Succé för en Hednisk Jul – och lite Julklappstips…

”Bockar och pepparkakor
bockar och pepparkakor
– i alla tider kan man lita
på denna helgrekvisita”

Nils Ferlin

Medan mörkret sänker sig över Landet Löfvén – det land som en gång var Sverige – konstaterar jag att vi nu lämnat Slaktmånad eller November, och befinner oss i Julmånad eller December. Asgårdsnyen passerades den 26 November, och snart är det halvmåne. I vårt lands nyhetsmedia har det konstaterats, att Regeringen Löfvén nu delat ut cirka 390 000 sk ”Samordningsnummer” till personer med högst oklar identitet, personer som inte skall vara i vårt land överhuvudtaget. Man vet inte om de har kriminell bakgrund, ifall de är sk ”IS-återvändare” eller överhuvudtaget vilka de är, och det har också besannats, att inte mindre än 3 vapenstölder av minst 8 stycken Glock-pistoler och över 300 patroner hålspetsammunition – av just den sort kriminella efterfrågar – försvunnit från Stefan Löfvéns eget Regeringskansli. Ska man skratta eller gråta, goda medborgare ?

Det framgår ju klart och tydligt, att regeringen Löfvén inte ens förmår skydda sig själv, än mindre det land vi lever i.  Vi kan också läsa i tidningarna om de senaste lustmorden, förövade av invandrare med unga svenska kvinnor som offer, ett fall i Uddevalla, det andra i Kristianstad. Samtidigt med dessa tragedier, och otaliga andra, dråp, mord, sprängningar, sk ”skjutningar” och andra nu vardagliga händelser, som polisen sällan eller aldrig klarar upp, medan ingen ställs till svars – den nya ”ensamkommande” herre-klassens medlemmar allra minst, växer intresset för den traditionella, hedniska Julen oförtrutet.

Egentligen tycker inte jag att detta är så konstigt. I tider av nationell kris, konflikt eller krig växer alltid intresset för traditioner, liksom religiositeten. Som vi snart skall se i ytterligare två inlägg för denna kväll gör den ”Svenska” Kyrkan ingenting, nada, niente, nix för att hjälpa den etniskt svenska befolkningen, och att folk då vänder sig bort från den och åter till Hedendomen, är kanske inte så underligt det heller.

I Gävle har nu Gävlebocken fått premiär, ackompanjerad av det gälla, taktfasta illvrålet från insändare i Gävle Dagblad, som i vanlig kristen ordning påpekar att nämnda bock förstås måste vara identisk med Satan, de kristnas ständiga ”låtsaskompis” och trofaste vän. Själv finner jag denna ständiga kristna djävulsbesatthet både motbjudande och äcklig, och förstår inte varför vi ska behöva stå ut med dessa Monoteistiska gaphalsar, som hela tiden vill bränna ned saker och förstöra Julen för alla oss andra. Vid det här laget torde det för länge sedan vara så, att folkopinionen i Gävle har svängt, och numera tycker ingen längre att det är ”ball” eller ”häftigt” att förstöra, vad frivilliga krafter byggt upp. Vi får hoppas att alla goda Gävlebor går samman nu, för att värna sitt land och sin stad, och inte låter det blinda våldet härska, trots lokala imamer och andra predikanter.

Gävlebocken har i år också fått sällskap av en kollega i granris från Bräcke, Jämtland, och man får hoppas att även han kan få sprida lite julefrid, som det en gång var tänkt och var menat, och inte blir nedbränd av dessa Monoteismens hantlangare, som vi tyvärr ännu har bland oss.

 

Inte heller Lucia som kulturellt fenomen väcker detta år några protester. Folk vill inte alls ”fira Lucia hur du vill” som en andefattig sekt vid namn ”forn sed” försöker pracka på oss i media, och det här året syns heller inga hat-professorer till, som påstår att Lucia skulle vara ”rasistisk” eller till och med ha sitt ursprung på Rasbiologiska Institutet, en lögn och ett stycke fake news som man lurade på oss i en debattbok så sent som 2017. För sådana närmast sinnessjuka uttalanden finns det inte längre någon grund, och numera ställer alla upp bakom den svenska Luciatraditionen istället, född som den är ur det hedniska firandet av ”Ljusi” eller ”lussi” som Prokopios talade om på det hedniska 500-talet, och först långt senare löst anknutet till et fiktivt katolskt helgon. (Se under ”Lussi” under rubriken högtider ovan)

”När tio dagar återstod av den eviga natten, klättrar en budbärare upp på ett av de höga berg som finns i dessa trakter, och där tänder han till slut ett bål, till tecken åt folk, som bor i dalarna nedanför, att han sett solen gå upp långt borta, och att den 40 dagar långa natten snart är över. Då tar kvinnorna i det nordliga landet fram facklor och ljus, för att smycka sig, och går klädda i vita kläder, och om midjan har de något rött, eller ett bälte av halm.”

Detta är vår tradition. Detta var och är Lusse – den dag då vackra kvinnor kommer med ljuset till sitt eget folk för att förkunna att den långa natten snart är slut. Låt ingen någonsin inbilla dig att vårt firande har med ett sicilianskt helgon att göra, och låt ingen ta denna kära tradition ifrån oss.

Ur Konstnären Jonna Jintons Lussi-film – som förkunnar Frejas återkomst med det nya ljuset – något fel med detta ?

Nuförtiden är det väl bara Galna Greta som gormar vidare om ”rasism”, som hon påstår skall vara orsaken till miljöförändringarna. Ett annat kärt debattämne såhär års brukar vara Tomten, eller rättare sagt Jultomten som dessutom blivit huvudperson i årets Julkalender i år. Tydligen har de utbrutit någotslags insändar-storm, eftersom Statstelevisionens julkalender redan i första delen låter sagda tomte tvivla på sig själv, vilket alltså skulle vara ett ifrågasättande, och därmed kunna underminera barns tomte-tro, har vi fått veta genom samma SVT.

