Detta är en plats vi skrivit om tidigare. Två medarbetare på ”Hedniska Tankars” redaktion – båda är vuxna kvinnor över 20 år – känner igen gegorafin och den kartskiss som visats i programinslaget.
Vi vidhåller vad vi sagt. Det här kan sannolikt vara mycket mer än blott och bart anonymt ”skattsökeri” eller förberedelse till systematiskt plundring.
Det krävs inte mycket för att inse, att man INTE kan hitta guld eller silverskatter med denna klumpiga metod, som de kriminella använder sig av. Till och med de mest obegåvade av tjuvar kan nog inse detta – att springa runt i ett höstligt landskap och gräva på måfå i jorden, lönar sig knappast – det här är platser som finkammats så många gånger, och är så välkända att de lösfynd man eventuellt skulle kunna hitta, nog bara rör sig om rent metallskrot, skräp, enstaka myntfynd.
Motivet bakom alltsammans kan vara rituellt, eller ideologiskt motiverat.
Uttrycket ”Hatbrott” kan verka starkt, men det kan möjligen vara ett motiv av flera – så här före Midvinter och Jul.
En eller en hel grupp av individer, som finns i Mälardalen hatar Svensk Nationell identitet och just Vikingatiden som historiskt fenomen så mycket, att de totalt vill förstöra den.
Detta bör rimligen ingå i Polisens och Rättsvårdande myndigheters utredning av saken – och för säkerhets skull vill vi publicera en kort tabell över de språkliga uttryck ”Hedniska Tankars” redaktion använder i sina egna bedömningar, när vi arbetar vidare med frågan.
Vi hoppas att de skyldiga grips, lagförs och straffas nästa år – 2026
De bör straffas HÅRT – och kännbart – i det här fallet rekommenderar vi ”snabb prevention” – vilka ”lagrum” eller paragrafer det blir tal om, återstår att se…
Vi har att ta hänsyn till vad som är:
Sannolikt – Highly Likely – mer än 80 % chans
Troligt – Likely – mer än 60 % chans
Möjligt – Possible – mer än 40 % chans
Tveksamt – Unlikely – mindre än 20 % chans
Vår hypotes eller åsikt är, att det kan vara ”Fornsedare” eller ”Hedendomens ful-svans” och diverse individer med flera sorters problem eller olika ”symptom” som är i farten. Renodlade ”politiska aktivister” med hatbrottsmotiv från Högerhåll – som i dagens terror-dåd i Bondi Beach, Australien eller andra fall av ”aktivism” åt helt motsatt håll på den politiska skalan, modell ”Galna Greta”, Thunbergeri osv kan vi troligen utesluta.
Men allt detta hör tyvärr ändå till dagens verklighet, som vi möter den i Midgårds och Svitjods sorgedalar, anno 2025 efter hur åren räknas nuförtiden…
Till dess – försök fira Chanukka, Yule, Jul, X-Mas eller till och med Kwanza och årets slut under någotsånär lugna och värdiga former…
Eftersom det finns många ämnen att skriva om för en Hedning, inte minst såhär i Juletid, ligger jag efter i min kalender om de hedniska Gårdstomtarna, smått vresiga varelser som är besläktade med Vanerna, och varje tomts äldsta brukare. En sägen från Nagu i det svenska Finland berättar att det där var sed att ge Gårdstomten nya skor och ett fat gröt på Julafton, men en dag blev husbonden sjuk, och gav uppdraget med gåvorna till sin late dräng. Han spelade tomten ett fult spratt, för han åt upp gröten, sket i grötfatet och spikade fast skorna i ett hörn av loggolvet.
Karta, som visar Nagus belägenhet. Godby, som ligger mitt på Åland, var en gång platsen för ett Hedniskt Gudahov
Så gömde han sig i ett hörn av ladan för att se vad som skulle hända sedan. Gårdstomten kom fram, och noterade vad som fanns i grötfatet. ”Håhåå – sju mil har jag gått och sju skylar har jag burit, men skit fick jag för alltsammans !” Sedan skulle han ta på sig de nya skorna, men ramlade förstås framstupa när han skulle gå därifrån. Han satte på sig sina gamla, slitna skor igen, och sprang ut på gården och ropade: ”Sju skylar har jag dragit till gården varje år, men nu skall jag dra sju skylar härifrån ! Efter den Julaftonen blev säden alltid odryg på gården, och gårdsfolket hade otur, i vad helst de företog sig, så i fortsättningen fick de gå hungriga, och ha magra Jular. En skyl är minst 12 kärvar, och sju skylar är således minst 84 kärvar brödsäd. Uttrycket ”sju skylar” verkar vara ovanligt spritt i de svenska sägnerna, så det är inte konstigt att det dyker upp i Finland.
Från Halland – som verkar ovanligt rikt på Gårdstomtar – kommer en liknande berättelse från Vallda, nära Kungsbacka och överst på Onsala-landet, som ju fått sitt namn efter Oden själv. Där stal en piga en liten bit fläsk från det fat Gårdstomten skulle ha varje kväll, och därför for han in i stugan och började dansa runt, runt med henne på golvet medan han skrek ”kila nätt och kila tätt, för ett litet stycke fläsk”. å höll han på och dansade med pigan hela natten, tills hon föll död ner. Sägnen påminner en aning om Sagan om Hårgalåten, som i Sverige är ett vanligt sägenmotiv.
Också i Krogsered, en annan Halländsk socken, såg man tomtar så sent som 1966, förresten. En annan sägen från Vallda berättar om Gårdstomtens rent fenomenala styrka. En dräng stod på höskulle och skulle kasta ned hö, när den lille gårdstomten kom förbi. Då drog drängen hötjugan rätt in i benet på tomten, och skrattade skadeglatt, men se det skulle han aldrig ha gjort ! Nästa natt, då drängen låg och sov, gick dörren till drängstugan upp, och någon gick in och stannade till vid hans säng. Det var gårdstomten. Nu släpade han ut drängen på gårdsplanen och kastade honom över takåsen på stugan, och snabb som en blixt sprang han över till andra sidan huset, och kastade honom tillbaka över takåsen igen, lika lätt som om han hade varit en snöboll.
När drängen farit över huset för tredje gången, vaknade han och började be om nåd, så Gårdstomten kastade honom över huset för en fjärde gång, men brydde sig inte om att fånga honom, utan lät honom landa i gödselstacken istället, men lugnade sig sedan.
Från Idala i Halland berättades det 1949, att en bonde på väg till Kungsbacka sett två ofantliga halmlass röra sig genom luften på en liten skogsväg, och när han kom närmare såg han två små benpar, ett under vardera lasset, som stadigt rörde sig framåt. Det kan ha varit två Gårdstomtar, som var på väg för att frakta ”sju skylar i sju milar” men vart de skulle, eller varifrån de kom, förmäler inte den historien. Och det var sägen nummer sjutton.
karta över Fjäre härad och Idala socken
Lustigt nog verkar det vara ont om uppteckningar från Västergötland, där väl traditionen om Gårdstomtar borde vara stark, när Halland och Bohuslän har så många sägner om dem. Från Kvibille berättades 1949 om en bonde, som hade en tomte som varje månad drog stora bördor hem till den egna gården från en rik godsägare, som inte behövde sakna något. Trakten där har varit bebodd i minst 3000 år och har många bronsåldersrösen, och i ett av dem hade Gårdstomten sitt hem. Men en dag sa han till bonden: ”Jag tappade en hötapp där i grindhålet, men den kan du bära hem själv”. Bonden fick köra 18 lass med häst och vagn innan han fått in allt höet, och det var gårdstomte nummer 18..
Sensmoralen i dessa sägner ? Ja, den är enkel och lättförstådd… Spela inte några fula spratt med andra varelser, inte ens en oansenlig, grå liten gårdstomte, ty då slår allt bakut… Betänk er noga istället – det visste man i gångna tiders samhälle…
I åratal har Länsstyrelsen i Uppsala Län helt försummat Uppsala Högar.
En till intet förpliktande skötselplan, som inte alls är juridiskt bindande har resulterat i ”Påvestenar”, Nedhuggna Ekar, diverse förfulande ”Församlingsgårdar” med mera som den sk ”Svenska” Kyrkan tillåtits bygga. Statskyrkan upplöstes som bekant redan år 2000. Bara omkring 55 % av Sveriges vuxna befolkning är medlemar i detta mycket märkliga Evangelisk Lutheranska Samfund – som INTE borde ha rätt att företräda det Svenska Folket överhuvudtget, eftersom Sverige enligt sina grundlagar är och skall vara ett sekulärt samhälle.
Grundlagarna förutsätter nämligen, att alla officiellt godkända samfund – också Humanister och Asatroende – skall vara likställda, och i övrigt torde det gälla, att miljön kring högarna bevaras orörd. Så ser det INTE ut på platsen i dagsläget, och den sk ”Församlingsgård” som byggts på platsen, helt slentrianmässigt – lämnar mycket övrigt att önska.
Personalen på det närbelägna Upplandsmuséet, och dess stora besökscenter och museum vid högarna säger att den ingenting ingenting kan göra och saknar befogenhet att ingripa – vilket är korrekt.
Gång på gång – GENOM ALLA ÅR – har Seriösa Hedniska Organisationer som Nordiska Asa Samfundet hävdat, att området SKALL ha UNESCO-skydd, samt finnas på FN:s Världsarvslista, eftersom Högarna faktiskt är en plats av central betydelse för hela Riksgrundandet, och skapandet av det moderna Sverige som nation.
