Månadsarkiv: december 2024

Profilbild för Okänd

Pouge Mahone ! till 2024…Men ett nytt år börjar med sång…

av

I föregående inlägg fann vi ett läsarbrev, och inför Mellandagarna – som vi nu befinner oss i – fortsätter ”Hedniska Tankar” i samma anda. Den Nordiska och Hedniska, Asatrogna Julen varar som bekant i minst tolv dagar – den såkallade Jultolften – och ibland i tjugo, till Tjugondag Knut, som vi firar efter Knut den Store, som härskade också över de Brittiska öarna, och inte efter någon feg, lismande kristen som Knut Lavrad.

Jultolften nämns redan i Heimskringla och de Isländska Sagorna, och den har ingenting alls med kristendomen att göra, trots okunniga skribenter på svenska Wikipedia. Knut den Store var som alla vet kristen endast till namnet, och styrde också över Frisland samt delar av Irland, Orkney eller Jorkna, Shetland och Färeöarna, samt Island och Skåneland och Ranrike tillika – vilket Wikipedias eländiga brödskribenter helt glömt bort. Men i sitt hjärta och sin hug var han Hedning, och Asatroende, samt stod de gamla gudarna nära – vilket vi alla bör minnas.

 

I den andan publicerar vi nu – under den kommande månaden – en rad sånger av den Irländske poeten Shane McGowan (1957 – 30 November 2023) – mera känd som grundare av bandet ”Pouge Mahone” vilket på Anglifierad Gaeliska betyder det samma som ”Kyss mig där ryggen slutar !” på god svenska. Förvisso var han en stor suput, alkoholist och dessutom knarkare, men trots sitt missbruk hyllas han av Hedniska Tankars yngsta kvinnliga redaktionsmedlem, som återupptäckt hans sångskatt via sin far. Att McGowan avled samma dag som Karl XII, är också en händelse som ser ut som en tanke – och The Pouges – bandet alltså – har mycket riktigt återförenats under 2024, samt bokat in konserter under 2025 – och nu när vi inte kan se ”Knorkator” på scen i Leipzig nästa år, hyllar vi i alla fall den stackars avdöde Shane genom flera hedniska versioner av hans texter – ty mycket i dem är inte bara självupplevt av honom, utan av många hedna och ludna män, vilka samtliga kan skriva under på vad som sjungits, och sjungas skall – i hundratals år…

 

Geir Stavgard’s Song

Copyright Hedningen och Hedniska Tankar, 2024
(Originalets text av Shane McGowan, the Pouges, från Albumet ”Rum, Sodomy and the Lash” 1985)

Oh my name is Geir Stavgard,
I am an Asatru Mann
and a roving young soldier I’ve been
– I’m a man you don’t meet every day

I have huge tracts of land
I have men at command
I have always ten Daler to spare
So, be easy and free, and go drinking with me
– I’m a man you don’t meet every day

Well, I took out my dog
And him I did shoot
all down in the county Killdare

So, be easy and free, and go drinking with me
– I’m a man you don’t meet every day

Then, fill up your horns and tankards with ale
Whatever it costs, I will pay
and be easy and free while you’re drinking with me
– I am a man you don’t meet every day

 

 

Fotnötter, till de som inte begriper hela texten, eller vartåt den syftar:

  • Frasen ”Huge tracts of land” eller ”Stora landamären” förekommer i filmen ”Monty Python and the Holy Grail” (Monti Pyton ok then Hölie Grailen ) i scenen om Sir Lancelots bröllop, samt är lånad därifrån
  • Originalets ”Shilling” har utbytts mot det svenska Daler, vilket på Tyska stavas Thaler, och är en myntsort som inte alls har något med nutida Dollar att göra, lika lite som svenska Skilling, vilka förekom först på 1800-talet
  • John Peel, som i den skotska sången ”D’ye ken John Peel with his coat so grey” gav troligen Shane Mcgowan inspiration till strofen om hunden, som blev skjuten. Den verklige John Peel, 1776-1854 var en legendarisk jägare efter räv, skotsk ripa och storvilt, som fick en hel del sånger sjungna till sitt minne. Hugade kan läsa mera på länken här.
  • ”Beer” fanns inte i England eller på de brittiska öarna under hednisk tid. Då drack man ohumlad ALE i huvudsak, eller vanligt öl, som var överjäst och inte underjäst, som idag

 

Profilbild för Okänd

Ett Läsarbrev under Julen

av

Hedniska Tankar publicerar sällan läsarbrev, men emellanåt är alla dess tre redaktionsmedlemmar sysselsatta med att få ordning på vår korrespondens. Den 21 December – på Midvintersolståndets Dag – fick vi ett läsarbrev från Johan Forsgren i Fagersta, som utan oss kanske inte hade blivit Hedning – och nu vore det bäst, om han själv, oavkortat får berätta sin historia – alla vi Asatrogna Hedningar och Etniska Svenskar har ju faktiskt en…

Den Forsgrenska Asken

 

Då du delger så mycket av det hedniska livet på bloggen så tänkte jag att det nu är dags att du får ta del av mina egna upplevelser. Och just idag så råder ändå vintersolståndet.Flyttade in i vår villa som är belägen på området andra sidan i Fagersta för snart 40 år sedan. Att vi just har husnummer 3 och som kan vara kopplingen till valknuten skall jag nog låta vara osagt men så här i efterhand så har tecknen låtits upprepat sig.

På vår tomt finns en självsådd ask då jag flyttade en hallonhäck för att antal år sedan och som idag har växt sig allt större. För tolv år sedan byggde vi ut vår fastighet och hade hjälp av en del firmor. Grävmaskinistens första kommentar var: skall jag gräva bort trädet! Det är inget träd utan en ask med stort värde blev så svaret från mig.
Under grävningen stötte vi på ett mindre vattenflöde från äldre runda tegelrör strax intill askens rötter, vilket ledde till extra jobb då jag var tvungen att på något vis ta hand om dräneringen till en egenbyggd brunn med nedsänkt pump.

När utbyggnaden så började att bli klar och jag skulle ta ned byggställningen så skrek vår yngste son som en stucken gris då det låg en stor huggorm i vår trädgård och det är enda gången som vi faktiskt haft besök av orm under alla mina år i fastigheten. När det var dags för stenläggning med granit för den uteplats som vi har var formen sedd från asken en nia, vilket jag inte tänkte på vid förarbetet.

Jag har även ett stort intressen för äldre hobbyfordon och har alltid drömt om just en Hot Rod. Hittade många delar från en annons på blocket som jag då kunde börja mitt bygge med. Och just dessa delar har tillhört Hazze From som tävlade med sin Ford Top fuel som hette Ragnarök. Hazze var mycket noga med att vi skulle hålla vårt nordiska arv vid liv och hade många fina lackeringar på sina bilar. Nu börjar min Ford 34:a ta form och den skall lackas i en kulör som är mörkgrön då jag vill ha kopplingen till naturen. Det kan nog även kopplas till Edred Thorsson bok ” Green runa ”

En mindre skogsväg leder mellan vår fastighet och företaget Epiroc drilling Tools där jag jobbar.
Då vi har korpar runt om oss i skogarna så har jag ibland följe av ett par och det är lite fascinerade att se ett par korpar leka i luften med sina säregna läten.
Att jag gick ur Svenska kyrkan är faktiskt hedniska tankars förtjänst och det kändes som en stor befrielse.
Om du tror att detta är hittepå så är du välkommen på besök för en närmare beskrivning vilken dag som helst under året.

Mvh Johan Forsgren

 

Så långt en Asa-trogen läsare – och där ser man. Hedniska Tankar kan väl tillfoga, att vi ingenting kan och ingenting vet om just Hot Rods i stort sett, men vi minns en skåning från 1983, som lärde oss en hel del om dem, och en Hedning med sinne för Västerländsk magi av alla slag, som under det tidiga 2000-talet flyttade till Strömstad och byggde Kit Cars, vilket inte alls är samma sak, eftersom man då utgår från en färdig byggsats – en Hot Rod får man däremot tillverka helt själv, med de delar man kan hitta och som står till buds. Känslan i detta är väl som med en träbåt, ty en del män bygger träbåtar, men andra män bygger vagnar och andra fordon.

Släktnamnet ”From” är ett vanligt svenskt soldat- och knektnamn, och det får oss att tänka på Jan Fridegårds eller rättare sagt Fride Johanssons far, Johan Alfred From-Johansson (1863 – 1941) som är begraven vid Tillinge Kyrka, mellan Västerås och Enköping i Mälardalen. Han förekommer i Fridegårds roman ”Torntuppen” som är en av de mest Hedniska kortromaner som skrivits i Sverige, eftersom den helt tar avstånd från kristendomen, och handlar om hur soldaten, smeden och bonden From stannar kvar i sin egen bygd, för han vakar över den och bevarar allt gott, även efter döden – som de kristna helt missuppfattat. Fridegård skrev denna bok just 1941, när hans far dött – och krigsåret 1941 liknar ganska mycket år 2024 efter vår moderna tideräkning – men det är en annan historia.

Edred Thorsons böcker om Runor, slutligen – hör till dem vi kan rekommendera, för han är en klok karl, och en av de bättre amerikanska Runologer med verklig känsla för Asatro och Esoterica som alls finns. Boken ”Green Runa” innehåller hans småskrifter för åren 1978-1985 då han var som mest produktiv – vår första bok av honom köpte ”Hedniska Tankar” redan 1981 i en viss bokhandel i San Francisco, California, US of A – men om den boken och andra av samma författare, kan man redan läsa under rubriken ”Konst, Böcker och Resor”, underrubrik ”Litteratur och Böcker” här ovan

 

Profilbild för Okänd

Varifrån Kommer ”Sankt Staffan” och Staffansritten ifrån ? (repris från 2020)

av

”Staffan var en stalledräng.
Vi tackom nu så gärna.
Han vattna’ sina fålar fem,
Allt för den ljusa stjärna.
Ingen dager synes än,
Stjärnorna på himmelen de blänka.”

Nästan alla svenskar känner till Staffansvisan, som man brukar sjunga till Lussi och Jul. Nästan alla forskare är också helt eniga om att den inte har någonting alls med en påstådd biblisk Stefanus att göra, en person som skulle stenats ihjäl av en uppretad folkmassa efter jesu död vid Påsken, och därför inte har det minsta med vår Nordiska Jul att göra.

