Allting började med Julius Caesar. Innan det ens fanns ett Europa, var han den förste ”Europe” eller person från söder om Alperna – vi har sett lite för många av dem sedan dess – som alls noterade det underbara djur, som alltsedan Carl von Linné går under den latinska benämningen Alces Alces eller på svenska rätt och slätt Älg. Älgen lever i Hercynica Silva, dvs den skog som kallas den Hercyniska och långt efter Ceasar benämndes ”Schwartzwald” och en gång räknades som nästan ogenomtränglig. Där, skriver han i ”De Belli Gallico” – Världens första ordentliga ”Krigsdagbok” författad av en aktiv general och dessutom en politisk försvarsskrift till varför sagda general handlade som han gjorde, bland annat emot hundratusentals Germaner om vi får tro honom själv – lever ett djur något större än en hjort, som är helt hornlöst och dessutom varierar något i färg. Det har helt stela och långa ben, och kan inte böja sina leder i knäna…

Caesar och Älgen enligt en nutida tysk barnbok

Dessutom, skriver Ceasar, sover älgen genom att luta sig emot ett särskilt träd, som den har för vana att uppsöka natt efter natt. När Germanerna jagar älg, följer de helt enkelt djurets spår till sovträdet, och gräver upp dess rötter eller sågar ned det till hälften. När älgen så återkommer, ramlar trädet omkull och älgen dråsar i backen. Därpå kan den med lätthet slås ihjäl. Och detta var Romarnas uppfattning om älgjakt, även långt fram i tiden.

Nutida Österrikiska barn tror också helt på Caesars berättelse, som dessa barnteckningar visar…

Varje svensk eller Nordbo som läser Caesars text, inser gapskrattande att det måste vara en älgko Caesar sett. Älgkon är ju faktiskt hornlös, och visst kan älgens hår sägas variera något till färgen. Men hur resten av dessa Caesariska missuppfattningar uppkommit, vet ingen. Drev hans Germanska spaningskavalleri under Ariovistus (ja, Sueberna eller Schwaberna ansågs faktiskt av andra latinska författare ha ett nära samband med Svearna norrifrån, och en gång ha utvandrat därifrån)  med honom, och skrev felaktiga rapporter ? Caesars egna dagböcker är annars verklighetstrogna in i minsta detalj, inklusive dimensionen på hans landstigningsbåtar vid den första operationen emot Britannia, eller pålokens storlek vad gäller hans berömda ”Rhenbro” vid Remagen...

Alcis – inte att förväxla med Alces – som Plinius och Romarna såg den

Under Ceasars fyrdubbla triumf ska älgar ha förevisats på Arenan – under publikens jubel – och ha slagits emot Cameleopardi eller Giraffer, som romarna benämnde med detta namn. Giraffen lär vara en ytterst fridsam varelse, som visserligen kan använda sitt huvud som klubba, fast ingen längre tid – så älgarna, vars uthållighet är stor, måste antagligen ha stått som segrare, ifall man nu inte plågade ihjäl dem.

En alldeles vanlig älgko med olikfärgad päls – upphovet till Ceasars hornlösa ”Alces”

Plinius den Äldres ”Naturalis Historia” som gav oss själva ordet ”Naturhistoria” ökade den romerska förvirringen ytterligare genom att hävda att det fanns två djurarter av älgtyp – alltså Alces, som Caesar fört till Rom, och den ännu okändare och farligare Alcis (med i) som hade horn, och högst ansenlig storlek. ”Européerna” begrep inte ens, att det rörde sig om samma djurart, fast två olika kön ! Senare kopparstick från renässansen, och ännu längre fram i tiden rörde ihop de två olika djuren och dess utseende fullständigt. Ännu en utgåva av den skotske naturhistorikern John Johnstone från 1769 att det fanns två olika slags älgar i Europa, och att de skulle se ut såhär:

Hur polacker, engelsmän och skottar trodde att älgar såg ut – så sent som 1769 !

