Nu när det förra inlägget i denna Hedniska blogg handlat om en verklig plats, som existerar i sinnevärlden – nämligen Konungariket Sveriges huvudstad och vi också nämnt vad som pågår där, så kunde vi också nämna andra platser, händelser och personer. Visste ni att öar som Singö i Roslagen, och Samsö i Södra Östersjön faktiskt är både omnämnda och beskrivna i Eddan ? – Jodå, så är det…

Samsö är omnämnt i Harbardsljod, där Tor möter färjkarlen Harbard, och uppmanas ”gå runt” Östersjön, vilket han också gjorde – eftersom – se ovan under Asatro, sidan för ”Tor” – han faktiskt dyrkats i alla de länder och av alla de folk som kantar Östersjöns stränder, inklusive alla samer, finnar, balter och slaver – Horagalles, Tore-Karl, Perkele, Pirun, Perun, Perkunas har nämligen varit känd som åskgud hos dem alla, och det har också Donar hos kontinentalgermanerna, liksom Thor eller Tor hos oss – och han är rakt igenom samma gudom, sedan bronsålder fram till nutid.

Harbard (i förgrunden) och Thor enligt Frank Stassen, 1920

I Harbadsljod nämns också Järavallen och Öresund – sundet där Harbards och Tors träta utspelar sig – också detta är platser som finns i verkligheten, och som är solitt förankrade i Midgårds eller den här Världens geografi. Harbard har av vissa kristna fähundar förklarats vara densamme som Oden, men det stämmer inte alls. Andra har i honom sett Loke, vilket är en riktigare hypotes, men den Harbard eller hårige bard som beskrivs är lika unik som någonsin Alexander Bard i vår nutid (han är som bekant en man med ett skägg, han också ) och därför att se som ett helt självständigt väsen, ja en ”Värn” eller landvärnare för Danmark. Ni vet väl att det inte alls står ”Dom över död man” i Havámáls ofta groteskt felöversatta och vantolkade 77:e strof, för där står faktiskt uttryckligen ”Hvern” eller just ”Värn, värnare” och inte alls ”man” i största allmänhet. Det är inte om allmogemän den 77:e strofen handlar, utan om krigare, ja de som värnar och försvarar sitt land.

Eddans geografi är grundad på faktiska observationer av Nordisk natur, gjorda av praktiskt sinnade sjöfarare. Inser man inte det, förstår man den inte överhuvudtaget. Detta är Singö, i det yttersta Roslagen…

På Singö finns till exempel skyttevärn från två världskrig, och de är tillräckligt starkt gjutna i betong för att stå kvar i kanske tusen år till av Nordisk historia. Den som inte begriper detta, kan inte tolka eller begripa Eddan överhuvudtaget, för det är inte allom givet att förstå, vad den faktiskt handlar om.

”Singasteinn” eller det Signade skäret från Ulf Uggasons och skaldediktningens ”Husdrapa” där Loke och Heimdall kämpar i solnedgången, förvandlade till väldiga sälar eller havsdjur, är visst ingen ”sjönöt” eller liknande, som en del flummiga katoliker felaktigt har trott. Ön är en fast bestämd geografisk plats, likaväl som det ”Vågaskär” Sturlasson nämner i sin poetiska Edda, och det faktum att Singasteinn nämns flera gånger i den Norröna litteraturen, och då alltid som namn på en ö eller en faktisk plats, bevisar sanningen i detta. Dumheterna om att Singasteinn skulle vara frön av ”Moluckböna” eller Entada Gigas som med vinden skulle ha förts till Islands kuster är bara sentida, kristet trams från 1600-talet – för några sådana växter har aldrig funnits vid Östersjön på 150 årmiljoner minst, och Bärnsten eller Brisinga-men var tillräckligt välkänt sen stenåldern i Nordeuropa. De kristna amsagorna kan vi därför glömma, för de är inte sanning.