Den berömda takmålningen av Staffan från 1200-talet och Dädesjö kyrka, 100 år efter att ”Staffansritten” till Frejs ära kristifierades…

Nej, säger forskarna – den nordiske Staffan har samband med Frejskulten och den Hedniska Julen – den Jul som enligt de allra äldsta källorna firades jämnt 3 dagar efter Midvintersolståndet, för så skrev den byzantinske hävdatecknaren Prokopios redan under tidigt 500-tal. Som bekant faller Midvintersolståndet alltid på den 21:a eller 22:a December enligt vår tideräkning – den gregorianska kalendern – och Jul firades därför sedan allra äldsta tid och de skriftliga källornas vittnesbörd om förhållandena i landet Thule eller den yttersta Norden den 24:e och 25:e december.

Senare försök att koppla den hedniska Julen till några ”Höknätter” enligt sen, Isländsk tradition, eller påstå att Jul skulle ha firats i Januari är dömda att misslyckats, eftersom det bygger på lösryckta påståenden från det isländska 1200-talet, 200 år efter det att kristendomen infördes på ön.

Vi vet också att Lussi, det hedniska ursprunget till Lucia, ursprungligen inföll 13 dagar senare eller 13 dagar efter den 13 December, då vi firar Lucia nuförtiden. Förvirringen om dessa datum beror på övergången från Juliansk kalender till den Gregorianska, vilket för Sveriges del skedde först 1753, ungefär samtidigt med de första vittnesbörden om den nutida Lucia-traditionen, från herrgårdar i Västergötland. Detta innebär att Julen – och hedendomens ljusfest i Thule – skulle ha firats omkring 26 December, vilket forskare visste redan i och med Oscar Montelius på 1800-talet, och 26 December eller Annandag Jul är också det datum folktraditionen pekar ut för den stora Staffansritten, då man tidigt på morgonen skulle rida i sporrsträck till närmsta åt norr rinnande källa, för att fålarna skulle ”vattnas” eller dricka märg i benen för det kommande året.

Lucianatten räknas också som den mörkaste och längsta natten i svensk folktradition, och det stämmer ganska bra, om vi räknar med den kalenderförskjutning som infördes på 1700-talet. Prokopios säger, att kvinnorna i Thule hälsar den nya solen i vita kläder och med bälten av halm, och det stämmer med den senare Lussi-traditionen. Där Freja – eller Lussi – finns, finns också hennes bror Frej, och hästen är Frejs djur – att hästoffer skedde vid Jularna vet vi också ur det arkeologiska materialet – det vet man från de senaste utgrävningarna vid Gamla Uppsala.

Kappridningen till närmsta källa byttes senare – på 1700-talet och vidare framåt – ut emot en Staffansvandring med Julbockar, Stjärngossar och andra folkliga upptåg, långt efter det att man glömt bort de ursprungliga hästoffren, eller ritten till Frejs ära – men fortfarande var datumen oftast de rätta – det var i slutet på December, 24-26 i Julmånaden, som Julen skulle firas och allt detta skulle ske. Alla nutida människor vet också, att det är då Julen skulle firas, och så var det som sagt också i de äldsta källor vi har, från 530-talet, närmare bestämt. Frej är också den gud, som råder över sol och solsken, vet vi enligt Gylfaginning och Eddan, och vad skulle då passa bättre än att ära honom vid Midvintersolståndet.

Trots att senare folklorister ivrigt förnekat, att Julskinkan och svinhuvudet på alla svenska Julbord skulle ha något med Frej att göra – grisen är ju också hans djur, och Galten Gullinborsti anses också Frej själv rida på – så var alla forskare från tidigt 1900 tal och än tidigare övertygade om också detta, och ingen, absolut ingen har kommit med några verkliga motargument eller motbevis, så av hävd firar vi fortfarande Frej – på rätt dagar och som sig bör..

Det var också under det tidiga 1100-talet, som den katolska kyrkan först godkände någon ”Sankt Stefan” och som vi alla vet, lär Gudahovet i Gamla Uppsala ha bränts ned av de kristna först på 1090-talet – 1072 är ett datum som nämnts för det sista nio-årsblotet där, 1090 ett annat, även om det väl inte är fastställt, när förstörelsen av en hel kultur egentligen kulminerade. Till saken hör också att Ungrarna under tidigt 1000-tal hade och ännu har sin egen ”Szent Istvan” eller ”den helige Stefan” som var en Ungersk kung, död 1037, och han var förvisso en stor krigare och kavallerist – Ungrarna har alltid varit ett hästfolk – och detta skulle kanske förklara hur den svenske Staffan eller Stefan blev en ”Stalledräng” som visan säger..

”Staffansritten” – här med en Julbock i spetsen – har firats i hela landet, till och med i Skåne – här ett exempel från det nordskånska Toarp, nära Ängelholm…

Kanhända var det så, att tyska missionärer berättade om den Ungerske Kungen, som ju antog kristendomen – för hedningarna i Svealand, och för övrigt finns det också ett falskt, av katolska kyrkan aldrig erkänt svenskt helgon, som också kallats just för Stefan eller Staffan, och som skulle vara ”Hälsinglands Apostel” till råga på allt – och han anses av många vara just ”Staffan Stalledrängs” egentliga upphov..

Adam av Bremen, som är huvudkällan, berättar om en skändlig folkförrädare med namnet Stenfinn – som i Tyskland kristnades av en biskop Adalbert (död 1072), och utsågs till en av sju missionsbiskopar, som skulle kristna och förstöra Sverige. Sannolikt var Stenfinn västgöte, men i alla fall en överlöpare och förrädare, som övergett hela sitt folk och slutit sig till de kristna. Han skulle först ha verkat i Uppsala och Sigtuna, sägs det, men kom senare att bege sig till först Gästrikland och sedan Hälsingland – men där fick han ingen särdeles framgång, som vi skall se..

Bakom flera medeltida helgonbilder i Norrländska kyrkor sticker Frejskultens hästar fram… och den apokryfiske ”Sankt Staffan” erkändes aldrig av den katolska kyrkan som något ”helgon” för Sverige.

Man bör minnas, att man långt in på Medeltiden ansåg, att ”Hälsingland” var namnet på i stort sett alla Norrländska landskap med undantag för Gästrikland, som inte hade någon egen Landskapslag, men löd under Upplandslagen. Jämtland och Härjedalen hörde under denna tid till Norge, som alla vet, och förutom Lappland, Norrbotten och Västerbotten (som redan under sen bronsålder koloniserats av svenskar) var alltså Ångermanland och Medelpad inräknade i Hälsingland, och löd under den ursprungligen hedniska Hälsingelagen, och långt in på 1300-talet skall det ha hänt, att Hälsingarna utan pardon slog ihjäl fogdar och uppbördsmän, som kom från Uppland och söderifrån, eftersom de inte räknade sig som skattskyldiga till någon kung, utan var fria bönder i ett fritt rike, precis som Jämtarna.

Den tidiga medeltidens ”Stor-Hälsingland” ingick i det svenska riket, liksom Finland, Estland och Fjärrkarelen..

I Hamrånge-trakten, på den Gästrikländska sidan av Ödmårdens vida skogar, berättas ännu en sägen om hur ”Sankt Staffan” jagades tillbaka in i Gästrikland av uppretade Hälsingar och Hedningar, och hur han slutligen slogs ihjäl där – vilket var en rättvis dom, och helt i linje med Hälsinge-lagens bestämmelser. (Författaren Tord Andersson har själv skildrat detta i boken ”Sällsamheter i Gästrikland” på sidan 118 och framåt.)

Enligt vissa bragtes ”Staffan” om livet vid Tönne å, på den Gästrikländska sidan, eftersom Hälsingarna inte brydde sig om petitesser som att de var utanför sin fristats område, och han upp ”Staffan” först där. I Skog och Hamrånge socknar har man angett Mordbäck som den riktiga platsen, och den visades också för resenären Abraham Abrahamsson Hülpers anno 1758.

Tönnebro vid Mordbäck var en av de sista värdshusen innan man kom in i Ödmårdens hemska skogar…

Hälsingarna reste först på 1600-talet en ”Helige bror Staffans stupa” på kyrkogården i Norrala, dit liket efter den snabbt bortjagade ”missionären” ska ha blivit fört och begravt. 1928 satte man också – helt ohistoriskt – upp en minnestavla vid Själstuga by, långt inne i skogarna på den Hälsingländska sidan av gränsen, vilket var helt fel, eftersom Stenfinn aldrig varit där.

Redan författaren Albert Viksten tog upp en annan sägen, enligt vilken ”Staffan” ska ha förstört det hedniska viet i Söderala, och det var det som blev anledningen till att han jagades ut ur Hälsingland, och rättvist avdagatogs, på samma sätt som man bör göra med alla kristna missionärer, varhelst de dyker upp. Redan namnet Söderala kommer av -al, som ju är namnet på en hednisk kultplats.

I Söderala kyrka hittade man också i början på 1900-talet den berömda Söderala-flöjeln från omkring 1025, som av vissa forskare antas komma från förstäven på ett stort Vikingaskepp, men några skeppsfynd har aldrig gjorts i just Söderala med omnejd. Den skulle lika gärna kunna antas komma från det Gudahov, som en gång funnits på platsen. Anledningen till att man alls påstår att den kommer från ett skepp, är att vi har en ristning från 1100-talets Bergen, som visar stävarna på en hel rad av långskepp, och där förekommer flöjlar, som mycket liknar den från Söderala – likaså på Bayeaux-tapeten.  I själva verket finns det inget som hindrar, att den inte varit uppsatt på en byggnad – jämför med vad den helt samtida Adam av Bremen skriver om ”den gyllene tak-kedjan” på ”templet” i Gamla Uppsala..

Även om man inte kan bevisa det, så kan Söderala-flöjeln – originalet finns nu på Historiska Muséet i Stockholm – vara en av de sista resterna från ett Hedniskt, Asatroget Gudahov som vi alls har kvar i landet – och det är en fascinerande tanke..

I Hälsingland har det – betecknande nog – aldrig rests några statyer över någon ”Sankt Staffan” för Hälsingarna tyckte och tycker alltjämt, att denne usle folkförrädare inte är något att fira. Men vi kan alla erinra om deras starka rättsmedvetande, som tog sig uttryck i Forsaringen – den i järn smidda runring med utdrag ur Hälsingelagen som handlar om hur en man skall ”göra rätt för sig” och som kan jämföras med andra runringar av samma typ genom mer än tusen års tradition, som Pietroassaringen – märkt med runtexten ”Gutanowi Heilag” eller ”Det heliga från Goternas vi”.

Forsaringen och andra fynd från Hälsingland påminner om att det inte fanns några kyrkor där alls före 1200-talet, men däremot Vin och Hedniska Gudahov, som vi kan ha tydliga rester kvar av än idag..

En tysk forskare, en viss FW von Schubert, som reste genom Hälsingland år 1817, beskrev de delvis Hedniska Hälsingarna såhär:

”Män och kvinnor är stora till växten, av en kraftfull kroppsbyggnad, fulla av mod och självkänsla, av kärlek till friheten, lagen och fäderneslandet, gästfria, tjänstaktiga utan egennytta, milda och välvilliga, stilla och allvarsamma”

Kort sagt – de var Hedningar !

