Profilbild för Okänd

Gårdstomte nummer sex, sju och åtta (repris från 2022)

Oförtrutet, fastän försenad, fortsätter jag med min egen Hedniska Julkalender – eller artikelserie – om Gårdstomtens sanna väsen eller natur. Sällan eller aldrig får jag så mycket tid om dygnet att jag kan få skrivet allt vad jag vill skriva, och idag har jag sett ännu ett kristet hat-inlägg på Youtube, lagom till Julen, där man förstås hävdar att gårdstomtarna skulle vara djävlar eller demoner, som vi hedningar hyser i våra hem, och umgås med till vardags.

Jag är inte precis förvånad.

Denna tro är gammal, och redan ragatan och satkärringen den ”Heliga” Birgitta varnade folk för att tro på ”Tomtha Gudhi” och sätta ut gröt till honom. I USA finns det sedan årtionden tillbaka hela sajter, som hävdar att ”Santa” eller Jultomten skulle vara lika med Satan, och inte Oden, samt andra sedvanliga kristna dumheter. Jag tänker inte länka till dem, så ni får leta på nätet själva, om ni ens vill.

Murad ? Tja, snarare Stenad eller Lurad ? (Se upp för Hasch- och Lakritstomtar nu till Julen…)

Förvisso finns det väl stora och små tomtar av alla de sorter och slag, ja även Haschtomtar och Lakrits-dito. Här i huvudstadens nordvästra sektor, där jag själv bor är båda sorterna just nu väldigt frekventa – vi har säkrat bevis i form av askan, men inte sett röken av dem, så att säga – men riktiga tomtar, ja – det är de – det kan jag försäkra er om.

En gladare nyhet är då att den ökände danske frikyrkopastorn Jon Knudsen från Lökken nu lagt ned sin sajt ”Nisseinfo.dk” som detta år slutgiltigt försvunnit från nätet. På den sajten propagerade han ivrigt för att Demoner och Djävlar verkligen fanns på riktigt, helt utan hämningar, och han hängde också människostora Tomte-dockor i en galge utanför sin kyrka, där skolbarn och förbipasserande kunde se den, men det var INNAN danskar från Lökken och hela Danmark skickade roliga Tomte- eller Julenisse-kort till Pastorn, skivor med Julmusik typ ”Paa loftet sidder Nissen me sin julegröd, ja julegrööd !” eller ”I’m dreaming of a white X-mas” och lättklädda kvinnor i minimala tomte-kostymer dansade i glad ringdans utanför hans fönster, spritt språngandes i vinternattens frid..

En dansk ”Nissehader” – som detta år tycks ha lagt ned sin gängse verksamhet…

Stoppad av Tomtemor – Jo jo !

Fast – det såklart – nu dröjer det väl inte länge förrän någon kristen kommer med sin Julstjärne-terror – och likt redan Sydsvenskan 2007 på fullt allvar hävdar att det skulle finnas hemska Satanister i alla svenska hem, så fort någon vänder en femuddig eller sju-uddig julstjärna med en udda spets nedåt. Denna besynnerliga kristna lögn eller skröna började spridas redan 2007, och vi har fått se den upprepas flera Jular sedan dess, men hittills i år har den inte fått göra premiär i spalterna, eller publiceras på SVT som vanligt – denna vår Älskade Statstelevision är ju som vi alla vet ett under av ära och redbarhet, ja den kan helt enkelt inte ha fel..

Nåja – senast SVT verkligen gav luft åt den sortens kristna dumheter var 2017, alltså 10 år efter det att orimligheten om Satanister i alla svenska hem först hade publicerats... Få se vilken ”Julpajare” de tänker lansera denna gång – för vi slipper väl inte undan ?

Att Julstjärnor med fem eller sju spetsar hänger såhär, beror förstås på att elsladden (om de är upplysta, som på bilden) måste hänga mellan två spetsar, för att Julprydnaden ska få balans – eller upphängningen, om det är en icke elektrifierad stjärna. Svårare än så behöver det inte vara, och om även dessa stjärnor till predikanter eller frikyrkopastorer hade insett detta, skulle mycket vara vunnet.

Kan någon kristen idag på allvar tro, att man skulle ”dyrka Satan” i alla svenska hushåll, om det sitter julstjärnor i fönstren ?

Angående Horn-Per och hans Onda Hemskingar, för att inte tala om Gammel-Erk och hans Hemska Ondingar, alltså om Shaitan, som muslimerna tror på, ni vet Hin Fule, alltså Han-som-tyckte-att-Åmål-ändå-var-något så har jag idag mottagit ett meddelande på Facebook från just dem, och ack ack ack – de e ju bara såå onda och hemska så, för hör och se vad de skriver:

 

Om detta är Satans egen ”För Fan” klubb, så tycker jag den låter ganska så rationell…

Nåväl. Nu över till våra gårdstomtar och deras sanna natur, sådan den bevarats i fullt autentiska uppteckningar.