Själv tycker jag inte det finns något skäl till oro bara för detta. Årets Julkalender i TV verkar utmärkt välgjord, och barn har alltid varit fascinerade av Jultomtens vara eller icke-vara. Också minsta barn vet, att han är Julens verkliga huvudperson – här skall ingen jesus eller kristus göra sig besvär – men egentligen tror jag att insändar-skribenterna blandar ihop två olika saker…

Jag finner inget att invända emot Per Anderssons Tomte eller Pernilla Wahlgrens söta Tomte-mor, men man skall egentligen inte blanda samman alla Tomtars store furste och Överste, nämligen Jultomten, med den mer beskedlige och vid alla tider på året existerande Gårdstomten, alltså varje bondgårds grundare, själva uppodlaren av marken, som lever kvar på varje gårdstomt. Jultomten syns bara vid vissa tillfällen på året, riktigt nog, men gårdstomtar finns hela året om, och man behöver inte ha tomtar på loftet för den sakens skull, ifall sagde gårdstomte nu låter sig observeras vid grötfatet eller eljest.

Åter ett Julklappstips från Libris !

 

Att Jultomten däremot är identisk med Oden, eller Jolner, alltså den stora Jularen, han som gör så att det blir Jul, vet ändå de flesta. Det är därför han bara syns under speciella tillfällen under Julnätterna, eller när Åsgårdsreien går, i denna årets sista månad, och det tjänar ändå inget till att tvivla på honom, eftersom han alltid finns – här eller i Valhall – varesig vi vill det eller inte..

 

Jodå – det finns rikhaltiga bevis – Oden och Jultomten eller Jolner, är samma person… Gårdstomten däremot är ett självständigt väsen..

Där hör ni ! Och hör upp sen !!

Jag vill avsluta detta inlägg med fem verkligt användbara Julklappstips:

1. En handsmidd, historisk yxa från Gränsfors Bruk pryder verkligen sin plats, och är värd sin vikt i guld – bokstavligen ! En vikingatida skäggyxa som denna, kan klyva en Koran eller strimla sönder en Bibel på mindre än en halv sekund, och stoppar även en kristen eller en muslimsk terrorist på samma tidden kan även kastas och fara genom luften emot angriparen !

2. Dalbränd Trätjära från Claessons Trätjäror är ett måste för båtbyggaren, eller den som vill hålla sitt Långskepp i fint skick – se alla användbara produkter på deras sida !

3. En låda med 4,5 kg Vildsvins-kött från Gläntans Köttprodukter är ett säkert val till Julen – så får du en SMAK AV SÄRIMNER i ditt hem !

KOM IHÅG: Den som är Hedning äter fläsk, den som äter fläsk är också Hedning !

4. Silversmycken och Torshammare från Viking.se pryder alltid upp, på kvinnor liksom män…

5. Dessa Frejas underverk är väl också en Julegåva, så god som någon – till henne som förtjänat den – den hårda vägen !

”Freyja Made me do it !” vore kanske än ännu mer säljande text

 

(PS Utgivaren vill understryka, att han inte fått betalt för att lansera dessa små reklaminslag, lagom till Julen…) För att inte överdriva köplusten, publicerar vi här den amerikanske konstnären Sam Flegals vackra tavla ”Gullveig – eller Guldtörsten”

 

I vilket Afrodite visar sig ha varit dyrkad – minst ett sekel efter det att kristendom skulle ha införts i Grekland…

De kristna tjafsar alltid en massa om att just deras religion skulle vara ”bättre” eller ”mer högstående” än andra, oftast utan att kunna framlägga ett enda logiskt godtagbart argument för dessa bisarra påståenden. Och humanism, demokrati, ja hela vårt västerländska tänkande är ändå en produkt av Hedniska civilisationer, inte av några ökenreligioner från mellersta östern. Renässansen, och återupptäckten av antikens värld, var bara möjlig när trycket från kristendomen lättade, och en modern naturvetenskap och demokrati i modern mening, kom med upplysningstiden och kristendomens fall..

Tidigare i år hittade man i Grekland en hel del arkeologiska fynd, som vänder fullständigt upp och ned på den officiella historieskrivningen. Det var när man skulle bygga en tunnelbana genom Thessaloniki av alla platser – något som genom de inneboende geologiska förutsättningarna blir ganska svårt – som man hittade massor av spår av Afrodite-dyrkan i den staden – kanske inte så ovanligt, om det inte hade varit för det faktum att huvuddelen av fynden var från 400-talet efter kristus, inte före…

Officiellt sett heter det ju att Kejsar Konstantin, kallade ”den store” skulle ha infört kristendomen i det Byzantiska riket redan vid 300-talets början, och därefter skulle all dyrkan av antikens gudar ha upphört… Men så var det uppenbarligen inte alls – historien var mer komplicerad än vad vi har föreställt oss, i alla fall i Thessaloniki..

Most striking among them, however, are the pieces related to Aphrodite, testifying to the northern port city’s enduring bond with the goddess of love.

The most interesting of these are a marble sculpture and a mosaic depicting the goddess that were found during digging for the Aghia Sofia station. Dating to different periods, they are indicative of the fact that the goddess was worshiped in the what is now downtown Thessaloniki well into early Christian times.

Man har hittat mer än 300 000 objekt som på olika sätt belyser att stadens hedniska förflutna på alla sätt fortsatte i minst ca 100-120 år efter det att kristendomen skulle ha införts. Mängder av statyer, både mycket små sådana av marmor för personlig dyrkan (jämför de bilder av Tor och Frej som har hittats i Nordiska gravar – man har antagit att de skulle vara påverkade av de ”larer och penater” som också romarna förde med sig, exempelvis i penning-pungar) eller i jätteformat, och som måste varit placerade på stadens offentliga torg och handelsplatser, där de också hittats är bevis nog.. Man har hittat gyllene kransar i gravar, som visar att man fortfarande iakttog sedvänjor som man annars har bevis för från Alexander den Stores och Kung Filips tid, minst 600 år tidigare i den grekiska historien.

Several statues of Aphrodite, the goddess of love and beauty, were discovered, and she was also depicted in mosaics, with one showing her lying back on a couch in front of Eros. “A large number of statues depicting Aphrodite have been found in the city centre, while several more came to light in the area around the Church of the Acheiropoietos (a fifth century AD Byzantine church),” Dr Polyxeni Adam-Veleni, the head of the antiquities department in Thessaloniki, told a recent conference on the discoveries.