Medlemmar ur den nutida föreningen ”Årsunda Viking” från Gästrikland och Hälsingland

 

En av de tidigaste skildringarna av möten med Hälsingar, som också nämner just Hästoffer vid Jul – och därmed tangerar Staffans-myten kommer från ”Heimskringla” och berättelsen om den norske kung Sverre och hans ”Birkebeinar”. På 1170-talet gjorde kung Sverre likt Stenfinn en andra färd genom Sverige, men i trakten av Amungens och Mållångens sjöar, på gränsen till Alfta, mötte honom Hälsingarna och hela deras här, som var trettio hundraden eller mer än 3000 man stark, står det i krönikan. Men kung Sverre var ju kristen, och Hälsingarna hade så bestämt, att var man skulle kallas Niding, som hjälpte de kristna in i landet, eller alls gav dem fred, också under Julen.

Ingen av Sverres män skulle heller få komma till Hälsingarnas stora ting, och där föra hans talan, så med 200 ”Birkebeinar” eller fattiga krigare – vars ben förblev lindade med björknäver – hade den kristne Kungen föga att sätta emot – och Asatron, får vi anta på goda grunder – var ännu kvar i Hälsingland på 1170-talet. Först senare gavs kungen grid eller frid att besöka tinget, och då stod de få krigare som han hade med sig uppställda till strid, och i god ordning, får vi veta.

Hälsingarna fann det föga hedersamt att med 3000 man nedslå 200 arma stackare under Julen, och gav så Kung Sverre tillstånd att tala i egen sak, och förklara varför han kränkt gränserna till deras hedniska land. Kung Sverre bad då om nåd, och sade att han inte gjort Hälsingarna något ont, utan bara ville dra vidare åt Norge till, och detta beviljades. Så lät han leda fram två hästar till slakt, och sade att det talet nu skulle spridas vida omkring, att man i Hälsingland var så snål på mat, att också kristna där måste äta hästkött (som är en hednisk vana) för att bärga livet.

Detta gjorde verkan, och den man som mest varit emot Sverres genomfart, bjöd honom så till gästning – och förmodligen hände allt detta vid Juletid, 1176, enligt vad forskare konstaterat – i Svenska Turistföreningens årsbok från 1965 kan man läsa mer om saken.

Så rådde då Julefrid, och hästoffer – och kanske är berättelsen om Kung Sverres färd, genom ett hedniskt och självständigt Hälsingland – också en av källorna till ”Staffansritten”. Förmodligen var det Hälsinglands Lagman – som ännu lär ha varit hedning – som bjöd Kung Sverre till gästning, det året – och Hälsingland var som sagt ännu ett hedniskt land – utan kyrkor eller annan ohyra.

Manhelgdsbalken i Hälsingelagen kan också förklara , hur Hälsingarna såg på saken, och varför de förjagade Stenfinn ur sitt land, och rättvist slog ihjäl honom, nära gränsen till det Gästrikland han kom ifrån. Den innehåller också bestämmelser om frid och Julefrid, och även om den är nedskriven på 1200-talet, då Hälsingland blivit kristet, är den värd att ihågkommas. Om män möter varandra i villande skog eller ute på allmän väg, utdöms inga böter, och där kan man alltså slå ihjäl varann saklöst, för på fjället eller i skogen finns ingen lag, eller Polis.

Det var ett hårt jobb att ta sig mellan Kungsgårdarna under Uppsala Öd på den gamla tiden – och i Norrland färdades man mest när isen lagt sig, på Julen och Vintrarna..

Men på gårdarnas betesmark, där ”ytterst gå horn och hovar” utdömdes 2 marker lödigt silver för mandråp, och i mellanhagen, eller den inhägnade betesmarken mellan skogen och ägorna än mer, ja dubbelt upp. Redan 2 marker silver var mer än 420 gram, och därför mycket mer än tre-fyra årslöner för gemene man. Skedde något på ängsmark (som gödslades och såddes) betalades ännu mera, och på åkerfast äng och åker mera ändå. Friden var än större och mansboten än mer i inhägnader, kornlada, ”båtlänning”, humlegård, fägård och halmlada, och så kom än strängare bestämmelser för ladugård och så gårdstun…

Skillnaden mellan Utangård och Innangård framgick mycket tydligt i de Nordiska lagarna

I själva boningshuset eller på bondens går räknade man med åtta fridssektorer, först förstugan, alltså utrymmet mellan tröskeln och eldstaden, eldstaden självt, utrymmet mellan eldstad och ”gavelbänk” där bondens högsäte stod, Gavelbänken eller Högsätet självt, så utrymmet mellan denna och ”kvinnobänken” med hustruns plats till höger, så kvinnobänken självt, och så den äkta sängen.

Att nu bryta Julefriden så att någon blev ”slagen uti sin säng” kostade 144 marker lödigt silver – en helt otrolig summa om 30,5 kilo och mer – medan det redan var 72 marker mellan eldstad och gavelbänk, men om hustrun i huset finner mannen på bar gärning med en annan kvinna i sin säng, ja då gällde inga böter alls, och hustrun kunde fritt slå ihjäl mannen – eller omvänt… för män och kvinnor i Hälsinglands skogar var jämlikar, även i detta avseende…

Så var en gång lagen i Hälsingland, och BETÄNK NU DETTA UNDER JULEN, SVENSKA FOLK – OCH HÅLL JULEFRID FÖR ENVAR

Profilbild för Okänd

”Om hur Jul dracks hos Harald Blåtand” enligt Frans G Bengtsson (repris från 2019)

av

I anslutning till gårdagens text om Julskinkan, denna för hela Julhelgen och Julglädjen så essentiella maträtt, vill Hedniska Tankar nu publicera Frans G Bengtssons berömda skildring av Kung Harald Blåtands Julgille ur ”Röde Orm”. Många är de svenska hedniska familjer som läst denna text som ett slags obligatoriskt hedniskt julevangelium kring Midvintersolståndsdagen, eller annars före Jul. Till och med filmrecensenten Orvar Säfström och krönikörer i Helsingborgs Dagblad har bekänt att de gjort så, Hedendomen till fromma, och all kristendom till förfång…

Frans G Bengtsson, född 1894 på Rössjöholm i Skåne – samma plats där han placerade sin romanfigurs hem – var hedning ut i fingerspetsarna, och hade aldrig mycket till övers för kristendomen. Han dog i förtid vid 60 års ålder redan 1954, men hans text – som aldrig låtit sig översättas med någon större kvalitet till engelska eller något främmande språk – tår för evigt kvar som en av de klassiska skildringarna av sin tid, och inte minst den hedniska Julen. Han fick också åtskilligt med tackbrev för den under sin levnad, och folkets kärlek blev hans belöning – något nobelpris eller andra utmärkelser fick han aldrig, men han borde ha fått det. Det bästa brev han fått, enligt honom själv, var ifrån en brådmogen 7-åring, som frågade honom om ölet i Kung Haralds Hall inte blivit förstört sedan Sigtryggs avhuggna huvud fallit i det – tvekamper var denne unge man inte emot, men att så mycket gott öl skulle förfaras, ansåg han vara en stor skada…

Charlie Christenssons serie-version av ”Röde Orm” hör till de mindre lyckade adaptioner som genomförts…

 

Läs gärna denna text för era egna barn och efterkommande – och LÅT HEDNA ER om ni inte redan gjort det…

Nu bars julfläsket in; och härmän och hövdingar tystnade när de sågo det komma och drogo andan djupt och grinade av glädje; många lossade sina bälten för att vara fullt redo från början. Ty ehuru det fanns folk som påstod att man hos kung Harald, nu på han ålders dagar, stundom kunde märka en snålhet rörande silver och guld, hade aldrig något sådant blivit sagt om honom på tal om mat och dryck, minst av dem som varit på julgille med honom.

Fyrtioåtta ollonsvin, väl gödda, var vad kung Harald brukade låta slakta till jul; och han brukade säga, att om detta också inte räckte till för hela julen, blev det dock alltid en god smakbit åt envar, och därefter finge man nöjas med får och oxar. Köksfolket kom två och två, i en lång rad, med stora rykande kittlar mellan sig; andra buro tråg med blodkorv. Köksdrängar med långa gaffelspett följde med; och sedan kittlarna ställts ned bredvid borden, stucko de spetten i spadet och fiskade upp stora bitar, som lades för gästerna i tur och ordning, så att ingen mannamån kunde ske; och åt envar lades en god aln blodkorv, eller mera om någon så ville. Brödkakor och stekta rovor lågo i lerfat på borden; och vid bordsändarna stodo kar med öl, så att horn och kannor alltid kunde hållas fyllda.

När fläsket kom till Orm och Toke, sutto de orörliga, vända mot kitteln, och följde noga hur drängen fiskade med spettet. De suckade av glädje när han fick upp fina stycken bogfläsk åt dem; och de påminde varandra hur länge det varit sedan de sist suttit vid ett sådant mål, och undrade över att de i så många år kunnat uthärda i ett fläsklöst land. Men när blodkorven kom, fingo de tårar i ögonen båda, och det tycktes dem att de aldrig fått ett ordentligt mål mat alltsedan de seglat ut med Krok.

– Den lukten är bäst av allt, sade Orm stilla.
– Det är timjan i, sade Toke med bruten röst.

Han stack sin korv i munnen, så långt in den gick, och bet av och tuggade; därpå vände han sig hastigt om på nytt och nappade efter tjänaren, som ville gå vidare med tråget, och fick honom i tröjan och sade:

– Låt mig genast få mera korv, om det inte är mot kung Haralds bud; ty jag har länge farit illa i andalusiernas land, där det inte finns föda för män, och det är nu sju julars blodkorv jag längtat efter och aldrig fått smaka.
– Med mig är det likadant, sade Orm.

Tjänaren skrattade och sade att kung Harald hade korv nog åt alla. Han lade till dem var sin längd av den tjockaste sorten, och de kände sig nu lugna och började äta med allvar.

Nu talades inte mycket på en god stund, varken vid kungens bord eller de andra, utom när män sade till om mera öl eller prisade kungens julmat mellan tuggorna.

Visste du att Kung Haralds gilleshall har återfunnits, och att man i den också hittat BEVIS för julskinka, samt grisslakt ? – Jodå, danska arkeologer har gjort den upptäckten, och mera om den kan du läsa här.

För övrigt var det också så att när norska arkeologer upptäckte Leif Erikssons ”Leifsbudir” eller övervintringsstället på New Foundlands Nordspets, så försökte amerikaner och andra göra allt vad de kunde för att bortförklara denna upptäckt. Det minns inte många idag, men så var det. Det avgörande beviset – utom nordiska hustomter och artefrakter – var ett avgnagt skinkben, som måste gravlagts en Jul – för skinka ätes inte av Inutier eller Indianer – det kan bara och endast Nordmän göra !