Någon gång före 1951, säger sagesmannen Gunnar Nilsson på Dalslandsnäs, var det en hästryktande bonddräng, som envisades med att röka pipa. Han rökte bara tobak, dock, för på den tiden var haschtomteriet i vårt land inte lika utbrett som nu. I Decembermörkret märkte han, att pipan som lagts i stallfönstret var borta varje kväll, som den tagits av en osynlig hand, men nästa morgon var den alltid där igen.

När drängen en natt vaknade om natten och såg ut genom sitt eget sovrumsfönster i drängstugan, vad fick han då se på en sten utanför – jo – en piprökande tomte. Och aldrig mer behövde han rykta hästar om morgnarna, så länge gårdstomten inte saknade pipa och tobak.

Och det var gårdstomte nummer 6.

Från Ryssby, Småland, 1953 berättades det om en piga, som före Jul skulle lämna gården där hon arbetade och gå hem till sina föräldrar, såg ett ljussken i skogen framför henne då hon skulle gå tillbaks, vid midnatt. Bondmoran hade nämligen gått ned till stallet, och ropat åt gårdstomten att ta rätt på pigan, och när hon närmade sig gården, fick hon se en lykta framför sig, som lyste henne hela vägen hem, men hur det var, och hur fort hon än gick, kunde hon aldrig hinna upp lyktan, eller se vem som höll i den. Väl hemma fick hon packa sig ut i stallet med en kopp mjölk. Den skulle gårdstomten ha, därför att han hållit sitt löfte.

Att hålla Eder och löften är också Asartrons väg, men det behöver jag väl knappast påpeka. Och det var gårdstomte nummer 7

Från Annerstad, som ligger i trakten av Ljungby, berättas det i boken ”De låga små stugornas folk” (1947) om en skräddare, som var på en gård och sydde kläder till allt husfolket, drängar som pigor och husbondfolk. Han hade mycket att göra, och satt uppe och sydde ovanpå bordet tills midnatt en Tors Dag. Plötsligt öppnades dörren, och ljuset han arbetade vid blåstes ut i ett vinddrag. När han försökte tända det igen, kom där en jordkoka vinande genom luften, och slog undan handen för honom, och hur han än försökte, gick inte ljuset att tända. Det var gårdstomten, som tyckte arbetet skulle vara slut för dagen..

Det var gårdstomte nummer åtta. Endast hedningar arbetar hårt dagen ut, dugliga utan måtta.

 

 

 

Profilbild för Okänd

”They turn Pagan down in Molkom, with the Asa blues again…”

Ja, vår rubriksättning är lite pikant, med en dragning emot det raljanta, men även inför Julen får man enligt den sanna Hedendomen skratta och vara glad, trots att tillvaron i övrigt kanske rymmer få ljuspunkter. Dessutom är det svårt att upprepa vad man hela tiden vetat om i mer än två års tid här på Hedniska Tankars redaktion, och om vi vill få fler läsare i mediabruset, måste vi tyvärr göra som alla andra i dessa AI-skribenternas och det allmänna förflackandets dagar, och komma fram med rubriker som får våra nytillkomna läsare att kanske höja på ögonbrynen lite extra.

”Riksmedia” i Sverige kan inte längre dölja sanningen, utan tvingas bekänna färg. Sverige är inget kristet land längre, och så har det nog aldrig någonsin varit – för de etniska svenskarna är ASTROGNA och HEDNINGAR av hug och håg, och så kommer det alltid att förbli. Återigen rapporterar SVT eller den hart när allsmäktiga Statstelevsionen – som enligt sig självt alltid, alltid är 100 % objektiv och aldrig, aldrig någonsin kan göra det minsta fel – om hur Nordiska Asa Samfundet nu går vidare med sin första officiellt erkända begravningsplats i Molkom, Värmland, Karlstads Kommun och hur den mycket snart kommer att följas av många, många fler.

Kartan ovan är hämtd från det officiella plandokumentet år 2023.

Riksblotsansvarig Tommy Vähäsalo, tillika anställd vid RAÄ, Riksantikvarieämbetet till vardags, kan nu berätta för Statstelevisionen att markarbetena vid Molkom går vidare, och att begravningsplatsen officiellt kommer att invigas nästa sommar. ”Svenska” Kyrkan har fått godkänna, att en del av Molkoms Begravningsplats – den är inte längre någon ”kyrkogård” för marken tillhör inte ”Svenska” Kyrkan eller Lutheranerna – upplåts för Hedningar och Asatroende, en religion som funnits i organiserad form i vårt land sedan åtminstone Bronsåldern – och det kan ingen nu ändra på. Marken, Jorden och landet tillhör oss, och den kommer att förbli vår – den tillhör inte de kristna, eller några andra Monoteister. 

Vi andra Hedningar, som troget tjänat vårt eget land och staten i mer än tjugofem år, kan bara applådera. Nordiska Asa Samfundet har nu över 1500 medlemmar i enbart Sverige, och har mer än 5000 medlemmar globalt, eftersom detta samfund är en del av en global, Hednisk och Humanistisk rörelse. 

För övrigt anser vi – inom Samfundet Särimner och på ”Hedniska Tankars” redaktion, att alla Monoteistiska religioner och Samfund borde totalförbjudas, och inte få några statliga eller offentliga bidrag överhuvutaget, eftersom de INTE står i överenstämmelse med tanken på Sverige som en demokratisk nation, och våra grundlagar – eftersom även Grundlagarna som bekant kan ändras.

