Gävlebocken 2025 – och en Nobeldag med ”Bob”…för just HAN är värd priset

2025-12-10 av Hedningen

Bockar och pepparkakor
I alla tider kan man lita
på denna helgrekvisita…

– ganska fritt efter en dikt av Nils Ferlin, svensk poet

”There is something happening here
and you don’t know what it is
– Do you, Mr Jones ??”

– fritt efter ”Ballad of a thin man” av Bob Dylan, Nobelpristagare i Litteratur 2016-17

Gävlebock i 2022 års tappning (genrebild)

Som bekant är det Nobeldagen idag, 10 December 2025, den tionde dagen i Julmånaden (Yule-Month) enligt Asatron och den gamla svenska månadskalendern. Nu när vi diskuterar detta med kultur, Hedningar och Humanister som vi alla är – ty intet mänskligt är oss främmande – kan vi notera att nobelpriset i litteratur tilldelats en viss László Krasznahorkai – en Ungersk författare vi inte vet ett enda dugg om, eftersom vi aldrig läst en enda bok av just honom. Vi vill inte tro på lösa rykten, eller vad media i vårt land säger – och vi har aldrig kunnat tala eller förstå det ungerska språket.

Vi minns en annan Ungersk författare vid namn Ferenc Karinthy däremot, och 1980 utgav ”Bra Böckers” förlag i Höganäs en svensk översättning av en kortroman med titeln EPEPE, gjord av Mårten Edlund. Boken finns fortfarande att beskåda i ett ensamt exemplar på ”Hedniska Tankars” huvudredaktion. Man har beskrivit kortromanen som ett verk, ägnat att utforska språkets förvirring och identitetens bräcklighet, och det är faktiskt sant. Den som gav oss denna bok i gåva var en dåförtiden ung man som hette Breander i efternamn. Han gick som vi på gymnasiet, vi var gymnasister – unga studenter bara, och dåförtiden var det så ställt, att den unge man som gick brevid oss, hastigt hade förlorat sina föräldrar i en tragisk olycka – för alltid. Han saknade ord, språket räckte inte till för att beskriva vad han upplevde och kände, den gången.

Boken blev ett redskap för honom för att återfå allt det han förlorat – och därför fick den Hedning som skriver detta läsa den, för att uppleva och förstå. ”EPEPE” är namnet på en kvinna, inte en man i Herr Karinthys roman – för övrigt – men det är bara en detalj i sammanhanget, liksom att Karin – thy – betyder något på svenska kombinerat med Norröna. Däremot är det INTE sant att ”språket är ett virus” eller att det finns ”forellpristagare i glitteratur” vilket en skämtsam svensk författare vid namn Sture Lönnerstrand skrev i ett slags ”diktbok” 1960 med titeln ”VIRUS” – delvis inspirerad av ett slags Tage Danielssonsk grallimatik – på 1960-talet skrev man ganska mycket nonsens-verser, och även den gamle underground-författaren William S Burroughs missförstod detta med språk.

Att tala språk är inte farligt. Man blir inte sjuk av det. Tvärtom är det NÖDVÄNDIGT att ha ett skrivet språk också för sina tankar, och för att kunna komma ihåg dem – och sedan HANDLA eller AGERA i enlighet med det skrivna. Det måste vi alla minnas, trots att både Sture Lönnerstrand och William S Burroughs är borta nu, och inte längre finns med oss.

Men – deras ord lever ändå kvar, kanske för evigt – när andra människor finner de rätta orden, återigen – och förstår att tolka dem rätt.

Odin själv fann runorna, och han gav dem till oss Hedningar, på det att vi måtte läsa och förstå, men läsning utan eftertanke nyttar föga. Så är det.

För detta behövs inte alls någon ”forn sed” för begreppet ”sed” är bara en tom mekanisk upprepning, en handling utan innebörd eller förstånd. Verklig Asatro och Hedendom, däremot – det är något helt annat. Den eller de som inte inser detta har ingenting ingenting ingenting alls lärt eller förstått, och vet heller inte vad det innebär att handla, verka och leva.

Vi här på Hedniska Tankar är Asatroende, inget annat. Så har det alltid hetat, så heter det ännu på Island, och det finns inte den minsta anledning att ändra på det begreppet, därför att språket styr tanken. Därför skall språk alltid skrivas och talas rent, klart och tydligt, ty så vill Odin / Oden själv och Makterna faktiskt ha det. Annars finns det inga värdiga nobelpristagare överhuvudtaget.

Men mäktig och befriande kan språkets kraft vara, till slut, när alla ord blir sagda eller skrivna – och kanske är vissa böcker också värda sitt pris.

Runorna och det skrivna ordet kan återskänka människorna tron på livet, och besegra den tyngsta sorg, ja också i årets mörkaste natt vid den Midvinter, som snart kommer.

Ock weestu eij hwarför wij Swänske kalla Juul/. Därför/ at Werldsens Lius/ då wänder om sijn’ Hiuul – citat från Samuel Columbus, Måål-Roo eller Roo-Måål (kring år 1670)

Redan själva ordet ”Jul” kommer av årshjulets och runhjulets välvningar, som alla vet och tydligt kan se…

Jag vet det. Jag säger det och jag förkunnar det. Odin själv gav mig något av sin kraft, för att också ni alla därute skulle Hednas, för att ni skulle förstå i Hamn, Hug och Kropp – för människans inre liv styrs av tre delar, inte två som de kristna felaktigt tror. Kropp och ”själ” står inte i motsatsförhållande till varandra. Att tro något sådant vore en betydlig förenkling.

Gävlebocken – en gigantisk Julbock – ett väsen ur den Svenska och Nordiska Folktron vars ursprung man påstår skulle vara osäkert – har alltid fruktats och hatats av de kristna, som hela tiden velat skada, förinta och bränna upp bocken, även om den bara är av halm. Tors Bockar har helt uppenbart med saken att göra – och därmed är frågan avgjord. Ändå fortsätter vissa fanatiker av idag att hota och förbanna. Även i Juletid påstår de att vi alla ska brinna i helvetets eld, precis som diverse Muslimer och alla andra som tror på Totalitära Läror.

2 Oktober i år kunde Hedniska Tankar – med Statstelevisionen SVT i ryggen som bästa källa – berätta om smeden Erik Thelin från Hälsingland, som formgett en stor bock, spelande fiol till åminnelse av Hårgalåten, och sägenfloran kring den. Som vanligt gapade och skrek de kristna något fruktansvärt, och ville hejda den sotsvarta bocken på bilden här nedan från att alls bli rest, och komma på plats.

Som av en ren tillfällighet kunde också SVT – samma Statstelevision – igår rapportera om hur en fiolbyggare från Värmland, en viss P O Davidsson, kunnat rekonstruera en fiol från skeppet ”Kronan” som gick under med man och allt i sjöslaget vid Ölands Södra Udde, 1676. Felan rekonstruerades – trots att man påstått, att felor och fioler skulle vara Satans instrument, och att vi Svenskar bara är pirater, vikingar och olärda busar.

Särskilt österifrån – hos Putin och hans anhang – hörs den refrängen upprepas gång på gång, medan en viss Donald Trump påståtts ha aspirerat till Nobels Fredspris, därtill uppmanad av hans eget svansdingel av idel galningar, en tjutande mobb av hundrackor långt bortom ärlighet, vishet och förstånd. Det enda pris han har tilldelats på senare tid, lär vara FIFA:s pris för fotboll eller ”soccer”, ett lagspel som inte alls har något med USA att göra från början. Mycket nöje – Mr President – kanske kan fotbollen förbättra er hälsa – men det är er Administration, i Pentagon, Vita Huset och i övrigt som bör ha äran och utmärkelserna – inte ni själv. Media och pöbeln är sig lik, överallt – men de visa vet bättre än att uppföra sig som pöbel.

