Författararkiv: Hedningen

Profilbild för Okänd

Vad Monoteisterna INTE TÅL – om HEDENDOMEN och den FOLKLIGA SKRATTKULTUREN

av

Jag har skrivit det förut, och jag skriver det igen. Det finns ingenting som despoter och företrädare för Totalitära religioner och diktatoriska system typ islam, kristendom och annan fascism fruktar så mycket som Humor. Blotta tanken på att någon vågar driva med dem och skämta om allt det som de anser som heligt får dem att hetsa upp sig till ett sannskyldigt raseri, och bli så arga att de överhuvudtaget inte vet vad de gör längre.

Veckans mord i Frankrike bär syn för sägen – ingen utom en Monoteist skulle bära sig åt på det befängda vis, som dessa satans mördare – för att nu citera en känd svensk Statsminister.

HUMOR är något de INTE TÅL – de bemöter oss med HAT och VRÅL !

Men vi hedningar gör förstås på ett helt annat sätt, goda Polyteister som vi naturligtvis är. Min parhäst i den hedniska bloggosfären, Henrik Andersson från bloggen Ideell Kulturkamp, påminde mig igår om myten om Skade, vinterns frostiga gudinna, och Loke, den ständige pajasen och upptågsmakaren, som är en högst nödvändig gudom, emedan han hindrar allt från att bli alltför allvarligt, eller stelna i en form.

Myten om Skade och Loke trivialiserad och nedförminskad till barnens nivå från Muséet i Gamla Uppsala

Asarna hade en gång kommit att döda Tjatse, vars namn kommer av det lapska Thiazzi eller strömmande vatten, av en ren olyckshändelse; och Skade, som var Tjatses dotter och av jättesläkt, kom halvgalen av ilska och sörjande till Asgård för att söka Mansbot eller rättvis böter efter sin döde far. Hon svor att hon aldrig någonsin skulle komma att skratta igen, men Loke – den listige spjuvern – fann på råd. Han band ena ändan av en repstump ”om sina hemliga ting” står det i Eddan, och den andra om skägget på en getabock.

Man vet förstås inte om det var geten Heidrun, som står på Valhalls tak som var inblandad, eller någon av Tors två bockar, Tandgrisnir och Tandgnojstr som var inblandade, eller en annan bock utan namn, men denna dragkamp gick så till, att ”än skrek geten och än skrek Loke” står det i originaltexten, och slutligen lät sig Loke falla baklänges i Skades sköte, och då log hon. Därvid uppstod också den första ”Skade-glädjen”.

Det är så SANT som det är SAGT !

Många uttolkare har under det kristna 1800-talet försökt angripa denna myt och många andra, och försökt förklara den som falsk. Trots att språket i Lokasenna eller Oegirsdrikkja, till exempel, härrör från Vikingatiden och 8-900 talet, då inget land i Norden var helt kristet, har man försökt diskvalificera den Eddadikten genom att påstå att det är en ”sen” dikt, bara för att man påfallande ofta driver med alla gudinnor och även gudarna i den texten. På samma sätt har vissa kristna tolkare, som Sophus Bugge försökt döma ut berättelsen om Tors Färd till Utgårda-Loke, Hymiskvida eller Harbardsljod, där färjkarlen Harbard (som snarare är den förklädde Oden än någon Loke) å det grövsta hånar Tor, till exempel. Senare har man gång på gång bevisat – i form av arkeologiska bevis – att de scener som Eddakvädena räknar upp faktiskt finns avbildade långt långt före Sturlassons och krönikörernas 1200-tal, ja i vissa fall så långt tillbaka som bronsålderns hällristningar…

Bugge påstår till exempel, att detaljen med hur Tor körde fötterna rakt igenom jätten Hymers gistna båt, när han fiskade efter Midgårdsormen, skulle vara ”ett sent tillägg” men ändå är det exakt detta vi ser avbildat på en runsten från Altuna i Uppland.. Också på Gosforth Korset från Englands tidiga 900-tal ser man den gistna båten, och huvudet på Gymers bästa oxe, som Tor vred av och hade till agn…

Detta och massor av andra bevis klargör ofrånkomligen, att myterna var kända över hela Väst- och Nordeuropa, och det in i minsta detalj. Ändå har de kristna tolkarna – som är totalt oförmögna att förstå den riktiga Hedendomens och Asatrons kärna och väsen just genom sin kristendom hela tiden hakat upp sig på det ”skabrösa” eller ”snuskiga” i några av hedendomens myter, bara för att dessa ur deras egen av Monoteism inpyrda verklighetsuppfattning framstår som ”lågklassiga” eller ”burleska” och så vidare.

Förvisso säger Tor ”Älv skall vid källan stämmas !” när han möter den pissande jättinnan Gjalp, en av Geiröds döttrar, när han korsade Vimurs flod, och han kastade Mjölner rakt i skallen på henne, så att hennes nacke knäcktes, och hon låg där död, nervätt av sin egen urin..

Gjalp och Vimursälven, enligt Ernst Hansen, en dansk tecknare

Men Vimurs ström är också en fjällbäck, vars vatten blir gulbrunt om våren, och myterna rymmer mer än en dimension, som man ofta får se. I Sagan om Tor och Utgårdaloke trivialiseras och förminskas Tor, men han klarar detta med glans och förskräcker alla jättarna, när han lyckas lyfta deras katt från golvet – katten är den förvandlade Midgårdsormen återigen, och vad som för de kristna bara framstår som sagor för barn, rymmer mycket av hedendomens själ. Loke säger att Freja, kärlekens och skönhetens gudinna, ”lat aftir” eller ”låt efter” i en berömd strof ur Lokasenna, vilket av en prosaisk översättare helt enkelt blir ” Då FES du, Freja !”  och likaledes säger Loke om Tors Utgårda-färd och hur han gömde sig i jätten Skrymers vante – som var en grotta – ”att du då Tor var, trodde ingen !”

Tor i jätten Skrymers vante enligt den tyske illustratören Emil Doepplers 1800-talsuppfattning

De kristna saknar helt enkelt den psykiska apparat eller det intellekt som krävs för att förstå Polyteismen och de Nordiska gudarna, och de förstår inte alls, hur vi hedningar själva kan driva med våra Gudamakter, skämta med dem, skratta tillsammans med dem och hur Makterna – samt Loke ! – också kan skratta åt varandra och skämta med sig själva.

Detta beror bara på deras egen Jahve, ”gud” eller Allah, som hela tiden är totalt oförlåtande, hela tiden straffar människorna för minsta lilla småsak och rent generellt ständigt intar en fientlig hållning till hela mänskligheten, samt säger sig vara ”allsmäktig” trots att han inte ens kan förhindra att kvinnan Eva tar en tugga av ett äpple i en fruktträdgård..

Den kristne guden är uppenbart DUM I HUVUDET samt en ovanligt oförlåtande skapelse…

Asatrons gudar spottar inte i glaset. De kan frusta av Homeriskt skratt, som de grekiska gudarna, och är inte alls rädda för att ”bjussa på sig själva”. De är inte överdrivet måna om sin värdighet, och hela den idiotiska, amerikaniserade variant av Asatru, som ser gudarna som någotslags ädla, bugande skuggor, som går runt och fäller heroiska repliker och – likt den kristne guden – är paniskt rädda för att framstå som ovärdiga, och hela tiden ängsligt måste klänga sig fast vid sin egen högst illusoriska makt. Den kristne guden och Allah liknar en halvdebil treåring, som hela tiden måste få höra hur bra han är, hur duktig han är, hur små och betydelselösa hans tillbedjare – som krälar i stoftet likt maskar – är – medan våra gudar kan stå upp för sig själva. De behöver inga offer, inga tillbedjare – och om du vill följa dem eller inte, är din förbannade ensak – du kan tacka dem av hjärtat via ett blot, visserligen – men de kräver inte att du måste göra så, och se däri ligger skillnaden..

Kipling, den store Engelske skalden, fångade mycket av Hedendomens sanna väsen när han skrev:

”if you can meet with triumph and disaster, and treat these two imposters just the same”

Det finns alltid folk som ropar ”Buuuh !” för en, och en annan flock av lika stora idioter, som hela tiden ropar ”Leve !” Men båda två flockarna är just ”imposters” eller med andra ord rena bedragare. Framgång eller katastrof är inte två sidor av samma mynt, utan högst föränderliga ting, och du skall icke tro att ”sanningen ligger mittemellan” för sanningen finns inte ens med på kartan.

I den kristna himlen pissar och skiter ingen, och själva änglarna saknar könsorgan. Alla är snöpta, ängsliga, rädda om sin värdighet eller rädda att någon gång ibland framstå som fårskallar. Det är INTE Tor och Oden, eller Loke precis. Loke visar kuken, rent ut sagt – och det gör Frej också. Varför skulle du då, kära läsare, vara så rädd för att göra sammalunda ?

Låt mig bara föredra hela dikten ”If” i sin helhet, och så får vi väl se om min läsekrets kommer på något, eller hittar ett tankekorn där…

Låt oss så lämna den nordiska hedendomen eller Asatron för ett tag, och övergå till andra sorters hedendom, som funnits så länge det alls funnits någon skriftlig historia... Nästan alla hedniska folk har faktiskt just skämtat med sina egna gudar – likt rena Polyteister – och det är just denna förmåga till tolerans, skämt och skratt tillsammans med gudarna, som är en av Polyteismens viktigaste drag.

