödmarkerade texten här intill, kan ni få lära er mer om allt detta. Vi lämnar nu plats för signaturen Javad Mofrad – en ärlig man – som redan för nästan en hel månad sedan sände oss sina åsikter i ämnet, och hur det en gång var med Svearna och Äringsguden.

Många är de män vi minns, som öppet eller i det tysta kommit att tjäna Herren Yngve Frej eller Ing, mer än andra gudar. Eddie Råbock, alias Mohamed Omar. Salwan Momika, en man från ett annat land, oskyldigt dräpt trots skyddad identitet, en främling som slog rot i denna Nordliga del av Midgård – men som blev aktivist, därför att han såg sitt eget Kurdistan förhärjas av det allra grymmaste krig. Alla de män, som kommit hit från Ukraina, och som kanske – liksom oss själva – bara velat vara fredliga bönder.

Låt det bli sagt – nu när de kristna utser nya Påvar, och ”gud” påstås vara Amerikan – att vårt folk en gång hade andra gudar, liksom alla andra folkslag och etniciteter runt om i Världen.

Väter vi åkerfälten med vårt eget blod, eller kanske med tårar ? – Ja, det kan hända, men det måste inte vara så för alltid.

Molnen kan driva över himlen, vi kan ännu finna källsprång med vanligt vatten – och jorden grönskar åter. Vi är inte för evigt dömda att leva i Monoteismens öken, ofruktbar som de allra värsta av Bibelns länder, eller en kall och kylig rymd, ett fruset Världshav. Allt detta är en levande sanning som grundar sig på en handfast verklighet, liksom den okände vännen Javads anteckningar – men låt oss minnas något annat, inför Frejs tid på året. Hellre hade vi skrivit också om Freja, hans syster – men Frej är för evigt gift med Gerd, jordgudinnan – och Freja tillhör ingen, även om hon lärt mycket av Svipdag eller Od – som de invigda vet. Oden är dock inte den ende Gud vi har, inte heller Tor – och Vanerna är annorlunda, än de först må synas.

Sveriges namn har anknytning med Frej dyrkan

Frej har kunnat betyda frände (älskande) och kärlekens gud:

Man har ofta jämställt namnet på guden Frej med lord och herre men det har kunnat även betyda frände, som har sin motsvarighet även hos i forntida Indo-Iranier vid guda namnet Aryaman:

अर्यमन् m. aryaman bosom friend

Arya (अर्य). A friend

friend(n.): Online Etymology Dictionary

Old English freond ”one attached to another by feelings of personal regard and preference,” from Proto-Germanic *frijōjands ”lover, friend” (source also of Old Norse frændi, Old Danish frynt, Old Frisian friund, Dutch vriend, Middle High German friunt, German Freund, Gothic frijonds ”friend”), from PIE *priy-ont-, ”loving,” c form of root *pri- (isl. frja/fria) ”to love.”

I så fall har svear och svenskar- i betydelsen fränder och sekundära betydelsen ynglingar- varit Frej dyrkare och deras gudomliga dynasti (Ynglingaätten):

Det vill säga låter det att svenskarnas olika namn också kommer från Frejs kult:

1- Sven (i betydelsen yngling) i namnet svensk visar Frejs dynasti dvs, Ynglingar (Yngve Frejs folkstam).

2- Namnet svear har också anknytning med Frej/Frigg (älskade, vän) och vanerna (vännerna):

3- Enligt Otto von Friesen är svear ett adjektiv med betydelsen «de besläktade» alltså «släkten, fränderna (egentligen ”de älskade”), stam förvanterna».

4- Svenskarnas namn på finska, dvs, Ruotsi (rut-si) betyder också kärlekens gud (Frej) dyrkare:

rut (v.)

”önska parning, vara under påverkan av sexuell passion,” sent 14c., ruteien, från rutei, troligen en anglo-fransk form av substantivet (se rut (n.2)). Relaterat: Rutted; spårbildning.

Rut är jämförbar med Bibeln Lot (hjärtförbindelse) och hans städer Sodom och Gomorra är jämföra med Sverige och Kimbrien (Danmark). I Bibeln likställs Dan (fruktansvärda)-mark med Döda havet. Myten har påverkats av Atlantis (utlandet, Hyperborea) undergång (Översvämningen av sjön Ancylus i Danmark).

5- Apropå svenska vikingarnas namn dvs, väringar (de edsvurna) betyder Sweden ”de edsvurna frändernas land”. Och ordet ed har anknytning med religiösa kult dvs, Frej dyrkan.

6- Ptolemaios nämner svenskar, samer och finländare i tur och ordning under namnen firasoi

(vira-soi, de edsvurna fränderna, väringarna), fauonai (fä-unnai, renskötare) och finnoi (finländare, sumpmarkfolket).

Med vänliga hälsningar

Javad Mofrad

Sjöar och sumpmarker må höjas och sänkas – och Sverige och Lappland är liksom Finland fyllt av tusentals sjöar – men Frejs och Vanernas välde består…

Bild: Alvhems Naturstig i Göta Älvs Dalgång

Temperaturkarta från SMHI 10 Maj 2025 – någon ”global uppvärmining” rådde inte här jämfört med de senaste 30 åren…

”Sensationellt” fynd av Guldhalskrage i Göta Älvdalen….

2025-03-18 av Hedningen

Nu byter Hedniska Tankar ämne för dagen, och övergår till den Nordiska Arkeologins underbara Värld. Idag avslöjades det av Länsstyrelsen i Västra Götalands Län, att man hittat en guldhalskrage i närheten av Trollhättan, centrala Götaälvdalen – i alla tider en viktig kommunikationsled. Detta bekräftar bara vad vi redan vet, för fyndplatsen är inte alls så sensationell i sig. Det var under ett schaktningsarbete hos företaget GKN Aerospace i Trollhättan, som upptäckten gjordes, i ett två meter djupt lerlager – vilket tyder på att detta mycket väl kan vara ett hedniskt offerfynd, och har samband med Asatro och Nordisk religion, som redan existerade på Bronsåldern och innan dess – vilket är väl bevisat.

Kvällstidningar som Afton-bluddret eller SvD samt andra media har som vanligt också skrivit om fyndet, men som vanligt utan att dra korrekta slutsatser. Dock har man undvikit att ljuga, eller att förvrida sakinnehållet från sajter som TT, Tidningarnas Telegrambyrå alltför mycket.

Redan för ca 2300 år sedan – långt före någon hitte-på ”kristus” – kunde lokala smeder i Västergötland framställa mycket fint arbetade smycken i guldtråd, med en vikt långt över 900 gram, i cirka 24 karat.

De behövde INTE några utländska förebilder eller någon tillrest ”mästare” utifrån för att lära sig den saken

Detta är inte, vi repeterar inte ett gravfynd, som var eller är till för någon tidigare levande individ – för fynd som dessa är för gudar – inte för människor. Låt oss jämföra med de berömda Guldhalskragarna från Ålleberg och Öland, som idag finns i Historiska Muséets ”guldrum” och har tillräckligt bra skydd emot en del ”vanliga” kriminella i vårt eget land, men inte emot främmande makt, eller de nationer i öst, väst och syd som alldeles avgjort vill Sverige och de etniska svenskarna illa. Mycket, mycket illa.