Kom ihåg er dödlighet, yvs inte för mycket – Asar och Vaner styr oss alla – och lyssna till diktarnas ord….

”We are the hollow men
We are the stuffed men
Leaning together
Headpiece filled with straw.

Alas!

Our dried voices, when
We whisper together
Are quiet and meaningless
As wind in dry grass

– T S Eliot, ”The Waste Land” – 1922

”Himmel och Jord vill ingens väl – de ser på alla väsen som vore de hundar av halm”

”Heaven and Earth are not benevolent; they treat the myriad creatures as straw dogs.”

Lao Tsu, 700 – 600 år före kristus, ur ”Tao Te Ching”

Natten må vara aldrig så mörk, men det finns en väg ut ur mörkret. Dock måste man ha kraft nog att tolka den rätt – så är det med språk och runor. För de olärda, som talar utan eftertanke blir till slut bara en hop tjattrande apor, journalister som vräker ur sig saker utan mening, tomma citat de tolkat fel, men inte kan stå för. Läsning utan eftertanke, nyttar föga. I Odens eller Odins sällskap – eller när du möter en man, som fått Odens kraft att skapa och förgöra – gäller det att noga tänka sig för, innan krafterna vänds åt fel håll…. Kanske kan filmklippet ovan få oss att inse detta…

Låt oss återvända till vår Gävlebock, som funnits i Gävle sedan 1966. – Hälsingland, provinsen norr om denna stad har ju en bock som symbol, och det finns många som bär den symbolen med glädje och stolthet i sina hjärtan. Journalisten Stig Gavlén tjänstgjorde bland annat på Arbetarbladets redaktion i Gävle, och han skapade idén om en gigantisk halmbock till Julglädje för alla och envar. Han var Hedning i själ och hjärta, för han talade för folket i Brynäs, på andra sidan Gavleån, där slitna trähus och fattig miljö, utanförskap och isolering präglade en proletär, ja Hednisk stad. Det var inte för de kristna han talade, utan för de som ingen Julglädje fick, för Julen är ju som alla vet en Hednisk Tradition från början – den föddes i Norden, det är där den hör hemma – ”jesu födelse” har föga eller intet med saken att göra, de kristna har helt enkelt våldfört sig på den hedniska traditionen, stulit och kapat något som inte var deras från början

Brandchefen i staden, anno 1966 – Jörgen Gavlén – var Stig Gavléns egen bror – och det var brandkåren, idrottsförbunden, kommunen – också Lutheranerna och Svensk-kyrkliga organisationer, som så småningom lät sig övertygas av vad som från början var en Hednisk symbol och tanke. Men – trägen vinner – eller hur kära Statstelevision ?

Alla ville ställa upp för staden – bocken blev ett kulturfenomen i sig. Men så hände något. Oförståndiga individer, klåfingriga, de som bara missförstod och inte kunde tolka runor, förgrep sig av ren dumhet på Gävles bock.

De blev pyromaner, samvetslösa Nidingar, som inget kunde eller visste. Värst drabbad av alla blev kanske en stackars svart amerikan, som hette Lawrence Jones – och som påstod sig vara ”Konstnär”. Tidigare hade bara spelmissbrukare (1966), fyllon och berusade tonåringar (1970) tänt eld på bocken – ofta motiverade av hat – i förening med dumhet.

Lawrence Jones såkallade ”konstnärs-skap” visade sig vara av högst tvivelaktig karaktär, och denne ”Mister Jones” som helt feltolkade vad Svensk och Nordisk Kultur verkligen handlade om, fick också svara för sina handlingar. Han dömdes till 1 månads fängelse och sedan 100 000 kronor i skadestånd, eftersom han greps på bar gärning år 2001 – dvs för 24 år sedan.

Sedan dess har också andra vettvillingar försökt förstöra vår Nordiska, Hedniska Jul – men dem ska vi kanske glömma. Gävle har i gången tid ofta drabbats av Stadsbränder, och nästan alla bränder i Sverige klassas juridiskt sett som Mordbrand, även om det inte alls är fråga om mord, eller uppsåt att dräpa eller mörda. Risken för påfrestningar, kris och krig i hela vårt samhälle är nu högre än den någonsin varit sedan år 1945, och vi befinner oss i en ”gråzon” där fred inte längre råder, även om kriget – i dess folkrättsliga mening – ännu inte kommit. 1869 förlorade över 8000 personer i just Gävle stad sina hem på i stort sett en enda natt, tack vare Vådeld och rena tillfälligheter – och sådant KAN inträffa också vintertid.

Löst flygande halmstrån, till exempel – från en Julbock kanske – kan bli brandorsak, när som helst…

Vi vet också, att en viss stat i Öster, med dess allierade i Islamistiska, Totalitära, Religiöst styrda stater faktiskt KAN förklara krig emot vårt land, i princip när som helst.

Vår nuvarande Statsministers uttalanden bär syn för sägen, på flera sätt än ett – och vad han säger är ingen folksaga, utan sanning.

Vad sker, då en helt annan Regering med helt andra målsättningar kan ta över statsrodret inom 9 månaders tid – då sjunker ”Kronan” åter med man och allt.

En svag minoritetsregering, företrädd av ”såsialdemokraturen” – ifall vi får raljera – sådant är ännu inte förbjudet eller brottsligt – kan i värsta fall tillträda – och då rivs för dagen högst nödvändiga beslut upp, ännu en svag, handlingsförlamad, ofärdig minoritetsregering utan ansvar eller handlingsförmåga tillträder, liksom så många gånger förr i 2000-talets Sverige.

Minns Fredrik Reinfeldt, förloraren som lade ned stora delar av vårt lands militära försvar, och som till slut inte ens dög till ordförande i Fotbollsförbundet – apropå FIFA och Mr Trumps senaste ”utmärkelse”.

Snart kommer månne hårdare tider än någonsin förr – och då må vi åter- i Odens Midvinternatt, själva Julnatten – betänka vad som kan ske, om Årshjulet vrids om alltför hastigt.

Bockbrännare Lawrence Jones blev ett konstnärligt misslyckande, och han stal kanske sitt blotta namn från någon annan. Det finns många många Mr Lawrence Jones i utlandet, USA och runt om i Världen. Till slut sade Mr Jones att han skulle ha gått på en krog i Gävle den där kvällen år 2000, och att han bara drack lite whiskey, tog några öl och så vidare.

Han visste inte vad Asatro eller Svensk Folkkultur och Folktro verkligen var – han blandade ihop begreppen totalt – och han blev någotslags aktivist. Formellt sett dömdes han aldrig för något, han satt bara häktad – men blev aldrig dömd – och stora delar av skadeståndet efterskänktes ändå. Han var inte svensk, utan bara en gäst i vårt land, som ingenting visste, ingenting förstod – och hans vänner i Sverige kan ha lurat honom, dragit in honom i något han aldrig ville eller tänkte göra.

Lawrence Jones från Cleveland, Ohio har sedan dess levt i största obemärkthet, och idag är han närmare 77 år gammal – han är inte längre 51 år fyllda…

Han skrev ett eget försvarstal, och Svensk och Nordisk rätt säger också att den som ångrar sig, eller begår brott av misstg, förtjänar nåd, ja mildhet.

Det är ju ändå trots allt Jul – och aktivism i symbolisk form – som inte kostar mycket, och bara kräver symboliska insatser, kan inte skada – för alla kan vi bli eller vara aktivister, på vårt eget sätt.