Precis som ett människopar, som älskar varann tillräckligt mycket, kan nojsa, skämta och skratta tillsammans – men i nästa sekund vara helt gravallvarliga, när det gäller deras förhållande eller kärlek i stort, kan Polyteisterna också skämta om sin egen religion – vilket monoteisterna däremot INTE kan, och där har vi också vad som är utmärkande för just dem. Vuxna och goda föräldrar, till exempel, kan nojsa och skratta och ploja med sina egna barn, men det hindrar inte för en enda sekund allvar när det behövs, eller rent av en allvarlig tillsägelse inför det heliga, när det är av nöden. Likaså kan barn som är trygga och intelligenta skämta med sina egna föräldrar, utan att det på något sätt påverkar deras relation till det sämre. Kristna präster, biskopar och månguden Allah, däremot, tål inte att man skämtar med dem ens det minsta lilla…

Emellertid, titta nu på dessa vackra papyrusar, gjorda för sådär 4000 år sedan, i det gamla Egypten:

En oxe och ett lejon spelar bräde, en dum gås leder en procession av tillfångatagna grisar i rep, och en fjäskande vit katt tillber en åsna, sittande på en tron, medan en råtta kör en stridsvagn, förspänd med två tigrar, och ytterligare en beskäftig katt som ”påskjutare”. Detta är ganska öppen satir över gudar, prästvälde och politik, fast gjord för tusentals år sedan – rena rama Charlie Hebdo i hieroglyfisk tappning.. De gamla Egyptierna dyrkade också nedanstående gudom:

”De säger att Bes skiter i allt, men det skiter han väl i !”

Guden Bes skildrades alltid som en fet dvärg, oftast i skitande ställning (ja, i orienten skiter man stående eller hukande – det var bara i Norden som man var skyldig att ”hålla stång i vägg” eller hade dass med fjöl, som det heter) och inte sällan med väl tilltagna könsorgan, som en bild av Frej, eller romares och grekers Priapos, som ju gjorde tjänst som kombinerad trädgårdstomte och fågelskrämma, och dessutom var gud för både fruktbarhet och trädgårdsskötsel.

Bes var ”toalettkonstens gud”, tillika beskyddade han havande kvinnor och hemmets härd, och var en eldgud, inte olik Loke. Ganska ofta lär han ha avbildats i ett vitt ländkläde, inte olik den uniform Faraos soldater hade – och varför Bes hela tiden på en del bilder står med utsträckt tunga, vid ingången till fornegyptiska hem, förstår man – inte ens det värsta monster eller den otäckaste demon kan slå sig in hos någon, som bara skrattar, och inte tar demonen på allvar – skratt är ett oerhört effektivt vapen emot den kaxigaste av motståndare.

Den svenske kungen Karl IX förresten, lär under Kalmarkriget 1611 ha skickat följande berömda utmaning på duell till den danske Kung Christian den IV, som ofta citerats på internet, men ingen historiker mer än Alf Henriksson förstått att citera rätt.

”Inställ dig efter de gamble Götes loflige sedvänjo i kamp med oss uppå slät mark, och tag två av dina krigsmän eller riddare med digh. Och vi skola möta digh uti lädrkyller, utan någon kyriss eller harnesk, allena med en stormhufva på hufvudet och sidovärja uti händer. Möter du icke, håller vi dig för ingen hederlig Konung eller ingen hederlig krigsman att vara…”

På detta svarade Kong Christian IV:

”Vi lade dig vide, att dit grove og uhöflige brev er oss overleveret av en Trompeter. Hvad den enekamp angaar, som du tilbyder os, daa synes os saadan os meget latterlig, efterdi vi ved at du est skröpelig og at det er dig tjenligare att blive bag en god Kakkelovn end at faegte med os, og at du mere har en god Medicus förnöden, der kan kurere din syke hjerne, end at möde os i Duel. Din gamle gaeck, du borde blues ved att angribe en aerlig man ! Men maaske har du laert saadant blandt gamle kaerrlinger, som er vant til at bruge munden…”

Det var ”orrd och inga visorr…” som Eddie Meduza sa på sin tid…

”Din gamle gaeck, du borde blues ved att angribe en aerlig man !”

Skade, Loke och Geten enligt en modern teckning

Om vi nu gör ett raskt jämfotahopp till Shintoismens Japan – en form av Hedendom som ofta jämförts med Asatron, så finner vi att en av de allra viktigaste myterna där – som handlar om Solgudinnan, Amaterasu-Omikami, och hennes mellanhavande med Åskguden Susanowo, som är en smått Loke-liknande gestalt, eller ett slags blandning mellan Loke och Tor – han kastar bland annat in en hel häst i hennes vävstol – för i likhet med Frigg har hon också en sådan och resultatet blir att solgudinnan gömmer sig i en grotta – varpå jorden försänks i evig natt och vinter – vi kan jämföra med myten om Persefone – som motsvarar Hel – och Kore eller våren, som är Freja – och den grekiska förklaringen till hur årstiderna uppstod – samt myten om Skade – som ju också är en annan vredgad gudinna – samt Loke som den befriande lustigkurren.

I den japanska versionen av vad som ursprungligen kan ha varit samma myt – om ni frågar mig – uppträder en annan gudinna som den hädiska skämtaren – det är Ame-no-Uzume-no-Mikoto vars namn kan tydas som ”den stora övertalerskan” eller ”The heavenly alarming female” alltså ”den himmelskt utmanande kvinnan” (jämför med Freja !) som satte igång med att dansa och klä av sig ovanpå ett stort fat risvin eller Saké, och slutligen visade fittan, rätt och slätt – och under det ståhej som uppstod, tittade solen fram igen, varpå vishetens gud, Omoikane – som påminner om Oden – stängde till grottans öppning – så att vi nu har årstider, samt natt och dag – får vi förmoda.

Inget nytt under solen – och heller inte under kjolen, eller hur flickor ?

Också i Japan är gudarna eller Kamis ohämmade och utan tabun, och nakenhet och humor är inget att skämmas för – pryda, fega, fisförnäma och bigotta människor, Monoteister eller de som är alltför måna om sin värdighet inser aldrig någonsin detta..

Även i det gamla Japan eller Fuijwara-shogunatets 1200-tal – samtidigt med att Eddorna skrevs ned på Island fanns öppen religiös satir av Charlie Hebdo typen. Här ser vi ett utdrag ur den berömda Chōjū-jinbutsu-giga där man ser en Opierökande apa, förklädd till buddhist-munk, som dyrkar en fet och uppblåst padda på Buddhas plats. I bakgrunden syns en annan ap-munk som rakt fram sitter och sover, en förnäm rävhona och en bönerabblande katt, samtidigt som en hare till samuraj (bokstavligt talat !) och en varg sitter och tittar på. Andra bilder i samma svit visar beväpnade harar och kaniner som genomsöker bärstolar – annars en rätt, som bara Bushido-kunniga Samurajer hade – satiren och de grova skämten kunde inte vara övertydligare…

Man kan jämföra de japanska bilderna med följande bild av Johannes Rosenrod från Tensta kyrka i Uppland – samma motiv lär finnas också i Västra Vemmerlöv från Skåne – och här är det svenskt 1400-tal

Räven, som är en utländsk katolsk präst, predikar för de dumma och naiva svenskarna i form av gäss. Han har redan tagit en fet gås, och snart dödar han dem allihop, om de inte passar sig.. Och i det gamla Grekland, slutligen, hade man teaterpjäser som Aristofanes ”Grodorna” där gudar som Dionysos och Hermes förekommer som hädisk parodi och i mindre smickrande roller, rakt fram och utan att någon i publiken brydde sig – detta var 400 år före vår tideräknings början – eller Batrachomyomachia – kriget mellan Mössen och Grodorna – en nattsvart satir, som antagligen skrevs samtidigt med Perserkrigen, och det största hot den västerländska civilisationen då ställts inför – endast nutidens hot från Islam och Kristendom är värre.

Under Perserna, eller en iransk diktator som Xerxes, skulle en pjäs som ”Batrachomyomachia” aldrig kunnat bli skriven, men i det fria Grekland, där Polyteisterna hade en tradition att skämta med gudarna och sig själva, gick det – och det är också den västerländska humanistiska civilisationens stora förtjänst – tankefrihet – under österländsk despoti och Monoteism, är tankens frihet en total omöjlighet. Till och med i tider av krig och yttersta nöd, då hela Greklands stadsstater var nära att utplånas, fortsatte man att häda och skämta – och där ser vi också polyteismens stora fördel

Loke och Skade med citat ur Lokasenna eller Oegirsdrikkja, där Loke antyder att de haft något ihop, men så säger han förstås till ALLA gudinnor… (endast kuken var den enande faktorn !)

Det finns faktiskt en forskare, den ryske etnologen Michael Bachtin som redan under Stalin – som Bachtin också vågade skoja om och skämta med – myntade uttrycket DEN FOLKLIGA SKRATTKULTUREN i motsats till all förstelnad religion och alla diktaturer, past, present and future.

Bachtin kunde skriva saker som att ”alla historiska händelser, alla kejsare, kungar och gudar har förr eller senare velat stoltsera i nya kläder inför det skrattande folkets krets, men alltid alltid har det funnits någon där som sagt – ”Men kejsaren har ju ingenting på sig !”

Just i det folkliga skrattet finns ett motgift emot all Monoteism, all religion som är despotisk, eller tar sig själv på för stort allvar.

Och när idioter, uppblåsta paddor och tråkmånsar börjar invardera också den svenska Asatron, då godvänner skall jag i Skades, Lokes och Frejas namn stå där och mota bort dem – var så säker…

Till och med inom Islam finns den Turkiske eller iranske Mullah Nasruddin, eller Nasruddin Hodja, som han också kallas. Skrattet och humorn är universell, och inför Humorn, fryser Mullorna till is… Man tvistar bland Azerier och Uzbecker om en historisk Mullah Nasruddin skulle ha funnits på riktigt, exempelvis i 1200-talets Bokhara – men en av de många historierna om honom går såhär:

Mullah Nasruddin gick en gång till Moskén och Fredagsbönen för att predika. När han kom dit, ropade han till allt folket: ”Vet ni vad jag tänker säga ? Vet ni vad jag tänker säga ?”

Och allt folket ropade: ”Nej, det vet vi inte !”

Mullah Nasruddin svarade då: ”Jasså ni vet ingenting ! Tror ni då jag tänker slösa bort min predikan på ovetande, eller idioter ?”

Och han lämnade dem.

Nästa Fredagsbön kom Mullah Nasruddin tillbaks.

Och han frågade dem: ”Vet ni vad jag tänker säga ? Vet ni vad jag tänker säga ?”

Nu ropade allt folket ”Jaaa !” med hög röst.

Mullah Nasruddin svarade då: ”Jasså ni tror er redan veta allt ! Då behöver jag ju inte hålla en predikan för just er !”

Och han lämnade dem.