Ållebergskragen hittades redan på det tidiga 1800-talet nedanför ett i det närmaste lodrätt klippstup, och inte alls i en grav. Likadant var det med Mönekragen, också från Västergötland. Bevisligen är alla dessa kragar folkvandringstida, och åtminstone guldet i Mönekragen kommer från återvändande svenska och germanska soldater, som hade tagit tjänst i den romerska armén, och som betalades i aureus, alltså ören eller guldmynt. Så mycket kan vetenskapen nu erkänna. Tro inte på förvriden ”fornsed” och andra politiska svärmare, eller folk med PK-föreställningar och all falsk, modern politisk korrekthet, som florerar på Internet.

Detalj av Ållebergskragens Vildsvin, Människohuvuden och hästar, allt med detaljer som är mindre än en tiondels millimeter stora, allt i äkta romerskt guld – och av INHEMSKA smeder i Sverige, inte på Keltiskt område eller Kontinenten…

Det finns ingen anledning att tro att Nordbor och svenskar INTE skulle kunna frambringa utsökta konstverk som dessa. Det har nämligen aldrig bevisats, att detta skulle vara fråga om arbeten från Keltisk kultur, exempelvis, även om bildvärden ibland är likartad – men de ringar och kultskulpturer som hittats runtom i hela Nordeuropa, ser omisskänligt ANNORLUNDA ut – och har inte fullt ut den ornamentik, som blev än vanligare under Vendeltiden.

Vad man nu hittat, är unikt på så sätt att det rör sig om en guldring som MÅSTE vara från förkristen tid, INTE 400-500-600 EFTER vår vanliga tideräknings början, om vi ser till hur dåligt och kristifierat det blivit här i Västerlandet. Guldringen, man nu hittat i Trollhättan ser ”i och för sig” ut aningen som en keltisk ”Torque” och arkeologi är en vetenskap där allt kan hända, tack vare andra ”hjälpvetenskaper”.

”Don’t speak too soonFor the wheel’s still in spinAnd there’s no telling whoThat it’s namingFor the loser nowWill be later to winFor the times they are a-changing”

– Ja, så skrev en gång en man som fått det svenska Nobelpriset, vilket han senare avsade sig, eftersom han egentligen var en amerikansk musiker – angående detta med ”mästerskap” i smide, som i allt annat. Att vara guldsmed eller skald och ordsmed, är som vi alla förstår egentligen samma sak – för man sysslar med hantverk i båda fallen.

Vi ska dock inte tro på amerikaniserade lögner, eller de kristna anglosaxare som försöker blanda bort korten för oss, lika lite som vi ska tro på fantaster som Marija Gimbutas från Litauen, eller representanter för överdriven ”gudinnetro” och meningslöst, Miljöpartistiskt ”fornsederi”.

Forskningen VET att denna figur från Rude Eskilstrup, numera i det Danska Nationalmuséet i Köpenhamn, föreställer en gudinna, inte alls en man. Det är INTE en ”he” som det helt felaktigt står på samma museums PK-förvridna hemsida, nuförtiden. Berättelserna om Frejas halsband, Brisinga-men (så skall det uttalas) handlar oftast just om ett halsband av guld, inte alltid bärnsten, även om ”Menglöd” eller Freja också är Venus, morgon- och aftonstjärnan (ja – det är SAMMA stjärna..) som ses stiga upp eller sjunka i havet.

Lögnerna om gudinnan från Rude Eskilstrup kommer ursprungligen från en fjollig engelska vid namn H Ellis Davidsson, och 1950-talet – och hon visste inte alls vad hon talade om, eftersom hon inte egentligen var arkeolog, inte naturvetenskapligt bildad, utan huvudsakligen etnolog.

Återigen – allt pekar på att guldhalskragarna på Nordiskt område var till för kvinnliga gudomar, till skillnad från kelternas ”Torques” eller snodda halsband av vad som från början kanha varit vidjor av exempelvis björk eller guld- och bronstråd, allt efter tid och läglighet… – har de flesta forskare hittills menat.

Närbild av ”den döende Gallern” – en kelt från ca 300 fK – observera LIKHETEN med fyndet från Trollhättan. Detta har både Länsstyrelsen och Svenska media HELT MISSAT !

Keltiska krigare slogs ofta helt nakna, likt bärsärkar. Att bära en snodd eller flätad vidja runt halsen innebär att man är redo att offras som ett djur, eller dö i strid för en god och rättvis sak, om så skulle vara – och detta är krigares och mäns lott, genom årtusenden – ja – till och med idag, annus horriblis 2025. Galliska krigare eller stora grupper av Kelter fanns också i dagens Turkiet, eller Galatien.

Moderna politiker bär slipsar runt halsen – och en slips kan man kvävas och dö av, ifall man inte ser upp – och man kan bli ”hängd” – inte bara ”uthängd” i media om man bär en sådan, varför alla sysselsättningar och yrken, som innebär slips-bärande, per definition är mycket farliga. Till och med Dagens Taxi-chaufförer har råkat ut för otrevligheter vid lokala offersjöar och sumpmarker i Sverige, nuförtiden – och direkt krig mellan olika folkgrupper börjar bli vanligt också i vårt land – inte bara vad gäller sk ”bergsturkar” eller rättare sagt Kurder…

Oden eller rättare sagt Odin, ja Wothan däremot, ja han offrade som bekant sig själv för att få kunskap, inget annat – och detta har inte ett enda dugg med Kristendom att göra, eftersom Wuothanaz fanns långt, långt innan någon ”kristus” alls var påtänkt – Stormens, Stridens och Kunskapens gudar är och förblir desamma som de alltid varit, punkt slut – för så ÄR det…

Den Döende Gallern eller Kelten som han egentligen såg ut, i helfigur…

Vad det sedan gäller den klassiska antikens bildvärd i marmor, så är den skild från den Nordeuropeiska, Norr om Alperna som vi kan se -men Nordbornas kultur var redan klar och färdig på Bronsåldern, inte vad som kallas ”järnålder” på Wikipedia. Gudavärlden var likadan, tankeförmågan likaså – men uttrycken olika.

Mäns och kvinnors roller har alltid varit olika – och alla hedniska religioner är på sätt och vis fruktbarhetsreligioner, för utan verkliga män och kvinnor blir inga barn gjorda.

Några ”Halvkönisar”, Tribader, ”Lebb och Bögar” fanns knappast i Norden innan medeltiden, men förekom söder om Alperna, där sådana hade tekniska och materiella förutsättningar för att frodas, och man inte behövde så många barn – men Kelter och Germaner var faktiskt klokare, sett från vår tidshorisont – eftersom de visste vad som får en kulturkrets eller en folkgrupp att överleva i långa loppet.

Lesbiansism och ”gudinnetro” är i så fall ingen ”framgångsfaktor” överhuvudtaget, och lika fel som ett påstått eller övertolkat ”patriarkat”. Huvud-delen av mänskligheten, eller sådär 80-90 % i alla fall, har i alla tider varit just Heterosexuell och inget annat, och det är sundast, billigast och bäst för alla samhällen – också idag eller i framtiden – om det får förbli just så – och bara så. Det borde dagens Länsstyrelser betänka, för deras uppgifter rör inte bara kulturminnesvården, utan också regionalt liv i övrigt.

Vi avslutar dagens krönika med en bild på den såkallade Broddenbjerg-idolen från Danmark, cirka 535-520 år före kristus – han avbildar tydligt och klart Vanernas store Frej, Yngve, Ynglingaättens skapare – och det syns att det rör sig om en karl – här kan vi vara helt, ja oreserverat säkra på den saken.

Man skall kunna VISA att man är en Karl. Länge leve Yngve Frej – VÅR i Luften mina Damer, men var har ni ER ??

