Meditation över Skördemånen, Idun och Äpplena – ”Once in a harvest moon”

Som man sår, får man skörda” säger det gamla svenska ordspråket, lika gammalt som den urstarka svenska allmogen själv.  Kanske är det därför den sk ”Svenska” Kyrkan drabbas av så många attentat eller sjunkande medlemssiffror nuförtiden. Folket tycker inte längre om den, utan vänder den ryggen och vänder åter till sitt ursprung och sin egen styrka, det enda som kan rädda dem och hålla dem samman. Detta land må ha sett sin bästa tid, men en ny tid kommer; ja sannerligen, sannerligen.

 

Vi är i Iduns och Äpplenas årstid

Men, nu var det inte om detta jag skulle skriva. Idag är det dagen förr Skördemånen eller Höstblotet, som i många kulturer firas som ”The Harvest Moon”, ja faktiskt ända så långt bort som i Kina. Även diverse Asatroende grupperingar i USA och England firar Fullmånen i September, och det är nu Hösten eller Skördanden når sin höjdpunkt, och vi får Inhösta vad vi har kunnat odla under sommarhalvåret. Redan själva ordet Höst eller Haust på fornnordiska betyder att skörda, även om många svenskar tyvärr glömt bort det idag.

Att man tagit märke av månen, och knutit den till skördens bärgande är heller inte så konstigt. Månen är större om höstarna och står närmare horisonten – i alla fall i våra trakter på Norra halvklotet, och fenomenet med ”The Harvest Moon” eller en dagmåne, som det också kallas – alltså att månen syns också innan solnedgången, och i några timmar därefter är av astronomiska skäl vanligt såhär års. Månen saktar in när den når ytterkanterna på sin elliptiska bana, och står därför i en sådan vinkel att den står ganska lågt på himlen, där den genom vår jordatmosfärs inverkan ser mycket större ut, likt solskivan i solnedgången. Redan Augustimånen är större än vanligt, men Skördemånen lär just detta år vara större ändå, och någon lika stor måne kommer inte skådas förrän 2040, enligt astronomerna.

 

Asatron har en mångud, som kallas Máni eller Måne, kort och gott. Han tänks enligt islänningarna oftast som en man, även om de flesta indoeuropeiska kulturer tänkt sig månen som en kvinna. Luna, Selene, Artemis med flera, är alla mångudinnor. Men Nordborna hade gudar också för månens olika faser, och barnen Bil (Nymånen) och Gjuke (månen i avtagande eller Nedan) tänktes också åtfölja Mani på hans väg över himlen, medan skaldespråket, rikt på Heiten eller andra namn, samt Kenningar – ni har väl lärt er skillnaden mellan dem ? –  lät Sunna också heta Sól med just ett Heite eller annat namn, och man omnämnde henne också med Kenningen eller beteckningen ”Åskans Hustru” när sol och regn följde kort på varandra, i takt med att de första höststormarna kom; precis som de gjort i Mälardalens landskap också i år.

Att Siv eller Sif därför är ett annat namn på Soigudinnan, är kanske inte så konstigt. Åskan var ju Tor, och hans hustru var mycket riktigt Solkvinnan, med sitt blonda hårsvall. Tor, och inte bara Frej och Vanerna rådde över årsväxten såhär i skördandens eller skördens tid; och att man på detta sätt hade flera gudar för även vissa tider på året föll sig alldeles naturligt med tanke på vad som utspelades då och vad vi alla kan se även nu i vår Nordiska natur. Man var ju polyteister, och kunde tydligt se hur flera krafter eller naturförteteelser samverkade för att skapa en god skörd och just denna årstid, och det är något som man måste vara hedning för att förstå. Annars lär man sig aldrig.

Flera forskare har sagt, att även Baldersmyten handlar om en mångud, och kanske en skörds bärgande och en hösts avslutande. Balder är fullmånen själv, medan Höder – hans dråpare – och bror – är Tunglet eller den mörka månen i nedans kulmen, då den inte syns, och varav ortnamnet Tungelsta på Södertörn kommer. Vale, hämndens gud, som ”dräper Höder, endast en natt gammal” är nymånens skära – annars är det svårt att förstå hur ett nyfött spädbarn alls skulle kunna dräpa en vuxen man – medan Nanna, Balders hustru,är den avtagande och bortdöende månen, ”vars hjärta till slut brister av sorg” medan Baldersbålet är solen, på väg att sjunka ned under horisonten vid solnedgång, ett drama som upprepas varje dag. Utan sinne för naturen och vad som händer i den, är allt detta omöjligt att förstå, men endast och endast bara de sanna hedningarna kan ta in det.

