Old masters make the rules
For the wise men and the fools
I got nothing, me, to live up to
For them that must obey authority
That they do not respect in any degree
Who despise our land, our destiny
Speak jealously of them that are free
To cultivate their need to let us be
Nothing more than something they invest in
– Aningen fritt efter Bob Dylan, ”It’s alright ma, I’m only bleeding”
Skeppet från Myklebusthaugen, 876 AD i modern och hypotetisk rekonstruktion. Ritning från ”Sagastad” Center, Nordfjordeid, bild Copyright ”Hedniska Tankar” 9 Juni 2025
Det norska oftnamnet ”Mykle” kommer av det Norröna ”Mikla” som betyder ”Stor”. Miklagård, den stora staden; var en gång Nordbornas namn på Konstantinopel, och den norske författaren Agnar Mykle blev på sin tid upphovsman till ett nytt verb i svenska språket ”att Mykla” – eftersom han på 1950-talet råkade ge ut en berömd roman med titeln ”Sången om den Röda Rubinen”. Mykle blev genast åtalad för att ha varit pornografisk, och de kristna nymoralisternas åsiktsrättegång emot honom knäckte honom för resten av livet. Han dog, ensam och utbränd år 1994 i Asker utanför Oslo, och på grund av den kristna förföljelsen publicerade han aldrig mer något verk av betydelse efter 1954-58.
Detta visar helt klart vilket inskränkt land Norge var – och kanske ännu är. I Sverige hyllar man just nu ADHD-HBTQB och andra perversioner – också med den sk ”Svenska” Kyrkans hjälp – men sund och naturlig sexualitet mellan man och kvinna – som Agnar Mykle på sin tid propagerade för – nej nej, det får naturligtvis inte förekomma, inte på något sätt – för då är man genast ”pornografisk”.
På svenska har vi också ord som ”Mycket”, ”myckel” och ortnamn som ”Myckeläng” nära Älvdalen i Dalarna, vilket visar släktskapen med det gamla Norröna ”Mikla” eller på norska ”Mykla”. Och var och en hittar kanske sin ”porr” varhelst de nu finner den.
En vacker och linjeren skönhet – som INTE ska ros på detta sätt. Besättningen är dåligt samtränad, och årornas isättning ser ut som ett enda stort ”plokke-pinn”
Hedniska Tankars redaktion om en man och två kvinnor – en yngre och en äldre – anser till exempel att Myklebust-skipet – med sina slanka linjer – är en sådan vacker och linjeren skönhet att hon – som aldrig fått något namn – också kan betraktas som rent ”porrig”, bara genom att betrakta konstruktionsritningarna – även om hennes mastfot är klent tilltagen, mastfisken en dålig kopia från Gokstad-fyndet och rekonstruktionen – som är FULLSTÄNDIGT OSEGELBAR och aldrig ens har seglat på riktigt – bara är en ganska slarvigt ihopkommen kopia, som vi strax ska få se.
Vi hänvisar våra läsare till våra tidigare inlägg om skeppet, samt inläggen under ”Rekonstruerade Vikingaskepp” här ovan.
Förvisso är ”Sagastads” besökscenter för amerikanska turister och därmed likställda personer mycket vackert och påkostat, med det senaste av vad Norge kan erbjuda i form av AI och datateknik, men alla dessa presentationer tenderar att bara bli ett enda flimmer, en ”åkattraktion” utan allt värde – sommartid och de två dagar vi var i Eid var hela besökscentret överfullt av skrikande, tjutande barnungar – och de vuxna kryssningspassagerare som anlänt med de stora färjorna (se i tidigare avsnitt av denna krönika) uppförde sig knappast bättre, även om de till stora delar var Holländare och Tyskar – därmed Européer och inte från Trumpilandia…
Men, låt oss börja från början. Myklebust-Haugen gräves ut av den norske arkeologen Anders Lorange 1874 – i en provgrävning. Han konstaterade att högen innehöll ett långskepp av en längd om minst 30 meter, och fann 12 sammanrostade sköldbucklor – senare skulle man finna inalles 42 . Antalen är betydelsefulla, eftersom det mesta talar för att Myklebustskeppet rekonstruerats med ett felaktigt antal åror. Skeppet hade dock blivit bränt, som gravskepp alltid är – och dess gravläggning bör ha inträffat senast år 874 – av en ren slump exakt 1000 år före någon modern arkeolog i Anders Loranges skepnad undersökte själva gravhögen. Detta faktum döljer man noga på nutidens ”Sagastad centre” liksom hela det faktum att rekonstruktionen är mer eller mindre hypotetisk.