Organisationer, som vägrar att erkänna flera gudar än en, kan helt enkelt inte överleva eller existera inom ett modernt samhälle – och så är det med den saken.

Framtiden kommer att tillhöra Polyteismen och Humanismen – och framtiden är – som vi har sett – redan här.

 

Profilbild för Okänd

ÄNNU EN Pedofi Präst i Svenska Kyrkan DÖMD för sina brott – Hur var det nu med ”Söte lille Jesus” såhär inför Jul…?

Kristendomen är en mycket farlig religion. Pedofili, eller sexuella övergrepp på småbarn är ett av denna religions ständiga följeslagare och  kännemärken, och överallt där denna osunda, kvalmiga medeltida ”bebis-kult” tillåts sticka upp sitt fula huvud, med dyrkan av ”Söte lille Jesus” ni vet, det ”oskyldiga och rena barnet i sin krubba” och så vidare, förutom hela kristendomens ikonografi, med ”knubbiga små kerub-stjärtar” i kyrkorna, det ständiga dillandet och lallandet om ”änglabarn” och andra kristna barnsligheter – ja alltsammans leder ständigt till samma sak…

För många präster och andra kristna ”slår det helt enkelt över i huvudet” till slut, och de börjar begå fasansfulla övergrepp emot barn som ett resultat av deras ”Jesus-dyrkan”

Nu så har det hänt igen. Också i vårt land och inom den såkallade ”Svenska Kyrkan” eller rättare sagt den Evangelisk-Lutheranska Andliga ockupationsmakten i Sverige – som väl detta samfund rätteligen bör kallas – förekommer pedofili i organiserad och institutionaliserad form. ”Gammelmedia” eller etablerade mediakällor i Sverige vill förstås inte skriva om det, eftersom de kristna i vårt land tillåts dominera hela samhällslivet. Sanningen sopas under mattan, man hymlar, slätar över med hartassen och förtiger. Döljer vad som sker, så att vårt folk inte ska få veta det. Men sanningen har börjat läcka ut i alla fall, och snart kommer alla kanske upptäcka vad denna ”Svenska Kyrka” verkligen står för, med sin HBTQB och sina ”Queer-parader”.

Redan den 25 November i år kunde Sveriges Radio avslöjas hur en präst i Sydvästra Storstockholm, sannolikt verksam i Nacka eller i Tyresö efter vad som framgår ur andra källor i flera år ägnat sig åt att samla på barnporr, exakt likadan som dessa eviga framställningar av ”jesus-barnet”.

Mannen – som nu dömts för sina brott – hade över 109 150 barnpornografiska bilder  och filmer i sin dator, vilket upptäcktes av en granne, bosatt på Södertörn enligt vad lokaltidningen ”Mitt i” avslöjat. Detta skedde i Januari 2025. Först i Maj detta år ingrep polisen, och gjorde husrannsakan hemma hos den kristne prästen. 396 bilder och 40 filmer bedömdes vara särskilt hänsynslöst övergreppsmaterial. Prästen har nu dömts till 1 år och 4 månaders fängelse för grovt barnpornografibrott vid Nacka Tingssrätt, men ”Svenska Kyrkan” skyller som vanligt ifrån sig med att prästen inte skulle varit heltidsanställd just i år, utan bara ”hållit sporadiska gudstjänster” vilket inte är så konstigt, eftersom de flesta hederliga och normala svenskar för länge sedan börjat vända sig bort från kristendomens fruktansvärda gift, vilket innebär att det inte funnits någon efterfrågan på dessa ”gudstjänster” överhuvudtaget, inte minst i områden som Fisksätra, där majoriteten av befolkningen är muslimer. Det såkallade ”Domkapitlet”, en kristen intern domstol – vars verksamhet för länge sedan borde olagligförklaras – samma lagstiftning borde faktiskt gälla både för Hedningar och Kristna – väntas följa upp med en ceremoniell ”avkragning” efter det att domen vunnit laga kraft, 29 December – skriver lokaltidningen. 

Även rent kristna pressorgan som ”Kyrkans Tidning” har tagit upp saken, men Riksmedia vågar såklart ingenting skriva såhär före Jul, då den osunda ”bebis-kulten” når sin årliga kulmen. 

Här ser vi nu tydligt vad Kristendomen leder till, och hur det slutar för många av dessa ”goda kristna”.

Mekanismen bakom alltsammans är klarlagd sedan länge – ja flera hundratals år.

Kristna barnäktenskap. Korgossar och Stjärtgossar. Katolicismen, en kristen lära som går ännu längre när det gäller pedofila brott. Kyrkans barntimmar, ständig indoktrinering – och ständiga övergrepp, dolda bakom ”jesusbarnet” och den till synes ”oskyldiga” kulten. 

Är det inte dags att vi gör oss av med hela rasket, och låter HEDNA oss – går ur ”Svenska Kyrkan” först som sist, och VÄNDER DEN RYGGEN i gemensam avsky – så att mänskligheten kan gå framåt på vår Jord ?