Ändå levde John Jonstone större delen av sitt aktiva forskarliv i Polen, där det bevisligen fanns verklig älg på 16-1700 talet, och gör så än idag ! Vid åsynen av dessa groteska monstrum – någotslags korsning mellan Åsnor och Enhörningar – kan man bara konstatera en enda sak – ingen anständig älg skulle vilja gå omkring och göra sig till åtlöje med sådana horn på huvudet ! Detta måste vara skitstövlars verk, helt enkelt ! Men – det är inte allt. Plinius påstod att den manliga älgen, alltså Alcis men inte Alces, måste beta med huvudet på sned, eftersom de väldiga hornen annars skulle fastna i marken.

Medeltidens kristna trodde att älgen var identisk med den mystiska ”Catoblepas” som ”var värre än själva Djävulen” och kunde döda människor enbart med sin blick…

Kort efter Plinius – sådär kring år 200 – skall Aelianus (nej, han var grek och hans namn har inget med älgar att göra)  ha identifierat älgen som ”Catobleapas” – ett djurnamn som på grekiska betyder ”Den nedåtblickande”. Detta djur, som egentligen skulle höra hemma i Etiopien, hade en stor mule med en skinnpåse under, tunga ögonlock och ofta nedslagna, sorgsna och röda ögon, tänkte man sig. Dess tillvaro var trist och dyster, eftersom det fick gömma sig i mörka skogar och träsk, och även om dess halsparti var långt, vändes dess huvud alltid nedåt, och den var brun till färgen med tydliga horn… Denna ytliga beskrivning kunde ju till äventyrs stämma på en och annan älg, och därför antog man plötsligt, att älgen och Catoblepan skulle vara samma sak…

Modern rekonstruktion av en Catoblepa – Medeltidens kristna Mardröms-älg…

1300 år efter Aelianus, i runda slängar, skrev Leonardo da Vinci – ingen mindre än han – att orsaken till Catoblepans ständigt nedböjda huvud var att den kunde döda folk med blott en enda blick, och även älgarna tillskrevs under medeltiden och renässansen denna egenskap… Hur en bildad man, som annars var ett stort geni – kunde tro på sådant kristet tjafs är fullständigt obegripligt..

Varning för älgen ! Varje år stjäl tyska turister i Finland och Sverige dessa trafikmärken i stort antal. Perkelen Saksalaisen Turistiin !

När verkliga naturforskare typ Livingstone och Stanley på 1870-talet sökte efter Nilens källor hade de noggranna intervju-formulär från Royal Society och andra ansedda vetenskapliga geografiska sällskap med sig i bagaget. Diverse infödingar i Afrika intervjuades, och man kom fram till att den mystiska Catoblepan visst inte var någon älg, utan en helt vanlig afrikansk Gnu som missuppfattats alltsedan antiken… Till och med John Jonstone – han som inte kunde se skillnad på Älgar och deras horn – hade vetat detta hela tiden, liksom Carl von Linné…

Hur någon i Europa inte kunde skilja en älg från en gnu är rätt underligt…

Redan 1561 utgav en italienare, som hette Apollonius Menabius; och som faktiskt varit livläkare hos Johan III i Sverige en skrift på latin i Wien, Österrike, som hette ” Tractatus De Magno Animali” eller ”Om det stora Djuret” varmed inte alls förstods det djävulsk-demoniska ”To Mega Therion” i Uppenbarelseboken, utan fastmer en vanlig svensk älg, helt enkelt.  Menabius hade varit med på älgjakter i Norrland, och vid den tiden jagade man älgen med ”små handmörsare” eller handkanoner, står det i den italienska översättningen av hans skrift, som kom året därpå – vad man nu kan mena med det. Uppsåtet var förstås gott, och Menabius trodde att han skulle kunna göra slut på ”Européernas” alla sakramentskade dumheter och lögner om älgen genom sin bok, men mot dumheten kämpar som bekant själva Gudarna förgäves…

