Månadsarkiv: augusti 2024

Profilbild för Okänd

Nu jagas det BJÖRN i Riket – och antalet ”SKJUTNINGAR” ökar de också… (repris från 2023)

av

Nu är årets Björnjakt igång, enligt vad dagspress och media försäkrar oss. Inte mindre än 649 vackra och vuxna djur får skjutas, av en björnstam som enligt de senaste verifierade uppgifterna från Naturvårdsverket totalt omfattar kanske ca 2900 individer totalt. Detta innebär att det är helt legalt att skjuta bort ca 22 % av det totala beståndet, och om det sker, skulle det innebära en total kollaps för hela stammen inom några decennier – och att björnen helt försvinner som den allra störste av våra ”fyra stora” rovdjur i Sverige – men nu är det inte så vidare sannolikt, att detta kommer att hända alls.

För det första är det licensjakt på björn det gäller, för det andra är den jakten hårt reglerad av NRV och övriga myndigheter, och för det tredje förekommer knappast någon tjuvjakt, utom bland samer och därmed likställda. Vi skall inte – repetera inte – göra oss för stora illusioner om sk ”Tornedalingar”, ”Ljusdals-bor” eller såkallade ”Naturfolk”.

SORG råder vid Övre Ljusnan, och kring Ljusdal med omnejd. Björn, 32 säger: ”DESSA DJÄVLA AMATÖR-SKYTTAR”

Man har redan hunnit avrätta 166 djur av hela tilldelningen, för jakten måste vara avslutad i alla län senast 1 Oktober, och därefter skall björnarna få vara ifred i sina Iden. Så har det varit ända sedan de gamla Landskapslagarnas tid, sedan vikingatida lagar som de i Norska ”Grágás” och alla lagsamlingar man alls känner till. De Nordiska folken har respekterat björnen – och det enda undantaget utgörs av just Samerna, som praktiserade Vinterjakt, och dräpte björnen vid dess Ide efter att ha väckt den. Något osportsligare får man leta efter, och även 1800-talets storjägare med den invandrade Engelsmannen Llewellyn Lloyd i spetsen kopierade denna lapska jaktmetod.

Såhär gick det till att jaga björn på 1830-talet – men så gör man inte nu…

Utom när ”Pappa Gävleborg” 40 år, och hans son på 15 helt KLANTAR TILL DET – Vad hade de alls i björnskogen att göra ?

Till Llewellyn Lloyds försvar skall sägas att han även blev folklivsforskare, och såg till att dokumentera såväl det etniskt svenska som det lapska eller samiska folkets vanor. Och till samernas försvar skall sägas, att de långt in på 1800-talet jagade björn enbart med hjälp av björnspjut – de var alltid försedda med en handliknande slida av renhorn, som den yrvakna björnen lät sig luras av, och bet tag i eller drog undan med ena ramen.

Möter man en nyvaken björn vid idet om vintern ENBART med ett vapen som det här, är det i alla fall SPORT – För då har också björnen en ÄRLIG CHANS !!

Om allt detta och ännu mer kan ni läsa – utförligt skildrat – under rubriken ”I Naturen” ovan – där den Samiska och även Finska samt Nordiska Hedna Björnkulten finns närmare beskriven – för alla cirkumpolära folk har i stort sett dyrkat och vördat björnen, lika ofta som man behandlat den med allra största grymhet. Ainu-folket på Hokkaido i Japan hade också sin ”Björnfest” och sin ”Björnkult” precis som Samer och Nordbor – och så även Nordamerikanska indianer, som dyrkade björnen som gudom eller andligt väsen de också.

Problemet är bara, att Ainus – som visst inte är genetiskt närbesläktade med något annat folk, utom just Asiater – det visar moderna DNA-studier med all önskvärd säkerhet – förstås lät fånga in björnungar och föda upp dem i trånga burar hemma i sina byar, och när björnen var stor nog, åt man upp den efter att ha strypt eller stuckit ihjäl den under rituella former, och så kan ingen björn få leva eller tillbringa sina dagar, eftersom björnar mår bäst av att leva i frihet. Llewellyn Lloyd gjorde precis samma rön, ty han blev amatör-björnforskare och födde upp smånallar, direkt tagna ur de iden där deras mödrar dog, och det gick inte alls bra när björnarna blev stora – man måste skänka bort dem, försöka hålla dem i hägn eller ta livet av dem återigen, så det blev ingen vidare framgångsrik naturvård alls.

Llewellyn Lloyd lät sig – likt en engelsk Lord – åtföljas av sina tama björnar, varhelst han gick…

Det blev en lika dålig ”Naturvård” som den våra Björnjägare utför idag…

 

Misstaget den nutida ”Viltvården” gör när de släpper diverse mindre kloka ”licensjägare” och till och med tonåringar lösa i skogen är att man förstås ägnar sig åt troféjakt – alla vill åt de verkligt stora, kapitala björnhannarna – men man skjuter också bort vuxna honor i fertil ålder, som det förstås finns många av. Björnungar skjuter man däremot naturligtvis inte – smånallar finns inte i vår svenska natur under hösten – men däremot ungbjörnar eller ”fjolårsungar” som följer sin mor ett extra år – för så kan det ofta gå till i björnarnas värld.

För övrigt k-a-n det också vara så att två eller till och med fler vuxna eller halvvuxna björnar övervintrar i samma ide – och hände detta under en gammaldags jakt med snövinter, så blev där sannerligen liv i luckan. Llewellyn Lloyd och andra björnskildrare har berättat hur björn nummer två oväntat kom rusande – väck ej den björn som sover ! – och slog omkull den förste jägaren – björnens första reaktion är då att bita honom i ansiktet eller över huvudet – med skalpering eller ansikts-skador som följd. Det var just detta som hände i Ljusdal nyligen. Björnen har en mans vett, men tre mans styrka, säger ett gammalt svenskt ordspråk, och det krävs flera skott eller många kulor för att fälla honom. Första skottet dödar som var och en förstår inte alltid, särskilt om det tar illa.  Den förvirrade 15-åringen i Ljusdalstrakten försökte slå björnen i huvudet, men blev biten i handen. Björnen valde rätt. Den såg den mindre, halvvuxna människan som ett mindre hot, men fällde den större, som hade ett gevär.

 

”En misslyckad björnjakt” av den Norske Konstnären Theodor Kittelsen

Björnar är inte dumma. De vill överleva, och de borde ha rätt att försvara sig själva, precis som vi etniska svenskar när vi råkar ut för ”skjutningar” vilket händer allt oftare och oftare nuförtiden.

”Joru nalle. Det tar lite tid innan Achmet, Ismet och lille Mohammed lär sig skjuta på oss, men snart har vi det kriminella människoslöddret här i skogen också… ”

 

Vad händer då, när man tar bort fertila björnhonor i lämplig ålder och stora, kapitala björnhannar ur skogen ? Kom ihåg, att Naturvårdsverket ökar sina ”tilldelningar” undan för undan, år efter år, i och med att nöjesjakten på björn – för det är för det mesta sådan det är fråga om hela tiden ökar och ökar- och med det också antalet oansvariga eller olämpliga jägare, som sannolikt aldrig skulle ha haft ”licens” eller ”tilldelning” i alla fall.

Björnkött kan förvisso ätas, men det är ganska svårsmält, och inte särskilt populärt på menyn. Inte heller björnfällar att ha hemma framför öppna spisen representerar något större värde, och man behöver inte vara någon ”Galen Greta” för att inse att det inte finns något större ekonomiskt värde i björnprodukter, och björnen är heller knappast något jaktbart vilt som älg eller kronhjort för svensken.

Det har blivit en ”övertro” på att det skulle vara bra att jaga björn. NRV har gett efter för Samiska påtryckningar, precis som vanligt – för industriell ren-näring och bevarande av naturen låter sig icke förenas. Samernas gamla respekt för björnen, när björnar jordades i särskilda ”björnbegravningar” långt upp i fjällen – som Ossian Elgström skildrat i sina nu museala målningar – är borta för länge, länge sen. Samerna i Sverige är inte ett enda dugg ”förtryckta”. De är INTE ett naturfolk, men vallar ren i hundratal och tusental med snöskoter. Det enda de stora renägarna bryr sig om är snabba cash, inkomster, pengar… Och ”samebyarna” där icke renägare knappt har rösträtt på något ”sameting”  är inga idylliska små samlingar av kåtor längre – utan en sken-demokrati. Utom i Greta Thunbergs fantasi, och media-propagandan, såklart.

När de stora hannarna försvunnit, vad återstår då ? Jo – allehanda ”ungbjörnar” eller fjolårsungar, som desperat försöker upprätta nya revir, med så många honor de kommer över – eller kan behålla. Dessa ”problembjörnar” söker sig ofta till städerna, till människoboningar, sopcontainers eller vad som helst där de kan hitta föda.

I USA har ungbjörnar setts vandra in på Seven-Eleven för att hitta föda. Man har förlorat kontrollen över populationen – och så återstår bara skjutglad ”rovjakt”..