Profilbild för Okänd

Inför Midvinternatten… (inlägg från 2022-12-21)

av

Fullmånen i Julmånaden eller Julafullet inträffar nu, just i kväll. Vi befinner oss fortfarande i Odens och Åsgårdsreiens tid, då nätterna är som mörkast. De kristna firar fortfarande sina Nikolausar och sina alltför många katolska helgon, men jag vill för min del varken ha med dem eller några nya Ärkebiskopar att skaffa.

En god vän i den hedniska bloggosfären har observerat, att ännu ett Heite (men ingen Kenning) för Oden är Hnikar, men få torde minnas varifrån det Odensnamnet kommer. Rätt svar är att det bland annat förekommer i Gylfaginning, Grimnesmál och tillika Reginsmál, där Sigurd själv får råd av en förklädd gud, stående på ett berg. Att Regin betyder ”makter” i plural, borde ni veta vid det här laget, och att Jolnér, den stora Jularen, han som gör så att det blir Jul  – är Julens sanne upphovsman, kanske ni till slut har lärt er. Repetition är all kunskaps moder – och därför säger jag er nu, sannerligen sannerligen – att Hnikar fanns före Nikolaus, och inte tvärtom…

Det gäller förvisso också att skilja på Gårdstomtar och själve Jultomten, alltså Jolner, som bara finns i singularis, och inte i flertal. Igår firade vi Finlands frihets dag. En viss finsk kamrat stod framför mig idag, bildligt talat. Han kom i mina tankar, pionjär som han var – från Nylands Brigad dessutom – liksom en hel del andra, som jag saknar.

Jag minns Harry Järv, en man som det var mig förunnat att möta bara två gånger i livet, och som vid båda tillfällena gav mig ett hårt slag i solarplexus. Den första gången skedde det, därför att jag stod i vägen för honom utanför hans bostad strax nära Mariatorget i Stockholm, anno 2008 –  det var om sommaren, och jag var klädd i skinnjacka – det retade ”Järven” – en man som var 88 år det året, och när filmen ”framom främsta linjen” – en film om en ytterst kort period i hans liv -hade premiär, stötte vi på varann igen.

Jag påminde honom om det första mötet, då han tog till knytnävarna. Han hade just inget minne av det, men lovade mig på stående fot att göra om det desdo grundligare, så att han k-u-n-d-e få minnas det, vid sin ålder – och jag kan garantera er, att det var kraft i den högernäven.

Hans valspråk var ”Det finns bara tre saker jag kan – Närstrid, Kommatering och Fotografering” men det var fel, ty han kunde en hel del om skrivande också.

En gång under det tidiga 2000-talet, hängde ännu en ljusskylt med denna symbol i närhet av Tavastgatan, Södermalm, Stockholm. Mycket få personer har ännu rätt att bära och bruka den symbolen. Jag lånar den en stund, men bara för att väcka allmänhetens minne.

 

Att få stryk av en mästare, är alls ingen skam. Jag gav inte ens igen, någon av de två gångerna, men jag visade honom en kria jag skrivit, den andra gången – ett blogginlägg, såklart. Han sade till mig rätt ut, att sådan där gröt- och mjölkprosa, menlös och blodlös ville han aldrig mer läsa. Antingen skriver man kärnfullt, och så att det retar och upprör en hel del läsare, eller också inte alls. Han lämnade oss en Midvinterdag det året, 2008 – och på ett sätt var det självklart att han skulle lämna oss alla just då, då porten mellan världarna står öppen.

Jag minns ett slags gravöl på Tennstopet i Stockholm. Punkare, Anarkister – för Harry Järv var Kropotkiansk anarkist ut i fingerspetsarna, till skillnad från alla Bakunianska anarkister – och den skillnaden måste man vara klok nog att inse, för det är en avgrundsdjup skillnad. Där satt också ett antal mycket gamla och fåordiga män – de är ännu färre nu – en Åbo-tidning jag läste igår berättade om den allra siste av dem, ensam i ett sällskap han själv grundat – men så mycket skall bli sagt, att vi hade alla påverkats av denne mångsysslare, småningom vice Riksbibliotekarie, som ville bli ihågkommen för helt andra saker än dem han inte fick välja, när han var ung.

Han samlade antika manuskript hemma i sin lägenhet, och donerade dem efter sin död till Lycéet i sin hemstad – för i det svenska Finland går man ännu på Lyceum, inte Gymnasium. Han var in i det sista verksam, då det gällde projekt som det nyaste Biblioteket i Alexandria – en mänsklig kulturskatt, som funnnits i flera varianter och utföranden, och som byggts upp och raserats, bränts och förstörts av islamister och åtskilliga andra under tidernas lopp, men som nu heter Bibliotheca Alexandrina, precis som det en gång var menat, och fortfarande är.

Vid hans begravning grät till och med punkarna, även om jag själv inte gjorde det. Det känns underligt att använda en sådan formulering om en man ur hans generation – men jodå – punkarna grät – och den natten, på Tennstopet, några dagar efter Midvinter 21 December 2008, var vi alla medlemmar i Harry Järvs nu nedlagda, litterära spaningskompani. En ensam förpost, javisst – men inte utan sambandsmedel, och trygga i sin förvissning om att kunna kalla på förstärkningar när de behövs.

Jag undrar vad den gamle Kompanichefen från det svenskspråkiga Infanteriregemente nr 81 från det finska Österbotten hade sagt om dagens Ukraina-krig. Han trädde en gång i skriftväxling med en av sina motparter på den ryska sidan, 1939 – 1940; men gjorde aldrig om det. Det ryska spaningskompaniets chef berättade om avrättningar i Karelen, som ryssarna genomfört ”av humoristiska skäl” som ryssen uttryckte det, medan Harry Järv som alla vet skrev och fotograferade – trots kameraförbud vid fronten och mycket annat – av humanistiska skäl, inte något annat.

Det gäller att välja sida här i livet.

Man må sedan bidra med stort och litet – Harry Järv fick aldrig bli Riksbibliotekarie på det fjärran, Kulturmarxistiska 1970-talet, eftersom man skrev och sade bakom han rygg att han hade ”slagits för Hitler” – vilket är fel i sak, därför att Harry Järv slogs i två finska krig emot Stalin, och under den mesta tiden befann sig inte Finland och Tyskland i en allians, som var högst nödtvungen för Finlands del.

Man nekade honom Mannerrheim-korset också, eftersom Marskalken personligen lär ha förbjudit det, och Harry Järvs officerskarriär fick ett snabbt slut, sedan han mist vänster fot och en bra bit av vänster ben nedanför knäet 4 September 1943 i ett ryskt minförsåt. Han ”inlät sig ofta i resonemang med underlydande” som det hette, och var påfallande omilitärisk i sitt sätt att lägga upp och planera spaningsuppdrag, vilket var orsaken till alla de uteblivna utmärkelser, som han rätteligen kunde ha fått, även om de ändå var många nog.  Många är historierna som berättats om honom, och jag rekommenderar boken ”Oavgjort i Två krig” som är ganska så tunn och mager, men en god introduktion till Harry Järvs prosa. Där finns även följande anekdot, som jag nu tar fritt ur minnet, sedan jag fått den bekräftad ur säker källa.

Han var noga med fakta, in i det sista – också på sin ålderdom. Under sitt sista krig hände det, att han en gång fick en fråga av en rikssvensk bekant om innehållet i en av Moskvatidningarna, nuförtiden utbytta emot RT ”Russia Today”, samt RIA Novosti och andra öppna källor, som ni inte bör läsa. Svensken tyckte att dessa media var rena löjan. ”Jo, det håller jag med om” svarade Harry Järv. ”Här till exempel är en artikel om att stödjepunkten med namnet ”fågeln” blivit intagen, och att närmare 70 ryssar stupat”.

”Det är lögn – ja en betydande överdrift ” -sade Harry Järv – och han fortsatte – ”det var jag som personligen ledde det där anfallet, och jag kan försäkra er att de dödas antal absolut inte översteg 20 stycken – resten flydde ju sin kos – så visst är Moskva-tidningarna skräp…”

Då vart svensken alldeles tyst, men Harry Järv kanske unnade sig ett leende.

Till Valhall kom han aldrig, och det lär varken ni eller jag göra, kära läsare. Det är få förunnat att alls komma dit, och det är icke vi – utan en högre makt – som korar valen. Och det är ingenting att skratta åt, ”Lillejul” eller inte – men kanske kan vi le en smula.

 

 

 

 

 

Profilbild för Okänd

Inför Julblotet, Vintersolståndet 2024

av

”Som två blodspår skulle kristendomen och frihetskampen gå bredvid varandra genom seklerna. Staden på ön skulle utplånas, och ingen skulle under långa tider veta var den legat. Men de två spåren, som började där, har ännu efter ett årtusende inte nått sitt mål”

– Slutorden ur romanen ”Offerrök” av Fride Johansson, alias Jan Fridegård, 1949

 

Midvinterblot och Julblot är två olika saker, och INTE samma sak – vilket är viktigt att komma ihåg.  Tillika finns det något som heter Vintersolstånd, en rent astronomisk företeelse som våra Förfäder noga kunde beräkna – på någon timme när – det kan man redan med hjälp av stenkalendrar, eller en skeppssättning, och att mäta solhöjd på sjön eller över takåsar är heller inte svårt – det har man kunnat i alla tider.

Fullmånen i Julmånad, alltså Julmånen har redan passerats, eftersom den i år inföll 15 December, och nu befinner den sig i nedan tills att Tunglet inträffar, 22 December, och månen går sedan i ny på nytt.  ”Tungel” som i ortnamnet Tungelsta heter det på svenska – new age trams om ”mörkmånar” kan ni glömma.

Allt nog – den dag som är Lördagen 21 December är idag rätta tidpunkten för jublotet. DÅ – och bara DÅ. Er Hedning har i sitt liv mött skrikande, oartikulerade Västgötska Lastbilschaufförer med ett förflutet i ”Biker-miljön” eller lokala MC-klubbar – och dessa galningar har under direkt hot förklarat för oss på ”Hedniska Tankar” att deras fäder och förfäder minsann firade Midvintern vid den tidpunkt, som Islänningar firar Thorrablot på. Och för all del, vi måste ge även galningarna rätt, även om vi inte är i logistikbranchen – men vi känner dem allihop – blott alltför väl – och om vi hade tio fördelningar, divisioner eller kanske tre armékårer av sådana män, vore mycket vunnet i vår Värld, i synnerhet österut och i Ukraina. ”Man väntar ej med dem attack – Man GÖR !” skrev på sin tid Johan Ludvig Runeberg – Finlands nationalskald – och Finland hade nationaldag den 6 December i år.

