Idag, den 20 Februari, var det Bjurnedan enligt den gamla svenska och västnordiska månkalendern, som min gamle hedniske vän, den från Värmland stammande Tekniske Johansson (om ni nu minns honom !) ännu följer. Bjur är – ifall ni inte är medvetna om det – det gamla svenska ordet för Bäver och så här års ökar aktiviteten märkbart hos bävrarna. Det ligger något i luften. Efter Disablotet som man kan se som en hyllning till de kvinnliga och skapande makterna, inför den vår som snart ska komma, så vaknar naturen i takt med att tövädrets månad, Goe eller Göje – det gamla namnet för Februari – går vidare. Och bävrarna har bråttom, eftersom de faktiskt har sin parningstid just nu.
Nej, Bävern sover ingen vintersömn om vintern – den bara stannar i bäverhyddan när det är kallt
Det är med Bävern som med Hedendomen. Under den kristna tiden i Sverige ansågs den vara ett skadedjur och jagades nästan till utrotningens absoluta gräns. Samma sak hände i USA och Kanada, där man har sin egen bäverart – Castor canadensis – till skillnad från vår egen Nordiska Castor Fiber, den Nordiska Bävern, som bara finns här. Vår egen bäver beblandar sig aldrig med den amerikanska varianten (som inplanterats i Finland, där bävern också höll på att dö ut,) eftersom det är fysiskt omöjligt – amerikansk bäver har 40 kromosomer, men vår bäver 48, och även inkorsning med sibiriska eller ryska bävrar är inget, som vår Bäver föredrar. I början på 1900-talet, var den svenska bävern undanträngd till fjälltrakterna – men nu finns den överallt – och jag menar verkligen överallt. 2012 beräknades det, att det fanns mer än 100 000 bävrar i landet, och den är numera så talrik, att det från USA kända fenomenet ”Urban Beavers” eller ”Urbaniserade Bävrar” är en verklighet, även hos oss.
Förutom Baltikum, är vårt land Europas starkaste Bäverfäste..
Och bävern arbetar. Just detta har i alla tider varit dess mest utmärkande drag. Överallt där den kommer, bygger den en bostad, som den ändrar eller utvidgar, allt efter behag. Den reser dammar, fäller träd och lägger upp matförråd, men den tappar vatten ur dammarna också, genom att öppna små kanaler, så snart dammens vattenyta hotar att bli för hög. Dess bygge fortsätter, och lika mycket som man skulle kunna fråga en bonde – när blir åkern klar – har bävern inget svar att ge, lika lite som bonden – för åkern blir naturligtvis aldrig ”färdigodlad”. Bonden tar ut sin skörd, men börjar med markberedning nästa vår.
Bävern tar timmer ur skogen, men nya ekollon gror i Bäverns spår, och om ytterligare 20 bävergenerationer eller 200 människoår, kan nya bävrar skörda resultatet.. Ingen ”skog” blir heller någonsin ”färdig” eller ”slut” – för skogen själv är evig – liksom Asatron – och bävern…
Flit ! Energi ! Uthållighet ! Goda egenskaper som Bävern besitter – som också tarvas för Hedningar…
Forskning visar att bävern ständigt varierar vinkling och huggteknik – den kan till och med vrida huvudet 90 grader vid fällning av större träd
Bävern kan utan vidare fälla halvmetertjocka träd, om det kniper, men nöjer sig nästan alltid med att röja bort sly och småbjörkar från stränderna. Forskning visar att den visst inte hindrar fisket, som man tidigare trott. Laxfiskar av alla sorter utnyttjar bäverdammarna som ”laxtrappor” och i dess lugnvatten eller sel, leker massor av insjöfisk, liksom laxarna. Mängder av fiskande djur, som fåglar och till och med björnar får utökade livsmöjligheter. Det har visat sig att föroreningar, som gödsel och kväve faller till bottnen som sediment i en bäverdam, och bäverns dammbygge fungerar som naturliga reningsverk. När den tappar vatten ur dammen syresätter den vattnet igen, och polsk forskning visar, att till och med så synbart skilda företeelser som insekter och fladdermöss har nytta av Bävrarna. Bävern håller stränderna rena, så att ängsblommor och gräs kan gro – ängarna ger nyttiga pollinerande insekter, som bin, steklar och sländor – och brist på slyskog och tät vass gör så att fladdermössen får utrymme att flyga, vilket inte händer vid igenvuxna stränder. Ja, bävern är nyttig för naturen på alla sätt – och ta bort den ur landskapet – och vad händer – jo hela den intrikata livsväven eller ekosystemet faller samman…
”I storm skall man timmer fälla” står det i Havámál – och det är precis vad bävern gör.
”Arla i Urtid, då Ymer byggde”står det i en del äldre editioner av Voluspás tredje strof, även om de orden inte finns där i originalet. I Snorres Edda finns dock nämnt, att gudarna bygger inte mindre än 28 gånger, får jag det till, och även ”Skade Bygger i Ydalarna”, Jättarna bygger i Jotunheim och så vidare – Isländskans och norrönans ”bygga” är helt enkelt synonymt med att ”bo” – just bäverns eviga skapande och bidrag till Midgård, bidrag till samhället, och dess förmåga att arbeta – att finna glädje och kärlek i arbetet, och leva i ständigt arbete – är något Asatron lär ut och värdesätter…
”Ska Ha, Ska Ha, Ska Ha !” lyder måsarnas och stortrutarnas envetna rop…
Ständigt finns det dem, som inte vill bidra till samhället, och som tror att de kan leva på andras arbete..
Bävern bygger upp ! Andra arter lever visserligen på den, och utan bäverns omsorg om djursamhället gick de väl under allihop, men bävern kämpar träget vidare, för allas gemensamma bästa… Är inte också du som en bäver, o min hedniske vän ! Bävern tror på Folkhemmet – ett hem för vårt folk – och så gör även jag… För övrigt har ingen berusad bäver någonsin setts tigga vid Stureplan, stjäla navkapslar eller sälja crack till skolbarn…
Bävergäll utvinns inte ur bäverns testiklar, som många felaktigt tror, utan ur två körtlar, som finns hos båda könen – och med sekretet från dem, smörjer bävern in sin päls, så att den blir vattentät. Inom parantes kan nämnas att en bäver har 400 000 hårstrån per kvadratmeter hud – människan har bara drygt 200. På 1700-talet och än tidigare, ansågs Bävergäll vara rena mirakelmedicinen, och påstods bota nästan allt från håravfall till cancer, men numera anser man att det är en fullständigt harmlös substans, rent mediciniskt. Smaken – som fås fram genom att lägga bäverkörtlar i sprit något dygn – påminner i outspätt tillstånd om tjära, furved och rökt fisk med inslag av bildäck och gamla skosulor, har det hävdats.
Kvinnorna i Norden använder bävergäll såsom ett beprövat medel i barnsnöd. En bit därav, stor som en hassselnöt, intagen i öl, plägar nämligen underbarligen lindra födslovåndan. Vidare skyddar det i tider av pest mot allt smittogift om man håller det under näsan; det har nämligen en frän lukt, är bittert till smaken och lätt att söndersmula. Det framkallar också nysningar när man luktar därpå.
– Olaus Magnus, ”Historia om de Nordiska Folken”, 1555
Bävergäll bör förnämligen späs ut med brännvin före användning – det räcker med några par droppar för att sätta smak på en hel flaska – och forskning visar, att endast svensk bäver duger – dess körtelextrakt är fyra gånger så starkt som det kanadensiska, och två gånger så starkt som det ryska..
Nej Nej ! Det var inte DETTA slag av ”svensk bäver” det nu var tal om…
Själv minns jag allra mest hur jag sett Bäver i Svartån mellan Örebro och Fjugesta efter en lång rodd och seglats på över 90 km i ett sådant här skepp (se bild nedan)
En bäverhona med fyra ungar simmade framför oss – rakt vid förstäven i nästan en hel kvart, trots att vi kom roende nedströms med god fart. Till sist, då vi nästan trott att vi kört över bävrarna, dök de alla på ett givet tecken rakt under kölen, och vi upptäckte dem först, när de från åstranden alla samlades för att på ett led linje hälsa oss..
Detta bevisar, att bävern inte bara är en god och stark simmare, utan också att den kan tänka i flera led – och kommunicera med sin artfränder…
Så – Ni hedna och Ni ludna – Bli högvuxna som Nordens Furor, Flitiga som Bävrar, och Starka som Svenskt Stål !
Det är bättre av en hämnare nås än till intet se åren förrinna, det är bättre att hela vårt folk förgås och gårdar och städer brinna. Det är stoltare våga sitt tärningskast, än tyna med slocknande låge. Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge.
– Verner von Heidenstam (Svensk Nobelpristagare) ur dikten ”Åkallan och Löfte” 1899
Valentine told me how it feels If all the world were under his heels Or stumbling through the mall
— — Valentine knows it all He’s got something to say It’s Valentine’s day
– David Bowie (1947-2016) ur låten ”Valentine’s Day”
En liten ”Alla Hjärtans” hälsning från Ukraina...
Egentligen skulle denna text för dagen handla om något roligare, nu när det snart är Valentin’s dag – som det numera skall heta också här i vårt eget land, även om det egentligen heter ”Alla Hjärtans Dag” på vårt språk, vilket mycket bättre och mycket tydligare förklarar vad dagen egentligen handlar om.