Hela tiden – i inlägg efter inlägg under mer än 20 års tid på olika internet-forum och bloggar, har Hedniska Tankar krävt samma sak.
Men vad har svenska politiker och våra regeringar – oavsett om de varit borgerliga eller socialdemokrater – hela tiden gjort under dessa två decennier som gått ? Jo, de har ordnat så att rena futiliteter, struntsaker helt utan betydelse för den svenska allmänheten skall UNESCO-skyddas istället. Exempelvis har dessa närapå totalidioter kunnat UNESCO-förklara företeelser som ”Struwes Meridianbåge” – några enstaka ”mätpunkter” av 34 markerade och 254 kända finns i vårt land. Det var nämligen så att ett gäng armégeografer besökte Norra Sverige, Norge och Ryssland under 1800-talets början – men detta borde ju vara FULLSTÄNDIGT BETYDELSELÖST idag, utom för ett ytterst litet antal experter.
Det horribla beslutet genomfördes på felaktig och osaklig grund redan år 2005, sedan rena klåpare – troligtvis på Länsstyrelsen i Norrbottens län fått hand om saken. Vem som helst borde ju ändå inse, att de väl kunnat skydda spåren av diverse Samiska eller etniskt Svenska, fysiska kulturarv istället – för det är just det UNESCO-skyddet ursprungligen varit till för.
Eftersom Europa i dagsläget faktiskt står inför ett allvarligt krigshot, utbredd kriminalitet, en felslagen invandrings- och befolkningspolitik och mycket annat, är det ändå dags att ifrågasätta alltsammans.
Rörelser av den här typen drar ALLTID till sig diverse egendomliga individer, och troligen är det väl i kretsar som dessa, som personerna med metallsökare finns. Det är i alla fall inte otänkbart,även om vår redaktion inte består av några Polismän, och det inte är vår uppgift att leda någon förundersökning, innan Åklagarmyndigheten och Tingsrätten får ta hand om saken.
Men man kan ändå jämföra med rörelser som Knutby-Sekten, Livets Ord, Narconon, Scientologerna, Maranata osv – rörelser som också funnits eller finns i just Uppsala Län – och som många gånger haft en STARK KOPPLING till länet som sådant. Samtliga av dessa fick till slut böter eller fängelsestraff i en del fall – och det var ju kanhända inte så konstigt. Vad de här personerna ägnat sig åt, torde vara Riksbekant. Alla vet det redan.
We rest our case.
Vi vet ändå vad vi vet, eftersom vi lämnade dessa samfund för minst 10-15 år sedan…
Vill sedan rättsvårdande myndigheter kontakta oss, är det ju upp till dem – vi har som sagt en hel del att berätta…
Jag fortsätter med min uppräkning av sägner om Gårdstomtar, 24 till antalet. De två senaste handlade om att städsla en tomte för arbete på en gård, men det finns även sägner som handlar om vad som kan hända när man inte tar emot Tomtens, och därmed förfädernas hjälp. Från Norrbyås i Närke berättades det någon gång före 1860 för folklivsforkaren Nils Gabriel Djurklou om en bonde som hässjade hö helt ensam, eftersom han inga drängar hade, och hans hustru var sjuk.
”Den som nu hade någon som kunde hjälpa till” sa bonden halvhögt för sig själv, och knappt hade han sagt detta förrän en liten pojke i grå rock och med röd luva kom fram ur skogen. Men bonden nekade, och sa att han inte hade råd att hålla en dräng, fattig som han var. Då försvann tomten med ens, och för varje höstack som den arme mannen räfsade ihop för att hässja, kom där en virvelvind och spred ut höet. Och så länge han levde fick bonden ångra, att han inte sagt ja till Gårdstomtens anbud.
En sägen, som finns från Blekinge i söder till Hälsingland i norr, handlar om en hård vinter, då snön föll redan i September, och en gårdstomte som tröskad och ryktade hästar inomhus. Framemot December, då det var alldeles mörkt, fick hustrun på gården syn på honom, och han såg ut som en liten grå man i slitna och trasiga kläder.
Då satte hon sig att sy nya byxor och en tröja till honom, och stickade till och med en luva, medan mannen gjorde små träskor av en alekubb. När Julkvällen kom, lade de ut de nya kläderna åt tomten, och satte ut ett stort fat gröt åt honom, men från den dagen var det alldeles tyst i ladugården och man såg inte till någon gårdstome mer. Och inget arbete blev där utfört, med mindre att gårdsfolket själva arbetade dubbelt så hårt som förut. Gårdstomtarna – som är helt annorlunda till sinnes än den kommersialiserade, amerikaniserade Jultomten – är märkliga varelser, förstår ni. Sådana är källornas vittnesbörd.
En morgon gick bonden på gården upp vid midnatt, och fick se tomten i sina nya kläder. Vid hans fötter satt ladugårdskatten, och tomtormen, som brukar finnas på de flesta gårdar. Och Gårdstomten gick fram och tillbaka, fram och tillbaka i sina nya granna kläder, medan djuren såg på. Då sade bonden: ”Även om du inte vill arbeta mer, kan du låta bli att visa högfärd”. Då gav gårdstomten bonden en sådan örfil, att han föll avsvimmad till marken, och från den dagen såg man ingen gårdstomte, huskatt eller tomtorm på den gården.
Underligt nog finns samma sägenmotiv spritt över hela de Brittiska öarna. I sägnen om ”The Cauld Lad of Hylton” från ett slott i Sunderland, Södra England (se illustration ovan) är gårdstomten snarast ett spöke, och har sitt upphov i en mördad stalldräng, som också flyttar från gården när han få nya kläder. I andra versioner är det ”goblins” eller ”brownies”, små bruna eller grå varelser som fyller exakt samma roll som gårdstomtar, och som säger repliker som ”what have we here, hempen hampen – here will I no more tread or stampen” när de får nya kläder av hampa eller annat tyg, och ordet ”stampen” finns inte annat än i Danelagen, eftersom det är inlånat från de Nordiska språken, och väl knappast finns i riktig Engelska.
Om sägnerna om Gårdstomten, som blir högfärdig då han får för mycket, inte är komna med Nordmännen till England, och därmed Vikingatida, hur kom de alls dit ? Ingen, absolut ingen akademisk forskare kan bevisa hur gamla dessa sägner faktiskt är.
I en annan, överallt spridd historia hjälper Gårdstomten en fattig bonde med att skaffa fram mer säd och brödsäd till vintern. Han traskar iväg sju mil och tar sju skylar med sig där han kan hitta dem – och en skyl säd är 12 kärvar, så Gårdstomten bär tillbaka 84 kärvar på en och samma gång, men på väg tillbaka möter han bonden ”Sju skylar och sju mils väg – det är allt drygt!” säger gårdstomten då. Bonden råder honom att vila en stund, men när Tomten skall till att ta i igen, får han inte upp lasset på ryggen. ”Hade jag vetat, att vilan var så god, skulle jag inte ens försökt !” säger han.
Å andra sidan är vetenskapens mening om saken mycket delad, och någon slutgiltig förklaring på observationerna finns inte.
För övrigt finns det inget verkligt begrepp som heter ”Övernaturligt” eller ”Supernatural”. Detta är bara ett missvisande språkbruk, som helt bör undvikas.
Ingenting kan vara ”över” eller utanför naturen, eftersom naturen och universum är allt som finns.
Tramsandet om ett ”bortom universum” i dåliga filmtitlar kan vi också helt glömma. Astrofysiken och Vetenskapen i allmänhet har ännu inte hittat alla svar på tillvarons gåtor, och Monoteistisk religion eller liknande – än mindre media eller politik – förklarar inte tillvarons innersta kärna för människorna. Vår redaktion är helt övertygad om den saken. Allt återstår för oss, är Hedendom och Humanism.
Som bekant är det Nobeldagen idag, 10 December 2025, den tionde dagen i Julmånaden (Yule-Month) enligt Asatron och den gamla svenska månadskalendern. Nu när vi diskuterar detta med kultur, Hedningar och Humanister som vi alla är – ty intet mänskligt är oss främmande – kan vi notera att nobelpriset i litteratur tilldelats en viss László Krasznahorkai– en Ungersk författare vi inte vet ett enda dugg om, eftersom vi aldrig läst en enda bok av just honom. Vi vill inte tro på lösa rykten, eller vad media i vårt land säger – och vi har aldrig kunnat tala eller förstå det ungerska språket.
Vi minns en annan Ungersk författare vid namn Ferenc Karinthy däremot, och 1980 utgav ”Bra Böckers” förlag i Höganäs en svensk översättning av en kortroman med titeln EPEPE, gjord av Mårten Edlund. Boken finns fortfarande att beskåda i ett ensamt exemplar på ”Hedniska Tankars” huvudredaktion. Man har beskrivit kortromanen som ett verk, ägnat att utforska språkets förvirring och identitetens bräcklighet, och det är faktiskt sant. Den som gav oss denna bok i gåva var en dåförtiden ung man som hette Breander i efternamn. Han gick som vi på gymnasiet, vi var gymnasister – unga studenter bara, och dåförtiden var det så ställt, att den unge man som gick brevid oss, hastigt hade förlorat sina föräldrar i en tragisk olycka – för alltid. Han saknade ord, språket räckte inte till för att beskriva vad han upplevde och kände, den gången.
