Idag är det påbjudet av vår Regering och våra media, att vi svenskar skall fira något som heter ”Förintelsens Minnesdag”, trots att Sverige aldrig var med i Andra Världskriget, och aldrig någonsin burit minsta skuld till någon ”Holocaust”, någon utbredd antisemitism, eller något folkmord. Tvärtom har de företrädare för Judendomen eller de Mosaiska trosbekännare som finns i Sverige, själva gjort klart att vi svenskar faktiskt vid detta krigs slut gjorde vad som stod i vår makt för att hjälpa de judiska folket, och att vi tog emot många av de överlevande, och gav dem en fristad här. Det gjorde vi självklart alldeles rätt i, och dem vi gav asyl, orsakade heller aldrig några problem för oss, utan levde sina liv som de borde göra.

”Hedrad vare du ibland Hednafolken” lär det stå, någonstans i JHVH:s bibel… Härom må de skriftlärda kunna tala, ty jag kan det icke…

Vi svenskar kan denna dag också fråga oss vad som hände med Folke Bernadotte, till exempel, eller vad som hände med Raoul Wallenberg, för den delen. I åtminstone fallet Bernadotte torde vi dra oss till minnes, att han blev mycket illa lönad av just de människor han försökt rädda, och att staten Israel till dags dato fortfarande inte bett Sverige om ursäkt eller kommit med någon officiell förklaring till dessa händelser, även om det är sant att de skyldiga sedermera fick sitt straff. Ändå vill jag som svensk, som Hedning och Asatroende idag med kraft och eftertryck just idag säga en sak.

Ingen Mosaisk Trosbekännare – eller Jude – välj själva rätt ord – har någonsin gjort mig det minsta ont.

Ingen Jude har skadat mig, smädat mig eller förföljt mig, ja inte ens uttryckt det minsta negativt i åsiktsväg om just mig, eller för den delen min religion, eller mina åsikter.

Alla – och det torde vara ungefär ett femtiotal personer inalles – av judisk eller Mosaisk tro som jag någonsin mött, inom Sveriges gränser eller utanför, har varit högst anständiga, hederliga och trevliga människor, som uppfört sig på ett reko, schysst och i allt civiliserat sätt, och detta tillhör undantagen, för så kan jag inte säga om mina landsmän, eller för den delen utövare av vissa andra religioner eller vissa andra folkslag och stammar på jorden, vilka de än vara må.

Det sägs ibland att det skulle finnas någotslags ”Judisk Världskonspiration” eller någon annat dunkel sammansvärjning, något i stil med det redan hundratals gånger avslöjade helt lögnaktiga och uppdiktade ”Sions Vises Protokoll” kanhända.

Några bevis för den saken har jag aldrig sett, för min del – och i så fall får jag får be att säga som Woody Allen, den judiske komikern: ”En Konspiration, säger ni ? Men, mina herrar – var är då m-i-n-a fünf procent ?? Jag är ju känd från media, ja från Hollywood, men ändå måste de andra judarna ha lurat mig – Metro, Goldwyn, Meyer, Spielberg och allihop – ja de har kanske tjänat pengar – men jag, arme man, har inte fått ett öre, inte en shekel utbetalt… ett misstag måste ha begåtts, någonstans…”

Skämtet kanske tycks opassande, en dag som den här – men det rymmer trots allt ett korn av sanning, låt vara att sanningen kanske alltid är obehaglig för en del människor. Förstå mig rätt: Det judiska folket har utsatts för obeskrivliga lidanden, genom hela sin historia, från Ramses den andre och slaget vid Kadesh och vidare framåt – alltid har judarna på något sätt lyckats att hamna mitt i en malström av förintelse, folkmord och krig – och deras religion och kulturella identitet har alltid blivit angripen. Man har gjort dem den högsta orätt, och för mig är det självklart att antisemitism aldrig kan försvaras, inte på det minsta vis – men vi måste också fråga oss: Sedan när har antisemitismen då varit utbredd i Sverige, och vem i dagens Sverige skulle det vara, som står för den i så fall ?

I de fall då någon dömts för attacker emot synagogor och liknande, har det nästan alltid rört sig om islamister och liknande element, som tagit sig in i Sverige. Knappast någon gång om etniska svenskar, eller någon som representerat de 80 % som utgör folkflertalet – det kan man inte säga. Kristna svenskar hade under 1930-talet i några fall antisemitiska åsikter, det är sant, men man kan inte påstå att det gällde de hedningar, ateister eller agnostiker, som just då fanns i landet.