Björnar är allätare, och de vandrar. De är snart sagt lika intelligenta som oss, men om vi slutar nöjesjaga – och håller ned jakten till ett absolut minimum under noggrann kontroll – vad händer då ?

Jo, erfarna gamla hannar och erfarna gamla honor finns kvar i de stora, etablerade björnreviren – och då kan ungbjörnarna para sig mindre ofta, eftersom de äldre björnhannarna agerar ”poliser” på sitt eget sätt – och slår ihjäl de ungar som inte visar sig livskraftiga, eller som inte är deras. Gamla björnhonor kan värja sin avkomma, och får inte för många kullar, eftersom inga  nya björnar kommer till…

Ungefär som i människovärlden, alltså – men något primitivare.

Enligt svensk folktro skulle björn och människa aldrig beblanda sig, utan gå ur vägen för varandra – och det stämmer också. Ser en björn en människa, flyr den oftast, och den sätter sig sällan eller aldrig till motvärn, med mera än att den blir jagad, och inser att den måste försvara sig om livet är den kärt. Så gör också de flesta svenskar, skulle jag tro. I Dalarna och Hälsingland gjorde kvinnorna ofta så att de visade arslet för björnen, ifall de nu alls såg till en björn uppe på fäbodarna – och de tjoade och skrek. Björnarna gillade inte all denna ADHD-HBTQB uppvisning från mänsklig sida, utan sprang klokt nog till skogs.

Det är inga björnar som bedriver organiserat tiggeri utanför våra Livsmedelsbutiker.

Inga Björnar har setts bränna koranen ännu, och ingen björn i Riket har ertappats med att sälja knark till skolbarn.

Björnar genomför inte ”skjutningar” som alla Yash-Wagdahs och Mohammeds likt ”den Kurdiske Röven” och alla hans ”nätverk”

På det hela taget uppför sig den Svenska Björnstammen ganska anständigt, ja bättre än människorna.

I Ryssland jagar Nomenklaturan och de nyrika – Putintrogna eller ej – björn med AK 47 från Helikopter.

Varje land får det slags björnar de förtjänar, men låt oss inte förenkla alltför mycket, ty då fastnar vi lätt i Thunbergeri…

(Seriestrip från ”The Church of the Subgenius” – se rubriken ”Adiafora” här ovan)

Profilbild för Okänd

I vilket Sigtuna Kommun försöker skapa lokal identitet med hjälp av gamla mynt

av

Den svenskfientliga och Sverigefientliga ”Kulturpolitik” som bedrivs av Sveriges Regering, Kommuner och snart sagt alla andra myndigheter är inte homogen, och inte lika dålig överallt. I några enstaka fall händer det, att man försöker ta vara på den lokala identiteten och historien, och kanske är det så som det gamla svenska ordspråket optimistiskt förkunnar: ”Alla sätt är bra, utom de dåliga !”

Detta mynt kan avbilda Sveakungen Björn, som Regerade på 830-talet, vilket skulle innebära att det är den äldsta avbildningen av en svensk kung vi alls känner. Flera Sveakungar har hetat Björn, liksom Björn på Håga och Björn Järnsida. En del historiker tror också att detta var en och samma Sveakonung.

 

I Sigtuna Kommun försöker man nu ta tillvara utseendet på gamla mynt, och placera dessa i form av ny-gjutna lock till avloppsbrunnar på Stora Gatan, som sedan urminnes tid har lett genom centrala Sigtuna ända sedan handelsorten grundades på Vikingatiden. Detta är en positiv nyhet från Februari i år, som nu först i Augusti uppmärksammats av Svensk Byggtidning, vilket är på tiden. Initiativet borde följas av fler kommuner i Sverige.

Skulptrisen (inte skulptören, som det helt felaktigt står i Byggtidningens artikel – det gäller en kvinna, alltså en skulptris ) Annie Winblad Jakubowski har utformat minst tre myntsidor i större format, som gjutits i järn vid Tierps järnbruk i Uppland. Andra myntorter i Sverige borde följa efter, även om de inte uttryckligen kan ”svara med samma mynt” som det heter.

Det första brunnslocket är gjort efter ett mynt som slogs i Sigtuna för kung Olof Skötkonung. Det präglades i Sigtuna mellan år 995-1005 och är ett av Sveriges allra första egna mynt.

Det andra brunnslocket är gjort efter en av förlagorna till den tidiga svenska myntningen, präglat av myntmästare Godwine i London för kung Ethelred II mellan år 997-1003. Godwine kan även ha varit verksam i Sigtuna eftersom han står skriven som ansvarig myntmästare på ett av kung Olof Skötkonungs mynt. Förlagan hittades i Sigtuna.

Det tredje brunnslocket avbildar som sagt Kung Björn, och det är visst inte så att ”man inte vet vem denne var” som Sigtuna Kommun skriver – emot bättre vetande. Björns existens är belagd inte bara av myntfyndet, utan flera olika oberoende källor, bland annat Ansgarkrönikan, och att han var en verklig regent, framgår också av folktraditionen.

Myntet hittades på Sigtuna Museums egen tomt och kan mycket väl vara från tidigt 800-tal, eftersom det händer att mynt tappas och hamnar i yngre jordlager av okända anledningar – detta är vanligt inom svensk och Nordisk arkeologi. Originalmyntet är gjort av försilvrad koppar, och innehåller namnet ”Björn” skrivet med runor, vilket tyder på dess höga ålder. Runor förekommer vanligen inte på andra tidiga svenska mynt, där kungar avbildas – och fyndet är helt unikt – vilket tyder på att det kan vara det äldsta i sitt slag – och ett av de allra första svenska mynten.

Är detta det äldsta myntet i Sverige – eller präglades det först under sent 900-tal som ett minne efter Olof Skötkonungs anfader och grundaren av Björn Järnsidas ätt, som Olofs samtida helt säkert kände till och kom ihåg ? Det finns olika hypoteser, och sanningen är ännu inte helt bevisad – men vi vet att detta mynt är helt unikt…

Profilbild för Okänd

Hur Kalmar Kommun MISSKÖTER sitt historiska arv

av

I Norge, Danmark och andra länder är man stolta över det egna landets kultur och historia. I Sverige däremot, gör Regering och Kommuner gemensamt allt för att omintetgöra och förminska de etniska svenskarnas kulturella identitet. Ett exempel – av många – som kommit fram den sista tiden är historien om Museibåten Aluette i Kalmar, som sänktes i Kalmar hamn år 2019. Nu hotar en av Kalmar Kommuns största sevärdheter att gå under till följd av vanvård, enligt vad statstelevisionen SVT befarar i en artikel, som publicerades för några dagar sedan. Kalmar Kommun ger inga bidrag till föreningen Aluette, som i mer än 25 år har vårdat och seglat kopian av Kalmarbåten, och man kan verkligen fråga sig vad det är för slags personer, som tillåts styra och ställa i Kommunens Kulturnämnd.

Risken finns, att skeppet helt förstörs och kommer att huggas upp, ifall den kommunala kulturpolitiken i Kalmar med omnejd tillåts fortsätta som nu – man får hoppas att folkliga protester kan ändra på saken…

Varför vill Kalmar Kommun förstöra vackra skepp som det här ?

Profilbild för Okänd

Forsaringen nytolkad av Stockholms Univeritet

av

Det är nu accepterat att Forsaringen – som sitter på en kyrkdörr i Hälsingland – är tillverkad under 800- till 900-talet, och att den bevarar lagtexten från ett hedniskt Vi i en ursprunglig form. Den hör alltså inte hemma i en kyrka, men i ett hedniskt gudahov.

Ekonomiska historiker har kommit fram till en liten, och subtil men avgörande tolkning av runtexten, som behandlar överträdelser för den som vanhelgar ett Vi. Den nya tolkningen av järnringens inskrift lyder som följer:

En oxe och (också/eller) två öre (i böter) till ”stav” för att återställa vi i gillt skick första gången; två oxar och (också/eller) fyra öre för andra gången; men för tredje gången fyra oxar och (också/eller) åtta öre; och all egendom i kvarstad, om han icke gör rätt för sig. Det som folket äger att kräva enligt landets lag, det blev förr stadgat och stadsfäst. Men de gjorde sig detta, Anund i Tåsta och Ofeg i Hjorsta. Men Vibjörn ristade.

Allt detta enligt vd Stockholms Universitet nyligen publicerat. Värderingen av silver och oxar anses ligga i linje med vad som var vanligt, över hela den Europeiska kontinenten, och visar att Hälsingland inte alls var någon isolerad landsända. Landskapslagar, nedskrivna 400 år senare har exakt samma lydelse, vilket visar att ingenting ändrades av inställningen mot helgedomar när kristendomen kom, och att de kristna ingenting tillförde när det gällde sveafolkets urgamla känsla för lag och rätt. Det visar på hur stark traditionen runt lagarna var, och att Vikingatidens samhälle ingalunda var någotslags anarki, utan tvärtom lika avancerat och lika lagbundet som vårt eget, vilket är en anmärkningsvärd upptäckt.