Vem eller Vilket kön av gud eller gudinna – men helt klart inte dödlig människa – för här rör vi oss ofta med lemmar av överjordiska proportioner – guldringen från Trollhättan egentligen tillhör, står inte helt klart för forskningen ännu – men Frej – för vad hände med Gallehus-hornen eller Rinkarnas Ringar från Rinkeby – de som Miljöpartistiska politiker i Sverige låtit totalförstöra, bara för att gömma undan Sveriges verkliga historia..

Varifrån Kommer ”Sankt Staffan” och Staffansritten ifrån ? (repris från 2020)

2024-12-22 av Hedningen

”Staffan var en stalledräng.
Vi tackom nu så gärna.
Han vattna’ sina fålar fem,
Allt för den ljusa stjärna.
Ingen dager synes än,
Stjärnorna på himmelen de blänka.”

Nästan alla svenskar känner till Staffansvisan, som man brukar sjunga till Lussi och Jul. Nästan alla forskare är också helt eniga om att den inte har någonting alls med en påstådd biblisk Stefanus att göra, en person som skulle stenats ihjäl av en uppretad folkmassa efter jesu död vid Påsken, och därför inte har det minsta med vår Nordiska Jul att göra.

Den berömda takmålningen av Staffan från 1200-talet och Dädesjö kyrka, 100 år efter att ”Staffansritten” till Frejs ära kristifierades…

Nej, säger forskarna – den nordiske Staffan har samband med Frejskulten och den Hedniska Julen – den Jul som enligt de allra äldsta källorna firades jämnt 3 dagar efter Midvintersolståndet, för så skrev den byzantinske hävdatecknaren Prokopios redan under tidigt 500-tal. Som bekant faller Midvintersolståndet alltid på den 21:a eller 22:a December enligt vår tideräkning – den gregorianska kalendern – och Jul firades därför sedan allra äldsta tid och de skriftliga källornas vittnesbörd om förhållandena i landet Thule eller den yttersta Norden den 24:e och 25:e december.

Senare försök att koppla den hedniska Julen till några ”Höknätter” enligt sen, Isländsk tradition, eller påstå att Jul skulle ha firats i Januari är dömda att misslyckats, eftersom det bygger på lösryckta påståenden från det isländska 1200-talet, 200 år efter det att kristendomen infördes på ön.

Vi vet också att Lussi, det hedniska ursprunget till Lucia, ursprungligen inföll 13 dagar senare eller 13 dagar efter den 13 December, då vi firar Lucia nuförtiden. Förvirringen om dessa datum beror på övergången från Juliansk kalender till den Gregorianska, vilket för Sveriges del skedde först 1753, ungefär samtidigt med de första vittnesbörden om den nutida Lucia-traditionen, från herrgårdar i Västergötland. Detta innebär att Julen – och hedendomens ljusfest i Thule – skulle ha firats omkring 26 December, vilket forskare visste redan i och med Oscar Montelius på 1800-talet, och 26 December eller Annandag Jul är också det datum folktraditionen pekar ut för den stora Staffansritten, då man tidigt på morgonen skulle rida i sporrsträck till närmsta åt norr rinnande källa, för att fålarna skulle ”vattnas” eller dricka märg i benen för det kommande året.

Lucianatten räknas också som den mörkaste och längsta natten i svensk folktradition, och det stämmer ganska bra, om vi räknar med den kalenderförskjutning som infördes på 1700-talet. Prokopios säger, att kvinnorna i Thule hälsar den nya solen i vita kläder och med bälten av halm, och det stämmer med den senare Lussi-traditionen. Där Freja – eller Lussi – finns, finns också hennes bror Frej, och hästen är Frejs djur – att hästoffer skedde vid Jularna vet vi också ur det arkeologiska materialet – det vet man från de senaste utgrävningarna vid Gamla Uppsala.

Kappridningen till närmsta källa byttes senare – på 1700-talet och vidare framåt – ut emot en Staffansvandring med Julbockar, Stjärngossar och andra folkliga upptåg, långt efter det att man glömt bort de ursprungliga hästoffren, eller ritten till Frejs ära – men fortfarande var datumen oftast de rätta – det var i slutet på December, 24-26 i Julmånaden, som Julen skulle firas och allt detta skulle ske. Alla nutida människor vet också, att det är då Julen skulle firas, och så var det som sagt också i de äldsta källor vi har, från 530-talet, närmare bestämt. Frej är också den gud, som råder över sol och solsken, vet vi enligt Gylfaginning och Eddan, och vad skulle då passa bättre än att ära honom vid Midvintersolståndet.

Trots att senare folklorister ivrigt förnekat, att Julskinkan och svinhuvudet på alla svenska Julbord skulle ha något med Frej att göra – grisen är ju också hans djur, och Galten Gullinborsti anses också Frej själv rida på – så var alla forskare från tidigt 1900 tal och än tidigare övertygade om också detta, och ingen, absolut ingen har kommit med några verkliga motargument eller motbevis, så av hävd firar vi fortfarande Frej – på rätt dagar och som sig bör..

Det var också under det tidiga 1100-talet, som den katolska kyrkan först godkände någon ”Sankt Stefan” och som vi alla vet, lär Gudahovet i Gamla Uppsala ha bränts ned av de kristna först på 1090-talet – 1072 är ett datum som nämnts för det sista nio-årsblotet där, 1090 ett annat, även om det väl inte är fastställt, när förstörelsen av en hel kultur egentligen kulminerade. Till saken hör också att Ungrarna under tidigt 1000-tal hade och ännu har sin egen ”Szent Istvan” eller ”den helige Stefan” som var en Ungersk kung, död 1037, och han var förvisso en stor krigare och kavallerist – Ungrarna har alltid varit ett hästfolk – och detta skulle kanske förklara hur den svenske Staffan eller Stefan blev en ”Stalledräng” som visan säger..

”Staffansritten” – här med en Julbock i spetsen – har firats i hela landet, till och med i Skåne – här ett exempel från det nordskånska Toarp, nära Ängelholm…

Kanhända var det så, att tyska missionärer berättade om den Ungerske Kungen, som ju antog kristendomen – för hedningarna i Svealand, och för övrigt finns det också ett falskt, av katolska kyrkan aldrig erkänt svenskt helgon, som också kallats just för Stefan eller Staffan, och som skulle vara ”Hälsinglands Apostel” till råga på allt – och han anses av många vara just ”Staffan Stalledrängs” egentliga upphov..

Adam av Bremen, som är huvudkällan, berättar om en skändlig folkförrädare med namnet Stenfinn – som i Tyskland kristnades av en biskop Adalbert (död 1072), och utsågs till en av sju missionsbiskopar, som skulle kristna och förstöra Sverige. Sannolikt var Stenfinn västgöte, men i alla fall en överlöpare och förrädare, som övergett hela sitt folk och slutit sig till de kristna. Han skulle först ha verkat i Uppsala och Sigtuna, sägs det, men kom senare att bege sig till först Gästrikland och sedan Hälsingland – men där fick han ingen särdeles framgång, som vi skall se..

Bakom flera medeltida helgonbilder i Norrländska kyrkor sticker Frejskultens hästar fram… och den apokryfiske ”Sankt Staffan” erkändes aldrig av den katolska kyrkan som något ”helgon” för Sverige.