Hämnaren Vale, Segersvärdet och Balders likfärd på det brinnande bålet… (Enligt ett frimärke från Färeöarna och Anker Eli Pedersen)
Amerikanska Asatroende har utnämnt just den 14 Februari till Vales Dag i sina kalendrar, efter den Vale, som var Odens unge son, och som hämnades Balder genom att endast en natt gammal döda Höder – Balders bror, som ju under Lokes inflytande mördat den egne brodern.
Vale är Hämndens Gud – och Hämnd och att Hämnas är ett ämne man kan skriva mycket om, ty Hämnden är en rätt som skall avnjutas kall, och efter många år; sägs det. Min gamle far, som skulle blivit 90 år den 13 Februari i år sa, att ”ofta skall du märka, att livet till slut hämnas åt dig”. Varje generation får sitt eget krig, sägs det – och varje generation kan hämnas eller skapa genom att göra allt, som den föregående generationen aldrig vågade eller kunde göra – därför att tiden och livet då ville något annat. Fredlig överlevnad, i tider som dessa är också en hämnd så god som någon – och att utöva Asatro och Nordisk Kultur i ett land där detta är avskytt och hatat av kulturetablissemanget och makteliten – är hämnd nog det också…
Ett sätt att se på Baldersmyten – som har mycket fog för sig om ni frågar mig – är att den milde och ljuse Balder, han som vill alla väl – är fullmånen, hans hustru Nanna – som också är den personifierade kärleken – är Den avtagande månen, och att Höder – Balders Bror – är själva Tunglet, som det verkligen heter på svenska – det syns i ortnamnet ”Tungelsta” bland annat – är månen i dess mörkaste fas, då den inte alls syns på himlen. Men så kommer Vale, den nya månen – och hämnas den döde Fadern, bara en natt gammal – ty ”Rind föder Våle i Västersalar”.
Take it away, Mr Bowie – eller David Robert Jones – som du egentligen hette – för som självaste Iggy Pop är nog du inte heller riktigt död, utan sällsamt levande ännu. Förmodligen finns du hos Brage och Idun, där de bästa sångarna och skalderna sitter bänkade för evigt, men hur det egentligen är kan ingen veta.
I morgon är det förstås Valentins Dag, ett amerikanskt jippo, som förr i tiden hette Alla Hjärtans Dag på svenska; vilket var något ärligare och mer inkluderande till sin omfattning, om man så säger. Dagen förstås nu ägnad åt idel romantik, företrädesvis mellan man och kvinna, medan kärleken till våra anhöriga, kärleken till nästan ( i vid bemärkelse) eller andra former av kärlek, som till exempel kärlek till sanningen, inte minst, eller kärlek till rättvisan eller våra rötter, förstås helt glöms bort. Kärleken till Naturen, kärleken till djur och växter, som inte är av det romantiska, utan det mer platoniska slaget icke att förglömma, men sedan när har det då varit något fel på platonisk kärlek ?
Engelsk 1900-tals illustration till Gunnlaug Saga Ormstungu – Gunnlaug och Helga den Fagra ser varann för allra sista gången…
Det finns dock en väldigt, ja för att inte säga våldsamt romantisk berättelse i vad som på svenska kallas Gunnlaug Ormstungas Saga, som jag tycker passar att citera en dag som i morgon, då detta skrivs kvällen före, om ni förstår vad jag menar. Vales Dag, som de Amerikanska Asatroende firar efter Odens nattgamle son, tillika hämndens gud, kanske känns något malplacerad, i alla fall för de av er som vill ha äkta romantik, men vänta bara:
Alf Henriksson, den gamle Polyhistorn, skrev i sin ”Isländsk Historia” om en av de mest magnifika scenerna ur en föga känd version sagan, den där den kvinnliga huvudpersonen, Helga den Fagra, blivit mer än 80 år gammal, och förvandlats till en rynkig gammal gumma, som inte längre är såvärst fager eller ung. Hon får då besök av sin dotterdotter, en liten brådmogen flicka på sex-sju år. ”Hur många älskare har du egentligen haft, mormor ?” frågar lillflickan intresserat.
Helga sitter tyst ett tag, och drar sig till minnes sin ungdom, när hon var hela Islands mest firade skönhet, och säger sedan sakta, medan hon minns eller försöker minnas: ”Ja – ett fullt storhundrade råkar det nog vara. Jag minns, att jag tog lätt på livet på den tiden…” (Ett storhundrade var lika med tio dussin, eller 120 stycken, vilket ansågs som en mycket stor räkne-enhet. Nuförtiden räknar vi i gross, vilket är något större)
Så räknar hon upp dem alla ur minnet. Några dog i envig, eller tvekamp för hennes skull. Några blev fredlösa, och fick lämna landet. Några reste från Island av fri vilja, hördes aldrig någonsin mera av, och kom aldrig mer igen. Någon begick självmord, driven till vansinne av att inte få Islands vackraste kvinna. Några retades hon med, och de övergav henne till sist. Några fick stryk av sina egna släktingar, därför att de alls vågat sig på att fria till henne. Några fick stryk av hennes far, eller hennes fränder – och dog – av samma orsak, alltså att de vågat fria till just henne. Men genom allt höll hon huvudet kallt, och var oberörd.
”Jaja- men till saken då !” sade dotterdottern brådmoget. ”Av alla dessa män – vem var egentligen den störste älskaren, och vem skulle du säga var den bäste mannen av alla ?”
”Slika sidor finns på nätet – om ni nu behöver dem…”
”Alltför ivrigt yrkar du på att få veta detta, dotterdotter min” säger gamla Helga då. ”Jag var nog till föga gagn för somliga, det förstår jag nu… Och allra allra värst var jag emot den bäste av dem, han som älskade mig högst och renast…”
Så reste sig Helga långsamt och med ålderdomens möda från bänken där hon satt, och gick in i det hus där hon levde med den tredje man, som hon varit gift med i många år, sedan Gunnlaug själv och Ravn Svarte dödat varann på gränsen mellan Norge och Sverige invid Stenen i Grönan Dal, som ligger i de Jämtländska fjällen, vilket också beskrivs i sagan.
Under bräderna i sitt hus, förvarade hon en blå och mycket dyrbar kappa, som hon en gång fått av Gunnlaug, en hel mansålder tidigare. Nu tog hon fram kappan, och såg på den. I en variant av sagan, dör hon iförd Gunnlaugs kappa, i armarna på sin tredje man. men själv vill jag för min del tro, att det inte gick till så, utan att Helga tog kappan ur sitt förvar när det blivit kväll just den där gången, för allra första gången. Inte skulle väl hennes nye man, eller hans fränder, ha tyckt om hur hennes rynkiga händer till sist varligt lyfte upp och smekte Gunnlaugsgåvan, som hon kallade den ?
Nej, i ensamhet lär hon ha väntat, ensam i den stora hallen, där alla ljus och alla eldar till sist slocknat – och så satte hon sig lugnt ned, vänd mot dörröppningen i öster, och väntade på soluppgången.
När det blev dager, och när det blev ljus fann man henne död, fortfarande svept i Gunnlaugs gåva.
Hennes ansikte var fyllt av den djupaste frid, och in i hallen sken solen… Hon hade ändå gått iväg, för att möta Gunnlaug till sist..
Vi har redan många gånger tagit upp Gydjan Freyja Ashwynns böcker här på ”Hedniska Tankar”, för vad hon inte redan kan om runor, är inte värt att veta. Seriösa verk – till skillnad från amerikanska klåpares och värdelösa ”fornsedares” new age-mässiga, skrattretande påfund är svåra att finna, och ännu svårare är att hitta alla dem – Gydjor eller Godar – som ett helt liv har stått i Odens tjänst. Han är en gud med tusen namn, hundratalsheiten och kenningar, och skulle någon av oss ha sett eller varseblivit honom, i det som de kristna hundarna envisas kalla för en ”epifani” eller en direkt gudsuppenbarelse, så lär den individen aldrig någonsin bli samma människa efteråt – på gott eller ont.
Den som är Odens ”Fulltrui” eller väljer hans väg, kommer på det ena eller andra sättet att välja kriget, döden eller stormen. Vinden, runorna och kunskapen. Allt är hans, och allt stammar från honom. Någon ”Allfader” som de kristnes gud, har han aldrig varit – och kommer aldrig någonsin att vara. ”Han ger seger åt somliga” står det i Eddan, och det innebär långtifrån alla. Han är INTE – har inte varit och kommer aldrig vara någotslags ”inkluderande” gud – och ni bör inte inbilla er eller tro något sådant – för då kan det förr eller senare gå er illa. Fråga de som vet..
Jag har själv sett och iakttagit den på nära håll – men där jag bara varit en betraktare – har Freja Aswynn – på sitt sätt – inte bara lyssnat, utan deltagit i den – genom många år, ja årtionden. Det måste man förstå. En epifani av Thor eller Tor, däremot – tar sig andra uttryck. Tänk dig att du får en blixt på 10 000 Volt och många Amperes styrka rakt genom kroppen, och att ditt hjärta kanske stannar någon minut, men att du ändå råkar överleva. Ungefär så känns det att möta Gudamakterna, oberoende av vilken av våra mer än 147 gudamakter i Asatron det handlar om.