Två öre silver var ungefär lika med nio stycken arabiska silvermynt, Drhemer, som importerades i stort antal, och summan motsvarar minst 100 000 kronor i böter, enligt vad numismatiker räknat ut. Störde någon den hedniska gudstjänsten i ett Vi för andra gången fick den personen betala Fyra öre, eller omkring 200 000 kronor i dagens penningvärde, och slutligen 400 000 kronor och så tog man den individens egendom i beslag, om det skedde en tredje gång. Detta var lagar, ristade i järn och stål !

Och – folket hade rätt att kräva detta och att få utöva sin Asatro oinskränkt, utan kristen påverkan – vilket Lagtexten klart och tydligt omtalar.

Borde inte vi Hedningar som lever idag, ha rätt att få kräva samma sak, enligt urgammal lag och hävd ?

Redan namnet ”Vibjörn” kan vara namnet på en lokal lagman eller ”Vivari” – en hednisk Vi-väktare av den sort som nämns på Rökstenen. Det visar, att Asatron var fast etablerad, och hade en fast struktur med utsedda företrädare i varje härad, den var visst inte någon ”gårdsreligion” med ”lokala variationer” eller någon ”sed” som en del mindre vetande personer tror – utan minst lika väl organiserad som någon senare kristendom – vilket också måste uppmärksammas.

Bråkiga kristna eller muslimer tolererades helt enkelt inte i det hedniska Hälsingland, och så var det i hundratals år.

Måtte dessa lagar återinföras i vårt rike, och må all kristendom, Monoteism och Islam försvinna från hela Sveriges Land !

 

Profilbild för Okänd

”Svenska” Kyrkan har gått på pumpen – DET HEDNISKA SKIFTET är snart här…

av

Snart kan de kristna i vårt land inte fortsätta med sina eviga lögner längre. Det blir slut på hela jesus-köret och jehova-tjatet. Den såkallade ”Svenska” Kyrkan eller rättare sagt den Evangelisk-Lutheranska andliga ockupationsmakten tappar fler och fler medlemmar. Snart är det Hedniska Skiftet – eller den tidpunkt, när mer än 50 % av invånarna och det stora folkflertalet i vårt land inte längre är kristna – ett ovedersägligt faktum, och då finns det ingen återvändo längre. All tillgänglig statistik visar, att Hedendomen har kommit för att stanna. Detta år har man inte vågat publicera några siffror över hur det ser ut i landets län, kommuner, stift och församlingar. Istället försöker man sopa sanningen under mattan, ljuga, hymla och släta över med hartassen. Men – sanningen går inte att dölja. De kristna har redan förlorat.

FAKTA talar ett tydligt språk.. Det här kan de kristna inte förneka…

Siffror från 2023 visar att bara 52 % av befolkningen alls vill ha med denna påstått ”Svenska” Kyrka eller ökenreligionens anhängare att göra, och 48 % har redan hednat sig ! Detta betyder, att vi inom en mycket nära framtid eller högst 2-3 år från nu kommer att ha en HEDNISK MAJORITET i riket… I morgon blir det slut på Monoteisternas enfald, och i stället kommer Polyteismens mångfald härska över vårt land…

 

Fram till Juli i år har 17 368 personer låtit hedna sig, och fler lär det bli innan året är slut. De som vunnit sin frihet slipper att betala den straffskatt, lögnaktigt kallad ”Kyrkoavgift” som uppgår till flera procent av realinkomsten, och som gör att varje individ förlorar en miljon under sitt arbetsföra liv. Om du som läser det här inte redan är Hedning, så tycker vi här på Hedniska Tankar att du ska ta dig en rejäl funderare. Tror du alls på gud – och varför ska du ge bort en hel miljon av dina egna pengar, när du och din familj och inte minst dina barn kunde ha bättre nytta av den ?

Använd denna händiga blankett, och GÅ GENAST UR ”Svenska” Kyrkan du också – det sparar du pengar på – och du vinner din frihet i andligt hänseende ! Fakt visar också, att mindre än hälften av den såkallat ”svenska” ökenreligionens utövare egentligen tror på JHVH, Allah eller ”gud” som han ibland också kallas. En mycket stor procentandel – så mycket som 30 % eller mer – av medlemmarna är faktiskt Agnostiker eller Ateister, och alltså med bara av slentrian eller gammal vana. De väntas snart gå ur de med, i takt med att Asatro och Hedendom ökar i antal över hal landet.. Vid Statskyrkans upplösning år 2000 var 88% av svenskarna fortfarande fångade i kristendomens garn, men nu inser allt fler och fler av oss att denna kyrka bara blåser oss på pengar, och att den inte alls ger något ”evigt liv”. På 23 år har 36 % gått ur, och minst 30 % eller mer kan väntas gå ur inom kort. Det enda eviga som finns här, är Sveriges folk, Sveriges land och dess sanna tro – Asatron !

 

Profilbild för Okänd

UNDVIK samröre med Homosexuella Apor från Afrika – Annars kan du bli ALLVARLIGT SJUK…

av

De såkallade ”Apkopporna” eller Mpox som de också kallas, sprids nu över Världen från Afrika, och från Homosexuella män på den kontinenten. WHO, eller World Health Organisation har utlyst ett internationellt nödläge. Först av allt har sjukdomen – föga förvånande ! – kommit till Stockholm, den första stad utanför Afrika och det första samhälle i Västvärlden som smittats ned. Man vet att det är en individ som tagit sig in i vårt land direkt från Afrika, där individen haft samröre och sexuell kontakt med sjuka personer. Nu får hela vårt samhälle lida för denna enda individs perversa lustar…

Sjuka samhällen med sjuka ideal skapar SJUKA individer… De sprider SJUKDOM till de förut friska…

Den variant av mpox som nu sprids i Afrika, kallad klad 1, tros vara både smittsammare och dödligare än varianten klad 2, vars spridning tog fart 2022 och som även är väl etablerad i Sverige. Man vet att sjukdomen uppstod när människor och apor började beblanda sig med varandra, och ap-virus spreds via sexuell kontakt över till människorna..

En oroande faktor är att klad 1 lättare kan spridas vid ALL nära kontakt, och inte som den tidigare varianten främst vid sexuella kontakter. Viruset kan överföras från mamma till barn och misstänks ha orsakat ett stort antal missfall och dödfödslar. Utbrottet av klad 1 upptäcktes först i Kongo-Kinshasa men har spridits till närliggande länderna Rwanda, Burundi, Kenya och Uganda. Enligt WHO har mer än 14 000 sjukdomsfall samt 524 dödsfall rapporterat hittills i år. Men mörkertalet tros vara stort.

Nu är denna sjukdom på väg till Sverige i rekordfart, och trots detta har våra myndigheter inte stängt gränserna och infört karantänbestämmelser för resande från Afrika, vilket borde vara den första åtgärden för att skydda etniska svenskar. Tills vidare – och för all framtid – är det bäst att undvika all närkontakt med Homosexuella Apor ifrån Afrika, oavsett var och när ni kommer i kontakt med dem – eller riskerar att göra det…

SLUT PÅ APKONSTERNA, KÄRA STOCKHOLMARE !

Profilbild för Okänd

Måste Bob G Lind ”Ta ned skylten” ?

av

Ales Stenar är en av de hedniska kultplatser, som borde ha UNESCO-status trots den uttalat Sverigefientliga linje, som ”Svenska” Kyrkan och vår nuvarande Regering driver. Rökstenen i Östergötland och Uppsala Högar – ett viktigt minnesmärke för Asatroende från hela Världen – tillåts inte heller få UNESCO-skydd, därför att kyrka och stat i Sverige vägrar att gå med på det, men det måste vi – den hedniska folkrörelsen i Sverige – snart nog ändra på. Samfundet Särimner har till exempel drivit frågan i många år.

All bevisning tyder på att Ales Stenar INTE kommer från Vikingatiden, utan att det var en alltigenom hednisk anläggning, med astronomisk innebörd. En gigantisk kalender liksom Stonehenge, skapad i sten…

Sedan länge finns det en pågående debatt bland forskare om Ales Stenars ålder. Statens Fastighetsverk vägrar att gå med på att stenarna skulle ha rests innan 800-talet enligt vår tideräkning, trots att det finns massor av bevis för att de måste vara mycket äldre än så. Fastighetsverket och Polisen i Sverige har börjat trakassera och förfölja enskilda etniska svenskar, bara för att de haft den åsikten att monumentet är äldre än 800-talet, och att det gömmer en astronomisk kalender. Speciellt den ökände föreläsaren och amatörarkeologen Bob G Lind har varit mycket illa utsatt, och fått vitesföreläggande, böter och mycket annat, enbart därför att han på en skyddad plats satt upp en skylt om Ales Stenar, bredvid Fastighetsverkets officiella skylt.

Fastighetsverket har nu begärt handräckning av Polis, och satt ut ett ”sista datum” då skylten ska rivas. Skylten kommer att monteras ner den 27 augusti klockan 8. Vi får hoppas, att omkringboende i området och hela Skåne kommer att infinna sig för att PROTESTERA emot Myndigheternas absurda tilltag. Om inte annat, kunde man starta en penga-insamling för att resa en ny skylt, med SAMMA ordalydelse och utformning som den gamla. ”Hedniska Tankar” har redan besökt och studerat skylten vid ett Midsommar-blot i Nordiska Asa Samfundets regi, och vi har inte funnit några som helst vetenskapliga fel med skylten, eller något störande i dess placering bakom ett stort hagtornsbuskage, på behörigt avstånd från Monumentet.