Fråga er det, kära boende inom Nacka Tingsrätts Domäner.

Fråga er det, bonde i Tyresö, Nacka, Saltsjöbaden med omnejd, liksom överallt annars i vårt land – och här i Midgårds sorgedalar.

Vi på Hedniska Tankar rekommenderar er alla att GÅ UR de kristna kyrkorna, och aldrig, aldrig någonsin ha något mer med dem att göra, om inte för er egen så för era barns skull…

Använd blanketten på länken här – och så slipper ni ifrån alltsammans. Fira heller inga ”Julottor” eller liknande kristna ceremonier i år, utan bara en Hednisk, Nordisk och Germansk JUL, precis som vanligt..

Profilbild för Okänd

Gårdstomte nummer 4… samt nr 5 (Repris från 2020)

Jag fortsätter min avhandling om 24 sägner om gårdstomtar. Av någon anledning nämnde jag DN-journalisten Clas Svahn i ett helt annat slags inlägg – denna blogg spänner över mycket, och behandlar inte bara ett ämne – och det är förstås föga förvånande, eftersom det var just han som recenserade den i juletider alltid aktuelle Ebbe Schöns bok från 2014.

Enligt Ebbe Schön, denne firade etnolog och tidigare chef för Nordiska Muséets folkminnesavdelning, så är det helt säkert så att gårdstomten, som självständigt väsen, kan ledas tillbaka till Vikingatiden. Fast – hans bok bär också lätta spår av PK-tomterier, av en sort som är rätt vanlig nuförtiden.

Arbetarbladet i Gästrikland skrev redan 2012 om sägnen med den minste gårdstomten, som bär på ett enda halmstrå, och som blir hånad av en bonde för den sakens skull, fast hela gårdens äringslycka sitter i det enda halmstrået. Den sägnen finns bevisligen i Gästrikland också, och inte bara i Småland.

Dessutom har Arbetarbladet redan det året för evigt fastlagt Gårdstomtarnas natur, och deras sätt att uppträda:

Den fryntlige pajas som vi kallar jultomten har inte mycket gemensamt med de små vresiga gårdstomtar som i kanske tusen år vakat över våra hem och arbetsplatser. I dag har de båda figurerna blandats ihop och man får väl erkänna att det är mysfarbrorn som avgått med segern. — — Det finns många sägner om vår svenska tomte. De flesta handlar faktiskt om hur barsk och grinig han kunde vara. Om folket på gården inte gjorde exakt som han ville så kunde de åka på en rungande örfil eller få en välriktad spark i ändan.

— —

Men man kan inte säga annat än att gubben gjorde rätt för maten. Med denna årliga lilla grötportion som enda drivmedel arbetade han otroligt hårt, släpade och slet på gården och ställde allt till rätta.

Tomtarna jobbade mest på nätterna och för att få vara ifred för människorna brukade de för säkerhets skull göra sig osynliga. Men några gånger har tomtegubbar visat sig för oss människor – även här i Gästrikland. Och ska man tro de gamla uppteckningarna så var den här billiga arbetskraften mest i farten i den sydligaste delen av landskapet.

  • Arbetarbladet, 2012-12-16

Detta stämmer inte helt. Även om Gårdstomtarna får konkurrens av Vittran i Norrland, Jolbänningarna (Jämtland) eller allsköns vättar längre norrut, så räckte det inte alls med ett grötfat till Jul allenast, som denna uppteckning från Ryssby, 1930 visar

Illustration ur Ebbe Schöns ”Gårdstomten på Ryk”

” En bonde hade mycket korn moget, så han lejde en hop kvinnor till att skära säden. Det klarade de inte av i tid, så bondmoran fann på råd. – I natt, sade hon, ska jag se till att kornet blir skuret och höstat, så jag kokar gröt och ställer ut fatet på en sten i skogen, så att Råden (ett annat namn för gårdstomten) ska skära kornet.

Sagt och gjort – och har man sett ! – nästa morgon var allt kornet skuret. Så kom då tiden då havren skulle skördas, och bonden hade förstås lika ont om arbetsfolk då. Moran i gården gjorde likadant som förut, hon kokte gröt och satte ut på en sten i skogen, och för att det skulle smaka riktigt bra lade hon en klick honung mitt i gröten..

Men gårdstomten hade också en dräng – och när de två fick se honungsklicken, sade de: ”Nej usch – här har de gjort något fult i gröten åt oss – folkaskit äter vi inte !” Och när morgonen kom, stod havreåkren lika orörd som förut..

Har alla de här historierna om arbetande gårdstomtar någon sensmoral ? Moralen i historierna verkar vara, att arbetaren är värdig sin lön, men inte mer – lyx och överflöd hatar tomtarna lika mycket som orättvisor, och de håller fast vid det som gammalt och fornt är, tycks det.

Arbetarbladet berättar om Gysinge bruk, för i Gästrikland och Hälsingland tycks det också ha funnits brukstomtar, likt gruvtomtarna i Dalarna, ett enkelt men ihärdigt släkte:

Även på bruket i Gysinge bodde en tomte. Ibland gick han klädd som smederna i lång vit skjorta och förkläde. Men han hade förmåga att byta skepnad lite hur som helst och föredrog av någon anledning att se ut som en råtta. Men inte vilken råtta som helst – utan en som var svanslös, skallig och enögd. Och stor, ja nästan som en katt!