Själv varseblev jag den Vilda Jakten på avstånd, i en skog nära Vittskövle, 1983 då jag var 18 gammal. En god vän skadades allvarligt vid en tältbrand natten efteråt, och fick andra gradens brännskador på händerna, låren och sådär 10-15 % av kroppen. Vad som hände i övrigt har jag beskrivit i ord, många gånger. När de 12-15 personer som upplevde tältbranden – jag låg själv innerst, eftersom jag var plutonchef – väl kommit ut, släpade jag själv och två andra honom en kilometer – och innan han fördes bort satt jag bredvid honom i mörkret, den där Novembernatten.
Han bad mig om en cigarett, men kunde inte tända den. Jag placerade den i munnen på honom, som man gör med en skadad. Innan skadechocken verkligen sätter in, är det ett bra sätt att avleda någons uppmärksamhet. Först började han skaka, sedan skrek han. På slutet var det så illa, att han om och om igen bad mig om att slå honom i huvudet med en sten, så att han skulle förlora medvetandet och få slut på sina smärtor. Jag kunde inte hjälpa honom, den gången. Visst fanns där kompanisjukvårdare och instruktörer,- men morfin eller något sådant, hade vi inte. Helikoptertransport var det inte tal om, det blev skakig 903:a och färd in till Lunds Akademiska sjukhus och brännskadekliniken där.
Dagen efteråt fick jag av en händelse syn på Per Lagerkvists ”Aftonland” på något bibliotek, någonstans – där det talas om den spjutkastande guden – han som håller Gungners lans i sina händer. Ni förstår, det var jag som vaknade först – och beordrade eldposten i tältet att kasta ut en brinnande plastdunk med tvåtaktsolja för MC-ordonnansens Husquarna motorcykel, uppblandad med rester av t-sprit och slattar av lysfotogen. Tyvärr hade han, som satt eldpost ställt dunken för nära tältspisen – trivialt nog – och så fattade den eld. Nu offrade sig bara en man, för de andras skull – och jag själv bar skulden till hans smärta, eftersom han lydde, och gjorde exakt vad jag sade åt honom att utföra.
Oden – Odin – och Loke – hans skugga – finns i alla kulturer, alla land – och de som lever tillräckligt länge, kommer kanske att få se dem – innan de dör…
Freyja Ashwynn växte upp i en holländsk, strängt katolsk familj – strax efter Andra Världskriget. När hon bröt med dem, allesammans – ansåg de henne för galen. Hon befann sig på olika institutioner från det att hon var 9 till 18 år gammal, men – vid 30 års ålder flyttade hon till London – efter att ha lärt känna Oden, och runorna. Hon mötte Hilmar Örn Hilmarsson från det Isländska Asatrufélagid, gifte sig två gånger – Edred Thorson – en annan storhet inom den moderna, esoteriska runologin – lärde sig förstå skillnaden mellan Sigurd Agrells epokgörande Uthark-teori och den missvisande nummerologi som andra ”runmagiker” tyvärr ofta följer – med sorgligt resultat. Hon träffade dem alla, samspråkade med envar. Många av dem finns inte mer, eftersom de är döda och inte lever längre. Hon ägnade sig också åt folkmusik, eller neo-folk i Tufnell Park, nära Camden Town i London, där hon bott, verkat, lärt ut runkunskap och Asatro sedan 1979. Och ingen har gjort det bättre än hon, inte någonstans i just England UK, i alla fall.
Freya Ashwynn mötte enligt sig själv Oden år 1983 – alltså samma år som jag – och det går inte att berätta hennes historia, utan att också berätta min egen. ”There is no way of telling her story, without telling my own”, för att parafrasera Martin Shen i någon gammal film, någonstans. Ni kan själva få avgöra om detta bara är rena tillfälligheter, eller mer än ett sammanträffande. Ni kan också få påstå eller säga att denna berättelse bara är trams, tomt poserande eller fåneri. Det intresserar mig inte, och det intresserar inte Gudamakterna heller. Jag har ju sagt att man möter dem bara vid ytterst begränsade, enstaka tillfällen, kanske bara en enda gång i livet – för i vardagen kan du som läser detta inte se eller varsebli dem – ifall du inte tränat din varseblivning, och därför fått försaka något annat. Likheter finns kanske med Jan Fries, ”Helrunar” – här går vi hela vägen eller inte alls – inte att förväxla med den akademiske forskaren Jan de Fries – som var kristen, färgades av detta och dog år 1964.
Man kan inte anklaga en fjällbäck för att den rinner och forsar, och man kan inte hejda en Gydjas ordflöde. Inte när hon heter Freyja Ashwynn, för hon sejdar ständigt, och befinner sig ibland i ett inre tillstånd, som ni vanliga läsare eller läsarinnor inte kan ha en aning om. Sofia Axelsson, som tillhör en vida yngre generation kvinnor från Sverige, är lite av samma andas barn när det gäller vild sejd, eller ett inspirerat skrivande – men hon slår aldrig över helt, och det gör inte Freyja Ashwynn heller.
”Många äro komna, men få äro kallade” lär det stå i någotslags kristen bok. Själv vet jag inte, eftersom jag aldrig läst den. Är man Hedning, så är man Hedning, och är man Asatroende så är man Asatroende och inget annat. Freyja Aswynns självbiografi, däremot – är nog både spännande och intressant läsning – ifall man vet något om det sena 1900-talets esoterica, och förstår att uppskatta allt som sägs.
I länder som det alltmer intellektuelt torftiga och utarmade Sverige eller USA är böcker som ”Walking with Woden” eller Wothan totalt omöjliga att ge ut, och knappast någon procent av befolkningen kan förstå dem, ifall de inte själva har liknande erfarenheter som bokens författarinna – inte ”författare” eftersom detta gäller en kvinna. Rörande ”blaskor” eller dagstidningar som DN, SvD, GP och så vidare, eller svenska recencenter i allmänhet, hyser jag föga eller intet hopp. Men – jag rekommenderar er faktiskt att köpa och läsa Freyja Ashwynns självbiografi – även om det inte – traditionsenligt – lär bli någon landsomfattande ”Bokrea” i Sverige just i år, anno 2026 – förrän den 24 Februari.
Blir framtidens media, framtidens musik och kultur bara byggd på massmedioker populism, eller kommer det finnas plats för Humanister, Asatro och Hedendom – och ett självständigt Norden med självständiga människor – som alls förmår att skapa någonting vackert eller hållbart själva ? Och slukar kulturförstörelsen och Förtrumpningen av Världen till sist också hela Europa – USA och Vinland verkar inte längre ha så mycket att erbjuda, eller så mycket som alls talar till mänsklighetens fördel.. Säg det, den som vet. ”Veten i än, eller Vad ?” säger Valan.
En positiv nyhet kan i alla fall noteras för dagen. Mästaren Einar Selvik, som inte bör förväxlas med snorgärsen ”Einar” – rap-artisten som blev nedskjuten och mördad i Stockholm redan 2021 – knappast någon ”vändpunkt” för Sverige – bara ett av många mord i vårt land – har gett ut en ny skiva – kallad ”Birna”. Detta skedde redan 24 Januari i år, men Svenska Dagstidningar och svenska media vill inte skriva om saken – deras agenda är förutbestämd..
De av våra läsare och läsarinnor (nej, något tredje gives inte!) som vill skriva en mer fullödig musikrecension, borde faktiskt göra det. Inte en enda mainstream mediakälla har ens vågat ta upp saken – allt som finns att se på Internet är utlänningars recensioner på Engelska, och ett omnämnande i ”The Guardian” eftersom brittisk och Europeisk journalistik i mycket är objektivare i sin syn på oss Nordbor än kultureliten i Norge och Sverige. De erkänner närapå vår rätt till en fortsatt existens, trots babbel om Netflix och dåliga TV-serier.
”Birna” är inget dåligt sountrack, ingen musik skapad för oengagerat slölyssnande för sysslolösa Engelsmän, ingen tom ”trendighet” lika falsk som ”Mello” eller det Panem et Cirenses, som egentligen heter Eurovision Song Contest, åtminstone utomlands.
Det är musik som är värd att tas på allvar, och som hyllar förhållandet mellan människa och Nordisk natur – i det här fallet manifesterad av Björnar, Bärsärkar och inte minst sovande Björnhonor, Birna betyder ju Björnhona. Einar Selvik är en man som vet vad han gör, och som har något annat att säga om Världen än de som bara publicerar de meningslösheter, som man i vår kultur benämner ”underhållning”. Under de senaste dagarna har vi fått se hur SVT också manipulerar skjutningen på Risbergska Skolan i Örebro till den grad, att man låter den bli ”infotainment” och ingå i Mello-strunt pestivalen i Göteborg
Einar Selvik skapar musik för evigheten – och en tillvaro bortom den tröstlöshet, som utgör vår egen Februari, annus horriblis 2025. Redan på albumet ”Helvegen” närmade han sig döden och Hel, och björnarna, sovande i sina iden – nu när stora Björnvändardagen – 25 Januari – ändå passerats – är kanske ändå en passande symbol för återuppståndelse och en ny vår – ett nytt hopp – och allt det som människorna i vår Mälardal och Midgårds sorgedalar faktiskt saknar. Ni borde lyssna mer på Wardruna – svenska folk – för det är ett högstående musikprojekt, till skillnad från ”Mellons” intetsägande skval, som bara förkväver och bländar, men inte har någon mening eller något väsentligt att säga – mer än för fem-tio minuter.