Uppenbart är att detta beslut inte är grundat på att skyltarna är till skada för naturen, då det finns andra skyltar bredvid. Det måste således handla om att inte någon annan uppfattning än ”den officiella dateringen” får spridas.

Redan 1976 var det känt att Ales Stenar hade en kalendarisk funktion, eftersom lokalbefolkning observerade solens läge vid Midsommar. Under många år har sedan Bob G Lind gjort observationer av solens upp- och nedgångar relaterat till stenarna. Han har konstaterat att soluppgången vid vintersolståndet den 22 december sker över den sydöstra stävstenen och att solnedgången vid sommarsolståndet sker över den nordvästra stävstenen.

Professor Märta Strömberg finner det troligt att stenarna är resta under järnåldern – men utesluter inte att de kan vara så gamla som från bronsåldern, och även den kände forskaren John Nihlén visste på 1980-talet att berätta följande:  ”Ales stenar är inte som andra skeppssättningar från järnåldern ett monument över någon hövding, eftersom någon grav aldrig påträffats i området.” (Det är inte helt sant, eftersom en enstaka stendös finns ca 300 meter längre bort åt nordöst, men den har inget med Ales Stenar som sådana att göra)

Foto:Melker Dahlstrand

Två amerikanska vetenskapsmän, James T. Carter och Vincent H. Malmström anser att Ales Stenar redan restes under stenåldern, precis som Stonehenge. Den internationellt högt renommerade geologdocenten Nils Axel Mörner har efter studier fastslagit att skeppssättningens stävstenar är av kvartsit med ursprung från Brantevik, och det faktum att de inte har några runinskrifter eller ristningar intill sig skulle eventuellt kunna tyda på att de är från en ålder innan det fanns något skriftspråk, men då jordbruk redan var infört, och det var av helt avgörande betydelse att hålla reda på kalendern, solens upp- och nedgång, samt tidpunkter för sådd och skörd. Bob G Linds sakliga observationer om stenarnas förhållande till solen har heller aldrig kunnat motbevisas – i alla fall har INGEN – allraminst Fastighetsverkets eller Svenska Statens företrädare har kommit att publicera några motbevis.

Internationellt erkända tidskrifter som Archaelogical Discovery och Journal of International Astronomy and Astrophysics har också publicerat Mörners datering, som fastslagit att Ales Stenar måste vara från 700 år FÖRE kristus och vår tideräknings början, och inte EFTER år noll.

Idag publicerades en artikel i Ystads Allehanda, som anmodar Riksantikvarieämbetet att anmäla saken till Domstol, och ingripa emot Fastighetsverket. Vi får som sagt hoppas, att FOLKLIGA PROTESTER och organisationer som Nordiska Asa Samfundet gör något åt saken, och att man startar en insamling för – NYA SKYLTAR ! !

Profilbild för Okänd

Nya rön om Stonehenge kan visa att England var en STAT – redan på Stenåldern

av

Idag publicerar SvD – på grundval av BBC, vars innehåll genomgående håller mycket högre kvalitet än den usla journalistiken i svenska media – en artikel om nya upptäckter vid Stonehenge. Artiklarna är intressanta inte så mycket på grund av deras ordalydelse, som genom vad de faktiskt innebär, och vilka slutsatser man ofrånkomligen måste dra av upptäckterna.

Man har nu bevisat, att den sk ”Altarstenen” i mitten av det UNESCO-skyddade monumentet importerats hela vägen från Skottland, mer än 700 km bort – fågelvägen – från Salisbury Plain. Men – SvDs dåligt utbildade reportrar saknar helt förmåga att förstå och tolka vad detta innebär. Via jämförelser med ”geologiskt dna” i sandstenen i nordöstra Skottland och på Orkneyöarna, kan man bevisa, att stenen måste transporterats dit hela vägen. Och redan på 1920-talet visste man, att många av de övriga stenarna var sk ”Blue Stone” från Wales, vilket innebär att mer än 20 ton tunga stenblock måste ha transporterats mer än 300 km

– Det geologiska ”fingeravtrycket” finns inte i någon annan avlagring i hela Storbritannien, säger Nick Pearce, en av forskarna som genomfört studien vid Aberystwyth-universitetet. Stonehenge började anläggas för 5 000 år sedan och arbetet fortsatte under de följande 2 000 åren. Det är oklart när den så kallade altarstenen, som till största delen ligger nedgrävd i marken, fraktades dit, men ”transportföretaget” är alltså minst 3000 år gammalt, och tyder på att det fanns ett mycket avancerat och väl styrt samhälle på de brittiska öarna redan under yngre stenåldern eller under tidig bronsålder. Detta har rimligen också konsekvenser för Nordens och övriga Nordeuropas del.

Även den internationellt ansedda vetenskapliga tidskriften ”Nature” har publicerat mer fakta i ämnet och bättre information än den värdelösa svenska dagstidningen.

Fynden innebär för det första att det måste ha funnits en gemensam ideologi eller ett gemensamt politiskt och religiöst system, när Stonehenge byggdes, och att olika lokalsamhällen i England, Skottland och Wales kunde samarbeta kring detta projekt. För det andra måste dåtidens människor ha haft samma uppfattning om landets geografi, och kunnat beräkna dagsmarscher och transportleder. Vi vet inte om stenarna transporterades sjövägen eller landvägen, eller genom en kombination av land- och sjötransporter (det förutsätter i så fall existensen av hamnar, omlastningspunkter och antagligen ett vägnät, som är äldre än själva transporten, på så sätt att vägarna och sjölederna måste ha existerat och varit kända INNAN transporten alls kunde ske ).

För det tredje måste man också haft organiserade arbetsstyrkor, och det betyder att den yngre stenålderns eller den tidiga bronsålderns samhälle INTE bara bestod av lösa familjegrupperingar eller klaner, som under jägarstenåldern. Man hade redan organiserade härader eller rent av stater och nationer. Det måste ju också förutsättas, att det fanns säkra förhållanden längs transportvägen, och att man hade kontroll över territoriet där stenarna skulle dras fram. Även om vi förutsätter att man saknade en central regering eller militära maktmedel för att hålla rövare, sabotörer eller andra oönskade element borta, så måste det i så fall ha förekommit avtal och fördrag mellan likställda parter och stammar där transporten skulle gå – eller i varje fall kontroll över sjöterritorium, vilket förutsätter existensen av en organiserad flotta. Sådana avtal kan INTE ha tillkommit om man inte hade uppfunnit diplomati, och starkt rättsmedvetande hos alla stammar och berörda personer längs transportvägen.

Fanns inte rättsmedvetandet, så kan ju ingen ha gått med på att låta det enorma transportföretaget passera, och vi kan också förutsätta existensen av logistik – för mat, foder åt dragdjur och dryck måste ju rimligen ha levererats från omgivande landskap, när transporten ägde rum. Dessutom måste det antagligen också ha funnits extra materiell (vad hände om någon dragrem gick sönder, t ex – man måste ha kunnat ersätta och reparera förbrukad utrustning under marsch). Slutligen bör man också ha haft sjukvårdsberedskap eller extra manskap att sätta in, under hela den tid det tog att genomföra transportföretaget.

Allt tyder på att England, Skottland och Wales hade mycket väl organiserade samhällen redan för 3000 år och mera sedan. Det fanns klara hövdingadömen, stammar och länder att ta hänsyn till. Forntiden var INTE en anarkistisk ”pastoral” under inflytande av någon ”forn sed” som dagens flummare och hippies tänker sig, utan vi kan förutsätta existensen av lagbundna samhällen, med en gemensam religion och en gemensam ”överbyggnad” i form av en samhällsideologi – precis lika avancerad och uttalad som i moderna stater och länder. Det är vad de nu uppdagade upptäckterna verkar peka på, men som SvD helt missar..

Profilbild för Okänd

”Ville från Momåla” – Källan till allt. (repris från 2023)

av

Höstregnen har kommit en smula tidigt i år, och man tjuter och skriker i pressen över klimatförändringar – som förvisso drabbat Norge mycket hårt, liksom också delar av vårt eget land. Men hur det än är, är det ofta gott nog att ägna sig åt källforskning, om det så gäller skogsbränder på Hawaii eller Vulkanutbrott på Island – eller snart sagt vilken plötslig förändring som helst. Det råder en mycket märklig tendens i detta tidevarv av idel meningslöst Thunbergeri – vi har fått en närmast pinsam vurm för att utnämna mänskligheten, den enskilda människan eller oss själva som roten till allt ont, men sk ”Extremväder” har alltid rått på vår planet, det har alltid funnits naturkatastrofer, liv eller död.

