Etikettarkiv: Asatro

Profilbild för Okänd

DIKT OCH ÅKALLAN – ÅKALLAN OCH LÖFTE ?

av

Åkallan och Löfte ingick på sin tid en diktsamling, som gavs ut av en svensk Nobelpristagare. Hans liv var skiftande och intressant. Han drunknade nästan på Vättern, när den båt han satt i kantrade, tillsammans med en nära släkting ombord. Han reste till Beirut, som var en dålig och otrivsam plats i Mellanöstern redan då. Han fick vandra förbi Olshammar och flera smedjor med sin käraste, eftersom hans släktingar förbjudit honom att gifta sig med just henne, och han var inte alls så konservativ, som okunnigt folk idag påstår. Nej, den Nobelpristagare jag talar om skrev poesi, också när han var över 80 år gammal och borde ha dragit sig tillbaka för längesedan, och om någon nuförtiden kallar honom för förlegad, är det för att han var tvungen att skriva den sorts poesi som folk dåförtiden ville ha, därför att poesi för det mesta inte ger några pengar att leva av överhuvudtaget.

 

                              Gustaf Fröding, Nobelpristagare Verner von Heidenstam (1859-1940) och Albert Engström badade NAKNA på Sandhamn år 1905.

De var män, som hyllade HEDENDOMEN i Sverige – och inte alls kristna så att det störde.

De led heller inte av någon ADHD-HBTQB eftersom de allesammans var Heterosexuella av sig, faktiskt…

Verner Von H firade sitt bröllop på Blå Jungfrun, Hedningarnas och Häxornas ö i Kalmarsund…

 

Men – en man ur vår samtid, som vet hur lite pengar det ger att skriva poesi och utkämpa en Ideell Kulturkamp, också idag – är vår Asatrogne frände Henrik Andersson från Västergötland, som kämpat med sin egen högst personliga Hedniska Blogg sedan 2012, alltså i mer än tolv långa år. Han har utgett otaliga småskrifter om Hedendom, ordlistor där han förklarar dess grundläggande begrepp, böcker om hur Blot och Årets fester kan förklaras, hur Högtider skall hållas – utan att förfalla till inbillat ”fornsederi” eller new age, synkretism eller att på annat sätt blanda bort korten.

Nu ger han också ut sin första diktsamling i 101 exemplar – och den vill Hedniska Tankars tre personer starka redaktion verkligen ställa sig upp och rekommendera.

 

 

Vad Jalkr-runan eller Algiz står för, vet de invigda. Henrik Anderssons poesi är avsedd att läsas högt, om än den är frivers, och av den orimmade sorten. Redan Heidenstam skrev fri vers i obunden meter, förresten – och idag har verklig skaldepoesi – som kräver massor av tid och större språk-känsla än vi nutidsmänniskor har – för länge sedan dött ut som konstart, tragiskt nog. Detta är enkla, folkliga, okonstlade dikter – hymner till Ratatosk, ekorren – den ratade tossen – som är korrespondent i Världarnas och Varats träd.

Man kan använda texterna även då man blotar, eller tjänar de gudomar vi Nordbor har som sina egna, och som bara tillhör oss. Varje folk och varje kultur på hela jorden har sin Hedendom, och sin förkristna historia, sant nog – men om man inte är Same, ska man inte utöva Samisk religion, eller på falska grunder påstå att man är det. Är man inte svensk, utan amerikan – kan man utöva den sorts Hedendom, som finns i Amerika – men verklig Asatroende kan man aldrig bli – och bara Japaner kan bli företrädare för Shinto – för utan japanskt påbrå, så går inte det – faktiskt – för så råkar det vara i Japan.

Vi möter dikter, som erinrar om Erik Axel Karlfeldts ord om ”den vår, som de svage kallar höst” och dikter till Skade, vinterns hårda gudinna, som förvisso kräver mycket av människorna, då hon är av jotnars släkte. Vi möter Vidar, som inte bara är en Odens son och arvtagare utan en, som hämnas fadern – för hämnd är ett ord som kan förstås på många sätt – den största hämnden är att leva vidare, även efter Ragnarök, även efter varje vinter – och att som Asarna trogen överleva Monoteismen och de fientliga makterna – alla dem, som vi ändå möter varje dag.

Detta är inte sådan poesi, som man läser hastigt – eller några Tranströmmerska futiliteter, någon Björn Ulvaeus-mässig trivialitet eller några barnsliga ”Mello” inslag.

Det är ord som kräver att läsaren noga kan begrunda och besinna dem, samt tolka alltsammans rätt.

Den som vill inhandla ett ex av förstaupplagan- tryckt i 101 ex – torde få sno sig på – och använda länken här för att snarast sätta sig i förbindelse med ”Ideell Kulturkamp”….

 

 

Profilbild för Okänd

Ett Läsarbrev under Julen

av

Hedniska Tankar publicerar sällan läsarbrev, men emellanåt är alla dess tre redaktionsmedlemmar sysselsatta med att få ordning på vår korrespondens. Den 21 December – på Midvintersolståndets Dag – fick vi ett läsarbrev från Johan Forsgren i Fagersta, som utan oss kanske inte hade blivit Hedning – och nu vore det bäst, om han själv, oavkortat får berätta sin historia – alla vi Asatrogna Hedningar och Etniska Svenskar har ju faktiskt en…

Den Forsgrenska Asken

 

Då du delger så mycket av det hedniska livet på bloggen så tänkte jag att det nu är dags att du får ta del av mina egna upplevelser. Och just idag så råder ändå vintersolståndet.Flyttade in i vår villa som är belägen på området andra sidan i Fagersta för snart 40 år sedan. Att vi just har husnummer 3 och som kan vara kopplingen till valknuten skall jag nog låta vara osagt men så här i efterhand så har tecknen låtits upprepat sig.

På vår tomt finns en självsådd ask då jag flyttade en hallonhäck för att antal år sedan och som idag har växt sig allt större. För tolv år sedan byggde vi ut vår fastighet och hade hjälp av en del firmor. Grävmaskinistens första kommentar var: skall jag gräva bort trädet! Det är inget träd utan en ask med stort värde blev så svaret från mig.
Under grävningen stötte vi på ett mindre vattenflöde från äldre runda tegelrör strax intill askens rötter, vilket ledde till extra jobb då jag var tvungen att på något vis ta hand om dräneringen till en egenbyggd brunn med nedsänkt pump.

När utbyggnaden så började att bli klar och jag skulle ta ned byggställningen så skrek vår yngste son som en stucken gris då det låg en stor huggorm i vår trädgård och det är enda gången som vi faktiskt haft besök av orm under alla mina år i fastigheten. När det var dags för stenläggning med granit för den uteplats som vi har var formen sedd från asken en nia, vilket jag inte tänkte på vid förarbetet.

Jag har även ett stort intressen för äldre hobbyfordon och har alltid drömt om just en Hot Rod. Hittade många delar från en annons på blocket som jag då kunde börja mitt bygge med. Och just dessa delar har tillhört Hazze From som tävlade med sin Ford Top fuel som hette Ragnarök. Hazze var mycket noga med att vi skulle hålla vårt nordiska arv vid liv och hade många fina lackeringar på sina bilar. Nu börjar min Ford 34:a ta form och den skall lackas i en kulör som är mörkgrön då jag vill ha kopplingen till naturen. Det kan nog även kopplas till Edred Thorsson bok ” Green runa ”

En mindre skogsväg leder mellan vår fastighet och företaget Epiroc drilling Tools där jag jobbar.
Då vi har korpar runt om oss i skogarna så har jag ibland följe av ett par och det är lite fascinerade att se ett par korpar leka i luften med sina säregna läten.
Att jag gick ur Svenska kyrkan är faktiskt hedniska tankars förtjänst och det kändes som en stor befrielse.
Om du tror att detta är hittepå så är du välkommen på besök för en närmare beskrivning vilken dag som helst under året.

Mvh Johan Forsgren

 

Så långt en Asa-trogen läsare – och där ser man. Hedniska Tankar kan väl tillfoga, att vi ingenting kan och ingenting vet om just Hot Rods i stort sett, men vi minns en skåning från 1983, som lärde oss en hel del om dem, och en Hedning med sinne för Västerländsk magi av alla slag, som under det tidiga 2000-talet flyttade till Strömstad och byggde Kit Cars, vilket inte alls är samma sak, eftersom man då utgår från en färdig byggsats – en Hot Rod får man däremot tillverka helt själv, med de delar man kan hitta och som står till buds. Känslan i detta är väl som med en träbåt, ty en del män bygger träbåtar, men andra män bygger vagnar och andra fordon.

Släktnamnet ”From” är ett vanligt svenskt soldat- och knektnamn, och det får oss att tänka på Jan Fridegårds eller rättare sagt Fride Johanssons far, Johan Alfred From-Johansson (1863 – 1941) som är begraven vid Tillinge Kyrka, mellan Västerås och Enköping i Mälardalen. Han förekommer i Fridegårds roman ”Torntuppen” som är en av de mest Hedniska kortromaner som skrivits i Sverige, eftersom den helt tar avstånd från kristendomen, och handlar om hur soldaten, smeden och bonden From stannar kvar i sin egen bygd, för han vakar över den och bevarar allt gott, även efter döden – som de kristna helt missuppfattat. Fridegård skrev denna bok just 1941, när hans far dött – och krigsåret 1941 liknar ganska mycket år 2024 efter vår moderna tideräkning – men det är en annan historia.

Edred Thorsons böcker om Runor, slutligen – hör till dem vi kan rekommendera, för han är en klok karl, och en av de bättre amerikanska Runologer med verklig känsla för Asatro och Esoterica som alls finns. Boken ”Green Runa” innehåller hans småskrifter för åren 1978-1985 då han var som mest produktiv – vår första bok av honom köpte ”Hedniska Tankar” redan 1981 i en viss bokhandel i San Francisco, California, US of A – men om den boken och andra av samma författare, kan man redan läsa under rubriken ”Konst, Böcker och Resor”, underrubrik ”Litteratur och Böcker” här ovan

 

Profilbild för Okänd

Varifrån Kommer ”Sankt Staffan” och Staffansritten ifrån ? (repris från 2020)

av

”Staffan var en stalledräng.
Vi tackom nu så gärna.
Han vattna’ sina fålar fem,
Allt för den ljusa stjärna.
Ingen dager synes än,
Stjärnorna på himmelen de blänka.”