Boken blev ett redskap för honom för att återfå allt det han förlorat – och därför fick den Hedning som skriver detta läsa den, för att uppleva och förstå. ”EPEPE” är namnet på en kvinna, inte en man i Herr Karinthys roman – för övrigt – men det är bara en detalj i sammanhanget, liksom att Karin – thy – betyder något på svenska kombinerat med Norröna. Däremot är det INTE sant att ”språket är ett virus” eller att det finns ”forellpristagare i glitteratur” vilket en skämtsam svensk författare vid namn Sture Lönnerstrand skrev i ett slags ”diktbok” 1960 med titeln ”VIRUS” – delvis inspirerad av ett slags Tage Danielssonsk grallimatik – på 1960-talet skrev man ganska mycket nonsens-verser, och även den gamle underground-författarenWilliam S Burroughsmissförstod detta med språk.
Att tala språk är inte farligt. Man blir inte sjuk av det. Tvärtom är det NÖDVÄNDIGT att ha ett skrivet språk också för sina tankar, och för att kunna komma ihåg dem – och sedan HANDLA eller AGERA i enlighet med det skrivna. Det måste vi alla minnas, trots att både Sture Lönnerstrand och William S Burroughs är borta nu, och inte längre finns med oss.
Men – deras ord lever ändå kvar, kanske för evigt – när andra människor finner de rätta orden, återigen – och förstår att tolka dem rätt.
Odin själv fann runorna, och han gav dem till oss Hedningar, på det att vi måtte läsa och förstå, men läsning utan eftertanke nyttar föga. Så är det.
För detta behövs inte alls någon ”forn sed” för begreppet ”sed” är bara en tom mekanisk upprepning, en handling utan innebörd eller förstånd. Verklig Asatro och Hedendom, däremot – det är något helt annat. Den eller de som inte inser detta har ingenting ingenting ingenting alls lärt eller förstått, och vet heller inte vad det innebär att handla, verka och leva.
Vi här på Hedniska Tankar är Asatroende, inget annat. Så har det alltid hetat, så heter det ännu på Island, och det finns inte den minsta anledning att ändra på det begreppet, därför att språket styr tanken. Därför skall språk alltid skrivas och talas rent, klart och tydligt, ty så vill Odin / Oden själv och Makterna faktiskt ha det. Annars finns det inga värdiga nobelpristagare överhuvudtaget.
Men mäktig och befriande kan språkets kraft vara, till slut, när alla ord blir sagda eller skrivna – och kanske är vissa böcker också värda sitt pris.
Runorna och det skrivna ordet kan återskänka människorna tron på livet, och besegra den tyngsta sorg, ja också i årets mörkaste natt vid den Midvinter, som snart kommer.
Ock weestu eij hwarför wij Swänske kalla Juul/. Därför/ at Werldsens Lius/ då wänder om sijn’ Hiuul – citat från Samuel Columbus, Måål-Roo eller Roo-Måål (kring år 1670)
Redan själva ordet ”Jul” kommer av årshjulets och runhjulets välvningar, som alla vet och tydligt kan se…
Jag vet det. Jag säger det och jag förkunnar det. Odin själv gav mig något av sin kraft, för att också ni alla därute skulle Hednas, för att ni skulle förstå i Hamn, Hug och Kropp – för människans inre liv styrs av tre delar, inte två som de kristna felaktigt tror. Kropp och ”själ” står inte i motsatsförhållande till varandra. Att tro något sådant vore en betydlig förenkling.
Gävlebocken – en gigantisk Julbock – ett väsen ur den Svenska och Nordiska Folktron vars ursprung man påstår skulle vara osäkert – har alltid fruktats och hatats av de kristna, som hela tiden velat skada, förinta och bränna upp bocken, även om den bara är av halm. Tors Bockar har helt uppenbart med saken att göra – och därmed är frågan avgjord. Ändå fortsätter vissa fanatiker av idag att hota och förbanna. Även i Juletid påstår de att vi alla ska brinna i helvetets eld, precis som diverse Muslimer och alla andra som tror på Totalitära Läror.
Särskilt österifrån – hos Putin och hans anhang – hörs den refrängen upprepas gång på gång, medan en viss Donald Trump påståtts ha aspirerat till Nobels Fredspris, därtill uppmanad av hans eget svansdingel av idel galningar, en tjutande mobb av hundrackor långt bortom ärlighet, vishet och förstånd. Det enda pris han har tilldelats på senare tid, lär vara FIFA:s pris för fotboll eller ”soccer”, ett lagspel som inte alls har något med USA att göra från början. Mycket nöje – Mr President – kanske kan fotbollen förbättra er hälsa – men det är er Administration, i Pentagon, Vita Huset och i övrigt som bör ha äran och utmärkelserna – inte ni själv. Media och pöbeln är sig lik, överallt – men de visa vet bättre än att uppföra sig som pöbel.
Kom ihåg er dödlighet, yvs inte för mycket – Asar och Vaner styr oss alla – och lyssna till diktarnas ord….
”We are the hollow men We are the stuffed men Leaning together Headpiece filled with straw.
Alas!
Our dried voices, when We whisper together Are quiet and meaningless As wind in dry grass
– T S Eliot, ”The Waste Land” – 1922
”Himmel och Jord vill ingens väl – de ser på alla väsen som vore de hundar av halm”
”Heaven and Earth are not benevolent; they treat the myriad creatures as straw dogs.”
Lao Tsu, 700 – 600 år före kristus, ur ”Tao Te Ching”
Natten må vara aldrig så mörk, men det finns en väg ut ur mörkret. Dock måste man ha kraft nog att tolka den rätt – så är det med språk och runor. För de olärda, som talar utan eftertanke blir till slut bara en hop tjattrande apor, journalister som vräker ur sig saker utan mening, tomma citat de tolkat fel, men inte kan stå för. Läsning utan eftertanke, nyttar föga. I Odens eller Odins sällskap – eller när du möter en man, som fått Odens kraft att skapa och förgöra – gäller det att noga tänka sig för, innan krafterna vänds åt fel håll…. Kanske kan filmklippet ovan få oss att inse detta…
Låt oss återvända till vår Gävlebock, som funnits i Gävle sedan 1966. – Hälsingland, provinsen norr om denna stad har ju en bock som symbol, och det finns många som bär den symbolen med glädje och stolthet i sina hjärtan. Journalisten Stig Gavlén tjänstgjorde bland annat på Arbetarbladets redaktion i Gävle, och han skapade idén om en gigantisk halmbock till Julglädje för alla och envar. Han var Hedning i själ och hjärta, för han talade för folket i Brynäs, på andra sidan Gavleån, där slitna trähus och fattig miljö, utanförskap och isolering präglade en proletär, ja Hednisk stad. Det var inte för de kristna han talade, utan för de som ingen Julglädje fick, för Julen är ju som alla vet en Hednisk Tradition från början – den föddes i Norden, det är där den hör hemma – ”jesu födelse” har föga eller intet med saken att göra, de kristna har helt enkelt våldfört sig på den hedniska traditionen, stulit och kapat något som inte var deras från början
Alla ville ställa upp för staden – bocken blev ett kulturfenomen i sig. Men så hände något. Oförståndiga individer, klåfingriga, de som bara missförstod och inte kunde tolka runor, förgrep sig av ren dumhet på Gävles bock.
Löst flygande halmstrån, till exempel – från en Julbock kanske – kan bli brandorsak, när som helst…
Vi vet också, att en viss stat i Öster, med dess allierade i Islamistiska, Totalitära, Religiöst styrda stater faktiskt KAN förklara krig emot vårt land, i princip när som helst.
Vår nuvarande Statsministers uttalanden bär syn för sägen, på flera sätt än ett – och vad han säger är ingen folksaga, utan sanning.
Vad sker, då en helt annan Regering med helt andra målsättningar kan ta över statsrodret inom 9 månaders tid – då sjunker ”Kronan” åter med man och allt.
En svag minoritetsregering, företrädd av ”såsialdemokraturen” – ifall vi får raljera – sådant är ännu inte förbjudet eller brottsligt – kan i värsta fall tillträda – och då rivs för dagen högst nödvändiga beslut upp, ännu en svag, handlingsförlamad, ofärdig minoritetsregering utan ansvar eller handlingsförmåga tillträder, liksom så många gånger förr i 2000-talets Sverige.
Minns Fredrik Reinfeldt, förloraren som lade ned stora delar av vårt lands militära försvar, och som till slut inte ens dög till ordförande i Fotbollsförbundet – apropå FIFA och Mr Trumps senaste ”utmärkelse”.
Snart kommer månne hårdare tider än någonsin förr – och då må vi åter- i Odens Midvinternatt, själva Julnatten – betänka vad som kan ske, om Årshjulet vrids om alltför hastigt.
Han visste inte vad Asatro eller Svensk Folkkultur och Folktro verkligen var – han blandade ihop begreppen totalt – och han blev någotslags aktivist. Formellt sett dömdes han aldrig för något, han satt bara häktad – men blev aldrig dömd – och stora delar av skadeståndet efterskänktes ändå. Han var inte svensk, utan bara en gäst i vårt land, som ingenting visste, ingenting förstod – och hans vänner i Sverige kan ha lurat honom, dragit in honom i något han aldrig ville eller tänkte göra.
Lawrence Jones från Cleveland, Ohio har sedan dess levt i största obemärkthet, och idag är han närmare 77 år gammal – han är inte längre 51 år fyllda…
Det är ju ändå trots allt Jul – och aktivism i symbolisk form – som inte kostar mycket, och bara kräver symboliska insatser, kan inte skada – för alla kan vi bli eller vara aktivister, på vårt eget sätt.
Inte Nobelpris, men Kulturpris. En sångare med sammanbitna läppar, som levt ett långt liv…
Döm därför inte de litterära människorna så hårt, utan lyssna till ett gladare budskap.