Arkeologen Anders Lorange lämnade år 1874 kvar en flaskpost, och ett brev, delvis skrivet med RUNOR – till senare forskare, som skulle undersöka Myklebust-Haugens innehåll 120 år efter honom….
Gården ”Myklebust” som fortfarande finns kvar och brukas i centrala Eid – nu med Alpackor och Vikunjas, som inte alls hör hemma i ett norskt landskap – innehöll på Loranges tid 5 stora gravhögar – endast två av dem är bevarade idag. Det är dels den riktiga, runda Myklebusthaug ni ser väster om riksvägen genom Eid på denna bild, alltså till höger – ursprungligen hade den en diameter på över 30 meter, och en höjd av mer än fyra meter, men idag är den åtskilligt mindre, eftersom man schaktade bort massor av jord i samband med 2024 års utgrävningar – som tog fart efter det att ”kopian” började byggas under Covid-året 2019 som ett försök till ”Dugnad” eller arbetsmarknadsprojekt i Nordfjordeid, och enbart för att tjäna pengar på turism – något man också lyckats mycket bra med.
Myklebusthaugen under 2024 års utgrävningar – Foto från Norska Riksantikvarien
Man har nu funnit totalt 1100 båtnitar – det är oklart om Universiteten i Bergen och Stavanger exakt noterade läget för dessa – det skulle kunna vara avgörande för rekonstruktionen av en verklig kopia – och fler än 44 sköldbucklor – antalen pekar mot det faktum att de stora skeppen alltid innehöll årplatser, tofter och roddarbänkar i multipler om åtta – och att gränsen för en verklig ”Drake” går vid 32 årpar och INTE mindre, så som det är skrivet i Olafs Saga Tryggva. Norges Riksantikvarie har meddelat, att grävningarna nu för alltid skall vara slutförda, och att man arbetar för att Myklebusthaugene skall få UNESCO skydd. I Sverige VÄGRAR den nutida Svenska Regeringen och ”Svenska” Kyrkan fortfarande att skydda ett såpass centralt fornminne för hela Riksgrundandet som Uppsala Högar – som ALDRIG fått Unesco-status och fortfarande vilar under en tafflig Länsstyrelses icke-bindande ”Skötselplan” som helt saknar juridisk betydelse överhuvudtaget, exempelvis därför att den sk ”Svenska” Kyrkan eller den Evangelisk-Lutheranska Andliga Ockupationsmakten redan flerfaldiga gånger helt negligerat programmets innehåll, och brutit emot det. Exempelvis har man sågat ned mer än 200-åriga ekträd, enbart därför att ”spontana” offer av små silverfigurer köpta på Upplandsmuséet börjat förekomma, och platsen har istället blivit ett ”tillhåll” för diverse sk ”fornsedare” och andra direkt oseriösa grupperingar, som överhuvudtaget inte borde få vistas i Högarnas närhet, utan bli föremål för ingripande från polis – man vet att drogförsäljning och annat förekommit vid ”Fornsedarnas” blot och sammankomster…
På andra sidan riksvägen förbi gamla Nordfjoreids centrum ligger Skjoratippen, en oval, skeppsformad gravhög, först undersökt 1902-03 av arkeologen Hakon Shetelig. Den var ursprungligen 32 meter lång och hade en höjd på 3,2 meter – och är kanske lite högre i nutid, då den kröns av det stenmoument från tidigt 1900-tal somstår där idag. Tyvärr fick vi aldrig tillfälle att gå upp på den, men kom ändå hem med de foton vi ser här. Sjoratippen borde betraktas som helig mark – då den varit begravningsplats för högättade personer under minst 200 år av Hednisk tid som ett ”gravskepp” och det fanns också en tredje båtgrav från en hög med en diameter på 27 meter – 50 meter öst om Skjoratippen, där det idag ligger bostadshus, som ni ser på bilden ovan. Man förstörde det mesta som fanns på platsen under det kristna 1900-talet, och under den bostadsplatå, som innehåller lador och uthus från den nutida gården Myklebust, har man heller aldrig grävt på allvar. Sådana är förutsättningarna för arkeologin i det trånga och ibland väldigt trångsynta Norges smala dalar.