The fact that statues of Aphrodite dating from as late as the fourth century AD were found shows that “Thessaloniki served as a powerful bastion of the old religions until late antiquity,” said Prof Adam-Veleni.

– The Telegraph, 2019-04-21

De kristna vände sig med särskild vrede och ilska emot just Afrodite, eftersom hon var den mänskliga sexualitetens och kärlekens gudinna. I de lager som kommer från 500-talet enligt vår tideräkning förekommer idel sönderslagna statyer av gudinnan, och man hittar bevis för att en kyrka, helgad åt Jungfru Maria efterträdde det stora Afrodite-templet, som höll öppet till dess. Som vanlig plundrade, skövlade och förstörde de kristna allt vackert, överallt där de drog fram – och så gör ju vissa Monoteistiska ”kulturer” fortfarande…

Tänk så många oskattbara konstverk, vetenskapliga manuskript och skönlitterära mästerverk vi skulle kunna ha haft kvar, om det inte vore för kristendomen….

I alla tider är sig Monoteismen lik… Detta är scener, hämtade från IS senaste ”Kalifat”

Samma hat från monoteister och deras samfund har i och för sig inte bara drabbat Venus eller Afrodite. Också hennes föregångare Ishtar – som också tillägnades Morgonstjärnan eller just planeten Venus utsattes för svår förföljelse, i dagens Syrien och så fort Monoteistiska kulturer tog överhanden. Hon kallades ”den Babyloniska skökan” och hennes tempel och statyer jämnades med marken, bara för att Ishtar-kulten lärde ut ett annat sätt att vara för kvinnorna, än att gå tre steg bakom sin man och med ”påse över huvudet” vilket även blivit ett mode i vissa svenska förorter på sista tiden.

”Pappa pappa – vem var den Babyloniska skökan ?” – ”Jo, det var en tant från Babylon, som din mamma INTE vet något om, och så lille vän talar vi INGET mer om den saken...”

(Det var vist ”Fars Dag” igår…)

Också Freja i Norden fick sin beskärda del av det blinda hatet. Det finns de som noterat att av alla Nordiska gudar och gudinnor var det Freja man gav sig på allra först, och att hon mer än andra väckte de kristna missionärernas oresonliga hat och vrede. Inte för att det hjälpte stort. I folktron var hon ihågkommen långt in på 1800-talet, och som vi har sett ser vi hennes väna gestalt än idag, som ”Lussi” eller ”Lussebruden” – ljusbringerskan, vars kärlek vara för evigt och som inte kan utplånas, trots det mörker som omger oss..

Teckning av Anker Eli Petersen, Färeöarna

Men vår fru Freja….

Men vår fru FREJA – Hon är fin ändå – Hon gillar STORA – Hon gillar små – hon gillar några… UTAN förhud på…

Ja unser Freia – Sie ist Fabelhaft
das Weib das fast alles schafft !

Sie mag doch alle – gross oder klein
und auch solche ohne Vorhaut rein !

 

Yes Freyja loves you
one and all
big or small, fat or tall
with foreskin even, or perhaps without

Jump for joy
Scream and SHOUT !

”Gimmie Fever, Mrs Weber” – i vilket ”Världen idag” ATTACKERAR en kristen teolog…

Nu är jag ju förstås bara en Asatroende Hedning i mängden, som alla vet – och kanske inte någon teologiskt bildad person eller någon expert på kristendom, men jag har alltid lidit av den föreställningen att de kristne på något sätt skulle hålla ihop inbördes, eller i alla fall inte slåss eller hata varandra.

De säger ju hela tiden, om och om igen att just deras religion och lära skulle vara så mycket snällare, godare och bättre än alla andras, och med tanke på denna rent helgonlika snällhet – varför kan de då icke sluta kivas, frågar jag eder – ja sannerligen, sannerligen.. Idag angriper uti hätska tonlägen den synnerligen kristna nät-publiikationen ”Världen Idag” en viss Nadia Boltz Weber, som ”Svenska” Kyrkan lär ha bjudit in till bokmässan i Göteborg, läser jag i bladet. Då frågar jag mig själv genast vad sagda Ms eller kanske Mrs Weber har gjort, och vad hon är känd för…som vi ska se är det inte småpotatis…

”Gimmie Fever, Boltz Weber  – Oh be Bop – be nothing else ! Och du fastnar som en fluga i SÄRIMNERS päls…”

Fru eller fröken Weber visar sig vara ganska schnygg, fastän tatuerad – och det  – föreställer jag mig – är relativt ovanligt ibland kristna teologer. Till tidningen säger hon att det faktiskt inte har någon betydelse vilken andlighet en människa praktiserar, och därmed förklarar hon sig alltså vara Universalist, helt i strid med kyrkans lära – vilket ”Världen idag” också genast noterar med ilsken blick.

Hon har gjort sig känd som kritiker av den sk ”Helgelse-teologin” står det, en lära som hävdar att kristendomen i sig själv skulle vara bättre än allting annat, och därför har anspråk på att omvända och behärska världen. En del ”helgelse-profeter” tycker att denna omvändelse också kan ske med våld, medan andra tror att den går bättre att genomföra genom indoktrinering, ”operation övertalning” eller därmed analoga frälsnings-medel.

Fru eller Fröken Weber har också sagt att det kvittar vilken religiös symbol man bär, och det låter ju ganska sympatiskt, för att komma från en kristen. Tror vi på detta, så är hon fördomsfriare än vår Justitieminister, till exempel – och förbud emot Torshammare och Runor tillhör då också det förgångna. Ska vi kalla det för kristen tolerans, den här gången – och våga tro att det är sant ?