En dag kom en ny dräng till smedjan. Tomteråttan blev nyfiken, så han hoppade fram och satte sig på hällen framför elden och blängde på nykomlingen med sitt enda öga. Drängen, som knappast kunde veta vem han träffat på, höjde sin hammare och tog ett steg närmare. Då skrek mästersmeden:

– Låt bli! Slår du ihjäl den där så blir vi olyckliga!

I samma ögonblick förvandlade sig den otäcka besten till en tomte och rusade därifrån på klapprande träskor. Det berättas också att tomten i Gysinge en gång räddade hela bruket från att brinna ner. Det var en julnatt när eldvakten, som var ensam i tjänst, somnade och inte vaknade förrän tomten skrek i hans öra:

– Karl Jan! Sprutan sitter på dörrposten och hinken är nedanför!

Den sömndruckne ynglingen flög upp och upptäckte att det brann i smedjan. Men inte värre än att han kunde släcka elden.

En liknande historia finns upptecknad från Annerstad i Småland, 1957. Där skall en man ha sett gårdstomtar i tjogtal ha sprungit omkring och burit ut brinnande kol, när det hade tagit eld i halmen till en lada, tro det den som vill.

I Östergötland har självaste Brandförsvarsförbundet i flera år brukat utse årets Brandtomte, till det företag eller institution som bäst förebygger eller släcker bränder under Jul. Ett lovvärt initiativ – eller hur goda medborgare (för det är ni väl ?) Ni har väl brandfilt, brandvarnare och släckutrustning hemma – och ger akt på torra julgranar och levande ljus och eldar nu till helgen…

Profilbild för Okänd

Om Hyperboréer, Skade och Vinterns Diser… (artikel från 20 Januari 2015)

För länge sedan, skriver Maria Kvilhaug på bloggen ”Lady of the Labyrinth”, som i och för sig alltid är läsvärd, men ibland alldeles för spekulativ, noterade Herodotos – han som är all västerländsk historieskrivnings fader – att två kvinnor och fem män från Hyperboréernas ytterst avlägsna land hade kommit till den grekiska ön Delos, där de framgav offergåvor i Artemis tempel, och levde där i långliga tider sedan, tills de slutligen dog. Detta skrevs år 440 innan vår tideräknings början, och Herodotos bör ha uttalat sig om händelser som kan ha inträffat omkring år 480 fK eller ännu tidigare. Hursomhelst nämner han, att Aristeas, en poet från 700-talet fK, redan hade besökt Hyperboréerna, de ”norr om nordanvinden boende”, och för att komma till deras land måste man fara över de skytiska stäpperna norr om Svarta Havet, upp längs den ytterst kalla floden Borsythenes eller Dnjepr, och där – på andra sidan de Ripeiska Bergen – skulle man finna en kall ocean vid vars kuster det fanns bärnsten, och ett folk som levde i ett land där snöflingorna var stora som ulltottar, och i strida strömmar föll från himlen.

map-hyperborea-herodotusKarta, som utvisar Hyperboréernas geografiska belägenhet – som antikens greker såg det…

Klassiska antika författare intygade senare att Hyperboréerna var ljushåriga och mycket resliga, och att de bodde nära Thule som Pytheas hade besökt, men senare tiders geografer hade betydligt dimmigare begrepp om saken, och under 1500-talet försökte lärda män under huset Tudor ivrigt bevisa, att Hyperboréerna skulle ha kommit från England, något Stormaktstidens svenskar var snabba att helt vederlägga och motbevisa. Hursomhelst, Hyperboréerna skulle allesammans härstamma från Boreas, Nordanvindens fruktansvärde gud, samt snö-nymfen Chione, som man tänkte sig som ett slags snöns gudinna.

På Herodotos tid vallfärdade unga män och kvinnor för att klippa av sitt hår, och offra det på graven till de Hyperboréeiska prästinnorna, som ansågs mycket visa, och senare, när kontakten mellan greker och hyperboréer bröts, skickade de senare offergåvor inlindade i halm till Artemis tempel på Delos, varje vinter.

260_Maria_jpg-for-web-normalMaria Kvilhaug tycker sig se Freja överallt, men vill man, så kan man träffa sin Freja till och med vid KORVKIOSKEN (se tidigare inlägg)

Nu påstår Maria Kvilhaug – inbiten gudinne-dyrkare och en forskare av det slaget som i stil med den mer tvivelaktiga och nu föråldrade Marija Gimbutas – en snacksalig Litauiska – att det bara måste vara Freja eller möjligen Frigg som var den gudinna, de två okända prästinnorna förde med sig kulten av till antikens Grekland, efter att ha utfört den icke föraktliga prestationen att ha åkt tvärs genom hela Europa, följda av bara ett litet följe om fem man. Problemet med allt det här, är bara att alla källor j-a-g någonsin läst om Herodotos spännande berättelse, inklusive de mer poulära – som hos den kände svenske polyhistorn Alf Henriksson – identifierar Skade, vinterns stora gudinna med antikens Artemis, som dyrkades just på Delos.