Man bör minnas, att man långt in på Medeltiden ansåg, att ”Hälsingland” var namnet på i stort sett alla Norrländska landskap med undantag för Gästrikland, som inte hade någon egen Landskapslag, men löd under Upplandslagen. Jämtland och Härjedalen hörde under denna tid till Norge, som alla vet, och förutom Lappland, Norrbotten och Västerbotten (som redan under sen bronsålder koloniserats av svenskar) var alltså Ångermanland och Medelpad inräknade i Hälsingland, och löd under den ursprungligen hedniska Hälsingelagen, och långt in på 1300-talet skall det ha hänt, att Hälsingarna utan pardon slog ihjäl fogdar och uppbördsmän, som kom från Uppland och söderifrån, eftersom de inte räknade sig som skattskyldiga till någon kung, utan var fria bönder i ett fritt rike, precis som Jämtarna.

Den tidiga medeltidens ”Stor-Hälsingland” ingick i det svenska riket, liksom Finland, Estland och Fjärrkarelen..

I Hamrånge-trakten, på den Gästrikländska sidan av Ödmårdens vida skogar, berättas ännu en sägen om hur ”Sankt Staffan” jagades tillbaka in i Gästrikland av uppretade Hälsingar och Hedningar, och hur han slutligen slogs ihjäl där – vilket var en rättvis dom, och helt i linje med Hälsinge-lagens bestämmelser. (Författaren Tord Andersson har själv skildrat detta i boken ”Sällsamheter i Gästrikland” på sidan 118 och framåt.)

Enligt vissa bragtes ”Staffan” om livet vid Tönne å, på den Gästrikländska sidan, eftersom Hälsingarna inte brydde sig om petitesser som att de var utanför sin fristats område, och han upp ”Staffan” först där. I Skog och Hamrånge socknar har man angett Mordbäck som den riktiga platsen, och den visades också för resenären Abraham Abrahamsson Hülpers anno 1758.

Tönnebro vid Mordbäck var en av de sista värdshusen innan man kom in i Ödmårdens hemska skogar…

Hälsingarna reste först på 1600-talet en ”Helige bror Staffans stupa” på kyrkogården i Norrala, dit liket efter den snabbt bortjagade ”missionären” ska ha blivit fört och begravt. 1928 satte man också – helt ohistoriskt – upp en minnestavla vid Själstuga by, långt inne i skogarna på den Hälsingländska sidan av gränsen, vilket var helt fel, eftersom Stenfinn aldrig varit där.

Redan författaren Albert Viksten tog upp en annan sägen, enligt vilken ”Staffan” ska ha förstört det hedniska viet i Söderala, och det var det som blev anledningen till att han jagades ut ur Hälsingland, och rättvist avdagatogs, på samma sätt som man bör göra med alla kristna missionärer, varhelst de dyker upp. Redan namnet Söderala kommer av -al, som ju är namnet på en hednisk kultplats.

I Söderala kyrka hittade man också i början på 1900-talet den berömda Söderala-flöjeln från omkring 1025, som av vissa forskare antas komma från förstäven på ett stort Vikingaskepp, men några skeppsfynd har aldrig gjorts i just Söderala med omnejd. Den skulle lika gärna kunna antas komma från det Gudahov, som en gång funnits på platsen. Anledningen till att man alls påstår att den kommer från ett skepp, är att vi har en ristning från 1100-talets Bergen, som visar stävarna på en hel rad av långskepp, och där förekommer flöjlar, som mycket liknar den från Söderala – likaså på Bayeaux-tapeten. I själva verket finns det inget som hindrar, att den inte varit uppsatt på en byggnad – jämför med vad den helt samtida Adam av Bremen skriver om ”den gyllene tak-kedjan” på ”templet” i Gamla Uppsala..

Även om man inte kan bevisa det, så kan Söderala-flöjeln – originalet finns nu på Historiska Muséet i Stockholm – vara en av de sista resterna från ett Hedniskt, Asatroget Gudahov som vi alls har kvar i landet – och det är en fascinerande tanke..

I Hälsingland har det – betecknande nog – aldrig rests några statyer över någon ”Sankt Staffan” för Hälsingarna tyckte och tycker alltjämt, att denne usle folkförrädare inte är något att fira. Men vi kan alla erinra om deras starka rättsmedvetande, som tog sig uttryck i Forsaringen – den i järn smidda runring med utdrag ur Hälsingelagen som handlar om hur en man skall ”göra rätt för sig” och som kan jämföras med andra runringar av samma typ genom mer än tusen års tradition, som Pietroassaringen – märkt med runtexten ”Gutanowi Heilag” eller ”Det heliga från Goternas vi”.

Forsaringen och andra fynd från Hälsingland påminner om att det inte fanns några kyrkor där alls före 1200-talet, men däremot Vin och Hedniska Gudahov, som vi kan ha tydliga rester kvar av än idag..

En tysk forskare, en viss FW von Schubert, som reste genom Hälsingland år 1817, beskrev de delvis Hedniska Hälsingarna såhär:

”Män och kvinnor är stora till växten, av en kraftfull kroppsbyggnad, fulla av mod och självkänsla, av kärlek till friheten, lagen och fäderneslandet, gästfria, tjänstaktiga utan egennytta, milda och välvilliga, stilla och allvarsamma”

Kort sagt – de var Hedningar !

Medlemmar ur den nutida föreningen ”Årsunda Viking” från Gästrikland och Hälsingland

En av de tidigaste skildringarna av möten med Hälsingar, som också nämner just Hästoffer vid Jul – och därmed tangerar Staffans-myten kommer från ”Heimskringla” och berättelsen om den norske kung Sverre och hans ”Birkebeinar”. På 1170-talet gjorde kung Sverre likt Stenfinn en andra färd genom Sverige, men i trakten av Amungens och Mållångens sjöar, på gränsen till Alfta, mötte honom Hälsingarna och hela deras här, som var trettio hundraden eller mer än 3000 man stark, står det i krönikan. Men kung Sverre var ju kristen, och Hälsingarna hade så bestämt, att var man skulle kallas Niding, som hjälpte de kristna in i landet, eller alls gav dem fred, också under Julen.

Ingen av Sverres män skulle heller få komma till Hälsingarnas stora ting, och där föra hans talan, så med 200 ”Birkebeinar” eller fattiga krigare – vars ben förblev lindade med björknäver – hade den kristne Kungen föga att sätta emot – och Asatron, får vi anta på goda grunder – var ännu kvar i Hälsingland på 1170-talet. Först senare gavs kungen grid eller frid att besöka tinget, och då stod de få krigare som han hade med sig uppställda till strid, och i god ordning, får vi veta.

Hälsingarna fann det föga hedersamt att med 3000 man nedslå 200 arma stackare under Julen, och gav så Kung Sverre tillstånd att tala i egen sak, och förklara varför han kränkt gränserna till deras hedniska land. Kung Sverre bad då om nåd, och sade att han inte gjort Hälsingarna något ont, utan bara ville dra vidare åt Norge till, och detta beviljades. Så lät han leda fram två hästar till slakt, och sade att det talet nu skulle spridas vida omkring, att man i Hälsingland var så snål på mat, att också kristna där måste äta hästkött (som är en hednisk vana) för att bärga livet.

Detta gjorde verkan, och den man som mest varit emot Sverres genomfart, bjöd honom så till gästning – och förmodligen hände allt detta vid Juletid, 1176, enligt vad forskare konstaterat – i Svenska Turistföreningens årsbok från 1965 kan man läsa mer om saken.

Så rådde då Julefrid, och hästoffer – och kanske är berättelsen om Kung Sverres färd, genom ett hedniskt och självständigt Hälsingland – också en av källorna till ”Staffansritten”. Förmodligen var det Hälsinglands Lagman – som ännu lär ha varit hedning – som bjöd Kung Sverre till gästning, det året – och Hälsingland var som sagt ännu ett hedniskt land – utan kyrkor eller annan ohyra.