Själva minns vi för dagen en skeppskamrat från 1997 och ”Helga Holm” – den över 22 meter långa kopian av det medeltida långskepp som man fann på Helgeandsholmen, när våra Riksdagsmän begärde att ett nytt underjordiskt garage skulle byggas bara för dem. Nu seglar det skeppet aldrig mer, och aldrig mer får vi se det i original eller ens det Medeltidsmuseum, som en gång skulle visa något av Stockholms äldsta historia. Vi vet vilken ideologi som styr här i vårt land – och den är sannerligen inte vacker, inte präglad av Humanism, men av rent historieförakt.
Men vår skeppskamrat lever fortfarande. Han har dragit sig undan Världen till en enslig Mälarö, skogbevuxen – långt bortom allfarvägarna – och där bor han ännu, den senige gamle bärsärken. Vi minns hur han brukade skratta – ett vrålande skratt – likt det Kvällulv – Skallagrims far och alltså farfar till Egil Skallagrimsson – en av de största skalder Norden någonsin sett – en gång brukade ge ifrån sig, där han satt hemma inom långhusets vägg – med en sista skål öl inom bevämt räckhåll. Det var ett skratt, värdigt en man som en gång varit Bärsärk och Hamnskiftare, men som blivit gammal och åldrats i förtid, i en värd där ingen mer förstod honom, inte ens hans egen släkt. ”Krigare har jag varit – en hård tid är allt jag har kvar” sade en gång – cirka tusen år senare – en helt annan man, på den Vinländska Kontinenten.
5 Februari i år begravdes en annan god vän – vid namn Mikael Hedlund, mera känd under författarpseudonymen Bodvar Bjarke. Precis som Wardrunas nya mästerverk, kan man säga att han gick den andlige Bärsärkens väg, liksom Jan Ekermann, som dog mer än 90 år gammal och som vi nämnde först i det här inslaget. Lärare, folkbildare han också – en förvaltare av kunskap och ett arv sedan urminnes tider, mer än något annat.
Silverdals Kapell, 5 Januari 2025 (Bildkälla Jörgen I Eriksson)
Vi minns så många som dött i denna Mälardal, och lämnat den för alltid. Vänner, fränder. De sköts inte på någon övervärderad invandrarskola i Örebro, där man knappt lyckas bibringa de vuxna eleverna något mer än elementära kunskaper i svenska, men inte anpassa dem för det som skulle ha varit ett modernt och väl fungerande samhälle. Vi lever i ett luggslitet, gråmulet fattig-sverige, där allt skapande och framåtskridande satts på undantag. Det råder krig i Världen, och kriget kommer allt närmare oss, oavsett om det kommer österifrån, från andra sidan Östersjön – eller från Mellanöstern och de öknar, där de totalitära systemen fötts och ännu förökar sig, likt huggormars avföda.
Själva fortsätter vi skapa, handla och verka – med ord eller bilder, sällan i toner – för när det gäller tonkonst, bemästrar vi inget mer än vår egen röst.
Sådan är Hedningars och Humanisters väg – och är det förmätet att tro på överlevnad för vår egen kultur och vårt eget folk, en dag som denna – så får det väl vara så…
Actress Mary Mina, right, playing the role of high priestess, passes the Olympic flame to the first torchbearer Greek rower Petros Gaidatzis, during the flame lighting ceremony for the Milan Cortina 2026 Winter Olympics, at the archaeological museum of Olympia, Greece, Wednesday, Nov. 26, 2025. (AP Photo/Thanassis Stavrakis)
Den olympiska elden tändes i en ceremoni på ort och ställe i Olympia, Grekland – redan i November förra året – och som vanligt är det välgörande att ha tidsperspektiven klara för sig, för att alls förstå vad som händer i Midgård.
Ok, Mr Epstein begick flera allvarliga brott – men onödiga spekulationer kommer försent – och gagnar inte någon, utom de som i efterhand försöker tjäna pengar eller sälja lösnummer på alltsammans
Personer som mannen till höger på bilden har helt enkelt inte i Norge att göra, och ska inte gifta in sig i det Norska Kungahuset, oberoende av vilken hudfärg de nu har…
Lösningen på problemet är enkel. Norge kan ERSÄTTA sin nästa Monark med Kronprins Carl Philip från Sverige – Bernadotterna har faktiskt härskat på Norges tron förr – och då var det inga problem med kungahuset i vårt Västra grannland alls. ”Brödrafolkets väl” var en gång Oscar II:s valspråk, och det kungliga sommarpalatset Oscarshall i Olso står ännu upprätt på Bygdöy – detta vet Hedniska Tankars redaktion, eftersom vi själva besökte byggnaden så sent som i Augusti förra året, och där låg inga lik eller hundar begravna, det fanns inga ”hemliga middagar” med underliga gäst-listor, dolda utrymmen osv osv.. Redan under Magnus Erikssons tid – det var kungen som skrev Magnus Erikssons landslag och avskaffade den kristna träldomen i Norge – hade Sverige och Norge, tillika Finland en enda gemensam Regering, och det kan vi Nordbor få igen. Vi har haft en Kalmar-Union på 1400-talet också, och det fanns en gång en liberal studentförening i Stockholm som hette ”Nordisk Allians” – på den tiden vi hade ett Folkparti och ett etniskt Svenskt folk, det vill säga..
Ganska likt Tsarernas ”Livadia” – kunde tas till heder igen… (Foton Copyright Hedniska Tankar)
Förr eller senare måste även (S) ledningen inse faktum, och göra vad som är sunt förnuft. Grovt kriminella individer över 18 år, och ”skäggbarn” kan inte stanna i Sverige, lika lite som vi har möjlighet ta emot svårt multi-sjuka eller förståndshandikappade personer från Gaza, Tredje Världen eller Muslimska stater. En sådan politik är nämligen bara till skada för Sverige, Norden och hela Europa – under det krig som pågår i Ukraina, och med hänsyn till Världsläget i stort, har vi ingen som helst möjlighet att fortsätta med Islamiseringen, trots ett korrupt ”Folkhem”.
Lagstiftningen i ett demokratiskt land kan heller inte revideras i en handvändning, och sannolikt inte ens på 3-4 år, men det gäller bara att undvika de värsta Excesserna, populismen och alla ”Kladdsockar”.
Vet ni förresten vad som är skillnaden mellan en SKITSTÖVEL och en ”Kladdsock” på Skånska ? – Jo, SKITSTÖVLAR tänker alltid fel och gör fel med full avsikt, vett och vilja, medan KLADDSOCKARNA i tillvaron så att säga har lite otur, när de tänker eller talar. Man kan säga att Mr Trump är en typisk kladdsock, vid sin högt framskridna ålder, medan J D Vance är en ren skitstövel, liksom Vladimir Vladimirovitj – se däri ligger skillnaden…
Nu till veckans absoluta SKANDAL – Min gamla Farmor, död redan under sommaren 1997 – vid 92 års ålder – överlevde VILLA EPSTEIN – och det gjorde jag också – vid 3 års ålder – fast jag kunde ha dött, redan år 1967.
Nåja. Min ”Edda” – för det är vad ordet betyder på Norröna (”Elle” eller ”Aelli” betyder mormor ) eller gamla farmor, var egentligen bond-dotter och den yngsta av fem syskon. Hon var döpt med Valkyrienamn, övertog samma namn som en yngre syster, död samma år hon föddes – 1901 – men det påverkade inte henne nämnvärt. Hon gifte sig med min farfar, en kristen präst – då prästen tidigt gjorde henne med barn. Hon överlevde två världskrig, skilsmässor och annat mera, och två av sina egna söner dessutom – de dog 1997, allesammans – inom loppet av fem veckor.
Hon levde i en värd där telefon fanns, liksom storstäder typ Köpenhamn – men hon förblev hednisk i sitt inre, hednisk i hamn och hug, liksom alla kvinnor – och vet ni inte vad hamn och hug är för något, och förstår ni inte att människor består av TRE delar i huvudsak och inte TVÅ (kropp och själ är aldrig motsatser, bara kristna och idioter kan tro något sådant) så är det mest synd om er själva.
Och hon överlevde villa Ebbstein i Helsingborg, som alltid uttalades ”Epstein” och inget annat. Villan byggdes av en förmögen krösus till skeppsredare på 1880-talet, och blev 1931 ett hem för prästänkor. Min gamla farmor skulle aldrig ha bott där alls, eftersom hon aldrig blev änka förrän mer än 50 år senare, och dessutom aldrig var kristen. Om hennes hedniska begravning – enligt Asatro och Humanism, inte någon död ”new age” eller lögnaktig ”fornsed” har jag redan berättat i denna blogg – många gånger. Tack vare lokalhistorikern Mats Larsson, kan vi jämföra flygbilderna på kvarteret Torpet – där Villa Epstein låg, längs Pålsjövägen och inte ”Drottning-gatan” före år 1971, då hela rasket revs. Gatan har sedermera bytt namn, men den leder till Pålsjö Skog – strax nära en plats där 47 Engelska flygare från Andra Världskriget ligger begravna, enligt Brittiska ”War Graves Commission” – också min gamla farmor vilar där – men utspridd över minneslunden, för hon ville inte ha någon gravsten, överhuvudtaget – utan bara återvända till den goda jord hon kom ifrån – jag skrev ju att hon var Hedning !