Delos var bara en avkrok i den antika Världen, och förresten hade jaktgudinnan Artemis ett tempel i Efesos, som skulle räknas som ett av antikens sju underverk och som var vida större. Ifall nu de två prästinnorna hade dyrkat Freja (alltså Afrodite) eller Frigg (Hera) som kvilhaug tror, eller en allomfattande modergudinna, så kunde de till exempel ha rest till Paphos på Cypern – ett ojämförligt större kultställe för just Afrodite, känt redan på 900-talet fk. eller Eleusis, där de berömda mysterierna firades, till ära för Kore, Persephone och Demeter – mycket viktiga gudinnor under den tidiga antiken allihop, och betydligt närmare Kvilhaugs radikalfeministiska all-inclusive modergudinna, ibland uppdelad i tre entiteter (Freja, Frigg, Hel)

Men – så var det nu inte. Hela tiden, Herodotos berättelse igenom, betonas detta med stränga vintrar – och Skade (eller västnordiska Skadi – modern engelska Skadhi ) var just en vintergudinna, samt en jaktgudinna – precis som Artemis. Hon jagar med pil och båge i bergen och vildmarken – det gör Artemis också. Hyperboréerna skulle härstamma från Nordanvindens gud (Skades far är vind-jätten Tjatse, som kan förvandla sig till en väldig örn – söder om Hyperboréerna bor Arimasperna, i vars land det finns väldiga gripar.) och en ”snönymf” vilket är ett annat sätt att beskriva just Skade, som alltid tänks svarthårig och inte ljushårig, då hon ju är av Jättesläkt. Skandinavien, ”Skadin-aju eller Skades ö, och Scandia, Skåne och ”Skadanan” (det för sjöfarten skadliga Falsterbonäset, samt Skagens rev högst upp på Danmark) var allesammans uppkallade efter Skade, och kända som geografiska termer redan under antiken, både av Strabo, Ptolemaios och andra geografer.

Varför skulle man nu ha känt till allt detta redan under antiken, om det inte funnits en koppling mellan just Skade och Artemis, som man såg som paralleller redan då ? Sammanträffandena är nästan för många för att vara ren slump…

_MG_7655Lx

Skade som jag själv skildrade henne, vintern 2012 – på ett gammalt gravfält nära Stockholm (svarthårig och med grekiska smycken)

Dessutom finns det bevis för att Eddans version av myterna om Skade till en del var kända mycket tidigt i historien. Tjatse – vindguden vars namn är lapskt, och betyder ”smältande vatten” (som om vårvintern) betraktade en dag i örngestalt Oden, Loke och Höner, som var på resa genom den yttersta norden. De hade fällt en myskoxe, som de försökte steka över en öppen eld. Då stal Tjatse halva oxen, och Loke försökte slå till honom med en lång stång, som han tog ur elden. Stången brände fast vid Örnens rygg, men Tjatse flög sin kos med eldguden Loke, som satt fast på sin sida stången. Denna scen beskriv i Tjodolf av Hvins drapa ”Haustlang” eller Höstlång, långt före det Eddan skrevs.

Treated_NKS_haustlong

På en hällristning från Lökeberget i Bohuslän ser man exakt samma scen – en fågel flyger iväg, med en lång stång utgående från ryggen, och i stången hänger en ynklig manskropp fast, tillsammans med vad som verkar vara Oxens köttslamsor. En man med fågelnäbb (det är Oden – senare i samma historia förvandlade han sig också till en örn och tog upp jakten på Tjatse ) kastar ett annat vedträ efter den bortilande fågeln, och en tredje gestalt (antagligen den fege Höner) står med händerna i byxfickorna efter vad det ser ut – han är ristad utan armar – och ser passivt på… Denna hällristning kommer från minst 1100 år före kristus, och beskriver perfekt vad som skildras i Brynjulfssons ”Edda” från islands 1600-tal – sådär 2700 år senare – men berättelsen är i allt väsentligt oförändrad. (Säg sedan inte, att Eddans myter har kraft – Bibelns historier är inte alls lika gamla)

image5268

Nja, Tjatse dräptes av gudarna till slut, men Skade – hans dotter – hennes namn betyder ”Skada” – men så skadar vintern också – ”scate” som i ”unscated” finns i modern engelska, och ”schade” i tyskan – så hennes namn kommer från det indoeuropeiska språkstadiet och är mycket gammalt – kom vandrande till Asgård, skadad och kränkt, förmäler myten.

250px-Skadi_Hunting_in_the_Mountains_by_H._L._MDen jagande Skade

Det vilar alltid något argt, vildsint över Skades personlighet, som vi ska se. Hon kallas ”Ondurrdis” eller ”Skiddisen” och det är hon – snarare än vårens Freja – som firas vid det stora Disablotet i Februari, eller Göje månad. En kall vind båser när Skade talar, och hon ler eller skrattar aldrig. Också Artemis är en mycket sträng gudinna, som vi ska se – och liknar Skade till förväxling, medan Freja eller Afrodite har en helt annan personlighet. Artemis och Freja har aldrig varit samma sak, eller samma gestalt – men gång på gång ser man faktiskt direkta överensstämmelser i myterna, där Artemis och Skade faktiskt har mycket likartade historier berättade om sig.

