För länge sedan, skriver Maria Kvilhaug på bloggen ”Lady of the Labyrinth”, som i och för sig alltid är läsvärd, men ibland alldeles för spekulativ, noterade Herodotos – han som är all västerländsk historieskrivnings fader – att två kvinnor och fem män från Hyperboréernas ytterst avlägsna land hade kommit till den grekiska ön Delos, där de framgav offergåvor i Artemis tempel, och levde där i långliga tider sedan, tills de slutligen dog. Detta skrevs år 440 innan vår tideräknings början, och Herodotos bör ha uttalat sig om händelser som kan ha inträffat omkring år 480 fK eller ännu tidigare. Hursomhelst nämner han, att Aristeas, en poet från 700-talet fK, redan hade besökt Hyperboréerna, de ”norr om nordanvinden boende”, och för att komma till deras land måste man fara över de skytiska stäpperna norr om Svarta Havet, upp längs den ytterst kalla floden Borsythenes eller Dnjepr, och där – på andra sidan de Ripeiska Bergen – skulle man finna en kall ocean vid vars kuster det fanns bärnsten, och ett folk som levde i ett land där snöflingorna var stora som ulltottar, och i strida strömmar föll från himlen.

Karta, som utvisar Hyperboréernas geografiska belägenhet – som antikens greker såg det…

Klassiska antika författare intygade senare att Hyperboréerna var ljushåriga och mycket resliga, och att de bodde nära Thule som Pytheas hade besökt, men senare tiders geografer hade betydligt dimmigare begrepp om saken, och under 1500-talet försökte lärda män under huset Tudor ivrigt bevisa, att Hyperboréerna skulle ha kommit från England, något Stormaktstidens svenskar var snabba att helt vederlägga och motbevisa. Hursomhelst, Hyperboréerna skulle allesammans härstamma från Boreas, Nordanvindens fruktansvärde gud, samt snö-nymfen Chione, som man tänkte sig som ett slags snöns gudinna.

På Herodotos tid vallfärdade unga män och kvinnor för att klippa av sitt hår, och offra det på graven till de Hyperboréeiska prästinnorna, som ansågs mycket visa, och senare, när kontakten mellan greker och hyperboréer bröts, skickade de senare offergåvor inlindade i halm till Artemis tempel på Delos, varje vinter.

Maria Kvilhaug tycker sig se Freja överallt, men vill man, så kan man träffa sin Freja till och med vid KORVKIOSKEN (se tidigare inlägg)

Nu påstår Maria Kvilhaug – inbiten gudinne-dyrkare och en forskare av det slaget som i stil med den mer tvivelaktiga och nu föråldrade Marija Gimbutas – en snacksalig Litauiska – att det bara måste vara Freja eller möjligen Frigg som var den gudinna, de två okända prästinnorna förde med sig kulten av till antikens Grekland, efter att ha utfört den icke föraktliga prestationen att ha åkt tvärs genom hela Europa, följda av bara ett litet följe om fem man. Problemet med allt det här, är bara att alla källor j-a-g någonsin läst om Herodotos spännande berättelse, inklusive de mer poulära – som hos den kände svenske polyhistorn Alf Henriksson – identifierar Skade, vinterns stora gudinna med antikens Artemis, som dyrkades just på Delos.

Delos var bara en avkrok i den antika Världen, och förresten hade jaktgudinnan Artemis ett tempel i Efesos, som skulle räknas som ett av antikens sju underverk och som var vida större. Ifall nu de två prästinnorna hade dyrkat Freja (alltså Afrodite) eller Frigg (Hera) som kvilhaug tror, eller en allomfattande modergudinna, så kunde de till exempel ha rest till Paphos på Cypern – ett ojämförligt större kultställe för just Afrodite, känt redan på 900-talet fk. eller Eleusis, där de berömda mysterierna firades, till ära för Kore, Persephone och Demeter – mycket viktiga gudinnor under den tidiga antiken allihop, och betydligt närmare Kvilhaugs radikalfeministiska all-inclusive modergudinna, ibland uppdelad i tre entiteter (Freja, Frigg, Hel)

Men – så var det nu inte. Hela tiden, Herodotos berättelse igenom, betonas detta med stränga vintrar – och Skade (eller västnordiska Skadi – modern engelska Skadhi ) var just en vintergudinna, samt en jaktgudinna – precis som Artemis. Hon jagar med pil och båge i bergen och vildmarken – det gör Artemis också. Hyperboréerna skulle härstamma från Nordanvindens gud (Skades far är vind-jätten Tjatse, som kan förvandla sig till en väldig örn – söder om Hyperboréerna bor Arimasperna, i vars land det finns väldiga gripar.) och en ”snönymf” vilket är ett annat sätt att beskriva just Skade, som alltid tänks svarthårig och inte ljushårig, då hon ju är av Jättesläkt. Skandinavien, ”Skadin-aju” eller Skades ö, och Scandia, Skåne och ”Skadanan” (det för sjöfarten skadliga Falsterbonäset, samt Skagens rev högst upp på Danmark) var allesammans uppkallade efter Skade, och kända som geografiska termer redan under antiken, både av Strabo, Ptolemaios och andra geografer.