Tredje Fredagsbönen var allt folk i hela Bokhara helt förvirrat, och ingen visste längre ut eller in.

Så kom Mullah Nasruddin dit, och han frågade dem: ”Vet ni vad jag tänker säga ? Vet ni vad jag tänker säga ?”

Nu ropade hälften ja, medan hälften skrek nej nej. Och Nasrruddin svarade, i sin vishet: ”Då kan ni som något vet, lära dem som ingenting vet – därpå behöver ni inte längre någon predikan !”

Och han lämnade dem.

Så kom det sig, att Nasruddin befanns vara en mäkta vis Mullah, ja alla Mullors Mullah, och en helig man.

Låt oss nu avsluta med en gammal svensk folkmelodi – som jag verkligen tycker passar bra, med tanke på dagens tema – nämligen HELA FAMILJEN GÅR UT MED GETEN även om vi kanske skulle sjunga den med en något mer dagsaktuell text:

HELA FAMILJEN BRÄNNER KORANEN – HELAN

HELA FA-MILJEN BRÄNNER KO-RANEN HELA FAMILJEN BRÄNNER KORANEN HELAN !

HELA KORANEN BRÄNNER FAMILJEN HELAN (und so weiter, and so on et plus tot..)

Profilbild för Okänd

NYTT från Iran: Nu är det SLUT på ”Allahu Akbar” – och slut på Jesus-köret… (repris från 2020)

av

Opinionsundersökningsinstitutet Group for Analyzing and Measuring Attitudes in Iran (GAMAAN) visar nu – i September 2020 – en undersökning på 50 000 perser, eller Iranier, som de numera kallas – och de uppvisar samma trend som i mer än 40 år varit väl etablerad i hela Västvärlden.

Nu är det SLUT på allt Jesus-kör. Det är SLUT på Mohammed-dyrkan, och FINITO med ”Allahu Akbar !”

Trots att Iran i mycket är en religiös diktatur, där alla andra religioner utom den mest fanatiska formen av islam förföljs, så minskar helt klart stödet för de omänskliga, totalitära och fullkomligt abderitiska Abrahamitiska religionerna. ”Åsiktskorridoren” i Iran visar sig vara mycket bredare än man kunde tro – det är bara här i ”Landet Löfvén” eller det som en gång var Sverige som den förblir trådsmal…

90 % av de tillfrågade 50 000 personerna bor i Iran, och av dem svarade 22 % att de inte alls tror på någon ”Gud” eller Allah, fastän detta kan rendera stränga straff enligt Irans nationella lagar. Bara 32 % anser att de är Shia-Muslimer, men 9 % säger att de är Ateister – och 22 % uppger att ”de inte har någon religion” (en hel del Zoroaster, Irans traditionella, Dualistiska Hedendom med Elddyrkan som högsta princip, ryms förmodligen i den här kategorin. Zoroasterna är också förföljda idag, men har i alla tider onekligen hört till den persiska kulturen. )

Detta gör – att det nu finns minst 31 % HEDNINGAR i självaste IRAN !!

Trots HOT OM DÖDSSTRAFF väljer det Iranska folket en annan väg – de säger NEJ till Monoteismen…

Av de 60 % som säger sig vara ”födda in i muslimska familjer” säger 61 % inte några dagliga böner, stick i stäv med Koranen. 69 % är helt övertygade om att religionen inte ska få styra lagarna i något land – olikt Sverige – där Koranbrännande nu inte är tillåtet, även om man fortfarande får bränna Bibeln.

71 % anser också, att Religioner INTE ska ha statsbidrag, eller offentlig finansiering – olikt Sverige – där mer än 860 miljoner slösas bort årligen !

42 % anser, att religioner – oavsett vilka – inte ska få missionera offentligt – olikt Sverige – där Jehovas Vittnen sysslar med Dörr-terror !

78 % anser, att Hijab-bärande INTE ska vara obligatoriskt längre, eller föreskrivet i lag – olikt Sverige – där Mona Sahlin och flera statsråd uppträtt i detta löjliga klädesplagg

Såhär såg kvinnor i Iran ut på Shahens tid… Nu är det ”PÅSE ÖVER HUVUDET” som gäller — Fast kanske inte så länge till…

 

Slutligen så säger 37 % av alla Iranier att de dricker alkohol regelbundet, trots att det varit förbjudet sedan ”den islamska revolutionens” tid. Ja – de tar sig en grogg, helt enkelt.. De mulliga mullorna, som så länge styrt, ställt och förtryckt, görs till löjliga gamla gubbar nu – Det iranska folket vänder sig bort från dem – och ÖVERGÅR TILL HEDENDOMEN.

Varför skulle vi då inte få göra samma sak här i Sverige ? HEDNISKA TANKAR vill på detta sätt visa sin Solidaritet med det Iranska Folket, och sänder dem en vänlig tanke !!

Visste ni att Ateisterna i Iran nu har en Riksorganisation ? – Fylld av modiga medborgare…

 

Profilbild för Okänd

Årets Arnjot en präktig ”sope” – Fjolleri och Transvestism i bygdespel på Frösön !

av

Källkritik är viktigt, inte minst när man har med enfaldiga klåpare att göra. Estetik, god smak och inte minst gott förstånd är viktigt det också, oberoende vad man nu råkar syssla med här i livet.

Nåväl.

Arnjot var ett försök att skriva en nationell, historisk opera som ett helt folk och en bygd kunde samlas kring…

Det finns en gammal opera som skrevs av Wilhelm Petterson Berger – på sin tid ! – och som nu för länge sedan urartat till någotslags ”bygdespel” eller till och med dålig fars uppe på Frösön nära Östersund i Jämtland, där den fortfarande spelas, i år som i alla år. Jag talar givetvis om ”Arnjot” – som man redan 1949 försökte revidera och göra om till talpjäs. Petterson-Berger har beskyllts för mycket, bland annat för att vara nazist – vilket han aldrig någonsin var –  och ständiga förkortningar, omtolkningar och travestier i amatör-stil har nästan förvandlat hans verk till total oigenkännlighet, och årets uppsättning är inget undantag.

Det slutade med ”Hem till Midgård” humor, dålig fars, ”Christian belittlement” och ett förlöjligande av våra förfäder…

Nu tycker man att en spenslig kvinna och en tidigare danserska ska få spela den urstarke Arnjot Gelline från Gällö, den manlige och stridbare Jämtländske hjälten, som inte alls var kristen utan Hedning, fast han lät sig kristnas under vapenhot från självaste Olof ”Digre” Haraldsson, den kung som även var känd som Olof Bondeplågaren, och som rättvist nog stupade i slaget vid Stiklastad, sedan han dräpts av Tröndelagens fria bönder, som gick till anfall under ropet ”Fram, Fram Bondemän, Hedna män och Fria män !” enligt traditionen.

Arnjot var så stark, att två man kunde stå bakpå hans skidor och tynga ned dem, medan han utan besvär skidade över de Jämtländska fjällen och Kölen till Norge. Vi får väl se vilka lustiga danser och sceniska krumbukter, som man detta år kommer att försöka använda för att gestalta detta.

Även språket skall förvanskas och fördärvas i årets upplaga av bygdespelet, och dansaren Lovisa Jonasson Dagher har redan i en av Statstelevisionens videos erkänt och demonstrerat att hon inte ens kan uttala ordet ”törhända” riktigt, än mindre förstå vad det betyder, men allt detta uppges ändå vara helt i enlighet med regissören Lidia Bäcks intentioner. 

Helt Ok som Dansare, men en godkänd Arnjot – Nej, skulle tyvärr inte tro det..

Årets ”Arnjot” väntas alltså bli PK – ruskigt mycket PK och ett slags ”Rickard Söderberg” opera – Transor och tidens tecken, får man förmoda – och så fördömer man och ”gör ned” hela Hedendomen som vanligt, och som man alltid gjort ända sedan urpremiären 1910 – för Petterson-Bergers verk är inget annat än en enda stor lovsång till den fanatiska monoteismen.

Varför inte fjolla till det hela ännu mer – och lyfta in DENNE MAN (?) så blir det väl riktigt bra och riktigt riktigt ”PK” på allvar… ?

”Sope” är en norsk folklig term, som vi kanske osakligt påminns om i sammanhanget

Ok, nu ska jag väl inte döma ut stackars Jonasson Dagher på förhand – hon kan ha goda intentioner – även om jag tror vad jag vill om diverse regifenomen – årets uppsättning uppges förresten inte bara spelas på Frösön i verkligheten och inför publik, som man alltid gjort – den ska i Covid-19 tider också finnas i videoversion och för ”sörlänningar”. Travestier, parodier, Förkortningar och täta faktafel – ja vad allt har inte Arnjot används till genom åren… Petterson-Berger hade intentionen att hans opera alltid skulle framföras av amatörer, och av personer från Jämtland, och den traditionen har man fortfarande inte gjort ned eller brutit – det är väl det enda goda man kan säga om saken.

Vi har fortfarande såkallade ”faktasajter” på Internet för skolbarn, som lär ut ett slags sipp Söndags-skoleversion av Sveriges kristnande – en process som precis som i Norge skedde med hjälp av Våld, Mord, Övergrepp och Brand – vilket också Olav Saga Helga, samt Olav Saga Tryggva klart visar.  Vad klart kristna sk ”forskare” idag skriver, behöver ingen fästa sig vid – för det är så partiskt att man inte behöver ta hänsyn till det.

Olav Haraldsson mördade och torterade människor på löpande band för att de var hedningar och Asatroende, liksom hans företrädare.

Vi kan erinra oss Eyvind Kinnrefva, som dödades medan man lade en het järnplåt över hans genitalier, tills dess hans buk sprack sönder och inälvorna rann ut på marken, samtidigt som de kristna stod runtomkring och vrålade: ”Vill du tro på Kristus nu, Eyvind ?”. Scenen har skildrats av Snorri Sturlasson själv i ”Heimskringla”.

Vi minns alla Sejdmän och Godar, som de två Olaverna dödade genom att binda fast dem vid pålar på tidvatten-skär, så att de långsamt dränktes, och långsamt långsamt plågades ihjäl via kvävning. Platserna där det skett, utpekades inte bara i ”Heimskringla utan av levande tradition i Tröndelagen för knappt hundra år sedan.