Diane_de_Versailles_LeocharesDen jagande Artemis

Asarna fick betala full mansbot för dråpet på Tjatse (nordiska lagar innehöll aldrig fängelsestraff, kroppsstraff eller ens dödsstraff  så ofta som medelhavskulturernas generande försök till rättvisa) och Skade krävde därutöver, att de skulle ge henne en bra man att leva ihop med, och dessutom kunna få henne att skratta; eftersom hon förlorat all glädje i livet samtidigt med sin far. Den andra uppgiften löste den listige Loke. Han tog ett rep, och band ena ändan av det om skägget på en getabock (en av Tors bockar !) och den andra ”om sina hemliga ting” som det står i Eddan. Så började en vild dragkamp, och än skrek geten och än skrek Loke, står det i sagan. Då skrattade Skade till sist, och detta var den första Skadeglädjen, för kall och hård är vinterns glädje.

loki-goat

Vad har väl de kristna att sätta emot ? Loke vinner alltid…

Sedan skulle Skade välja sig en man, och den uppgiften löste hon själv. Eftersom rättvisa skulle råda, och ingen ogift Gud framhäva sig på någon annans bekostnad, ställde de sig alla bakom en bonad, under vilken bara deras nakna fötter stack fram…

Skadi_choosing_a_husband

Då tog Skade och valde den Gud som hade de vitaste fötterna, i tron att det skulle vara Balder, men det var Njord på Noatun, skeppsbyggnadskonstens Gud, som hela dagarna vadar i vatten, och därför har ovanligt rena fötter. Lustigt nog ska renlighet också vara en av de dygder Artemis sägs uppskatta – återigen en likhet. Men – Skade valde efter utseendet, vilket man aldrig ska göra med kvinnor eller män. Njord var morgonmänniska och ville vakna tidigt, men Skade tyckte om att vakna sent, som kvällsmänniskor gör, och föredrog vintern och bergen, framför sommaren och havet. Hennes äktenskap blev aldrig lyckligt, och så skilde hon sig och flyttade upp i Ydalarna, Idegranens dalar, där en kall vind alltid blåser. Också Artemis lever ensam, men lär ha haft sällskap i jägaren Orion, precis som Skade hade sällskap av sin bror, himmelsguden Ull.

skadi-tribute-plate

En detalj i myterna om Skade jag alltid fäst mig vid, är hur Skade slutligen hämnas på Loke – när hon upptäcker att det är han, som ligger bakom dråpet på hennes far – och hur hon också låter sin vrede gå ut över Sigyn, Lokes sjåpiga hustru. Loke har bedragit Sigyn med i stort sett alla skapade varelser, inklusive Svadlifari, Asgårdbyggmästaren Mundlifaris egen häst – och resultatet blir Sleipner. På Ägirs berömda fest vågar hon inte ens komma med – kanske vet hon hur eldguden Loke blir när han dricker – utan försöker hålla god min. Skade förvandlar Lokes två söner Nare och Vale till vargar, så att de sliter sönder varandra, i Sigyns direkta åsyn – på liknande sätt förvandlade Artemis jägaren Aktiaon, så att han blev söndersliten av sina egna hundar. Nare och Vale har också med frost att göra – av frosten blir händerna nariga, och man blir valhänt. Sigyn hamnar sedan vid Lokes sida i det värsta och understa Nifelhel, och där sitter de sedan till Ragnarök. Sigyn får ständigt tömma en giftskål, eftersom Loke ligger fjättrad, och Skade har – Skadeglad som vanligt – hängt upp två giftormar över Lokes ansikte, som ständigt spyr ut etter. Artemis hälsades som befrierskan från just ormar, och i en version dödades Orion av en orm. Tillfälligheter ?

Loki_and_Sigyn_by_Gebhardt

Sigyn framställs idag av vissa Amerikanska Asatroende som en hjältinna, trots att hon är urtypen för ”missbrukarhustrun” – en sån kvinna, som alltid säger ”men han är ju snäll emot mig när han är nykter i alla fall”, ”det blir bättre bara vi får barn – då lugnar han sig nog, och är inte ute med Tor på äventyr som han brukar” och till slut – allt för ofta ”att han slår mig är nog mitt eget fel – jag skulle haft maten varm när han kom hem, det sa han ju…” Den självständiga Skade, däremot – är Sigyns absoluta motsats. Skade anser förmodligen, att Sigyns beteende ger alla gudinnor i Asgård dåligt rykte, och att hon gått alldeles för långt i sin undergivenhet. Hon kan till och med ha erbjudit Sigyn och hennes avkomma bostad i Ydalarna – där vore hon säker ! – men Sigyn har som vi vet tackat nej, och är trogen Loke i alla fall – vilket skickar henne rakt ned i helvetet !