Varför skulle man nu ha känt till allt detta redan under antiken, om det inte funnits en koppling mellan just Skade och Artemis, som man såg som paralleller redan då ? Sammanträffandena är nästan för många för att vara ren slump…

Skade som jag själv skildrade henne, vintern 2012 – på ett gammalt gravfält nära Stockholm (svarthårig och med grekiska smycken)

Dessutom finns det bevis för att Eddans version av myterna om Skade till en del var kända mycket tidigt i historien. Tjatse – vindguden vars namn är lapskt, och betyder ”smältande vatten” (som om vårvintern) betraktade en dag i örngestalt Oden, Loke och Höner, som var på resa genom den yttersta norden. De hade fällt en myskoxe, som de försökte steka över en öppen eld. Då stal Tjatse halva oxen, och Loke försökte slå till honom med en lång stång, som han tog ur elden. Stången brände fast vid Örnens rygg, men Tjatse flög sin kos med eldguden Loke, som satt fast på sin sida stången. Denna scen beskriv i Tjodolf av Hvins drapa ”Haustlang” eller Höstlång, långt före det Eddan skrevs.

På en hällristning från Lökeberget i Bohuslän ser man exakt samma scen – en fågel flyger iväg, med en lång stång utgående från ryggen, och i stången hänger en ynklig manskropp fast, tillsammans med vad som verkar vara Oxens köttslamsor. En man med fågelnäbb (det är Oden – senare i samma historia förvandlade han sig också till en örn och tog upp jakten på Tjatse ) kastar ett annat vedträ efter den bortilande fågeln, och en tredje gestalt (antagligen den fege Höner) står med händerna i byxfickorna efter vad det ser ut – han är ristad utan armar – och ser passivt på… Denna hällristning kommer från minst 1100 år före kristus, och beskriver perfekt vad som skildras i Brynjulfssons ”Edda” från islands 1600-tal – sådär 2700 år senare – men berättelsen är i allt väsentligt oförändrad. (Säg sedan inte, att Eddans myter har kraft – Bibelns historier är inte alls lika gamla)

Nja, Tjatse dräptes av gudarna till slut, men Skade – hans dotter – hennes namn betyder ”Skada” – men så skadar vintern också – ”scate” som i ”unscated” finns i modern engelska, och ”schade” i tyskan – så hennes namn kommer från det indoeuropeiska språkstadiet och är mycket gammalt – kom vandrande till Asgård, skadad och kränkt, förmäler myten.

Den jagande Skade

Det vilar alltid något argt, vildsint över Skades personlighet, som vi ska se. Hon kallas ”Ondurrdis” eller ”Skiddisen” och det är hon – snarare än vårens Freja – som firas vid det stora Disablotet i Februari, eller Göje månad. En kall vind båser när Skade talar, och hon ler eller skrattar aldrig. Också Artemis är en mycket sträng gudinna, som vi ska se – och liknar Skade till förväxling, medan Freja eller Afrodite har en helt annan personlighet. Artemis och Freja har aldrig varit samma sak, eller samma gestalt – men gång på gång ser man faktiskt direkta överensstämmelser i myterna, där Artemis och Skade faktiskt har mycket likartade historier berättade om sig.

Den jagande Artemis

Asarna fick betala full mansbot för dråpet på Tjatse (nordiska lagar innehöll aldrig fängelsestraff, kroppsstraff eller ens dödsstraff  så ofta som medelhavskulturernas generande försök till rättvisa) och Skade krävde därutöver, att de skulle ge henne en bra man att leva ihop med, och dessutom kunna få henne att skratta; eftersom hon förlorat all glädje i livet samtidigt med sin far. Den andra uppgiften löste den listige Loke. Han tog ett rep, och band ena ändan av det om skägget på en getabock (en av Tors bockar !) och den andra ”om sina hemliga ting” som det står i Eddan. Så började en vild dragkamp, och än skrek geten och än skrek Loke, står det i sagan. Då skrattade Skade till sist, och detta var den första Skadeglädjen, för kall och hård är vinterns glädje.