Inte Nobelpris, men Kulturpris. En sångare med sammanbitna läppar, som levt ett långt liv…

Döm därför inte de litterära människorna så hårt, utan lyssna till ett gladare budskap.

Bob Dylan, tilldelades Nobelpriset år 2007 – men avhämtade det först 2008 – han fick också ett fint Kulturpris av Barak Obama, som var USA:s förste svarte president när det begav sig – men till Sverige och svenskarna lär Mr Dylan först ha sagt att han mest av allt var musiker, inte författare.

Inte poet, bara låtskrivare. En som lånat Odens eller Brages krafter, och tytt runorna så gott han förstod – liksom oss alla.

Låt oss då – kvinnor och män, ja en samlad mänsklighet – för ”kön” är inte en ”social konstruktion” utan en rent biologisk nödvändighet – ställa oss upp i Julnatten och Nyåret.

Låt oss svärja en helig ed, vid Asar och Vaner, i Hedendomens och Humanismens namn.

Svär att skilja på tanke, ord och handling – och tänk rätt, övergå till ord och handla därefter.

I allvarets stund, lär de ovisa, visa misskund mot de svaga.

Det är allt – och det är vad som finns att tänka eller säga – kunde vi sedan omsätta allt detta i framtiden, vore mycket vunnet för Midgård oss alla.

GOD JUL – GOTT NYTT 2026 – Må Ragnarna vara med er…

och nu – musik – hela texten till ”Ballad of a thin Man” från 1966 – obetydligt förändrad…

You walk into the room

With your pencil in your hand

You see somebody naked

And you say, “Who is that man?”

You try so hard

But you don’t understand

Just what you’ll say

When you get home

Because something is happening here

But you don’t know what it is

Do you, Mister Jones?

You raise up your head

And you ask, “Is this where it is?”

And somebody points to you and says

“It’s his”

And you say, “What’s mine?”

And somebody else says, “Where what is?”

And you say, “Oh my God

Am I here all alone?”

Because something is happening here

But you don’t know what it is

Do you, Mister Jones?

You hand in your ticket

And you go watch the Greek

Who immediately walks up to you

When he hears you speak

And says, “How does it feel

To be such a freak?”

And you say, “Impossible”

As he hands you a bone

Because something is happening here

But you don’t know what it is

Do you, Mister Jones?

You have many contacts

Among the lumberjacks

To get you facts

When someone attacks your imagination

But nobody has any respect

Anyway they already expect you

To just give a check

To tax-deductible charity organizations

You’ve been with the professors

And they’ve all liked your looks

With great lawyers you have

Discussed lepers and crooks

You’ve been through all of

F. Scott Fitzgerald’s books

You’re very well read

It’s well known

Because something is happening here

But you don’t know what it is

Do you, Mister Jones?

Well, the sword swallower, he comes up to you

And then he kneels

He crosses himself

And then he clicks his high heels

And without further notice

He asks you how it feels

And he says, “Here is your throat back

Thanks for the loan”

Because something is happening here

But you don’t know what it is

Do you, Mister Jones?

Now you see this one-eyed midget

Shouting the word “NOW”

And you say, “For what reason?”

And he says, “How?”

And you say, “What does this mean?”

And he screams back, “You’re a cow

Give me some milk

Or else go home”

Because something is happening here

But you don’t know what it is

Do you, Mister Jones?

Well, you walk into the room

Like a camel and then you frown

You put your eyes in your pocket

And your nose on the ground

There ought to be a law

Against you comin’ around

You should be made

To wear earphones

Because something is happening here

But you don’t know what it is

Do you, Mister Jones?

”They turn Pagan down in Molkom, with the Asa blues again…”

2025-12-06 av Hedningen

Ja, vår rubriksättning är lite pikant, med en dragning emot det raljanta, men även inför Julen får man enligt den sanna Hedendomen skratta och vara glad, trots att tillvaron i övrigt kanske rymmer få ljuspunkter. Dessutom är det svårt att upprepa vad man hela tiden vetat om i mer än två års tid här på Hedniska Tankars redaktion, och om vi vill få fler läsare i mediabruset, måste vi tyvärr göra som alla andra i dessa AI-skribenternas och det allmänna förflackandets dagar, och komma fram med rubriker som får våra nytillkomna läsare att kanske höja på ögonbrynen lite extra.

”Riksmedia” i Sverige kan inte längre dölja sanningen, utan tvingas bekänna färg. Sverige är inget kristet land längre, och så har det nog aldrig någonsin varit – för de etniska svenskarna är ASTROGNA och HEDNINGAR av hug och håg, och så kommer det alltid att förbli. Återigen rapporterar SVT eller den hart när allsmäktiga Statstelevsionen – som enligt sig självt alltid, alltid är 100 % objektiv och aldrig, aldrig någonsin kan göra det minsta fel – om hur Nordiska Asa Samfundet nu går vidare med sin första officiellt erkända begravningsplats i Molkom, Värmland, Karlstads Kommun och hur den mycket snart kommer att följas av många, många fler.

Kartan ovan är hämtd från det officiella plandokumentet år 2023.

Riksblotsansvarig Tommy Vähäsalo, tillika anställd vid RAÄ, Riksantikvarieämbetet till vardags, kan nu berätta för Statstelevisionen att markarbetena vid Molkom går vidare, och att begravningsplatsen officiellt kommer att invigas nästa sommar. ”Svenska” Kyrkan har fått godkänna, att en del av Molkoms Begravningsplats – den är inte längre någon ”kyrkogård” för marken tillhör inte ”Svenska” Kyrkan eller Lutheranerna – upplåts för Hedningar och Asatroende, en religion som funnits i organiserad form i vårt land sedan åtminstone Bronsåldern – och det kan ingen nu ändra på. Marken, Jorden och landet tillhör oss, och den kommer att förbli vår – den tillhör inte de kristna, eller några andra Monoteister.

Vi andra Hedningar, som troget tjänat vårt eget land och staten i mer än tjugofem år, kan bara applådera. Nordiska Asa Samfundet har nu över 1500 medlemmar i enbart Sverige, och har mer än 5000 medlemmar globalt, eftersom detta samfund är en del av en global, Hednisk och Humanistisk rörelse.

För övrigt anser vi – inom Samfundet Särimner och på ”Hedniska Tankars” redaktion, att alla Monoteistiska religioner och Samfund borde totalförbjudas, och inte få några statliga eller offentliga bidrag överhuvutaget, eftersom de INTE står i överenstämmelse med tanken på Sverige som en demokratisk nation, och våra grundlagar – eftersom även Grundlagarna som bekant kan ändras.

Organisationer, som vägrar att erkänna flera gudar än en, kan helt enkelt inte överleva eller existera inom ett modernt samhälle – och så är det med den saken.

Framtiden kommer att tillhöra Polyteismen och Humanismen – och framtiden är – som vi har sett – redan här.

Om Hyperboréer, Skade och Vinterns Diser… (artikel från 20 Januari 2015)

2025-12-01 av Hedningen

För länge sedan, skriver Maria Kvilhaug på bloggen ”Lady of the Labyrinth”, som i och för sig alltid är läsvärd, men ibland alldeles för spekulativ, noterade Herodotos – han som är all västerländsk historieskrivnings fader – att två kvinnor och fem män från Hyperboréernas ytterst avlägsna land hade kommit till den grekiska ön Delos, där de framgav offergåvor i Artemis tempel, och levde där i långliga tider sedan, tills de slutligen dog. Detta skrevs år 440 innan vår tideräknings början, och Herodotos bör ha uttalat sig om händelser som kan ha inträffat omkring år 480 fK eller ännu tidigare. Hursomhelst nämner han, att Aristeas, en poet från 700-talet fK, redan hade besökt Hyperboréerna, de ”norr om nordanvinden boende”, och för att komma till deras land måste man fara över de skytiska stäpperna norr om Svarta Havet, upp längs den ytterst kalla floden Borsythenes eller Dnjepr, och där – på andra sidan de Ripeiska Bergen – skulle man finna en kall ocean vid vars kuster det fanns bärnsten, och ett folk som levde i ett land där snöflingorna var stora som ulltottar, och i strida strömmar föll från himlen.