Man rubricerar ”Myklebust” som världens till volymen (dvs skrovets omfång) största Vikingaskeppskopia, men det längsta och största långskeppet i modern tid, är hon likväl inte. ”Draken” Harald Hårfagre, är alltjämnt längst och störst, och det är ett skepp med mast, som verkligen har seglat, och det över Atlanten – med en svensk skeppare – Björn Ahlander.
Harald Hårfagre är en annan, ohistorisk kopia i fri stil, och är inte en faktisk skepps-replik efter ett vikingatida original-fynd. Precis som Myklebust-skeppet har det 25 årpar, men det är också helt ohistoriskt och har aldrig påträffats i verkligheten, utom i ett enda fall. Det gäller då ”Havhingsten från Glendalough” som byggts efter original-fyndet Skuldelev 2 från mynningen av Roskilde-fjorden i Danmark. Skuldelev 2 anges nuförtiden (på Wikipedia) som havande 30 årpar, inte längre 25 – och jag vet vilka sammandrabbningar jag själv hade med den ytterst kunnige danske museimannen Erik Andersen vid Vikingeskibscentret på tiden det begav sig, anno 2006 – det år jag själv seglade på detta skepp från Tönsberg i Norge, ut på Nordsjön och genom Limfjorden vid Aalborg ned till Roskilde, en färd som bara tog 4 dagar, eftersom ”Havhingsten” mycket lätt kan komma upp i över 16 knops fart och toppa omkring 20 knop – vilket är lika snabbt som dagens Englands-färjor.
Hr. Andersen ringde upp mig på mobil – bara för att jag vågat ifrågasätta antalet årpar – när jag befann mig på ett tåg, tillhörande Deutsche Bahn, på väg till flottbasen i Bremerhafen om jag inte minns fel, men de maa ju vaere dem förlåtet, då det var över 19 år sedan. ”Havhingsten” var på sin tid världens största Vikingaskepps-rekonstruktion med sina 29.5 meter (inte 30 meter som det f-e-l-a-k-t-i-g-t anges på svenska Wikipedia) och 112 kvadratmeter segelarea – vilket är större än vissa 3-rums lägenheter. Givet 28 årpar och inte 25, gör hon ledigt 4.6 knop under rodd. ”Havhingsten” har aldrig varit avsedd att bära 100 man, som en del källor felaktigt påstår – det antalet skulle inte vara säkert att bära över öppet hav. Tvärtom är skeppet dimensionerat för cirka 48 man plus 12 = 64 personer – Man kan alltid räkna med att segelföringen och befäl ombord kräver en fjärdedel av antalet roddare, som ”grov” tumregel – men som sagt – någon ”25 sessa” har aldrig hittats, arkeologiskt sett.