Vad har väl de kristna att sätta emot ? Loke vinner alltid…

Sedan skulle Skade välja sig en man, och den uppgiften löste hon själv. Eftersom rättvisa skulle råda, och ingen ogift Gud framhäva sig på någon annans bekostnad, ställde de sig alla bakom en bonad, under vilken bara deras nakna fötter stack fram…

Då tog Skade och valde den Gud som hade de vitaste fötterna, i tron att det skulle vara Balder, men det var Njord på Noatun, skeppsbyggnadskonstens Gud, som hela dagarna vadar i vatten, och därför har ovanligt rena fötter. Lustigt nog ska renlighet också vara en av de dygder Artemis sägs uppskatta – återigen en likhet. Men – Skade valde efter utseendet, vilket man aldrig ska göra med kvinnor eller män. Njord var morgonmänniska och ville vakna tidigt, men Skade tyckte om att vakna sent, som kvällsmänniskor gör, och föredrog vintern och bergen, framför sommaren och havet. Hennes äktenskap blev aldrig lyckligt, och så skilde hon sig och flyttade upp i Ydalarna, Idegranens dalar, där en kall vind alltid blåser. Också Artemis lever ensam, men lär ha haft sällskap i jägaren Orion, precis som Skade hade sällskap av sin bror, himmelsguden Ull.

En detalj i myterna om Skade jag alltid fäst mig vid, är hur Skade slutligen hämnas på Loke – när hon upptäcker att det är han, som ligger bakom dråpet på hennes far – och hur hon också låter sin vrede gå ut över Sigyn, Lokes sjåpiga hustru. Loke har bedragit Sigyn med i stort sett alla skapade varelser, inklusive Svadlifari, Asgårdbyggmästaren Mundlifaris egen häst – och resultatet blir Sleipner. På Ägirs berömda fest vågar hon inte ens komma med – kanske vet hon hur eldguden Loke blir när han dricker – utan försöker hålla god min. Skade förvandlar Lokes två söner Nare och Vale till vargar, så att de sliter sönder varandra, i Sigyns direkta åsyn – på liknande sätt förvandlade Artemis jägaren Aktiaon, så att han blev söndersliten av sina egna hundar. Nare och Vale har också med frost att göra – av frosten blir händerna nariga, och man blir valhänt. Sigyn hamnar sedan vid Lokes sida i det värsta och understa Nifelhel, och där sitter de sedan till Ragnarök. Sigyn får ständigt tömma en giftskål, eftersom Loke ligger fjättrad, och Skade har – Skadeglad som vanligt – hängt upp två giftormar över Lokes ansikte, som ständigt spyr ut etter. Artemis hälsades som befrierskan från just ormar, och i en version dödades Orion av en orm. Tillfälligheter ?

Sigyn framställs idag av vissa Amerikanska Asatroende som en hjältinna, trots att hon är urtypen för ”missbrukarhustrun” – en sån kvinna, som alltid säger ”men han är ju snäll emot mig när han är nykter i alla fall”, ”det blir bättre bara vi får barn – då lugnar han sig nog, och är inte ute med Tor på äventyr som han brukar” och till slut – allt för ofta ”att han slår mig är nog mitt eget fel – jag skulle haft maten varm när han kom hem, det sa han ju…” Den självständiga Skade, däremot – är Sigyns absoluta motsats. Skade anser förmodligen, att Sigyns beteende ger alla gudinnor i Asgård dåligt rykte, och att hon gått alldeles för långt i sin undergivenhet. Hon kan till och med ha erbjudit Sigyn och hennes avkomma bostad i Ydalarna – där vore hon säker ! – men Sigyn har som vi vet tackat nej, och är trogen Loke i alla fall – vilket skickar henne rakt ned i helvetet !