Nästan alla svenskar känner till Staffansvisan, som man brukar sjunga till Lussi och Jul. Nästan alla forskare är också helt eniga om att den inte har någonting alls med en påstådd biblisk Stefanus att göra, en person som skulle stenats ihjäl av en uppretad folkmassa efter jesu död vid Påsken, och därför inte har det minsta med vår Nordiska Jul att göra.

Den berömda takmålningen av Staffan från 1200-talet och Dädesjö kyrka, 100 år efter att ”Staffansritten” till Frejs ära kristifierades…

Nej, säger forskarna – den nordiske Staffan har samband med Frejskulten och den Hedniska Julen – den Jul som enligt de allra äldsta källorna firades jämnt 3 dagar efter Midvintersolståndet, för så skrev den byzantinske hävdatecknaren Prokopios redan under tidigt 500-tal. Som bekant faller Midvintersolståndet alltid på den 21:a eller 22:a December enligt vår tideräkning – den gregorianska kalendern – och Jul firades därför sedan allra äldsta tid och de skriftliga källornas vittnesbörd om förhållandena i landet Thule eller den yttersta Norden den 24:e och 25:e december.

Senare försök att koppla den hedniska Julen till några ”Höknätter” enligt sen, Isländsk tradition, eller påstå att Jul skulle ha firats i Januari är dömda att misslyckats, eftersom det bygger på lösryckta påståenden från det isländska 1200-talet, 200 år efter det att kristendomen infördes på ön.

Vi vet också att Lussi, det hedniska ursprunget till Lucia, ursprungligen inföll 13 dagar senare eller 13 dagar efter den 13 December, då vi firar Lucia nuförtiden. Förvirringen om dessa datum beror på övergången från Juliansk kalender till den Gregorianska, vilket för Sveriges del skedde först 1753, ungefär samtidigt med de första vittnesbörden om den nutida Lucia-traditionen, från herrgårdar i Västergötland. Detta innebär att Julen – och hedendomens ljusfest i Thule – skulle ha firats omkring 26 December, vilket forskare visste redan i och med Oscar Montelius på 1800-talet, och 26 December eller Annandag Jul är också det datum folktraditionen pekar ut för den stora Staffansritten, då man tidigt på morgonen skulle rida i sporrsträck till närmsta åt norr rinnande källa, för att fålarna skulle ”vattnas” eller dricka märg i benen för det kommande året.

Lucianatten räknas också som den mörkaste och längsta natten i svensk folktradition, och det stämmer ganska bra, om vi räknar med den kalenderförskjutning som infördes på 1700-talet. Prokopios säger, att kvinnorna i Thule hälsar den nya solen i vita kläder och med bälten av halm, och det stämmer med den senare Lussi-traditionen. Där Freja – eller Lussi – finns, finns också hennes bror Frej, och hästen är Frejs djur – att hästoffer skedde vid Jularna vet vi också ur det arkeologiska materialet – det vet man från de senaste utgrävningarna vid Gamla Uppsala.

Kappridningen till närmsta källa byttes senare – på 1700-talet och vidare framåt – ut emot en Staffansvandring med Julbockar, Stjärngossar och andra folkliga upptåg, långt efter det att man glömt bort de ursprungliga hästoffren, eller ritten till Frejs ära – men fortfarande var datumen oftast de rätta – det var i slutet på December, 24-26 i Julmånaden, som Julen skulle firas och allt detta skulle ske. Alla nutida människor vet också, att det är då Julen skulle firas, och så var det som sagt också i de äldsta källor vi har, från 530-talet, närmare bestämt. Frej är också den gud, som råder över sol och solsken, vet vi enligt Gylfaginning och Eddan, och vad skulle då passa bättre än att ära honom vid Midvintersolståndet.

Trots att senare folklorister ivrigt förnekat, att Julskinkan och svinhuvudet på alla svenska Julbord skulle ha något med Frej att göra – grisen är ju också hans djur, och Galten Gullinborsti anses också Frej själv rida på – så var alla forskare från tidigt 1900 tal och än tidigare övertygade om också detta, och ingen, absolut ingen har kommit med några verkliga motargument eller motbevis, så av hävd firar vi fortfarande Frej – på rätt dagar och som sig bör..

Det var också under det tidiga 1100-talet, som den katolska kyrkan först godkände någon ”Sankt Stefan” och som vi alla vet, lär Gudahovet i Gamla Uppsala ha bränts ned av de kristna först på 1090-talet – 1072 är ett datum som nämnts för det sista nio-årsblotet där, 1090 ett annat, även om det väl inte är fastställt, när förstörelsen av en hel kultur egentligen kulminerade. Till saken hör också att Ungrarna under tidigt 1000-tal hade och ännu har sin egen ”Szent Istvan” eller ”den helige Stefan” som var en Ungersk kung, död 1037, och han var förvisso en stor krigare och kavallerist – Ungrarna har alltid varit ett hästfolk – och detta skulle kanske förklara hur den svenske Staffan eller Stefan blev en ”Stalledräng” som visan säger..

”Staffansritten” – här med en Julbock i spetsen – har firats i hela landet, till och med i Skåne – här ett exempel från det nordskånska Toarp, nära Ängelholm…

Kanhända var det så, att tyska missionärer berättade om den Ungerske Kungen, som ju antog kristendomen – för hedningarna i Svealand, och för övrigt finns det också ett falskt, av katolska kyrkan aldrig erkänt svenskt helgon, som också kallats just för Stefan eller Staffan, och som skulle vara ”Hälsinglands Apostel” till råga på allt – och han anses av många vara just ”Staffan Stalledrängs” egentliga upphov..

Adam av Bremen, som är huvudkällan, berättar om en skändlig folkförrädare med namnet Stenfinn – som i Tyskland kristnades av en biskop Adalbert (död 1072), och utsågs till en av sju missionsbiskopar, som skulle kristna och förstöra Sverige. Sannolikt var Stenfinn västgöte, men i alla fall en överlöpare och förrädare, som övergett hela sitt folk och slutit sig till de kristna. Han skulle först ha verkat i Uppsala och Sigtuna, sägs det, men kom senare att bege sig till först Gästrikland och sedan Hälsingland – men där fick han ingen särdeles framgång, som vi skall se..

Bakom flera medeltida helgonbilder i Norrländska kyrkor sticker Frejskultens hästar fram… och den apokryfiske ”Sankt Staffan” erkändes aldrig av den katolska kyrkan som något ”helgon” för Sverige.

Man bör minnas, att man långt in på Medeltiden ansåg, att ”Hälsingland” var namnet på i stort sett alla Norrländska landskap med undantag för Gästrikland, som inte hade någon egen Landskapslag, men löd under Upplandslagen. Jämtland och Härjedalen hörde under denna tid till Norge, som alla vet, och förutom Lappland, Norrbotten och Västerbotten (som redan under sen bronsålder koloniserats av svenskar) var alltså Ångermanland och Medelpad inräknade i Hälsingland, och löd under den ursprungligen hedniska Hälsingelagen, och långt in på 1300-talet skall det ha hänt, att Hälsingarna utan pardon slog ihjäl fogdar och uppbördsmän, som kom från Uppland och söderifrån, eftersom de inte räknade sig som skattskyldiga till någon kung, utan var fria bönder i ett fritt rike, precis som Jämtarna.

Den tidiga medeltidens ”Stor-Hälsingland” ingick i det svenska riket, liksom Finland, Estland och Fjärrkarelen..

I Hamrånge-trakten, på den Gästrikländska sidan av Ödmårdens vida skogar, berättas ännu en sägen om hur ”Sankt Staffan” jagades tillbaka in i Gästrikland av uppretade Hälsingar och Hedningar, och hur han slutligen slogs ihjäl där – vilket var en rättvis dom, och helt i linje med Hälsinge-lagens bestämmelser. (Författaren Tord Andersson har själv skildrat detta i boken ”Sällsamheter i Gästrikland” på sidan 118 och framåt.)

Enligt vissa bragtes ”Staffan” om livet vid Tönne å, på den Gästrikländska sidan, eftersom Hälsingarna inte brydde sig om petitesser som att de var utanför sin fristats område, och han upp ”Staffan” först där. I Skog och Hamrånge socknar har man angett Mordbäck som den riktiga platsen, och den visades också för resenären Abraham Abrahamsson Hülpers anno 1758.

Tönnebro vid Mordbäck var en av de sista värdshusen innan man kom in i Ödmårdens hemska skogar…

Hälsingarna reste först på 1600-talet en ”Helige bror Staffans stupa” på kyrkogården i Norrala, dit liket efter den snabbt bortjagade ”missionären” ska ha blivit fört och begravt. 1928 satte man också – helt ohistoriskt – upp en minnestavla vid Själstuga by, långt inne i skogarna på den Hälsingländska sidan av gränsen, vilket var helt fel, eftersom Stenfinn aldrig varit där.

Redan författaren Albert Viksten tog upp en annan sägen, enligt vilken ”Staffan” ska ha förstört det hedniska viet i Söderala, och det var det som blev anledningen till att han jagades ut ur Hälsingland, och rättvist avdagatogs, på samma sätt som man bör göra med alla kristna missionärer, varhelst de dyker upp. Redan namnet Söderala kommer av -al, som ju är namnet på en hednisk kultplats.