64 = 8 x 8 som alla vet, och även Havhingsten var alltså ”spantad” efter ”aettir” eller åttor – vi räknar åtta glas på sjön, fyra väderstreck och fyra ”kardinaler”, alltså NV, SV, SE, NE – 24 timmar är jämnt delbart med 3 ”vakter” om 8 timmar, människor behöver vanligen 8 timmar sömn per natt för att arbeta effektivt, de flesta arméer vet att en grupp om 8 man blir 2 patruller om 4 man vardera, där förste man tittar framåt, andre man till höger, den tredje till vänster och den fjärde skyddar patrullens – ”rygg” – ja sådant är idealet för infanterister i alla tider, alla härordningar, alla världsdelar. Den romerska centurian, som systemet med ”Ledung” och ”Hamna” (alltså 2 man, ett årpar på ett skepp) bygger på innehöll 80 stridande, inte 100 – och 8 man var en ”contuberia” eller tältgrupp. Det mesta tyder på att det var exakt samma system som gällde här i Norden på Vikingatid, inte för att man imiterat några Romare, men därför att det faller sig helt naturligt att göra så, på grund av hur den mänskliga hjärnan fungerar. Vi har visserligen tio fingrar och tio tår – om vi inte blir skadade under vår livstid – men det är ändå mycket lättare att räkna med åtta-tal och dussin än med decimaler, eller 360 grader. Den äldre runraden har 24 = 3 x 8 runor, den yngre 16 = 2 x 8.
Detta är långtifrån någon tillfällighet. Moderna svenska militärkompasser enligt NATO-standard är gjorda efter 6400 mil-radianer – 8 x 8 hundradelar av en ”radian” och detta stämmer med sunda förnuftet, en pejskiva eller en kompass kan lätt indelas i 32 ”grader”. Detta visste Vikingarna också, för det var precis så de navigerade. Det VET vi, efter bevarade pejlskivor Håller man upp en rak arm mot horisonen och räknar ”tre knogar på en knuten hand” så får man ungefär 100 ”streck” eller ungefär 6 graders vinkel. Ett fingers bredd motsvarar ungefär 30 meter på en kilometer, men Bjarne Herjulfssons upptäkt av Vinland krävde en navigering med 3 graders noggrannhet, för drar man en vinkel från Grönlands sydspets till New Foundland, så räcker det med ungefär 3 graders eller 200 sjömils fel för att inte kunna se Vinland vid horisonten ens i helt klart väder – och detta nämner jag bara som ”kuriosa”. Att Vikingarna kunde navigera efter Latitud, ungefär 1-2 grader när med hjälp av en solkompass med polariserat ljus, kvarts-kristallen kallad ”Solarsteininn” enligt sagorna, är också väl känt.
Såklart tenderar diskussionen om årpar ibland att bli teoretisk, eftersom verklighetens skeppsbyggare satte in så många ”extra årpar” de förmådde i för- och akterstäv – bara för att ha platser ”i reserv” ifall det behövdes – våra förfäder tänkte praktiskt. Både Erik Andersen och den berömde Jon Godal vid Fosens Folkhöskola är helt eniga med mig i att det fanns ett ”modulsystem” grundat på tum, fot, aln och kroppens naturliga mått vid byggandet av varje ”roddplats” och att tofter, spant, århål eller håar och skeppen i övrigt dimesionerades efter detta. Således fanns inte ”25-sessor” alls – men snarare 16, 20, 24, 28 och 32 bänkars skepp – INNAN man kom upp till en verklig ”Drakkar” som alltid hade mer än 32 årpar, alltså mer än 64 mans besättning, som sagt.
”Roskilde 6” som hittades i Roskilde-museets hamn år 1997 har ALDRIG byggts, ens som kopia – men anges av dansk expertis till 78 årpar – alltså minst 156 + 34 = 190 mans besättning, ungefär – om man inte tänker sig henne med 40 bänkar. Med 37 meters längd är detta det största fynd som gjorts, men ”naustarna” för Ormen långe ger en längd på över 40 meter – för ett 34 bänkars skepp enligt sagan. ”Mora” – Vilhelm Erövrarens skepp från 1066, var ett 30 bänkars skepp, med en längd på 34 meter och 150 kvadratmeter segelarea, läser vi på svenska Wikipedia. Det kunde ta minst 12 hästar och 70 man, utöver sin seglande och roende besättning – om vi tror på vad forskningen visat.