”Världen idag” skriver också att hon vill se en ”sexuell reformation” i kristenheten och ”uppmärksammats för att smälta ner avhållsamhetsringar för att skapa en symbol av ett kvinnligt könsorgan” vilket låter som den vildaste Freja-dyrkan…men inte mig emot… En sådan reformation, istället för de kristnas vanliga sexualskräck, kvinno-hat och djupa berörings-fobi för nästan allt sexuellt eller ”jordiskt” vore nog på sin plats, i alla fall enligt vad jag tror, men å andra sidan kan jag förstå att detta kommer att orsaka slitningar, då det direkt strider emot den kristna läran och all teologi.  Vidare skall Boltz Weber också ha varit verksam på Yoga-festivaler och tyckt om Yoga, har hon sagt – vilket den kristna tidningen tar upp som om det vore något djupt suspekt…

Ja usch ja och hosianna på er, alla kristna – Yoga och Meditation kan ju få en person att tänka lite själv, och glömma vitekrist – Huu så Heemskt !

Det förlag i Sverige som utgett hennes böcker, påstås också ta avstånd ifrån allt allt allt hon säger, synd och skam, synd och skam !

– Vi är medarrangör runt det som är vår bok. Vi står inte bakom något annat, och det markerar vi på olika sätt. Vi står bakom vår bok, punkt, säger tillförordnade förlagschefen Lennarth Hambre.

Han menar att om man tidigare hade känt till boken Shameless av Bolz Weber, där hon propagerar för en sexuell reformation i kyrkan, så är det inte säkert att Libris gett ut någon bok av henne.  (Världen idag 2019-10-01)

Ärlig talat, verkar inte detta som smygreklam från bokmässan – i alla fall för en viss kategori av läsare…

Allt var säkert den där Djävla Descartes fel – tror ni inte också det ?

Hell stora Freja Freyja Freya – samt OINK !!

Ännu ett SMART GRUFF från USA: Har VALKYRIORNA objektifierats ?

Det finns alltid människor som tror att de kan ägna sig åt vad jag kallar ”Smart gruff eller att ondgöra sig över saker. Oftast rör det sig om rena adiafora, eller ting som är överflödiga, ja lyxproblem. Vi har Dagens Nyheter med sin skandalfabrik och sina ”fake news” om en och annan Sverigedemokrat, som plötsligt kallas ”partitopp” och som beskylls för att ha skrivit ”kvinnofientliga inlägg” på ett och annat förfalskat Flashback-konto för tio år senhar något sådant ens nyhetsvärde ?

I Asatrons ankdamm och förtrollande lilla Värld har vi grälet mellan Lokeaner och ”Nokeans” i USA, som jag skildrade för en tid sedan. Samt alla andra humorlösa idioter, fragila lögnare samt lättkränkthetens banérförare och banerförerskor därute, ingen nämnd och ingen glömd…..

Min gamle vän (jo, jag har faktiskt träffat honom i levande livet) Mr Lucius Swartwulf Helsen, ”Cleric of Hel” eller dödsgudinnan Hels egen präst – som han kallar sig – trots att han inte alltid är en dysterkvist – träffade nyligen på en kvinna ur de Humorlösas skara – ja #metoo och #boohoohoo… Under den välfunna rubriken ”Babes, Boobs and Blasphemy” diskuterar han just nu de fruktansvärda hädelser emot Valkyriorna och själva Valkyriebegreppet, som många tycker sig se i Amerikansk populärkultur.

Jamen ”Brudar, Bomber och Blasfemi” – är väl detta konstverk ”Kvinnoförnedrande” ??

Bland annat hade en hednisk amerikanska i hans bekantskapskrets sett ovanstående ”fina” konstverk av en tatuerad kvinnotorso eller något, och förstås blivit heligt förbannad, eftersom detta då skulle vara ”kvinnoförnedrande” – en ”hädelse” emot gudinnor, Valkyrior med mera sådant. Främst handlade det om att kvinnotorson ifråga inte hade något huvud, ben och armar (nej, Torso-skulpturer brukar inte ha det) och därför skulle det röra sig om en ”objektifiering” av kvinnan, således… Jag skall snart återvända till det här med själva Valkyriebegreppet, och vad Valkyrior i själva verket är – samt varför det är skillnad på ”Skjaldmeyar” och alltså Sköldmör, kontra Valkyrior och andra övernaturliga väsen, för det verkar inte dessa amerikaner ha förstått… Men – nu när vi talar om det – har i så fall inte sk ”objektifikation” inom konsten alltid förekommit ?

 

Titta på den här sk ”Venusfiguren” från Hohe Fels i Schwaben, Tyskland, till exempel. Den är mellan 30 – 40 000 år gammal, och saknar som vi kan se nästan helt huvud, samt fötter – medan den däremot i rikt mått har vad amerikaner nuförtiden kallas ”T & A” alltså ”Tits and Ass” – för att säga det rent ut – jag hoppas mina läsare inte är pryda av sig –  samt en mycket naturalistiskt utformad, jättestor rakad vaginaMan känner till inte mindre än ett 40 tal fynd, många ännu äldre; som kan vara gjorda av såväl Homo Sapiens som Neanderthalare (eller andra förmänniskor) och det är helt obevisat att detta skulle vara någotslags ”gudinnestatyer” som de gudinne-troende tror – för övrigt kan dessa skulpturer ha varit gjorda av kvinnor, likaväl som mändet har aldrig bevisats, vilket kön som var bäst på att karva i mammutben eller i vilket kontext man alls gjorde de här miniatyrskulpturerna… Om definitionen på ”sexuell objektifiering” skall vara, att man överbetonar könsorgan, bröst mm, så har redan grottkonsten alla förutsättningar att framstå som ”pornografisk”….

 

Samma tendens eller samma fenomen är inte begränsat till Europa heller. Här ser vi ett ”konstverk” från Afrika, föregyptiskt och cirka 12 000 år gammalt, men inte särskilt anatomiskt korrekt – kvinnan på bilden har bara ett skissartat huvud, och vad som verkar vara antydda bröst, armar och ben, men könsorganet är överdimensionerat och rikt på detaljer, ”konstnären” eller ”konstnärinnan” som gjorde bilden har helt klart tyckt, att det var det enda viktiga… Är det då ”objektifiering” vi ser även där … eller ??