I Söderala kyrka hittade man också i början på 1900-talet den berömda Söderala-flöjeln från omkring 1025, som av vissa forskare antas komma från förstäven på ett stort Vikingaskepp, men några skeppsfynd har aldrig gjorts i just Söderala med omnejd. Den skulle lika gärna kunna antas komma från det Gudahov, som en gång funnits på platsen. Anledningen till att man alls påstår att den kommer från ett skepp, är att vi har en ristning från 1100-talets Bergen, som visar stävarna på en hel rad av långskepp, och där förekommer flöjlar, som mycket liknar den från Söderala – likaså på Bayeaux-tapeten.  I själva verket finns det inget som hindrar, att den inte varit uppsatt på en byggnad – jämför med vad den helt samtida Adam av Bremen skriver om ”den gyllene tak-kedjan” på ”templet” i Gamla Uppsala..

Även om man inte kan bevisa det, så kan Söderala-flöjeln – originalet finns nu på Historiska Muséet i Stockholm – vara en av de sista resterna från ett Hedniskt, Asatroget Gudahov som vi alls har kvar i landet – och det är en fascinerande tanke..

I Hälsingland har det – betecknande nog – aldrig rests några statyer över någon ”Sankt Staffan” för Hälsingarna tyckte och tycker alltjämt, att denne usle folkförrädare inte är något att fira. Men vi kan alla erinra om deras starka rättsmedvetande, som tog sig uttryck i Forsaringen – den i järn smidda runring med utdrag ur Hälsingelagen som handlar om hur en man skall ”göra rätt för sig” och som kan jämföras med andra runringar av samma typ genom mer än tusen års tradition, som Pietroassaringen – märkt med runtexten ”Gutanowi Heilag” eller ”Det heliga från Goternas vi”.

Forsaringen och andra fynd från Hälsingland påminner om att det inte fanns några kyrkor där alls före 1200-talet, men däremot Vin och Hedniska Gudahov, som vi kan ha tydliga rester kvar av än idag..

En tysk forskare, en viss FW von Schubert, som reste genom Hälsingland år 1817, beskrev de delvis Hedniska Hälsingarna såhär:

”Män och kvinnor är stora till växten, av en kraftfull kroppsbyggnad, fulla av mod och självkänsla, av kärlek till friheten, lagen och fäderneslandet, gästfria, tjänstaktiga utan egennytta, milda och välvilliga, stilla och allvarsamma”

Kort sagt – de var Hedningar !

Medlemmar ur den nutida föreningen ”Årsunda Viking” från Gästrikland och Hälsingland

 

En av de tidigaste skildringarna av möten med Hälsingar, som också nämner just Hästoffer vid Jul – och därmed tangerar Staffans-myten kommer från ”Heimskringla” och berättelsen om den norske kung Sverre och hans ”Birkebeinar”. På 1170-talet gjorde kung Sverre likt Stenfinn en andra färd genom Sverige, men i trakten av Amungens och Mållångens sjöar, på gränsen till Alfta, mötte honom Hälsingarna och hela deras här, som var trettio hundraden eller mer än 3000 man stark, står det i krönikan. Men kung Sverre var ju kristen, och Hälsingarna hade så bestämt, att var man skulle kallas Niding, som hjälpte de kristna in i landet, eller alls gav dem fred, också under Julen.

Ingen av Sverres män skulle heller få komma till Hälsingarnas stora ting, och där föra hans talan, så med 200 ”Birkebeinar” eller fattiga krigare – vars ben förblev lindade med björknäver – hade den kristne Kungen föga att sätta emot – och Asatron, får vi anta på goda grunder – var ännu kvar i Hälsingland på 1170-talet. Först senare gavs kungen grid eller frid att besöka tinget, och då stod de få krigare som han hade med sig uppställda till strid, och i god ordning, får vi veta.

Hälsingarna fann det föga hedersamt att med 3000 man nedslå 200 arma stackare under Julen, och gav så Kung Sverre tillstånd att tala i egen sak, och förklara varför han kränkt gränserna till deras hedniska land. Kung Sverre bad då om nåd, och sade att han inte gjort Hälsingarna något ont, utan bara ville dra vidare åt Norge till, och detta beviljades. Så lät han leda fram två hästar till slakt, och sade att det talet nu skulle spridas vida omkring, att man i Hälsingland var så snål på mat, att också kristna där måste äta hästkött (som är en hednisk vana) för att bärga livet.

Detta gjorde verkan, och den man som mest varit emot Sverres genomfart, bjöd honom så till gästning – och förmodligen hände allt detta vid Juletid, 1176, enligt vad forskare konstaterat – i Svenska Turistföreningens årsbok från 1965 kan man läsa mer om saken.

Så rådde då Julefrid, och hästoffer – och kanske är berättelsen om Kung Sverres färd, genom ett hedniskt och självständigt Hälsingland – också en av källorna till ”Staffansritten”. Förmodligen var det Hälsinglands Lagman – som ännu lär ha varit hedning – som bjöd Kung Sverre till gästning, det året – och Hälsingland var som sagt ännu ett hedniskt land – utan kyrkor eller annan ohyra.

Manhelgdsbalken i Hälsingelagen kan också förklara , hur Hälsingarna såg på saken, och varför de förjagade Stenfinn ur sitt land, och rättvist slog ihjäl honom, nära gränsen till det Gästrikland han kom ifrån. Den innehåller också bestämmelser om frid och Julefrid, och även om den är nedskriven på 1200-talet, då Hälsingland blivit kristet, är den värd att ihågkommas. Om män möter varandra i villande skog eller ute på allmän väg, utdöms inga böter, och där kan man alltså slå ihjäl varann saklöst, för på fjället eller i skogen finns ingen lag, eller Polis.

Det var ett hårt jobb att ta sig mellan Kungsgårdarna under Uppsala Öd på den gamla tiden – och i Norrland färdades man mest när isen lagt sig, på Julen och Vintrarna..

Men på gårdarnas betesmark, där ”ytterst gå horn och hovar” utdömdes 2 marker lödigt silver för mandråp, och i mellanhagen, eller den inhägnade betesmarken mellan skogen och ägorna än mer, ja dubbelt upp. Redan 2 marker silver var mer än 420 gram, och därför mycket mer än tre-fyra årslöner för gemene man. Skedde något på ängsmark (som gödslades och såddes) betalades ännu mera, och på åkerfast äng och åker mera ändå. Friden var än större och mansboten än mer i inhägnader, kornlada, ”båtlänning”, humlegård, fägård och halmlada, och så kom än strängare bestämmelser för ladugård och så gårdstun…

Skillnaden mellan Utangård och Innangård framgick mycket tydligt i de Nordiska lagarna

I själva boningshuset eller på bondens går räknade man med åtta fridssektorer, först förstugan, alltså utrymmet mellan tröskeln och eldstaden, eldstaden självt, utrymmet mellan eldstad och ”gavelbänk” där bondens högsäte stod, Gavelbänken eller Högsätet självt, så utrymmet mellan denna och ”kvinnobänken” med hustruns plats till höger, så kvinnobänken självt, och så den äkta sängen.

Att nu bryta Julefriden så att någon blev ”slagen uti sin säng” kostade 144 marker lödigt silver – en helt otrolig summa om 30,5 kilo och mer – medan det redan var 72 marker mellan eldstad och gavelbänk, men om hustrun i huset finner mannen på bar gärning med en annan kvinna i sin säng, ja då gällde inga böter alls, och hustrun kunde fritt slå ihjäl mannen – eller omvänt… för män och kvinnor i Hälsinglands skogar var jämlikar, även i detta avseende…

Så var en gång lagen i Hälsingland, och BETÄNK NU DETTA UNDER JULEN, SVENSKA FOLK – OCH HÅLL JULEFRID FÖR ENVAR

Profilbild för Okänd

Inför Julblotet, Vintersolståndet 2024

av

”Som två blodspår skulle kristendomen och frihetskampen gå bredvid varandra genom seklerna. Staden på ön skulle utplånas, och ingen skulle under långa tider veta var den legat. Men de två spåren, som började där, har ännu efter ett årtusende inte nått sitt mål”

– Slutorden ur romanen ”Offerrök” av Fride Johansson, alias Jan Fridegård, 1949

 

Midvinterblot och Julblot är två olika saker, och INTE samma sak – vilket är viktigt att komma ihåg.  Tillika finns det något som heter Vintersolstånd, en rent astronomisk företeelse som våra Förfäder noga kunde beräkna – på någon timme när – det kan man redan med hjälp av stenkalendrar, eller en skeppssättning, och att mäta solhöjd på sjön eller över takåsar är heller inte svårt – det har man kunnat i alla tider.

Fullmånen i Julmånad, alltså Julmånen har redan passerats, eftersom den i år inföll 15 December, och nu befinner den sig i nedan tills att Tunglet inträffar, 22 December, och månen går sedan i ny på nytt.  ”Tungel” som i ortnamnet Tungelsta heter det på svenska – new age trams om ”mörkmånar” kan ni glömma.

Allt nog – den dag som är Lördagen 21 December är idag rätta tidpunkten för jublotet. DÅ – och bara DÅ. Er Hedning har i sitt liv mött skrikande, oartikulerade Västgötska Lastbilschaufförer med ett förflutet i ”Biker-miljön” eller lokala MC-klubbar – och dessa galningar har under direkt hot förklarat för oss på ”Hedniska Tankar” att deras fäder och förfäder minsann firade Midvintern vid den tidpunkt, som Islänningar firar Thorrablot på. Och för all del, vi måste ge även galningarna rätt, även om vi inte är i logistikbranchen – men vi känner dem allihop – blott alltför väl – och om vi hade tio fördelningar, divisioner eller kanske tre armékårer av sådana män, vore mycket vunnet i vår Värld, i synnerhet österut och i Ukraina. ”Man väntar ej med dem attack – Man GÖR !” skrev på sin tid Johan Ludvig Runeberg – Finlands nationalskald – och Finland hade nationaldag den 6 December i år.

 

Kampen står för evigt mellan Hedendom och Humanism på den ena sidan, Kristendom, Islam och andra Totalitära Läror på den andra.