Karta, som utvisar Hyperboréernas geografiska belägenhet – som antikens greker såg det…

Klassiska antika författare intygade senare att Hyperboréerna var ljushåriga och mycket resliga, och att de bodde nära Thule som Pytheas hade besökt, men senare tiders geografer hade betydligt dimmigare begrepp om saken, och under 1500-talet försökte lärda män under huset Tudor ivrigt bevisa, att Hyperboréerna skulle ha kommit från England, något Stormaktstidens svenskar var snabba att helt vederlägga och motbevisa. Hursomhelst, Hyperboréerna skulle allesammans härstamma från Boreas, Nordanvindens fruktansvärde gud, samt snö-nymfen Chione, som man tänkte sig som ett slags snöns gudinna.

På Herodotos tid vallfärdade unga män och kvinnor för att klippa av sitt hår, och offra det på graven till de Hyperboréeiska prästinnorna, som ansågs mycket visa, och senare, när kontakten mellan greker och hyperboréer bröts, skickade de senare offergåvor inlindade i halm till Artemis tempel på Delos, varje vinter.

Maria Kvilhaug tycker sig se Freja överallt, men vill man, så kan man träffa sin Freja till och med vid KORVKIOSKEN (se tidigare inlägg)

Nu påstår Maria Kvilhaug – inbiten gudinne-dyrkare och en forskare av det slaget som i stil med den mer tvivelaktiga och nu föråldrade Marija Gimbutas – en snacksalig Litauiska – att det bara måste vara Freja eller möjligen Frigg som var den gudinna, de två okända prästinnorna förde med sig kulten av till antikens Grekland, efter att ha utfört den icke föraktliga prestationen att ha åkt tvärs genom hela Europa, följda av bara ett litet följe om fem man. Problemet med allt det här, är bara att alla källor j-a-g någonsin läst om Herodotos spännande berättelse, inklusive de mer poulära – som hos den kände svenske polyhistorn Alf Henriksson – identifierar Skade, vinterns stora gudinna med antikens Artemis, som dyrkades just på Delos.

Delos var bara en avkrok i den antika Världen, och förresten hade jaktgudinnan Artemis ett tempel i Efesos, som skulle räknas som ett av antikens sju underverk och som var vida större. Ifall nu de två prästinnorna hade dyrkat Freja (alltså Afrodite) eller Frigg (Hera) som kvilhaug tror, eller en allomfattande modergudinna, så kunde de till exempel ha rest till Paphos på Cypern – ett ojämförligt större kultställe för just Afrodite, känt redan på 900-talet fk. eller Eleusis, där de berömda mysterierna firades, till ära för Kore, Persephone och Demeter – mycket viktiga gudinnor under den tidiga antiken allihop, och betydligt närmare Kvilhaugs radikalfeministiska all-inclusive modergudinna, ibland uppdelad i tre entiteter (Freja, Frigg, Hel)

Men – så var det nu inte. Hela tiden, Herodotos berättelse igenom, betonas detta med stränga vintrar – och Skade (eller västnordiska Skadi – modern engelska Skadhi ) var just en vintergudinna, samt en jaktgudinna – precis som Artemis. Hon jagar med pil och båge i bergen och vildmarken – det gör Artemis också. Hyperboréerna skulle härstamma från Nordanvindens gud (Skades far är vind-jätten Tjatse, som kan förvandla sig till en väldig örn – söder om Hyperboréerna bor Arimasperna, i vars land det finns väldiga gripar.) och en ”snönymf” vilket är ett annat sätt att beskriva just Skade, som alltid tänks svarthårig och inte ljushårig, då hon ju är av Jättesläkt. Skandinavien, ”Skadin-aju” eller Skades ö, och Scandia, Skåne och ”Skadanan” (det för sjöfarten skadliga Falsterbonäset, samt Skagens rev högst upp på Danmark) var allesammans uppkallade efter Skade, och kända som geografiska termer redan under antiken, både av Strabo, Ptolemaios och andra geografer.

Varför skulle man nu ha känt till allt detta redan under antiken, om det inte funnits en koppling mellan just Skade och Artemis, som man såg som paralleller redan då ? Sammanträffandena är nästan för många för att vara ren slump…

Skade som jag själv skildrade henne, vintern 2012 – på ett gammalt gravfält nära Stockholm (svarthårig och med grekiska smycken)

Dessutom finns det bevis för att Eddans version av myterna om Skade till en del var kända mycket tidigt i historien. Tjatse – vindguden vars namn är lapskt, och betyder ”smältande vatten” (som om vårvintern) betraktade en dag i örngestalt Oden, Loke och Höner, som var på resa genom den yttersta norden. De hade fällt en myskoxe, som de försökte steka över en öppen eld. Då stal Tjatse halva oxen, och Loke försökte slå till honom med en lång stång, som han tog ur elden. Stången brände fast vid Örnens rygg, men Tjatse flög sin kos med eldguden Loke, som satt fast på sin sida stången. Denna scen beskriv i Tjodolf av Hvins drapa ”Haustlang” eller Höstlång, långt före det Eddan skrevs.

På en hällristning från Lökeberget i Bohuslän ser man exakt samma scen – en fågel flyger iväg, med en lång stång utgående från ryggen, och i stången hänger en ynklig manskropp fast, tillsammans med vad som verkar vara Oxens köttslamsor. En man med fågelnäbb (det är Oden – senare i samma historia förvandlade han sig också till en örn och tog upp jakten på Tjatse ) kastar ett annat vedträ efter den bortilande fågeln, och en tredje gestalt (antagligen den fege Höner) står med händerna i byxfickorna efter vad det ser ut – han är ristad utan armar – och ser passivt på… Denna hällristning kommer från minst 1100 år före kristus, och beskriver perfekt vad som skildras i Brynjulfssons ”Edda” från islands 1600-tal – sådär 2700 år senare – men berättelsen är i allt väsentligt oförändrad. (Säg sedan inte, att Eddans myter har kraft – Bibelns historier är inte alls lika gamla)

Nja, Tjatse dräptes av gudarna till slut, men Skade – hans dotter – hennes namn betyder ”Skada” – men så skadar vintern också – ”scate” som i ”unscated” finns i modern engelska, och ”schade” i tyskan – så hennes namn kommer från det indoeuropeiska språkstadiet och är mycket gammalt – kom vandrande till Asgård, skadad och kränkt, förmäler myten.

Den jagande Skade

Det vilar alltid något argt, vildsint över Skades personlighet, som vi ska se. Hon kallas ”Ondurrdis” eller ”Skiddisen” och det är hon – snarare än vårens Freja – som firas vid det stora Disablotet i Februari, eller Göje månad. En kall vind båser när Skade talar, och hon ler eller skrattar aldrig. Också Artemis är en mycket sträng gudinna, som vi ska se – och liknar Skade till förväxling, medan Freja eller Afrodite har en helt annan personlighet. Artemis och Freja har aldrig varit samma sak, eller samma gestalt – men gång på gång ser man faktiskt direkta överensstämmelser i myterna, där Artemis och Skade faktiskt har mycket likartade historier berättade om sig.