Jag tänker för tillfället på en man, som verkligen förstod allt detta. Hans pseudonym var ”Ville från Momåla”, men han är mera känd som Vilhelm Moberg (1898-1973), och han tillhörde de allra mest Hedniska författarna ur sin generation – en tid då vårt land fortfarande kunde frambringa värdiga Nobelpristagare, och en tid då vårt språk fortfarande flöt klart och rent, utan omkringflaxande ”hens” – för en ”hen” är bara en engelsk höna, men en Nordisk slipsten.

Han var heller inte den ende hedningen i sin författargeneration, som inte bara ledde fram till det mänskligt allmängiltiga, utan till det Nordiska arvet – men en utläggning om allt det, sparar jag till en annan gång – i framtiden – eftersom framtiden för vårt Sverige ännu finns, trots alla Koraner och annat skräp man försöker köra ned i halsen på oss.

Vilhelm Moberg var från början journalist, bondson, arbetare – och helt självlärd. Förutom självbiografierna – eller det som var självupplevt – skrev han mitt under Andra Världskriget ”Brudarnas Källa” – en av många verk av honom med rent hedniska motiv. Och där finns följande berömda citat att läsa:

Jag är vatten, jag är början. Jag var före ekarna, gräset och blommorna. Jag var före fänaden, som avbetar gräset. Jag var före svävande vinge och löpande fot. Jag var före humlorna, bina och fåglarna.
Jag var före sorgen och glädjen. Jag var före gråten och skrattet. Jag var före sången och spelet och dansen. Jag var före plågan och våndan och ångesten på jorden. Jag var före människornas släkt.
Nere i mörka jordens grund brusar mina ådror, som ingen känner. Men här rinner jag upp nedanför kullen, här speglar jag ekarnas kronor och följer släktenas gång genom världen.
Jag är källan, jag är början.

från Brudarnas Källa, Vilhelm Moberg

Foto från Svinnegarns källa – Sveriges mest berömda Trefaldighetskälla – Nationaldagen, 2023

Det var en Offerkälla från hans Småländska barndom Vilhelm Moberg berättade om, och han följde dess väg från badande unga kvinnor i ett Nordiskt förflutet, genom kristen demonisering av vad som kanske var frivilliga offer – genom kristna ritualer och prästers enfaldiga mässande – mödrars försök att två sjuka barn, igenfyllningar, återupptäckter, surbrunnar – hälsokällor från Urban Hiärnes tid fram till nu – för Vilhelm Moberg var en man, som kunde sin svenska historia.

Vilhelm Mobergs död skulle också komma genom vatten.

Han återvände till slut till vattnet, gestaltad av Moder Ran och Njord, och dog till sist så, som han levat.

I den andan besökte jag Svinnegarns Källa den 6 Juni i år.  En plats där mycket hänt, och där 1500 år och mer av historia och Landhöjning nu nästan utplånats. Svinnegarn, den svinna eller snabba fiskeviken ligger i Mälardalen, och dess namn har ingenting med Svin att göra, fast de kristna försökt få allting dithän. De har skadat källan, försökt fylla igen den, bränt upp käppar, kryckor och offerkast. Här har Nathan Söderblom, Ärkebiskopen som trodde på Nordisk Försoning, predikat liksom Jan Fridegård, och Hedningar och Kristna har mötts, eftersom de var söner av ett och samma folk, samma land, samma Mälardal som blev deras – och i och för sig inte det Småland, som Vilhelm Moberg kom ifrån – men alla länder är för små, för de som bara föraktar dem, kastar sten och grumlar källorna, de källor som är själva livet.

På den flacka åsen bredvid källan har man nu byggt ett par tre-fyra sommarstugor, och kanske är det brunnsborrningar därifrån, som till slut kommit källan att sina – efter alla år och all historia. Men vem vet – efter de senaste skyfallen kommer den kanske åter, och kommer en gång att flöda, lika friskt som förr – med gott och drickbart vatten.

 

Vilhelm Moberg fortsatte under krigsåren med verk som ”Gudens Hustru” – en Kultkomedi i fyra akter – på grundval av Gunnar Helmings Saga, ifall ni känner till den, och genom hela berättelsen behandlar han Frejsdyrkan och Kvinnorna i Värend ytterst respektfyllt – ungefär samtidigt med honom skulle Frans G Bengtsson skriva om kvinnorna vid Kraka Sten i Röde Orm, och scener som är inspirerade av en helt annan plats, en helt annan gravhög i Småland, där fortfarande ett gravklot ligger. Jag skall inte nämna vilken plats det är fråga om, eftersom risken är stor att vissa personer, som nu vistas i landet och inte skall vara här, en mörk natt smyger dit och förstör den. Källådror och själva naturen, däremot – lär de inte rå på – för det är inte människan, som styr allt här i tillvaron. Man har sagt att ”Gudens Hustru” bara var en enstaka bagatell, en lustig liten teaterpjäs – men så var det inte. Jan Fridegård skulle också få sitt stora epos och trilogi om ”Trägudars Land” utgivet kring samma år.

Vilhelm Moberg – som 34-åring

Ville från Momåla, grovhuggaren – gav oss berättelser om indelta soldater som Raskens, ”Utvandrarna”, ”Invandrarna”, ”Sista Brevet hem till Sverige” liksom ”Din Stund på Jorden” – som handlar om en svensk ingenjör i USA – och böcker i en aldrig sinande ström. Så kom 1970-talet, Kulturmarxismens tid – och Vilhelm Moberg medverkade i demonstrationståg vid Olof Palmes sida, inte för inte med den knutna handen och vänsternäven synlig också på författarporträtten, in i det sista.

Men publiken förstod honom inte. Man kritiserade honom sönder och samman i DN och i Vänsterblaskorna – och från Höger. Hans politiska engagemang blev alltmer kringskuret och begränsat, när man angrep honom från alla håll. Till och med Marxisterna sa att han inte var renlärig nog. De bröt ned honom, sårade honom värre än någon kunnat ana. Han skrev också de två första delarna i det som var menat att bli hans allra sista större verk: ”Min Svenska Historia, Berättad för Folket”

Två band utkom – ”Från Oden till Engelbrekt ” (1970) och ”Från Engelbrekt till Dacke” (1971)

Den mottogs inte väl av kritiken, inte på något enda sätt. Ändå är Moberg överraskande positiv emot Hedendomen och Asatron, även där – och de böckerna står fortfarande som arv efter min egen far på min bokhylla.

Bror Hjorts ”Engelbrekt” med höjd knytnäve. En värdig bild, också för ”Ville från Momåla” och hans författarskap

Så vad gjorde Vilhelm Moberg, när krafterna svek honom…? En dag – två år senare – han hade för länge sedan mist lusten att skriva – fyllde han sina fickor med sten, och skrev ett kort avskedsbrev till sin hustru – bara några sista meningar – och vadade långsamt, långsamt med en mycket gammal och trött mans steg ut i havet från sin sommarstuga på Väddö.

Sådant kräver mod och viljestyrka. Få människor, få kulturer – kanske bara Japanerna, men de är också de enda – kan förstå vad den sista gesten betyder, och vad som krävs för att kunna göra något sådant som detta. Vilhelm Moberg gav sitt yttersta, för det land och det folk han älskat, och när de inte längre lyssnade på honom, lämnade han oss alla här.

Den 8 Augusti i år, 2023 Ayps, – efter de kristnas tideräkning – var på dagen 50 år efter hans bortgång, 1973. Det finns ett Vilhelm Moberg-sällskap i Växjö som vill fira honom med en teaterpjäs den 18:e dennamånad, efter vad jag fått veta – men det är också allt.

Ingen, absolut ingen – så vitt jag vet – har skrivit en enda rad i riksmedia eller lokalpressen om honom, hans författarskap och vad det betydde för Sverige. Vårt Sverige. Ingen annans.

I själ och hjärta var han hedning, som sagt – och han valde ett hedniskt sätt att gå till sina fäder, för kristendomen hatar och föraktar självspillingar, som det kallas. Men också i döden finns en protest, en knuten näve – en bränd Koran – och en sanning, för alla de som velat kämpa, för alla de som levat som de lärt, för tänkare och soldater. Inte bara för martyrer, för Moberg var ingen Martyr, utan just tänkare och författare. En man som hela tiden vågade protestera emot sin samtid, vad han såg där; och som inte väjde för skuggorna i den mänskliga tillvaron, ens när de fanns inom honom själv.

Det finns ett Vilhelm Moberg-sällskap i Växjö som vill fira honom med en teaterpjäs den 18:e denna månad, efter vad jag fått veta – men det är också allt. Jag vet inte hur den föreställningen blir eller vad den egentligen är tänkt att gestalta – och jag känner överhuvudtaget ingen lust att bevista den, även om jag förstås kunde ha gjort det. Vilhelm Moberg, Ville från Momåla – för mig är han en helt annan slags gestalt. Huggen i sten, sprungen ur naturen självt – kanhända. En förebild, en svensk arbetare, en son och en man av sitt folk.

Minns honom ! Han var min landsman, och för mig betyder det ordet fortfarande mycket.