Vi minns Raud den Starke, han som flydde till Gylling – enligt en tradition samma bygd som Gällö – och som de kristna dödade genom att sticka ett dryckeshorn i munnen på. I hornet lade nämligen de kristna hundarna en huggorm, som de petade i andra ändan av hornet med en rödglödgad järnten på – och så kröp huggormen ned i Raud hals och bet honom, så att han dog av giftet och tortyren…

Allt detta speglar en levande verklighet, och Kristendomens ständiga korståg, kättarbål, häxförföljelser, skamstraff och Mellan Östern-metoder, är ännu bekanta för envar – och nu har vi dessutom Islam att tampas med, som vi ska se i nästa inlägg.

Men om det, och om den delen av vår och Jämtlands historia får förstås Svenska skolbarn aldrig lära sig, lika lite som teater- och bydgespelspubliken, den som skall få lyssna till ”Intåg i Sommarhagen” och ”Frösö Blomster” samt allt det andra Petterson-Berger skrivit i musikväg. Allt det förtiger man, förnekar, och döljer – medan man stryker över och skyler över med hartassen – precis som Regeringen Löfvén döljer ”barmhärtighetsmorden” och kvävningarna med morfin inom dagens ”omsorg” ni vet – ett kristet folkmord det också – fast i det lilla formatet.

”Arnjot” och andra verk från tidigt 1900-tal ljuger medvetet om kristendomens införande i Norden. Vi vet av många bevarade källor, att det var en process om fördes med tortyr, förtryck och våld av en despotisk kungamakt. Mot den stod män som Arnjot, och Jämtlands och Tröndelagens självägande bönder…

Somliga Jämtar vill faktiskt ha en FRI REPUBLIK – just den som Olav Haraldsson krossade…

Under Frösö Kyrka – förresten – ligger ännu resterna av det sk ”Västerhus Kapell”– och massor av hedniska jämtars skändade och av kristna plundrade gravar. Under högaltaret lär det också finnas björnskallar, för platsen var ursprungligen ett hedniskt Gudahov, och några andra kyrkor fanns inte i hela Norrland förrän på 1200-talet – Frösö Kyrka, grundad med våld av Olav Haraldsson – är nämligen det enda undantaget, och äldst i Jämtland. Sedan byggdes där inga andra kyrkor på mer än 200 år – rätta mig själva om ni tror jag har fel – och upp till bevis !

På samma plats, ligger också Wilhelm Petterson Berger begravd.

Frid över hans minne.

Den VERKLIGE Arnjot, däremot, väntar ännu på att få sin SANNA historia berättad, och det ÅTERSTÅR väl att se, om små skolfröknar och lekskolemässiga personer i ett bygdespel någonstans alls VÅGAR berätta den…

Vill ni tänka er en bild av den VERKLIGE Arnjot, så tänk THOMAS WASSBERG – med is och rimfrost i skägget. ”Jag skiter i smärtgränsen !” sa han på sin tid…

 

Profilbild för Okänd

Hurusom det var ställt med Smittskyddet bland Väringarna anno 922 i Volga-Bulgary

av

Enligt Statstelevisionen SVT har nu en sjättedel av de som fått vård på sjukhus för Covid 19 i Stockholm hunnit dö och avlida. Hur många som dött och avlidit ibland de som nekats vård, vet man nog inte. Regeringen Löfvéns Sverige har fortfarande det sjunde högsta dödstalet per capita i hela Världen, och man kan inte påstå, att den svenska ”strategin” (som är helt obefintlig) skulle vara ”lyckad” på något enda sätt. I veckan lär det ha kommit fram, att Landsting och kommuner i Sverige skulle hållit ett hemligt möte, tillsammans med Arbetsmiljöverket, och slopat skyddsföreskrifter för vårdpersonal, så att dessa inte skulle arbeta med fullgott skydd.. Allt detta enligt SVT:s egna nyhetssändningar igår.

Vid underrättelserna om allt detta, kunde man fundera hur våra förfäder under järnåldern skyddade sig emot smitta, i synnerhet på långa resor.

Vet man något specifikt om det, undrar ni kanske. – Jodå, det vet man visst, svarar jag.

En med rätta klassisk skildringar av Väringar, Vikingar och Ruser kommer från Ahmad Ibn Fadhlan, Kalifen i Bagdads speciella sändebud, som genom Asiens öknar nådde staden Volga Bolgary vid Volgas övre lopp (se karta nedan) och träffade på långväga resenärer från Svearnas land. De var rödlätta, högvuxna som palmer, och bar yxa och verktyg i bältet – detta var det första han lade märke till vad gäller dem, men inte bara det. Ibn Fadhlan uppehåller sig särskilt mycket vid den personliga hygienen, vad man gör för att förhindra smitta och hur begravningssederna var ibland alla folkslag han mötte, det konstaterade man redan på 1939, när hans krönika i sin helhet blev översatt till svenska.

Ibn Fadlans schematiska färdväg (heldragen linje) till Volga Bolgary bland Volgabulgarerna, och hans vidare resa (streckad linje) tillbaka till Bagdad

Ibn Fadlan noterar till exempel att öken-nomaderna i landet Ghuzz (öknarna öster om Kaspiska Havet) har brokadjackor som de får från ryssar och araber, men att de går med smutsiga skjortor undertill. En del av hans observationer om Vikingarnas hygien är nog inte sanna, har forskarna enats om, för vi vet att Frankiska, Byzantinska och Engelska källor beskriver Vikinagrna som otroligt renliga, välkammade och välvårdade, fastän Ibn Fadhlan skriver motsatsen om de övervintrande båtbesättningar han mötte i Ryssland. Han skriver också att de ”från handloven intill axeln pryder sig med målade bilder av djur, träd och annat” och detta har av många tolkats som ”bevis” för tatueringar, även om det inte alls behöver vara så.

Till saken hör också att Ibm Fadlans berättelse är ibland de mest felöversatta och starkt förkortade texter som brukar publiceras i svenska skolböcker från det kristna 1900-talet, och där upprepar man helt okritiskt och utan källkritik hans mest ”braskande” påståenden. Så har man till exempel genomgående felöversatt det arabiska ordet ”Gulam” som kan betyda tjänare, elev, hjälpreda, arbetstagare, dräng, piga, yngre person (som står i någon form av beroende till en äldre) som träl eller slav, vilket är att starkt överdriva. Det är ungefär som om vi konsekvent skulle översätta det svenska ”lymmel” med ”satans djävel” på alla andra språk, eller som om vi skulle översätta det svenska ordet ”sked” med ”grävskopa”.

Den norske språkmannen och orientalisten Harris Birkeland utgav 1954 den definitiva översättningen av Ibn Fadlan på norska, och redan han påpekade hur man felöversatt och vantolkat flera ord, bland annat då det ovan nämnda ”Gulam” och flera andra centrala begrepp i texten.

Vi märker alla hur Regeringen Löfvéns Ministrar börjat trixa, ljuga, ta tillbaka sina egna uttalanden och komma med rakt motsatta påståenden emot vad de själva sagt. Var det kanske bättre på Vikingarnas tid – tja döm själva…

Det är ur Birkelands med rätta klassiska text jag hämtar följande skildring av hur Karantän på Vikingatiden gick till – för det hade man redan uppfunnit, hundratals år före de kristna..

Till och med våra förfäder hade lätta och praktiska sjukvårdstält för 1100 år sedan – Vad anser Socialministern om det, nu när tält saknas i dagens samhälle ?

 

§86: Om någon av dem blir sjuk, slår de upp ett tält för honom på flodstranden. I det lägger de honom, tillsammans med rika förråd av bröd, mat och vatten (beredskapslager var bra att ha, redan då – det har Regeringen Löfvén som vi vet helt missat !) Men de kommer icke nära honom och talar heller inte med honom. Ja, de besöker honom inte ensingång på hela tiden han är sjuk, särskilt inte om han är en enkel man, eller en tjänare åt någon. Men när han har blivit frisk reser han sig, och går tillbaka till dem. Och om han dör, bränner de hans lik (så att smittan inte sprider sig – en mycket förnuftig och rationell handling)

Men inte nog med det – det i våra dagar så ofta omtalade begreppet ”Flockimmunitet” var inte okänt på Vikingatiden heller, och här kommer en omvänd, i sanning ”Löfvénsk” strategi – den som syftar till att smitta ned så många medborgare som möjligt, i förhoppning om att Flockimmuniteten skulle infinna sig riktigt snabbt…

Tvättfat, hygienartiklar och kärl för medicin fanns redan då…

§84: De har för vana att tvätta ansikte, huvud och händer flera gånger om dagen, och då gör de som följer: De har en flicka hos sig, som kommer tidigt om morgonen med ett stort tvättfat med vatten i. Det räcker hon till den främste mannen bland dem, och så tvättar han händerna, ansiktet och håret i det, och han både tvättar det och kammar av det rakt ner i fatet. Han låter ingen orenlighet vara, utan ser till att allt hamnar i fatet, innan det går vidare till nästa man, och så åter nästa och nästa.

Pigan slutar inte att bära omkring fatet förrän alla har tvättat sig, kammat sig och snutit sig i det, till alla som är där i huset, och var och en av dem snyter sig, tvättar sig och kammar sig i det..