Den jagande Artemis

Asarna fick betala full mansbot för dråpet på Tjatse (nordiska lagar innehöll aldrig fängelsestraff, kroppsstraff eller ens dödsstraff så ofta som medelhavskulturernas generande försök till rättvisa) och Skade krävde därutöver, att de skulle ge henne en bra man att leva ihop med, och dessutom kunna få henne att skratta; eftersom hon förlorat all glädje i livet samtidigt med sin far. Den andra uppgiften löste den listige Loke. Han tog ett rep, och band ena ändan av det om skägget på en getabock (en av Tors bockar !) och den andra ”om sina hemliga ting” som det står i Eddan. Så började en vild dragkamp, och än skrek geten och än skrek Loke, står det i sagan. Då skrattade Skade till sist, och detta var den första Skadeglädjen, för kall och hård är vinterns glädje.

Vad har väl de kristna att sätta emot ? Loke vinner alltid…

Sedan skulle Skade välja sig en man, och den uppgiften löste hon själv. Eftersom rättvisa skulle råda, och ingen ogift Gud framhäva sig på någon annans bekostnad, ställde de sig alla bakom en bonad, under vilken bara deras nakna fötter stack fram…

Då tog Skade och valde den Gud som hade de vitaste fötterna, i tron att det skulle vara Balder, men det var Njord på Noatun, skeppsbyggnadskonstens Gud, som hela dagarna vadar i vatten, och därför har ovanligt rena fötter. Lustigt nog ska renlighet också vara en av de dygder Artemis sägs uppskatta – återigen en likhet. Men – Skade valde efter utseendet, vilket man aldrig ska göra med kvinnor eller män. Njord var morgonmänniska och ville vakna tidigt, men Skade tyckte om att vakna sent, som kvällsmänniskor gör, och föredrog vintern och bergen, framför sommaren och havet. Hennes äktenskap blev aldrig lyckligt, och så skilde hon sig och flyttade upp i Ydalarna, Idegranens dalar, där en kall vind alltid blåser. Också Artemis lever ensam, men lär ha haft sällskap i jägaren Orion, precis som Skade hade sällskap av sin bror, himmelsguden Ull.

En detalj i myterna om Skade jag alltid fäst mig vid, är hur Skade slutligen hämnas på Loke – när hon upptäcker att det är han, som ligger bakom dråpet på hennes far – och hur hon också låter sin vrede gå ut över Sigyn, Lokes sjåpiga hustru. Loke har bedragit Sigyn med i stort sett alla skapade varelser, inklusive Svadlifari, Asgårdbyggmästaren Mundlifaris egen häst – och resultatet blir Sleipner. På Ägirs berömda fest vågar hon inte ens komma med – kanske vet hon hur eldguden Loke blir när han dricker – utan försöker hålla god min. Skade förvandlar Lokes två söner Nare och Vale till vargar, så att de sliter sönder varandra, i Sigyns direkta åsyn – på liknande sätt förvandlade Artemis jägaren Aktiaon, så att han blev söndersliten av sina egna hundar. Nare och Vale har också med frost att göra – av frosten blir händerna nariga, och man blir valhänt. Sigyn hamnar sedan vid Lokes sida i det värsta och understa Nifelhel, och där sitter de sedan till Ragnarök. Sigyn får ständigt tömma en giftskål, eftersom Loke ligger fjättrad, och Skade har – Skadeglad som vanligt – hängt upp två giftormar över Lokes ansikte, som ständigt spyr ut etter. Artemis hälsades som befrierskan från just ormar, och i en version dödades Orion av en orm. Tillfälligheter ?

Sigyn framställs idag av vissa Amerikanska Asatroende som en hjältinna, trots att hon är urtypen för ”missbrukarhustrun” – en sån kvinna, som alltid säger ”men han är ju snäll emot mig när han är nykter i alla fall”, ”det blir bättre bara vi får barn – då lugnar han sig nog, och är inte ute med Tor på äventyr som han brukar” och till slut – allt för ofta ”att han slår mig är nog mitt eget fel – jag skulle haft maten varm när han kom hem, det sa han ju…” Den självständiga Skade, däremot – är Sigyns absoluta motsats. Skade anser förmodligen, att Sigyns beteende ger alla gudinnor i Asgård dåligt rykte, och att hon gått alldeles för långt i sin undergivenhet. Hon kan till och med ha erbjudit Sigyn och hennes avkomma bostad i Ydalarna – där vore hon säker ! – men Sigyn har som vi vet tackat nej, och är trogen Loke i alla fall – vilket skickar henne rakt ned i helvetet !

Även i verkligheten förekommer det, att vad två kvinnor kan göra emot varandra är tusen gånger värre; än vad två män ens skulle kunna tänka ut, ifall de höll på i flera år. Men Skades hat emot Sigyn, är ändå rätt oförståeligt, tills vi börjar tänka efter – vad kan det finnas för anledning till det ? Skade är självständig, och har allt vad hon behöver i sin jakt, men avundas Sigyn ändå. Utåt sett kan Loke och eldgudens maka synas lyckliga, och verka som ett vackert par – Skade vet kanske inte hur Sigyn känner sig inuti… Dessutom har hon barn – och det har inte Skade. Så när som på Freja, hennes enda dotter – uppfostrad hos sin far och helt annorlunda till sättet – kan hon kanske inte få några – och Skade hämnar sig mycket riktigt på just Sigyns barn – och låter henne själv se på medan de dör – det första hon gör…

Byst av Artemis. Från ett grekiskt original

I en antik grekisk myt skryter Niobe, en vanlig människokvinna, med det faktum att hon minsann har fjorton barn, sju döttrar och sju söner, inför gudinnan, och tror sig därför vara förmer än gudarna. Ett typiskt exempel på sk ”hybris” eller grotesk självöverskattning, som många människor idag också visar inför vinterns iskalla majestät. Men Artemis hör detta, och skjuter sina pilar från den höga och kalla vinterhimlen, och inom några ögonblick har alla barnen dött. Sjutalet – en dubblering som alltid förekommer i myterna – kan man bortse ifrån, men som vi ser motsvarar den här myten mycket nära Skades dödande av Nare och Vale.

Apollon, Artemis bror – är en solgud. Ull – Skades bror – är också en solgud. Båda skjuter med pil och påge. I en annan grekisk myt, räddar Artemis kvinnan Callisto, genom att förvandla henne till en björn. Björnar fanns knappast i antikens Grekland, men däremot vimlar det av dem i Norden, i synnerhet i Sveriges norra delar – och björnarna är Skades skyddslingar, får vi veta i Snorres Edda. Alla de här ”sammanträffandena” bildar tillsammans så många och så starka samband, att det blir ganska slående. Artemis och Skade är samma person, samma Indoeuropeiska gudinna från början, under två olika namn.. Och Artemis har inget med Freja att göra – som Kvilhaug ensam hävdar. Många andra akademiskt erkända forskare däremot – inga amatörer – tror däremot på den hypotes, jag redovisat här. Föga förvånande, trots allt..

Se upp för Skades halka i vinterns mörker !

Skade är alltså själva vintern, dess idé och princip, förkroppsligad. Precis som naturen är hon sällan helt ond, men inte helt god heller, och skall man umgås med henne, är det bäst att minnas att det sker på hennes villkor, och att hon sällan eller aldrig varit van att underordna sig människornas vilja. Det är Skade – främst av vinterns diser – som vi ärar vid det kommande Disablotet, vid vårens början och de första tecknen på Vinterns slut. För våra förfäder var Februari en kritisk tid, då de första tecknen på snösmältning och en ny vår var mycket efterlängtade – under en lång vinter kunde visthusbodar och andra förråd sina. Man hade all anledning att hoppas på Skades bistånd, och vintern gav också is och snö att färdas på, för köpenskap och handel – inte för inte var ju Njord Skades förste och ende man.

