Stockholms sjuka hjärta Låt mig undvika dig nu ! Fördärvad av dumhet och ondska – Bögarnas stad, det är DU !
Av städer jag känner i Världen Är du den enda, som mist allt Genom kristet folks kärlek till falskhet En blandning av surt och av salt. Genom kristet folks kärlek till falskhet En blandning av surt och av salt
Säg, ser du perversionen i natten Från någon Eritrea festival ? Med bränder, betalda med skatten På vårt Järvafält, utan moral
Stockholms sjuka hjärta Låt mig undvika dig nu ! Fördärvad av dumhet och ondska – Bögarnas stad, det är DU !
Av städer jag känner i Världen Är du den enda, som mist allt Genom kristet folks kärlek till falskhet En blandning av surt och av salt. Genom kristet folks kärlek till falskhet En blandning av surt och av salt
– En smula fritt efter Lars Berghagen, 1995 (omtolkad av Hedningen, 2024)
Ja, jag vet att detta kommer som en CHOCK för många av er läsare och läsarinnor därute – och nej – det gives fortfarande inte något tredje. Människan har nämligen två kön, som alla däggdjur, och inte tre, fyra eller ännu flera. Kön är en biologisk realitet, inte en ”social konstruktion”. Nu hör jag vrål av förtrytelse och idel hat från de flesta av er, men nu är det nämligen så – förstår ni – att jag är helt och hållet Heterosexuell, trots att det är rysligt, ja rent ut sagt förfärligt omodernt.
Är man en kladdig och allmänt jobbig, påflugen bög som Herr Gardell och Mark Leverkorv eller vad de nu heter, ja då anses man genast vara with it, extremt mycket ”inne” och intellektuell eller rättare sagt inte lektell på alla möjliga sätt och vis, men är det så att man gillar fruntimmer, kjoltyg, kvinnor, fruns eller flickor, ja då är man väldans ”ute”, anses omodern och blir förmodligen genast arresterad ifall man uppför sig lika illa som bögarna, ty Hängbröst-vänstern och Nomenklaturan i vårt vackra land vill ha det just så, inte bara denna sommar utan varje sommar som överhuvudtaget gives, och varje semestersäsong det alls finns utrymme till.
Homosexuell perversitet är som mumma i förtryckarnas mun och likt godis för överklassen, men heterosexuella ”kinks” eller böjelser, nej usch och fy, usch och fy! Ägnar sig någon – särskilt om HAN och inte ”hen” råkar vara född till man – åt något sådant, ja då skriker hela kulturparnassen och vartenda Universitet som stuckna grisar och ropar på Polisen. Själv SKITER jag fullständigt i detta, ifall någon av er därute alls råkar undra – jag har redan mordhotats och kallats ”snuskgubbe” och allt möjligt ett tillräckligt stort antal gånger, enbart för att jag likt salig Carl Michael Bellman på sin tid DYRKAR FREJA mest av allt, ity att jag faktiskt råkar vara Asatroende och Hedning, det vill jag bara ha sagt, först som sist.
Och – ifall somliga av er nu inte accepterar detta – ja då kan ni fortfarande ta och DRA ÅT HELS VITE eller Nifelhel och Svartalfaheimin, de usla Världar som finns för Nagrinden nedan, bortom och under det riktiga Hel.
Plats på scen för lite skön och Hednisk musik, och ingen djävla falsk allsång från Skansen med Pernilla, och så vidare…
Den tjugu och åttonde Juli’ I år, om jag mins, eller hur’? Den dagen var klart, stundom muli’ Med regn ur en blixtrande skur. Det var, om jag drar mig til sinnes, Den tjugu och femte, – Nå säj. – Pong pongtuli pongtuli. Nej! Nej, ve den som minnes !
– Ur Carl Michael Bellman, ”Fredmans Epistlar”
(epistel nr 31)
Bellman-dagen, efter vår store nationalskald Carl Michael Bellman, (1740-1795) brukar nuförtiden firas den 26 Juli varje år, fastän den rätteligen borde firas den 28, som i år infaller på en Söndag. I ett helt liv förföljdes och trakasserades Bellman av den sk ”Svenska” Kyrkan, som ogillade nästan allt han skrev, och till varje pris försökte förhindra, att hans poesi blev utgiven. Han var den förste, som på svenska vågade utropa ”Ja, jag är en Hedning !” i skrift, och sjunga det, säga det, och förkunna det överallt dit han kom, precis som Olof von Dahlin på Ängsö slott – han blev också förföljd och trakasserad av precis samma Statskyrka efter sina berömda ”Kalottpredikningar” och bibelparodier, där ”pigan fick av den heliga buteljen”.