Manhelgdsbalken i Hälsingelagen kan också förklara , hur Hälsingarna såg på saken, och varför de förjagade Stenfinn ur sitt land, och rättvist slog ihjäl honom, nära gränsen till det Gästrikland han kom ifrån. Den innehåller också bestämmelser om frid och Julefrid, och även om den är nedskriven på 1200-talet, då Hälsingland blivit kristet, är den värd att ihågkommas. Om män möter varandra i villande skog eller ute på allmän väg, utdöms inga böter, och där kan man alltså slå ihjäl varann saklöst, för på fjället eller i skogen finns ingen lag, eller Polis.

Det var ett hårt jobb att ta sig mellan Kungsgårdarna under Uppsala Öd på den gamla tiden – och i Norrland färdades man mest när isen lagt sig, på Julen och Vintrarna..

Men på gårdarnas betesmark, där ”ytterst gå horn och hovar” utdömdes 2 marker lödigt silver för mandråp, och i mellanhagen, eller den inhägnade betesmarken mellan skogen och ägorna än mer, ja dubbelt upp. Redan 2 marker silver var mer än 420 gram, och därför mycket mer än tre-fyra årslöner för gemene man. Skedde något på ängsmark (som gödslades och såddes) betalades ännu mera, och på åkerfast äng och åker mera ändå. Friden var än större och mansboten än mer i inhägnader, kornlada, ”båtlänning”, humlegård, fägård och halmlada, och så kom än strängare bestämmelser för ladugård och så gårdstun…

Skillnaden mellan Utangård och Innangård framgick mycket tydligt i de Nordiska lagarna

I själva boningshuset eller på bondens går räknade man med åtta fridssektorer, först förstugan, alltså utrymmet mellan tröskeln och eldstaden, eldstaden självt, utrymmet mellan eldstad och ”gavelbänk” där bondens högsäte stod, Gavelbänken eller Högsätet självt, så utrymmet mellan denna och ”kvinnobänken” med hustruns plats till höger, så kvinnobänken självt, och så den äkta sängen.

Att nu bryta Julefriden så att någon blev ”slagen uti sin säng” kostade 144 marker lödigt silver – en helt otrolig summa om 30,5 kilo och mer – medan det redan var 72 marker mellan eldstad och gavelbänk, men om hustrun i huset finner mannen på bar gärning med en annan kvinna i sin säng, ja då gällde inga böter alls, och hustrun kunde fritt slå ihjäl mannen – eller omvänt… för män och kvinnor i Hälsinglands skogar var jämlikar, även i detta avseende…

Så var en gång lagen i Hälsingland, och BETÄNK NU DETTA UNDER JULEN, SVENSKA FOLK – OCH HÅLL JULEFRID FÖR ENVAR

Om Såkakor, Kultbröd och Våldsamt Politiskt INKORREKTA bakverk till Julen… (repris från 2019)

2024-12-15 av Hedningen

Lussi Långnatt närmar sig. Före bytet från den Julianska till den Gregorianska kalendern – som för Sveriges del inträffade 1753 – var Ljusi eller – senare – Lussi och till sist Lucia årets längsta natt, eller själva Midvinternatten. Först efter kalenderreformen kom Midvintersolståndet att ligga där den ligger idag, alltså tre dagar före Julafton. Traditionen att fira det segrande Ljuset, och solens återkomst vid Solståndsdagens soluppgång, har jag redan skildrat. (Se under ”Högtider och Blot”, avsnittet Lussi ovan). Det finns en rak linje från Prokopios 500-tal, och berättelserna om de vitklädda kvinnorna i landet Thule, och hur de hälsade solen – som går ända fram emot dagens Luciafirande, påverkat som det är av ”påklistrade” kristna traditioner om ett fiktivt katolskt helgon, något som infördes först på 1700-talet

Återstår så bakverken, och då speciellt Lussekatterna eller Lussebullarna, som de väl rätteligen bör kallas. En del kristna personer har felaktigt för sig att de inte skulle vara äldre än 1600-talet, och att de ”bara måste” ha ett samband med Lucifer, eller den kristne Djävulen och hela tiden, ihållande och ideligen svamlar de vidare om detta, även på Wikipedia och internet. Man påstår också att saffran inte är äldre som krydda än 1800-talet och andra dumheter, trots att ingenting kunde vara felaktigare.

Lussekatterna har ingenting med några holländska ”dövelskatter” från 1600-talet eller ens Frejas katter att göra. Ursprunget till våra dagars Julbröd ligger i den gamla svenska och Nordiska Såkakan, en kaka traditionellt bakad av det mjöl som kom från den sista sädesnek eller kärve man skördat på veteåkern, därför att vete var det dyraste och finaste sädesslaget, som egentligen var förbehållet stora fester och själva gudamakterna.

Detta förhållande beskrivs också i Eddans ”Rigsthula” där Rig eller Heimdal vandrar mellan gårdarna och besöker människor i flera tidsåldrar och generationer – först har de bara kornbröd, fyllt av sådor; och står på trälarnas låga nivå under vad som liknar stenålder, så kommer han till böndernas bronsålder istället för stenens tid, och finner rågbröd på bordet, och så till sist besöker han jarlarna under den aristokratiska järnåldern, där man äntligen har råd med vetebröd att bjuda på… Våra förfäder syftade framåt. De levde inte alls i något statiskt samhälle, utan ville utveckla sin Asatro och sin Nordiska Kultur precis som vi – inte avveckla eller förminska den !

Såkaka eller ”Julgalt” från Västergötlands Museum och medeltiden, med saffran i (minst 300 år före vad en del senare påstått om saffransbullars ursprung)

Såkakans princip, eller det faktum att man tänkte sig att man måste ge tillbaka något av skördens kraft till själva åkern, var lätt att förstå. Den sparades i sädesbingen över vintern, och när det var dags för nästa vårsådd grävde man ner den ute på åkern, som ett slags symbolisk gödsling, för att försäkra sig om äring och god årsväxt. Givetvis förstod man redan då värdet av skiften, och att åkerjord måste ligga i träda vissa år – dummare var man i alla fall inte, men såkakan följde Asatrons principer, som de uttrycks i Hávamál – ”Gåva kräver att gengåva gives”

Skånsk Såkaka eller Julbröd med två tydliga ”galtar” eller ”kusar” ovanpå…

Så resonerar svenskarna ännu om Julen, för alla vet vi ju att om vi får en julklapp eller gåva av någon, vore det i högsta grad oartigt att inte återgälda gåvan med en annan gåva, gärna då lika stor, eller kanske med en gåva av liknande symboliskt värde. Också i Ryssland, där man tillbad Matj Syra Zemja (reservation för min usla ryska stavning) eller ”den fuktiga moder jorden” som fanns istället för Gerd eller Jord, hos alla slaviska folk, brukade man under våren gräva ned såkakor på åkrarna, och så görs det än i vissa delar av Ukraina, enligt vad jag själv sett och bevittnat, år 2004.

Den ryska moder jord med STORA BULLAR i händerna.. Enligt moderna hedningar i öst… Ju större bullar, ju fruktbarare gudinna…

Man säger att Såkakorna hos Germaner, Slaver och troligtvis även Kelter har sitt ursprung i de Kultbröd som varit vanliga hos alla Indoeuropeiska folk. Kultbröden skulle ofta vara av vetedeg, och vara kryddade med saffran och russin, som ju var dyra och särskilt exklusiva kryddor. Det fanns ju knappt russin norr om Alperna, utom i Vinproducerande regioner, och saffran måste importeras hela vägen från centralasien, från Afghanistan och Iran, där den bästa saffranen finns än idag.. Även med dagens produktionsmetoder, kan man inte få ihop mer än högst 300 ton saffran i hela världen per år, sägs det – och redan Plinius och romarna visste att saffran kunde förfalskas, och ersättas med en mindre bra vara.