Uppgiften att Skade skulle varit Odens frilla, finns inte alls i Eddan. Den hittades på av Eyvind Skaldaspillr, eller ”Skaldefördärvaren” – han som ändrade de ursprungliga myterna, och försökte förändra dem, trots att de i fallet Skade – som vi sett – varit oförändrade i 2700 år eller mer. Oden är en mångkunnig Gud, ja den klokaste av alla, och mäkta vis. Ville han ha en frilla, skulle han inte ta vinterns kyliga brud från fjällen och tassemarken, utan välja en varmare kvinna. Inte heller skulle han lägga sig hos den hämndlystna dottern till en jätte, han själv varit med och dödat, för detta strider direkt emot Havámáls råd om att aldrig, aldrig inlåta sig med sin fiendes vän. Skade har sina fördelar, det är sant; och en god kamrat i skidspåret, och värd att dyrka för jaktlycka, om inte annat; men man bör hålla huvudet kallt, när det gäller henne..

Japanerna, förresten, har inom Shinto en direkt motsvarighet till Skade, kallad Yuki-Onna, eller snökvinnan, som också kan vara farlig att möta. Precis som Skade har hon en iskall andedräkt, och legenden om gudinnan, som inte kunde skratta, syns också i Japanernas berättelse om Amaterasu, solgudinnan, som i vredesmod gömmer sig i en grotta, efter att ha blivit kränkt av Susanowo, en Loke-liknande gestalt.

Myternas språk är trots allt universellt, och allmänmänskligt, liksom Polyteismen. I naturreligioner, och Polyteism, finns all sanning av det slaget vi människor behöver – förutom vår förmåga till konstnärligt skapande – och att driva vetenskap. Den som säger något annat, stänger en dörr till sitt eget hjärta – liksom alla dessa galna Monoteister…

”Extremt känsligt” – ”Extremt Fånigt” eller ”Extremt Intolerant” (repris från 2019)

2025-11-30 av Hedningen

En hälsning från de intoleranta kristna kommer naturligtvis som ett brev på posten, även till Julen. I SVT lät man 2017 man en teolog med namnet Arne Wiig uttala sig, och varna för bruket att hänga upp sina julstjärnor i fönstren med ”fel” spets nedåt, eftersom det enligt honom är ”extremt känsligt” i en del länder, bland annat då USA – efter vad han påstår.

En sån här Julstjärna skulle enligt fanatiska kristna ”kunna erinra om ett pentagram” och måste därför ratas…

Skulle fel spets hänga nedåt, är det enligt Arne Wiig ett säkert tecken på att husets eller lägenhetens invånare dyrkar Satan, säger han – och så kan de kristna inte ha det. Själv tycker jag nog inte, att frågan är ”extremt känslig”. Snarare skulle jag vilja påstå, att den som ens hävdar något sådant på allvar är ”extremt intolerant”, eller möjligen ”extremt fånig” ja löjlig rentav. SVT har också genomfört en omröstning, som visar att en såpass stor mängd om 16 % av respondenterna (ca 15 800 stycken) håller med Arne Wiig i hans kristna intolerans.

Skulle någon ens på allvar tro, att man ”dyrkar Satan” i detta mellansvenska hushåll ?

Vi har sett dessa kristna tendenser förr om Jularna, och vi får se dem nu igen. Alltid ska de ropa och skrika om Satan, anklaga människor för djävulsdyrkan och så vidare, bara därför att de följer sina egna Nordiska Jultraditioner, oavsett ålder. Ute på nätet har vi fortfarande den odödligt löjlige danske frikyrkopastorn Jon Knuden i Lökken, Nissehaderen kallad, som hatar Jultomtar och säger att Jultomten måste vara identisk med Satan, en åsikt som han också framlagt på en hel internet-sajt.

Pastorn hängde en människostor Tomte i en galge utanför sin frikyrka, till stor sorg för ortens alla barn redan 2009, och så har han hållit på sen dess. Men hans danska grannar fann på råd. De skickade Pastorn massor med grammofonskivor med Julmusik ”På Loften sidder Nissen med sin Julegröd, ja Julegröd” och annat sådant, en strid ström av tomteförsedda Julkort visade sig i Pastorns brevlåda varje dag, och lättklädda danska kvinnor i minimala tomte-underkläder visade sig, dansande i ring utanför pastorns fönster..

Tönt-pastorn hamnade också i dansk TV, och folket självt upplyste honom snart nog om Oden – Jultomtens riktiga ursprung.

Så gick det till i dejliga Danmark.

Och varifrån kommer själva ordet ”Jul” ? Ordet är av Nordiskt ursprung, och binds till Årshjulets välvning. Det har ingenting med någon ”Christmas” eller någon kristus att göra, eftersom Julen är en helt och hållet hednisk företeelse.

Innan 300-talet efter kristus, då den romerske Kejsar Konstantin med tvång och våld hade infört kristendomen över hela sitt imperium, var det ingen, absolut ingen som ens visste när den helt fiktive och påhittade ”Jesus” (som aldrig funnits – inte ett enda historiskt godtagbart bevis för denna persons existens har någonsin skådats !) skulle ha varit född. Innan påven Liberius år 352 fastställde 25 December som rätt datum, trodde många kristna att Jesu födelse skulle ha inträffat 25 mars, och även flera andra datum angavs som det ”rätta” för denna påhittade fantasifigur.

Redan folklivsforskaren Martin P:son Nilsson från Lund avslöjade 1915 ( i boken ”Årets folkliga fester”) hur de kristna stal hela Julen, och försökte sabotera den hedniska Midvinter-festen till solens återfödelse (”Sol invicta” firad av Mithraismen och flera andra hedniska religioner över hela Medelhavsområdet, också i Grekland och Rom) och hittade flera källor, som avslöjade hur stölden gick till, och hur de kristna försökte sno åt sig vad som inte var deras… Han hittade till och med källor från 700-talets Syrien, som rakt av erkänner, att de kristna biskoparna märkte att Hedningarnas Julfest drog de kristna till sig, och därför försökte de helt fräckt ”ta över” och kristna den – som de också gjorde i vårt eget land.

För egen del har jag nu hängt upp en traditionell cirkelrund Julkrans – som visar Årshjulets gång – på min ytterdörr, tillsammans med en i järn smidd TORS HAMMARE. Och måtte inga lögnaktiga eller intoleranta kristna komma in, och störa min Jul – för den firar jag som jag själv vill – utan Julstjärnor, advents-stakar eller andra kristna påhitt..

BOGUS: Bluffen om ”Väntljusstaken” har INTE ETT DUGG med Asatro eller Hedendom att göra. (repris från 2018)

2025-11-23 av Hedningen

Det finns många lögner om hedendom och Asatro som en del fördomsfulla eller rentav illvilliga personer sprider över hela Internet. En av de mest groteska är att det på något sätt skulle ingå en period benämnd ”vent” – liknande den kristna Advent – i våra förberedelser inför Julen, vilket bland annat skulle ta sig uttryck i särskilda ”Väntljusstakar” liknande seden med Adventljusstake, som inte är äldre än 1920-30-talet, och som direkt inspirerats av tyska förlagor.