Och slutligen – hur är det med våra Nordiska Hällristningar från Bronsåldern ?  För att benämna saker och ting vid dess rätta namn, så är nästan alla manliga figurer på dem utrustade med stora k-u-k-a-r helt enkelt (ja, så är det – se efter själva !) – det råder närmast en total konvention, som säger att när man på en nordisk hällristning från bronsåldern avbildar just en man, ja då ska det alltid ”synas att han är en karl” så att säga… Är det då också ”objektifiering” – eller icke ? Ja, svara på det, den som vill eller kan…

En del svenska amatörforskare har till och med antagit, att de som gjorde bronsålderns hällbilder var kvinnor. Kvinnorna skulle ha haft mer tid  till förfogande än männen – bronsåldern var en förhållandevis varm tid (mycket ”varmare” än de klimat-paniska fruktar idag) med god tillgång på föda, men männen måste fortfarande vara bönder, hantverkare och krigare. Fast när kvinnorna inte direkt belastades av graviditeter och småbarn, så skulle de ha knackat in ett slags kvinnlig idealtillvaro eller ”önskedröm” i Bohusläns hårda granit – alla män skulle vara nakna jämnt, ha enorma praktstånd och vara ständigt tillgängliga..

Nu vet alla mina kvinnliga läsare att så är det förstås bara i önskedrömmen, verkligheten ser inte alls ut sådär, sorgligt nog.  Män som slåss med yxor, eller någon typ av vapen, som vi ser här ovan har sällan eller aldrig stånd – man får det inte heller när man skjuter med pil och båge eller AK4, AK5 – väpnad strid och fortplantning är två helt olika saker, och det är väl känt – även för den manlige läsaren – att ballarna såväl som kuken helt enkelt krymper medan man slåss – de flesta högre däggdjurshannar har det också precis så – oräknat kanske de djur som slåss rituellt under brunst, typ hingstar eller älgar, såväl som afrikanska elefanter – men människans krig har alltid varit på blodigt allvar, inte rituella.

Därmed är vi inne på det här med Valkyriorna kontra Sköldmöerna, eller fenomenet med kvinnliga krigare, och hur de avbildas i populärkulturen

Jag har redan skrivit ett helt inlägg vad beträffar vad man kunde kalla ”Valkyrie-kitsch” eller kanske mindre smakfulla framställningar, inklusive Marvel Comix Brynhilde-figur, under avsnittet Adiafora här ovan, och jag behöver nog inte upprepa det… trots att dåliga serietidningar, filmer eller populärkultur kanske kan vara kul för dem som nu gillar det, är jag ingen större vän därav – men – smaken är ju olika – och ser man nu ett eller annat alster som man själv inte tycker om – varför då fortsätta betrakta det ?

Så mycket mer finns väl inte att säga om just det ämnet..

 

Typisk amerikansk populärkulturell ”Vrångbild”. Detta är INTE en Valkyria – och kvinnliga krigare existerade knappast alls – framförallt inte i den utrustningen….

Ända sedan 1800-talet och Richard Wagner har vi levt med en felaktig föreställning om att Valkyriorna var krigarkvinnor, vilket INTE är sant. Inte någonstans i Eddan, skaldepoesin eller någon annan källa står det skrivet något sådant. Visserligen ses Valkyrior rida över slagfälten i skaldepoesin, men deras uppgift är att hämta de redan fallna till Valhall, och att ”kora valen” – det är vad deras namn betyder – och i Valhall lever de tillsammans med de Einherjar som finns där. De strider med andra ord inte, deras uppgift är att välja, vårda och värna – inget annat. Möjligen måste de också vara bra på självförsvar, och sköta sitt eget närskydd, men deras uppgift – att vara med de döende och föra dem till en trygg och säker värld, långt bortom Midgård, kräver nog snarare insikt och mildhet, även om Valkyrior för den delen också kan ha ett vildsint och skrämmande utseende – I dikten Darraljod i Njals Saga väver de till exempel en blodig väv av hela världens öden… och att möta en Valkyrias blick sägs betyda otur – bara de redan dödsvigda kan se dem i ögonen….

Under 1900-talet har vi alla – och amerikanska fantasy-illustratörer mest – rört ihop begreppen ”Valkyria” och ”Sköldmö” (alltså en kvinnlig krigare, Skjaldmöy) och förväxlat dem – men alla avbildningar vi har av riktiga Valkyrior ser ut på ett annat sätt, och visar dem inte i någon rustning eller med några vapen. Ett är säkert – Valkyriorna uppfattas också som övernaturliga varelser, och som alla sådana kan de såklart förändra sitt utseende, och likt Diser, Fylgior och andra kvinnliga väsen också uppträda i ”Hamn” eller förklädnad…

Att Freja har sin Falkhamn, vet vi alla – och att Loke kunde förvandla Idun till en hasselnöt, vet vi också. Gudinnor och Valkyrior kan förändra sitt utseende efter behag, och eftersom de är odödliga och har upplevt oräkneliga tidsåldrar och händelser tror jag inte de bryr sig så mycket om HUR vi människor försöker avbilda dem eller det sätt, som vi tänker oss dem på – allt sådant är dem nog tämligen fjärran – och med tanke på allt de upplevt, är våra föreställningar om deras utseende nog inte heller intressant för deras del. De har andra och bättre saker att ägna sig åt, hursomhelst – Valkyriorna styr ju faktiskt över det hinsides, och över livsavgörande insatser – och ”dålig” konst är inte livsavgörande…

 

På nästan alla samtida avbildningar vi har, från Mälardalens figuriner till Tjängvides och Gotlands bildstenar ser vi välkomnande Valkyrior med mjödhorn i handen, uppsatt hår och gala-klädsel, men knappast några krigarkvinnor under strid. I första strofen av Hrafnagalder Odins står det skrivet: ”Allfader verkar, alfvar skönja, vaner veta, nornor visa, troll närer, tider föda, tursar vänta, valkyrior längta.” Originalet har ordet ”trå”, alltså tråna – och längtan framhålls här som Valkyriornas främsta egenskap... andra varelser har andra utmärkande kännetecken – alferna skönjer eller förnimmer, Vanerna vet, Nornorna visar på ödet – och Allfader Oden verkar…

Sköldmör, eller kvinnliga krigare då ? Har vi egentligen något påtagligt bevis för dem, annat än legender ? Vi har naturligtvis Hervor i Hervarasagan, Blenda i Blendasägnen, den sköldmö vid namn Vesna som skall ha fört Harald Hildetands ”märke” eller Banér i Bråvalla slag – en strid som antagligen också hör till legenden – och utöver en uppgift i en av Skylitzes bysantinska krönikor om att Väringarna från Ryssland, efter förlusten i slaget vid Dorostolon, 971, skulle ha lämnat efter sig en hel del döda kvinnliga krigare på slagfältet (vilket överraskade deras byzantinska motståndare) finns det väldigt få bevis för kvinnliga krigares existens under Vikingatid eller Järnåldern överhuvudtaget.