Så långt den arabiske krönikören – och avsikten är lätt att känna igen – antingen skulle bara en bland manskapet bli sjuk, eller i svårare fall alla – bördorna fördelades i alla fall lika, och där fanns heller inget kristet pryderi, och inga skamkänslor när det gällde sex…

”Var och en av dem har en bänk (tron, ordet ”sarir” i originaltexten betyder oftast tronstol) som han sitter på, och tillsammans med honom är de vackra flickorna som är bestämda för att säljas till köpmännen. Ofta har de umgänge med flickorna medan kamraterna ser på, och hon rider av honom grundligt och noga. (Där hör ni – här görs ingenting halvhjärtat !) Ofta kan det hända att de allesammans håller på med detta, den ene rakt framför den andre, och då kan det hända att det kommer en främmande köpman eller gäst för att köpa en kvinna av dem, men då får köpmannen vänta, tills de är klara och färdiga med sin syssla”

Så gick det till vid Volgas stränder, för över 1000 år sedan – gack i väg ni också, Hedningar små, och gör även ni sammalunda – ty snart är det FREJAS månad…

Profilbild för Okänd

Skadegörelse på gravfält i Halland – Vem ligger bakom ?

av

Så har det då hänt igen. Åter har ett fall av grovt fornminnesbrott upptäckts i Sverige. Vårt Sverige. Denna gång är det Örelidsgravfältet i Laholms kommun som råkar illa ut, och Länsantikvarie Jenny Nord är alldeles förtvivlad och ledsen, kan vi läsa på Länsstyrelsens hemsida. Det skulle jag också vara, ifall jag befann mig i hennes ställning. Vanskötsel och förstörelse av fornminnen blir allt vanligare och vanligare. Knappt har vi fått läsa i lokaltidningar som ”Sundbyberg Direkt” om seriösa föreningar typ Alsnu Vikingalag, och de som gör sitt för att bevara den svenska historien oförstörd och oförvanskad (se mittuppslaget här) så händer det åter, att kapitalstarka reklambyråer och andra ”marknadsaktörer” försöker förneka hela den nordiska kulturens existens, och helt omotiverat rackar ned på den – och hack i häl på dem kommer vandalerna…

 

På Örelidsgravfältet har vandaler varit framme och fraktat bort jord från foten av en rest sten – mönstret syns tydligt igen från andra fornminnesbrott vid Ales Stenar i Skåne och Lindholm Höje i Danmark.

Först etableras ideologin, sedan kommer de kriminella – skulle man också kunna säga. Det är hatet och föraktet emot det Nordiska, som skapar grogrund för fornminnesbrotten och ger dem tillfälle att blomstra – för det handlar antagligen långtifrån om något så enkelt som diverse obildade och totalt okunniga ”skattsökare” med metalldetektorer den här gången.

En Polisanmälan är redan gjord, och förundersökningen har inletts – och enligt vad Länsstyrelsen berättar på sin hemsida kommer man också följa upp med en ”efterundersökning” eller rättare sagt säkra fler bevis. Jag har redan berättat för er om hur alla seriösa Samfund och Föreningar inom vad vi kan kalla den Hedniska Sfären i Sverige tagit avstånd från sådant här, från Nordiska Asatro Samfundet till PFI eller Pagan Federation International.

Också vid Ales Stenar har vandaler upprepade gånger grävt bort jord just vid foten av resta stenar…. Ingen tillfällighet ?

Men, inte alla rörelser inom den hedniska sfären tycker likadant, vilket blir helt uppenbart. På Hylte Naturbruksgymnasium i Halland har den ökända ”forn sed” rörelsen bitit sig fast, och här har den en av sina starkaste center. Inom ”Forn Sed” finns ritualer som går ut på att man ska ”Magna jorden” till Påsk, fira sk Påskblot vid Uppsala högar med offer av människoblod och andra dumheter (Ni hör själva hur idiotiskt detta är – Påsken är en kristen tradition och har inget med Nordisk hedendom att göra) och i dessa ritualer ingår också, att man fraktar bort jord och använder den för egna ändamål, bland annat för att tillverka sk ”fröbomber” och kladda och gegga med den, vilket man tydligen tänker sig skall ingå i ceremonierna.

Jag anklagar ingen rent specifikt, men jag är ändå ganska övertygad om att ifall man letar i ”svansen” på detta mycket egendomliga samfund, som de flesta av oss helt tar avstånd ifrån så hittar man nog snart några av de skyldiga. Sånt här vill vi inte se, varesig nu eller i framtiden, och därför är det viktigt för oss, att göra slut på allt ”fornsederi” och alla andra oseriösa verksamheter….

Profilbild för Okänd

”Vigmannen” eller kvällens läsarfråga – och något om litterära skildringar av Asatro

av

Romaner om den hedna tidens slutskede är legio i Sverige, ty de är många... Vi har allt ifrån de riktiga klassikerna som skrivits ur ett fullständigt hedniskt perspektiv och med respekt för Asatron och dess anda, som till exempel Frans G Bengtssons ”Röde Orm”. Sen kommer de kristet förvridna berättelserna, berättelser som mera är tidsdokument som speglar den tid när den skrevs, jag tänker då till exempel på Jan Fridegårds ”Trägudars Land” trilogi, som säger mycket mer om Jan Fridegård som proletärförfattare med ursprung i Uppländsk statar-miljö än någonting annat. Egentligen är det ju sin egen uppväxt han skildrar, i lätt hednisk förklädnad. Jan Fridegård hade visserligen många kristna fördomar om den yngre järnåldern och dess människor, men han var kanske inte medveten om dem, och skrev också många kapitel, som trots allt respekterar Asatron och dess gudomar.

Det gäller exempelvis hans skildring av Midsommarblotet i den första boken, eftersom den skildringen är skriven ur ett helt och hållet hedniskt perspektiv. Även Vilhelm Mobergs ”Brudarnas Källa” och ”Gudens hustru” – som kommit i skymundan och är lite kända idag – är på sitt sätt fullödiga skildringar av Hedendomens och Asatrons hjärta och väsen, trots att den första av dessa böcker innehåller saker som syftar på senare århundraden, och som inte har ett enda dugg med hedendomen att göra. Detsamma kan man säga om en del andra verk, typ Sven Wärnströms ”Trälarna” serie, som inte ens är riktig arbetarlitteratur, utan helt och hållet färgat av det fördomsfulla och Kulturmarxistiska 1970-tal, som skapade just de böckerna.

Sedan har vi förstås en hel del sämre populärlitteratur, exempelvis Johanne Hildebrandts böcker, där hon på ytterst luddiga grunder försöker göra våra gudamakter till vanliga dödliga, som skall ha levat under en eller annan historisk epok – och ännu värre exempel, verkliga ”stolpskott” eller kalkon-litteratur skulle säkert också låta sig uppletas, även om jag för min del inte tänker nämna några sådana böcker eller författare just ikväll.

Emellertid är det svårt att skilja vad som är ”kalkon” respektive ”kanon” utan att ha läst de aktuella verk, man eventuellt tar upp för att recensera. Denna blogg har några bokrecensioner ibland sina nu tusentals inlägg, det är sant; men så särskilt många lär de inte vara – för egen del för jag ett aktivt och arbetande liv för det mesta, och har därför sällan eller aldrig tid att läsa romaner eller annan skönlitteratur.

Emellertid, igår såg jag den här boken, av en författare som jag inte förut känt till. Är det någon läsare därute som vet något om den boken, samt om den alls är läsvärd ? Den påstås enligt baksidestexten tilldra sig på Olof Skötkonungs tid, och behandlar en vandrande Thule eller Vigman, efter vad jag tror. Som sagt, allehanda ytterst fördomsfullt och pro-kristet skrivna skräckskildringar av Hedendomen finns det gott om, från Adam av Bremens alla lögner och amsagor som inte har det minsta stöd av arkeologin och vetenskapen, och så vidare framåt genom seklerna. Sedan har vi också en del litterärt underhaltiga storys av typen ”Tempelbranden” som visserligen inte helt tar avstånd från Asatron, men som ändå innehåller så många historiska felaktigheter och faktafel, att de i alla fall för mig framstår som onjutbara.

Men – det behöver ju inte gälla just Sven Olsson. Någon som vet mer om honom, och hans författarskap ? (Ps använd i så fall kontaktadressen här brevid)

Profilbild för Okänd

Julen kommer – och med den de vanliga LÖGNERNA om Julskinkan (repris från 2019)

av

När nu Anna-dagen passerats, och de traditionella förberedelserna för Julen skulle vara klara innan den nionde dagen i Julmånaden var slut, kan vi notera att pressen i vårt land publicerar de sedvanliga lögnerna och halvsanningarna om Julskinkan, detta år precis som alla år före detta. Man har till och med den oerhörda fräckheten att påstå, att Julskinkan inte skulle vara hednisk, utan en 1800-talsuppfinning. Det stämmer kanske när det gäller kokt och griljerad skinka, men alla vet vi att Julskinkans upphov är äldre och ädlare än så. Vi vet, att den har sitt ursprung i Gullinbursti och Frejsgalten, och att det är därifrån den kommer.

Sonargalten – Julens stora försoningsoffer och Sven Tveskäggs edgång inför Jomsvikingarna vid gravölet efter hans far, Harald Blåtand

Redan i Ansgar-krönikan står det skrivet om Ansgar och de svenska vikingarnas sjötåg till Apuole i Litauen, att Ansgar som god munk kunde övertala vikingarna att späka sig och avstå från fläsk och öl under resan hem, men när Julen kom, ville de på intet sätt avstå från skinka och öl, och vände genast åter till hedendomen, skriver Rimbert i sin krönika.

Redan på 1870-talet hade man Sonargaltens betydelse klar för sig, och visste att det var över den helstekta grisen eller skinkan som de högtidligaste av eder svors, precis som Sven Tveskägg en gång svor att fördubbla sin faders rikes storlek i alla riktningar, som det mycket riktigt står i Jomsvikinga Saga angående Kung Harald Blåtands gravöl. Till och med i de allra äldsta tryckta källorna om den svenska Julen, från 1600-talets första hälft, finns julskinkan i saltat och kokt skick med, även om det ligger närmare till hands att våra förfäder åt den stekt eller grillad, med blodkorv och äppelmos till, samt kål och andra godsaker.

Också i Hervarasagan förekommer Sonargalten, liksom i Helge Hjörvadssons saga, och det finns alltså rikt med forntida källor som talar om hur en helstekt gris med skinka och allt bars in i salen, ja i vissa fall lär man till och med ha lett in julgrisen levande i salen, och slaktat den sedan, så att den kunde överbringa de löften och eder som svors till själva gudarna, och löpa upp med dem till Valhalls port. Denna vana att svära en ed och ta ett högtidligt löfte vid Julmåltiden, skall enligt vissa ha hetat Strengning, eller att ta Bragelöfte – stränga harpan är väl den ursprungliga ordalydelsen, och den kunde gott återinföras vid alla nutida Julbord vi äter på våra arbetsplatser och i näringslivet.