Men det var främst den gula färgen man var ute efter, snarare än att smaken av saffran gjorde bakverken saftigare. Gult var ju solens färg, och därför viktig vid Midvinter. I norra Norge äter barnen fortfarande ”solbullar” med gul fyllning, när Midvinternatten där är över, och solen kommer åter – forntidens folk tänkte på exakt samma sätt… Man ville fira solens återkomst, och dess livgivande roll.

Hos nordborna offrades bröd åt Tor, och på Rügen, en gång årligen, en med mjöd eller honung tillsatt väldig kaka åt Svantevit; åt bägge i deras egenskap av äringsgudar. Hos anglosaxarna offrade man omkring år 1000 vid plöjningen en kaka åt jorden. En kyrklig förordning från 700-talet förbjuder bakande av bildbröd.

Hos nutida europeiska folk är kultbröd särskilt förbundna med vissa årshögtider, såsom alla själars dag, jul, nyår och påsk. I Sverige har speciella bröd bakats främst till jul. Bland julbröden förekom också den så kallade såkakan, ett cirkelrunt, ofta med uddig kant försett bröd, som bakades till jul eller ursprungligen sannolikt till skördehögtiden, och då hade sin plats på högtidsbordet, men sedan förvarades i sädeslåren till såningstiden. Det sönderskars då mot plogbillen, varefter det dels blandades med utsädet, dels förtärdes av plöjnings- eller såningsmannen, det vill säga bonden själv, och av familjens medlemmar, dels ock utdelades åt plogdragarna. Likartade plöjningsseder förekom även hos romare, greker och hinduer och visar således tillbaka till en mycket avlägsen forntid. (från Wikipedia)

Tysk sk ”Klausenmann” av vetedeg från Schwaben. ”Pepparkaksgubbar” osv är inte alls en medeltida uppfinning, utan mycket äldre än så…

Genomgående teman för Julbröden har alltid varit ”kusar” – alltså hästar eller ”galtar” – till och med i form av grisformade bröd – eller ”gubbar” illustrerande äringsguden, Frej eller Dazbog bland slaverna.

De kristna har alltid varit mycket mycket rädda för detta, eftersom de tror att de symboliska bullarna skulle vara rester av människo-offer eller djuroffer, som de på felaktiga grunder och utan några konkreta bevis anser skulle ha bedrivits i äldre tid. Men så blodig var aldrig traditionen med såkakor.

De kristna förvanskar alltid i sin fördomsfullhet den hedniska kulturen, och vill förvrida den till oigenkänlighet – islamisterna ska vi inte tala om…

Norska former av ”Lussekatter” med sina traditionella namn. Observera den penis-formade ”Gutten” och ”Gullvognens” älskande par. Hakkorset eller ”Solvagnen” var vanlig också i Norge… Blev ni RÄDDA nu, PK-nissar små ? Då måste ni ju genast ÄTA UPP de anstötliga bakverken, så att ingen får se dem…eller ?

De standardiserade, fabriks-tillverkade ”lussekatter” som man nuförtiden kan få på snart sagt varje 7-eleven eller bensinmack i hela Sverige är en degenererad form av en flertusenårig tradition. Numera kan vi äta dessa bakverk från November till Februari, men så var inte traditionen förr. Då fanns ingen övermättnad eller något svalg, utan man var glad och tacksam för de få, dyra bullar som varje gård kunde producera, och man bakade dem själv – vilket var huvudsaken.

Den S-formade bullen är en förenkling av Gullvagnens eller Solvagnens Hakkors-form, som av naturliga skäl döljs, och inte bakas så ofta i nutiden. ”Kransen” eller nr 1 på bilden här är en variant av Såkakan. Nr 2, ”Prästens Hår” från 1600-talet, går tillbaka på äldre bilder av Valhalls Port, eller Bifrosts båge i skyn. Nr 3, ”Galten” är Frej och Gerds älskande Gudapar, avbildat redan på svenska hällristningar 1600 år och mer före kristus, då kärleken ännu var heterosexuell, och till för att skapa ett bättre och starkare släkte.

Nr 4 är Solens ”Gullvagn” igen – enligt en uppteckning från Nordiska Muséet som jag inte återfunnit på nätet, skulle denna variant vara vanligast i Bohuslän och Västergötland. Nr 5 ska vara en ”kuse” eller ”galt” från Sydsverige, medan den S-formade lussebullen som vi känner den, skall ha varit vanligast i Östergötland. Varje landskap hade som vi ser sina egna varianter, men nu har de alla blivit sammanblandade, och samma traditionella mönster kan förekomma snart sagt vartsomhelst i landet. Nr 7 och 9 kallas ofta ”pojken”, lindebarnet eller något sådant – av folk som är kristna av sig, och som inte vågar säga vad det verkligen är fråga om. Man ser att det är Frej, och ingen annan än Frej som hedras här, och vad det hela skall likna, inser minsta barn – bullar som dessa var nog avsedda att ätas mest av kvinnorna, medan ”solvagnen” och andra kvinnliga symboler var för karlarna…

Ytterligare varianter av saffransbröd från olika svenska landskap

Observera att ”Kyrkporten” från Västmanland svävar som på en molnfläta – vilket visar vad den egentligen föreställer – porten till Valhall, och gudavärlden därovan – knappast porten till någon ”kyrka”.

Ett återkommande inslag är också flätverks-tekniken, eller sättet att lägga ut degen vid bakning – också Wikipedia tvingas erkänna, att detta erinrar om drakslingorna, den nordiska djurornamentiken, och forntidens bildvärd…

De vanligaste formerna har sitt ursprung i de forntida mönster som var vanliga på till exempel smycken och bilder i norra Europa och som kan spåras ända tillbaka till bronsåldern.

Så – där hör ni ! Lussebullar till Julen, i alla dess varianter, former och skepnader, är inte alls ”medeltida” utan väldigt, väldigt mycket äldre än så.

Det är solens rullande hjul, Frejs enorma lem, och hedniska symboler ni stoppar i er vid kaffeborden – liksom – huu så hemskt ! – Hakkors…eller Solkors…

Har ni tänkt på detta, ni goda kristna ? Förstår ni vad ni äter, ack ni hedna och ni ludna ??

Ulrik och Alrik (repris från 2023)

2024-08-05 av Hedningen

Idag har Ulrik och Alrik namnsdag enligt 1905 års almanacka. Vad Ulrik, ett allt igenom tyskt namn gör i den svenska almanackan kan man undra över, särskilt om det funnits två svenska konungar av Ynglingaätten som hetat Erik och Alrik. De var söner till Kung Agne, samme kung som dog vid Agnefit eller det senare Stockholm, Angefit var en gång Agnes ängar, och där firas nu en bög-festival, som jag helt och hållet kommer bojkotta.

I Agnehögen vid Sollentuna station vilar Kung Agne än – hans hög har aldrig blivit utgrävd, men är daterad till 400-talet – och en intilliggande hög, som grävdes ut på 1920-talet och sedan förstördes, är i alla fall gjord före år 600, så Ynglingasagans kronologi är faktiskt inte helt omöjlig i alla fall, trots att den akademiska forskningen såklart förnekar den.