Ett fynd, som ställt till åtskilligt rabalder i internationell press på senare tid är omtolkningen av ”Birka-kvinnan” i en av de förnämsta gravarna från Björkös citadell och borgberg. Hon begravdes med en full vapenuppsättning, och två hästar – men vad bevisar det ? Graven – en kammargrav av rysk typ – var kanske förbehållen en rik änka till en framstående härförare, och förekomsten av spelpjäser i graven samt frånvaron av några kraftigare muskelfästen eller synliga stridsskador på kvinnan har fått forskare att anta, att hon snarare var en befälhaverska, eller hade uppgifter inom stridsledning, men däremot aldrig var stridande soldat i reell mening – kanske var hon en tidig syster och föregångare till den nuvarande Chefen Livgardet, eller hennes kvinnliga kollegor på Ledningsregementet i Enköping, men det är också allt.

Carol J. Clover, bl.a. hedersdoktor vid Lunds universitet har anmärkt, att ”Birkakvinnan” från citadellet kanske begravdes med vapen för att visa att hon var en rik och mäktig kvinna rent generellt, men det finns ingenting i hennes bevarade ben som tyder på att hon var särskilt kraftigt byggd, eller att hon hade tränat, exempelvis med långbåge, ett vapen som man känt till sedan stenåldern, och som kräver träning sedan barnsben, i alla fall om man ska kunna skjuta någorlunda bra.. Det finns vapen i Oseberg-fyndet också, men ingen har någonsin kommit på tanken att de två kvinnor som begravts där skulle ha varit krigare…

All modern forskning kommer också till den ”trista” slutsatsen att om kvinnliga krigare alls fanns, så var de otroligt sällsynta.

Alla samhällen med låg teknologi har nämligen en sak gemensam: strävan efter att skaffa så många friska och livsdugliga barn och så stor befolkning som möjligt. För att lösa det behövde man också så många barnaföderskor som möjligt – och dem fick man såklart hämta från kvinnor i fertil ålder, gärna då yngre kvinnor. En gravid kvinna, eller en kvinna med småbarn kan såklart knappast utkämpa några krig – och heller inte vapenträna – så summan av alltsammans blev, att framgångsrika kulturer hade ovanligt få krigarkvinnor – och därmed punkt. Samma förhållande råder också idag – föräldraskap, och förmåga att delta i väpnad strid är knappast förenliga, i alla fall inte så länge barnen är små, eller föräldraskapet varar…

Visserligen ser vi undantag i de isländska sagorna här och där – vi har Freydis, Erik den Rödes mordlystna dotter i en av Vinlandssagorna, till exempel – men hon skildras som en kvinnlig psykopat, som drar hela Vinlandskolonin i olycka, och är en av de viktigaste orsakerna till att den upphör – och således är hon mest ett varnande exempel, ingen förebild.

Freydis slåss dock endast när absolut nödläge råder, och de flesta av vikingatidens kvinnor gjorde nog likadant. Till den nordiska kvinnans klädedräkt hörde alltid en kniv, och alla kunde säkerligen hantera både kniv och yxa eller spjut i självförsvar, men på självförsvarsförmåga vinner man inga krig. För att vinna i krig måste man nämligen kunna anfalla, och föra kriget på motståndarens territorium, och inte hemma i det egna landet. Det visste våra förfäder också, och just därför blev de framgångsrika i strid.

För att summera – dagens ”Schablonbild” av både Valkyrior och Sköldmör är falsk – javisst – men vad gör det ?

Var det inte Nietsche som sa: ”Om du går till kvinnor, så glöm inte NAVKAPSLARNA….

Dålig konst är dålig konst, populärkultur är populärkultur, och white trash på Asatrons bakgård, är fortfarande white trash… Fast – är det egentligen något att bli såvärst upprörd över ? Min väninna Bella (som inte är Blondin) har ett uttryck, som jag tycker är träffande: ”Ringbrynje-bikinis och Navkapslar” eller på engelska ”Chainmail Bikinis and Hubcaps”. Med det menar hon en utstyrsel eller ett slags klädsel, som ingen egentligen kan ta på så stort allvar – utan något som mest är menat som ”levande rollspel” – karnevalskostym eller ett stort skämt… och varför skulle man inte få ”skämta” ? 

I ett verkligt fritt samhälle kunde alla kvinnor få gå klädda hur de ville – eller ”vara klädda som Kraka” – alltså inte ha några kläder alls – och det gäller förmodligen männen ocksåMan behöver inte ha ”shador” eller ”påse över huvudet”….

Hur skulle den moderna tidens Valkyrior se ut, förresten ?

”Skaemtun” eller just skämt är en av Frejas käraste sysselsättningar, får vi veta i den prosaiska Eddan, och hon är som bekant en gudinna för krig, såväl som för kärlek. Antagligen tar hon inte heller sitt eget utseende för allvarligt, utan förändrar det efter behag – och efter vad som är lämpligt med tanke på situationen.

Och ”objektifiering” ?? – Nej, det struntar Freja nog i – liksom allt annat människorna har att erbjuda av struntprat – verkliga krigare – oavsett kön eller läggning – känner sig aldrig ”objektifierade” men situationsanpassar, förstår ni…

Bro Borg – den förglasade borgen…

Sajten ”Arkeologerna” skriver om den pågående forskningen kring Bro Borg i Knivsta. Arkeologerna har undersökt de stora och väl konstruerade murarna från 400-talet, och kommit fram till att de medvetet förglasats med användning av lämpliga bergarter och försiktig användning av eld. I Oktober 2017 började man undersöka borgen, med bistånd från United States Departement of Energy, Pacific Northwest National Laboratory och Luleå Tekniska Universitet/Tekedo AB.