Balders död, Baldersbålet och Vale, hämnaren på Färeöiskt frimärke av Anker Eli Pedersen år 2003

 

Själv inleder jag mitt skördeblot med att blota mer än 8 kg äpplen till Idun, ungdomens, skördens men också förnyelsens gudinna, hon vars blotta namn betyder arbete eller id, och därmed vilja till förändring och seger. Idun förknippas också ibland med Julen och är en av Juletidens mindre gudomligheter – juläpplena och ett gammalt års slut samt ett nytt års början vid midvinter är vad som ligger bakom den tanken. Men i Hrafnargaldr Odins, Odins korpgalder och många andra kväden – Mjödstöldsmyten och berättelsen om Tjatse eller vindjätten till exempel – är Idun lika aktiv och firad sommartid, och ständigt på jakt efter att utöka sin äppelträdgård och sitt odlande med andra sorter – det är ju därför Loke lockar henne utom Asgårds murar, bara för att våldföra sig på henne och lämna över henne till Tjatse, en stormens och ovädrets Thurs.

Den naiva och nyfikna Idun och Loke i John Bauers Tappning, från Viktor Rydbergs ”Fädernas Gudasaga”

Idun skildras här som nyfiken – hon är ju ungdomens gudinna, snäll och lite dum; (som de flesta svenska nutidskvinnor) men det får hon mycket riktigt sota för, när hon ger sig i lag med fel sorts varelser, och de som vill henne illa. Denna myt är lika aktuell idag, som för tusentals år sedan. ”Idun föll från Världsträdet Yggdrasil” får vi veta i Odens Korpgalder, och i sjätte strofen står mycket riktigt:

Dvelr í dölum /dís forvitin, /Yggdrasils frá /aski hnigin;/ álfa ættar / Iðunni hétu /Ívalds eldri /yngsta barna. 

Någon har kallat detta kväde det mest svåröversatta i hela Eddan, men i min överättning blir det:

Dväljes i dalen / den förvetna Disen / Från Yggdrasils ask fallen (hnigi är egentligen avlett av hniga, alltså niga, men betyder sjunka, falla ihop, falla till marken ) av Alfers ätt / Hon Idun heter / Yngst bland Ivaldes äldsta barn”

Att Ivalde kan vara Ymer, världsbyggmästaren, och att hans äldre barn är smederna Brokk och Sindre, Niflungarna som skapade Skidbladner, Mjölner, Gullinborsti och mycket annat gott åt Asarnam vet väl vi alla. De tillhör liksom Idun Vanernas eller det växandes släkte, och liksom Niflungarna har alltså Idun alltid vandrat på Jorden eller i Midgårds dalar, alldeles sedan dess första tillblivelse. Idun är förstås naturen själv, den skapande tanken, den formande principen, Moder Jord som ständigt bara ger och ger.

Men tröttnar hon någonsin ?

Turid, som jag skrev om för några dagar sedan, skrev en gång angående överdriven snällhet, och det vi etniska svenskar ständigt upplever i vårt eget samhälle att:

Snällhet är att låta sig bli slagen
Och aldrig slå igen
Snällhet är att bara lyda lagen
Och aldrig ens ifrågasätta den
Snällhet är ett sätt att dölja
Att man inget har att säga
Som är värt att sägas klart
Snällhet är mer än man tänker på
Att låta gå – att vägra att förstå
Snällhet är en form av likgiltighet
Att vägra varann individualitet

Jag har själv ofta ifrågasatt, om Asatron alls är ”snäll”, ens när det våras och under andra tider på året, och svaret är naturligtvis, att nej, det är den i-n-t-e. Iduns äpplen eller naturens gåvor får man bara om man är villig att arbeta för dem, och själv bygga upp sitt eget land, ja att odla sin trädgård. Detta är inget meningslöst ”fornsederi” eller något bönerabblande, eller någon allmän tacksägelsefest. 

Ett verkligt höstblot är mer än så, och framför allt ett firande av den arbetets seger, som kommer sig av att själv arbeta och inhösta något, om så bara femtio kilo äpplen, som man förvandlar till härlig äppelmust genom att åka ut till ett musteri någonstans med en lånad bil, i brist på en egen fysisk trädgård och egna äppelträd. Också Rönnbär – som man kan torka och mala till mjöl – då är de alls inte sura, utan smakar sött – samt lingon, blåbär och svamp står oss alla att skörda, såhär års; och någon har räknat ut att svenska folket i nutid bara skördar 4-5 % av vad naturen producerar av svensk frukt, svenska bär och annat ätbart – vi behöver inga importer, inte heller in i vår egen kultur och det land vi själva äger.