**Kung Agne vilar ännu ostörd vid Sollentuna station**

Men Erik och Alrik betyder samma sak – ensam allhärskare. De två bröderna var en dag ute och red, och slog ihjäl varann med hästbetsel, berättar sagan – ett högst ovanligt sätt att dö på. De bör ha levat vid 300-talets slut, eller under det tidiga 400-talet båda två. De skulle i sin tur ha efterträtts av Alf och Yngve – men båda dessa namn är varianter på guden Frejs namn – Yngve-Frej är ju av Alfernas ätt, och Alvheim är Frejs gudaboning i det hinsides.

Därför har man velat se dem som ohistoriska, och likaså historien om Dageid, Alreks hustru och mor till Alf och Yngve, har man velat peta bort ur historieböckerna. Men Hugleik, som var son till Alf, är i alla fall en fullt historisk person, som nämns i inte mindre än 3 olika Europeiska källor från 510-talet, så vilka var då Erik, Alrik och Dageid, och var någonstans i Sverige residerade de ?

**Hugo Hamiltons uppfattning om hur Erik och Alrik slog ihjäl varandra, tecknad 1830**

Samtidigt med den förmodade Alriks existens fanns i alla fall en fullt historisk Alarik ibland Goterna, vars urgamla kungaätt, Amalerna, ju skulle ha kommit från Götaland. Alarik och hans Västgoter var de första att inta Rom, och under hans faders, Atanriks tid, upplevde goterna ett inbördeskrig mellan hedniska och arianskt kristna goter.

Alarik, Roms besegrare, dog år 410 och det är nog hans minne vi bör fira, just denna dag. I Kimstad, Östergötland, mitt i goternas gamla hemland, rider ännu två takryttare från 1600-talet mot varann på kyrktaket som figurer i plåt, och dessa har man länge antagit skulle föreställa Alrik och Erik, men inte någon Ulrik ! Senare har man försökt bortförklara dem som söner till Olof Skötkonung, vilka skulle ha ridit i kapp, men det stämmer inte – ryttarna på taket rider helt enkelt emot varann, som var och en kan se – så de kristna undanflykterna kan vi glömma

PLÅGANS religion ? (repris från 2021)

2024-06-14 av Hedningen

Ja – dessa besökare från en annan Värld ser det tydligt. Det här är ingen sund planet, så länge vi har osunda trosföreställningar mitt ibland oss.

Kristendomen är en religion, som sysslar med plåga, tortyr och förtryck. Hela idén bakom den kristna religionen är ju att en allsmäktig gud är så arg på mänskligheten att han bara måste plåga och tortera den, men om han istället kan förmås till att plåga ihjäl sin ende son, ja då blir han snäll och så avstår ”gud” kanske från att hoppa och stampa på alla oss andra.

Men vad är det för sjuk religion, egentligen ?

Den kristne guden resonerar ju precis som en hustrumisshandlare. ”Du måste älska mig, annars så straffar och plågar jag dig, i evigheters evighet, amen !”

Skrämmande, eller hur ?

Jämför detta med Frej, och hans oändliga godhet. Frej är det spirande fröet. Han kallas ju även Frö, och han grödan gror och åkern växer. Han finns i de gröna löven, och i det spirande gräset, och han behöver ingen dyrkan från just dig, för oavsett om du tror på honom eller inte, så finns Frej och naturen på riktigt. Den är visserligen inte allsmäktig, men den straffar heller ingen med eviga straff, och ställer inte till något kristet helvete.

Frej plågar ingen, men han ser till att vi alla får mat och del av naturens livgivande krafter, vilket vi behöver, särskilt såhär års.

Så – nu vet du vem du skall dyrka – Det är snart Midsommar !

Signe Frej – Gullinborsti och skörden ! För ett gott och äringsfyllt 2021 !!

Pingst – Högtiden som ingen längre firar – ersätts lämpligen med Frejsgång och Majbrudar.. (inlägg från 21 Maj 2018)

2024-05-19 av Hedningen

I lördags var det Dagen Erik enligt den svenska almanackan, den dag som Sankt Eriks skrin bars över åkrarna, en tradition som inte alls är kristen utan härleds ur den Frösgång som brukade firas såhär års, och en fest som var alltigenom hednisk. Jag har skrivit om den förr, se artikeln från 11 Maj 2015 under rubriken ”Vårblot” här ovan. De kristna påstår att vi ska fira något som heter Pingst istället för våren, naturens uppvaknande och den goda årsväxt vi alla vill ha. Knappast någon enda svensk firar pingsten numera, och ovetskapen om allt detta kristna mumbo-jumbo har gått så långt, att till och med kvällstidningen Aftonbladet numera måste förklara för oss svenskar varför vi ska sysselsätta oss med all denna kristna smörja.

Frej – här på Gyllenborsti – var en gång ”Sviagod” eller Svearnas Gud. LÅT OSS HEDNA DEM MED BACON, säger jag…..

Annandag Pingst är också avskaffad som helgdag i Sverige sedan år 2004, dvs för mer än 14 år sedan, och ersatt med den svenska nationaldagen den 6 Juni istället, som det är och bör vara, därför att Nationen hursomhelst är långt viktigare än själva kristendomen, som alla sanna svenskar vet. Men de monoteistiska fanatikerna rabblar sina böneramsor, och lallar och dillar om någotslags ”helig ande” som de tror ska utbreda sig över mänskligheten, och till och med tränga in i kroppen på mycket små och späda barn. Om detta inträngande eller denna osmakliga penetration skall tänkas ske framifrån eller kanske bakifrån kan jag dock inte svara på, men för all del – är ni intresserade eller lagda åt det hållet kan ni ju fråga närmsta kristpräst – vi hedningar håller i alla fall inte på med en massa konstiga religiösa riter med spädbarn, och andra tokerier i den stilen.

En och annan svensk vet kanske, att Esaias Tégner – en biskop av Växjö som hade stor sympati för det hedniska – han skrev ju ”Fritjofs Saga” – kallade pingsten för ”Hänryckningens Tid” men då var det säkerligen ingenting kristet han tänkte på, utan allt det goda och hedniska vi kan möta i naturen så här års. Särimner är liksom Gyllenborsti och de andra galtarna en symbol för naturens livgivande krafter, som kommer tillbaka år efter år, och den gröna jorden, som rätt utnyttjad och odlad ger människosläktet allt det behöver, utan att kräva något mer än arbete och kunskap i gengäld. Själv firade jag Pingsten genom att bli utnämnd till Blotförrättare inom NAS, Nordiska Asa Samfundet, som jag verkligen hoppas att ni stöder..

Några ”heliga andar” från mellanöstern behövs inte för oss svenskar och nordbor. Vi ser det heliga i naturen själv, och vi behöver ingen Allah, ”gud” eller Jehova i vårt land, därför att vi redan har Yngve Frej, han som är Erik eller den ensamt härskande, och en gång ska Asatron härska ensam över detta land, precis som den en gång gjort och åter bör göra. Med den insikten kommer frid, ja Frodefred, ty Frej är förvisso en fredlig och frodig gud, älskad av kvinnor allt över Världen, och hans uppenbarelse kan vi se även idag, ja till och med i Aftonbladet..