Bro Borg i Knivsta – som den ser ut idag. Ett väl planerat försvarsverk, med symmetriskt anlagda ”bastioner” i vinkel – redan på 400-talet….

Att amerikanska myndigheter skulle bekosta arkeologiska utgrävningar i Sverige är exceptionellt, och säger något om de dåliga förhållanden som svensk forskning kring vårt kulturella arv befinner sig i. Eldarna som tänts runt borgmuren måste ha hållit temperaturer på över 800 grader, för att förglasningen av murytan skulle komma till stånd, och kan alltså inte vara slumpmässig, eller en fråga om anlagd brand från fiender. Man har också hittat ett stort antal djurben i borgen, vilket tyder på att dess befolkning levde gott och åt mycket kött. Kanske brändes djurbenen i samband med att borgmuren byggdes på, efter vad arkeologerna nu tror.

Fler resultat kommer att publiceras i samarbete med anrika Smithsonian i USA, skriver man på den svenska arkeologisidan. Men var har vi någonsin hört talas om borgar med ”glasmurar” eller förglasning av sten förut ? I Hyndluljöd säger gudinnan Freja att hennes tillbedjare Ottar – ett namn som har koppling till Uppland, tänk bara på Ottarshögen och Ottar Vendelkråka – har gjort en harg, eller en stor hög med stenar till ”rödaste glas” genom att utgjuta nötblod och offervätska över dem.  Freja nämns också gång på gång i både nordiska och kontinentalgermanska sägner om ”Glasberget” eller ”Lövjoberget” – som nämns i andra Eddadikter som Fjölsvinnsmál – ”Lyfjoberg” skall vara namnet på den ointagliga borg, där Freja och hennes jungfrur sitter… Hela C-uppsatser har skrivits av svenska akademiker om den här sägenfloran, och de berg – bland annat i trakten av Västervik – som de varit kopplade till..

Freja och de nio jungfrurna på Lövjoberget, enligt Lorenz Frölich 1893. De är – med undantag av Freja i mitten – Liv, Livtrasa, Tjodvarta, Bjärt och Blid, Blidr, Frid, Eir och Aurboda

Tjodvarta betyder ”folkbevarerskan” och Aurboda ”hon som bringar Aur” – den livgivande lera och substans som omger Världsträdet Yggdrasils rötter. Varför namnet ”blid” eller ”blidr” förekommer två gånger, är svårt att förstå – men nästan alla av de mindre gudinnor som omger Freja har på något sätt med hälsa eller fortplantning att göra, vilket är värt att notera.

Men var de högst reella och verkliga Borgmurarna i Bro verkligen länkade till traditionerna om Frejas berg, där hon dyrkades ? Det finns det inga som helst bevis för – i alla fall har jag inte hittat några… Även Asgård omges av brinnande murar, eller ständigt svävande ”Vaferlågor” heter det i mytens Värld – men den traditionen kan alltså visa sig ha ett verkligt upphov, och grundas på en faktiskt existerande, arkitektonisk verklighet.

Är inte forskning och arkeologi fantastiskt ändå – Och varför satsar våra egna myndigheter inte mer på att bevara kulturarvet ?

 

Om den Nordiska tilliten (inlägg från 19 Juni 2017)

Yle Nyheter i Finland publicerade en intressant nyhet för tre dagar sedan, som inte fått komma fram i svenska media, men nu är det Svenska Finland på många sätt ett mycket sundare land än Sverige, i alla fall med tanke på vad slags land Sverige har blivit. Nordiska Ministerrådet – ingen ringare institution – har publicerat en liten rapport om Tilliten i Det nordiska samhället, en värdefull resurs som vi nordbor alla gemensamt haft tillgång till, men som nu snart gått helt förlorad i den nya tidens förment ”Multikulturella” samhälle.

Norden var en gång etniskt och socialt homogent. Sverige, Norge, Danmark och Island – samt Finland som en del av det svenska väldet – var en gång bondeländer, med en socialt och befolkningsmässigt ensartad befolkning. Man kunde lita på varandra. Än idag utgör saker som samhällsansvar, gott medborgarsinne, förmåga att göra rätt för sig och betala sin skatt en sorts Nordiskt ideal, konstaterar Ministerrådet i sin rapport, och det är inte bara med Gustav Wasa och den svenska nationalstatens födelse som dessa ”dygder” etablerats. De fanns hos oss långt tidigare än så.

Nordisk tillit – hur länge till?

Tillit är en del av det sociala kapitalet. Ett samhälle med hög social tillit präglas i mindre grad av formaliteter, konflikter, rättsprocesser och korruption.

Samhället upplevs i stället som rättvist och berättigat och skatterna anses gå till goda ändamål. Föreningslivet och samarbetet blomstrar.

Kort sagt: Tillit är det kitt som får samhället att hålla samman.

— —

Redan de gamla vikingarna…

Som region är Norden världsmästare vad gäller social tillit inom befolkningen, skriver NMR:s generalsekreterare Dagfinn Höybråten. De höga tillitsnivåerna är resultatet av flera samhälleliga processer, en del från långt tillbaka i historien.

Här hänvisas rentav till vikingatiden och införandet av protestantismen i Norden.

De skandinaviska utvandrarna förde med sig en form av tillit till USA som man fortfarande ser rester av, flera generationer senare, enligt rapporten. — —

Det ligger pengar i tillit. Både för samhället och den enskilda människan.

Rapporten talar om att transaktionskostnaderna för efterlevande av avtal är små eftersom man i Norden kan slippa konflikter och rättsprocesser.

Det finns mer tid för produktivt arbete än för kontroll och formaliteter. Också handeln gynnas av den höga tilliten, och den bidrar till fördelaktiga förutsättningar för investeringar.

Tillit är viktig också för hälsa och lycka. Känslan av delaktighet har till och med en gynnsam negativ effekt på kriminalitet, enligt rapporten.