På denna karta från krigsåret 1941 syns kvarteret ”Torpet” tydligt, och på flygbilden ovan kan ni se de höghus på ”Tågaborg” intill Vikingsberg – som kom att byggas långt senare, efter 1971. Gamla farmor, som överlevde alltihop, hamnade snart på 8:e våningen, med utsikt över ett blåsigt Öresund i en liten 2-rummare – men innan dess var jag själv, som skriver dessa rader – en flitig gäst på Villa Epstein – där jag kunde ha D-Ö-T-T vid tre års ålder – fast det gjorde jag förstås inte alls, för då skulle ju detta blogginlägg som just nu är under arbete aldrig ha blivit skrivet.
Ja – så gick det till i Sverige förr – och detta var alltså dåtidens EPSTEIN AFFÄR – men tror ni nu Hans Alfredsson väckte talan i domstol, utnyttjade sitt kändis-skap och så vidare ?
Nej, skriver Kalle Lind i sin biografi. Att ”Hasse” som i ”Hasse å Tage” sörjde den förlorade sonen i ett helt liv är ju självklart, men han skrev högst allvarligt menade böcker istället, även om han blev mest känd som komiker, som sagt. Han kunde konsten att höja sig över dagshändelserna, dumheterna och såg tillvaron ur ett annat perspektiv – som vem som helst, kanske inte bara komiker eller författare bör göra.
Om dagens journalister, media-folk, kladdsockar och skitstövlar om varandra, också kunde göra samma sak – vore mycket vunnet – inte bara för dagen och för stunden, utan för livet och historien.
FÖRBLI HEDNINGAR, FÖRBLI HUMANISTER – LEV INTE FÖR STUNDEN – UTAN FÖR EVIGHETEN – OCH TRO INTE PÅ MEDIAS FÖRBANNADE LÖGNER….
Totalitära åskådningar leder alltid tanken fel, och deras företrädare uppför sig på det allra sämsta, allra skändligaste vis – nu som förr…
Det är inte första gången ett Vinter-OS hålls, söder om Alperna – och första gången Cortina D’Ampezzo stod som värdort var 1956 – för Hedniska Vinterspel har man haft sedan 1924.
Varje någorlunda intelligent Italiensk medborgare eller medborgarinna skulle nog skratta redan åt dubbelnamnet Milano – Cortina D´Ampezzo. Milano ligger i Lombardiet, som har fått sitt namn efter de hedniska Lombarderna, en Germanstam – medan Cortina – av ”Cort, Court, Courtyard” är ett ytterst vanligt ortnamn, precis som det svenska – Tuna, som i gårdstun. Nu ligger dessa två orter helt åtskilda, med ett vägavstånd på mer än 430 kilometer, eller drygt 300 km fågelvägen, och Cortina D’Ampezzo finns i Veneto, en helt annan region av Italien, om än den är Norditaliensk.
Att klumpa ihop allt till ett dubbelnamn, blir som att säga att Vinter-OS skall utövas i Köpenhamn och Borås, fast samtidigt…
Självfallet är Olympiader alltid dyra att arrangera och hålls därför numera på olika ställen i geografin, men man skulle lika gärna kunna kalla alltsammans för ”Norditalienska Vinterolympiaden 2026” vilket vore betydligt sakligare, och språkligt korrekt.
Mitt emellan Milano och Cortina D’Ampezzo ligger Bergamo, ungefär. Bergamos gamla stad ligger på ett högt berg, omgivet av en ”mo” eller en sumpmark. Redan Olaus Magnus, som på 1500-talet skrev sin ”Historia om de Nordiska Folken” visste att Lombarderna – som på 500-talet hade fullständig kontroll över hela Norditalien – faktiskt visste om detta. De gjorde sig ett ”berghem” eller Bergheim på just den höjden. och det visste också 700-tals munken Paulus Diaconus, som nämnde Langobardernas stam-moder Gambara eller ”Gam-Bara” på svenska – för hon blev mycket mycket gammal, ja en ”gammkärring” som man säger på god Jämtska. Allt detta står nedskrivet i Origo_Gentis_Langobardorum, som kom ut redan på 600-talet, och det finns inte minsta anledning att betvivla dessa uppgifter, lika litet som vad det står skrivet om Frea och Godan, eller med andra ord Wodanaz på gotiska, och hans hustru Frigga. Också Oden själv är närvarande i samma terräng, där dagens Olympiska spel nu invigs.
”Gambara” däremot, är nu en skäligen ointressant tunnelbane-station i Milanos tunnelbana. Det vet den Hedning som skriver dessa rader redan, eftersom han besökt den.
De som läst sin Historia de gentibus septentrionalibus eller har en fullständig – ej förkortad – utgåva av den i sitt bibliotek, vet också att Olaus Magnus gav mer än 100 exempel på Italienska ord, som är fullt användbara än idag, men som kommer från de germanska språken och inte latinet. Norditalien är en helt annan region med en helt annan historia och befolkning än Italien söder om slättlandet vid floden Po, och ända ned till Bologna, Ligurien med flera orter och regioner.
Nu säger någon – ”men är inte Cortina en bil, eller ett bilmärke ??” – och jo – det stämmer. Efter den första Vinterolympiaden i Cortina skaffade sig många Svenskar och Européer den brittisk-tillverkade ” Ford Cortinan” som tillverkades mellan 1962 och 1982. ”Hedningens” egen far hade en av årsmodell 1963, en klarblå – och med en V6 motor, antydan till stjärt-fenor och karaktäristiska baklysen ansågs ”Cortinan” vara en sportbil, med en toppfart strax över 180 km/h. Så fort kör ingen idag, särskilt inte på Italienska alpvägar – men dåförtiden kunde man det. Det var heller aldrig några problem att köra utan dubbdäck under svenska vinterförhållanden – jag, som skriver dessa rader var praktiskt taget uppväxt i samma bil, som den ökände Engelsk-Kanadensiske Ford-designern Roy Brown J:r skall ha varit med och godkänt, som prototyp – strax efter det första Vinter-OS:et i Cortina D’Ampezzo. Roy Brown var också mannen bakom ”Edseln” – en överarbetad amerikansk ford som aldrig blev populär i varken Europa eller USA.
Cortinan var dock brittisk-tillverkad, och byggd med kvalitet, förnuft och känsla. Den ansågs på sin tid som någotslags ”fattig-mans motsvarighet” till Aston Martin, Bentley eller riktiga brittiska sportbilar, och det här skedde i en tidsålder när ”Helgonet” eller Simon Templar körde Volvo P 1800 – för svenska Volvo byggde faktiskt trovärdigt utformade sportbilar och inget annat – under 1950-talets slut och 1960-talets början. Volvo B 18 och B 20 motorer är än idag några av de bäst designade fordonsmotorer som någonsin byggts, och dagens motsvarigheter är som alla vet felnavlade, överutvecklade elektronikförsedda skrot-burkar, som det inte går att ”meka” med, och som inte kan repareras alls under vinterförhållanden – utan som kräver specialverktyg och inomhusförhållanden, vilket helt klart bevisar att dagens bil-industri inte alls är ”avancerad” – den är tvärtom dekadent, ja värdelös..
Roger Moore – skådespelaren som spelade ”Helgonet” är förstås mera känd för att ha gestaltat James Bond – men han körde aldrig någon ”Ford Cortina” som sagt. Däremot spelades redan ”On her Majesty’s Secret Service” (1969) in – delvis i Cortina D’Ampezzo, och de omgivande Italienska Alperna – men huvudsakligen i Schweiz, och med George Lazenby – fotomodell och inte skådespelare – i huvudrollen. Både den filmen och den senare ”For your eyes only” från 1981 som på svenska har den helt felaktiga översättningen ”Ur dödlig synvinkel” – en både dum och krystad titel – bygger på två dåliga romaner av Ian Fleming, en ganska obehaglig engelsman, född i London, som faktiskt liknade de filmskurkar han skrev om, trots att han också hann skriva minst en barnbok – om ett ovanligt motorfordon. Flemings militär karriär och anknytning till brittiska OSS var i själva verket inte mycket att hurra för, och han var verkligen ingen Otto Skorzeny, som i alla fall ledde sina trupper ute i fält, medan Fleming nästan aldrig lämnade England, frånsett ett kort gästspel som journalist i Moskva på 1930-talet.
I en tredje James Bond-film förekommer Alperna och Cortina återigen – på grund av Ian Flemings ”dubbelroman” – den enda i bokserien – och det är förstås ”The Spy Who Loved Me” – med Roger Moore, mycket riktigt – från 1977 – och i den filmen finns en berömd stunt-scen – som kanske också svenska och Nordiska läsare minns…
Roger Moore dog redan 2017, där George Lazenby ännu lever – och här ser vi kanske faran med att vara alltför känd, eller alltför mycket uppmärksamhet för media – och samme Mr Moore hade ett stormigt liv med kvinnorna i sitt liv, och var – i 37 år av sitt 89 år långa liv – bosatt i just Schweiz – förutom hans kopplingar till Norden. I hans första äktenskap kastade en galen brittisk konståknings-stjärna en kanna full med kokhett te på honom, och hans liv var inte i alla avseenden så särskilt lyckligt – på grund av diverse kvinnor. I filmen ”The Spy who loved me” knullas det däremot friskt, med amerikanska, fast tysk-ättade Barbara Bach i den kvinnliga huvudrollen, så där ser man. Också ”Hedningens” och Hedningens egen far samt farfar och farfars far har haft många förhållanden, flerfaldiga äktenskap, liksom Hedningens farbror, och kanske vilar det en förbannelse över dem allihop – eller så är de bara som de är eller var – genom årtionden, ja århundraden. Hedniska kvinnor är inte mycket annorlunda. Vänta bara, ska ni få se..