Profilbild för Okänd

Dagen Klara (repris från 2022)

av

Idag har Klara namnsdag enligt den gamla svenska almanackan. Man bortförklarar det som en katolsk helgondag – de kristna gör som vanligt anspråk på att ta över hela kalendern, och islam har sin egen – men Klara eller Clara är klingande latin, och därmed ett hedniskt ord och ett hedniskt begrepp från början, ty det betyder också klarhet på de flesta Germanska språk, och även engelskans Clare och franskans Claire samt till och med italienskans Chiara har precis samma ursprung.

För Sveriges bönder och hårt arbetande folk betydde det en gång i tiden inget annat än att skörden skulle vara avklarad nu, för till Klara-dagen kom de första frostnätterna, åtminstone hos Norrlänningar och Fjällbönder i Jämtland. Trots påståenden om värmeböljor och klimatförändringar – vilket är en stor, manifest halvsanning, som knappast håller streck ens på årsperspektiv – är det redan höst i de allra nordligaste delarna av vårt land, åtminstone enligt SMHI:s kartor. Se efter själv om ni inte tror mig

Santa Klara – förgrämd, sjuk och helig som få – en av de första bilderna av henne, målad sådär 70 år efter hennes död

En gång fanns det en historisk person vid namn Santa Clara eller snarare Santa Chiara också. Det var på 1200-talet. Hon var ett riktigt hår av hin, en helig hysterika i likhet med Sanka Katarina av Siena, som brukade smörja in sig med sina avrättade älskares blod och sedan lycksaligt rosslande springa omkring på gatorna i sin hemstad och vråla ”Sangre, Sangre Dolce Sangre” medan hon drabbades av något som påminde om orgasm, eller en sexuell utlösning. Hon hade också för sed att späka sig, slå sig själv och andra med piskor och dessutom svälja ned levande ålar, som hon vid lämpligt tillfälle spydde upp ur magen vid vissa predikanters predikningar – meningen var att folk skulle tro att hon varit besatt, men att den katolska förkunnelsen drivit djävulen ur kroppen på henne.

Ni kan ju själva pröva detta lilla kristna party-trick nu när det ändå är lördagskväll, och minnas den ännu levande Åsa Walldau från Knutby-sekten, ni vet hon som svenska kvällstidningar och den Socialdemokratiska Tidningen Aftonbladet på fullt allvar och utan ironi ville utropa till ”Kristi Brud” – när inte samma Åsa Walldau lekte Heliga Birgitta i Finsta. August Strindberg – på sin tid – kallade den heliga Birgitta för en Djäkla Satkärring, och det gjorde han alldeles rätt i, av hennes bevarade brev och uttalanden att döma – men jag får återkomma till Sveriges enda såkallade ”helgon” när det blir Brittsommar.  Birgittas dotter, som också hette Katarina, var en hysterika av precis samma typ hon med – sånt här brukar ofta gå i arv, eller finnas inom vissa familjer – men till Sankta Klaras klara fördel, får jag säga att hon inte var fullt så sjuk, som alla de hemska exempel jag nu räknat upp.

Vad gäller Katarina av Siena ber jag er att läsa relevanta kapitel i den Engelska kvinnliga historikern Frances Stonor Saunders böcker, samt Sven Stolpes gamla biografier över Birfitta – nej förlåt Birgitta, ty trots att herr Stolpe var rent förstockad, var han också klart medveten om katolicismens många avigsidor.

Chiara Offreduccio – som hon egentligen hette – kom från högadeln och var snuskigt rik, dotter till greven av Sasso-Rosso och hans hustru Ortolana. En ren herrskapsjänta med andra ord, ett bortskämt barn och ett slags medeltida Greta Thunberg – vårt sekels hysterika nummer ett. Hennes mor kom från en gammal högadlig familj hon med, och var hela tiden den drivande i dotterns religiösa och sekteristiska galenskaper – vissa mödrar av det slaget förnekar sig ju aldrig. Fast nåväl, enligt tidens sed skulle Chiara giftas bort när hon blev sådär 14-15 – så gick det till i Medeltidens Katolska Europa, likaväl som i Talibanernas Afghanistan – men se det ville jäntungen inte ! Chiara flydde in i religionen, och det gjorde hon med besked. Hon började med självsvält och att späka sig, för att aldrig behöva växa upp till en vuxen och normalt utvecklad kvinna. Dagens kältrande döttrar i den åldern ägnar sig ofta åt matvägran, veganism och vegetarianism i andra extrema former, och självsvälten eller Anorexia Nervosa – ibland med religiösa drag – har aldrig lämnat det kvinnliga släktet – tyvärr ! Om hon också hade fullt utvecklad Autism, ADHD eller andra typer av beteendestörningar – på medeltiden var sådana ganska okända, även om de såklart förekom – tidens läkare var inte så skickliga i att ställa diagnos – är såklart osäkert, men mycket tyder på det, för ganska snart fick detta ”heliga” underbarn för sig att hon skulle gå in i självvald isolering och leva som eremit eller nunna också…

Hon blev helt enkelt ”mer katolsk än själve påven” eller ”katolischer als der Papst” till sina adliga föräldrars förfäran, och i de tidiga tonåren – kring 14-15 – började hon skaffa sig idoler, liksom nutida tonårsflickor kan ”svärma” för Rockstjärnor eller avvikande unga män, kanske i stil med Johnny Depp i ”Pirates of Caribbean” eller andra, smått revolutionära manliga figurer.. Det närmaste man kunde komma något sådant, kring 1210 i Italien, var den här ”snubben”…

St Antonius av Padua, ska ni veta – var sannerligen en friskus ! Han idkade uteliv, levde i det fria, gick barfota, predikade för fiskarna (ja ni Hajar – mirakel ska ha inträffat, och firrarna skall i tusental ha dykt upp för att lyssna, som på Hultsfred ungefär...) och bar snarare otvättat, risigt hår än någon munkliknande tonsur. Också Fransciskanerna, ledda av den ”helige broder Frans” själv var till en början revolutionära, likt ett slags hybrid mellan Che Guevaras Kommunister och de mest extrema ”Ekosoferna” bland miljöpartisterna – de ville upplösa hela påvedömet, riva ned den katolska kyrkan och börja om från början i någotslags primitiv Adam-och-Eva tillvaro, där man skulle hålla predikningar för ”broder Sol och Syster Himmel” och alla skulle vara fattiga, 100 % kyska naturligtvis och helt utan jordiska ägodelar eller världsliga ting, ty sådant var bara såå syndfullt såå och därför av ondo…

Som vi förstår blev Chiara/Clara eld och lågor genast. Detta var så radikalt, så extremt så att hon bara måste falla för det. Begreppet ”Ungdomsuppror” fanns inte på medeltiden, men det här var det närmaste hon kunde komma – en klar protest emot allt hennes högadliga och stormrika föräldrar möjligen kunde stå för – och så var det mer än lovligt naivt och därmed skojigt också – hippie-tillvaro och lite naturflum har alltid lockat ungdomen – det låter lagom konfirmandiskt och bara såå härligt bekymmerslöst..

Exempel från vår egen tid saknas inte. Patty Hearst, den amerikanska miljardärsdottern som 1974 kidnappades av den såkallade ”Symbiotiska Befrielsearmén” – ingen visste vilka dessa rå-kommunister och Maoister var – men de skulle leva i ”total symbios” med varandra – hjärntvätt, fri sex och rikligt med droger ingick också – som snart nog blev bankrånerska för den goda sakens skull och bytte till en ny identitet som ”kommunistkvinnan Tanja” var ett  bedårande barn av sin tid – och det var den ”heliga” Klara (fd Chiara) också – för även hon bytte namn och gjorde upp med sin fd. prinsesstillvaro, som en annan Lady Diana..

På 1200-talet fanns inga banker i staden Assisi värda att råna, trist nog – och vad det gäller sexbiten; hade ”heliga Klaras” kropp redan blivit så anorektiskt utmärglad, att hon inte kunde klara sig. Men – vid 18 års ålder mötte hon äntligen sin stora idol – Francesco di Assisi – alltså den blivande Franciskus själv. Hon lär ha svimmat under hans predikan, hon lär ha slitit sönder sina egna kläder och visat sig naken i kyrkan – allt för att väcka uppmärksamhet – och jodå – Franciskus var snäll och artig och tog emot henne – han till och med klippte av hennes långa hår och invigde henne i den nya, asketiska Franciskaner-orden eller Gråbröderna, fast det inte ens var påtänkt av honom själv att dessa alls skulle ha en kvinnlig gren…

 

Att försöka predika för ”Himlens fåglar” var fullständigt VERKNINGSLÖST utom som billigt propaganda-trick !

Anno 1212, när detta möte skedde i kyrkan Portiuncula, ca 4 km från Assisi, så var Franciscus redan 30 år, och inte längre så naiv som han varit i tonåren. Han hade bland annat hunnit med att delta i krig – vid 22 års ålder var han med i ett fälttåg emot Peruggia och satt också ett år därefter inspärrad i fängelse som krigsfånge – och om han någonsin varit en svärmare och naturmystiker, så var den delen av mystiken som bortblåst sen länge. Han hade haft för vana att restaurera små förfallna kapell och vallfartskyrkor för att hans sekt skulle kunna verka i dessa ruiner – och hans sociala ambitioner om en radikal rörelse, i vild opposition emot den sittande Påven kvarstod – men nu trodde han på ”barfotabröder”, sjukvård – något liknande frälsningsarméns långt senare koncept – och inom kort skulle han dra ut på Korståg emot Accra och det heliga landet också – i legosoldaters och kondottiärers sällskap.