Bob Dylan, tilldelades Nobelpriset år 2007 – men avhämtade det först 2008 – han fick också ett fint Kulturpris av Barak Obama, som var USA:s förste svarte president när det begav sig – men till Sverige och svenskarna lär Mr Dylan först ha sagt att han mest av allt var musiker, inte författare.
Inte poet, bara låtskrivare. En som lånat Odens eller Brages krafter, och tytt runorna så gott han förstod – liksom oss alla.
Låt oss då – kvinnor och män, ja en samlad mänsklighet – för ”kön” är inte en ”social konstruktion” utan en rent biologisk nödvändighet – ställa oss upp i Julnatten och Nyåret.
Låt oss svärja en helig ed, vid Asar och Vaner, i Hedendomens och Humanismens namn.
Svär att skilja på tanke, ord och handling – och tänk rätt, övergå till ord och handla därefter.
I allvarets stund, lär de ovisa, visa misskund mot de svaga.
Det är allt – och det är vad som finns att tänka eller säga – kunde vi sedan omsätta allt detta i framtiden, vore mycket vunnet för Midgård oss alla.
GOD JUL – GOTT NYTT 2026 – Må Ragnarna vara med er…
och nu – musik – hela texten till ”Ballad of a thin Man” från 1966 – obetydligt förändrad…
Nu övergår jag till en uppteckning frånAugerum i Blekinge 1926, som också en viss Jan-Öjwind Swan skall ha återberättat.
Det gäller att skilja på Gårdstomtar och Jultomtar, för Gårdstomtarna är Kärva, Illmariga små väsen.
Jultomten – Ded Moroz – som till och med finns österut, är till synes snällare till sättet, men var försiktiga i Vintermörkret – låt inte lura er av fel sorts tomte !
På en gård i byn hade det varit fest. Två drängar som supit till ordentligt blev ovänner, och gick ut på gården för att göra upp. Den ene klöste den andre över kinden, så att blodvite uppstod. Den blodige drängen ilsknade till, och sprang in på logen efter en slaga. Med den i hand sprang han ut, för att slå den andre drängen sönder och samman, men det hann han inte. För se – gårdstomten dök upp i logdörren och satte fram sitt ena ben. Då föll drängfan framstupa i skiten på ladugårdsbacken och stöp, och sen den dagen blev han halt i hela sitt liv. Så är det med markernas och tomtens rådare – de tror på en ärlig kamp !
Gammal drängstuga från Tomten Gränby 1:1 och 2:2 i Enköpingstrakten – Bildkälla: Digitalt Arkiv och Upplandsmuséet, 1977
Angående detta med supiga drängar och väl mer, kommer jag ihåg den fina leken Slåtterkalas, som jag anno 1997 hade äran att leka med föreningen Tälje Glima, och dess oförvägne medlem ”Then Otrolighe Granquist” (även känd somTjärgårds-Tji-ro-praktorn ! eller ”The Incredible Bulk” ). Saken var den, att vi var på väg till Marinmuseums Invigning i Karlskrona det året, där vi även träffade Hans Majestät Konung Karl XVI Gustav, Folke Hubertus – icke blott en gång utan två gånger – men den historien har jag redan berättat för er… På Torekällberget i Södertälje, där en Tors Källa finns, kan man ännu i våra dagar se sådana lekar utspela sig – där utövas ett ”gott drängskap” – när det blir 1800-tal och Julmarknad.
MINNS: De hedna blir ofta de ludna !
Har ni aldrig lekt leken ”Slåtterkalas” ? Då skall jag förklara den för er, lek den gärna nu till Jul men – för gudarnas skull – icke med oansvariga barn, eller försvarslösa åldringar, eller annars gamla och sjuka. Den tillgår så, att alla deltagare – företrädesvis män och raska drängar (eller Thegnar, som det står på flera runstenar i Södra Sverige och Danmark) ställer upp sig på ett led linje.
Därefter ger den förste den andre en rejäl örfil, över kinden och med utspärrade fingrar. Sedan slår näste man den tredje på samma sätt, och så den tredje den fjärde. Så fortsätter det, hela ledet ut, ända tills man kommer till den man som står längst ut på linjen. Då ”vänder” örfilen, och går hela kedjan tillbaka igen.
Men nu är reglerna också sådana, att ingen man må slå den andre i vrede, eller i hat. Han må ej heller slå direkt över örat på motståndaren, eller med kupad hand, så att trumhinnan spricker och denne kan bli döv, eller så att blodvite uppstår. Ty såramål med våda, är icke gott drängskap i Midgårds dalar – annat är det blott i Valhall.
Balken ”Dråp med Villa” ur Magnus Erikssons landslag motsvarade ”Såramål med Våda” i de gamla hedniska lagarna.
Reglerna eller folkets lag bjuder också, att man ger lika många örfilar, som man får ta emot, ty ”Gåva kräver, att gengåva gives” som det står i Hávamál. Först efter att ha växlat lika många slag, får man ge sig ur leken, och den som sig i leken ger, får också leken tåla.
Och detta – det säger jag er – är drängarnas sätt, men för karlar och sedan jarlar är mycket annorlunda. Vi må alla skratta åt drängar eller Julkalendrar, men för mycket ”skaemtun” är inte bra..
Har ni lekt leken ”lugga björn” någon gång ? Det gäller att resa sig till fullt stående, med hårda tag om öronen och en käpp mellan benen….
Leken ”Slåtterkalas !” motsvarar också till punkt och pricka en debatt i den nutida svenska dagspressen, Mr President Trumps känsla för diplomati – kanhända – eller diverse ”litterära” kommentarer kring Nobelfesten eller på Internet, fast är helt analog, och kräver ingen dyr utrustning eller förkunskaper, utan kan utövas av vemsomhelst, närsomhelst, varsomhelst.
”Dra gränje” är en annan populär Jul-lek. Här leker en munk och en adelsman den leken, över Julelden, i Linderöds Kyrka 1558..
”Dra gränje” som den utövas idag – ”men eld må brinna för Midgårds barn ” – det står OCKSÅ i Hávamál…
Sant är – emellertid – att jag i Pataholm, dit vi seglat och rott, anno 1997 icke stod kvar längst, men heller inte var den som gav mig först, eller ens som andre eller tredje man.
Detta var gårdstomte nummer 9, nu är det dags för nummer tio:
Från Hishult i Halland, 1937 och Helmer Olssons bok ”Tomten i Halländsk Folktradition” samt Göteborg, 1947, Knäred och andra orter i närheten av det danska Skåneland och Västkusten, kommer följande berättelse:
Oftast var gårdstomten på varje gård sedan hedenhös och hedna mäns tid, men fanns han inte där, påstods att man kunde åka till staden Köpenhamn, och leja en dansk ”Nisse” – för så kallades gårdstomten i de sydsvenska landskapen.
Då skulle man bli nedförd i en viss källare, någonstans i Nyhavn, och nere i den satt det tomtar överallt… Tro det eller ej. Så hade man bara att välja sig en, och upprätta ett kontrakt.
En annan Halländsk sed var att gå tre Tors Dags nätter i rad till en korsväg, och den sista natten kom en gårdstomte dit – då kunde man städsla honom, och så var han anställd. En Halländsk bonde hade en gårdstomte på sin gård, och när han dog, var där två döttrar på gården. När de skulle dela arvet, sa den ena: – Jag blir nöjd, bara jag får Familjebibeln, för hon var kristen av sig. Då sade den andra dottern, för hon var en sann och hednisk kvinna: Dra du dit pepparn växer och så långt benen bär dig och vägarna räcker – Bara jag får Tomtenissen, blir jag nöjd.
När jag och en kamrat höllo på att timra ett boningshus, hörde vi, hur tomtarna höggo och flängde och hjälpte oss med arbetet. Men de tyckte inte om, när vi arbetade efter solnedgången. Så en lördagskväll skulle vi arbeta längre än vanligt. Min kamrat, som var ganska vidskeplig, ville ogärna gå in härpå men fortsatte dock arbetet. Under detta klämde han sitt finger av en stock, som ramlade ned. En stund därefter ramlade hela ställningen ned och vi med den jämte alla verktyg, som vi hade placerade på densamma. Vi kommo emellertid undan, utan att någon av oss blev skadad. Min kamrat var övertygad om, att hela äventyret berodde på, att vi ej slutat före solnedgången. Vi satte åter upp ställningen, varefter vi gingo in i stugan för att äta. Då vi åter kommo ut och till arbetet, voro våra verktyg försvunna från den plats, där vi lagt dem. Efter mycket letande fingo vi till sist se dem ligga där vi brukade lägga dem, sedan vi slutat arbetet om dagarna. Då sade min kamrat, att nu gjorde han ingenting mera denna dag.
Berättat av Hallsjö Per Jonsson från Mobyn i Västerdalarna
En annan dag skall ”Hedniska Tankar” berätta sagan om ett barn – som växte upp och blev konstnär och vykortsmålare.
Sådant skall ha hänt under 1900-talets början i Kalmar län, när en fyra-fem års parvel skymtade en liten gårdstomte i dunklet
Det var liksom en grå gestalt, varken kvinna eller man – som avtecknade sig emot en enkel grå laduvägg i en snötyngd vinternatt…
Och mannen som såg denna underliga syn, glömde den aldrig. Någon stod där, någon fanns där i mörkret – en osynlig närvaro, inte ond eller ovänlig – utan vänlig trots all tid som varit.