Alla läsare och läsarinnor som sett den aktuella ”Bergsfilmen” minns kanske scenen där James – inte Roger Moore utan en stunt-man – hoppar fallskärm, eftersom han är jagad av vad som föreställer onda tyskar eller italienare med K-pistar av okänt fabrikat i händerna – men trots att han åker ut för ett tvärbrant stup klarar han sig förstås (det är ju bara på film !) eftersom han påpassligt fått en fallskärm med ”Union Jack” i sin ryggsäck.
Dåförtiden var det förstås inte ”Union Jack” som vecklades ut – utan en Fallschrim med en röd-vit-svart flagga – gissa vilken ? Vi varnade ju er för Totalitära regimer, inte sant ?
Men – frånsett Leni Riefenstahl som person – hon var minst sagt ”politisk idiot” och en person som i likhet med Ian Fleming kanske bara levde för sin ”konst” eller någon som var moraliskt tvivelaktig – vad så med hennes filmer och estetik – som FORTFARANDE räknas som några av Världens främsta – när det gäller skildringen av just Olympiader – eller vad Olympiska spel BORDE vara…
Allt var tänkt som en ”Fest der Völker” – och 1936 var året, då både Leni Riefenstahl och Världen i övrigt faktiskt kunde tro på detta. Man har gång på gång påpekat, att Leni Riefenstahls egen hyllning till Jesse Owens och de svarta idrottsmännen från USA var äkta, och välment… Men – inte bara det – när hennes danskarriär var över – vid sådär 19 års ålder pga skador – gav hon sig in på ”Gebirgsfilme” eller Bergs-filmer, allesammans med inslag från Dolomiterna – Syditalien, Schweiz och liknande – till och med Spetsbergen fick vara med i hennes allra sista äventyrs-film ”SOS Isberg” från 1933 – och även ”Tiefland” färdigställd först efter andra världskriget, 1954 – som utspelas i Pyrenéerna och alltså Spanska Alper -innehåller konflikten ”Bergland – Slättlandskap” precis som vid Bergamo, Norditalien – eller konflikten mellan Nord och Syd, snarare än mellan Öst och Väst.. ”Tiefland” var egentligen aldrig ”hennes” film – och man har i efterhand diskuterat om Fräulein Riefenstahl själv (hon var under största delen av sitt liv ogift, således aldrig någon ”Frau” ) var medveten om vilken kategori barn och vuxna – statister givetvis – från lägret Maxglan-Leopoldskron nära Saltzburg i Österrike – som fanns med i några minut-långa avsnitt.
Om inte det är just ”sport” så vete själve fan vad det är – för vad ska man kalla det ?
Hon gillade öknar och äventyr, för övrigt… liksom somliga tyskor av idag, födda i trakten av Weissensee, Berlin – fast på 1990-talet, inte år 1902…
Om ”Wege zu Kraft und Schönheit – Ein Film über moderne Körperkultur” från 1925 är bortglömd i dagens Sverige, där den fick heta ”Kraft och Skönhet” så visades den på Palladium-biografen i Stockholm (som fortfarande finns kvar) år 1926, dvs för 100 år sen – och den innehöll faktiskt kända namn som Josephine Baker och Johnny Weissmüller, varför man knappast kan kalla den rasistisk, möjligen populistisk, men det är ungefär det hela. Tidsanda – Zeitgeist – på tyska spelar förmodligen en mycket större roll. Minst en svenska och proffs-dansös (nej, inte dansare, utan kvinna..) förekom också i den produktionen.
Därefter gjordes ”Der Heilige Berg” eller ”Det heliga berget” år 1926 – av UFA:s dotterbolag”Berg- und Sportfilm GmbH” – med en mycket tunn, men typisk handling. En yngre och en äldre manlig bergsbestigare – båda spelade av vad som dåförtiden var proffs-skidåkare – blir förälskade i en kvinna – Diotima – som förstås spelas av Fräulein Riefenstahl själv, men den yngre döds-störtar under klättring, men mystiska scener filmas, dunkla is-palats i Metropolis-stil – filmen är inte alls sevärd – men det fanns tjogtals med ”gebirgsfilme” under den här tiden – liksom det funnits ett tiotal vinter OS i Alperna. I Norge och Danmark fick filmen av totalt outgrundliga skäl heta ”En modern Eva” istället…
Direkt hedniska Ispalats och ”efter döden” sekvenser…
1927 kom ”Der grosse Sprung” eller ”det stora språnget” av en skäligen usel regissör vid namn Arnold Fanck, med Leni Riefenstahl i den kvinnliga huvudrollen, såklart. Man påstod att det skedde allehanda knull mellan regissör och kvinnlig huvudrollsinnehaverska också, men så var det nog inte… däremot gjorde Leni Riefenstahl helt autentiska klätter-scener i Dolomiterna – ibland kompletterat med inklippta studio-tagningar under den här tiden.. Arnold Fanck var förstås ledande inom ”bergsfilm” och utomhus filmande i snö..
Wärre än sjelfaste ”PIPPA Langstrumpf” fast på tyska för 100 år sen ??
RIKTIG klätterscen från tidigt 1930-tal, fortfarande Riefenstahl – i Dolomiterna, utan fusk och bara fri-klättring hela tiden…
Så följde ”Das Weisse Hölle vom Piz Palü” – en film från de franska kantonerna i Schweiz, men nu med de första flygscenerna – och det som skulle leda fram till de första fallskärmshoppen i Bergs-terräng på film – någonsin. Den filmen gjordes 1929 – handlingen var fortfarande en lika tunn, kvasi-romantisk soppa som alltid, eller en högst ”påklistrad” kärleks-historia som bara känns falsk inför den nutid som är vår – men naturscenerna och filmandet var faktiskt ”state of the art” och högst avancerat för sin tid – lika mycket som någon OS-invigning på TV av idag…
Guido Kopp, och andra seriösa historiker som studerat ”Fallet Udet” närmare, är helt eniga i sin nutida bedömning. Det skedde redan i böcker från 1998. Man har studerat hela hans korrespondens – inklusive vad han skrev till Leni Riefenstahl (de var bekanta, de spelade ju in film under minst två år tillsammans i ledande roller) och Udet hade för sin del gift sig med skådespelerskan Lo Zink, skilt sig, fått en dotter med Ehmi Bessel – en annan skådespelerska som spelade i Brechts pacifistiska pjäser, ”Der Dreigroschenoper” och mycket annat – förutom hans sista älskarinna, en viss Inge Bleyle.
17 November 1941 sköt sig Ernst Udet i huvudet, medan han talade i telefon med Inge Bleye. Bland hans efterlämnade papper fanns skarp kritik emot Herrarna Göring, Eduard Milch, så gott som hela Luftfartsministeriet och inte minst vad en viss ”Gröfaz” satt igång i form av operation Barbarossa. ”Ingelein, varför har du övergivit mig ?” skall ha varit hans sista skrivna ord – och hade hon inte gjort det, vet man inte riktigt hur det hade gått sedan. Hursomhelst var Ernst Udet knappast någon särskilt övertygad nazist, möjligen ljög han för sig själv, eller också var han politisk idiot, precis som Fräulein Riefenstahl.
Idag – anno 2026 – finns det fortfarande människor ibland oss, som tror på ”Magadan Magda” och SAP, fast det står helt klart att en sådan ideologi som detta parti fört under de sista 30-40 åren av sin existens, omöjligen kan skapa någon särskilt bra framtid för vårt eget land – lika lite som Mr Trump eller Gospodin Vladimir Vladimirovitj.
Oavsett om ”Det vita helvetet” nu kan tänkas beläget i Dolomiterna, i Cortina D’Ampezzo eller någon annanstans, har vi fortfarande kvar filmer som ”Det Blå Ljuset” från 1932 eller ”SOS Isberg” från 1933, där Leni Riefenstahl får vänslas med Isbjörnar, låg nedkyld cirka tjugo minuter i iskallt vatten – På Spetsbergen sommartid – men vid mer än 30 år fyllda – ännu mer så vid den aldrig fullbordade fantasy-filmen ”Penthsilea – Amazon-drottningen” – en film hon aldrig gjorde, trots hjälp från självaste Albert Speer – också en man som var insyltad i precis allt, men högst kritisk till sin samtid – så orkade hon till slut inte med att färdigställa ALLT hon tänkt sig..
År 1942 var hon 40 år gammal, hennes kropp var i god form, men inte ”modellsnygg” längre – för redan då fanns allt för hetsiga, sjukligt höga krav på kvinnliga filmstjärnor – och efter Olympia-filmerna och allt det andra, ägnade hon sig åt annat… Och som Jürgen Trimborn skrivit i sin biografi över henne, så var hon äcklad, svårt äcklad till och med över vissa saker hon sett och fått bevittna med egna ögon, under ockupationen av Polen, till exempel.