Denna bild togs i Ukraina i år – där många städer gått under och förstörts. Hur många städer skall då gå under, innan vår mänsklighet lär sig läxan ? HUR MÅNGA ??

Nästa år – har vi förklarat – är ett Odens År, eftersom detta år var ett år för Tyr eller rättvisan. Asatron är grundad på en nioårscykel, ty av hävd var det alltid så i Svea Rike att de stora bloten hölls i Gamla Uppsala just vart nionde år, och inte vart sjunde. Men sju är veckans dagar, och Odens dag, följer på Tyrs. Våra Götar, okunniga som de är, vill fira Tors år direkt på Tyrs, helt utan rim eller reson, helt utan logik i deras tro. Nu säger eder Särimners Sändebud, ja sannerligen, sannerligen – att han nog skall fira Midvinterblot eller Thorrablot med dem, och det blir något de ej skall glömma.

Deras dag kommer. Snar och Säker nalkas den – och liksom Julen är och har varit Nordbornas gåva till mänskligheten, återstår en ännu större uppgift för oss. Krigens år skall en gång vara förbi, och då kommer ett år av kunskap, återuppbyggnad och större visdom.

Sådant är Odens Budskap, oavsett vilket år det sker, oavsett vilken tidpunkt vi talar om. Oden själv ska leda oss, och än är det långt till Ragnarök. Ni ska inte tro på de kristna, inte på Thunbergeriet, inte på SVT – för mänskligheten kommer trots allt att överleva länge till, trots drönare, AI och de genomvidriga Muharrems, som nu förbereder sig på att försöka ta över Sverige, återigen – stödda av Magadan Magda – men än är det långt till 2026 – och vi får hoppas på förnuftets seger.

I en liten landsortshåla, någonstans i Mälardalen ligger ett bortglömt antikvariat, nära en järnvägsstation. Dess ägare är gammal nu, och fadern – som grundade firman – är ännu äldre, ja 90-årig. Där stegar vår Hedning in, för att köpa en bok, glad i hågen såhär före Jul, och blotet – som nu kommer. ”Den boken, skall du veta, gav min son lust att läsa” säger antikvariatets ägare till Hedningen. – Jaså, svarar han. Ingen läser böcker längre, läskunnigheten i vårt land sjunker, liksom överallt annars – och vi behöver inte fråga vilka befolkningsgrupper som drar ned den. Men en god trilogi var detta, på sin tid. Dess skapare var färgad av sin miljö, och det Världskrig han såg utspela sig rakt framför honom.

De båda männen samtalar en stund, och därefter går Hedningen hem till sin familj med boken, som han skall ge till en god väns yngsta barn, som vistas långt borta – och vars mor förlorat vårdnaden om honom i en domstolsprocess, som nog aldrig bort äga rum – för Kärring-statens rättvisa, ger Hedningen inte mycket för, Moder Frigg till trots. Julgåvan kommer inte denna Jul, utan om många Jular – ty en man kan förstå vad han är gjord av – och varifrån han kommer – först när han blir en man.

 

 

Fride Johansson, 1897 – 1968 gjorde sig känd som en proletär författare, men hatade Sovjetmakten.

En man, utan illusioner. Hedning och Humanist. Aldrig kristen.

Fride Johansson, en av dessa Johanssöner, Andersöner och Pettersöner var Hedning rakt igenom. Han vägrade acceptera kristendomen, han slogs för evigt emot det totalitära och hans böcker bevisar det – liksom hans liv – för de som nu forskat kring det, och är bekanta med den Mälardal och det Svearike, som var hans. Han skrev ”Jag – Lars Hård”. ”Torntuppen” om sin egen fars död, anno 1941 – ett år som påtagligt liknar vårt eget – i ett annat land dog en bysmed, frivillig i en lokal brandkår, och han var i år 83 år gammal – född just 1941, som genom ett sammanträffande.

Tror ni då att Fride Johanssons värld är borta, och oaktat förvridningarna, och den spegel han såg Sveriges hedna tid genom – är den då så olik vad vi just nu ser ?

Fride Johansson blev journalist, först i trettioårsåldern, men var alltid en skrivande man. Hans far dog strax före sin åttioårsdag, efter att ha huggit ved till vintern – och Fride Johanssons mor och ende bror gick med i en såkallad ”frikyrka” – en fanatisk, kristen sekt som gjorde honom arvlös. Före allt det där, hade han hunnit återvända till sin hemstad, landsortshålan – där en Hednisk man långt senare köpte hans mest kända Trilogi. Det var medan han fortfarande var ung. ”Jag har liksom satt mitt märke på den här stan” sade han, inför fadern – 70-årig – och denne svarade, lungt och stilla – enligt vad en annan man vid namn Bengt Järbe berättat i en av sina böcker: ”Märke, säger du… Jag var dum nog att gå in på Stadshotellet du ser där borta en kväll – men fick fyra man efter mig. Två av dem slog jag ned, med mitt knogjärn. De andra två lyckades jag springa ifrån – och märket på planket, kan du själv se här”

Så berättas det, på antikvariatet i den lilla Landsortshålan. Hedendomen och Humanismen lever, men den tar sig uttryck på lite olika vis. Fride Johanson blev en Hednisk Man, men hans far Johan Alfredsson From dog som påstådd kristen – i alla fall till namnet, men knappast gagnet. Själva kommer vi från en släkt, som låtit Hedna sig – och så skall det förbli.

Låt oss vara Hedningar – och Humanister. Ned med Islam, ned med all kristendom, ned med Monoteismen, ned med all totalitärianism !

 

Profilbild för Okänd

Julhögen – en tradition som ännu lever (repris från 2020)

av

Till de Hedniska traditionerna från Asatrons tid hör att låta maten stå framme på Julbordet över Julnatten, så att Odens följe i den vilda jaktens tid och förfäderna kan ta för sig av den, efter vad man en gång trodde – och i vissa fall ännu tror. Också traditionen med Julhög, en hög av bröd, kakor och andra godsaker som skulle räcka över hela Julen, och som får stå framme framför var och ens plats vid matbordet lever ännu kvar.

Julhög från det nutida Västergötland (foto: Ideell Kulturkamp)

Denna sedvänja är visst inte utrotad, som det felaktigt står på Wikipedia. Åsa Holmgren, forskare på Institutet för Språk och Folkminnen, tillämpar ännu seden med Julhög, och så gör många andra. Till och med många receptsajter tar upp sedvanan. Mest utförlig beskrivning finner ni här.  Vårt dagliga bröd har alltid varit viktigt, ända sedan för 5 – 6000 år sedan, då vi svenskar först blev bönder. Särskilt viktigt blev det vid julfirande och andra högtider. Det bakades många olika slag av bröd och av olika finhetsgrad och sädesslag – Kornbröd nämns i Eddadikten Rigsthula om Heimdalls vandringar som det tarvligaste av allt, råg som något bättre och vete- och havrebröd som finast – det åt man bara till helgerna, och förärade makterna vid Bloten. Hade man råd; användes siktat mjöl och till limporna hade man vört från ölbrygden.

Bild från Kalmar Läns Museum – Julhög med äpple överst, en god ost samt olika sorters kakor. Främst en av Frejs eller ”Staffans” ryttare..

Julhögarna bestod av runda brödkakor i olika storlekar och olika tjocka med den största grova kakan underst. Högre upp i stapeln kom mindre och finare bröd som en kringla eller stor lussekatt. Högst upp fanns kanske en bit ost, lite smör och ett rött äpple. Runt omkring högen låg pepparkaksgrisar och ofta figurer av hästar, som ju alltid hört hedendomen till. Sambandet mellan ”Staffansritten” på Annandagen och guden Frej skall jag berätta mer om en annan gång. Särskilt Såkakor, vars sista rester skulle plöjas ned till våren i den nya åkern, och som på så sätt skulle bevara lite av Julens kraft – vattnet tog man gärna från någon åt norr rinnande Torskälla i trakten – fick ofta ligga underst i var och ens Julhög – och det bruket kan vi ännu iaktta och hålla i helgd.

”Julahögen var byggd i pyramid, den största och grövsta jullimpan i botten, sen den grovsävade kakan med hål i mitten och därnäst en fin-sävad, lite mindre kaka. Alla bröden voro runda, grovlimpan vägde omkring 3 skålpund (nästan 1,5 kg), de andra omkring hälften så mycket. Allt matbrödet var mjukt, slätt och välformat. Överst på högen låg minst en vacker sk tolvhålakringla (lyxbröd som sällan baktes utan till julen). De som hade kaffe använde detta bröd som kaffebröd, annars åts de torra. I en del gårdar saknades somliga år den lille lille osten (beroende på minskad mjölkmängd). Överst ett rött grant äpple. Fanns gott om äpplen, lades sådana runt omkring de olika julhögarna. Vid barnens julhögar ställdes dessutom deras jul-a-gåbba, vilka bakats av den vitaste degen. Den förställde en julgubbe, en julkäring, julgris – bock med horn, tupp, höna.”

Upptecknat: 1949 av Alma Nilsson
Informanter: Upptecknarens mor (född 1834) och mormor (född 1803)
Plats: Härlunda, Småland
Arkivnummer: 19964, frågelista M119

Särskilt indelta soldater blev av sina rotebönder bjudna på Julhög, vilket föjande uppteckning från Dalarna visar. Seden kan gå ända tillbaka till de Hirdmän som fanns på Kungsgårdarna inom Uppsala Öd, för också Vasakungarna och medeltida regenter gav Julhög och Julgåvor till sina knektar.

”På julbordet lades en bröstöd (brödhög) bestående av 15 à 20 kakor tunnbröd, vilket fick kvarligga över jul. En hög av tjockbullar staplades upp i bredd med tunnbrödshögen och ävenledes fick kvarligga på bordet helgen över.—

På julaftonsmorgonen skulle husmodern ställa iordning julgästen till soldaten som då kom på besök hos samtliga sina rotebönder. Soldatens julgäst bestod av en kaka tunnbröd, en tjockbulle, en köttbog eller lår, samt ca 2 à 3 mark smör.”