De kristna tål inte humor. De tål inte, att folk driver med dem och deras döds-fixerade religion, som bara går ut på lidande och smärta, inte ens sommartid, då livet i Sverige är skönt och lätt att leva. Men Bellmans eget folk förlät honom, och inte bara det – de tog honom till sitt hjärta. Till och med vädret och hela naturen är ännu som på Bellmans tid just i år, de ”Galna Gretornas” halvdebila tjatande om klimatförändringar till trots. Jag anbefaller varmt Thord Lindés sajt ”Bellman.net” för alla dem blad er läsare och läsarinnor som vill veta allt om Bellman – för Thord Lindé är och förblir enligt mig den bästa, mest tidstrogna och exakta Bellman-tolkare som alls finns i livet, dessa dagar.
Thord Lindé har tolkat Bellman i trettio års tid nu – minst – och börjar själv likna Bellman som gammal, snarare än den vilde och urspårade Fredman (Peace man !) som han återskapade i början av sin karriär, då jag själv med största nöje såg honom på krogarna i Gamla Stan kring år 1994. Bellman är ständigt aktuell, fast få vill minnas honom. För egen del befann jag mig det här året på en båt över Östersjön i riktning Österut, men på dess däck sjöng jag ändå Bellman, i motvind och för full hals. Mina medpassagerare måste ha tyckt om det, för många lyssnade, och ingen bad mig att sluta, när jag framförde min egen tolkning av just hela epistel nr 31 – här låter jag Per Malmborg – en annan tolkare – framföra samma sång i lugnt tempo.
Livgardister — som nämns i epistel nr 31, och Tulltjänstemän – Bellman hörde ju själv till dem, och kunde också se till att ”Nordström” (som i den dubbeltydiga textraden ”Maka åt dig, Nordström ! Frun tillhör ju oss alla..” – att maka åt sig är ju att flytta, men också ”maka” = gemål.) blev gift med Ulla Winblad, eller Maria Christina Kiellström, som hon egentligen hette. De blev bekanta på 1770-talet, när Bellman själv var i trettioårsåldern, och redan gift med Sofia Grönlund, har historikerna räknat ut.
Som alla vet dog Bellman på Stockholms Slott, i Kommendantsflygeln och inte i Bysättningshäktet på Södermalm – och i yttre borggårdens Norra flygel, en trappa upp finns fortfarande ett Bellman-rum, som bara invigda får se. Där står av tradition ännu en öppnad flaska Eau-de-Vie eller billigt brännvin (”Känn där far min, känn där hans anda..” som Bellman skrev) och spriten avdunstar sakta, sakta ut i gasform, men rummet som visas upp är inte det riktiga, vilket man vet efter bevarade illustrationer. Bellman dog på en soffa i det som nu är Slottskommendantens eget kontor, och där sitter fortfarande Livgardister, då detta skrivs. Så kom de att tillhöra poetens allra bästa vänner, ja ända in i döden var de honom trogna, trots att han skrivit satirer även om dem.
Bellman kände folk av alla sorter, och han gjorde dem levande för oss. Däri ligger hans största storhet om ni frågar mig, det musikaliska arvet till trots. För övrigt var Brännvinet på Bellmans tid bara ungefär hälften så starkt som det idag svagaste i ”Bolagets” sortiment, alltså Brännvin Special kring ungefär 35 % alkoholstyrka. På Gustav III:s tid var det vanligen så utspätt att det inte höll mer än 18-20 % när det såldes på krogen, vilket förklarar de väldiga mängder som man också i ”Stora och Lilla Bergsmansexamen” kunnat inta av det – utan att förlora medvetandet. Ulla Winblad, dock – hatade på sin ålderdom allt Bellman skrev, och ville inte längre förknippas med det. Bellman själv däremot visste att ”Jofurr” är ett annat namn på Tor (se i episteln ”Glimmande Nymf” – där står mycket riktigt ”Sen jorden Jofurrs åska rönt”) och när han hela tiden anropar Freja i var och varannan Epistel, är det helt på allvar och visst inte något skämt.