Loke och Heim-Dall har båda med eld och ljus att göra. Därför är det inte så konstigt att tänka sig dödsfienderna, kämpande i sälhamn om den nedåtgående solen vid det nordliga havets stränder…

Solen är också Frejas smycke, eller just ”Brisinga-men” alltså Havsglansen – och det är om dess sista ljus Sälhanarna kämpar, när den sjunker i havet – för på Singö finns de facto både gråsäl och knubbsäl än idag… Att Singö är ett äkta nordiskt namn har också varit känt i hundratals år, liksom -arn och -garn namnen, som är vanliga i Roslagen – Rusernas rike, varifrån Väringar kom och Ryssland en gång grundades – så mycket är i alla fall känt också av de ytterst få, som idag skall gälla för väl utbildade svenskar.

Att Singö är en välsignad ö, och att dess granit kan sjunga som hårt stål vet var och en som varit där, och det är kanske värt att komma ihåg i vad som av hävd är Njords och Rans månad – havets gudomar är aldrig så väl sinnade emot människorna som just nu, alldeles före hösten. En annan, mer legendarisk plats är Gunnilsöra eller Gunnarstenarna, som till skillnad från Singö, Samsö, Anholt eller andra isolerade öar i Nordliga vatten faktiskt INTE existerar på några moderna sjökort – men en gång fanns faktiskt Gunnilsöra på riktigt, vilket enbart de som vuxit upp i Roslagen eller är vana skärkarlar kommer ihåg, och det är för dem, som denna text skrivs. Inte för Stockholmare, eller därmed likställda. ”Gun” i Gun-hild eller Gun-nar, Gun-lög och så vidare betyder ju strid, och är numera på Engelska namnet på ett slags vapen, likgiltigt vilket. Gunhild, hustru till Erik Blodyx fick i England namnge flera kastmaskiner, eftersom de inte på något sätt var okända till sin konstruktion av Vikingarna heller – sådant artilleri byggdes som bekant redan under Paris belägring på 800-talet.

Samsö, Singö och andra holmar i havet var ju lämpliga inte bara för försvar, utan också för Holmgång, Holmgangr, och om detta skedde i djurens värld – som sälarna ovan visar, i gudavärlden också – så skulle det ju även kunna ske i människornas – efter hur man faktiskt tänkte, kände och trodde.

Carl Gripenhielms karta från 1695 anger ”Guns Stenar” eller Gunnarstenarna som en faktiskt existerande ögrupp, sydost Gillöga, kurs 180 grader från Svenska Högarna. Sedan dess har bara enstaka observationer gjorts. Gunnarstenarna utanför Nynäshamn finns dock på riktigt…

Gunnarstenarna tillhörde Ran eller Havsfrun, som är ett och samma slags väsen. I fallet Gunnilsöra hann dock ingen fiskare kasta stål över dem, och därför sjunker de i havet likt solen varje kväll – så trodde man också under 1950-talet, enligt Edward och Edwin Matz skärgårdshandböcker, publicerade kring år 1980, där de sista uppgifterna om Gunnilsöra och Rospiggar finns. Numera tror ingen på just dem, men att hägringar av öar kan synas även på Östersjön i klart väder, företrädesvis under Augusti och vid soluppgång eller solnedgång är förvisso sant. De som sett det, vet !

De kristna har alltid försökt bortförklara eller förvanska den kärlek till den Nordiska naturen och Havet, som vi Hedningar ännu känner, och alltid har känt – i tusentals år.

Märkets fyr och Signilskär bortom den svenska Riksgränsen tillhör rätteligen Åland och Sverige. Det är bara en naturlig fortsättning på Singö i Roslagen, och med samma namn…

Utanför Åland ligger till exempel Signilskär – som är den första ö man kommer till, förutom Märket – ett sjömärke – ifall man seglar emot Åland. Till och med Eckerö eller Åkerö-linjens färjor tar idag samma rutt, ty Eckerö är den första bofasta socknen på just Åland, och så har det varit sedan urminnes tid. Man talar ännu klockren svenska och inte finska där, för Åland är svenskt, svenska är det enda officiella språket, inte arabiska eller något annat – 95 % eller så av Ålands befolkning är etniska svenskar – och det är skillnad emot hur det svenska fastlandet numera gestaltar sig. Själv känner er hedning inte mindre än två familjer med ”Riks-svenskar” som utvandrat till just Åland och bosatt sig där, för i Stockholms förorter är det idag tack vare Svensk Såsialdemokratur och Fredrik Reinfeldts regering så förbannat illa med ”skjutningar” och allt annat, att inget hederligt folk kan bo kvar. Den som i likhet med Hedningen själv besökt Åland denna sommar kan också konstatera, att nästan alla taxichaufförer, vårdpersonal, poliser, biblioteksanställda osv på Åland talar god och ren svenska, mycket bättre än på det svenska fastlandet, och att man även vintertid lever lyckligare där som svensk eller svenska, är ett som är säkert. Moskéer finns inte på Åland, kyrkorna är stängda om Söndagarna, används knappast och utlänningar finns bara i Mariehamn, Ålands enda huvudstad, grundad på 1860-talet av ryssar – den är döpt efter en Tsarhustru och har inte ett enda förbannat dugg med någon katolsk ”Jungfru Maria” att göra.