”och Frej var bland Ö-danerna först sedd”

En annan tradition som är vanlig såhär års, och som är dokumenterad över hela det indoeuropeiska Europa av såväl Engelska, Tyska som slaviska forskare, är bruket att utse ”Majbrudar” eller ”Pingstbrudar” – ett bruk som man i nästan varje land i Europa helt säkert vet är mycket äldre än kristendomen, och kanske ytterst sett går tillbaka på den romerska ”Floralia” festen, Kelternas Beltane eller Vanadisblotet, den tyska Walphurgisnacht eller Valborg. Ibland har detta bruk kopplats till den första Maj, ibland till Pingst, men traditionen är över hela Europa ständigt densamma. En ung kvinna eller flicka utses halvt på skämt till kärleksgudinnans representant på jorden, och hon antas fira sitt ”bröllop” just i Maj, när naturen är som vackrast och härligast, och detta blir en stor livets och kärlekens fest. Cornelius Tacitus, den romerske senatorn och författaren, beskriver Nerthus eller Jordgudinnan Njärd, Gerd eller Jords fest hos ”Nerthus-folken” på de danska öarna kring 70-talet enligt vår tideräkning, och även om en del forskare velat koppla den festen till Midsommar, finns det inte ett enda ord i Tacitus originaltext som talar om när den festen äger rum, mer än att vattnet är badbart när festen sker, och att Nerthus bor i en grönskande lund, vilket innebär att festen måste ha ägt rum under försommaren, eller i alla fall sommarhalvåret, eftersom alla andra tolkningar av tidpunkten är omöjliga.

Nerthus tänktes ofta i vitt, och med dolt ansikte…

Då Nerthus kommer, ”majas” och smyckas med lövade stänger, som symboliserar Frejs mandom och makt, och till och med i en såpass sen källa som 1300-talets norska Flatöyarbok, ingår Gunnar Helmings Saga – där ”Frejs Hustru” – alltså Gerd nämns, och hur hon symboliskt får ersättas med en levande kvinna, som tänks fira sitt bröllop med Guden. Många är de författare – Vilhelm Moberg till exempel – som skrivit pjäser eller romaner om detta, till ära för Gerd, Frej och Vanerna, vars fest detta är…

Nerthus, och hennes badande eller nedsänkande i en sjö, dit hon återvänder efter att ha låtit sig hyllas av människorna, syns också i den slaviska festen ”Kupala” som ännu firas i Ryssland, Ukraina och angränsande länder. Överallt möter oss gudinnan i naturen, överallt plockas blommor och firas fester till hennes ära, och enbart hon, Freja, Vanerna och Frej hyllas, i det som är livets stora mysterium, större än all kristendom och några ”heliga andrar” eller någon pingst, som vi hedningar inte firar och inte behöver...

Några ”heliga andar” från mellanösterns öknar eller någon trist ramadan med svält och lidande behövs inte. Man kan fira hänryckningens tid på ett bättre och naturligare vis…

HEDNISKA TANKAR färdigställer planerna på The SAERIMNER DEVICE

2021-04-12 av Hedningen

2013 fanns det en del personer i Sverige som lögnaktigt påstod att ramadan skulle vara en svensk tradition, fastän sådana fasoner från Arabvärldens öknar inte hör hemma i vårt land. Numera lyser sådana notiser i dagspressen med sin frånvaro, fastän den muslimska fastan förutsätts ta sin början i morgon, enligt den månkalender denna religion i sin efterblivenhet håller fast vid. Att fasta, inte dricka vatten dagtid och dessutom utsätta sig för nattvak, är skadligt för kroppen och kan ge upphov till trafikolyckor, på grund av akut sömn- och näringsbrist liksom svåra olyckor på arbetsplatsen. Alla behöver vi äta och dricka ordentligt om vi ska kunna jobba, särskilt i Covid-tider, då immunförsvaret kan vara ansträngt.

Det har gått så långt, att hela 8,1 % av Sveriges befolkning har islamsk kulturell bakgrund enligt statistik från 2016, och idag är siffran sannolikt ännu högre, eftersom mer än 19,7 % av invånarna i vårt land har utländskt ursprung – och hit har Regeringen Löfvén samt de usla regeringar som föregick den fört oss.

Vi inser allihop att det inte kan fortsätta såhär längre. Vårt samhälle riskerar att bryta samman under trycket från icke-demokratiska värderingar, religioner och kulturer, även om det visat sig, att bara ungefär hälften av de med muslimsk bakgrund som tyvärr vistas i landet är ”troende” muslimer, i alla fall enligt vad en del bedömare skriver.

Om Monoteistiska religioner fortsätter att breda ut sig, kan snart ingen leva som han eller hon vill, gå klädd som han eller hon vill eller äta som han eller hon vill längre… (teckning: Jeanders Bildblogg)

Därför har vi på Hedniska Tankars redaktion färdigställt planerna på THE SAERIMNER DEVICE, en enkel apparat som en gång för alla stoppar islamiseringen, medan vi hedningar bland de etniska svenskarna tar i tu med de kritsna, och ser till att hedna och avkristna dem, illa kvickt. Kanske de flesta av er kommer ihåg vad en mikrotom är för slags apparat från skolans naturkunskaps- och biologitimmar, i alla fall om ni inte som Greta Thunbergs anhängare skolkade från dem, och nekade till att lära er något. Ni kommer säkert ihåg att en mikrotom skär ytterst tunna snitt av medicinska och biologiska preparat, bland annat för att man skall kunna studera vävnaderna och cellerna i dem i detalj, alltså de livets byggstenar som allt levande är gjort av…

This is a part of the DEVICE – esta es la vida, Baby !

Men nu finns det även Ultra-Mikrotomer som skär ännu finare och tunnare, ja så tunt som några My, alltså en tusendels millimeter. Partiklar som är så små, är givetvis inte synliga för blotta ögat, och om man kopplar två ultra-mikrotomer till varandra, och matar in massor med Bacon-skivor genom den ena ultra-mikrotomen genom en stor tratt, ja då får man tärnat bacon som är rent mikroskopiskt, lika fint som det finaste damm, eller virus-partiklar.

Ja ni ”mussar” – Tänk er MASSOR av såna här, som svävar runt i luften ni andas helt utan att ni ens kommer MÄRKA det…

Bacon-tärningarna hålls svävande genom en alkohol-dimma av REN SPRIT som verkar som ”vehikel” som farmaceuterna säger, och som är TOTALFÖRBJUDET under Ramadan enligt Allah Akbar den allra högstes regler – men med hjälp av en kraftig fläkt – som kan anslutas till Luftkonditioneringsanläggningen i varje köpcenter, varje Galleria, varje bostad, varje offentlig byggnad eller terminal och resecentrum i Sverige, så kan luftmassor på så mycket som 300 000 kubikmeter luft eller mer ögonblickligen De-islamiseras…

Visste ni att man nuförtiden också kan köpa Whiskey, som är SMAKSATT MED BACON…

Självklart skyddar The Saerimner Device också emot Covid-19 och andra skadliga virus, inte bara skadliga religioner som islam – allt genom SPRITENS INVERKAN.

Vi har REDAN gömt trettiofem av dessa nyligen konstruerade renings-anläggningar på olika platser runt om i Sverige. INGEN mer än vi på Hedniska Tankars redaktion vet VAR de finns, och vem som helst, ja vilken muslim som helst som vistas i vårt land och uppehåller sig här, kan NÄR SOM HELST få sin fasta totalt avbruten, genom att inandas alkoholen och bacon-partiklarna. Ingen, absolut ingen vet när och var det kommer ske, MEN DEN ALLRAHÖGSTE KOMMER VREDGAS SVÅRT PÅ ER och ni kommer aldrig aldrig till Mohammeds paradis, utan får nöja er med att tillbe och dyrka Herren Frej och BLI HEDNINGAR för all framtid, precis som alla oss andra.

Kom över till FREJ – Han GER MER !

Hedniska Tankar

Vi Hedningar försvarar Sverige och dess intressen, vår Frihet och vår rätt att leva som vi SJÄLVA väljer

Etikettarkiv: Frej