Handkanon – ett lämpligt vapen vid älgjakt – trodde italienarna på 1500-talet…

Kanske några av mina läsare – i synnerhet de i Norrland – där mången älg dväljes – stönar och tar sig för pannan nu, men de Europeiska dumheterna som vi Nordbor måste genomlida, är legio… Redan på 1200-talet trodde den engelske munken Bartolomeus Anglicus att älgen kunde förvara kokhet vatten i sin påse under hakan, och att den skulle spruta ut denna heta vätska, blandad med sitt maginnehåll, ungefär som en eldsprutande drake ! Den Schweiziske naturforskaren Kondrad Gessener spred 1551 – 1558 dessa dumheter vidare i sin ”Historia Animalum” och så sent som 1764 trodde engelska jägare, som läste ”The Sportsman’s Dictionary” år 1769 att både jägare, hundar och drevkarlar kunde ”rysansvärt skållas och få fruktansvärda brännskador av älgars heta andedräkt”

Ännu 1769 trodde Engelsmännen på fullt allvar att älgar kunde spruta kokhet saliv på folk… En dumhet som funnits kvar sen den kristna medeltiden…

Älgen kunde – trodde man – endast dödas med ett spjut genom anus – ungefär som den legendariska ”Dragon of Wantley” – en verklig plats i Yorkshire, England – där en legendarisk riddare vid namn More of More Hall skulle ha bott… 1737 skrev man i England en kvasi-vetenskaplig förklaring till hans bedrifter genom att förklara att drakar lever i sjöar, brunnar och dylikt – där de äter vattenväxter som älgen, och av detta utsöndrar de metangas, som ju är lättantändlig och brännbar – vilket alltså förklarar alltsammans. Även Älghud – av vilken man gjorde de berömda Älghudskyllren i Svenska Armén – Västgöta ryttare red i mer än 250 år omkring med sådana – troddes av européerna vara ett ogenomträngligt pansar, som varken värjstål eller muskötkulor bet på. Svenska ryttare och kavallerister visste hela tiden sanningen, och eftersom Sverige också exporterade ”Buff Coats” till Oliver Cromwells ”New Model Army” är det svårt att begripa att i alla fall Engelsmännen inte insåg, att älghudskyllren inte alls var skottsäkra… Den tyske poeten Schiller kunde 1799 i ”Wallenstein’s Tod” om den tjeckiske generalen Waldstein skriva:

”Was wollt ihr da für Wunder bringen – Er trägt ein Koller von Elends Haut – Das keine Klinge kann Durchdringen…”

Att försöka döda en älg – eller drake – genom att sparka den i arslet måste räknas som en mycket osäker jaktmetod, men just älgens sparkande framhölls i L’Encyclopedie de Chasse 1769 – och en enda spark av en älg skulle kunna döda en vuxen man, trodde fransmännen. 1859 i Venjan, Dalarna ska en 85-årig spelman ha lockat älgar på sitt jaktpass, men vid nästa besök i älgskogen blev han omringad av en hel älgfamilj, som sparkade och stångade honom så svårt, att han låg 2 veckor helt orörlig i sin sjuksäng, och blev lam för resten av livet, läser man i Gunnar Brusewitz svenska ”Jakt och Jägare” 1971 – som dock inte tror på uppgiften. Blir någon stackars åldring nedsparkad i dagens Sverige, beror det i alla fall inte på älgarna, utan på en helt annan sorts varelser, vilka de nu än är och var de kommer ifrån…

Att Gustav II Adolf iförde sig Älghudskyller – inklusive hans sista dag i livet, 6 November 1632 – känner nog de flesta äkta svenskar till – men få vet varför han gjorde det. Kungen hade – som alla bildade personer vet – blivit sårad i axeln vid Polska Dirschau 7 Augusti 1627 och därför kunde han inte bära något riktigt plåtharnesk.

Gustav II Adolfs svenska legosoldater enligt katolikernas uppfattning.

Observera Lapländer eller Finnen, som följs av ”Liffländer” eller en Livländare ridande på vad som ska  föreställa en älg, samt en ”Schottländer” eller skotte..

Också i dagens Sverige finns den seglivade uppfattningen, att flera svenska kungar – bland annat Gustav II Adolf, men också Karl XI, som lär ha dresserat åtminstone en tam älg på sin Kungsgård i Kungsör – skulle ha haft ett älgkavalleri. Problemet är bara, att ett sådant kavalleri aldrig någonsin existerat. En gammal kompanjon – Hedning såklart – som deltog i BA 01 – kallad Sjöberg i boken ”Alpha Tango” – fast han heter Sjöbeck – och kommer från Göinge, är än i denna dag bergfast övertygad om att det var Snapphanarna som hade tama älgar – och inte nog med det – detta skulle ha varit ett sk ”Bakåtkavalleri” – alltså ett slags ”fast get away” eller en snabb taktisk reträtt med älgarnas hjälp. Men hur skulle några älgar kunna dresseras att stå stilla under plutons eldgivning, och sedan – på ett givet tecken – förflytta hela skvadroner av ryttare, enligt Sjöbecks uppfattning ridande två och två – snabbt 20 km bakåt… ??