”Tomten” var en gång gårdens förste ägare, grundaren – som redan för tusen år sedan och mer än så var en markens och platsens rådare – därifrån kommer själva ordet ”Tomte”
Men – de av er därute som är Hedningar – ni har en annan tro, ni indelar inte allt i himmel eller helvete, ni vet att söka andra vägar – och att det finns mellanting.
Harald Wiberg var namnet på den enkle svensk, som gav oss barndomsminnet, på allvar och utan att skämta – för så har han skildrat det, och så har han berättat – när han fanns ibland oss.
Var barnets syn i vinternatten verkligen allvar ??
Så många frågor, som behöver besvaras.
Ta då hand om de minsta som frågar, och låt inte allt stanna vid TV:s Julkalendrar, skärmtittande, media-brus.
Ni behöver inte ge tomtarna rika gåvor – det räcker med en enkel skål gröt.
Redan detta är Blot, högtidsstund nog.
En Jul, Yule – mänsklig nog – som det är och skall vara.
”Än syns allt ligga i dunkel men enkla ord kan bygga en bro de ger dig råd på vägen, och på goda ord kan du tro
Främlingars möte är ingen sägen men ger namn på platser att lita till så far du inte vilse i Världen och går inte så hopplöst vill
Fjärran blir dig kanske givet en strimma av sol, fastän svag Än är vi alla barn av tiden och ditt nya år kan få börja idag...”
– En smula fritt efter dikten ”Natten lyser som silver” skriven av Nils Ferlin, svensk poet, 1944
”Hedniska Tankar” har funnits på WorldPress.com sedan 2014 – dvs i mer än ett decennium – och sin förhistoria har bloggen haft på andra sajter över internet, alltsedan det tidiga 2000-talet enligt västerländsk tideräkning. Tjugo år är en lång tid – en hel generation av människor hinner födas och växa upp, ge oss alla sina tankar – och veta var i Världen de hör hemma.
Ibland saknar vi alla ord för att beskriva vad som sker – ”Hedniska Tankars” redaktion – om tre personer – finner det ofta svårt att finna de rätta orden, när ett år går till ända – och ett nytt år föds. Vi har fått skriva, tänka och säga så mycket – och ändå känns det som vi föddes igår, som om vi vore barn här i Midgårds dalar.
Vi har skrivit till och för vuxna, med förhoppning om frid – välgångsönskningar inför de år som varit, inför det år som kommer. Vår värld här uppe vid Polen, långt norrut känns ibland mycket mörk, men ändå har vi vänner i fjärran land, kanske i öst – det väderstreck solen och ljuset kommer ifrån.
Vi ger ordet till Jawad Mofrad, vår gästskribent och flitige medarbetare, som har namn på platser och länder att ge oss, så att vi inte går vilse, utan skönjer vägen hem.
”till árs och fridhar” utropar vi – till ett nytt år, i frid och fred….”
Hej
Vi på kulturella kursen bestämde att varje person skriva en vers och min blev till detta:
De nordiska myternas geografiska namn
Det är härligt att studera, nordiska gamla geografiska namn
Där har de berättat om bland annat
Under foten av Asken Yggdrasil (Skandinavien),
om Elivågor, ”de stormande vågorna”, som är Golfströmmen
Jotunheim (jättarnas land), som är Romarriket
Vinland (sid gräsmark) på andra sidan om Elivågor, som är Kanada.
Muspelheim ”eldens värld”, som är Afrika ”landet utan kyla”
Alfheim ”de skickliga smedernas land”, som är Tyskland och Frankrike (Midgård)
Hel (den kompletta gudinnans land), som är Britannien (gudinnan Brigids land)
Eljudner (det fuktiga av regn), som är Irland
Nifelheim ”den dimhöljda världen”, som är Nordpolen
…..
Med vänliga hälsningar
Javad Mofrad
Kan någon av oss än mera, vad namn på länder, riken, städer, orter och platser beträffar – i en Hednisk geografi ?
”Rabitaland” för Arabiska Halvön på den karta vi ”lånat” från internet är väl mera tveksamt som tolkning eller namnförslag, trots staden ”Rabat” men äkta lär vara
Färeöarna
Hjaltaland för Shetland
Jorkna för Orkneyöarna
Jorvik för York
Njörvasund för Gibraltar
Blåland eller Blåmannaland för Nordafrika (black, blå, svart är färger som flyter i varandra, likt Tuaregernas mantlar)
Rumaborg är staden Rom
Sikelö är Sicilien
Aifur är den sista forsen i Dnejpr, den flod Grekerna kallade Borysthenes
Kurland kallades ibland Kvänland ”kvinnornas land”
Apalle eller Apuole var en borg vid Memels mynning i Litauen – ortnamnet finns också i det svenska landskapet Uppland
Jomsborg låg vid Wolin i Vendland, där de polska länderna mötte Pommern
Hamaburg låg vid Elbe – och blev till Hamburg enligt Rimberts krönika
Ribe, Odense, Ros kilde eller källa hörde till det Danska väldet, liksom Uppåkra och sedan Lund i Skades eller Skåningars vintriga land, som benämns ”Skandinavien” och det har blivit vår hemort på jorden. Ta er i akt för Sandhammarens näs, och våra steniga kuster – ni som far på sjön, eller ilar genom luften.
Vi önskar er välgång, vi bjuder er den mesta frid och lycka.
Enkla är våra ord, likt barnens – men små är vi, och som små sandrevlar, små sävdungar är människornas tankar – så står det i Hávamáls 53 strof:
Lítilla sanda, lítilla sæva, lítil eru geð guma; því allir menn urðu-t jafnspakir; half er öld hvar.
I ”Hedniska Tankars” tolkning lyder strofen:
”Små sandrevlar Små sävdungar klena är människors tankar för alla män kan inte bli jämnstarka halvt är vårt släkte, nu som förr”
Oförtrutet, fastän försenad, fortsätter jag med min egen Hedniska Julkalender – eller artikelserie – om Gårdstomtens sanna väsen eller natur. Sällan eller aldrig får jag så mycket tid om dygnet att jag kan få skrivet allt vad jag vill skriva, och idag har jag sett ännu ett kristet hat-inlägg på Youtube, lagom till Julen, där man förstås hävdar att gårdstomtarna skulle vara djävlar eller demoner, som vi hedningar hyser i våra hem, och umgås med till vardags.
Jag är inte precis förvånad.
Denna tro är gammal, och redan ragatan och satkärringen den ”Heliga” Birgitta varnade folk för att tro på ”Tomtha Gudhi” och sätta ut gröt till honom. I USA finns det sedan årtionden tillbaka hela sajter, som hävdar att ”Santa” eller Jultomten skulle vara lika med Satan, och inte Oden, samt andra sedvanliga kristna dumheter. Jag tänker inte länka till dem, så ni får leta på nätet själva, om ni ens vill.
Murad ? Tja, snarare Stenad eller Lurad ? (Se upp för Hasch- och Lakritstomtar nu till Julen…)
Förvisso finns det väl stora och små tomtar av alla de sorter och slag, ja även Haschtomtar och Lakrits-dito. Här i huvudstadens nordvästra sektor, där jag själv bor är båda sorterna just nu väldigt frekventa – vi har säkrat bevis i form av askan, men inte sett röken av dem, så att säga – men riktiga tomtar, ja – det är de – det kan jag försäkra er om.
En gladare nyhet är då att den ökände danske frikyrkopastorn Jon Knudsen från Lökken nu lagt ned sin sajt ”Nisseinfo.dk” som detta år slutgiltigt försvunnit från nätet. På den sajten propagerade han ivrigt för att Demoner och Djävlar verkligen fanns på riktigt, helt utan hämningar, och han hängde också människostora Tomte-dockor i en galge utanför sin kyrka, där skolbarn och förbipasserande kunde se den, men det var INNAN danskar från Lökken och hela Danmark skickade roliga Tomte- eller Julenisse-kort till Pastorn, skivor med Julmusik typ ”Paa loftet sidder Nissen me sin julegröd, ja julegrööd !” eller ”I’m dreaming of a white X-mas” och lättklädda kvinnor i minimala tomte-kostymer dansade i glad ringdans utanför hans fönster, spritt språngandes i vinternattens frid..
Nåja – senast SVT verkligen gav luft åt den sortens kristna dumheter var 2017, alltså 10 år efter det att orimligheten om Satanister i alla svenska hem först hade publicerats... Få se vilken ”Julpajare” de tänker lansera denna gång – för vi slipper väl inte undan ?
Angående Horn-Per och hans Onda Hemskingar, för att inte tala om Gammel-Erk och hans Hemska Ondingar, alltså om Shaitan, som muslimerna tror på, ni vet Hin Fule, alltså Han-som-tyckte-att-Åmål-ändå-var-något så har jag idag mottagit ett meddelande på Facebook från just dem, och ack ack ack – de e ju bara såå onda och hemska så, för hör och se vad de skriver:
Om detta är Satans egen ”För Fan” klubb, så tycker jag den låter ganska så rationell…
Nåväl. Nu över till våra gårdstomtar och deras sanna natur, sådan den bevarats i fullt autentiska uppteckningar.
Någon gång före 1951, säger sagesmannen Gunnar Nilsson på Dalslandsnäs, var det en hästryktande bonddräng, som envisades med att röka pipa. Han rökte bara tobak, dock, för på den tiden var haschtomteriet i vårt land inte lika utbrett som nu. I Decembermörkret märkte han, att pipan som lagts i stallfönstret var borta varje kväll, som den tagits av en osynlig hand, men nästa morgon var den alltid där igen.