Upptecknat: 1937 av Fräs Erik Andersson
Plats: Boda, Dalarna
Arkivnummer: 10338 (frågelista M119)

På institutet för språk och folkminnen är man säker på, att seden med Såkakor är mycket äldre än kristendomen, och kommer från Hednisk tid. Helt säkert är den samtida med det första brödet, skriver man. Till och med i dag, när de flesta av landets invånare bor i städer, har man påträffat många, som iakttar den gamla vanan att göra såkakor, och lägga de sista smulorna av dem i trädgårdslandet till våren, för att få lycka med sådd och skörd. En rest av den gamla Frejskulten – sägs det.

Julhög från Leksand, med tupp som i Yggdrasil, Världsträdets topp…

Profilbild för Okänd

HÄXPROCESSERNAS tid i Sverige är INTE slut – de FORTSÄTTER….

av

”Varhelst en HEDNING finns,
från Novaja Zemljas fjäll
till Ceylons brända dalar
– Han är min vän,
Min bror !”

– Ganska fritt efter Bengt Lidner, svensk skald (1757 – 1793)

Snart är det den Internationella Blasfemi-dagen, som alltid nu på Höstarna. Vi kan också minnas Hedniska Tankars inlägg om det svenska Norrlands moderna populärlitteratur, och HOTEN emot den Svenska Yttrandefriheten, som blir fler och fler i takt med att Islam, ”Magadan Magdas” Socialdemokrater och ”Svenska” Kyrkan vill vrida klockan tillbaka, och fortsätter stå på fel sida av historien.

Ni kanske också minns slutet på Norrlands-inlägget, där vi nämnde Anders Pederson Kempe (1622 – 1689) en svensk officer som var modig nog att förneka Jesu existens redan på 1660-talet, strax innan Häxprocesserna i Sverige kom igång, och ”Svenska” Kyrkan dödade, brände, avrättade, fängslade och torterade inte bara hundratals utan tusentals etniska svenskar, i maskopi med dåtidens myndigheter. Hade det inte varit för deras sk ”kristna” religion hade detta aldrig hänt, och nu som förr sprider Monoteisterna sina totalitära läror, använder sig av Skenrättegångar och rena Häxprocesser – allt med uppsåtet att skada, mörda och förfölja enskilda individer – också i Vårt Land.

Vårt Sverige, här och nu – 2024 !

Kanske minns ni också den här mannen – Salwan Momika. Hans enda ”brott” är att ha varit Plutonchef i Kurdistan och Norra Irak, vilket han blev efter att ha sett sitt eget land förödas, i strider mellan Islamister under Sunna, och Islamister under Shia. Hans tjänstgöring bedrevs i enlighet med internationell lag, och han begick inte ett enda krigsbrott, eftersom han blivit grundligt undersökt av inte bara Svenska och andra myndigheter. Han har däremot förnekat Islams gud och vågat bränna Koranen – vilket inte är förbjudet enligt svensk lag – och man har utvisat honom till Norge. Dit flydde ju också Anders Pederson Kempe, när ”Svenska” Kyrkan trakasserat honom sönder och samman, och förföljt och hotat honom under flera års tid – och Kempe ville aldrig mera gå i krig – för hans skador förändrade honom, på samma sätt som Salwan Momika och hans medåtalade Salwan Najem – närapå hans bror, men en man från en annan släkt, med fredligare bakgrund – förändrats.

Vi Hedningar förstår dem, för vi är för yttrandefrihet. Nu utvisar Norge Salwan Momika, och utlämnar honom till den svenska Sk. rättvisan. Våra media – med Svenska Dagbladet i spetsen för smutskastnings-kampanjen –  hetsar emot honom, och skriver enbart negativa saker. De påstår att han måste dömas för det inbillade brottet ”Hets Mot Folkgrupp” – Men muslimer är inte någon ”Folkgrupp” enligt svensk lag, och att använda detta Lagrum som det heter på juridiskt språk är fullständigt absurt, därför att det strider emot allmänna rättsgrundsatser och all praktisk tillämpning i form av prejudikat.

Skall man ens döma på så svaga grunder, så måste hela Lagstiftningen i Sverige ändras, Yttrandefriheten upphävas och ersättas med Sharia-lagar, precis som Socialdemokraterna och ”Svenska” Kyrkan vill.

Man påstår, att Salwan Momika skulle ha skadat vårt förhållande till främmande makt, och att han – helt hypotetiskt – skulle kunna ge upphov till ”terror-attacker” i Sverige. Detta sker i en samtid, när Säpo eller Säkerhetspolisen i vårt land nämnt att det är RYSSLAND som statsaktör som är det stora hotet emot Europa och Sverige. Alla någotsånär insatta bedömare torde vara nog insatta i det faktum att Islamsk terrorism ALLTID är ett hot i alla fall, och att vi med osviklig säkerhet kan förutspå, att både rent gängkriminella, avsigkomna flyktingar som aldrig borde släppts in i Sverige och många andra grupper KOMMER att begå terror-dåd emot oss alla ÄNDÅ, och att skylla allt detta på ”firma Salwan & Salwan” har för det första inget orsakssammanhang och för det andra ingen logiskt eller juridiskt hållbar koppling – och för det tredje är det löjligt att döma en man till döden eller fängelse i flera år, enbart för att han ska ha ”sårat de troendes känslor” i något helt annat land, i Mellanöstern eller Ayatollornas Iran – kanhända..

Ändå fortsätter svenska Åklagare som Anna Hankkio vid Svea Hovrätt att närmast krampaktigt utreda Momika-fallet, med målet att ge honom minst två års fängelse. Att hundratusentals Ukrainska medborgare samtidigt får ”sårade känslor” för att ”Svenska” Kyrkan, hela Partigrupper och Kommuner i Sverige håller Homosex-parader i Sverige på Ukrainas nationaldag, tänker ingen på. Sårar inte detta också miljontals soldaters känslor i Ukraina, och är detta vad de slåss för ? Påverkar inte sådant också vårt förhållande till ”främmande makt” – och borde inte dessa svenska Kommunalråd, som i tider av kris och krig slösar bort svenska skattebetalares medel på fullständigt onödiga manifestationer, också dömas till fängelse – för korruption, kanske ? Vad är det svenska samhället av idag, annat än dekadent och korrupt ?

Bortom dekadensen finns humorn – som firma Salwan & Salwan flitigt använt sig av i sina manifestationer, liksom Jyllands-Posten. Vår tid genomsyras av allsköns populärkultur, och att dra alltför stora växlar på att Salwan Momika vågat spela den fina låten ”Remove Kebab !” på bandspelare under en enstaka manifestation – när nästan ingen av åskådarna kunnat höra den, är också vanvett. Den enda person på SvD eller i svenska media som under den gångna veckan vågat använda lite sans och sunt förnuft är Ida Ölmedal, som retoriskt frågar vad som är skillnaden mellan att bränna Koranen, eller ”Maos Lilla Röda”. Måste man – som i 1970-talets Kina – avrätta människor eller genomföra en ”kultur-revolution” eller döma dem till fängelse, bara för något sådant ? Lars Wilks och Rasmus Paludan är två andra aktuella exempel från vår samtid – Ida Ölmedal vågar inte ens nämna namnet Wilks – han var ju etnisk svensk, samt svensk medborgare. Vi vet också var våra politiska partier – som Muharrem-partiet och många andra – står i fråga om etniska svenskar…

För mig påminner – populärkulturellt sett – och nu får ni ursäkta att jag raljerar – men det beror bara på att jag vill sätta saker i deras rätta perspektiv och låta dem få sin rätta dignitet – Firma ”Salwan och Salwan” ganska mycket om ”Blues Brothers” eller ”Jake & Elwood Blues”. Jake Blues – spelad av John Belushi i filmen från 1980 släpptes ju ur fängelse – han hade begått en mindre, ekonomisk förseelse – och sökte upp sin bror Elwood (spelad av Dan Akroyd). Båda var de tvångsmässigt uppfostrade av katoliker på ett barnhem, och var på flykt undan Whoppie Goldberg som katolsk nunna och negress. Då blev de Blues-musiker istället, och ville bara få sjunga ut sin smärta – något fel med det ?

Den store svenske Reformatorn Olaus Petri skrev en gång i sina berömda domar-regler ungefär som så – att ”All misshandel kan inte rymmas i lagboken” och däri hade han rätt. Numera har man strukit dessa Ordspråk – präglade av svenskt tänkande och sunt förnuft – ur alla på papper förekommande lageditioner – men sunda förnuftet säger, att vi svenskar aldrig någonsin får vika ned oss för Kristendomen eller Islam. Visst – Olaus Petri nämnde jhvh – men ”gud” existerar INTE.

De Monoteistiska religionerna ska bort ur vårt land, bort ur vår samtid – för de har inte längre här att göra.

Leve Hedendomen ! Leve Humanismen !! Leve Asatron !!!

Frihet åt Salwan & Salwan !!

Profilbild för Okänd

”Svenska” Kyrkan har gått på pumpen – DET HEDNISKA SKIFTET är snart här…

av

Snart kan de kristna i vårt land inte fortsätta med sina eviga lögner längre. Det blir slut på hela jesus-köret och jehova-tjatet. Den såkallade ”Svenska” Kyrkan eller rättare sagt den Evangelisk-Lutheranska andliga ockupationsmakten tappar fler och fler medlemmar. Snart är det Hedniska Skiftet – eller den tidpunkt, när mer än 50 % av invånarna och det stora folkflertalet i vårt land inte längre är kristna – ett ovedersägligt faktum, och då finns det ingen återvändo längre. All tillgänglig statistik visar, att Hedendomen har kommit för att stanna. Detta år har man inte vågat publicera några siffror över hur det ser ut i landets län, kommuner, stift och församlingar. Istället försöker man sopa sanningen under mattan, ljuga, hymla och släta över med hartassen. Men – sanningen går inte att dölja. De kristna har redan förlorat.