 

Kampen står för evigt mellan Hedendom och Humanism på den ena sidan, Kristendom, Islam och andra Totalitära Läror på den andra.

Denna bild togs i Ukraina i år – där många städer gått under och förstörts. Hur många städer skall då gå under, innan vår mänsklighet lär sig läxan ? HUR MÅNGA ??

Nästa år – har vi förklarat – är ett Odens År, eftersom detta år var ett år för Tyr eller rättvisan. Asatron är grundad på en nioårscykel, ty av hävd var det alltid så i Svea Rike att de stora bloten hölls i Gamla Uppsala just vart nionde år, och inte vart sjunde. Men sju är veckans dagar, och Odens dag, följer på Tyrs. Våra Götar, okunniga som de är, vill fira Tors år direkt på Tyrs, helt utan rim eller reson, helt utan logik i deras tro. Nu säger eder Särimners Sändebud, ja sannerligen, sannerligen – att han nog skall fira Midvinterblot eller Thorrablot med dem, och det blir något de ej skall glömma.

Deras dag kommer. Snar och Säker nalkas den – och liksom Julen är och har varit Nordbornas gåva till mänskligheten, återstår en ännu större uppgift för oss. Krigens år skall en gång vara förbi, och då kommer ett år av kunskap, återuppbyggnad och större visdom.

Sådant är Odens Budskap, oavsett vilket år det sker, oavsett vilken tidpunkt vi talar om. Oden själv ska leda oss, och än är det långt till Ragnarök. Ni ska inte tro på de kristna, inte på Thunbergeriet, inte på SVT – för mänskligheten kommer trots allt att överleva länge till, trots drönare, AI och de genomvidriga Muharrems, som nu förbereder sig på att försöka ta över Sverige, återigen – stödda av Magadan Magda – men än är det långt till 2026 – och vi får hoppas på förnuftets seger.

I en liten landsortshåla, någonstans i Mälardalen ligger ett bortglömt antikvariat, nära en järnvägsstation. Dess ägare är gammal nu, och fadern – som grundade firman – är ännu äldre, ja 90-årig. Där stegar vår Hedning in, för att köpa en bok, glad i hågen såhär före Jul, och blotet – som nu kommer. ”Den boken, skall du veta, gav min son lust att läsa” säger antikvariatets ägare till Hedningen. – Jaså, svarar han. Ingen läser böcker längre, läskunnigheten i vårt land sjunker, liksom överallt annars – och vi behöver inte fråga vilka befolkningsgrupper som drar ned den. Men en god trilogi var detta, på sin tid. Dess skapare var färgad av sin miljö, och det Världskrig han såg utspela sig rakt framför honom.

De båda männen samtalar en stund, och därefter går Hedningen hem till sin familj med boken, som han skall ge till en god väns yngsta barn, som vistas långt borta – och vars mor förlorat vårdnaden om honom i en domstolsprocess, som nog aldrig bort äga rum – för Kärring-statens rättvisa, ger Hedningen inte mycket för, Moder Frigg till trots. Julgåvan kommer inte denna Jul, utan om många Jular – ty en man kan förstå vad han är gjord av – och varifrån han kommer – först när han blir en man.

 

 

Fride Johansson, 1897 – 1968 gjorde sig känd som en proletär författare, men hatade Sovjetmakten.

En man, utan illusioner. Hedning och Humanist. Aldrig kristen.

Fride Johansson, en av dessa Johanssöner, Andersöner och Pettersöner var Hedning rakt igenom. Han vägrade acceptera kristendomen, han slogs för evigt emot det totalitära och hans böcker bevisar det – liksom hans liv – för de som nu forskat kring det, och är bekanta med den Mälardal och det Svearike, som var hans. Han skrev ”Jag – Lars Hård”. ”Torntuppen” om sin egen fars död, anno 1941 – ett år som påtagligt liknar vårt eget – i ett annat land dog en bysmed, frivillig i en lokal brandkår, och han var i år 83 år gammal – född just 1941, som genom ett sammanträffande.

Tror ni då att Fride Johanssons värld är borta, och oaktat förvridningarna, och den spegel han såg Sveriges hedna tid genom – är den då så olik vad vi just nu ser ?

Fride Johansson blev journalist, först i trettioårsåldern, men var alltid en skrivande man. Hans far dog strax före sin åttioårsdag, efter att ha huggit ved till vintern – och Fride Johanssons mor och ende bror gick med i en såkallad ”frikyrka” – en fanatisk, kristen sekt som gjorde honom arvlös. Före allt det där, hade han hunnit återvända till sin hemstad, landsortshålan – där en Hednisk man långt senare köpte hans mest kända Trilogi. Det var medan han fortfarande var ung. ”Jag har liksom satt mitt märke på den här stan” sade han, inför fadern – 70-årig – och denne svarade, lungt och stilla – enligt vad en annan man vid namn Bengt Järbe berättat i en av sina böcker: ”Märke, säger du… Jag var dum nog att gå in på Stadshotellet du ser där borta en kväll – men fick fyra man efter mig. Två av dem slog jag ned, med mitt knogjärn. De andra två lyckades jag springa ifrån – och märket på planket, kan du själv se här”

Så berättas det, på antikvariatet i den lilla Landsortshålan. Hedendomen och Humanismen lever, men den tar sig uttryck på lite olika vis. Fride Johanson blev en Hednisk Man, men hans far Johan Alfredsson From dog som påstådd kristen – i alla fall till namnet, men knappast gagnet. Själva kommer vi från en släkt, som låtit Hedna sig – och så skall det förbli.

Låt oss vara Hedningar – och Humanister. Ned med Islam, ned med all kristendom, ned med Monoteismen, ned med all totalitärianism !

 

Profilbild för Okänd

Julhögen – en tradition som ännu lever (repris från 2020)

av

Till de Hedniska traditionerna från Asatrons tid hör att låta maten stå framme på Julbordet över Julnatten, så att Odens följe i den vilda jaktens tid och förfäderna kan ta för sig av den, efter vad man en gång trodde – och i vissa fall ännu tror. Också traditionen med Julhög, en hög av bröd, kakor och andra godsaker som skulle räcka över hela Julen, och som får stå framme framför var och ens plats vid matbordet lever ännu kvar.

Julhög från det nutida Västergötland (foto: Ideell Kulturkamp)

Denna sedvänja är visst inte utrotad, som det felaktigt står på Wikipedia. Åsa Holmgren, forskare på Institutet för Språk och Folkminnen, tillämpar ännu seden med Julhög, och så gör många andra. Till och med många receptsajter tar upp sedvanan. Mest utförlig beskrivning finner ni här.  Vårt dagliga bröd har alltid varit viktigt, ända sedan för 5 – 6000 år sedan, då vi svenskar först blev bönder. Särskilt viktigt blev det vid julfirande och andra högtider. Det bakades många olika slag av bröd och av olika finhetsgrad och sädesslag – Kornbröd nämns i Eddadikten Rigsthula om Heimdalls vandringar som det tarvligaste av allt, råg som något bättre och vete- och havrebröd som finast – det åt man bara till helgerna, och förärade makterna vid Bloten. Hade man råd; användes siktat mjöl och till limporna hade man vört från ölbrygden.

Bild från Kalmar Läns Museum – Julhög med äpple överst, en god ost samt olika sorters kakor. Främst en av Frejs eller ”Staffans” ryttare..

Julhögarna bestod av runda brödkakor i olika storlekar och olika tjocka med den största grova kakan underst. Högre upp i stapeln kom mindre och finare bröd som en kringla eller stor lussekatt. Högst upp fanns kanske en bit ost, lite smör och ett rött äpple. Runt omkring högen låg pepparkaksgrisar och ofta figurer av hästar, som ju alltid hört hedendomen till. Sambandet mellan ”Staffansritten” på Annandagen och guden Frej skall jag berätta mer om en annan gång. Särskilt Såkakor, vars sista rester skulle plöjas ned till våren i den nya åkern, och som på så sätt skulle bevara lite av Julens kraft – vattnet tog man gärna från någon åt norr rinnande Torskälla i trakten – fick ofta ligga underst i var och ens Julhög – och det bruket kan vi ännu iaktta och hålla i helgd.

”Julahögen var byggd i pyramid, den största och grövsta jullimpan i botten, sen den grovsävade kakan med hål i mitten och därnäst en fin-sävad, lite mindre kaka. Alla bröden voro runda, grovlimpan vägde omkring 3 skålpund (nästan 1,5 kg), de andra omkring hälften så mycket. Allt matbrödet var mjukt, slätt och välformat. Överst på högen låg minst en vacker sk tolvhålakringla (lyxbröd som sällan baktes utan till julen). De som hade kaffe använde detta bröd som kaffebröd, annars åts de torra. I en del gårdar saknades somliga år den lille lille osten (beroende på minskad mjölkmängd). Överst ett rött grant äpple. Fanns gott om äpplen, lades sådana runt omkring de olika julhögarna. Vid barnens julhögar ställdes dessutom deras jul-a-gåbba, vilka bakats av den vitaste degen. Den förställde en julgubbe, en julkäring, julgris – bock med horn, tupp, höna.”

Upptecknat: 1949 av Alma Nilsson
Informanter: Upptecknarens mor (född 1834) och mormor (född 1803)
Plats: Härlunda, Småland
Arkivnummer: 19964, frågelista M119

Särskilt indelta soldater blev av sina rotebönder bjudna på Julhög, vilket föjande uppteckning från Dalarna visar. Seden kan gå ända tillbaka till de Hirdmän som fanns på Kungsgårdarna inom Uppsala Öd, för också Vasakungarna och medeltida regenter gav Julhög och Julgåvor till sina knektar.

”På julbordet lades en bröstöd (brödhög) bestående av 15 à 20 kakor tunnbröd, vilket fick kvarligga över jul. En hög av tjockbullar staplades upp i bredd med tunnbrödshögen och ävenledes fick kvarligga på bordet helgen över.—

På julaftonsmorgonen skulle husmodern ställa iordning julgästen till soldaten som då kom på besök hos samtliga sina rotebönder. Soldatens julgäst bestod av en kaka tunnbröd, en tjockbulle, en köttbog eller lår, samt ca 2 à 3 mark smör.”

Upptecknat: 1937 av Fräs Erik Andersson
Plats: Boda, Dalarna
Arkivnummer: 10338 (frågelista M119)

På institutet för språk och folkminnen är man säker på, att seden med Såkakor är mycket äldre än kristendomen, och kommer från Hednisk tid. Helt säkert är den samtida med det första brödet, skriver man. Till och med i dag, när de flesta av landets invånare bor i städer, har man påträffat många, som iakttar den gamla vanan att göra såkakor, och lägga de sista smulorna av dem i trädgårdslandet till våren, för att få lycka med sådd och skörd. En rest av den gamla Frejskulten – sägs det.