Är DU chef ? SVÄR DÅ VID FREJ att utöka allt du gör dubbelt under det kommande verksamhetsåret, ty det anstår dig sannerligen !

Frej är inte för inte Sviagod, eller Svearna Gud, och att svära vid hans galt och över skinkan, är icke oävet utan pryder sin man. Våra skinkproducenter borde notera detta. Julskinka åts också tidigt på medeltiden vid Julmiddagar i Oxford – från 1100-talet och framåt säger vissa, och Julskinkor – med en annan kryddning än de svenska – förekommer så långt bort som i Australien, och över hela det keltiska området.

En av de viktigaste saagorna i keltisk och Irländsk mytologi är The Tale of Mac Da Thó’s Pig som handlar om hur männen av Ulster, eller Nordirländarna, en gång skulle försonas med de övriga irländarna genom att slakta, koka och äta den väldige hövdingen Mac Da Tho’s enorma gris, som var minst femton alnar lång, eller långt över sex meter, bara på det ena hållet. Men – de kom ihop sig om vem som skulle ha äran att skära upp själva skinkan, ty en väldig kämpe måste det ju vara för att klara detta viktiga värv, som man förstår, och så kommer det sig att det har rått krig mellan Nordirland och övriga Irland alltintill detta sekel..

Similarly, in the 1st century BC, the Greek ethnographer Diodorus Siculus describes in detail how the Gauls ”honour distinguished men with the best portions of the meat”, and how disputes often lead to challenges in which ”they set about glorifying the valour of their forefathers and boasting of their own prowess; and at the same time they deride and belittle their opponent, and try by their speeches to rob him of the courage he has in his heart”.[32]

Från Wikipedia – Julskinkan har antika anor, och seden att svära eder över den är i sanning mycket gammal..

 

Så ståndar SÄRIMNER i Salen – blick från Jim Lyngvilds hem Ravnsborg på Fyn

[Cet] took knife in hand and sat down to the pig saying ”Find among the men of Ériu one to match me in feats – otherwise I will carve the pig.” …Lóegure spoke then: ”It is not right that Cet should carve the pig before our very eyes.” Cet answered ”One moment Cet, that I may speak with you. You Ulaid have a custom: every one of you who takes arms makes Connacht his object. You came to the border, then, and I met you; you abandoned your horses and charioteer and escaped with my spear through you. Is that how you propose to take the pig?” Lóegure sat down.[15]

Var det någon som trodde att man inte kunde roa sig präktigt på Irland fordomtima ? Vid C i förgrunden till vänster ångkokar man en hel gris…

Går vi till keltiskt område, så fanns det alltså Julskinka redan före kristus, och alla kan vi minnas den berättelse om de 48 ollonsvinen, väl gödda, som Frans G Bengtsson placerade vid Harald Blåtands eget Julbord. Sockersaltad skinka, fanns inte förr, men rökt, stekt och kokt sådan har alltid förekommit, och den skall sannerligen på Julbordet detta år, såväl som alla år. INTE EN MAN; INTE ETT ÖRE ÅT MONOTEISMEN….

”Låt oss äta skinkan i tid, långt bortom all världens ävlan och strid !”

 

 

Profilbild för Okänd

Alvablotet är inne (repris från 2019)

av

Vad allt av dumheter kan man inte läsa på Internet ! En av de allra felaktigaste påståendena som cirkulerar på nätet, är att Asatro skulle röra sig om Förfädersdyrkan.

Detta är ingenting annat än trams, hitte-på, lögn, ljug, BOGUS, fake news och ett uppenbart falskt påstående.

Ingen nordbo har någonsin DYRKAT sina förfäder. Däremot har vi ärat och värdesatt dem, samt firat deras minne – men detta är en HELT ANNAN SAK än ”dyrkan” och varje någorlunda normalbegåvad person som inte faller för de kristnas och Monoteisternas ständiga lögner och påhopp torde begripa den distinktionen och skillnaden…

Lika lögnaktigt och falskt är påståendet om att det skulle finnas något som heter ”forn sed” vilket är en spe-glosa och ett rent hån, påhittat under det kristna 1200-talet.

Ingen sann nordbo har någonsin benämnt sin tro med en sådan beteckning, för vår tro är just en tro – och den är inte ”forn” men i högsta grad levande.

Enligt de två klassiska beskrivningar vi har av Alvablotet, den Hedniska och Nordiska fest som föregick den kristna ”allhelgona” traditionen, som kom hit först under högmedeltiden, var Alvablotet alltid en privat fest, som man höll på den egna gården, i den egna familjens och ättens trängre krets.

Man ville absolut inte ha allt för många främlingar närvarande under denna högtid, för man ”höll heligt” som man sa, heligt för sina döda, heligt för de anhöriga och för familjen, och fortfarande delar ju vi inte minnet av våra anhöriga med vem som helst. Döden är en väldigt personlig sak och en personlig upplevelse för de flesta av oss, och våra anhörigas minne är faktiskt inte allmän egendom utan tillhör bara oss, om vi nu inte väljer att vräka ut det på Internet förstås, vilket har visat sig ha klara skadeverkningar, och även sårat människor i deras känslor.

Kyrkogårdar och Griftegårdar är ingen lämplig plats för kristen mission, och inte för annan mission heller. Människor skall kunna få lov att vara ifred med sin sorg, och minnet av sina döda – det är vad den svenska, nordiska samt värdiga och enkla Alvablot-traditionen och det senare Allhelgona går ut på. Något annat vore direkt främmande för de flesta av oss. Ändå har det flera gånger hänt – exempelvis på Skogskyrkogården i Stockholm, som annars är ett UNESCO Världsarv – att de kristna vägrat att respektera andra människors firande, och uppträtt störande – med broschyrer och missionärs-fasoner, precis som vanligt.

Låt oss bara hoppas, att vi svenskar allesammans får slippa att uppleva sådant det här året, oavsett var i landet vi bor, eller tror på.

Över 46 % av oss är faktiskt Hedningar numera, (enligt ”Svenska” Kyrkans egna siffror – den är i själva verket inte ett enda förbannat dugg ”svenskare” än något annat samfund, och den borde först om sist acceptera det och visa förståelse, genom att sluta topp-rida oss och göra som sin broderkyrka i Finland – där talar man om den ”Evangelisk-Lutheranska Kyrkan i Finland, men inte om någon ”Finsk” eller ens ”Finländsk” kyrka…)

I alla tider har det i Sverige varit vanligt att fira de döda i den närmaste familjens krets, som sagt – eller tillsammans med sina närmaste anhöriga. Man lämnar blommor och tänder ljus, och ägnar sig åt att minnas och berätta en stund, utan skrik, skrål och åthävor. Det är ett värdigt, stilla och naturligt firande – och det är vad Alvablotets stora gemenskap med allt levande och naturen går ut på.

Vi skriker inte, när vi befinner oss i naturen, eller går genom en skog. Vi respekterar andra människor, lika mycket som andra levande varelser. Vi far inte på dem utklädda till kristna djävlar, benrangel eller spöken, och vi försöker inte såra, skämta eller skrämmas – för att uppföra sig så är inget värdigt beteende inför döden.

Vad har alla dessa kristna demoner, djävlar och all onödig döds-skräck med Alvablot eller Allhelgona att göra ? Har du några kristna djävlar eller vampyrer i DIN släkt, kanske ?

I så fall bör du nog söka hjälp, snarast.. Det verkar inte sunt eller bra, att ha en sådan dålig relation till döden eller förfäderna..

Alvablot handlar om relationer, och framförallt goda och vänliga sådana. Det är mycket viktigt att förstå. Kan man inte respektera eller förstå det, så har man nog inte på en griftegård, vid en annan människas grav eller i något mänskligt sällskap att göra. Ok, nu finns det en massa ungdomar och till och med någon medelålders person som helt och hållet anammat den amerikanska, kommersiella, skräp, skrän och skål Halloween-traditionen, och som ser på skräckfilmsmaraton, går på maskerad och super till, dagarna i ända.

Så kan man ju göra om man vill, men för egen del avstår jag faktiskt från sådana upptåg. De som är begivna på alkohol eller festande och som ”måste” ha det denna helg eller andra helger super väl alltid till en aning i alla fall, och får då löpa risken att utsätta sig själva eller hela sin omvärld för de efterverkningar – juridiskt eller på andra sätt – dagen efter, som ruset alltid ger eller brukar ge. Man får alltid själv svara för sina handlingar, men om vi nu ser vad denna helg är till för, så finns det faktiskt värdigare, bättre och mer respektfyllda sätt att fira och vara tillsammans med andra människor.

Ett sätt är den gemensamma måltiden, som inte behöver vara fylld av ”Nattvard”, likätande, vampyrism eller annat kristet äckel.

I Hávamál säger Oden själv, att den bästa gåva han fått var ett vänligt ord i rättan tid, och att få dela en halv kaka bröd med någon. I många kulturer sätter man också ut bröd och mat till de döda, som en symbolisk handling – tänk bara på den svenska sedan om gröt till ”Tomten” eller Gårdstomten förste bebyggare, förr om Jularna. Rester av de traditionerna ser vi också i de sägner som i likhet med den kända sägnen om Trolle-Ljungby Horn och Pipa skildrar hur troll, älvor eller andra mytiska väsen – som i själva verket är de döda – håller fest i en stor gravhög, som kan vara upplyft på guldpelare, eller fylld av ett sällsamt ljussken. I en del varianter sker denna de dödas fest inte vid Jul, utan vid Allhelgona, och det lär finnas ett tjugotal varianter på den berättelsen, enbart i Småland och Götaland.  Hjalmar Gullberg, den svenske poeten, skrev en gång med tanke på Hedendomen, Asatron och Hávamál:

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

 

Tanken på att de döda och de levande delar något såhär års, samma upplevelse kanske, och att porten mellan världarna står öppen, så att levande och döda kan besöka varann, kanske inte är så långt borta i början på November ändå. Träden har tappat alla sina blad, men det är barmark ännu. Allt är fruset, tyst och stilla – djuren har gått till vila – en del av dem förbereder sin långa vintersömn. Redan naturen i sig ger oss en fingervisning om hur vi bör vara eller leva. Vi bör vara tysta, och lyhörda för vad som sker – annars får vi inte uppleva något, men om vi bara håller tyst och iakttar, kanske vi får uppleva något förunderligt, vackert och sällsamt.