”Harald Hårfagre” – alltjämnt den ENDA verkligt stora, seglande rekonstruktion som finns (Myklebust räknas inte, utan får betecknas som ett fusk-verk – trots Jon Godals godkännande av bygget !) och håller 35 meter längd överallt (löa) och har 270 kvadratmeter segel – men redan 2013 seglade hon sönder sin mast – vilket tyder på att segelarean är för stor, eller mastfoten för svag – som på Myklebust. Hon kunde ha haft 24 årpar, inte 25 – och kanske 200 kvadrat segelarea. Björn Ahlander och de andra har all heder av sin insats år 2016, då skeppet skulle till en utställning i Duluth, Minnesota – men ”Landet Trump” och SKITSTÖVLAR i USA blåste dem på ”tullavgifter” på 400 000 USD – vilkt var falskt, bakslugt och gravt ohederligt gjort – men vi vet alla vad vi kan vänta oss av Amerikaner, och vad de representerar i den här Världen.
Bilden från 2016 talar för sig själv…
När den första Gokstad-kopian ”Viking” seglade över Atlanten till Världsutställningen i Chicago år 1893, fanns där hundratals sökande från Norge och övriga Norden som ville vara med ombord. ”Viking” var en av de allra första skeppsrepliker av ett Vikingatida skepp som byggdes i full skala, och vår Värld – Midgård – har sett otaliga Gokstad-kopior genom åren. De är nästan lika vanliga som Volvo-bilar. Grosshandlaren August Plyhms skapelse ”Viking Plym” i halv skala från Stockholmsolympiaden 1912 är dock ett undantag, eftersom hon inte alls var någon skeppsreplik, utan bara en fri fantasi hon också – och som sådan framförs hon än idag. Självklart har ”Hedniska Tankars” chefredaktör även seglat och rott ombord på henne, väl befaren som han är.
”Viking” från 1893 finns fortfarande kvar, och även om hon nu är antik och osegelbar, så finns det en förening i Chicago, Michigan som ömt vårdar denna del av vårt gemesamma, Nordiska arv. Det ursäktar dock på intet sätt de sakramentskade dumheter vi har fått se från Donald Trump och det officiella USA i övrigt, med föreslagna ”Grönlands-köp” och annan bullshit. Fortsätter det så, skall vi Nordmän och alla Grönlands invånare ge dem ett svar med svärd i hand – inget annat !
”Viking” gick år 1893 över Atlanten med vant manskap ombord, för då fanns det folk som YRKESMÄSSIGT seglade Råseglande fartyg. De uppnådde en medelhastighet av 10 knop under hela sin resa, och gick till Chicago samma år. Hon seglade också till New Orleans med samma 11-manna besättning, helt utan problem…
Kaptein Magnus Andersen arbetade på Framnaes Mekaniska Verkstad i Sandefjord, Norge – och var även utgivare av en tidskrift för Norskt sjöfolk. Han kunde segla, och drabbades aldrig av något ”masthaveri” som ”Draken” Harald Hårfager gjorde… Här är ett original-foto från 1898. Björn Ahlander är en sentida efterföljare till honom….
Kanske är det dags, att vi reder ut det här med Vikingaskeppskopior av alla de slag en gång för alla. Det har aldrig funnits någon ”Jane’s Book of Viking Ships” i likhet med ”Jane’s book of Figthing Ships”, Jane’s planes, tanks, heavy vehicles och så vidare – och redaktionens äldsta kvinnliga medlem frågade sig ängsligt en gång i sin ungdom vem denna okända ”Jane” var – någon ung tjej i England kanske – och vad hade hon i så fall för telefon-nummer – kunde man rent av ringa henne och be om goda råd ? Men – så var det naturligtvis inte, och så är det inte idag heller. ”Jane” var i själva verket en gammal viktoriansk Engelsman vid namn Fred T. Jane – han blev bara 55 år gammal – och sysslade bland annat med att utveckla krigs-spel till sjöss med hjälp av små fartygsmodeller – något som var mycket nytt dåförtiden – förutom att han också kom att ge upphov till de ”flygplans-igenkänningskort” som utdelades till svenska Hemvärnsmän och kvinnliga luftbevakerskor i torn, långt in på 1980-talet..