Julhög från Leksand, med tupp som i Yggdrasil, Världsträdets topp…

Profilbild för Okänd

Mörk Midvinter med Frigg, Fulla och Gnå…

av

Hedniska Tankars redaktion består som bekant av tre personer, och nu är det dess äldsta kvinnliga medlem, som ser ut från vårt elektroniska Hlidskjalf, där vi kan se alla varelser i Midgård, stora som små. Valaskjalf heter den hall i Asgård, som ligger nära Valhall, och där Hlidskjalfs utsiktstorn står. Många, som kallar sig Asatroende är så ovisa, att de inte ens förmår att skilja dessa gudaboningar åt.

Mycket hotar Midgårds goda makter, särskilt i år, 2024 enligt nutida tideräkning. Nyss har vi hyllat Freja i hennes gestalt av Lussi eller Ljusi, det eviga ljuset som lyser i kristendomens och islams mörker, som omger oss allt tätare och tätare. Men i Midvinterns mörker finns också drottning Frigg, Valhalls härskarinna och rätta husfru. Frigg bor i Fensalar, i sin tur en del av Glansheim – eller Gladsheim den femte av tolv gudaboningarna enligt Grimnesmál, där också själva Valhall och Valaskjalf ligger. Allt detta är olika hallar och byggnader, var och ett på sitt gårdstun, men det har de okunniga människorna i nutid inte förstått.

Enbart Frigg, som känner alla hemligheter hos sin make Oden, kan lära människorna hur det verkligen förhåller sig. Hon talar sällan, och avbildas ofta som en kvinna med långt mörkt hår – för hon är själva natten och ödet. Himladrottningen, som nattetid spinner molnen på himlen på den stjärnbild som grekerna kallade Cassiopeia, men som Nordborna kallade Friggerocken. Glöm allt falskt vetande, glöm allt som står på svenska Wikipedia. ”Friggerocken” är inte detsamma som Orions Bälte, även om man i sen tid trott det i Västergötland.

Omkring Frigg finns tolv mindre Asynjor, liksom det finns tolv gudaboningar och stjärnbilder i det som kallades djurkretsen eller zodiaken på himlen. Nordborna visste allt detta sedan den fjärran bronsålder, då djurkretsens bilder skapades, långt söderut. Freja har sina nio tärnor på Lövjoberget, men till och med den mest trögtänkte av alla svenska akademiker, den falske som Rotar i Lönn har åtminstone upptäckt, att Asynjorna har sina egna boningar, liksom deras män har sina.

Frigg är Moder Natt, som en viss Herr Vonnegut skrev om, i tider som påtagligt liknar våra egna. Frigg är Nut, Nyx, natten – Natthimlen över oss alla. Den svenske nobelpristagaren Pär Lagerkvist beskrev henne i ”Aftonland” – hans allra sista diktsamling. Han var skald, och därför kunde han – utanför kristendomens tvångströja – till sist inse vad Frigg i själva verket är – eftersom han lämnade allt kristet bakom sig till sist. Allt detta vet Frigg själv redan, hon som i Fensalar sörjer sina söner Balder och Höder, fullmåne och månen i mörkaste nedan.

 

Waldemar Lorentzon Kosmisk moder, 1935

Främst av de tolv systrarna är Fulla och Gnå. Fulla, Friggs Aeskimöy – bär en ask eller ett skrin med alla de smycken som Lagerkvist nämnde, och som Oden själv gett henne, den gud – Spjutguden och ingen annan – som Lagerkvist till sist hyllade, i dikt efter dikt. Ingen av de litteraturhistoriker som lever i vårt land har ens märkt det, så förblindade och förstörda av all Monoteism som de fortfarande är och har varit. Men Hedendomens kvinnor vet bättre, och ser klarare.

Fulla bär Friggs hemligheter inom sig, liksom Frigg bär Odens, och vetskapen om att Oden skall dö vid Ragnarök, och en gång skiljas ifrån sin maka. Allt detta vet hon, allt detta finns i hennes medvetande hela tiden – liksom vetskapen om vad för sorts land eller rättare sagt stinkande avträdeshus, Svitjod till sist har blivit. Därför sörjer Fulla värre än Frigg, och därför vill hon inte tala, ingenting förråda och ingenting säga om den framtid, som kanske snart kommer.

Men vid Friggs andra sida står Gnå, budbärerskan. Gnå rider på Hovvarpner, den näst snabbaste av alla varelser, näst Sleipner. Hon är osynlig för vanerna, och tillhör Valkyriorna – fredliga väsen kan överhuvudtaget inte se henne, där hon för Friggs dolda budskap till de visaste av kvinnor, och de som kan sejdandets konst. Gnå talar, vakar och handlar. Hon för fram allt som Frigg har sagt, ord för ord, och ändrar aldrig budskapet eller dess mening, trogen in i det sista, flygande, farande, snabbare än Odens korpar – och vad hon sett av Midgård och vår avskyvärda tid, låter nu höra sig. Gnå skall nu förtälja allt, likt en gift kvinnas Hedniska Tanke. Och hon Gnor, så att svetten lackar…

Frigg, Fulla (hennes förtrogna och Aeskimoy) till vänster, och Gnå till höger

Fulla möter henne framför Fensalar. Gnå vacklar av sin häst, trött, trött och ledsen intill döden.  Fulla säger inget, hon tiger, sin vana trogen – men hon lägger sin hand på Gnås självande axel, medan Hovvarpner fortsätter stampa, på hästars vis. Sakta vandrar hästen bort i mörkret. Han vet, var stallarna i Fensalar ligger, och att han får bli ryktad och omskött därborta.

För Gnå är det värre. Hon har sett syner, hon trodde att hon skulle få slippa att någonsin se. Kvinnor från fjärran land – som skött våra sjuka – mördas i Svitjods sorgedalar, gamla och nya vansinnesdåd, skändningar – inte ens de äldsta kvinnorna går säkra. Och i Särkland  härskar orättvisan, även om man inte hunnit införa alla de nya lagarna där än – i det som en gång var Persien, kan kvinnor inte ens gå klädda som de vill.

Gnå skälver och skakar, men det är inte bara av sorg, utan av vrede och harm. Hon knyter nävarna, går rakryggad över gårdstunet, svettig, lortig av beröringen med de dödliga, men ändå vid liv – för hon är trots allt odödlig, ännu Valkyria – och Frigg skall få veta, hur det står till med kvinnofriden i Världen.

Om blott några dagar är det Midvinter, och Midvinterblot, i gudavärlden såsom i människovärlden. Allt hänger samman. Fulla, den tysta systern går smygande, försiktigt, fjäderlätt vid Gnås sida – och visar henne på en sidodörr. Gnå hejdar sig, tvekar – det är ju dörren till badstugan, bastun. Hon ska få bada, tvätta av sig allt det onda – Frigg kan vänta – det vet hon ju – och Fulla har rätt.

Fulla försvinner i mörkret, runt en husknut – in i Fensalars stora hall. Runt om breder frusna sankmarker ut sig, för Fensalar ligger låglänt. ”The Fens” säger människorna, västerut. Och i Syrien och andra delar av Särkland, är själva ordet ”Fulla” namnet på en blomma, ja en jasmin. Gnå ler för sig själv, medan hon hänger av sig bälte, svärd, brynja – ja allt hon äger, allt hon är iförd. Hon känner inte Fulla mer än till namnet – så olika är de två – men denna Midvinter, när mörkret är som störst, sitter Gnå ensam i sin badstuga.

Hon minns så mycket, som hon sett hos de dödliga. Naken sitter hon i den ångande värmen, i jasmindoften – för i gudavärlden blir hugen, tankarna alltid till verklighet, och om man inte passar sig – även känslorna, Hamnen, Hamingjan – som kan visa sig som varg, vildsvin, orm och tusen andra vilda väsen. Gnå skjuter bort just den Hedniska Tanken ur sitt sinne, de enda ormar som finns i bastun är några förstulna rökslingor från ett tjärbloss, en pärta – som sitter i en hållare på väggen.

”Kanske finns det ändå hopp” säger Gnå, för alla och till ingen.

Ute är allt fruset, det är som om själva tiden hejdar sitt lopp. Gnå är ung ännu, för evigt ogift – utan man, utan barn – som den valkyria hon är – men ser, ser och varseblir hela tiden. Hon behöver inte den sortens närhet som människor ibland kan finna, för som odödlig är hon bortom allt det – men hon har ändå tankeförmåga, kärlek.

Hon kommer ihåg sånger, musik, ja strängaspel – som människorna har i Midgård – och kan – i tankarna -höra Parastoo Ahmadi sjunga. De arresterade henne för brott emot de Iranska Mullornas klädlagar, redan innan lagen ens hade trätt i kraft. De hotar henne och miljontals kvinnor i Iran med ”behandlingskliniker” om de inte böjer sig, böjer sig inför den falske Allah. Två av Parastoos musiker arresterades med henne – 4 dagar har förflutit – och Gnå har fått vetskap om det – liksom en hel värld. Var finns rättvisan för människorna i Nowshahr, vid Kaspiska Havets södra kust ? 

Dit kom också Väringar och Vikingar en gång, vilket står att läsa i 800-900 talets krönikor…

Kvinna – Liv – Frihet ropar Gnå – i den mörka Midvinternatten…

 

Profilbild för Okänd

Jodå – till Jul firar vi Årshjulet

av

Nu när vi svenskar önskar varandra en GOD JUL kanske det är dags att sticka hål på en annan av de kristnas mest seglivade amsagor. I diverse ordböcker har det smugit sig in den absurda tanken att man ”inte kan veta” varifrån ordet Jul kommer, att ”det inte går att härleda” eller att det är ”för svårt” och så vidare och så vidare.

Men då ljuger de kristna. Som i så många andra fall har ”vi kan inget veta” blivit ”vi vill inget veta” – för se där klämmer skon. Så länge de kan påstå att man ”inte vet” varifrån Julen kommer, kan de ta över den, utsätta den för kristifikation och hålla på som vanligt, trots att JULEN TILLHÖR ASATRON – och det här året – eller andra – skall vi inte låta dem ”kuppa” bort den, eller förvirra oss.

Detta trots att etymologer vetat det rätta svaret ända sedan 1600-talet – JUL kommer av HJUL, som i Årshjulet – så enkelt är det…

 

Redan Samuel Columbus, den gamle svenske 1600-tals poeten – skrev följande – och svårare än så behöver det inte vara:

”Ock weestu eij hwarför Wij Swänske kalla Juul, Därför at Werldens Lius då wänder om sijn Hiuul”.