Dessutom kände Franciscus nog till Claras odrägliga mamma, den svårt bigotta adelsfrun Ortolana, fåfängare än minst tjugo operadivor och åttio Malena Ernmans – hon hade förresten varit på pilgrimsfärd till ”det heliga landet” hon med, på den tiden de kristna hade makten där – och han förstod nog genast, att bli närmare bekant med en sådan överentusiastisk ung beundrarinna som ”Clara” nog kunde ha sina faror – eller innebära fler och längre fängelsestraff, i värsta fall – han var involverad i storpolitiken redan, och bör ha begripit vart åt det lutade. Steget mellan ”helgon” och ”kättare” var i alla händelser inte långt alls – det berodde bara på vilken falang inom den allsmäktiga Påvekyrkan som för tillfället hade makten..

Följaktligen tog Franciskus det säkra före det osäkra, och rekommenderade den fortfarande halvhysteriska Clara att bli nunna i Benediktiner-orden. ”Sankt Benedikts regler” tillkom redan på 600-talet, och innebar inget extremt eller asketiskt alls – till skillnad från vissa irländska munkordnar var de synnerligen ”middle of the road” på 1200-talet, och lämpliga som förvaringsorter eller kanske universitet för högadliga unga damer, särskilt då den sorten som var galna nog för att hållas inlåsta, och som säkerligen behövde hållas i herrans tukt och förmaning, så att säga.  Till och med Alf Henriksson, den blide svenske polyhistorn, skrev en gång att ”Sankta” Clara och Franciskus hade ett mycket, mycket ovanligt förhållande. Det var inte sexuellt – helgonen var nog så kyska på den punkten, men heller inte särskild faderligt, utan i alla fall till en början ganska misstänksamt från Franciskus sida – och till sådan tvekan hade han alla skäl.

Det visade sig ganska omedelbart, att unga Clara kom fullständigt på kant med de äldre och visare nunnorna i sitt kloster, och Franciskus fick alltså ingen frid och ro – som han hade tänkt. Till slut var han tvingad att hänvisa henne till en smärre klipp-boning nära en mer eller mindre förfallen kyrka vid namn San Damiano. Under tiden hade ”Claras” förståndige far uppenbarat sig och genomfört ett fritagnings-försök ur klostret, i ett sista tappert försök att få sin dotter att överge sina religiösa griller. Det misslyckades totalt, och slutade med ännu en hysterisk scen i ”Galna Gretas” anda, där ”Clara” höll sig fast vid altaret, sprattlade som en fisk på kyrkgolvet, skrek och ojade sig, samt vrålade att hon minsann bara och endast bara hon skulle bli ”Kristi Brud” och annat i den stilen.

Familjen blev nu djupt splittrad, och en av Claras systrar följde henne tillsammans med modern rätt in i den katolska galenskapen och den religiösa hysterins medeltida tassemarker.

Enbart Sankt Franciskus – som fortfarande hade stor auktoritet inom sin egen rörelse – och en annan klok karl vid namn Hugolino – han skulle senare bli Påve under namnet Gregoius den Nionde lyckades bibringa ”San Damianos Fattiga Jungfrur” som de nu kallade sig en smula stil, och försökte med sträng och varsam hand forma dem till en fungerande nunneorden, utan att det hela skulle urarta alldeles. Borta var de sönderslitna kläderna, gråtexcesserna, de ständiga vredesutbrotten och kvinnliga intrigerna, skvallret och kaoset i kapell och kyrkor – tillbaka var värdighet och fattning, bildning och en smula av god smak.

Franciskanernas kvinnliga gren – som fortfarande existerar – fick lära sig vad hårt arbete, fattigdom och kyskhet ville säga – och det genomfördes ”den hårda vägen”. Deras alltför extatiska drag tunnades ut. Hugolino beviljade dem som Påve den egendomliga rätten att neka alla former av penning-gåvor (som naturligtvis skulle gå till honom själv) för att de skulle förbli fattiga och han ålade dem också tysthetslöfte -åtminstone under de flesta av dygnets timmar – samt gillade och stadfäste ett antal kloster-regler i enlighet därmed. Och Franciskanerna eller Gråmunkarna – ja de blev en penning-stinn katolsk organisation och en indoktrinerings-anstalt som alla andra, och av dess sociala och världsförbättrande delar återstod inte mycket, när de slutligen var etablerade på ”Gråmunkeholmen” – numera Riddarholmen – i ett fjärran Stockholm.

De riktigt allmänbildade bland er känner kanske till att det funnits ett ”Klara Kloster” på i stort sett samma plats också – arkeologerna och Stadsmuséet har undersökt dessa rester av kväljande medeltid, och oavsett det, så är det för länge länge sen klarlagt att detta kloster visst INTE var någotslags social institution för behövande, som dagens Klara-proselyter hävdar, utan ett riktigt storgodskomplex, en feodal utsugar-apparat med täta band till kungahuset – men knappast något för stadens fattiga – snarare var det hela återigen en apparat för en kyrka, som ville berika sig själv. 

Först på Gustav Vasas tid upplöstes alltsammans, och Konungen befallde de kvarvarande nunnorna att arbeta som sjuksköterskor och personal på Danvikens Hospital och Dårkista istället, vilket förmodligen behövdes. Innan dess hade självaste Magnus Ladulås eller Ladislaus spärrat in sin sexåriga dotter Rikissa på ort och ställe – och hon slutade som Abedissa, den 3:e i ordningen av 20 kända – rika och bortskämda döttrar tålde han inte, och lilla Rikissa tyckte kanske för mycket om Rikedomar. Gudskelov slapp vi andra ”Fattiga Klaras Kloster” i hela vårt land – utom ett – ty den katolska styggelsen, som vi numera uppmuntrar med statsbidrag i 100-miljonersklassen, är tyvärr inte utrotad här ännu. Man måste i sanningens namn fråga, varför endast och endast bara Sverige av alla länder i hela Europa tycker att islamism och katolicism skall statsfinansieras för, och hur det alls skall gagna eller nytta för vårt moderna samhälle. Religion är en privatsak, och inget samhällsintresse, som du och jag ska betala dyra skattepengar för.

August Strindberg – för att återvända till honom – berättade i sin bok ”Gamla Stockholm” om ett försök till Smyg-katolisering av Sverige på 1850-talet – ”Sancta Clara” är nämligen skyddshelgon inte för några supiga Klarabohemer, utan för tvätterskor, illusionister och Televisionen samt TV-producenter också – hur det nu kan komma sig. Anno 1957 ville nämligen en ofelbar Påve dra in just televisionen i sammanhanget.

Men kring 1850 -trodde många Stockholmare verkligen på ”Clara Nunna” som skulle vara ett livs levande spöke från den katolska tiden. Varför hon egentligen spökade fanns det olika teorier om – bland annat för att hon försökt mörda sitt eget barn, enkom för att uppfylla klosterlöftet – eller för att allt allt allt var svenskarnas eller möjligen Gustav Vasas fel (historien går igen, eller hur ?)

Katolska Mirakel skulle i vanlig ordning inträffa. Nunnan skulle verkligen visa sig på kyrkogården med dok och allt, och i mörka vinterkvällar hade de kristna sett henne, vilket alltså skulle bevisa att katolikerna hade rätt – och att underverk kunde inträffa – men så kom det fram att några personer (bland dem den unge August ?) sysslat med en sk ”laterna magica” och projicerat bilder av nunnan, hämtad ur en vanlig läsebok, på rökmoln och Katarina kyrkas väggar – än idag finns det som bekant väldigt många i vårt land, som sysslar med ”religiös – eller politisk – rökläggning” – och detta sker numera hela året runt, inte bara till Halloween..

”All can be done with SMOKE and MIRRORS – Men LÅT INTE LURA ER gott folk !”

Kanhända ni undrar varför ”Sankta” Klara skulle vara skyddshelgonet för Kinematografen, Televisionen osv osv – alltsammans saker som hon rimligen inte kan ha känt till, eftersom de inte ens existerade när hon levde. På hennes ålderdom – hon blev bara 59 år gammal – hade självsvälten, späkningarna och det andra slitit ut hennes kropp till den grad, att hon blev mycket sjuklig och spenderade sin sista år sängliggande, helt i strid emot de klosterregler hon själv hittat på, men inte längre kunde följa. (Just ett snyggt litet helgon !) Men – en sk ”leksyster” berättade allt intressant skvaller för henne om vad som hänt, nere i högmässan i den stora klosterkyrkan – och på så sätt ”kunde hon se allt ungefär som hon vore med själv” – ett stooort katolskt mirakel, halle-halle luu jaah !