Någon anti-semitism har aldrig varit särskilt utbredd i Sverige, men däremot i det kristna Europa. Inte ens under järnåldern var folk i Sverige på minsta sätt antisemiter.

För övrigt – även om ”Holocaust” blivit ”skolexemplet” på folkmord, är då detta det enda folkmord man ens känner till, från den mänskliga historien ?

”Holodomor”, eller Stalins folkmord på Ukrainarna, till exempel, var minst lika omfattande som de berömda sex miljonerna, statistiskt sett. Kommunismens och Socialismens härjningar på vår planet, inklusive ”Kulturrevolutionen” i Maos Kina kan ha tagit livet av miljontals och åter miljontals fler människor – och vad ska man säga om de kristna folkmorden på Amerikas Ursprungsbefolkningar, den kristna förslavningen av afrikanerna, de kristnas häxförföljelser och kättarbål, inklusive tvångs-kristnandet av de nordiska länderna ?

Var inte detta folkmord i samma grad och i samma utsträckning som någonsin nazisternas ”Holocaust”, låt vara att de i en del fall inte var lika numeriskt omfattande – Men är det då den blotta statistiken som avgör, vad som skall få kallas ”Folkmord” eller inte ??

VILKET Folkmord har egentligen varit värst ? Och är det inte NULÄGET, snarare än Europas situation för mer än sjuttio år sedan man bör utgå ifrån, ifall vi nu alls ska diskutera folkmord eller ”konspirationer”…

Varför ska vi då endast tvingas fira ett visst slag av förintelse, eller just förintelsen av bara och endast bara judarna, en dag som denna ? Att det numera finns en ”förintelse-industri” går inte att komma ifrån, för trots vad som hänt för över sjuttio år och mer sedan, kan man inte säga eller påstå, att just Mosaiska trosbekännares situation i Sverige eller någon annanstans i Världen för tillfället är så förfärligt hotad. Det finns många fler folkgrupper eller nationer som är mer utsatta i så fall, och som med rätta – eller lika stor rätt – skulle kunna ihågkommas.

Trots allt snack och tal om de sk ”Vikingarnas” (eller den yngre järnålderns Nordbor, som de rätteligen bör kallas) sk ”Härjningar” i Europa, finns det inte ett enda arkeologiskt fynd av någon dräpt munk, någon dödad landsbygdsbefolkning eller en enda – såsom en enstaka en – person, om vilken man dokumenterat eller bevisligen kan säga, att han/hon (det gives ej något tredje) blivit dräpt av Vikingar…

Detta trots att vetenskaplig arkeologi existerat i mer än hundra år vid det här laget.

Bevis på motsatsen, däremot, alltså Nordiska befolkningar som systematiskt dödats, utrotats och tagits av daga av kristna – ja det finns det många och tydliga bevis på.

Varför firar, ihågkommer eller hyllar inte vi svenskar dessa mördade och oskyldiga offer i så fall ? Varför ihågkoms inte också de, eller är det bara förmodat tidsavstånd eller antal som avgör ? Har någon speciell religion, något folkslag eller någon geografisk region månne monopol på det mänskliga lidandet, eller vad ?

Inte ett enda arkeologiskt bevis för någon av ”Vikingar” dräpt kristen har någonsin kunnat identifieras, trots mycket noggranna undersökningar. Talrika bevis för FOLKMORD på värnlösa civila Nordbor i det kristna England och annorstädes i Europa finns det dock i överflöd… Är inte det ganska märkligt, ja anmärkningsvärt ??

Bland alla Monoteistiska religioner, är Judendomen i alla fall den jag tycker bäst om, på det mest personliga av alla plan.

Vet ni varför ?

– Jo, för judendomen missionerar inte, inte i de flesta av sina många former i alla fall, för självklart finns det sekter, riktningar och mer och mindre sekulära trosbekännare ibland Judendomens utövare också, inom eller utom Israel, Sverige eller vilken stat som helst. I allt väsentligt har Judendomen alltid framstått som en stamreligion – något man ärver på mödernet, och ett slags kulturell identitet, som man får av födseln – och därvidlag har det för det mesta fått förbli, från Mose tid och vidare framåt. Asatron är också en stamreligion, skulle jag vilja hävda. Den missionerar inte heller, och försöker inte tvinga sin uppfattning på någon annan. (inte heller denna sida räknas, för du som läser detta, läser det faktiskt av fri vilja).