_MG_7802Lx

Även i verkligheten förekommer det, att vad två kvinnor kan göra emot varandra är tusen gånger värre; än vad två män ens skulle kunna tänka ut, ifall de höll på i flera år. Men Skades hat emot Sigyn, är ändå rätt oförståeligt, tills vi börjar tänka efter – vad kan det finnas för anledning till det ? Skade är självständig, och har allt vad hon behöver i sin jakt, men avundas Sigyn ändå. Utåt sett kan Loke och eldgudens maka synas lyckliga, och verka som ett vackert par – Skade vet kanske inte hur Sigyn känner sig inuti… Dessutom har hon barn – och det har inte Skade. Så när som på Freja, hennes enda dotter – uppfostrad hos sin far och helt annorlunda till sättet – kan hon kanske inte få några – och Skade hämnar sig mycket riktigt på just Sigyns barn – och låter henne själv se på medan de dör – det första hon gör…

640px-Artemis_Kephisodotos_Musei_Capitolini_MC1123Byst av Artemis. Från ett grekiskt original

I en antik grekisk myt skryter Niobe, en vanlig människokvinna, med det faktum att hon minsann har fjorton barn, sju döttrar och sju söner, inför gudinnan, och tror sig därför vara förmer än gudarna. Ett typiskt exempel på sk ”hybris” eller grotesk självöverskattning, som många människor idag också visar inför vinterns iskalla majestät. Men Artemis hör detta, och skjuter sina pilar från den höga och kalla vinterhimlen, och inom några ögonblick har alla barnen dött. Sjutalet – en dubblering som alltid förekommer i myterna – kan man bortse ifrån, men som vi ser motsvarar den här myten mycket nära Skades dödande av Nare och Vale.

Apollon, Artemis bror – är en solgud. Ull – Skades bror – är också en solgud. Båda skjuter med pil och påge. I en annan grekisk myt, räddar Artemis kvinnan Callisto, genom att förvandla henne till en björn. Björnar fanns knappast i antikens Grekland, men däremot vimlar det av dem i Norden, i synnerhet i Sveriges norra delar – och björnarna är Skades skyddslingar, får vi veta i Snorres Edda. Alla de här ”sammanträffandena” bildar tillsammans så många och så starka samband, att det blir ganska slående. Artemis och Skade är samma person, samma Indoeuropeiska gudinna från början, under två olika namn.. Och Artemis har inget med Freja att göra – som Kvilhaug ensam hävdar. Många andra akademiskt erkända forskare däremot – inga amatörer – tror däremot på den hypotes, jag redovisat här. Föga förvånande, trots allt..

skadi__concept_by_b2dermawan-d369ytwSe upp för Skades halka i vinterns mörker !

Skade är alltså själva vintern, dess idé och princip, förkroppsligad. Precis som naturen är hon sällan helt ond, men inte helt god heller, och skall man umgås med henne, är det bäst att minnas att det sker på hennes villkor, och att hon sällan eller aldrig varit van att underordna sig människornas vilja. Det är Skade – främst av vinterns diser – som vi ärar vid det kommande Disablotet, vid vårens början och de första tecknen på Vinterns slut. För våra förfäder var Februari en kritisk tid, då de första tecknen på snösmältning och en ny vår var mycket efterlängtade – under en lång vinter kunde visthusbodar och andra förråd sina. Man hade all anledning att hoppas på Skades bistånd, och vintern gav också is och snö att färdas på, för köpenskap och handel – inte för inte var ju Njord Skades förste och ende man.

Uppgiften att Skade skulle varit Odens frilla, finns inte alls i Eddan. Den hittades på av Eyvind Skaldaspillr, eller ”Skaldefördärvaren” – han som ändrade de ursprungliga myterna, och försökte förändra dem, trots att de i fallet Skade – som vi sett – varit oförändrade i 2700 år eller mer. Oden är en mångkunnig Gud, ja den klokaste av alla, och mäkta vis. Ville han ha en frilla, skulle han inte ta vinterns kyliga brud från fjällen och tassemarken, utan välja en varmare kvinna. Inte heller skulle han lägga sig hos den hämndlystna dottern till en jätte, han själv varit med och dödat, för detta strider direkt emot Havámáls råd om att aldrig, aldrig inlåta sig med sin fiendes vän. Skade har sina fördelar, det är sant; och en god kamrat i skidspåret, och värd att dyrka för jaktlycka, om inte annat; men man bör hålla huvudet kallt, när det gäller henne..

Japanerna, förresten, har inom Shinto en direkt motsvarighet till Skade, kallad Yuki-Onna, eller snökvinnan, som också kan vara farlig att möta. Precis som Skade har hon en iskall andedräkt, och legenden om gudinnan, som inte kunde skratta, syns också i Japanernas berättelse om Amaterasu, solgudinnan, som i vredesmod gömmer sig i en grotta, efter att ha blivit kränkt av Susanowo, en Loke-liknande gestalt.

Myternas språk är trots allt universellt, och allmänmänskligt, liksom Polyteismen. I naturreligioner, och Polyteism, finns all sanning av det slaget vi människor behöver – förutom vår förmåga till konstnärligt skapande – och att driva vetenskap. Den som säger något annat, stänger en dörr till sitt eget hjärta – liksom alla dessa galna Monoteister…