När drängen en natt vaknade om natten och såg ut genom sitt eget sovrumsfönster i drängstugan, vad fick han då se på en sten utanför – jo – en piprökande tomte. Och aldrig mer behövde han rykta hästar om morgnarna, så länge gårdstomten inte saknade pipa och tobak.
Och det var gårdstomte nummer 6.
Från Ryssby, Småland, 1953 berättades det om en piga, som före Jul skulle lämna gården där hon arbetade och gå hem till sina föräldrar, såg ett ljussken i skogen framför henne då hon skulle gå tillbaks, vid midnatt. Bondmoran hade nämligen gått ned till stallet, och ropat åt gårdstomten att ta rätt på pigan, och när hon närmade sig gården, fick hon se en lykta framför sig, som lyste henne hela vägen hem, men hur det var, och hur fort hon än gick, kunde hon aldrig hinna upp lyktan, eller se vem som höll i den. Väl hemma fick hon packa sig ut i stallet med en kopp mjölk. Den skulle gårdstomten ha, därför att han hållit sitt löfte.
Att hålla Eder och löften är också Asartrons väg, men det behöver jag väl knappast påpeka. Och det var gårdstomte nummer 7
Från Annerstad, som ligger i trakten av Ljungby, berättas det i boken ”De låga små stugornas folk” (1947) om en skräddare, som var på en gård och sydde kläder till allt husfolket, drängar som pigor och husbondfolk. Han hade mycket att göra, och satt uppe och sydde ovanpå bordet tills midnatt en Tors Dag. Plötsligt öppnades dörren, och ljuset han arbetade vid blåstes ut i ett vinddrag. När han försökte tända det igen, kom där en jordkoka vinande genom luften, och slog undan handen för honom, och hur han än försökte, gick inte ljuset att tända. Det var gårdstomten, som tyckte arbetet skulle vara slut för dagen..
Det var gårdstomte nummer åtta. Endast hedningar arbetar hårt dagen ut, dugliga utan måtta.
Ja, vår rubriksättning är lite pikant, med en dragning emot det raljanta, men även inför Julen får man enligt den sanna Hedendomen skratta och vara glad, trots att tillvaron i övrigt kanske rymmer få ljuspunkter. Dessutom är det svårt att upprepa vad man hela tiden vetat om i mer än två års tid här på Hedniska Tankars redaktion, och om vi vill få fler läsare i mediabruset, måste vi tyvärr göra som alla andra i dessa AI-skribenternas och det allmänna förflackandets dagar, och komma fram med rubriker som får våra nytillkomna läsare att kanske höja på ögonbrynen lite extra.
Kartan ovan är hämtd från det officiella plandokumentet år 2023.
Riksblotsansvarig Tommy Vähäsalo, tillika anställd vid RAÄ, Riksantikvarieämbetet till vardags, kan nu berätta för Statstelevisionen att markarbetena vid Molkom går vidare, och att begravningsplatsen officiellt kommer att invigas nästa sommar. ”Svenska” Kyrkan har fått godkänna, att en del av Molkoms Begravningsplats – den är inte längre någon ”kyrkogård” för marken tillhör inte ”Svenska” Kyrkan eller Lutheranerna – upplåts för Hedningar och Asatroende, en religion som funnits i organiserad form i vårt land sedan åtminstone Bronsåldern – och det kan ingen nu ändra på. Marken, Jorden och landet tillhör oss, och den kommer att förbli vår – den tillhör inte de kristna, eller några andra Monoteister.
Vi andra Hedningar, som troget tjänat vårt eget land och staten i mer än tjugofem år, kan bara applådera. Nordiska Asa Samfundet har nu över 1500 medlemmar i enbart Sverige, och har mer än 5000 medlemmar globalt, eftersom detta samfund är en del av en global, Hednisk och Humanistisk rörelse.
För övrigt anser vi – inom Samfundet Särimner och på ”Hedniska Tankars” redaktion, att alla Monoteistiska religioner och Samfund borde totalförbjudas, och inte få några statliga eller offentliga bidrag överhuvutaget, eftersom de INTE står i överenstämmelse med tanken på Sverige som en demokratisk nation, och våra grundlagar – eftersom även Grundlagarna som bekant kan ändras.
Organisationer, som vägrar att erkänna flera gudar än en, kan helt enkelt inte överleva eller existera inom ett modernt samhälle – och så är det med den saken.
Framtiden kommer att tillhöra Polyteismen och Humanismen – och framtiden är – som vi har sett – redan här.
Kristendomen är en mycket farlig religion. Pedofili, eller sexuella övergrepp på småbarn är ett av denna religions ständiga följeslagare och kännemärken, och överallt där denna osunda, kvalmiga medeltida ”bebis-kult” tillåts sticka upp sitt fula huvud, med dyrkan av ”Söte lille Jesus” ni vet, det ”oskyldiga och rena barnet i sin krubba” och så vidare, förutom hela kristendomens ikonografi, med ”knubbiga små kerub-stjärtar” i kyrkorna, det ständiga dillandet och lallandet om ”änglabarn” och andra kristna barnsligheter – ja alltsammans leder ständigt till samma sak…
För många präster och andra kristna ”slår det helt enkelt över i huvudet” till slut, och de börjar begå fasansfulla övergrepp emot barn som ett resultat av deras ”Jesus-dyrkan”
Är det inte dags att vi gör oss av med hela rasket, och låter HEDNA oss – går ur ”Svenska Kyrkan” först som sist, och VÄNDER DEN RYGGEN i gemensam avsky – så att mänskligheten kan gå framåt på vår Jord ?
Fråga er det, kära boende inom Nacka Tingsrätts Domäner.
Fråga er det, bonde i Tyresö, Nacka, Saltsjöbaden med omnejd, liksom överallt annars i vårt land – och här i Midgårds sorgedalar.
Vi på Hedniska Tankar rekommenderar er alla att GÅ UR de kristna kyrkorna, och aldrig, aldrig någonsin ha något mer med dem att göra, om inte för er egen så för era barns skull…
Enligt Ebbe Schön, denne firade etnolog och tidigare chef för Nordiska Muséets folkminnesavdelning, så är det helt säkert så att gårdstomten, som självständigt väsen, kan ledas tillbaka till Vikingatiden. Fast – hans bok bär också lätta spår av PK-tomterier, av en sort som är rätt vanlig nuförtiden.
Arbetarbladet i Gästrikland skrev redan 2012 om sägnen med den minste gårdstomten, som bär på ett enda halmstrå, och som blir hånad av en bonde för den sakens skull, fast hela gårdens äringslycka sitter i det enda halmstrået. Den sägnen finns bevisligen i Gästrikland också, och inte bara i Småland.
Dessutom har Arbetarbladet redan det året för evigt fastlagt Gårdstomtarnas natur, och deras sätt att uppträda:
Den fryntlige pajas som vi kallar jultomten har inte mycket gemensamt med de små vresiga gårdstomtar som i kanske tusen år vakat över våra hem och arbetsplatser. I dag har de båda figurerna blandats ihop och man får väl erkänna att det är mysfarbrorn som avgått med segern. — — Det finns många sägner om vår svenska tomte. De flesta handlar faktiskt om hur barsk och grinig han kunde vara. Om folket på gården inte gjorde exakt som han ville så kunde de åka på en rungande örfil eller få en välriktad spark i ändan.
— —
Men man kan inte säga annat än att gubben gjorde rätt för maten. Med denna årliga lilla grötportion som enda drivmedel arbetade han otroligt hårt, släpade och slet på gården och ställde allt till rätta.
Tomtarna jobbade mest på nätterna och för att få vara ifred för människorna brukade de för säkerhets skull göra sig osynliga. Men några gånger har tomtegubbar visat sig för oss människor – även här i Gästrikland. Och ska man tro de gamla uppteckningarna så var den här billiga arbetskraften mest i farten i den sydligaste delen av landskapet.
Arbetarbladet, 2012-12-16
Detta stämmer inte helt. Även om Gårdstomtarna får konkurrens av Vittran i Norrland, Jolbänningarna (Jämtland) eller allsköns vättar längre norrut, så räckte det inte alls med ett grötfat till Jul allenast, som denna uppteckning från Ryssby, 1930 visar
Illustration ur Ebbe Schöns ”Gårdstomten på Ryk”
” En bonde hade mycket korn moget, så han lejde en hop kvinnor till att skära säden. Det klarade de inte av i tid, så bondmoran fann på råd. – I natt, sade hon, ska jag se till att kornet blir skuret och höstat, så jag kokar gröt och ställer ut fatet på en sten i skogen, så att Råden (ett annat namn för gårdstomten) ska skära kornet.
Sagt och gjort – och har man sett ! – nästa morgon var allt kornet skuret. Så kom då tiden då havren skulle skördas, och bonden hade förstås lika ont om arbetsfolk då. Moran i gården gjorde likadant som förut, hon kokte gröt och satte ut på en sten i skogen, och för att det skulle smaka riktigt bra lade hon en klick honung mitt i gröten..
Men gårdstomten hade också en dräng – och när de två fick se honungsklicken, sade de: ”Nej usch – här har de gjort något fult i gröten åt oss – folkaskit äter vi inte !” Och när morgonen kom, stod havreåkren lika orörd som förut..
Har alla de här historierna om arbetande gårdstomtar någon sensmoral ? Moralen i historierna verkar vara, att arbetaren är värdig sin lön, men inte mer – lyx och överflöd hatar tomtarna lika mycket som orättvisor, och de håller fast vid det som gammalt och fornt är, tycks det.