Denna original-litografi över Fredmans Epistel nr 28 av Peter Dahl (1934-2019) finns ännu i Hedningens Hem. På 1990-talet, när serien (87 st!) gjordes och Peter Dahl ännu levde, kostade litografierna mer än 20 000 SEK / styck. Nuförtiden värderas de bara till 1500 eller så, därför att ingen längre vill ha dem…
Också med Sappören Fredrik Mowitz, dvs Ingenjörssoldaten vid Fältartilleriet på Ladugårdsgärde var Bellman högst bekant. Jag själv, som skriver dessa rader, har också haft en kollega vid namn Mowitz, som kunde upplysa mig om att hans förfader söp ihop med Bellman på sin tid – och det är verkligen inte alla, som kan intyga något sådant. Mowitz dog dock inte av Tuberkulos, som Bellman påstår – se den kliniskt exakta ”Lungsots-episteln” nr 30 – det var ju Bellman själv, som dog i just den sjukdomen. Läkare har konstaterat, att Bellman beskriver alla symptom ytterst noggrant, och precis visste vad han talade om – när sjukdomen går in i sitt tredje och obotliga stadium, har patienten alla de tecken, som han räknar upp i sin svarta ballad. Jag själv fick som 18-åring TBC i första stadiet, och man sade till mig att jag aldrig mer skulle kunna vistas i fält, osv – särskilt inte vintertid – men mina somrar har jag tillbringat ombord på Vikingatida skeppsrepliker, på Nordsjön, Östersjön, Dnjepr i Ukraina bland annat – så där ser man… Arméläkarna sade till mig att det bara var en vanlig lunginflammation, men så var det inte… Men, förutom några år med blodupphostningar och ständiga infektioner, har jag ändå klarat mig ganska bra. ”Från Fröjas tron, du sista vinken får” skriver Bellman, och det är fullständigt uppenbart, att Bellman själv aldrig trodde på den kristna religionen, utan ansåg sig vilja komma till Sessrumnirs salar, varken mer eller mindre.
”Bliv ej förskräckt, han blott på gravdörrn gläntar, slår den igen, kanhända på ett år”
Bellmans humor är hårdhänt, ja ibland skoningslös – men så är också själva livet. Somliga sjunger bara de gladaste, mest oförargliga balladerna ur Bellmans produktion, men så gör inte jag – så gör inte Thord Lindé, så gör inte någon ärlig Bellman-tolkare, lika väl som Fred Åkerström, Cornelis Vreeswijk och alla de andra. Jag citerar ur epistel 52, ”Till Mowitz, när hans fästmö dog”
”Så din Charlotte, min frände När till din bädd hon anlände som en fisk hon kvickt sig vände Var led en sprittning kände Jag sjunger inte mer… Jag säger inte mer…
— —
Låt nu från din syn försvinna Var skymt av din älskarinna Fly min Bror, Fly Frejas skara och din frihet ömt försvara Förr du snärjdes i en snara Nu kan du på krogen vara Sen är du fri, min son ! Sen är du fri, min son !”
Allting har två sidor, och Bellman är medveten om det. Hans utgångspunkt i tillvaron är den livssyn, som präglar Humanisten och Polyteisten, trots allt – för även om Bellman har ett slags sorg i rosenrött inom sig, överröstas sorgen till slut alltid av en vildsint humor. Ingen kan därför begripa sig på Svenskarna, eller ens resten av mänskligheten som inte erkänner eller ser dessa drag också inom sig själv, och inser det faktum, att vi på 230 år eller så, aldrig kommit förbi just Bellman..
Kanske är det därför som barn i Sverige ännu berättar Bellman-historier för varandra ?
Ursprungligen var de inte alls barnsliga, utan högst reella episoder ur Bellmans förmodade liv, även om man inte kan bevisa den historiska sanningen kring dem. En av de äldsta Bellman-historier jag hört, går såhär:
”Bellman stod en vinterdag på Lovön, utanför Drottningholm. Han var klädd i bara skjortan. Då kom Gustav III åkande förbi i sin förgyllda kaross, och han sa till Bellman: ”Tycker inte Bellman att det är kallt ?” – men Bellman svarade: ”Ers majestät, hur kan det vara kallt ? Jag har ju på mig allt jag har…”
Senare blev Bellman-historierna lite mer utbyggda. Här är en, från början av 1950-talet:
”Bellman, en Tysk och en Dansk hamnade i Paris under Franska Revolutionen. Alla tre skulle de giljotineras. Först var det tyskens tur, men fallbilan hakade upp sig och fastnade. Då vart tysken frikänd. Sedan var det dags för dansken, men av någon anledning ville bilan fortfarande inte falla. Alltså frikände de honom också, och han fick gå levande därifrån.