FAKTA talar ett tydligt språk.. Det här kan de kristna inte förneka…

Siffror från 2023 visar att bara 52 % av befolkningen alls vill ha med denna påstått ”Svenska” Kyrka eller ökenreligionens anhängare att göra, och 48 % har redan hednat sig ! Detta betyder, att vi inom en mycket nära framtid eller högst 2-3 år från nu kommer att ha en HEDNISK MAJORITET i riket… I morgon blir det slut på Monoteisternas enfald, och i stället kommer Polyteismens mångfald härska över vårt land…

 

Fram till Juli i år har 17 368 personer låtit hedna sig, och fler lär det bli innan året är slut. De som vunnit sin frihet slipper att betala den straffskatt, lögnaktigt kallad ”Kyrkoavgift” som uppgår till flera procent av realinkomsten, och som gör att varje individ förlorar en miljon under sitt arbetsföra liv. Om du som läser det här inte redan är Hedning, så tycker vi här på Hedniska Tankar att du ska ta dig en rejäl funderare. Tror du alls på gud – och varför ska du ge bort en hel miljon av dina egna pengar, när du och din familj och inte minst dina barn kunde ha bättre nytta av den ?

Använd denna händiga blankett, och GÅ GENAST UR ”Svenska” Kyrkan du också – det sparar du pengar på – och du vinner din frihet i andligt hänseende ! Fakt visar också, att mindre än hälften av den såkallat ”svenska” ökenreligionens utövare egentligen tror på JHVH, Allah eller ”gud” som han ibland också kallas. En mycket stor procentandel – så mycket som 30 % eller mer – av medlemmarna är faktiskt Agnostiker eller Ateister, och alltså med bara av slentrian eller gammal vana. De väntas snart gå ur de med, i takt med att Asatro och Hedendom ökar i antal över hal landet.. Vid Statskyrkans upplösning år 2000 var 88% av svenskarna fortfarande fångade i kristendomens garn, men nu inser allt fler och fler av oss att denna kyrka bara blåser oss på pengar, och att den inte alls ger något ”evigt liv”. På 23 år har 36 % gått ur, och minst 30 % eller mer kan väntas gå ur inom kort. Det enda eviga som finns här, är Sveriges folk, Sveriges land och dess sanna tro – Asatron !

 

Profilbild för Okänd

Nordiska Asa Samfundet LEVERERAR, ”Fornseden” långt efter…

av

”Hedniska Tankar” har känt till denna nyhet ett längre tag. När Länsstyrelsen i Värmlands Län ger sitt godkännande, kommer vårt land ha sin första – men inte den sista – legalt godkända gravplatsen för Asatroende. ”Svenska” Kyrkan har lidit ett nytt nederlag, eftersom den nu tvingats erkänna Asatron – vårt lands ursprungliga religion – som ett fullvärdigt religiöst alternativ. ”Fornsederiets” alltmer fåtaliga anhängare har inte lyckats skapa någonting alls på mer än 25 år, men Nordiska Asa Samfundet, som fortfarande är den överlägset största Hedniska organisationen i Sverige, med mer än 5000 medlemmar, har lyckats åstadkomma detta på mindre än två år sedan förslaget först väcktes; enligt vad Hedniska Tankar erfar.

I Molkom och utanför Nyeds kyrkogård kommer en gravplats för totalt 60 stycken urngravsättningar att uppföras vid Borssjöns stränder. Kyrkoförvaltningen har redan godkänt anläggningen, och därmed föreligger inget hinder för Länsstyrelsens snara godkänande. Gravplatsen är tänkt att följas av många fler, utspridda över hela landet, och utgör bara det första steget i det som varit den Hedniska folkrörelsens viktigaste mål – erkännandet av Asatron som den huvudsakliga religionen i landet, och ännu ett steg på vägen emot de Monoteistiska religionernas avskaffande. Ett detaljplaneförslag föreligger redan i färdig form, och det kan ni ta del av via bilderna här nedan, eftersom ”Hedniska Takar” alltid är först med det senaste. Anläggningen är inte avsedd för såkallade ”fornsedare” eller anhängare av New Age, utan bara och endast bara Asatroende – men 60 platser är snålt tilltaget. Minst 8 liknande anläggningar behövs, innan man täcker upp det framtida behovet, varför inte på den UNESCO-skyddade Skogskyrkogården i Stockholm, eller invid Uppsala Högar, som omedelbart också borde förklaras som Världsarv i enlighet med UNESCOs bestämmelser.

 

Profilbild för Okänd

Ulrik och Alrik (repris från 2023)

av

Idag har Ulrik och Alrik namnsdag enligt 1905 års almanacka. Vad Ulrik, ett allt igenom tyskt namn gör i den svenska almanackan kan man undra över, särskilt om det funnits två svenska konungar av Ynglingaätten som hetat Erik och Alrik. De var söner till Kung Agne, samme kung som dog vid Agnefit eller det senare Stockholm, Angefit var en gång Agnes ängar, och där firas nu en bög-festival, som jag helt och hållet kommer bojkotta.

I Agnehögen vid Sollentuna station vilar Kung Agne än – hans hög har aldrig blivit utgrävd, men är daterad till 400-talet – och en intilliggande hög, som grävdes ut på 1920-talet och sedan förstördes, är i alla fall gjord före år 600, så Ynglingasagans kronologi är faktiskt inte helt omöjlig i alla fall, trots att den akademiska forskningen såklart förnekar den.

Kung Agne vilar ännu ostörd vid Sollentuna station

Men Erik och Alrik betyder samma sak – ensam allhärskare. De två bröderna var en dag ute och red, och slog ihjäl varann med hästbetsel, berättar sagan – ett högst ovanligt sätt att dö på. De bör ha levat vid 300-talets slut, eller under det tidiga 400-talet båda två. De skulle i sin tur ha efterträtts av Alf och Yngve – men båda dessa namn är varianter på guden Frejs namn – Yngve-Frej är ju av Alfernas ätt, och Alvheim är Frejs gudaboning i det hinsides.

Därför har man velat se dem som ohistoriska, och likaså historien om Dageid, Alreks hustru och mor till Alf och Yngve, har man velat peta bort ur historieböckerna. Men Hugleik, som var son till Alf, är i alla fall en fullt historisk person, som nämns i inte mindre än 3 olika Europeiska källor från 510-talet, så vilka var då Erik, Alrik och Dageid, och var någonstans i Sverige residerade de ?

Hugo Hamiltons uppfattning om hur Erik och Alrik slog ihjäl varandra, tecknad 1830

Samtidigt med den förmodade Alriks existens fanns i alla fall en fullt historisk Alarik ibland Goterna, vars urgamla kungaätt, Amalerna, ju skulle ha kommit från Götaland. Alarik och hans Västgoter var de första att inta Rom, och under hans faders, Atanriks tid, upplevde goterna ett inbördeskrig mellan hedniska och arianskt kristna goter.

Alarik, Roms besegrare, dog år 410 och det är nog hans minne vi bör fira, just denna dag. I Kimstad, Östergötland, mitt i goternas gamla hemland, rider ännu två takryttare från 1600-talet mot varann på kyrktaket som figurer i plåt, och dessa har man länge antagit skulle föreställa Alrik och Erik, men inte någon Ulrik ! Senare har man försökt bortförklara dem som söner till Olof Skötkonung, vilka skulle ha ridit i kapp, men det stämmer inte – ryttarna på taket rider helt enkelt emot varann, som var och en kan se – så de kristna undanflykterna kan vi glömma

Erik och Alrik, det säger jag er !

 

Profilbild för Okänd

Singö och andra platser i Eddans geografi – Samt VERKLIGHETENS…

av

Nu när det förra inlägget i denna Hedniska blogg handlat om en verklig plats, som existerar i sinnevärlden – nämligen Konungariket Sveriges huvudstad och vi också nämnt vad som pågår där, så kunde vi också nämna andra platser, händelser och personer. Visste ni att öar som Singö i Roslagen, och Samsö i Södra Östersjön faktiskt är både omnämnda och beskrivna i Eddan ? – Jodå, så är det…

Samsö är omnämnt i Harbardsljod, där Tor möter färjkarlen Harbard, och uppmanas ”gå runt” Östersjön, vilket han också gjorde – eftersom – se ovan under Asatro, sidan för ”Tor” – han faktiskt dyrkats i alla de länder och av alla de folk som kantar Östersjöns stränder, inklusive alla samer, finnar, balter och slaver – Horagalles, Tore-Karl, Perkele, Pirun, Perun, Perkunas har nämligen varit känd som åskgud hos dem alla, och det har också Donar hos kontinentalgermanerna, liksom Thor eller Tor hos oss – och han är rakt igenom samma gudom, sedan bronsålder fram till nutid.

Harbard (i förgrunden) och Thor enligt Frank Stassen, 1920

I Harbadsljod nämns också Järavallen och Öresund – sundet där Harbards och Tors träta utspelar sig – också detta är platser som finns i verkligheten, och som är solitt förankrade i Midgårds eller den här Världens geografi. Harbard har av vissa kristna fähundar förklarats vara densamme som Oden, men det stämmer inte alls. Andra har i honom sett Loke, vilket är en riktigare hypotes, men den Harbard eller hårige bard som beskrivs är lika unik som någonsin Alexander Bard i vår nutid (han är som bekant en man med ett skägg, han också ) och därför att se som ett helt självständigt väsen, ja en ”Värn” eller landvärnare för Danmark. Ni vet väl att det inte alls står ”Dom över död man” i Havámáls ofta groteskt felöversatta och vantolkade 77:e strof, för där står faktiskt uttryckligen ”Hvern” eller just ”Värn, värnare” och inte alls ”man” i största allmänhet. Det är inte om allmogemän den 77:e strofen handlar, utan om krigare, ja de som värnar och försvarar sitt land.