Den kristne Guden är faktiskt aningen motbjudande – Ähuörrörrölk – Emottag vördsamt den store Jahvehs och Tre-enighetens spyor…

Anno 2009 befanns det – enligt Göteborgs-Posten – att ”Clarissorna” som de numera kallas, hade nästlat sig in i Rävlanda av alla platser, och där orsakat problem för ortens alla omkringboende.

Det finns naturligtvis de som tror att det skulle kännas ”härligt” att bo granne med en fullkomligt föråldrad institution, där man praktiserar klockringning vid Matutina och Vesper, ja pinglar morgon middag och kväll – men verklig religionsfrihet kan vara detsamma som frihet från all religion överhuvudtaget, i synnerhet skadliga religioner som katolicismen, eller alla varianter därav.

Det uppdagades också, att Clarissinnorna var på väg att bryta emot den svenska byggnadslagens uttryckliga bestämmelser, och så kan vi ju inte ha det. Numera har man förvisat dem till ett före detta gästhem för Frälsningsarmén utanför Alingsås vid sjön Mjörns stränder, där de säljer ”andliga sånger på CD” likt Bert Carlsson eller ett eller annat Sataniskt Hårdrocksband typ ”Ghost” – för de gossarna är ju på sitt sätt mycket mycket högkyrkliga de också…

Hellre tror jag väl på Hårdrock åt ungdomen, men nunnor aktar jag föga uppå.

Dock – Clarissorna lär gilla hantverk – samt hårt arbete som sagt – och reparerar sina byggnader och tak själva. Det hedrar dem. Dessutom säger de sig vara en kontemplativ orden, som alltså bara ägnar sig åt bibelstudier numera – under tystnad, och inte klockringning, och under sådana förutsättningar, kan även jag som hedning acceptera deras närvaro – på nåder, så att säga…

Profilbild för Okänd

Radbod av Friesland – Kungen som sa NEJ till de kristna… (repris från 2023)

av

För två dagar sedan – 9 Augusti – firade vissa Asatrogna i USA – Radbod’s day till minne av Kung Radbod av Friesland, som regerade från 680 till 719, alltså under närmare 40 år. Han var antagligen född omkring 648, och levde tills han blev 71 år gammal, vilket var en hög och aktningsvärd ålder på hans tid i Midgård.

Under ett helt liv gjorde Radbod och hans folk tappert motstånd emot de kristna frankerna under Karl Martell – kallad ”Hammaren” och andra frankiska potentater, som ville tvinga dem att underkasta sig kristendomen – med våld och tyranni som främsta argument. När detta inte gick i Radbods fall började de bearbeta och muta hans släkt och inte minst hans kvinnor, samt nästla sig in vid hans hov och i hela det frisiska riket.

För husfridens skull var Kung Radbod tvungen att tacka ja till ett dop, men när han fick höra att alla hans förfäder, far och farfar skulle hamna i det kristna helvetet som varande odöpta, och att snöpta helgon och kristna martyrer – i hans tycke föga bättre än tiggare och smutsiga trälar – skulle befinna sig i den kristna himlen, ja då fick Radbod NOG och förklarade att han hellre skulle tillbringa en evighet i helvetet i gott sällskap av hederliga krigare och verkliga män, än att tvingas vara tillsammans med dessa skenheliga, förverkligade kristna !

Därmed vände han på klacken och gick hem till sin kungahall, och något dop ägde aldrig rum.

Se där fick papisterna tji !

 

Övertalningsförsöken och Omvändelsen MISSLYCKADES… Kungen ville inte svika sitt land, sitt arv och sina fränder…

Så fortsatte frisernas långa frihetskamp. Det frisiska språket talas fortfarande av mer än 400 000 personer, och även moderna stater som Holland och Tyskland har fått erkänna frisernas rätt till regionalt självbestämmande och kulturell självständighet. Karl den Store försökte utrota dem, på samma sätt som EU och andra liknande statsförbund vill utrota det självständiga Norden, men inget hjälpte. Friserna gjorde folkligt motstånd, och därför finns de kvar än idag. Det finns alltid något att lära av historien…

Av Ukrainarnas och andra folks exempel borde ta till oss den enkla sanning, som säger att friheten alltid är värd att försvara.

Radbod valde friheten. Sin personliga frihet, men också friheten för hela sitt folk. Friheten för alla de släktled som skulle komma efter honom, och aldrig någonsin underkastelse inför en kultur, religion eller ett tänkesätt, som inte var hans. Det är saker vi borde minnas och även fira, nu när partier som det Islamistiska ”Nyans” rakt fram försöker ta sig in i de svenska Riksdagen, och göra slut på både yttrandefrihet och tankefrihet för oss alla. Varför skall vi svenskar ständigt få acceptera detta främlingsvälde ? Vi hade det över oss på Hansans tid, och det gav 300 år och mer av träldom – tills en viss Wasaätt befriade oss från ”garparna”.

Till och med på 1600-talet framstod det som helt klart vad Kung Radbod tyckte om Påvar och Biskopar…

I dagens Europa – och inte bara i hedniska kretsar, hos Holländska Heavy Metal band och andra, är Kung Radbod mycket mer ihågkommen än hos oss, och fortfarande något av en levande gestalt.

2018 försökte ett Holländskt filmbolag göra en spelfilm – i ”Vikings” och ”Ragnar Lothbrooks” förfuskade anda – om Kung Radbod och hans öde. Filmen fick aldrig visas i Sverige, och den fick en del välförtjänt kritik från lokala arkeologer, som riktigt nog påpekade att Friserna minsann inte var några råskinn, som bodde i vattendroppande och otäta hyddor, att de inte målade sig i ansiktet som pikter och kelter (sedvanan dog ut långt före 700-talet, idiotiska och ohistoriska filmer typ ”Braveheart” kan vi också glömma) och att de var civiliserade nog att ha gudahov och hallar av sten, bekvämt inredda med mattor och gobelänger, redan långt före Vikingatiden.

Kristna i Holland och Belgien försökte till och med sabotera hela filmprojektet, med argumentet att redan dess trailer skulle vara alltför ”anti-kristen” och att den därmed skulle ”kränka” de kristna i deras nutida religionsutövning. Ett sämre argument får man leta efter.

Döm nu själv om denna trailer var så farlig, att den inte ens kunde få visas på svenska biografer, eller i svensk TV… Förvisso kan man tycka vad man vill om ”Hollywood” eller modern action-film – men jag kan för min del inte finna, att denna trailer skulle vara värre än HBO Nordicas ”Vikings”, Brittiska ”The Last Kingdom” (våldsamt ohistorisk i sin glorifiering av Kung Alfred av Wessex och hans biskopar) eller många, många andra filmer i samma stil.

Visst, det är upp till var och en att gilla eller förkasta dem, men Kung Radbod lever ändå i oss alla !

 

Profilbild för Okänd

Larsmäss (repris från 2022)

av

Idag har Lars namnsdag i den nutida svenska almanackan. Dagen påstås vara uppkallad efter ett fiktivt katolskt helgon vid namn Laurentius, som skall ha levat på 200-talet men vars existens aldrig någonsin varit historiskt bevisad. De kristna hävdar att han skulle ha blivit levande stekt på ett halster, och halvvägs in i detta äckliga, blodiga och osunda martyrium känt den brända lukten av sitt eget kött och utropat ”Vänd på steken !” vilket fortfarande är ett sk ”bevingat ord” eller talesätt.

Mums för katolikerna. Vem kan dyrka sån här sjuk skit ?

Därför skall Laurentius nu vara skyddspatron för alla utegrillare, kockar, stekvändare, bagare och brandmän säger dessa halsstarriga och bigotta katoliker, som hela tiden frossar i smärta, tortyr och liknande saker. Kulten av Laurentius infördes sorgligt nog i vårt land med tvångskristnandet omkring 11-1200 talen, och därför byggde man en katedral i Lund, samt St Lars-kyrkor i Linköping och Hallstahammar, medan den nuvarande domkyrkan i Uppsala också ska vara en st Larskyrka.

St Larskyrkorna i Visby och Sigtuna har däremot blivit ruiner för längesen, och det bästa vore väl om all denna katolska styggelse rivs ned så småningom, så att vi slipper besudla vår vardag och våra tankar med den…

Såhär håller de kristna ständigt på… Smakligt eller hur ? (”Don’t stick your followers, Oh Lord – In a Rotissomat” sjöng en gång Monty Python)

Men traditionen med Larsmäss, en ”märkesdag” enligt den gamla Bondepraktikan, var Hednisk från början, och alls inte kristen. På denna dag – 10 Augusti – skulle spannmålsskörden vara bärgad i de sydligaste delarna av landet, och därför passade man på att hålla marknad på den här dagen, en sedvana som fortfarande upprätthålls i Järnboås, Nora och på andra ställen i främst Bergslagen, men också på Frösön i Jämtland och andra gamla hedniska kultplatser

Var dagen dessutom vacker, kunde man förvänta sig en mild höst, men en hård vinter – och det tror många ännu – i takt med de stigande elpriserna.

Hedniska Fruntimmer, Hantverksmarknad samt Tjo och Tjim är nog mera värt att dyrka… Ni är väl heterosexuella av er, förresten ?