Arbetarbladet berättar om Gysinge bruk, för i Gästrikland och Hälsingland tycks det också ha funnits brukstomtar, likt gruvtomtarna i Dalarna, ett enkelt men ihärdigt släkte:
Även på bruket i Gysinge bodde en tomte. Ibland gick han klädd som smederna i lång vit skjorta och förkläde. Men han hade förmåga att byta skepnad lite hur som helst och föredrog av någon anledning att se ut som en råtta. Men inte vilken råtta som helst – utan en som var svanslös, skallig och enögd. Och stor, ja nästan som en katt!
En dag kom en ny dräng till smedjan. Tomteråttan blev nyfiken, så han hoppade fram och satte sig på hällen framför elden och blängde på nykomlingen med sitt enda öga. Drängen, som knappast kunde veta vem han träffat på, höjde sin hammare och tog ett steg närmare. Då skrek mästersmeden:
– Låt bli! Slår du ihjäl den där så blir vi olyckliga!
I samma ögonblick förvandlade sig den otäcka besten till en tomte och rusade därifrån på klapprande träskor. Det berättas också att tomten i Gysinge en gång räddade hela bruket från att brinna ner. Det var en julnatt när eldvakten, som var ensam i tjänst, somnade och inte vaknade förrän tomten skrek i hans öra:
– Karl Jan! Sprutan sitter på dörrposten och hinken är nedanför!
Den sömndruckne ynglingen flög upp och upptäckte att det brann i smedjan. Men inte värre än att han kunde släcka elden.
En liknande historia finns upptecknad från Annerstad i Småland, 1957. Där skall en man ha sett gårdstomtar i tjogtal ha sprungit omkring och burit ut brinnande kol, när det hade tagit eld i halmen till en lada, tro det den som vill.
För länge sedan, skriver Maria Kvilhaug på bloggen ”Lady of the Labyrinth”, som i och för sig alltid är läsvärd, men ibland alldeles för spekulativ, noterade Herodotos – han som är all västerländsk historieskrivnings fader – att två kvinnor och fem män från Hyperboréernas ytterst avlägsna land hade kommit till den grekiska ön Delos, där de framgav offergåvor i Artemis tempel, och levde där i långliga tider sedan, tills de slutligen dog. Detta skrevs år 440 innan vår tideräknings början, och Herodotos bör ha uttalat sig om händelser som kan ha inträffat omkring år 480 fK eller ännu tidigare. Hursomhelst nämner han, att Aristeas, en poet från 700-talet fK, redan hade besökt Hyperboréerna, de ”norr om nordanvinden boende”, och för att komma till deras land måste man fara över de skytiska stäpperna norr om Svarta Havet, upp längs den ytterst kalla floden Borsythenes eller Dnjepr, och där – på andra sidan de Ripeiska Bergen – skulle man finna en kall ocean vid vars kuster det fanns bärnsten, och ett folk som levde i ett land där snöflingorna var stora som ulltottar, och i strida strömmar föll från himlen.
Karta, som utvisar Hyperboréernas geografiska belägenhet – som antikens greker såg det…
På Herodotos tid vallfärdade unga män och kvinnor för att klippa av sitt hår, och offra det på graven till de Hyperboréeiska prästinnorna, som ansågs mycket visa, och senare, när kontakten mellan greker och hyperboréer bröts, skickade de senare offergåvor inlindade i halm till Artemis tempel på Delos, varje vinter.
Maria Kvilhaug tycker sig se Freja överallt, men vill man, så kan man träffa sin Freja till och med vid KORVKIOSKEN (se tidigare inlägg)
Nu påstår Maria Kvilhaug – inbiten gudinne-dyrkare och en forskare av det slaget som i stil med den mer tvivelaktiga och nu föråldrade Marija Gimbutas – en snacksalig Litauiska – att det bara måste vara Freja eller möjligen Frigg som var den gudinna, de två okända prästinnorna förde med sig kulten av till antikens Grekland, efter att ha utfört den icke föraktliga prestationen att ha åkt tvärs genom hela Europa, följda av bara ett litet följe om fem man. Problemet med allt det här, är bara att alla källor j-a-g någonsin läst om Herodotos spännande berättelse, inklusive de mer poulära – som hos den kände svenske polyhistorn Alf Henriksson – identifierar Skade, vinterns stora gudinna med antikens Artemis, som dyrkades just på Delos.
Delos var bara en avkrok i den antika Världen, och förresten hade jaktgudinnan Artemis ett tempel i Efesos, som skulle räknas som ett av antikens sju underverk och som var vida större. Ifall nu de två prästinnorna hade dyrkat Freja (alltså Afrodite) eller Frigg (Hera) som kvilhaug tror, eller en allomfattande modergudinna, så kunde de till exempel ha rest till Paphos på Cypern – ett ojämförligt större kultställe för just Afrodite, känt redan på 900-talet fk. eller Eleusis, där de berömda mysterierna firades, till ära för Kore, Persephone och Demeter – mycket viktiga gudinnor under den tidiga antiken allihop, och betydligt närmare Kvilhaugs radikalfeministiska all-inclusive modergudinna, ibland uppdelad i tre entiteter (Freja, Frigg, Hel)
Men – så var det nu inte. Hela tiden, Herodotos berättelse igenom, betonas detta med stränga vintrar – och Skade (eller västnordiska Skadi – modern engelska Skadhi ) var just en vintergudinna, samt en jaktgudinna – precis som Artemis. Hon jagar med pil och båge i bergen och vildmarken – det gör Artemis också. Hyperboréerna skulle härstamma från Nordanvindens gud (Skades far är vind-jätten Tjatse, som kan förvandla sig till en väldig örn – söder om Hyperboréerna bor Arimasperna, i vars land det finns väldiga gripar.) och en ”snönymf” vilket är ett annat sätt att beskriva just Skade, som alltid tänks svarthårig och inte ljushårig, då hon ju är av Jättesläkt. Skandinavien, ”Skadin-aju” eller Skades ö, och Scandia, Skåne och ”Skadanan” (det för sjöfarten skadliga Falsterbonäset, samt Skagens rev högst upp på Danmark) var allesammans uppkallade efter Skade, och kända som geografiska termer redan under antiken, både av Strabo, Ptolemaios och andra geografer.
Varför skulle man nu ha känt till allt detta redan under antiken, om det inte funnits en koppling mellan just Skade och Artemis, som man såg som paralleller redan då ? Sammanträffandena är nästan för många för att vara ren slump…
Skade som jag själv skildrade henne, vintern 2012 – på ett gammalt gravfält nära Stockholm (svarthårig och med grekiska smycken)
Dessutom finns det bevis för att Eddans version av myterna om Skade till en del var kända mycket tidigt i historien. Tjatse – vindguden vars namn är lapskt, och betyder ”smältande vatten” (som om vårvintern) betraktade en dag i örngestalt Oden, Loke och Höner, som var på resa genom den yttersta norden. De hade fällt en myskoxe, som de försökte steka över en öppen eld. Då stal Tjatse halva oxen, och Loke försökte slå till honom med en lång stång, som han tog ur elden. Stången brände fast vid Örnens rygg, men Tjatse flög sin kos med eldguden Loke, som satt fast på sin sida stången. Denna scen beskriv i Tjodolf av Hvins drapa ”Haustlang” eller Höstlång, långt före det Eddan skrevs.
På en hällristning från Lökeberget i Bohuslän ser man exakt samma scen – en fågel flyger iväg, med en lång stång utgående från ryggen, och i stången hänger en ynklig manskropp fast, tillsammans med vad som verkar vara Oxens köttslamsor. En man med fågelnäbb (det är Oden – senare i samma historia förvandlade han sig också till en örn och tog upp jakten på Tjatse ) kastar ett annat vedträ efter den bortilande fågeln, och en tredje gestalt (antagligen den fege Höner) står med händerna i byxfickorna efter vad det ser ut – han är ristad utan armar – och ser passivt på… Denna hällristning kommer från minst 1100 år före kristus, och beskriver perfekt vad som skildras i Brynjulfssons ”Edda” från islands 1600-tal – sådär 2700 år senare – men berättelsen är i allt väsentligt oförändrad. (Säg sedan inte, att Eddans myter har kraft – Bibelns historier är inte alls lika gamla)
Nja, Tjatse dräptes av gudarna till slut, men Skade – hans dotter – hennes namn betyder ”Skada” – men så skadar vintern också – ”scate” som i ”unscated” finns i modern engelska, och ”schade” i tyskan – så hennes namn kommer från det indoeuropeiska språkstadiet och är mycket gammalt – kom vandrande till Asgård, skadad och kränkt, förmäler myten.
Den jagande Skade
Det vilar alltid något argt, vildsint över Skades personlighet, som vi ska se. Hon kallas ”Ondurrdis” eller ”Skiddisen” och det är hon – snarare än vårens Freja – som firas vid det stora Disablotet i Februari, eller Göje månad. En kall vind båser när Skade talar, och hon ler eller skrattar aldrig. Också Artemis är en mycket sträng gudinna, som vi ska se – och liknar Skade till förväxling, medan Freja eller Afrodite har en helt annan personlighet. Artemis och Freja har aldrig varit samma sak, eller samma gestalt – men gång på gång ser man faktiskt direkta överensstämmelser i myterna, där Artemis och Skade faktiskt har mycket likartade historier berättade om sig.