Även i verkligheten förekommer det, att vad två kvinnor kan göra emot varandra är tusen gånger värre; än vad två män ens skulle kunna tänka ut, ifall de höll på i flera år. Men Skades hat emot Sigyn, är ändå rätt oförståeligt, tills vi börjar tänka efter – vad kan det finnas för anledning till det ? Skade är självständig, och har allt vad hon behöver i sin jakt, men avundas Sigyn ändå. Utåt sett kan Loke och eldgudens maka synas lyckliga, och verka som ett vackert par – Skade vet kanske inte hur Sigyn känner sig inuti… Dessutom har hon barn – och det har inte Skade. Så när som på Freja, hennes enda dotter – uppfostrad hos sin far och helt annorlunda till sättet – kan hon kanske inte få några – och Skade hämnar sig mycket riktigt på just Sigyns barn – och låter henne själv se på medan de dör – det första hon gör…

Byst av Artemis. Från ett grekiskt original

I en antik grekisk myt skryter Niobe, en vanlig människokvinna, med det faktum att hon minsann har fjorton barn, sju döttrar och sju söner, inför gudinnan, och tror sig därför vara förmer än gudarna. Ett typiskt exempel på sk ”hybris” eller grotesk självöverskattning, som många människor idag också visar inför vinterns iskalla majestät. Men Artemis hör detta, och skjuter sina pilar från den höga och kalla vinterhimlen, och inom några ögonblick har alla barnen dött. Sjutalet – en dubblering som alltid förekommer i myterna – kan man bortse ifrån, men som vi ser motsvarar den här myten mycket nära Skades dödande av Nare och Vale.

Apollon, Artemis bror – är en solgud. Ull – Skades bror – är också en solgud. Båda skjuter med pil och påge. I en annan grekisk myt, räddar Artemis kvinnan Callisto, genom att förvandla henne till en björn. Björnar fanns knappast i antikens Grekland, men däremot vimlar det av dem i Norden, i synnerhet i Sveriges norra delar – och björnarna är Skades skyddslingar, får vi veta i Snorres Edda. Alla de här ”sammanträffandena” bildar tillsammans så många och så starka samband, att det blir ganska slående. Artemis och Skade är samma person, samma Indoeuropeiska gudinna från början, under två olika namn.. Och Artemis har inget med Freja att göra – som Kvilhaug ensam hävdar. Många andra akademiskt erkända forskare däremot – inga amatörer – tror däremot på den hypotes, jag redovisat här. Föga förvånande, trots allt..

Se upp för Skades halka i vinterns mörker !

Skade är alltså själva vintern, dess idé och princip, förkroppsligad. Precis som naturen är hon sällan helt ond, men inte helt god heller, och skall man umgås med henne, är det bäst att minnas att det sker på hennes villkor, och att hon sällan eller aldrig varit van att underordna sig människornas vilja. Det är Skade – främst av vinterns diser – som vi ärar vid det kommande Disablotet, vid vårens början och de första tecknen på Vinterns slut. För våra förfäder var Februari en kritisk tid, då de första tecknen på snösmältning och en ny vår var mycket efterlängtade – under en lång vinter kunde visthusbodar och andra förråd sina. Man hade all anledning att hoppas på Skades bistånd, och vintern gav också is och snö att färdas på, för köpenskap och handel – inte för inte var ju Njord Skades förste och ende man.

Uppgiften att Skade skulle varit Odens frilla, finns inte alls i Eddan. Den hittades på av Eyvind Skaldaspillr, eller ”Skaldefördärvaren” – han som ändrade de ursprungliga myterna, och försökte förändra dem, trots att de i fallet Skade – som vi sett – varit oförändrade i 2700 år eller mer. Oden är en mångkunnig Gud, ja den klokaste av alla, och mäkta vis. Ville han ha en frilla, skulle han inte ta vinterns kyliga brud från fjällen och tassemarken, utan välja en varmare kvinna. Inte heller skulle han lägga sig hos den hämndlystna dottern till en jätte, han själv varit med och dödat, för detta strider direkt emot Havámáls råd om att aldrig, aldrig inlåta sig med sin fiendes vän. Skade har sina fördelar, det är sant; och en god kamrat i skidspåret, och värd att dyrka för jaktlycka, om inte annat; men man bör hålla huvudet kallt, när det gäller henne..

Japanerna, förresten, har inom Shinto en direkt motsvarighet till Skade, kallad Yuki-Onna, eller snökvinnan, som också kan vara farlig att möta. Precis som Skade har hon en iskall andedräkt, och legenden om gudinnan, som inte kunde skratta, syns också i Japanernas berättelse om Amaterasu, solgudinnan, som i vredesmod gömmer sig i en grotta, efter att ha blivit kränkt av Susanowo, en Loke-liknande gestalt.

Myternas språk är trots allt universellt, och allmänmänskligt, liksom Polyteismen. I naturreligioner, och Polyteism, finns all sanning av det slaget vi människor behöver – förutom vår förmåga till konstnärligt skapande – och att driva vetenskap. Den som säger något annat, stänger en dörr till sitt eget hjärta – liksom alla dessa galna Monoteister…