I väntan på att någon tar sig an den viktiga uppgiften att lista ALLA äkta eller påstådda kopior av Vikingatida skepp i trä – från hela Världen – så publicerar ”Hedniska Tankar” nu följande anspråkslösa förslag till ett internationellt klassificerings-system, något som vi naturligtvis är FÖRST i Midgård med att publicera, eftersom INGEN – Inte ens Lloyds of London eller ”Det Norske Veritas” har tänkt på saken – förutom vi själva. Ni får gärna försöka vidareutveckla vårt system om ni vill, men då ska ni ange källan, och ge oss full kredit – eftersom VI – och inte NI – faktiskt var FÖRST !
Vi skulle vilja beteckna Myklebust-Skipet i sitt nuvarande utförande som en C 5 – kopia, till exempel. Vad betyder då det ? Låt oss se noga efter !
Vi utgår från klasserna A,B och C som representerar hur exakt en påstådd ”kopia” är jämfört med originalet, respektive siffrorna 1-5, som antyder segelbarhet, eller om den påstådda kopian ens tål saltvatten…
- Klass A är förbehållen Museums-repliker, alltså EXAKT byggda kopior av verkliga skeppsfynd, där skrov, nitar osv faktiskt funnits bevarade, och där arkeologisk expertis och kunniga båtbyggare de facto medverkat. Myklebust-skeppet kan INTE räknas till denna klass, eftersom den inte bygger på ett bevarat skrov, eller ens bevarade nitars placering i jorden, vilket var fallet med det berömda ”Sutton Hoo” skeppet.
- Klass B är förbehållen ”Kopior” i fri stil, där ritningar och utförande i väsentliga delar ändrats, eller där man övergått till ”rekonstruktioner på fri hand” genom mer eller mindre ren spekulation eller kanske sannolika antaganden, av experter. För att alls kunna ”kvala in” till klassen krävs däremot att man har ett helt, inte bara rott utan även seglande skepp, som bevisligen använts av en van besättning under flera säsonger. Myklebust-skeppet saknar mast, har aldrig seglats i verkligheten och ”platsar” inte ens här.
- Klass C är ”öppen”, men kräver ändå respekt för den Nordiska båtkulturen och dess utövare. Skepp och båtar ska byggas i trä, inte i plast eller järn. De skall vara klinkbyggda, vara försedda med råsegel och autentisk rigg, som kommer så nära originalen eller nordiska allmogebåtar som möjligt. Snedsegel, Gaffelsegel, Plattgattade båtar eller annat fusk, som inte fanns före 1200 AD räknas inte.
Modell av ”Myklebustskipet” i Eids besökscenter – årtalet 876 är korrekt, men riggen – som visar ett avsmalnande segel som på 1800-talets ”Åfjordsbåtar” är hypotetisk. Ristningar från Bergen och 1000-talet visar dock att Vikingatida skepp mycket väl kunde föra toppsegel, eller flera råsegel ovanför varandra. Seglets area stämmer antagligen bättre med verkligheten, än överdimensionerade ”lätta” råsegel i nylon osv…
”Fembörding” eller Åfjordsbåt med avsmalande storsegel och mindre toppsegel – 1800-tal med stävroder, men riggen förekom i allt väsentligt redan under 1000-talet…
- Siffran 1 i ”Hedniska Tankars” system för klassning innebär ett väl seglande och väl rott skepp eller båt, som bevisligen rört sig över öppet hav (utom synhåll för land) i flera säsonger med vant manskap med en högsta uppmätt hastighet av över 12 knop eller mer än 6 knop ”över distans”. Skeppet för inte nedhängande sköldar vid relingen, har styråra och aldrig stävroder, samt följer standarden i klass A eller B ovan, samt har en fullt autentisk råsegelrigg, med segel i linne, hampa, ylle, läder eller andra autentiska material – detsamma gäller tågvirket ombord. Skrovet skall vara svarttjärat, och endast autentiska färgpigment får användas till bemålning. Antalet roddare eller tofter skall vara delbart med 8 eller 4.