Själv är den Hedning som skriver dessa rader svårt äcklad av vad som pågår i Ukraina, och det faktum att EU och Europa – samt vad som skall föreställa ledande politiker – inte gör slut på just det kriget. Vad Gaza, Mellanöstern eller de världsdelar där Islam och Monoteism samt Kristendom och så vidare råder, finns tyvärr inget som helst hopp i skrivande stund…
Emellertid – den Hedning som skriver dessa rader, åker fortfarande till Berlin då och då. Där finns en hel del kreativa människor, som vi konstaterade ovan. En av dem äger en alldeles egen röd Mercedes 450 SL – i sportutförande – efterträdaren till den berömda ”Måsvinge-Mercan” från 1950-talet. Men – hon bor i Californien sedan två år tillbaka, vandrar gärna i berg, fotograferar öknar, blått ljus och mycket annat. Leni Riefenstahls anda lever, liksom hennes estetik. Och ingen av oss begår självmord för den andres eller andras skull – så fåniga är vi inte – trots att vi båda två är HEDNINGAR, Naturister och väl mer tillsammans.
Hedendomen är trots allt inte död. Inte de vilda kvinnorna heller, såhär i Disernas och Vintersportens månad..
Ägd av Hedningens Chauffös – samma bilmodell, 1975 års version (fast inte just detta exemplaret)
OCH KUNDE BRITT EKLAND, SÅ KAN VÄL FÖR H – STRECK – E VI SJÄLVA – ”KIEFERHOLTZ” – BEGRIPS…
Disablot under Kung Adils tid – 570-talet – enligt August Malmström
Disablotet har sedan urminnes tider hållits till Disernas ära, första fullmånen i Göja, Goe eller Februari månad. I år inföll Fullmånen som bekant 1 Februari och inte den 4:e, som en del fullständigt okunniga ”fornsedare” och andra skändliga små kladdsockar till New Ageare har skrivit.
Mannen på bilden ovan, en viss Guido Carinci, nu 73, bosatt i Älvsjö, och känd från offentliga svenska kriminalregister samt något som ska heta ”Addis Catering” (se uppgifter på länken här) försökte via ohederliga kommunaltjänstemän i Uppsalas kulturförvaltning och skumma kontakter i näringslivet döpa om hela arrangemanget till ”Uppsala Vintermarknad” och därigenom vålla skada genom att vara ”inkluderande” eller rättare sagt förstöra varje spår av Nordisk kultur, stolthet och oberoende.
Han har tidigare dömts i svensk Domstol och är känd också hos Polisen, vilket är föga förvånande, eftersom man har låtit Distings-marknaden på Vaksala Torg – där den återigen hålls under sitt RIKTIGA namn nu i år – urarta till försäljning av allsköns krimskrams och tingeltangel av föga eller intet värde.
Uppsala Universitet och hela den seriösa forskarvärlden har också varit representerad, på ort och ställe i Uppsala – just idag. Statsministern uppges ha varit närvarande, enligt Handelskammaren, liksom Sveriges Finansminister – och med tanke på omvärldsläget, har hela arrangemanget fått en betydligt allvarligare inramning än tidigare.
Det här handlar inte längre om ”gipskatter” från Milano, eller Polkagrisförsäljning till snoriga barn, ”fornsederi” eller någotslags hemvävd sockervadd för enstaka Hipster-kräk, latte-morsor och förbarnsligade skäggmopsar.
Distinget och Distingsmarknaden gäller vår nationella överlevnad – lika mycket som konferensen ”Folk och Försvar” i Sälen, Dalarna. Så var det i gamla tider. Så är det än idag. Först blot, och invigning. En enkel och värdig ceremoni i hela nationens namn. Sedan tinget, och de stora – och ibland svåra – beslut som ändå måste fattas – av de som verkligen fattar och har kraften att förstå. ”Många vill låta yxan gå, men få har styrka nog att hålla i skaftet” lär Gustav Vasa en gång ha sagt. Om vi byter ut St Olafs yxa mot TORS HAMMARE – så är beslutet lika giltigt för alla tider.
Vinter och allvarstid kräver VAKSAMHET – Tro inte på ”Fake News” – Försvara vårt sätt att leva !
År 2024 – när Signor Carinci – eller om det nu var bedragaren ”Cagliostro” med sina ”Schene Rariteten” – tilläts ta över, protesterade bland annat Kulturföreningen Gimle och Samfundet Särimner emot alltsammans – liksom ”Sveriges Radio” och flera regionaltidningar, inklusive ”Smålandsposten”. ”Hedniska Tankars” utsända reportrar, däremot – befann sig i ”Kungssalen” på Uppsala Slott – som sig bör – och så var det förstås även detta år, då vårt Hedniska adelskap förpliktar.
Det var faktiskt i de lokalerna som en viss Drottning Kristina avsade sig Regeringsmakten, anno 1654 – ett första Riksmöte om saken hölls just i Februari månad. Men hon smet fegt nog från sitt ansvar, svek ett helt land, blev katolik och dog mycket riktig i Rom efter att ha försökt införa feodalism i Sverige och vansköta hela landets finanser.
Ingen sörjde hennes avresa, och vi behöver nog inte sörja för alla dessa förbannade ”Carincis” som vill ”sälja på” oss hederliga invånare krimskrams, T-shirts eller billiga vikingahjälmar av plast med horn på heller.
”Är vi Redo !” frågade Handelskammaren retoriskt på sin hemsida i år – på samma sätt som ”Hedniska Tankar” ofta frågat ”Är DU redo ?” när det gällt ”det hedniska skiftet”, och bytet från Totalitära religioner som Kristendom och Islam till Asatro och Humanism…
I vårt land behövs inget främlingsvälde.
Vi behöver ingen Katolicism, ingen Krämarmentalitet.
Däremot behöver vi en stabil Regering, vad som än händer. Det är ju Valår i år, som ni säkert känner till.
Vi Hedningar gör VÅRT för folk och land – När gör du DITT jobb, kära läsare eller läsarinna ?
Mer om Disablotet kan du läsa under huvudrubriken ”Högtider och Blot” och underrubriken ”Disablot” här ovan, för det här är ämnen, som jag berört i flera år. Ursprunget till festen för Diserna, de kvinnliga ödesgudinnorna och skyddsmakterna för den egna ätten, ligger i att vid Vinterns slut börjar förråden av mat ofta tryta, och även i nutidens Sverige ser vi nu hur energipolitiken inte helt ger önskat resultat och det börjar råda akut elbrist för industrin. I gamla tider var det förstås ännu värre, för då kunde en lång vinter betyda detsamma som svält, eller minskade chanser till överlevnad, och då var det inte konstigt att livets och vårens makter anropades.
Brigid skildras oftast som ett eldfängt, rödhårigt fruntimmer…
Varför festen alls har med ”Kyndlar”, alltså ”Candles” eller stöpta ljus att göra, beror nog bara på inflytande västerifrån, och hur som helst kan man i de nordiska länderna iaktta att solljuset såhär års börjar bli starkt nog för att arbeta vid, även om kvällarna och på morgonen, och enligt svensk folktro – traderad av Ebbe Schön och andra skulle man i Västergötland vid Kyndelsmäss ha ”fästat elden med Brännvin” vilket innebar att alla i hushållet skulle ha hällt alkohol på glöderna av elden, och låtit den brinna ut tills nästa dag, då man tände den igen. Alla de ”WHAAMF!” och ”poff” samt explosioner som måste ha uppstått, var väl ett lika bra sätt att hylla Eldgudinnan Brigid som något, och det skall man också ha gjort i Norra Bohuslän, skriver han – men varifrån kommer dessa traditioner med ”Eldborgs Skål” – kan de möjligen ha kommit med kristna missionärer från de Brittiska öarna – Västergötland kristnades ju därifrån – till skillnad från Svealand, där tyskar var verksamma – eller är detta rester av Disernas och Nornornas kult…?
Vid Kyndelsmäss skulle också ljustillverkningen vara över, sa man i hela landet, och det har jag tagit fasta på. Av ljusrester har jag gjort blotljus, som alltid, och här ser ni årets produktion. Dessa fungerar lika bra ute som inne, och kan dessutom fungera som braständare (men inte pederaster !) till valborgsbål och stora eldar – man slänger bara in ett av dessa ljusklampar bland veden, för att få den att flamma i högan sky – och förutom ljusstumpar kan man ta fårtalg, bivax och gamla värmeljus för paraffinets skull och framställa dessa ljus i olika färger – vilket kanske är en hednisk hobby i sig.. Om Lärkan kom till Kyndelsmäss, flög hon aldrig högre än oxen bar sina horn, sa skåningarna, och där kunde Kyndelsmäss innebära en tidig vår – medan Västgötar och Värmlänningar insåg att ”dagen längt sig en timma i båda ändar” tills den dagen, medan Hälsingarna trodde att ”Kyndelsmässotö ger dålig skörd och ruttet hö” och nästan alla hedningar ansett att den blåst som möjligen råder på Blasisus dag, innebär blåst i flera veckor...eftersom man här i landet aldrig förstod och aldrig höll med om de katolska prästernas mässande..