 

Eddans geografi är grundad på faktiska observationer av Nordisk natur, gjorda av praktiskt sinnade sjöfarare. Inser man inte det, förstår man den inte överhuvudtaget. Detta är Singö, i det yttersta Roslagen…

På Singö finns till exempel skyttevärn från två världskrig, och de är tillräckligt starkt gjutna i betong för att stå kvar i kanske tusen år till av Nordisk historia. Den som inte begriper detta, kan inte tolka eller begripa Eddan överhuvudtaget, för det är inte allom givet att förstå, vad den faktiskt handlar om.

”Singasteinn” eller det Signade skäret från Ulf Uggasons och skaldediktningens ”Husdrapa” där Loke och Heimdall kämpar i solnedgången, förvandlade till väldiga sälar eller havsdjur, är visst ingen ”sjönöt” eller liknande, som en del flummiga katoliker felaktigt har trott. Ön är en fast bestämd geografisk plats, likaväl som det ”Vågaskär” Sturlasson nämner i sin poetiska Edda, och det faktum att Singasteinn nämns flera gånger i den Norröna litteraturen, och då alltid som namn på en ö eller en faktisk plats, bevisar sanningen i detta. Dumheterna om att Singasteinn skulle vara frön av ”Moluckböna” eller Entada Gigas som med vinden skulle ha förts till Islands kuster är bara sentida, kristet trams från 1600-talet – för några sådana växter har aldrig funnits vid Östersjön på 150 årmiljoner minst, och Bärnsten eller Brisinga-men var tillräckligt välkänt sen stenåldern i Nordeuropa. De kristna amsagorna kan vi därför glömma, för de är inte sanning.

Loke och Heim-Dall har båda med eld och ljus att göra. Därför är det inte så konstigt att tänka sig dödsfienderna, kämpande i sälhamn om den nedåtgående solen vid det nordliga havets stränder…

Solen är också Frejas smycke, eller just ”Brisinga-men” alltså Havsglansen – och det är om dess sista ljus Sälhanarna kämpar, när den sjunker i havet – för på Singö finns de facto både gråsäl och knubbsäl än idag… Att Singö är ett äkta nordiskt namn har också varit känt i hundratals år, liksom -arn och -garn namnen, som är vanliga i Roslagen – Rusernas rike, varifrån Väringar kom och Ryssland en gång grundades – så mycket är i alla fall känt också av de ytterst få, som idag skall gälla för väl utbildade svenskar.

Att Singö är en välsignad ö, och att dess granit kan sjunga som hårt stål vet var och en som varit där, och det är kanske värt att komma ihåg i vad som av hävd är Njords och Rans månad – havets gudomar är aldrig så väl sinnade emot människorna som just nu, alldeles före hösten. En annan, mer legendarisk plats är Gunnilsöra eller Gunnarstenarna, som till skillnad från Singö, Samsö, Anholt eller andra isolerade öar i Nordliga vatten faktiskt INTE existerar på några moderna sjökort – men en gång fanns faktiskt Gunnilsöra på riktigt, vilket enbart de som vuxit upp i Roslagen eller är vana skärkarlar kommer ihåg, och det är för dem, som denna text skrivs. Inte för Stockholmare, eller därmed likställda. ”Gun” i Gun-hild eller Gun-nar, Gun-lög och så vidare betyder ju strid, och är numera på Engelska namnet på ett slags vapen, likgiltigt vilket. Gunhild, hustru till Erik Blodyx fick i England namnge flera kastmaskiner, eftersom de inte på något sätt var okända till sin konstruktion av Vikingarna heller – sådant artilleri byggdes som bekant redan under Paris belägring på 800-talet.

Samsö, Singö och andra holmar i havet var ju lämpliga inte bara för försvar, utan också för Holmgång, Holmgangr, och om detta skedde i djurens värld – som sälarna ovan visar, i gudavärlden också – så skulle det ju även kunna ske i människornas – efter hur man faktiskt tänkte, kände och trodde.

Carl Gripenhielms karta från 1695 anger ”Guns Stenar” eller Gunnarstenarna som en faktiskt existerande ögrupp, sydost Gillöga, kurs 180 grader från Svenska Högarna. Sedan dess har bara enstaka observationer gjorts. Gunnarstenarna utanför Nynäshamn finns dock på riktigt…

Gunnarstenarna tillhörde Ran eller Havsfrun, som är ett och samma slags väsen. I fallet Gunnilsöra hann dock ingen fiskare kasta stål över dem, och därför sjunker de i havet likt solen varje kväll – så trodde man också under 1950-talet, enligt Edward och Edwin Matz skärgårdshandböcker, publicerade kring år 1980, där de sista uppgifterna om Gunnilsöra och Rospiggar finns. Numera tror ingen på just dem, men att hägringar av öar kan synas även på Östersjön i klart väder, företrädesvis under Augusti och vid soluppgång eller solnedgång är förvisso sant. De som sett det, vet !

De kristna har alltid försökt bortförklara eller förvanska den kärlek till den Nordiska naturen och Havet, som vi Hedningar ännu känner, och alltid har känt – i tusentals år.

Märkets fyr och Signilskär bortom den svenska Riksgränsen tillhör rätteligen Åland och Sverige. Det är bara en naturlig fortsättning på Singö i Roslagen, och med samma namn…

 

Utanför Åland ligger till exempel Signilskär – som är den första ö man kommer till, förutom Märket – ett sjömärke – ifall man seglar emot Åland. Till och med Eckerö eller Åkerö-linjens färjor tar idag samma rutt, ty Eckerö är den första bofasta socknen på just Åland, och så har det varit sedan urminnes tid. Man talar ännu klockren svenska och inte finska där, för Åland är svenskt, svenska är det enda officiella språket, inte arabiska eller något annat – 95 % eller så av Ålands befolkning är etniska svenskar – och det är skillnad emot hur det svenska fastlandet numera gestaltar sig. Själv känner er hedning inte mindre än två familjer med ”Riks-svenskar” som utvandrat till just Åland och bosatt sig där, för i Stockholms förorter är det idag tack vare Svensk Såsialdemokratur och Fredrik Reinfeldts regering så förbannat illa med ”skjutningar” och allt annat, att inget hederligt folk kan bo kvar. Den som i likhet med Hedningen själv besökt Åland denna sommar kan också konstatera, att nästan alla taxichaufförer, vårdpersonal, poliser, biblioteksanställda osv på Åland talar god och ren svenska, mycket bättre än på det svenska fastlandet, och att man även vintertid lever lyckligare där som svensk eller svenska, är ett som är säkert. Moskéer finns inte på Åland, kyrkorna är stängda om Söndagarna, används knappast och utlänningar finns bara i Mariehamn, Ålands enda huvudstad, grundad på 1860-talet av ryssar – den är döpt efter en Tsarhustru och har inte ett enda förbannat dugg med någon katolsk ”Jungfru Maria” att göra.

De kristna dillar och lallar ännu om att någon Engelsk eller möjligen Irländsk prinsessa vid namn ”Signill” skulle ha dykt upp på de ensliga skären, men detta är en 1200-talslegend, och bara dum kristifikation – för något sådant har aldrig inträffat, aldrig bevisats och tillhör inte den verkliga historien om dessa öar. Singö och Signillskär har samma upphov, och det är inom en Hednisk kultur, inget annat. Här jagades säl långt fram i tiden, och det är sjömän, fiskare och seglare som hör hemma i skärgården, inte präster eller munkar.

På Eckerö, slutligen – står idag ett gult och stort posthus, som är synligt långt långt ut till havs. Det är huset för den Ryska Posten, sedan dess ett talesätt – och en fånig lek för barn i Sverige (till och med i huvudstaden) men byggt 1828 av den tyske arkitekten Engel på Tsarens befallning. Densamme byggde också nästan hela det dåtida Helsingfors, men någon kristen ängel var han visst inte. Det var inte ryssarna heller. De försökte hela tiden erövra både Åland, Finland och Sverige – och än har deras ständiga krig emot oss och resten av Europa inte upphört, som alla vet – men historien om hur Ålänningar, Finnar och Svenskar besegrade det röda oket, får vänta tills en annan gång, för det är endast med Hedniska Tankars hjälp som de Nordiska folken kan överleva eller alls ha en framtid.

I hundratals år – och i det hårdaste väder gick Postleden över Ålands Hav. Albert Engström, som skrev ”Isbåten Pilens sista resa” och många andra har beskrivit hur det faktiskt var…

För övrigt var inte det ryska post- och tullhuset först. Det första ”gula hus” som byggdes för den urgamla postledens skull (organiserad post över Ålands hav har funnits sedan åtminstone medeltiden) byggdes 1756 i Grisslehamn, och där står det ännu – trots att ryssen anno 1755, 1719, 1718, 1717 och än tidigare gång på gång bränt ned alltsammans – vi ser fortfarande hur exakt samma ryssar far fram i Ukraina – och 1800-talets försök av diverse Tsarer att övertrumfa, vad svenskarna redan åstadkommit, blev inte heller det bestående. Idag är Eckerö posthus bara semestermål för turister, eller sommarnöje för postanställda på Åland, men Grisslehamns post fungerar ännu – och Postrodden – som funnits i modern upplaga sedan 1974 – och just i år kan fira 50 års jubileum som modern tävling – innehåller inte bara Allmogebåtar, utan även Vikingatida båtar – för under dess senaste 50-åriga historia har det hänt flera gånger.

 

Gaffelrigg eller Råsegel ? Det är bara att välja…Det här är INTE något för våra ”Muharrems” eller de med Center-bord…

Detta är något annat än de vattenkastningsfestivaler som vanpryder hela Stockholm, men så finns det också ett friskare, sundare Sverige utanför vår huvudstad.

Ett sant Sverige, vars folk vet vilka de är och var de kommer ifrån, inte minst och som hedrar allt det, som deras förfäder och förmödrar fick utstå, i hårdare tider än vår – och under annan väderlek – för snart nog är det höst även i Svea Rike, liksom i Njords, Rans och Ägirs.