Adventsljus har alltså ingenting, ingenting alls med svensk folkkultur, och ännu mindre med Hedendom att göra. Den ende person, som någonsin hävdat att hans eget fåniga påhitt med ”Venteljus” (felstavat – ordet är inte ens korrekt svenska) är en viss medlem av något samfund som påstås syssla med ”forn sed” i Åmål, eller någon annan idiotisk avkrok, någonstans. Men detta är inte ”fornt” för fem öre – utan ett påhitt från 2010.

Äldre än så är inte denna sedvänja, och den har inte ett förbannat dugg med hedendom eller Asatro att göra.

FÄ var just ordet, ty det är idel FÄHUNDAR som hittat på detta… FÄ och UR är dessutom INTE samma runa…

Ändå har lögnerna spritt sig, även utomlands, och en hel del personer – i Tyskland då – tror tydligen på denna dynga. Uppenbarligen och synbarligen har de alldeles fel uppfattning om vad Nordisk kultur är för något, och vad som ingår i den – men för all del – vill de tro på sagor och moderna påhitt, så skall jag väl inte ta dem ur deras dumma griller.

Sött ? Javisst, men det är INTE Asatro eller Hedendom…

Av ren princip anser jag också, att man inte ska presentera dåliga falsifikat som om det vore fakta, för sådant har inte med verklig kunskap att göra. Påstår man att något skulle vara ”äkta nordisk folktradition” eller något ditåt, måste man också ha vetenskapliga fakta som talar för saken, och inte bara lösa påståenden från New Age-profeter..

”Tradition” anger vanligen någonting, som överlämnats i flera led – till exempel inom en släkt. Det är vad ordet betyder.

”Nyuppfinner” man sk traditioner så är det faktiskt bara ”hitte på” eller vad man själv känner för – för stunden – och det har inte ett enda dyft med traditioner att göra.

Vem som helst kan naturligtvis hemskt gärna göra så, ifall han eller hon nu vill – eller känner för det – men det är inte en ”äkta tradition”…

DOFTLJUS till Julen – Hur DU håller borta JIHADISTERNA från ditt eget hem (REPRIS från 2023)

2025-11-16 av Hedningen

Nu är det det dags för en kort repris här på Hedniska Tankar igen. Dess äldsta kvinnliga redaktionsmedlem har tagit över tangentbrädet. Hon minns Boris Benuclics roliga webb-tidning ”Morgonposten” – lika vederhäftig eller rättare sagt lögnaktig som ”Aftenposten” i Norge ungefär, eller SVT – den svenska statstelevsionen, med sina upprepade ”ihopklipp” av Donald Trump – ni vet väl att BBC i London k-a-n komma att bli stämda på 5 miljarder USD av USA:s president, och att Deborah Turness, 58 – med omedelbar verkan tvingats avgå från sitt jobb som CEO vid BBC News. Det hände 9 November i år.

”Morgonposten” är numera nedlagd för länge sen, eftersom den var ett slags Charlie Hedbo-aktig publikation, som också publicerade nyheter typ Aftonbladet, Excessen, ”The Sun” eller ”Attack of the 50 ft Elivs Clone”

Ändå fortsätter SVT med att göra exakt samma förvanskningar och ovederhäftigheter som BBC, helt utan minsta åtgärd, helt utan minsta straff – enligt vad svenska ”alternativmedia” vågar berätta och förvrider verkligheten inför nästa valår i Sverige... Men då SVT ska vara en ”riktig” nyhetskanal, fastnar skrattet i halsen…Jul eller ej…

Läs vad tidningen ”Kvartal” har avslöjat om SVT:s skändliga manipulationer med fakta… Hur många Miljoners eller Miljarders miljoner Dollar skall SVT då få betala ?

Vad för slags partifärg de flesta ”journalister” på Statstelevisionen i Sverige faktiskt har – torde också vara välbekant.

I så fall kan vi också återpublicera det här

Redan våra JULELJUS Innehåller FLÄSK och Grisfett – liksom ROSA Arméns hudsalva i praktisk förpackning. SMÖRJ IN ER – undvik Gruppvåldtäkterna – Glöm aldrig Pela och Fadime (GAPF) !

Det är bara lite hushållstips inför Julen, eftersom det är Slaktmånaden November nu – inte någon kristen ”Candlemass”.

Vi är ASA-TROGNA HEDNINGAR och HUMANISTER i vårt hushåll.

Vi accepterar inte någon Monoteism, ingen Islam, ingen Mosaisk tro, inga Kristna – och vi diskuterar bara med dem som följer just vår egen värdegrund – precis som vissa ”Såsial-demokrutter”

”Yster när det doftar Ister” – Morgonposten och Josefin Skans ger oss recept på Doftljus – OCH DET KOKTA FLÄSKET BLIVER STEKT !! (repris från 2023)

I Alvablotets tid en Fredagskväll i Slaktmånaden November – VARFÖR skall ”Lands-sorg” PLÖTSLIGT proklameras ?

2025-11-15 av Hedningen

Vi befinner oss i den tid som alltid kallats Alva-tid av Asatrogna Hedningar, tiden efter Alvablotet – men månaden innan Julmånad eller Yule, då Årshjulet vrids runt ännu ett varv, som alla vet. Bara kristna kulturfiender och idioter skulle påstå något såpass befängt, som att ordet ”Jul” skulle vara okänt till sitt ursprung. De gamla kelterna kallade Alvablot för Samhain, långt innan någon kristen Allhelgona-dag instiftats, eller någon löjlig, USA-insprierad överkommersialiserad fest för barn kallad ”Halloween” införts i vårt land. Ändå skall en kristen faktaförnekare och ökänd fåntratt som Joel Halldorf, son till en Pingst-Pastor komma och påstå att Samhain eller den hedniska festen för de döda – vilket är detsamma som det Nordiska Alvablotet aldrig funnits och så vidare. Han påminner mest om regissören, gyckel-makaren och filmaren Janne Halldoff, ännu en medlem av denna ökända släkt – efter ej bekräftade uppgifter – som spelade pajas länge nog, här i Midgårds sorgedalar.

Joel Halldorf är ingen opartisk akademisk forskare, utan en person skriver partsinlagor. Hans dåliga bok ”Granskogsfolk” bär syn för sägen – dess syfte är att bedriva kristen propaganda – vilket man måste vara medveten om.

Visst är det på alla sätt tragiskt med bussolyckor och dödsfall i Lövhalkans och den första frostens tid i Mälardalen, men varför skall denna glosögda gamla dam kommenderas ut för ”ros-nedläggning” ??

Nu över till ett helt annat ämne. Igår, Fredagen den 14 November 2025, inträffade en bussolycka vid station Tekniska Högskolan i Stockholm ungefär vid 15-tiden, då det började skymma på, därför att solen gick ned. En ensam busschaufför råkade troligtvis ut för halt väglag, antingen det nu berodde på kyla, den såkallade ”lövhalkan” eller lokala trafikförhållanden. Givetvis arresterades chauffören genast, såsom skäligen misstänkt för brottet ”Vållande till Annans död” vilket är ren rutin i juridiska sammanhang – därför att tre personer avled, medan tre andra fortfarande är skadade, och befinner sig på sjukhus.

Självklart är detta en sorglig händelse, på alla sätt – men observera nu vad som händer i den svenska Ankdammen, och hur vissa krafter inom media och Svensk politik försöker utnyttja alltsammans för sina egna syften.