— —

Ett enat land, med samma värderingar och samma etniska bakgrund – där alla kunde känna sig säkra…

Förenings-Norden enar

De stora folkrörelsernas tillkomst i slutet av 1800-talet har ett samband med den nordiska tilliten.

Det frivilliga organisationslivet har gett ett sammanhållande kitt i samhället.

Det syns i starka sociala normer om tillit och respekt som stöttar och underlättar samarbete, förhandlingsvilja och konsensus.

Staten är vår vän, likhet ger tillit

Staten och lagstiftningen ses av nordborna inte som en fiende utan som en vän, påpekas det i rapporten. Men på senare år har folkrörelserna minskat i betydelsen. Organisationslivet torkar in eller förändras.

  • YLE 2017-07-16

Så långt Nordiska Ministerrådet, eller Nordiska Rådet som det vanligen kallas, enligt sin senaste rapport. Men vad händer då när likheten bryts upp, och de sociala sambanden slits sönder ? Långt fram på 1900-talet har det varit vanligt i alla små brukssamhällen runt om i Sverige att man lämnade sina ytterdörrar olåsta, så att grannar eller kanske grannens barn kunde gå in. Så var det också i min barndom, till och med i huvudstadens södra ytterförorter. Alla kunde lita på varandra, och alla visste; att ingen skulle stjäla eller baktala den andre. Men – hur har det blivit idag ? Hur skall vi ta hand om allt avfall i vårt samhälle ? frågar sig YLE och Nordiska Rådet helt retoriskt.

Vi har fått in befolkningsgrupper och religioner som inte hör hemma här, och massor av personer som bara utnytttjar vår välvilja och vår tillit, ja de missbrukar själva tilliten med att sätta sig rakt ner och tigga, samt pressar pengar av oss – vilket inte kan vara någon stadigvarande lösning – för med allt fler och fler bedrägerier – blir tilliten rubbad…

Är det såhär vi vill att framtidens samhälle ska se ut ?

Hur länge går vi med på att sortera avfallet?

Trots tillit i hundratals år kan den inte tas för given.
Rapporten pekar på att likheten försvinner om det finns ”fripassagerare”. Då blir individerna mindre benägna att bidra till det gemensamma eller upprätthålla normerna.

Rapporten citerar professor Bo Rothstein. Han har pekat på att om den sociala tilliten minskar så minskar meningsfullheten i att betala skatt, sortera avfall, följa lagstiftning, inte missbruka försäkringssystemen och avstå från korruption.

Trots flera tuffa utmaningar är den sociala tillitens framtid inte ödesbestämd enligt den nordiska generalsekreteraren Höybråten. Men det ligger på många sätt i händerna på politiker och andra beslutsfattare.

Risk för att Norden blir mer heterogent

Rapporten nämner också farorna med ökad heterogenitet i Norden genom ekonomisk olikhet, arbetslöshet, invandring och politisk polarisering.

Självklart finns det flera vägar framåt för att lösa dessa problem, menar Nordiska Rådet, och någon klar politisk lösning eller någon särskild politisk ideologi som kan lösa alla dessa problem finns såklart inte – inte ännu i alla fall. Men genom att öka klassklyftor och spänningar i samhället via Regeringen Löfvéns hävdvunna ”söndra och härska” ideologi, och ständigt skapa en konstlad underklass av importerade människomassor, håller den etniska majoriteten på att förvandlas till en minoritet. Tilliten har försvunnit, islam, kristendom, terror och ökad kriminalitet har kommit i dess ställe – och det är också precis vad vår nuvarande regering vill, för endast så kan den vinna i nästa val, genom att hålla oss nere i okunnighet och rädsla. Blir vi återigen medvetna om vad vi hade och vilka vi är, så blir vi starkare inför framtidens utmaningar, vad vi ån må anse om den politik, som tyvärr förs i vårt land just nu.

I fäders spår för framtids segrar ?

Tillit mellan människor handlar om mer än politik. Den är också en andlig egenskap, eller något som hör till var och ens personlighet.  Min tillit och mitt förtroende är mycket lätt att vinna – i princip brukar jag lita på alla goda medborgare jag möter, men den är också mycket lätt att rasera, och det finns fall när min tillit raserats så till de grader, att jag inte alls litar på vissa personer, gäng, organisationer eller samfund mer – och den kristne guden, dessa öknarnas Jehova är jag också hjärtligt trött på vid det här laget.

Man brukar säga, att tillit tar år att bygga upp, men att den tar en enda sekund eller ett enda ögonblick för att rasera. Så kan det vara för individen, och så var det också i det nu famösa lastbilsattentatet på Drottninggatan, som vi alla fick se prov på i våras.

 

I princip har jag lättare att vinna tillit till kvinnor istället för hos män, eftersom jag av födsel och ohejdad vana faktiskt föredrar kvinnligt sällskap framför manligt, framförallt då jag inte arbetar och på min fritid. Ja, jag vet, kära läsare. Det faktum att jag är helt och hållet heterosexuell kommer förmodligen som en mycket svår chock för många av er, eftersom det inte alls är modernt i vårt samhälle med heterosexualitet numera, men nu är det en gång så att jag dyrkar Freja, och Freja finns som bekant i många former, liksom Gerd eller Moder Jord. Även här är min tillit och mitt förtroende lätt att rasera, även om jag inte fäster mig vid småsaker som otrohet, och att det så att säga också finns kvinnor, som så att säga ständigt måste gå Frejas ärenden här i Midgårds gröna dalar, särskilt nu om sommaren.

Det moderna samhälle, som vi alla har runt omkring oss gynnar inte precis framväxten av tillit eller respekt, eller ens någon kommunikation, även om vi har tusentals möjliga eller rättare sagt helt omöjliga kommunikationsmedel runtomkring oss numera. Det är twitter, tjatter och knatter, sociala media och tidningsartiklar för utan all ände.

Saker som försämrar tillit och kommunikation, och förmodligen inte stärker den.

En vis man stänger förmodligen sin dörr för det fördömda skrålet, och flyr från Storstaden till sina riktiga vänner, som jag konstaterade i gårdagens inlägg..