Så var det då Bellmans tur, men han pekade bara upp emot himlen och han sa: ”Jag har hittat felet, jag har hittat felet !” Det sitter en skruv instucken i rännan däruppe...”
Detta är fortfarande ”I Bellmans anda” – kom ihåg vad jag sade om ”sorgen i rosenrött” och Carl Michaels syn på tillvaron…
”En Trump-anhängare från USA, en Ryss och Bellman skulle en dag ställa upp i en Tv-show, som handlade om vem som kunde stanna längst inne i en stia med en ovanligt smutsig liten gris. Först gick Amerikanen in, och se – han kunde stanna tillsammans med grisen i tjugo timmar, två minuter och elva sekunder. Därpå var det Moskva-Ryssens tur. Han kunde stanna i stian under en period av tre månader, tjugo dagar, femton timmar och trettioåtta minuter blankt.
Till sist gick Bellman in, och efter tre sekunder for den lilla grisen ut, och den SKREK som så:
”De lurade mig, de lurade mig, de djävla SVT-producenterna !
Detta är värre än självaste Pernilla Wahlgren och Danny Saucedo. Om jag hade vetat att det skulle bli såhär, skulle jag ALDRIG ha skrivit på kontraktet…”
Medan SVT torgför allt som hänt, under det senaste Kungajubiléet, och hedningen som bäst funderat på om han borde agera sandsäck, kulfång eller roddare på slupen ”Vasaorden” – välj själva vilket – han är tydligen god nog för alla dessa uppgifter, efter hur det förefaller eller framstår – så kan han notera att gamla, folkkära svenska artister som Lill Lindfors och Magnus Uggla hunnit uppträda – den senare med låten ”Kung i baren” – men er Hedning kan knappast sjunga med i den melodin, ens om det blir en sista ”Allsång på Skansen” i ett fagert, men trångt Sommarstockholm…
Ironi, självdistans, inte självförhärligande…. Och även ”Bobo Viking” eller Bob Dylan kan ibland ”må lite illa”…
Och jodå … er Hedning drar sig till minnes att han som hastigast, ett helt annat år och i ett helt annat sammanhang stött ihop med just Herr Uggla, i en fullsmockad, trång bar på övre Östermalm, till råga på allt. En gammal gymnasiebekant till Hedningen – med ett utseende påfallande likt herr Ugglas – råkade genast börja skvallra och malträtera er Hedning, i avsikt att parodiera honom litegrann – men på den tiden – 1990-talet – betydde sådant föga. Det gick för sig, man kunde skratta som Kronprinsessan Viktoria, ja – sjunga med i melodin.
I norra delarna av Uppsala – där er Hedning strövat runt nära Fyrishov – inte Fyrisvall – och Svartbäcken – på behörigt avstånd från en viss Moské – liksom Gottsunda söder om Uppsalas centrum, råder för dagen helt andra tongångar. Det är snart Höstdagjämning – det är den tiden på året – och ett kompakt Augusti- och Septembermörker har hunnit sänka sig över gator och torg. Hedningen vandrar i mörkret, på de allra sämst upplysta gångstigarna, sneddar över varje liten skog och dunge – han vill ta sig fram utan att synas, han har blivit ljusskygg på gamla dagar, ja rent av klärobskyr – men inte särskilt clairvoyant.
Ett par ungdomar sitter nonchalant uppflugna på en klätterställning nära en lokal mellanstadieskola – för övrigt verkar de alltför gamla för att sitta och hänga där. En av dem är svart i hyn, han sitter på något avstånd från de andra fyra-fem, halvvuxna slynglar som de verkar vara. ”73” säger han högt och ljudligt på klockren svenska – så fort Hedningen går förbi. ”Ungefär 60″ ropar Hedningen glatt – för han är ju sextiotalist, när allt kommer omkring.
Men den svarte, okände – som talar samma språk – kommer fram emot honom, lösgör sig ur mörkret – med en bekymrad min. Och vår Hedning förstår. Det ligger något helt annat över siffran ”73” idag – det är en ålder, inte för inte året före Konung Carl Gustaf, Folke Hubertus tillträdde tronen på 1900-talet, och siffran står i det här fallet för åldern på en mycket gammal människa, kanske den äldsta ålder den unge mannen känner till – kanske så gammal hans far, farbror, farfar, morfar – äldste anhörig överhuvudtaget kom till – innan han hastigt avled, och det är därför den enda, enstaka siffran ens kommer på tal.