- Siffran 2 innebär ett väl seglande och väl rott skepp eller båt, som haft en observerad hastighet över 8 knop momentant, eller mer än 4 knop ”över distans”, seglande eller roende, i övrigt uppfyllande krav för 1) ovan, förutom antal tofter
- Siffran 3 innebär ett seglande eller roende skepp eller båt (gränsen går vid 10 m löa = längd överallt, allt under 10 m är ”båtar”, aldrig skepp) med styråra, samt råsegel-rigg och mast
- Siffran 4 innebär ett seglande eller roende skepp eller båt med mast, som har ett storsegel av råsegels utförande, samt eventuellt ”hjälpsegel” av olika typ och styråra, i övrigt uppfyllande lägst krav enligt C) ovan
- Siffran 5 innebär ett skepp eller en båt, som inte kan seglas. utan bara ros. Det skall vara av trä, klinkbyggt, och i övrigt uppfyllande kraven enlig A), B) och C) ovan
”Veten I än, eller vad ?” – ”Hvetud I aen – edha hvat ?”
I nästa del skall vi noga granska de flesta konstruktionsdetaljerna på ”Myklebustskipet” som det ser ut nu, och undersöka om det är sannolikt, att kopian verkligen överensstämmer med originalet…
”Dansaren” från hällen i Gladsax, bara några kilometer från St Olof eller Tors Kyrka i Skåne… I St Olofs omgivningar finns många hällbilder av Tor själv, med horn på huvudet och hammaren i hand. En kontinuitet, och en kult, som sträcker sig genom minst tre årtusenden -f ör så gammal är Asatron i Sverige. Och han är det – Vilen – Magnes Fader och Jordens Son – som nu räddar vårt land genom att släcka skogsbränder, eller rättare sagt sända oss regnet, som gör det lättare för oss att släcka dem, ty det hjälper icke att böna och be – något får vi människor göra själva. ”I Elfte timmen får de svenske hjälpen” lyder ett gammalt ordspråk – ”sällan når de henne förr”. Så var det i gångna tider också. ”Olsmässokroken” eller tiden alldeles före skörden skulle bärgas, var en kritisk tid – förra årets förråd av mjöd och bröd kunde för länge sedan vara slut – och mitt i sommaren, kunde det därför i värsta fall komma en period av svår svält och intensiv torka. Inte konstigt då att man anropade Regnets Herre, Åskans Gud och höll hans blot vid just den här tiden på året, för ”ger Erik Ax, så ger Olof kaka” – eller med andra ord – står Frej för äringen och det groende kornet, så är det Tor som står för regnet, och ger oss en fullmogen skörd. 
Hamnen i Nordfjordeid med kryssningsfartyget ”Rotterdam” – det trafikeras också av 
Karta av Sven Rosborn från 2004. Vid Ringen fann man rester av en ”Trelleborg”, alltså en befäst, permanent Garnison och Förläggning för Danakungens Hedna Män !
”Dale-Gudbrand han var så god en mann – Givmild och vänsäll var nokk hann” – Så ungefär skrev 
Bild från ”Mörkrets Backe” i Västerås…
Harry Järv, 1921- 2009, Salwan Momika, 1986-2025. Listan kan göras lång. Många har tvingats ta till vapen för Humanismens sak, trots att de aldrig ville…
Hedniska Tankar 