Profilbild för Okänd

Om Såkakor, Kultbröd och Våldsamt Politiskt INKORREKTA bakverk till Julen… (repris från 2019)

av

Lussi Långnatt närmar sig. Före bytet från den Julianska till den Gregorianska kalendern – som för Sveriges del inträffade 1753 – var Ljusi eller – senare – Lussi och till sist Lucia årets längsta natt, eller själva Midvinternatten. Först efter kalenderreformen kom Midvintersolståndet att ligga där den ligger idag, alltså tre dagar före Julafton. Traditionen att fira det segrande Ljuset, och solens återkomst vid Solståndsdagens soluppgång, har jag redan skildrat. (Se under ”Högtider och Blot”, avsnittet Lussi ovan). Det finns en rak linje från Prokopios 500-tal, och berättelserna om de vitklädda kvinnorna i landet Thule, och hur de hälsade solen – som går ända fram emot dagens Luciafirande, påverkat som det är av ”påklistrade” kristna traditioner om ett fiktivt katolskt helgon, något som infördes först på 1700-talet

.

 

Återstår så bakverken, och då speciellt Lussekatterna eller Lussebullarna, som de väl rätteligen bör kallas. En del kristna personer har felaktigt för sig att de inte skulle vara äldre än 1600-talet, och att de ”bara måste” ha ett samband med Lucifer, eller den kristne Djävulen och hela tiden, ihållande och ideligen svamlar de vidare om detta, även på Wikipedia och internet. Man påstår också att saffran inte är äldre som krydda än 1800-talet och andra dumheter, trots att ingenting kunde vara felaktigare.

Lussekatterna har ingenting med några holländska ”dövelskatter” från 1600-talet eller ens Frejas katter att göra. Ursprunget till våra dagars Julbröd ligger i den gamla svenska och Nordiska Såkakan, en kaka traditionellt bakad av det mjöl som kom från den sista sädesnek eller kärve man skördat på veteåkern, därför att vete var det dyraste och finaste sädesslaget, som egentligen var förbehållet stora fester och själva gudamakterna.

Detta förhållande beskrivs också i Eddans ”Rigsthula” där Rig eller Heimdal vandrar mellan gårdarna och besöker människor i flera tidsåldrar och generationer – först har de bara kornbröd, fyllt av sådor; och står på trälarnas låga nivå under vad som liknar stenålder, så kommer han till böndernas bronsålder istället för stenens tid, och finner rågbröd på bordet, och så till sist besöker han jarlarna under den aristokratiska järnåldern, där man äntligen har råd med vetebröd att bjuda på… Våra förfäder syftade framåt. De levde inte alls i något statiskt samhälle, utan ville utveckla sin Asatro och sin Nordiska Kultur precis som vi – inte avveckla eller förminska den !

 

Såkaka eller ”Julgalt” från Västergötlands Museum och medeltiden, med saffran i (minst 300 år före vad en del senare påstått om saffransbullars ursprung)

Såkakans princip, eller det faktum att man tänkte sig att man måste ge tillbaka något av skördens kraft till själva åkern, var lätt att förstå. Den sparades i sädesbingen över vintern, och när det var dags för nästa vårsådd grävde man ner den ute på åkern, som ett slags symbolisk gödsling, för att försäkra sig om äring och god årsväxt. Givetvis förstod man redan då värdet av skiften, och att åkerjord måste ligga i träda vissa år – dummare var man i alla fall inte, men såkakan följde Asatrons principer, som de uttrycks i Hávamál – ”Gåva kräver att gengåva gives”

 

Skånsk Såkaka eller Julbröd med två tydliga ”galtar” eller ”kusar” ovanpå…

Så resonerar svenskarna ännu om Julen, för alla vet vi ju att om vi får en julklapp eller gåva av någon, vore det i högsta grad oartigt att inte återgälda gåvan med en annan gåva, gärna då lika stor, eller kanske med en gåva av liknande symboliskt värde. Också i Ryssland, där man tillbad Matj Syra Zemja (reservation för min usla ryska stavning) eller ”den fuktiga moder jorden” som fanns istället för Gerd eller Jord, hos alla slaviska folk, brukade man under våren gräva ned såkakor på åkrarna, och så görs det än i vissa delar av Ukraina, enligt vad jag själv sett och bevittnat, år 2004.

 

Den ryska moder jord med STORA BULLAR i händerna.. Enligt moderna hedningar i öst… Ju större bullar, ju fruktbarare gudinna…

Man säger att Såkakorna hos Germaner, Slaver och troligtvis även Kelter har sitt ursprung i de Kultbröd som varit vanliga hos alla Indoeuropeiska folk. Kultbröden skulle ofta vara av vetedeg, och vara kryddade med saffran och russin, som ju var dyra och särskilt exklusiva kryddor. Det fanns ju knappt russin norr om Alperna, utom i Vinproducerande regioner, och saffran måste importeras hela vägen från centralasien, från Afghanistan och Iran, där den bästa saffranen finns än idag.. Även med dagens produktionsmetoder, kan man inte få ihop mer än högst 300 ton saffran i hela världen per år, sägs det – och redan Plinius och romarna visste att saffran kunde förfalskas, och ersättas med en mindre bra vara.

Men det var främst den gula färgen man var ute efter, snarare än att smaken av saffran gjorde bakverken saftigare. Gult var ju solens färg, och därför viktig vid Midvinter. I norra Norge äter barnen fortfarande ”solbullar” med gul fyllning, när Midvinternatten där är över, och solen kommer åter – forntidens folk tänkte på exakt samma sätt… Man ville fira solens återkomst, och dess livgivande roll.

 

Hos nordborna offrades bröd åt Tor, och på Rügen, en gång årligen, en med mjöd eller honung tillsatt väldig kaka åt Svantevit; åt bägge i deras egenskap av äringsgudar. Hos anglosaxarna offrade man omkring år 1000 vid plöjningen en kaka åt jorden. En kyrklig förordning från 700-talet förbjuder bakande av bildbröd.

Hos nutida europeiska folk är kultbröd särskilt förbundna med vissa årshögtider, såsom alla själars dag, jul, nyår och påsk. I Sverige har speciella bröd bakats främst till jul. Bland julbröden förekom också den så kallade såkakan, ett cirkelrunt, ofta med uddig kant försett bröd, som bakades till jul eller ursprungligen sannolikt till skördehögtiden, och då hade sin plats på högtidsbordet, men sedan förvarades i sädeslåren till såningstiden. Det sönderskars då mot plogbillen, varefter det dels blandades med utsädet, dels förtärdes av plöjnings- eller såningsmannen, det vill säga bonden själv, och av familjens medlemmar, dels ock utdelades åt plogdragarna. Likartade plöjningsseder förekom även hos romare, greker och hinduer och visar således tillbaka till en mycket avlägsen forntid. (från Wikipedia)

 

Tysk sk ”Klausenmann” av vetedeg från Schwaben. ”Pepparkaksgubbar” osv är inte alls en medeltida uppfinning, utan mycket äldre än så…

Genomgående teman för Julbröden har alltid varit ”kusar” – alltså hästar eller ”galtar” – till och med i form av grisformade bröd – eller ”gubbar” illustrerande äringsguden, Frej eller Dazbog bland slaverna.

De kristna har alltid varit mycket mycket rädda för detta, eftersom de tror att de symboliska bullarna skulle vara rester av människo-offer eller djuroffer, som de på felaktiga grunder och utan några konkreta bevis anser skulle ha bedrivits i äldre tid. Men så blodig var aldrig traditionen med såkakor.

De kristna förvanskar alltid i sin fördomsfullhet den hedniska kulturen, och vill förvrida den till oigenkänlighet – islamisterna ska vi inte tala om…

 

Norska former av ”Lussekatter” med sina traditionella namn. Observera den penis-formade ”Gutten” och ”Gullvognens” älskande par. Hakkorset eller ”Solvagnen” var vanlig också i Norge… Blev ni RÄDDA nu, PK-nissar små ? Då måste ni ju genast ÄTA UPP de anstötliga bakverken, så att ingen får se dem…eller ?

De standardiserade, fabriks-tillverkade ”lussekatter” som man nuförtiden kan få på snart sagt varje 7-eleven eller bensinmack i hela Sverige är en degenererad form av en flertusenårig tradition. Numera kan vi äta dessa bakverk från November till Februari, men så var inte traditionen förr. Då fanns ingen övermättnad eller något svalg, utan man var glad och tacksam för de få, dyra bullar som varje gård kunde producera, och man bakade dem själv – vilket var huvudsaken.

 

Den S-formade bullen är en förenkling av Gullvagnens eller Solvagnens Hakkors-form, som av naturliga skäl döljs, och inte bakas så ofta i nutiden. ”Kransen” eller nr 1 på bilden här är en variant av Såkakan. Nr 2,  ”Prästens Hår” från 1600-talet, går tillbaka på äldre bilder av Valhalls Port, eller Bifrosts båge i skyn. Nr 3, ”Galten” är Frej och Gerds älskande Gudapar, avbildat redan på svenska hällristningar 1600 år och mer före kristus, då kärleken ännu var heterosexuell, och till för att skapa ett bättre och starkare släkte.

 

Nr 4 är Solens ”Gullvagn” igen – enligt en uppteckning från Nordiska Muséet som jag inte återfunnit på nätet, skulle denna variant vara vanligast i Bohuslän och Västergötland. Nr 5 ska vara en ”kuse” eller ”galt” från Sydsverige, medan den S-formade lussebullen som vi känner den, skall ha varit vanligast i Östergötland. Varje landskap hade som vi ser sina egna varianter, men nu har de alla blivit sammanblandade, och samma traditionella mönster kan förekomma snart sagt vartsomhelst i landet.  Nr 7 och 9 kallas ofta ”pojken”, lindebarnet eller något sådant – av folk som är kristna av sig, och som inte vågar säga vad det verkligen är fråga om. Man ser att det är Frej, och ingen annan än Frej som hedras här,  och vad det hela skall likna, inser minsta barn – bullar som dessa var nog avsedda att ätas mest av kvinnorna, medan ”solvagnen” och andra kvinnliga symboler var för karlarna…

 

 

Ytterligare varianter av saffransbröd från olika svenska landskap

 

Observera att ”Kyrkporten” från Västmanland svävar som på en molnfläta – vilket visar vad den egentligen föreställer – porten till Valhall, och gudavärlden därovan – knappast porten till någon ”kyrka”.

 

Ett återkommande inslag är också flätverks-tekniken, eller sättet att lägga ut degen vid bakning – också Wikipedia tvingas erkänna, att detta erinrar om drakslingorna, den nordiska djurornamentiken, och forntidens bildvärd…

De vanligaste formerna har sitt ursprung i de forntida mönster som var vanliga på till exempel smycken och bilder i norra Europa och som kan spåras ända tillbaka till bronsåldern.