”Dromedar och Kamel – i ett tält utan el – Men va ska vi ta oss till, utan knäckebrö och sill” (citat ur låten ”Kairos Fjollor” av The Kristet Utseende)

Visserligen har det under historiens gång förekommit att man tämjt enstaka älgar – sådant händer också i nutida älgparker – men för att få fram dugligt avelsmaterial, behövs massor av älgkor, och älgar kalvar inte på beställning… Naturforskaren Johan Fischerström på 1700-talet, tänkte sig  ”Elgerier”, där ”Italienska Åsne-Hingstar skulle få accopulera [kopulera, para] sig med wåra Norländske Elgkor”, och svenska militära författare som Isac af Darell, skrev 1811 att:

I anseende till främmande hästars rädsla för Elgen, är jag derom öfvertygad, att en enda squadron Elg-Ryttare skulle i största hast få hela Kavalleri-Regementen att fly i oordning, och ett enda batteri Kanoner af Elgar – skulle kunna afgöra segern. Det är otvifvelaktigt att de skulle blifva mycket nyttiga i fällt, då de kunna simma öfver djupa strömmar och större sjövikar med beväpnade Ryttarn på ryggen.

Isak af Darelli (1819)

Det vore givetvis fin-fint, om vår Kungliga Huvudstad kunde förgyllas av en Vaktparad, skvadronsvis passerande revy på älgar till tonerna av ”Preussen Gloria”, ”Marcia Carolus Rex”, ”Köninggrätzer Marsch” eller någon annan för älgar passande långsam marsch – men som sagt – det har aldrig någonsin hänt i verkligheten…

Älgens rykte som ”Prime mover” eller Artilleri-traktor är betydligt överdrivet…

Européerna har helt enkelt missuppfattat det här med vår svenska och nordiska älg – från tidernas begynnelse, ända fram till idag. De har aldrig någonsin förstått den svenska älgen, helt enkelt, och de kan heller inte förstå, begripa eller inse hur en helt vanlig älg beter sig, eller hur älgen är. Än idag säljs Älgskit på burk till främst amerikanska och tyska turister av flera kommersiella bolag i vårt land – tala om att marknadsföra skit – förresten… Jag minns förresten skepparen på en av de otaliga vikingatida råseglarkopior jag varit runt över halva Europa med – och på Svarta Havet och Nordsjön med – som, varje gång skeppets prestanda kom på tal, och det var tal om rena fakta alltid utbrast, till alla turisters fromma: ”Elch Dort Drüben !”- eller ”älg därborta !” – så pekade han i kajens längdriktning, och bad dem fara och flyga…

Världen vimlar av dumbomar och idioter som  KÖPER VAD FÖR SKIT SOM HELST…

(”There is a sucker born every minute” – Phineas Taylor Barnum )

Så är det här i Världen. Det finns människor, som köper vad för skit som helst, och som tror, att det skulle finnas någon religion i Sverige eller Norden som kallas ”Forn Sed” bara för att det finns en liten sekt av fåntrattar och foliehattar i Åmål, Göteborg eller någonstans som håller på och bär sig befängt, ovärdigt och dumt åt. ”Forn Sed” har aldrig någonsin existerat som en benämning på Asatron ens i Sverige före år 2005 ungefär – men i Eddan står ”Trua a Asom ok Ölfvom” – tro på Asar och Alfer alltså – eller Asar och Vaner – jag skall ta upp mer om det här i samband med Alfablotet som kommer i månadsskiftet, men det visste ni väl redan.

Till dess – tro inte på några lögner – varesig om Älgar eller Asatro – men ta reda på fakta innan ni debatterar… Det underlättar faktiskt…