Dem unge – svarte – som kommer från en helt annan kontinent, ett helt annat land, sträcker fram sin högra hand till en ordlös hälsning, på det svenska sättet. Hur gammal kommer han själv att få bli ? Det är just det han undrar – det är frågan som hänger i luften denna dag – frågan som er Hedning förstås inte kan besvara.
Hedningen fattar tag i den utsträckta handen, hälsar efter svensk sed – för han kan inte göra så mycket annat. Vi byter några ord, talar om vad som hänt i några andra mellansvenska orter – det syns något i Hedningens ansikte, vid hans högra öga – ögonbrynet rycker en aning nervöst, kanske syns där antydan till en ensam tår, rentav.
För just så är det, denna dag. Er hedning gråter efter det enstaka mötet och den hälsningen, han fäller bittra tårar på gator, bussar och tåg. Vem hade kunnat tro det, vem hade kunnat ana hur mycket gråt som kan flöda ur just honom, det jubileum som inte precis var någon glädjedag ?
Gråter han också för Sudan, Libyen, Marocko kanhända – eller helt andra människor, andra saker, platser och städer – nu som förr ?
Ikonografi, som inte alls är kristen… Den kommer från det gamla Egypten, tusentals år före någon krystad christos…
Grafitti-vägg, Luleå – Muralmålning från 2020-talet…
Nu är det förstås inte exakt Khalid Albaih statstelevisionen talar om, morgonen den 17 September, 2023 – då er hedning ser det aktuella programmet på sin egen ägandes Televisor, som de säger i Ryssland – ja – sin TV. Det är en helt annan Sudanesisk konstnär – också med ett Arabiskt och Muslimskt namn, som flyttat från Norge till Luleå, Sverige av alla platser, och som sakta, sakta och subtilt vill undervisa oss i skillnaden mellan Norska och Svenska, bland annat – utan att börja sjunga – för ord och satsmelodi kan bli märkvärdigt sjungande, särskilt om en svensk skall försöka tala norska.
Han försöker sig just nu på jämförande stilstudier, berättar man – och undersöker hur man möjligen kunde måla på ett genuint Afrikanskt sätt i Luleå, genom Etiopisk kyrkokonst – huvud med vad som verkar vara änglavingar – men som i själva verket är något helt annat. Bevingade genius fanns i det gamla Rom, och i det Antika Egypten också.
Programinslaget avslutas med en bild av en astronaut på en husvägg i Luleå, omgiven av något som verkar vara folk-konst, närmast gammal norsk bondekultur, kurbits-måleri från Dalarna, kanske – och en annan tavla av samme Sudanesisk-Etiopisk-Norsk-Svenske konstnär från Luleå – en tvekande man, med mörka solglasögon och ett mycket anonymt utseende överst på tavlan, nedanför vad som verkar vara ett Automatvapen i blått – på gul botten – närmast Ukrainas eller Sveriges färger.
En politisk symbol, naturligtvis – något att samlas kring och betrakta på flera plan än ett, denna dag då nästan inget i Världen är sig likt – och då redan bildkonsten, det fria ordet – ja hela kulturlivet i sig blir det enda vapen vi har att ta till, för att nå ut med ett fredens och fridens budskap – oavsett vilka vi är och kommer ifrån, oavsett ras, kön, tillvaro – det allmänmänskliga i att finnas till, i att få vara och leva – på den Jord och i den tillvaro där vi befinner oss.
”Cogito, Ergo Sum” sade den franske filosofen Descartes på sin tid.
”Världen är allt som är fallet” sade Wittgenstein, en tysk filosof.
”Cogit, Humanus sum” – Jag Tänker, alltså är jag en Människa – säger er Hedning för dagen – det har naturligtvis sagts förr, det kunde ha sagts på ett bättre sätt – men som Europé, Etnisk Svensk, ”Världsmedborgare in spe” eller väldigt begränsad, ja småstadsmässig i ”hooden” säger han inte mera. Inte i dag.
Han minns också vad all den bildkonst han sett påminner om, och en man i hans egen släkt som också blev konstnär, fastän motvilligt – med ett väldigt linjärt bildspråk, närmast affiscchmässigt, i klara och tydliga färger, från ett liv som varade från 1932 till 1997 – men det går inte att göra rättvisa åt det ämnet, den personen för just denna dag – på gott eller ont.
Hedniska Tankar 