De kristna dillar och lallar ännu om att någon Engelsk eller möjligen Irländsk prinsessa vid namn ”Signill” skulle ha dykt upp på de ensliga skären, men detta är en 1200-talslegend, och bara dum kristifikation – för något sådant har aldrig inträffat, aldrig bevisats och tillhör inte den verkliga historien om dessa öar. Singö och Signillskär har samma upphov, och det är inom en Hednisk kultur, inget annat. Här jagades säl långt fram i tiden, och det är sjömän, fiskare och seglare som hör hemma i skärgården, inte präster eller munkar.

På Eckerö, slutligen – står idag ett gult och stort posthus, som är synligt långt långt ut till havs. Det är huset för den Ryska Posten, sedan dess ett talesätt – och en fånig lek för barn i Sverige (till och med i huvudstaden) men byggt 1828 av den tyske arkitekten Engel på Tsarens befallning. Densamme byggde också nästan hela det dåtida Helsingfors, men någon kristen ängel var han visst inte. Det var inte ryssarna heller. De försökte hela tiden erövra både Åland, Finland och Sverige – och än har deras ständiga krig emot oss och resten av Europa inte upphört, som alla vet – men historien om hur Ålänningar, Finnar och Svenskar besegrade det röda oket, får vänta tills en annan gång, för det är endast med Hedniska Tankars hjälp som de Nordiska folken kan överleva eller alls ha en framtid.

I hundratals år – och i det hårdaste väder gick Postleden över Ålands Hav. Albert Engström, som skrev ”Isbåten Pilens sista resa” och många andra har beskrivit hur det faktiskt var…

För övrigt var inte det ryska post- och tullhuset först. Det första ”gula hus” som byggdes för den urgamla postledens skull (organiserad post över Ålands hav har funnits sedan åtminstone medeltiden) byggdes 1756 i Grisslehamn, och där står det ännu – trots att ryssen anno 1755, 1719, 1718, 1717 och än tidigare gång på gång bränt ned alltsammans – vi ser fortfarande hur exakt samma ryssar far fram i Ukraina – och 1800-talets försök av diverse Tsarer att övertrumfa, vad svenskarna redan åstadkommit, blev inte heller det bestående. Idag är Eckerö posthus bara semestermål för turister, eller sommarnöje för postanställda på Åland, men Grisslehamns post fungerar ännu – och Postrodden – som funnits i modern upplaga sedan 1974 – och just i år kan fira 50 års jubileum som modern tävling – innehåller inte bara Allmogebåtar, utan även Vikingatida båtar – för under dess senaste 50-åriga historia har det hänt flera gånger.

Gaffelrigg eller Råsegel ? Det är bara att välja…Det här är INTE något för våra ”Muharrems” eller de med Center-bord…

Detta är något annat än de vattenkastningsfestivaler som vanpryder hela Stockholm, men så finns det också ett friskare, sundare Sverige utanför vår huvudstad.

Ett sant Sverige, vars folk vet vilka de är och var de kommer ifrån, inte minst och som hedrar allt det, som deras förfäder och förmödrar fick utstå, i hårdare tider än vår – och under annan väderlek – för snart nog är det höst även i Svea Rike, liksom i Njords, Rans och Ägirs.

Detta – ack ni Hedna och ni Ludna, borde ni allesammans noga besinna och samt och synnerligen rätta er efter !

Vi avslutar dagens Hedniska Predikan med en vacker sång, som i och för sig kommer från de ryska länderna, på andra sidan Östersjön, och den ryska sånggruppen ”Arkona” som på sin tid hade något att säga – men det var före Putins krig…