Det finns till och med sådana nuförtiden, som vill se en likhet mellan Runor och Kabbala, till exempel. Också jag är mycket intresserad av vad vi kan kalla Komparativ Mytologi, men trots alla intellektuellt fruktbara tankar detta kan leda till, har jag för min del aldrig förespråkat någon multikulturalism, eller några ”blandreligioner” och det har aldrig Judendomens utövare eller de verkliga kabbalisterna och de judiska lärde heller. Trots allt tankeutbyte vi alltid haft, och alltid kommer att ha måste vi respektera varje folks givna gränser, samt respektera gränserna för varje kulturkrets, och inte blanda ihop saker på ett totalt ovidkommande och för alla parter kränkande sätt.

Vad som alltid, alltid utmärkt Judendomen, mer än andra religioner och kulturkretsar, har varit att den envist sett sig som ”Guds Utvalda Folk” på Jorden, och proklamerat en särställning, ovanför alla andra nationer och grupper av människor på planeten.

Här tror jag man på gott och ont hittar förklaringen till varför Judendomen blivit så hatad och orättvist behandlad, för andra folk – exempelvis kristna och muslimer, som ju bort behandla sina Monoteistiska vänner som bröder, och ”Abrahams barn” – har alldeles uppenbart varit renodlat avundsjuka på detta försök att skilja ut sig, och få en särställning – och tron på att just de själva skulle vara ”det utvalda folket” har knappast varit till gagn eller glädje för judarna själva..

Jämför man med Asatron, ska man finna att den aldrig proklamerat någon särställning, aldrig hävdat, att den skulle vara mera ”rätt” eller utgöra någon av gudarna ”utvald” grupp. Någon sådan status har aldrig hävdats av någon, inte ens i modern tid, och ni kan gå igenom hela Eddan från pärm till pärm, utan att hitta minsta belägg för något sådant. Visserligen hävdar flera av dess företrädare att den är mera logiskt acceptabel för dem själva, liksom alla Polyteistiska religioner, men det är också allt. Redan i själva Polyteismens natur ligger att ingen enskild gud eller bekännelse kan sägas vara ”bättre” eller ”mer giltig” än någon annan, för det skulle falla på sin egen orimlighet – och där har ni det !

Kan något folk eller någon religion egentligen betrakta sig som ”Utvalt” eller ”bättre än andra” ? Och vad leder ett sådant tänkande till…. Fungerar Monoteismen ??

Man måste säga, att deras gamle Mångud JHVH, herr Tetragrammaton själv, ni vet, inte varit till så mycket glädje för dem. Genom allt deras tusen och åter tusen år långa lidande har han inte hjälpt dem en enda gång, nej inte alls – han har bara sänt dem mer straff, mer umbäranden, mer plågor – och deras kulturella identitet har i många fall blivit alldeles förgiftad av allt det hemska, som de utsatts för, och likt Job har de fått sitta, en liten isolerad folkspillra utan land eller hem, och beklaga sitt öde inför Världen.

Men – sannerligen, ja sannerligen – de har inte låtit sig knäckas, och därvidlag beundrar jag dem, av allt mitt hjärta, och hela min hedniska Hug – för någon själ, har jag naturligtvis ingen, kom ihåg det !

Överallt, från Baruch Spinoza till Albert Einstein, inom musik, konst, författarskap – vetenskap – ja över hela världen har Judarna blivit just det utvalda folket, och varför det ?

Vad är då förklaringen till deras framgångar, kan vi fråga oss. En troende jude eller en sann Mosaisk trosbekännare skulle förmodligen säga att det är just i Talmud, i själva tron, i Kabbala, i den intellektualism och det tänkande som judendomen alltid omhuldat, som kärnan till alla deras framgångar finns. Tack vare det, har de lyckats överleva som folkgrupp, och som kulturell identitet (för judendomen är just en kulturell identitet, inte så mycket en religion i dagsläget, och det har som alla vet aldrig funnits någon judisk ”ras” ) och tack vare det, är en stat som dagens Israel fortfarande stark – även om män som Dr Ben Shalit – den bästa jude jag vet, och har fått förmånen att träffa – Mazel Tov – Eretz Yisrael – dessa ord säger jag med stolthet – och den israeliska armén, samt dess värnpliktssystem också har en hel del att göra med den saken – och hjälper dem att överleva, i en fientligt sinnad omvärld. Flera av Dr Shalits verk står för övrigt på min bokhylla, och jag anser mig haft stor nytta av dem.