Vi vet vad som kan hända nästa val – i September. Utsätts vi för fler påverkanskampanjer, är risken mycket stor att vi får ännu en svag, handlingsförlamad, S-märkt Regering, och då försvinner allt stöd till Ukraina, allt Utrikespolitiskt skydd – för från USA har vi så gott som ingen hjälp att vänta.
Europa blir lämnat åt sig självt, och med Islamister och partier som ”Nyans” och så vidare runt hörnet – Gaza eller Bromsa – men vi HEDNINGAR I NORDEN vet redan hur det går.
Det är strax dags för det som kallas Kyndelsmäss eller Candlemass enligt de kristnas kalender. Det gäller någotslags mumbo-jumbo om orörda Jungfrur eller Jungfru Maria, tror jag – men sådana fjollerier kan ingen vettig människa eller man tro på – ge mig en erfaren kvinna, det är vad jag säger – I Särimners namn, ja i Särimners namn… En sådan mänsklig klenod är säkert Josefin Skans, journalissa från Morgonposten, detta under av vederhäftighet och saklig information på nätet.
Kommersiella varianter på temat har redan fullbordats. HÅLLER MUSLIMER OCH JIHADISTER BORTA FRÅN DITT GRANNSKAP !!!
Kloka och underbara Josefin skriver – och förlåt, jag blott citerar:
Koranbränningar har börjat bli en hobby som intresserar fler och fler. Sådana aktiviteter kan dock leda till rätt mycket bråk och uppståndelse – och man vill ju gärna kunna ägna sig åt sina fritidssysselsättningar utan att det kastas sten och polisbilar sätts i brand. Låt mig därför föreslå en annan hobby du kan ägna dig åt. Den har samma – på alla sätt –värmande effekt som brännandet av en koran, men själva handlingen har en betydligt högre mysfaktor än att sätta fyr på islams heliga bok. För vad kan väl vara trivsammare än ett doftljus? Och om det är ett doftljus som avger en behaglig vällukt av bacon har det samma effekt på delar av befolkningen som en koranbränning.
Men hur får man tag på ett bacondoftljus?
Du stöper det givetvis själv!
Tänk dig – att få tända ett baconljus hemma och låta den behagliga doften sprida sig i din boning och öka trevnaden. Men du kan förstås också tända det på offentliga platser. Själv har jag funderat på en allé av bacondoftljus vid ingången till moskén på Medborgarplatsen.
– Morgonposten, 2023-01-23
”Candlemass” är förresten en HEDNISK fest från början.Kelterna firade såhär års något som hette Imbolc, ägnat åt deras eldgudinna Brigid, eller ”The Bride” som har mycket gemensamt med Freja – och för dem – på det forntida Irland – var detta också början på Våren, ett slags inledande vårblot. Här i Norden har vi alla firat Disablotet till Disernas ära – något du kan läsa mer om under avsnittet ”Blot och Fester” här ovan – men främst av alla diser är förstås Vanernas Dis, alltså Vana-disen, Freja själv – och hennes blot firades med facklor i Disa-salen i Gamla Uppsala, så där ser man… Vad Josefin Skans skriver om är inget sammanträffande, men en ”meningsfull tillfällighet” för utan att ens vara hedning hör hon blodets röst – det är så att säga en fråga om kvinnlig intuition som får henne att handla rätt, just denna årstid.
Ädel Medborgarinna. Har luktat på Oset och SETT LJUSET ! Sannerligen Sannerligen skall hon få SKÅDA SÄRIMNER !
Först gäller det naturligtvis att köpa in massor av bacon. Detta gör du enklast i närmaste affär. Håll gärna upp paketen med bacon i höger hand, och lyft dem emot skyn, så att alla – särskilt dina muslimska grannar – ser att du köpt hem massor med sidfläsk eller bacon såhär före Ramadan ! Fläsket har naturligtvis flera positiva sido-effekter, vetenskapsmän har redan konstaterat att de som äter bacon, har mycket mindre benägenhet att spränga sig själva i luften som alla dess galna självmords-bombare i Pakistan eller annorstädes… skriver Josefin. Minns också planerna på ”The Särimner Device” som Hedniska Tankar färdigställde redan för flera år sedan.
1/2 l baconfett
1/2 kg bivax
Röd vaxfärg
6 st kraftiga glasburkar som rymmer 0,5 liter
3 ljusvekar
3 vekhållare
Så här gör du:
1. Plocka fram de sex burkarna. Se till att de är rena, och håller rumstemperatur. Plocka dem alltså inte direkt från ett kallt skafferi eller från källaren.
Kapa till ljusvekarna så att de är fem centimer längre än burkens höjd. Fäst vekens ena ände i en vekhållare.
2. Ta fram ditt baconfett (som du givetvis alltid har ett litet förråd av). Se till att alla eventuella rester av kött är bortsilade.
3. Placera tre av burkarna i en stor kastrull som du fyller med varmt vatten. Därefter fyller du en av burkarna med baconfett, en med bivax och den tredje ska vara tom.
4. Ställ kastrullen på spisen och hetta sakta vattnet upp på låg värme. När baconfett och bivax fått flytande form häller du hälften av vardera i den tomma burken. Rör om ordentligt i burken med blandningen, men försiktigt, med något smalt husgeråd av trä. Sedan tillsätter du röd vaxfärg i blandningen tills du fått den nyans du vill ha.
5. Fäst nu de tillklippta vekarna i varsin vekhållare. Placera sedan vekhållaren på botten av en glasburk. Håll fast vekhållaren på botten med ett lämpligt föremål. Häll sedan på smält bivax så att det täcker vekhållaren och litet till – vaxets funktion är förstås att hålla fast vekhållaren. Låt bivaxet stelna.
Toppen på veken snurrar du runt en strumpsticka och lägger strumpstickan över öppningen på burken (snurra upp veken på stickan så att veken är sträckt och rak).
6. När bivaxet är stelt, häller du på lite till och håller upp burken och roterar och skakar den försiktigt så att bivaxet flyter ut och täcker insidan av burken. Ställ ner, låt svalna och stelna och sedan häller du på ett lager med blandningen av bivax och baconfett. Låter stelna. Därefter häller du på ett lager rent baconfett och låter det stelna. Sedan ett lager bivax, ett lager av blandningen med bivax och baconfett, och ett lager rent baconfett. Låt lagren stelna mellan varje påfyllning. Så håller du på tills burken är fylld. Se till att sista lagret består av bivax.
7. Ställ burken med dess blandning på en sval plats och låt blandningen stelna ordentligt. Sedan går du vidare med och fyller de två andra burkarna. Känner du att du har koll på saker och ting så kan du förstås fylla de tre burkarna på en och samma gång.
– Morgonposten, 2023-01-23
”THE TOOLS OF THE TRADE HAVE ALREADY BEEN MADE – AND WHAT HAS BEEN MADE, CANNOT BE UNDONE !OUR TIME WILL COME… OUR TIME WILL COME…. !
Josefin Skans avslutar sin artikel sålunda:
Jag har valt att använda röd vaxfärg, men du kan förstås använda vilken färg du vill. Betänk dock att grön vaxfärg kan leda till förvirring hos muslimer. När de ser det gröna ljuset kommer de förstås att tycka att det är fint, och dras till det – eftersom grönt för dem är en helig färg. Men ju närmare ljuset de kommer desto mer kommer de att känna doften av bacon. Ja, ni kan själva föreställa er hur förbryllade och konfunderade de skulle bli, möjligen rentav skrämda. Kanske paralyserade – ska de röra sig mot ljuset eller springa åt andra hållet?
När jag tänker efter låter det rätt kul. Kanske ska jag ska testa grönt som färg på ljusen i den där allén?
– Morgonposten 2023-01-23
Så skriver Särimners Sändebud – och tänk nu så hemskt, om någon gör allvar av det där. Jag rekommenderar det förstås inte alls, nähä då – men ingen kan hindra mig eller någon annan, från att placera ut Bacon-doftljus i ett eget hem, eller i lokaler man själv äger… Äger vi svenskar inte detta land och allt som finns däri, kanhända ?
Nej, Bävern sover ingen vintersömn om vintern – den bara stannar i bäverhyddan när det är kallt
Förutom Baltikum, är vårt land Europas starkaste Bäverfäste..
Den svenske forskaren Biurberg iakttog redan år 1687 bävrar som använder redskap och använde varann som timmerkälkar – och det beteendet kan ses än idag…
”Ska Ha, Ska Ha, Ska Ha !” lyder måsarnas och stortrutarnas envetna rop…
Nej Nej ! Det var inte DETTA slag av ”svensk bäver” det nu var tal om…
Bäver-brygd – med anor från allra första början…
En bäverhona med fyra ungar simmade framför oss – rakt vid förstäven i nästan en hel kvart, trots att vi kom roende nedströms med god fart. Till sist, då vi nästan trott att vi kört över bävrarna, dök de alla på ett givet tecken rakt under kölen, och vi upptäckte dem först, när de från åstranden alla samlades för att på ett led linje hälsa oss..
Detta bevisar, att bävern inte bara är en god och stark simmare, utan också att den kan tänka i flera led – och kommunicera med sin artfränder…
Konspiratorisk roman av en svensk komiker, med motiv stulna från Prag, mordet på Reinhard Heydrich, ”Antropoiderna” med mera. Politiska mord är nödvändiga ibland, tyvärr..
Hedniska Tankar 