Hrafnagalder Odins fortsätter, i den sjunde strofen:

7
Med sorg och saknad
sjunken neder
lägrad låg hon
under lövträdsstammen ;
hon trivdes ej i natten
hos Narves dotter,
van som hon var
vid Världarna till boning.

Så lyder den, i PA Gödeckes översättning från 1877, få om ens några översättare har förstått att tolka den rätt. Efter att Loke svikit henne låg Idun avdomnad, som fallfrukt vid Världsträdets rot, och ”Narves ättling” – kindr står det faktiskt i originalet – samma ord som i Engelskans ”kindred” har av en del tolkare ansetts vara  Nanna, alltså den avtagande månen, mångudinnan, som jag skrev om härovan – ni ser hur allt hänger samman med äpplena och hösten – vi ser mycket fallfrukt såhär års….

Idun vid Världsträdets fot – illustration till Nils Fredrik Sanders Edda från 1890-talet

Men, årstiderna förändrades. Idun omskapades till Vinterns Skade, samtidigt som hon låg förborgad som ett frö eller en äppelkärna i jorden, för:

Sjá sigtívar /syrgja Nannu, /Viggjar at véum /vargsbelg seldu;/lét í færast /lyndi breytti,/lék at lævísi,/litum skipti.

I översättning blir det: ”Såg segergudar” (Sig-tyrar, efter den gamla runformeln Sig-Tyr – hela kvädet är genomgående runmagiskt, men innebörden i det tänker jag inte förklara här) ”Nannas sorg” (i skaldepoesin betyder ”Nanna” som namn ibland bara kvinna i allmänhet) sände till Viet (trädets fot, där Idun låg, tänks som ett VI eller en helig plats) ett vargskinn (belgr eller bälg är ett helt skinn, med tassar, huvud och allt, inte bara en päls) som hon sig iförde, bytte om lynne , lätt den frågvisa , bytte om skepnad och hamn…

Här berättas alltså, att Idun lät ikläda sig varghamn för att hämnas sina oförrätter – och när gör vi – det frågar jag er ! – samma sak ?

Nå, berättelsen om Iduns eller växtlighetesdisens förändringar kanske är en berättelse om årstiderna gång – äpplena faller till marken under hösten, efter Skördeblotet och Fullmånen, som inträffar just idag. Efter det kommer ”Nannas Sorg” eller den avtagande månen i nedan, under hela den långa hösten, och så Midvinter och ett nytt år. Att Nanna, mångudinnan, ensam efter Balders död, uppe i himlen tänks skåda ned på den slagna och våldtagna Idun, är kanske också  en bild värd att minnas i sig.

Att Nanna eller den avtagande månen verkligen varit dyrkad, finns det nämligen arkeologiska bevis för, i alla fall om man ska tro vissa forskare.  På den så kallade Setre-Kammen från Norge, daterad till 650-700 – alltså före Vikingatiden – står ett runchiffer, som kan utläsas:

Hôll mær ma una, ôllu naa, ôllu nanna

Flera tolkningar har föreslagits här också – och den som ristade texten, ville säkert att bådeen ”runmagisk” och en ”trivial” tolkning skulle vara möjlig, för så är fallet ofta med ristningar på just föremål. En tolkning av ”hell” som i att ”hälla sig” i en del svenska dialekter, alltså att luta, lägga sig ned, blir att ”Må den liggande mön unna sig mer, nå allt, ta för sig av allt” ifall man läser ”nenna” som i ”nehmen”, och i så fall är kammen kanske en vanlig fästmansgåva till en kvinna som befinner sig i vila, och som kammar sitt långa hår.

Å andra sidan kan texten också runmagiskt läsas ”Hell mön som mer oss unnar, att ALU nå (alu är öl, men också en välsignelse, essensen av allt, skörden, det viktigaste) ALU uppta, av Nanna” eftersom det finns minst 40-50 arkeologiska fynd inklusive runstenar, som nämner ALU-formeln, som inte bara är en önskan om öl, utan mycket mer än så. Kammens skapare föreställde sig helt klart, att Idun, Månen, och Skörden – allt hängde samman – och gav en gåva till sin käresta i form av en kam, medan de njöt av must eller mjöd på äpplen.

Så gör också jag denna dag som idag är, sådär 1830-1840 år senare i historien.

Tänk på det – ni hedna och ludna ! Hell Idun !