Den jagande Artemis
Asarna fick betala full mansbot för dråpet på Tjatse (nordiska lagar innehöll aldrig fängelsestraff, kroppsstraff eller ens dödsstraff så ofta som medelhavskulturernas generande försök till rättvisa) och Skade krävde därutöver, att de skulle ge henne en bra man att leva ihop med, och dessutom kunna få henne att skratta; eftersom hon förlorat all glädje i livet samtidigt med sin far. Den andra uppgiften löste den listige Loke. Han tog ett rep, och band ena ändan av det om skägget på en getabock (en av Tors bockar !) och den andra ”om sina hemliga ting” som det står i Eddan. Så började en vild dragkamp, och än skrek geten och än skrek Loke, står det i sagan. Då skrattade Skade till sist, och detta var den första Skadeglädjen, för kall och hård är vinterns glädje.
Vad har väl de kristna att sätta emot ? Loke vinner alltid…
Sedan skulle Skade välja sig en man, och den uppgiften löste hon själv. Eftersom rättvisa skulle råda, och ingen ogift Gud framhäva sig på någon annans bekostnad, ställde de sig alla bakom en bonad, under vilken bara deras nakna fötter stack fram…
Då tog Skade och valde den Gud som hade de vitaste fötterna, i tron att det skulle vara Balder, men det var Njord på Noatun, skeppsbyggnadskonstens Gud, som hela dagarna vadar i vatten, och därför har ovanligt rena fötter. Lustigt nog ska renlighet också vara en av de dygder Artemis sägs uppskatta – återigen en likhet. Men – Skade valde efter utseendet, vilket man aldrig ska göra med kvinnor eller män. Njord var morgonmänniska och ville vakna tidigt, men Skade tyckte om att vakna sent, som kvällsmänniskor gör, och föredrog vintern och bergen, framför sommaren och havet. Hennes äktenskap blev aldrig lyckligt, och så skilde hon sig och flyttade upp i Ydalarna, Idegranens dalar, där en kall vind alltid blåser. Också Artemis lever ensam, men lär ha haft sällskap i jägaren Orion, precis som Skade hade sällskap av sin bror, himmelsguden Ull.
En detalj i myterna om Skade jag alltid fäst mig vid, är hur Skade slutligen hämnas på Loke – när hon upptäcker att det är han, som ligger bakom dråpet på hennes far – och hur hon också låter sin vrede gå ut över Sigyn, Lokes sjåpiga hustru. Loke har bedragit Sigyn med i stort sett alla skapade varelser, inklusive Svadlifari, Asgårdbyggmästaren Mundlifaris egen häst – och resultatet blir Sleipner. På Ägirs berömda fest vågar hon inte ens komma med – kanske vet hon hur eldguden Loke blir när han dricker – utan försöker hålla god min. Skade förvandlar Lokes två söner Nare och Vale till vargar, så att de sliter sönder varandra, i Sigyns direkta åsyn – på liknande sätt förvandlade Artemis jägaren Aktiaon, så att han blev söndersliten av sina egna hundar. Nare och Vale har också med frost att göra – av frosten blir händerna nariga, och man blir valhänt. Sigyn hamnar sedan vid Lokes sida i det värsta och understa Nifelhel, och där sitter de sedan till Ragnarök. Sigyn får ständigt tömma en giftskål, eftersom Loke ligger fjättrad, och Skade har – Skadeglad som vanligt – hängt upp två giftormar över Lokes ansikte, som ständigt spyr ut etter. Artemis hälsades som befrierskan från just ormar, och i en version dödades Orion av en orm. Tillfälligheter ?
Sigyn framställs idag av vissa Amerikanska Asatroende som en hjältinna, trots att hon är urtypen för ”missbrukarhustrun” – en sån kvinna, som alltid säger ”men han är ju snäll emot mig när han är nykter i alla fall”, ”det blir bättre bara vi får barn – då lugnar han sig nog, och är inte ute med Tor på äventyr som han brukar” och till slut – allt för ofta ”att han slår mig är nog mitt eget fel – jag skulle haft maten varm när han kom hem, det sa han ju…” Den självständiga Skade, däremot – är Sigyns absoluta motsats. Skade anser förmodligen, att Sigyns beteende ger alla gudinnor i Asgård dåligt rykte, och att hon gått alldeles för långt i sin undergivenhet. Hon kan till och med ha erbjudit Sigyn och hennes avkomma bostad i Ydalarna – där vore hon säker ! – men Sigyn har som vi vet tackat nej, och är trogen Loke i alla fall – vilket skickar henne rakt ned i helvetet !
Även i verkligheten förekommer det, att vad två kvinnor kan göra emot varandra är tusen gånger värre; än vad två män ens skulle kunna tänka ut, ifall de höll på i flera år. Men Skades hat emot Sigyn, är ändå rätt oförståeligt, tills vi börjar tänka efter – vad kan det finnas för anledning till det ? Skade är självständig, och har allt vad hon behöver i sin jakt, men avundas Sigyn ändå. Utåt sett kan Loke och eldgudens maka synas lyckliga, och verka som ett vackert par – Skade vet kanske inte hur Sigyn känner sig inuti… Dessutom har hon barn – och det har inte Skade. Så när som på Freja, hennes enda dotter – uppfostrad hos sin far och helt annorlunda till sättet – kan hon kanske inte få några – och Skade hämnar sig mycket riktigt på just Sigyns barn – och låter henne själv se på medan de dör – det första hon gör…
Byst av Artemis. Från ett grekiskt original
I en antik grekisk myt skryter Niobe, en vanlig människokvinna, med det faktum att hon minsann har fjorton barn, sju döttrar och sju söner, inför gudinnan, och tror sig därför vara förmer än gudarna. Ett typiskt exempel på sk ”hybris” eller grotesk självöverskattning, som många människor idag också visar inför vinterns iskalla majestät. Men Artemis hör detta, och skjuter sina pilar från den höga och kalla vinterhimlen, och inom några ögonblick har alla barnen dött. Sjutalet – en dubblering som alltid förekommer i myterna – kan man bortse ifrån, men som vi ser motsvarar den här myten mycket nära Skades dödande av Nare och Vale.
Apollon, Artemis bror – är en solgud. Ull – Skades bror – är också en solgud. Båda skjuter med pil och påge. I en annan grekisk myt, räddar Artemis kvinnan Callisto, genom att förvandla henne till en björn. Björnar fanns knappast i antikens Grekland, men däremot vimlar det av dem i Norden, i synnerhet i Sveriges norra delar – och björnarna är Skades skyddslingar, får vi veta i Snorres Edda. Alla de här ”sammanträffandena” bildar tillsammans så många och så starka samband, att det blir ganska slående. Artemis och Skade är samma person, samma Indoeuropeiska gudinna från början, under två olika namn.. Och Artemis har inget med Freja att göra – som Kvilhaug ensam hävdar. Många andra akademiskt erkända forskare däremot – inga amatörer – tror däremot på den hypotes, jag redovisat här. Föga förvånande, trots allt..
Se upp för Skades halka i vinterns mörker !
Skade är alltså själva vintern, dess idé och princip, förkroppsligad. Precis som naturen är hon sällan helt ond, men inte helt god heller, och skall man umgås med henne, är det bäst att minnas att det sker på hennes villkor, och att hon sällan eller aldrig varit van att underordna sig människornas vilja. Det är Skade – främst av vinterns diser – som vi ärar vid det kommande Disablotet, vid vårens början och de första tecknen på Vinterns slut. För våra förfäder var Februari en kritisk tid, då de första tecknen på snösmältning och en ny vår var mycket efterlängtade – under en lång vinter kunde visthusbodar och andra förråd sina. Man hade all anledning att hoppas på Skades bistånd, och vintern gav också is och snö att färdas på, för köpenskap och handel – inte för inte var ju Njord Skades förste och ende man.
Uppgiften att Skade skulle varit Odens frilla, finns inte alls i Eddan. Den hittades på av Eyvind Skaldaspillr, eller ”Skaldefördärvaren” – han som ändrade de ursprungliga myterna, och försökte förändra dem, trots att de i fallet Skade – som vi sett – varit oförändrade i 2700 år eller mer. Oden är en mångkunnig Gud, ja den klokaste av alla, och mäkta vis. Ville han ha en frilla, skulle han inte ta vinterns kyliga brud från fjällen och tassemarken, utan välja en varmare kvinna. Inte heller skulle han lägga sig hos den hämndlystna dottern till en jätte, han själv varit med och dödat, för detta strider direkt emot Havámáls råd om att aldrig, aldrig inlåta sig med sin fiendes vän. Skade har sina fördelar, det är sant; och en god kamrat i skidspåret, och värd att dyrka för jaktlycka, om inte annat; men man bör hålla huvudet kallt, när det gäller henne..
Japanerna, förresten, har inom Shinto en direkt motsvarighet till Skade, kallad Yuki-Onna, eller snökvinnan, som också kan vara farlig att möta. Precis som Skade har hon en iskall andedräkt, och legenden om gudinnan, som inte kunde skratta, syns också i Japanernas berättelse om Amaterasu, solgudinnan, som i vredesmod gömmer sig i en grotta, efter att ha blivit kränkt av Susanowo, en Loke-liknande gestalt.
Myternas språk är trots allt universellt, och allmänmänskligt, liksom Polyteismen. I naturreligioner, och Polyteism, finns all sanning av det slaget vi människor behöver – förutom vår förmåga till konstnärligt skapande – och att driva vetenskap. Den som säger något annat, stänger en dörr till sitt eget hjärta – liksom alla dessa galna Monoteister…
Gammal drängstuga från Tomten Gränby 1:1 och 2:2 i Enköpingstrakten – Bildkälla: Digitalt Arkiv och Upplandsmuséet, 1977
Hedniska Tankar 