Så vi bakar ett bröd, och delar med våra närmaste, och de som ännu lever. Kanske också med himlens fåglar, våra husdjur och andra – men utan överdrifter

Ni tager vad ni haver, nämligen:

Beståndsdelar

  • 2 till 2,5 kopp gott mjöl, spelt, vete, råg, havre eller vad som finns i ert skafferi
  • 2 ägg
  • 2 teskedar bakpulver,
  • en nypa salt – för allt ni ser, bör ni ta med en sådan…
  • en halv stor kopp god blomsterhonung, eller annan honung
  • en halv kopp hackade hasselnötter, eller valnötter fint hackade om det alls has eller fås
  • 1 fint hackat skalat äpple, naturligtvis svenskt och av god kvalitet
  • 1 halv kopp röda eller svarta vinbär, tinade, eller björnbär
  • 1 fjärdedels kopp berberis-bär (kan ätas i små doser) eller tranbär
  • 1 fjärdedels kopp smält svenskt smör
  • 3 teskedar kakao-pulver, om ddet has och om ni vill
  • 2 teskedar vallmofrö
  • 1 tesked ingefära eller kanel, allt efter tycke och smak. Skalet från en halv riven citron
  • 1 halv kopp choklad, ljus eller mörk beroende på vad ni kan komma över
  • 4 teskedar konjak eller whiskey, eller också Ösgöta Sädes Brännvin

Tillagning

  • Blanda mjöl, smält smör och honungen i en skål. Svär tyst för dig själv eller säg alla hedniska eder och ord du kan komma på, som makternas heliga namn
  • Häll i äggen och rör av bara tusan. Fortsätt anropa makterna !
  •  Blanda i alla andra ingredienser, och fortsätt röra tills att allt är fullständigt blandat. Älta och knåda degen, men nämn nu Frigg och alla Diser.
  • Forma nu degen till et bröd, och om degen är för fast, så tillsätt spriten och lite vatten
  • Överför hela brödet till en långpanna eller annan panna, eller en eldfast form, som kan stå i ugnen. Använder du form, skall den vara väl smörad.
  • Baka nu alltsammans i 175 graders värme i 45-50 miuter, och känn eftr med en degsticka efter en halvtimme eller längre om brödkakan är fast
  • Låt den svalna under absolut tystnad och stilla kontemplation
  • ta loss den ur formen, om form användes, och beströ den med fint pudersocker eller ringla honung över den

 

Kom ihåg att under heden tid genomförde man gärna utesittning under Alvablotets natt. Det tillgick så att man gick till sitt lokala gravfält – ofta hade man ju en forngrav alldeles in på knutarna – det har många i Uppland och övriga landet ännu – i alla fall i de svenska kärnlanden – och satt överst på högen i tystnad och stilla kontemplation, tills gryningen och det första morgonljuset visade sig. Ofta varken åt man eller drack man något under attens lopp, och om man var extra tyst, kunde man höra sina förfäder och förmödrar komma med goda råd inför det kommande året.

Så gå nu dit, och fira stilla och värdigt, ack ni hedna och ludna !

Bryt ert bröd därhemma, och dela med de levande…

Profilbild för Okänd

”Affären Radler”, Antje Jackélen och STASI kommer fram i ljuset…IGEN !

av

Förvånande nog vågar den kristna nät-tidningen ”Dagen” återigen ta upp fallet med ”STASI-prästen”, förrädaren och angivaren Alexander Radler, tillika präst i Svenska Kyrkan i många år, men nu pensionär, och fortfarande i livet. Alltsammans rullades upp 2014-2015 i samband med Antje Jackélens föga lyckade tillträde som svensk Ärkebiskop, eftersom det kommit fram att Alexander Radler var hennes ”biktfar” redan under studietiden i Lund, och att de fortsatte med ett synnerligen intimt samarbete även sedan hon blivit biskop där.

Anders Törnvall i sitt bibliotek. Ett vittne man aldrig hann tysta ned…

Författaren Anders Törnvall, också från Burträsk i Västerbotten har skrivit boken ”Jag älskar dock er alla” om den fruktade STASI-chefen Erich Mieke och DDR:s mycket omfattande spionage emot Sverige under 1970- och 1980-talet, då den svenska ”Såsialdemokratin” stod i sitt flor, och kunde domptera och lura nästan halva befolkningen.. Han var också Alexander Radlers personlige vän, kristen och djupt insyltad i den ”Svenska” Kyrkan, med god kännedom om alla dess ränker under denna mörka tid i vårt lands historia. Numera har den hittat på nya, men de ränkerna har gått herr Törnvall förbi, där han sitter i sitt bibliotek och kartlägger historien.

Törnvall rådde Radler att flytta till Burträsk och bli församlingspräst där, när hans roll i ett nätverk av inte mindre än drygt femton präster i Svenska Kyrkan avslöjades.

– Jag tycker att det saknas realistiska och verkliga beskrivningar av själva spion- och angivarsystemet på svenska, jag vill skildra hur det drabbade människor. Otroligt många skadades av Stasi, ett av de viktigaste redskapen de ägnade sig åt var så kallad nedbrytning. De var experter på att förgöra personer, säger Anders Törnvall, till Norra Västerbotten. (Tekniken kallas på tyska ”Versetzung” och går ut på att förvirra, desorientera och skada offrens tro på sig själva –min kommentar)

– Han arbetade i 20 års tid frivilligt i det här systemet och angav oskyldiga personer där vissa satt i fängelset i hela livet. Flera av dem blev skadade för livet. Bland annat erbjöd han sig att frakta tre vänners brev över gränsen till Västtyskland, men i stället för att leverera breven åkte han direkt till Stasi och angav dem, säger Anders Törnvall, till Norra Västerbotten.

Radler förrådde också Anders Törnvall, för Radlers första åtgärd efter flytten till Burträsk, var att kontakta STASI på nytt, och fortsätta som IM eller individuelle Mitarbeiter, som man sa då. Han lämnade också ut ytterst noggranna upplysningar om Burträsk-borna, och det var inte det enda han hann med under sin tid i Sverige. Detta skedde redan på 1960-talet, då ”Svenska” Kyrkan hade ansvar för mantalsskrivning och folkbokföringsuppgifter, något den förlorade först efter Berlinmurens fall, anno 1991.

”nej men söte lille Jesus ni vet – han älskar ALLA han – liksom på sin tid Erich Mieke, chef för STASI…”

 

Även på stiftskansliet i Lund, där också ”Domkapitlet” var medvetet om Radlers ytterst märkliga beteende, fanns förstås folkbokföringsuppgifter. När Radler-Jackélen skandalen uppdagades år 2015, såg en jurist på ett annat ”Domkapitel” – i Luleå den här gången – vid besök i STASI:s gamla arkiv i Berlin tusentals akter på svenska medborgare, som ”Svenska” Kyrkan systematiskt och under en lång följd av år samlat in.

Alla fanns där. Postanställda. Reservofficerare, piloter i svenska flygvapnet, kända politiker, bibliotekarier, intellektuella. STASI hade listor på namn, adresser, personnummer, alltihop – liksom listor på de som skulle mördas i händelse av ett maktövertagande – eller vem som kunde tänkas bli överlöpare. Detta berättar förstås inte tidningen Dagen om, men det är sant, inte desdå mindre. Det har sagts, att Radlers nätverk omfattade minst 15 personer, däribland också en viss Biskop. En viss Sievert Öholm avkrävde före sin död 2017 besked från Antje Jackélen personligen hur mycket hon var involverad i Radler-nätverket..

Han visste. Han visste också att han visste att de visste… Medskyldiga allihop, varenda en, allesammans…

 

Fru Jackélen lär ha svarat, att ”sanningen får vi kanske veta om först femtio år” – ett mycket kryptiskt uttalande, som varken bekräftar eller förnekar något.

Och ännu märkligare saker har redan hänt.

STASI-forskaren Birgitta Almgren, under lång tid Sveriges ledande expert på ämnet, (och författare till boken ”Inte bara spioner” som är svår att få tag i på allmänna bibliotek) beordrades 2014 bränna allt sitt arbetsmaterial – av SÄPO !!

Att svensk säkerhetspolis direkt och rakt fram tar kontakt med en akademisk forskare, och ber denna att bränna allt sitt arbetsmaterial genast, är som vi förstår mycket mycket ovanligt, ja anmärkningsvärt i sig. Man måste fråga, hur det alls kan ske. Vem eller vems intressen kan det vara, som man försöker skydda ? Vilka namn är det, som inte får uttalas, inte får skrivas, inte får komma ut ??

Anno 2014 var ju som vi minns 24 år efter murens fall – och nu har det gått 29 år. Torbjörn Fälldin, Olof Palme, Tage Erlander. Alla de ledande svenska politikerna från denna tid är ju döda redan, eller för länge länge sedan pensionerade. Detsamma gäller våra generaler och amiraler från den tiden. Vem minns ÖB Stig Synnergren idag ? Vem minns Bengt Schuback ? De flesta militära befattningshavare, officerare, poliser – kommunala tjänstemän från 1980-talet – ja de är ju också döda idag, eller väldigt ålderstigna.

Inte kan det väl vara deras namn man skyddar ?

Men i just Svenska Kyrkan, och ”andliga” sammanhang ni vet, ja de anses ju liksom lite finare, lite ädlare, lite heligare än andra… Hur är det där ? Antje Jackélen finns kvar. Hon har ännu en mycket hög befattning. Så är det också med andra präster, biskopar, diakoner, domprostar – för dessa höga herrar och fruar pensioneras inte förrän uppåt 70, om ens aldrig. Är det då plausibelt att anta, att man varit åtminstone någon av dem på spåren ? Tja, välj själva..