Också vi i dagens Sverige har våra fiender, inom och utom landet, precis som Israel som stat har sina, och i en hel del fall, så sammanfaller de grupperna….. Tänk om vi skulle börja lära av Judendomen, och sluta den till vårt hjärta, istället för att – som vissa kristna och de flesta muslimer – enbart förakta den ?

Tron kan försätta berg, som bekant. Tron kan avgöra ett folks överlevnad, eller undergång. Sann tro står för Humanism – felaktig tro står för något annat. Och kanske är det detta vi bör fira, en dag som just idag…

Lite mera om mig själv, till slut. Vissa av mina släktingar upplevde förintelsen, eller just den Judiska Holocaust, låt vara som svenskar, låt vara på avstånd, men som pålitliga och historiska vittnen. Min mor därför att hon växte upp i staden Lund, den enda stad i hela Sverige som någonsin haft vad som liknat ett judiskt ghetto. Efter Förintelsen – och Bernadottes aktion med ”De vita bussarna” – samma aktion som det svenska Röda Korset stod för – såg hon och träffade hon många judiska flyktingar, till på köpet framför och på sin egen gamla skola, den sk ”Lindebergska Skolan” i Lund, som numera utropats till ”Kulturskola”, dock mycket osäkert på vilken grund.. Överlevande från flera koncentrationsläger inhystes faktiskt på den tiden i denna skolas lokaler, enligt vad hon själv vetat att berätta. I Lund står också – på den norra kyrkogården, där många av koncentrationslägrens offer ligger begravna, ett mycket märkligt monument, utförd av en polsk konstnär, vars namn runnit mig ur minnet. I samband med att min mor besökt sina föräldrars gravar – vi är svenskar, och har inga judar i vår släkt, men har förvisso många judiska vänner – har vi också alltid besökt just det monumentet – och lagt blommor på det – eftersom det är en god sed att hedra de döda, och de som föll som motståndsmän för en god och rättvis sak, oavsett om de deltog i väpnad kamp eller inte.

Ett mycket märkligt förintelse-monument i staden Lund, som få svenskar besöker eller känner till…

Vad sen min fars släkt angår, så var min farfar – som var präst och kyrkoherde i Skåne – aktivt engagerad i Röda Korset, krigsåren igenom, och så var också min farmor. Hon har vetat att berätta om farfars bekantskap med Göte Friberg, ifall det namnet nu är bekant för någon av mina läsare. Göte Friberg var Polismästare i Helsingborg, på sin tid, och allmänt hatad och avskydd i hela stan, ända tills sin död 1992. Numera har man hjälteförklarat honom, men det skedde först minst trettio år senare. Han förblev ogift efter kriget, och umgicks bara med sin hushållerska. Farfar besökte den pensionerade polismästaren flera gånger, i egenskap av hans själasörjare, eftersom Friberg var en djupt troende kristen.

Vad ingen visste var att Friberg – som varje dag, hela kriget igenom tog färjan över till tyskarna, Abwer och Gestapo i Helsingör – personligen – tillsammans med två andra poliser – transporterade hundratals pistoler, kpistar, handgranater och sprängmedel till den danska motståndsrörelsen – och organiserade omfattande transporter av judiska flyktingar, tvärs över sundet – alltsammans finns numera omvittnat och beskrivet i flera historiska källor – och Friberg själv höll tyst om saken i många år – tills kort före sin död, trots hans kontakter med det officiella Sverige –  med en ”prästernas livlina” som en ingående beståndsdel av flera. Ändå förblev han hatad, förföljd och sviken i flera år – trots löften från svensk socialdemokrati och till och med dåtidens försvarsminister – för Fribergs vapen till Danska, judiska och andra motståndsmän, kom direkt från svenska militära förråd. Den sidan av den svenska historien har få berättat – men på denna sk ”Förintelsens Minnesdag” kan vi gott minnas den med, liksom det min farfar gjorde – även om jag inte skrivit ned det än… Jag vet en hel del där också, genom min egen släkt inte minst – ”på rätt sida av historien” – som jag/vi faktiskt är.

Frid. Och Shalom – Men vilka är det egentligen, som just vi svenskar bör fira ?