Så – där hör ni ! Lussebullar till Julen, i alla dess varianter, former och skepnader, är inte alls ”medeltida” utan väldigt, väldigt mycket äldre än så.

Det är solens rullande hjul, Frejs enorma lem, och hedniska symboler ni stoppar i er vid kaffeborden – liksom – huu så hemskt ! – Hakkors…eller Solkors…

 

 

 

Har ni tänkt på detta, ni goda kristna ? Förstår ni vad ni äter, ack ni hedna och ni ludna ??

Profilbild för Okänd

Julklappstips från en Hedning… JUL är en HEDNISK fest- Inte en kristen !!

av

Den Hedniska Julen närmar sig oavbrutet, för Jul har ingenting alls med kristendomen att göra. Vårt svenska ord JUL – som man nu vill förbjuda och förhindra hederliga arbetare på SSAB i Norrland att ens säga, kommer från det urgermanska jehwla. Franskans Noël, Finskans Juhla och Joulo – på modernare finska – Tyskans Weinachten eller heliga natt vid midvintersolståndet – ”wei” är detsamma som ”Vi” i Visby – helig kultplats enligt Asatro och Nordisk Hedendom. Den som förnekar detta, förnekar tusentals år av historia, och hela vårt Europeiska ursprung – som inte är kristet – och det är viktigt att minnas i en tid, då vi har en Statstelevision och en falsk ”svensk” kyrka som försöker återkatolicera hela Sverige, och inte vill acceptera det moderna, sekulära samhället.  Frösö kyrka är byggd på en plats som tillhör Guden Frej, och man har hittat björnskallar under dess altare. På den platsen skall ingen falsk katolicism tränga sig in – för där hör den inte hemma. Hela Östersund är överfullt med kyrkor redan – de kunde lämna Guden frös ö ifred – och de kristna borde utrymma Frösön och ta sina avskyvärda likdelar eller sk ”heliga reliker” med sig – för att tillbe sådant, är fullständigt sjukt, ja frånstötande. Det reportage en viss Fredrik Lundmark publicerade på SVT igår, är det mest osakliga vi någonsin sett, till bredden fyllt med skenhelig, bräkande kristen bias. Statstelevisionen berömmer sig av saklighet, men den är inte saklig för fem öre, utan totalt osaklig. Den ger inte utrymme för etniska svenskars ursprungliga tro, och det som är vår kultur.

 

Låt oss höja FREJS LEK – och fram för en jesus-fri JUL !

 

Det äldsta skriftliga belägget – i kristna källor – för ordet jul kommer från ett fragment Codex Ambrosianus A av den gotiska kalendern som skrevs någon gång på 500- eller 600-talet e.Kr. Fragmentet beskriver slutet på oktober och början på november. Månaden november heter där ”Naubaimbair: fruma Jiuleis” vilket kan tolkas som ”November: första julmånaden” eller ”November: Månaden före jul”. Omkring 730 e.Kr. skrev Beda venerabilis att anglosaxarnas kalender har månaden ”geola” eller ”giuli”.

Till och med de kristna krönikörerna har fått erkänna det. De har stulit vår Hedniska Jul, en fest som var till för alla, och helt förvanskat den. En gång i tiden skrev Torbjörn Hornklove, en av den Norske Kungen Harald Hårfagers Hirdskalder om ”Frejs lek” och den hedniska Julen – man anser att detta skulle vara det första textmässiga omnämnandet av vår Hedniska Jul – men vi kan försäkra er, det blir inte det sista – för så länge vi lever, så länge någon av oss alls finns kvar i livet, ska vi kämpa för rätten till ett värdigt firande – rätten till ett värdigt liv – utan denna kväljande kristendom, denna Monoteistiska propaganda som hela tiden körs ned i halsen på oss.

Torbjörn Hornklove skrev följande, i den ofta felöversatta och nedkortade 6:e strofen av Hrafnsmál – sin dikt om vad Jolners eller Odens korpar en gång mälte:

Úti vill jól drekka,
ef skal einn ráða,
fylkir enn framlyndi,
ok Freys leik heyja;
ungr leiddisk eldvelli
ok inni at sitja,
varma dyngju
eða vǫttu dúns fulla.

I min egen översättning lyder den: ”Ute vill (han) Jul dricka, om han ensam skall få råda, han fylkar än fram folk i lunden, och höjer Frejs lek. (Redan) som ung leddes han vid eldvärmen, och att inne sitta – varma dynor, eller vantar med dun fulla”.

Trams om ”den högtsträvande fursten” är fel i äldre översättningar, för något sådant står inte i denna strof.

I Dagens Nyheter – en tidning som påstår sig vara ”liberal” men som är den socialistiska nomenklaturans familje-blaska – som sällan eller aldrig publicerar seriösa nyheter, lika lite som någon morgontidning som tillhör Bonnier-sfären gör man reklam för att mer islam ska införas i Sverige, och att unga svenskar allesammans skall bli muslimer, eftersom detta ska hjälpa emot psykisk ohälsa, skriver man. Detta är så frånstötande, så kväljande och falskt, att DN:s journalister BORDE SKÄMMAS för att skriva det.

Detta Monoteistiska skräp publicerades samma dag som det från Mullornas Iran meddelades, att man nu kommer att införa fängelse eller till och med DÖDS-STRAFF för alla kvinnor som visar sig utan Hijab i alla offentliga miljöer i Iran – eller på nätet, förutsatt att ”moralpolisen” får tag i dem. Och detta sitter såkallat ”liberala” tidningar och applåderar, och vill sprida i vårt land. Amnesty International har protesterat emot de nya Sharia -lagarna, och det har Förenta Nationerna också.

Vi på Hedniska Tankar äcklas av en tidning som DN. Vi äcklas över vår Statstelevision, och alla dessa moralpolitruker och moralpoliser inom Såsialdemokraterna, detta falska parti som vill förvandla hela Sverige till ett ”Magdalena-Hem” i de totalitära religionernas anda. Vi tar avstånd från dem, allesammans.

Vi firar en hednisk Jul, som den är och skall vara – för i den Hedniska Julen, utan Monoteism men med Humanism, kan alla folk förenas. 

Redan för flera år sedan, blev det känt att Kungen av Jordanien, hans majestät Abdullah II, har uppmanat ALLA sina undersåtar, muslimer, kristna, judar och andra att ansluta sig till den NORDISKA Jultraditionen, som är Humanistisk och religiöst neutral. Så särskilt Hårfager är han inte, och i öknarnas kväljande hetta lär han väl knappast få andas någon fräsch vinterluft, eller kunna gå ut på höjderna och i den nordiska skogen för att andas, och komma ifrån de kristnas ständiga skrål – men han verkar vara en klok människa, och en man efter vårt sinne – överlägsen de skabbiga småkräk, som utgörs av svenska journalister, instängda i sin ”woke” mentalitet och Galna Greta-tro, drypande av nymoralism.

Onda tungor lär påstå, att det inte skulle råda någon pressfrihet i just Jordanien, men där Libanon, Syrien, Israel, Palestina och hela omvärlden just nu förtärs av ständiga krig och förstörs inifrån av öknarnas idiotiska religioner, har Jordanien för tillfället fred – vad det nu än kan bero på.

 

 

Julgåvor från en HEDNING – allt handgjort, till dem som verkligen förtjänat det, och dit hör INTE journalisterna på SVT eller DN – för de är inga vänner av Humanism, Hedendom och Svensk kultur..

Här ser ni handstöpta ljus, som Hedningar förfärdigat till upplysning för de okunniga. Vi skänker ett ölstop, gjort i äkta eneträ från Söderfors, till en öldrickande frände i vår släkt, laggat i trä med kunnande – av skicklig människohand, och inte av någon AI eller några maskiner. Skånsk senap, mald i träfat med en kula av hårdaste järn – och en klassisk bok av en lokal författare om en man som föddes på en holme, men som var arbetare och tog ett spjut i hand – och slogs för sitt land, för rättvisa och sin hedniska rätt !

 

JUL är de nordiska folkens gåva till HELA Världen – för det var VI som skapade Julen allra först !

Hell Jolner, Hell Oden ! ( and may the World find peace ! )

Profilbild för Okänd

Skumma kristna och katoliker vill ta Aborträtten ifrån de svenska kvinnorna – bildar hemlig lobby-grupp… (repris från 2022)

av

Den svenske Kardinalen Anders Arborelius har avslöjats som den störste av hycklare. I ett reportage i den kristna nät-tidningen avslöjas hur katolikerna i Sverige bakom kulisserna försöker ta aborträtten ifrån alla svenska kvinnor, och förhindra att den blir grundlagsskyddad. Mäns och kvinnors självklara rätt att bestämma om de vill ha barn eller inte, och att kunna få en livsduglig, frisk och stark avkomma skall avskaffas, allt enligt de hemliga intriger som de kristna håller på med, dolda bakom sitt firande av den sk ”Livets Söndag” som de vill fira den tredje advent.

”Livets söndag” som de påstår skall uttrycka glädje och tacksamhet över livet, är i själva verket till för att avskaffa Sveriges nu mer än 50-åriga abortlagstiftning, precis som i USA. Föga förvånande är ”Svenska” Kyrkan, ”Livets ord” och många frikyrkor med på tåget, och ”Världen Idags” artikel visar, att agitationen blir allt högljuddare och smutsigare.

Skall vi finna oss i detta, Svenska Folk ?

Är det inte dags att vi kastar ut Katolikerna och de fanatiska abortmotståndarna ur landet, innan vi får det som i USA ??

Varje kvinna borde ges rätten att SJÄLV bestämma över vilka barn hon vill föda – och SJÄLV bestämma över sin egen kropp.

De kristna och Monoteisterna vill göra slut på den friheten…

Själv tycker jag att vi borde bilda ett Algis-runans förbund och sätta hårt emot hårt, vad gäller abortmotståndarna. Kvinnans fri och rättigheter har alltid varit starka i Norden. Här har vi inte premierat ärftliga sjukdomar och handikapp, och tvingat mödrar att föda barn till varje pris, även när det stått klart att barnen inte kunnat få ett värdigt liv, och varit helt oönskade. Numera kan föräldrar få bestämma själva, och ha sin frihet. Borde vi inte garantera den friheten i morgon, för hela vårt samhälles skull ? Det heter FRAMÅT – inte TAMFÅR. Låt oss skapa ett nytt och bättre släkte, högvuxna som Nordens furor, sega som Malungs Läder och hårda som Svenskt Stål !

Eugenik, inte Abortmotstånd är svaret – det garanterar rätten till ett värdigt liv…