En av de många, som tror att det var så är den hederlige prästen Dag Sandahl (ja, självfallet finns det många hederliga präster i Svenska Kyrkan också – det har jag för min del aldrig förnekat, även om en hel del uppenbarligen har förrått sitt eget land och folk, och stått för värderingar, som rent ut sagt är fasansfulla. Flera personer har för övrigt dött pga Radlers verksamhet i Tyskland och Sverige) och det har också kommit fram – bland annat via debattartiklar i Dagens Nyheter – en av Sveriges mest erkända nyhetsmedia – att det sk Rosenholtz arkivet i USA påstås ska innehålla uppgifter, som bevisar att Antje Jackelén var STASI-agent nummer 6 på deras lista i Sverige, och att hon var ganska högt upp i deras hierarki, vilket innebär att hon arbetade för dem i flera år, och under en längre tid.

”Aber Selbstverständlich kann mann lita på Svenska Kürkan. Den lüssnar jo alltid, ja immer – liksom Ich – Stasi Major Gerd Wiesler, jawohl !!”

Hennes Högvördighet själv har varken bekräftat eller förnekat, som sagt; och ingen skall väl dömas ohörd, inte ens en ärkebiskop. Själv dömer jag ingen. Jag bara säger vad jag redan vet, och vad jag vet, vet väldigt många andra människor också.

Vi får väl hoppas att Herr Radler och de andra får fred med sin kristne gud, eller den allsmäktige JHVH så småningom.

Han förlåter ju vad som helst, enligt den kristna läran. Bara att rabbla lite böner, så är allting bra igen – och man kan glömma de människor man dödat, de som torterades, psykiskt eller fysiskt, de som satt i Hohenschönhausen – numera ett såkallat ”Gedenkstätte” som jag faktiskt besökt..

(Teckning av Sergey Elkin, karikatyrtecknare från Moscow Times)

Profilbild för Okänd

”Festfyrverkeri” från SVT om Beowulf-Sagan – De får erkänna dess äkthet

av

Vår kära, kära Statstelevison – detta sannskyldiga Acme av korreka fakta och vederhäftighet, för säg – visst är det väl så, kära läsare ? – har ikväll sänt ett inslag i ”Vetenskapens Värld” helt och hållet dedicerat till Beowulf-sagan. Det är Uppsalaprofessorn Bo Gräslunds teorier som bildar stomme i programmet, och för ovanlighetens skull lägger SVT ut inte mindre än ett tiotal utdrag ur programmet i form av olika videoklipp. Bo Gräslund är säkert känd för mina läsare, ifall de följt med i den här bloggen ett bra tag, för hans teorier om Fimbulvintern, som en faktisk, klimatologiskt bevisbar företeelse i form av vulkanutbrott på Island och sämre skörderesultat och en befolkningsnedgång i 540-talets Norden (inte ”Skandinavien” som SVT:s odrägliga speakers envisas med att säga – Norden är namnet på kulturområdet, Skandinavien ett blott och bart geografiskt begrepp) har även SVT rapporterat om förr.

Viktoria Dyring, programledare för Vetenskapens Värld, börjar raljant och nedvärderande med att säga att Beowulf-kvädet skulle vara ”okänt” för gemene man i dagens Sverige, men manifesterar bara sina gena dåliga historiekunskaper. Lika illa blir det, när hon löjeväckande nog påstår att man ”ingenting vet” om folkvandringstiden, trots att det är en av de mest grundligt undersökta perioderna i Europeisk historia överhuvudtaget, och när man sedan presenterar ett program, till brädden späckat med fakta, säger hon tydligt och klart emot till och med sig själv med det påståendet. Lika parodiskt blir det, när man i programmet påstår att Sverige ”inte fanns” under 400-och 500-talen, men sedan tvingas erkänna att Sveaväldet genomförde en enorm expansion under dessa århundraden, vilket Bo Gräslund och flera forskare med honom också bekräftar. Man demonstrerar det till och med med kartor, och Bo Gräslunds huvudtes är att Beowulf-kvädet beskriver faktiska historiska händelser i sagans form, nämligen samma Sveaväldes erövring av Gotland under sent 500-tal.

Hur kan man då ens säga, att Sveaväldet ”inte fanns” när redan Tacitus omtalar Sviones, rika på manskap och flottor, och hela Beowulf i allegorisk form beskriver just detta Sveaväldes tillväxt ? SVT:s ”PK-mentalitet” skiner igenom, och det är inte till fördel för vad som annars var ett lärorikt och bra tv-program, så bra som man rimligen kan önska från denna politiskt styrda statstelevision..

I utlandet har man sedan länge känt till, att Beowulf-sagans Geater bor på en ö, och att Svearna måste segla dit ”över havet” vilket också uttryckligen står i själva kvädet. SVT tvingas erkänna, att Beowulf-sagan räknas som en grundläggande angelsaxiskt språkminne utomlands, både i England och USA, och man där lär ut det i gymnasieundervisningen, vilket man också borde göra i vårt land. Man påpekar Beowulfs betydelse för den gamle katoliken JRR Tolkien, han vars naiva sagor fortsatte kristendomens barnsliga uppdelning i nattsvart ont respektive godtrognaste gott, en idyll så menlös och meningslös att den nästan bräker, och försöker dra höga växlar på att den skall ha inspirerat all senare fantasy-litteratur, trots att denna helt saknar sagans episka bredd och poetiska framställningskonst – och glömmer att berätta hur man ersatt personskildringar med psykologisk insikt och djup med det värsta moderna snömos man kan tänka sig.

Det slutande 400-talets Norden, som Beowulf-forskningen en gång tänkte sig den

Intressantare blir det dock, när vi i den danska arkeolgen Lotte Hedakers sällskap besöker Lejre i Danmark, där Hrotgars kungshall Heort eller Hjort en gång låg – man har återfunnit en faktisk processionsväg, vilket man också gjort  nära Bandlundviken på Gotland. Vi får se det ”berg” med sin brända borg, där Geatarna eller Gutarna förskansade sig – otvivelaktigt är det Torsburgen på Gotland man talar om, för arkeologiska bevis visar att den brändes kort före de händelser och de sju större krigsföretag sagan skildrar, och Bo Gräslund själv får leda oss till ”Stavars Hus” nära Bandlundviken, ett 70 meter långt långhus, bland det allra största man hittat i Norden, ja lika stort som Heort skulle vara enligt sagan.

Vi får övertygande bevis för att kvädets Konung Hygelac är en verklig Hugleik, konung över Svea rike, och får oss en ny teori om Bro Borg och dess brand serverad på köpet. Bo Gräslund menar att Beowulfs Grenedel är en analogi för den svält som drabbade Norden i de isländska vulkanutbrottens kölvatten, och om hans teori låter svårsmält just här, kan man påpeka att liknelsen mellan den förhärjande drake, som Beowulf till sist stupar i kamp emot, inte är den första ringlande pansartät eller stridskolonn som liknats vid just ett sådant sago-odjur.

Redan Siegfried eller Sigurd drakdödaren går enligt vissa tillbaka på verklighetens Arminius, och segern över de romerska stridskolonnerna vid Teutoburger Wald, verklighetens Bramsche, strax nära Osnabrück i Tyskland, även om detta inte skildras i programmet. Man glömmer också att förklara namnet Beowulfs etymologiska ursprung i ordet Bi-varg, men erkänner motvilligt det faktum att det kväde som nedtecknades på 1000-talet i ett Engelskt kloster bara var en avskrift av ett äldre Nordiskt original. (Ja – just Nordiskt och bara Nordiskt – inte alls ”Skandinaviskt” som det sägs i den falska speakertexten).

Bo Gräslund har onekligen rätt som professor emeritus, när han förklarar att Beowulf utgör beviset för en levande skaldetradition i Norden långt före Vikingatiden, och allt idiotiskt tal om att ”Nordborna inte vore kapabla” till något sådant, motbevisas enkelt med de forskningsresultat, man nått fram till inom Beowulf-forskningen på senare år.

Som extranummer till allt detta, fyller man på med ett 10 minuters extra inslag om Grav 581, Birka, och den påstådda ”kvinnliga krigaren”  där. Jag har tidigare utförligt beskrivit hur SVT tacklat det arkeologiska fyndmaterialet, genom en ytterst fiktiv historia, som starkt brister i detaljerna, precis som vanligt då det gäller SVT, som ofta gör våld på fakta för den politiska korrekthetens skull.  Till och med Anna Källström, som tidigare påstått att den gracila och mycket späda kvinnan från grav 581 skulle ha haft stridande uppgifter, får nu erkänna vad jag redan sagt – det är omöjligt med tanke på hennes muskelfästen, och de drag i hennes benstomme man konstaterat, motbevisar sannolikt alla tankar på att hon skulle ha utkämpat tvekamper, varit sköldmö eller liknande osakligheter, som man redan lagt fram som sanning från SVT:s sida.

I programmet intervjuas till sist också en polsk forskare, som erkänner att av de 30 eller så kvinnliga gravar med vapenfynd vi alls har från den yngre järnåldern, så finns inte ett enda säkert bevis på att kvinnliga krigare verkligen existerade – deras blotta existens förblir en möjlighet, eller en legend, vilket också religionshistorikern Tommy Kuusela från Uppsala Universitet är medveten om. Om de alls fanns, var de otroligt sällsynta, och det bevisas mycket vältaligt av Victoria Dyrings egna försök att hantera yxa, svärd och sköld i programmet – hon misslyckas nämligen skändligen – och man nämner inte det mest självklara argumentet av alla – en järnålderskultur kunde inte avvara särskilt många kvinnor i fertil ålder, på grund av att man måste alstra många barn – dagens ”kvinnliga krigare” – när de alls existerar – har samma problem – krigande och moderskap låter sig icke förenas, det ena utesluter det andra – så varför denna ”coda” om sköldmör alls lades in sist i programmet, verkar vara lite av en slump.

Nej, det är dags för SVT att SLUTA DRÖMMA om Sköldmör och liknande… Inte ens idag låter barnafödande, moderskap och aktiv tjänst i kris eller krig utföras samtidigt… Och i järnålderns samhälle hade man många barn, samt täta barnafödslar…

 

Min slutsummering: Betyg 4 av 5 möjliga – men ett statligt TV-bolag borde kunna bättre än såhär – särskilt med tanke på alla ”småfel” och självmotsägelser i fakta-presentationen..