Detta – ack ni Hedna och ni Ludna, borde ni allesammans noga besinna och samt och synnerligen rätta er efter !

Vi avslutar dagens Hedniska Predikan med en vacker sång, som i och för sig kommer från de ryska länderna, på andra sidan Östersjön, och den ryska sånggruppen ”Arkona” som på sin tid hade något att säga – men det var före Putins krig…

 

 

Profilbild för Okänd

Inför de hedniska Midsommarbröllopen (repris från 2023)

av

Denna Midsommar kommer många par i Sverige gifta sig efter Asatrogna, men inte kristna ritualer. Jag känner själv till inte mindre än fyra par, som planerar sina Hedniska Midsommarbröllop, för de vill inte ha någon kyrka eller någon påstått ”allsmäktig” gud som ska lägga sig i deras personliga förhållande eller relationer, och varför skulle någon alls vilja det, förresten ?

Att gifta sig vid Uppsala Högar – utan någon kristen kyrkas inblandning – är numera en Hednisk tradition

Vi har skrivit om Bröllop och Trolovning under rubriken ”Högtider och Blot” här ovan, och även gett er ett fullt fungerande exempel på en hednisk bröllopsceremoni, som jag själv vigt folk efter under min tid som Gode, även om jag inte har något Godord för tillfället. Missupfattningarna om de Hedniska bröllopen är många. En av de mest spridda villfarelserna är att det som kallades Handfästning – som var ett löfte mellan Kungar, alltså en diplomatisk överenskommelse, likt Handfästningen i Konungahälla – dagens Kungälv – en Konungaförsäkring, som inte hade något med bröllop att göra. Allt wiccansk och new age trams om ”Handfasting” och andra skruvade ritualer kan ni därmed glömma – det är väl bara de fåtaliga utövarna av ”forn sed” som alls ägnar sig åt sådant.

Det amerikanska on-line magasinet Scandification publicerade nyligen en artikel, som påstår sig innehålla sanna fakta om Nordiska bröllopstraditioner, tyvärr helt utan att redovisa källor för sina ibland ganska märkliga observationer, som jag nu tänker kommentera i lite större detalj. Det hedniska bröllopet var först och främst en förbindelse mellan två olika ätter eller släkter – de älskande visste ju redan att de hörde samman, och trolovat sig hade de ju redan tidigare och inte så mycket en religiös ritual inför Gudamakterna, även om man nu kunde befästa sin trohet och löfte inför dem med, liksom inför Tinget och folkförsamlingen.

Det amerikanska magasinet skriver – dumt nog – att ordet Bröllop på vårt språk skulle komma av den kapplöpning, som de inbjudna skulle ha genomfört till närmaste krog eller gilleshall, så snart den högtidliga akten var avklarad. Det är förstås rena dumheter, eftersom fornsvenskans brūþløp (fornnordiska brúðhlaup), betyder brudfärd, rätt och slätt – även åar har sitt lopp och solen har sitt lopp över himlen, men det går sakta och rusar inte iväg – och det finns heller inga större belägg för att Bröllop alltid skulle ha skett på Fredagar – Friggs dag i Västnorden, men Frejas dag här i Svealand och Sverige.

Sant är emellertid att ”mundr” eller hemgift alltid skulle lämnas till bruden av brudgummens ätt eller familj – i händelse av en senare skilsmässa, skulle hon kunna ta dessa pengar att leva på – på järnåldern fanns ju inget system med socialförsäkringar – men på detta sätt kunde man från äldsta tid garantera att ingen kvinna gick lottlös från ett äktenskap, och att skilsmässa, om den nu inträffade – inte innebar något negativt för kvinnan. Som ni ser, har Hedendomen och Asatron alltid varit överlägsen den senare kristendomen på de flesta punkter, och hur långt efter islam är ifråga om kvinnosyn – ska vi inte ens tala om…

Att bröllop alltid firats med stora fester, och företrädesvis utomhus, under våren eller försommaren – årets vackraste del — kan vi också förutsätta. Det amerikanska magasinet påminner oss påpassligt om att ursprunget till engelskans ”Honeymoon” eller smekmånad, kommer ur det av honung och klaraste källvatten bryggda mjödet, för utan honung, inget bröllopsmjöd. Att det är maken, som ger makan en Morgongåva, morgonen efter bröllopsnatten (och inte omvänt, som amerikanerna helt felaktigt skriver ) har också varit självklart, alltsedan äldsta tid – men redan Goterna begränsade gåvans storlek, så att den inte behövde omfatta hela byar eller orter, likt Morgongåva i Heby Kommun, nu en ort med 1491 invånare – frikostig likt en konung, måste i sanning den man vara, som ger sin hustru sådant, även om där varit ett hejdundrande sängelag, eller bruden ovanligt vacker.

Ett brudbad, eller att bada före bröllopet – bruden gjorde det tillsammans med brudtärnorna, och sina närmaste kvinnliga vänner – var också tradition i Norden, långt in på Medeltiden, och frågan är varför inte fler utövar den seden till Midsommar.

Mannen badade bastu tillsammans med sina vänner, ofta under ölande – och dagens ”svensexor” hörde nog till saken förr också – ingen skall föreställa sig något annat, eller att det gick till alltför annorlunda. Men viktigast var Vighammaren, den som skulle placeras med skaftet uppåtvänt i brudens knä, för god äring och fruktbarhet, bröllopskransarna av ängsblommor och ringeden, som skulle utväxlas på en stor Edsring, innan man själv gav varandra mindre fingerringar av guld- som vi fortfarande gör – kyrkan och de kristna lyckades inte heller utrota den fina sedvänjan, även om de träget försökt förstöra nästan allt annat som är vackert, inklusive att det var samvaron mellan man och kvinna det handlade om, för släktets fortbestånd och landets bästa, inte förhållanden mellan man och man, eller kvinna och kvinna, för slika hjonelag bör man ej sammanviga, och ingen kan heller tvinga en redlig Gode eller Gydja därtill.

Torshammaren var också för att ge paret beskydd, och för att få starka och livsdugliga barn – sådan var den bakomliggande tanken. Det behövdes också, då folksjukdomar och risken för att dö i barnsäng var större än nu, liksom barnadödligheten. Man vet inte, om de små hammarförsedda ringar som hittats i hela Mälardalen kan ha varit föbundna med bröllopsceremonierna – men ”guldgubbarna” eller de små guldblecken, som i hundratal och tusental hittats vid Gudahov i stolphål och i marken, och som oftast bär avbildningar av en manlig figur och en kvinnlig, var det helt säkert. Kanhända deponerades de där inte bara för välgång och lycka, utan också som ett slags skatt till Goden och gudarna.

Nu skall det vigas, vad som redan parats – och månde det vara och hålla, till livets slut.

Glad Midsommar, svenska folk – och alla övriga !

Profilbild för Okänd

Island i våra hjärtan (repris från 2023)

av

Idag är det Islands nationaldag. Vi här i Norden, och allra mest de av oss som är etniska nordbor och Asatroende hedningar har alltid haft och kommer alltid att ha nära band till denna ö i Nordatlanten. När de kristna kom med sina lögner, mördande och plundrade, lyckades ändå den Hedniska kulturen och religionen överleva i detta land av eld och is, långt långt borta från Europa.

Visserligen kristnades Island till namnet kring år 1000, men det blev så bestämt av Thorgeir Ljosvetningargode, den främste av Lagmän, att var och en skulle ha rätt att Blota på sin tomt och sitt gårdstun, ty vad var och en verkligen tyckte, hade ingen stat och ingen kyrka någonsin rätt att bestämma över.

I Europa flammade kättarbål, och häxprocesser rasade. Korståg företogs, och krig rådde då som nu i mellersta österns, av Monoteister dominerade ökenländer. Men lugn stod Thorgeirr på Lagberget, med Torshammaren och svärdet i sina händer. Minst 789 år före Franska Revolutionen, och ”Droits du Homme” fastslog han en gång för alla religionsfrihetens princip, som cirka tusen år senare skulle ta handfast form i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Frihetens arv är än idag Islands speciella gåva till Världen. Tack vare lagmännen, skalderna och de lärda godarna, traderade de Eddan och berättelserna om Gudamakterna till oss. Utan Islands unika ställning, och respekten för språk och traditioner, hade detta aldrig hänt. Islänningarna har ända fram tills idag och helt nyligen sluppit att ha Moskéer och icke-Nordiska Invandrare på sin ö, men dessvärre har det gott så långt, att 9,3 % av befolkningen är av icke-nordiskt ursprung – och innan 2030 kan utvecklingen ha försämrats ytterligare, ned emot det träsk som Sverige och Danmark befinner sig i.

Hur ska vi Nordbor och vår kultur kunna överleva i framtiden ? Det är ju redan tydligt nog, att ”samlevnad” eller ”samexistens” med Öken-kulturer och Monoteister inte är möjlig. Snorre Sturlasson dräptes av andra kristna till sist, och hur situationen är i dagens Svitjod vet vi också. Kanhända är den enda chansen att göra som våra förfäder gjorde. De for ut för att kolonisera nya Världar, och använde de skepp de hade. För dem blev Grönland och senare Vinland det Goda en helt ny Värld, som de var i full färd med att kolonisera, innan kristendomen stängde dörren för all utveckling framåt och perverterade deras sinnen.

Men om vi kastar av oss all kristendom, all islam och all monoteism överhuvudtaget – tänka då på vad vi kan skapa, och åstadkomma… Kanske bygger vi ett nytt Island utanför vår egen Värld – och utan att vara alltför utopisk – tänk er ett homogent, väl fungerande samhälle av likar – utan främlingskap – som det Nordiska Folkhemmet en gång var, och kanske kunde bli – även om det lär ta oss hundratals år att skapa något sådant, nu när Slavreligioner och felaktig politik håller oss tillbaka…

Att tänka fritt är att tänka stort – och bakåt leder ingen väg…