SVT – Statstelevisionen – sätter omedelbart in en extra News Desk – ungefär som om det rörde sig om en naturkatastrof av samma magnitud som Khao Lak i Thailand för ett antal år sedan. Sveriges nuvarande Statsminister skall nödvändigtvis frågas ut av media, och OMEDELBART uttala sig om saken och enligt kvällstidningen ”Excessen” stå och säga kvasi-filosofiska floskler och idel självklarheter typ ”Livet är väldigt skört” vilket skall citeras i media. Det behövs inte alls, för det vet alla svenska medborgre och resten av mänskligheten redan…

Internationella media förutsätts också ha reagerat med ”bestörtning” på den triviala trafikolyckan i ett litet land i Nordeuropa. Tror ni alls någon i andra länder än just Sverige bryr sig överhuvudtaget, kära läsare och läsarinnor ?

Efter vad som framkommit och vad Polisen, Ambulanspersonal och liknande myndighetsföreträdare sagt till media tyder INGENTING på att detta skulle ha varit något terror-dåd för ovanlighetens skull, heller inget våldsbrott, utan bara en helt vanlig trivial trafikolycka, den första dagen frosten kom till en storstad.

VEMS intressen gynnar denna rapportering, och vad är det för bild SVT med flera media i Sverige vill mana fram ?

Allvarlig uppsyn bakom allt sminket… Synd på fredagskvällen mina damer…Verkligheten trängde sig visst på – helt oförmodat…

”Barn” skall omedelbart omhändertas och lugnas på särskilda kris-stöds center, eller genast förmanas och talas till rätta av sina pjoskpedagogiska föräldrar, antyder man. Vet inte föräldrarna själva detta, kantro – eller är hela Sveriges befolkning plötsligt bestående av idel små barnrumpor, uppfostrade och drillade i någotslags Astrid Lindgrensk ”Bullerby-idyll” av Såsialdemokraturiskt märke ?? Det är bara i ett såpass infantilt och löjligt litet land som Sverige, som ett Kungligt, Ridanade Livgarde tvångsmässigt kan kommenderas ut att paradera vid en barnboksförfattarinas begravning – eftersom man utsett detta till en stats-akt, vilket är bortom all rimlig urskiljning, bortom alla sunda proportioner överhuvudtaget.

Statstelevisionen SVT visar i Kanal 1 och dess nyhetsprogram ”Rapport” bilder på två hårt uppsminkade studentskor, som förutsätts ha blivit”skrämda” men som bara ger helt nollställda kommentarer i TV-rutan – för vad ska de egentligen säga ? En viss ung man benämd Zaid Al Hussen, 20 ska ”hjälteförklaras” av Aftonbladet, bara därför att han gjorde sin medborgerliga plikt, och lyckades stoppa en och annan blödning- vilket inte alls är så svårt att lära sig, och knappast heller något ”hjältedåd” – vem som helst skulle ändå ha kunnat göra detta, om han eller hon haft tillräcklig kunskap, och ett första förband av lämplig storlek i fickan.

Man påstår på helt uppdiktade grunder, att ”Zaid” skulle ha fått panik, vilket är lögnaktigt och en självmotsägelse.

Det fick han inte alls, för i så fall skulle han varit totalt handlingsförlamad eller halvidiotiserad, likt SVT:s redaktionspersonal.

Inget av intresse fanns att se när ”Hedniska Tankars” chefredaktör passerade med sin nu snart 17-åriga tonårsdotter i släptåg klockan 16.40 samma dag, samma plats – de är båda två bosatta i förorten Jakobsberg i Huvudstaden, sektor Nordväst som alla vet – där betydligt allvarligare brott, ”sprängningar” sk ”skjutningar” eller rättare sagt mord och dråp på öppen gata förekommer – fastän de styrande försöker sopa allt under mattan, särskilt såhär års, dolda bakom sin förljugenhet. Tunnelbanan fungerade också helt normalt. Ingen passagerare var det minsta upprörd, ingen tog notis om saken alls. Ett par tiggerskor – sannolikt från Rumänien och två sk ”trygghetsvärdar” syntes i folkvimlet, men det var också allt – och för egen del har Jourhavande Hedning – som sjukhusvaktmästare i Lik-kylen på det Kristna ”Ersta Sjukhus” sett betydligt blodigare scener – ifall vi nu ska säga så – men det var när han var 18-19 år gammal.

I SvD eller Svenska Dagbladet tillbakavisar för dagen en viss ”Emma Frans” tanken om att det skulle vara FARLIGT för unga män att läsa skrifter som Marcus Aurelius självbetraktelser, eller hednisk Sokrateisk filosofi, eftersom endast och endast bara kristendomens eviga bönerabblande till ingen nytta, genuflekterande och knäböjande, krälande i stoftet och tårdrypande, sliskigt sentimentala små jesus-barn krypande till korset skulle vara gott nog – allt enligt ”Tro & Solidaritet” eller ”Broderskapsrörelsen” – vars partifärg och samband med liknande muslimska rörelser i Kairo redan har utretts i media.

Det är trots allt valår nästa år – men vi behöver inte lansera några Halldorfska konspirationsteorier för den sakens skull. Sanningen är ändå tillräckligt uppenbar.

Visst – alla människor har rätt att uttrycka personlig sorg.

Alla människor har också rätt att gråta på tunnelbanan, bussar eller offentlig plats – till och med i direktsändning i svensk TV.

Det finns det många som har gjort under årens lopp – men de hade giltiga skäl för att göra just så.

Någon bland dem gick vid vår sida som kollega och nära vän i mer än tio långa år.

Men – och det är den springande punkten, det intressanta – det som är värt att berätta och föra vidare: När gnälliga små hipsters till kvinnliga reportrar ska låtsas hulka och gråta med mikrofon i hand, och intervjua någotslags vidunderlig långskånk till filifjonka, antagligen kring 40 år gammal, då måste någon medborgare till slut SLÅ NÄVEN I BORDET – och säga att NU RÄCKER DET, KÄRA STATSTELEVISION !!

Det må vara såå oartigt såå att anmärka på damernas klädsel och utseende, ja guud ja – Vad kan väl inte hända på Valhallavägen – Även om den sällan eller aldrig bär till Valhall… Men var finns SVT:s NYHETSVÄRDERING och URSKILJNING i VAD som är värt att rapportera om, och vad som VERKLIGEN är värt att kallas för ”Lands-sorg” eller ”Nationell kris” ? ?

På Carl Michael Bellmans tid – dvs 1700-talet – var det högsta mode att avbilda överheten och den härskande klassen i Sverige – inklusive de små kulturella kotterier som omgav den som ”Gråtande” med näsduken i högsta hugg. Detta var Rokokons sätt att avbilda de styrande i samhället. Medan folket svalt, for illa i dragiga kyffen, massakrerades i ständiga krig eller föll offer för alkoholism, våldsbrott, TBC och andra sjukdomar roade sig överklassen – och de makthavare som fanns, inklusive Marie Antoinette – ni vet hon som enligt en legend skulle ha utropat: ”Om de inte har bröd, så låt dem äta söta kakor !” (Qu’ils mangent de la brioche) hycklade, hycklade och hycklade, under det att de lekte mjölkpigor, herdar och herdinnor på sina slott och herresäten – för sådant var högsta mode dåförtiden.

Idag ser vi alla ”Magadan Magda” lisma och försöka verka ”innerlig” och ”äkta” när hon med släpig röst jiddrar om ”ett Stockholm som vaknar i chock och i sorg” – men så väntas hon också ta över makten i vårt land, September 2026 – och det är detta alla reportagen syftar till – förutom att även den sittande Regeringen som alltid har ett behov av att hålla vanliga medborgare i schack, avleda deras uppmärksamhet – så att de inte tänker på kriget i Ukraina – eller de högst VERKLIGA problem, som sedan länge ingår i den Svenska och Europeiska tillvaron.

Hon är lika falsk som ”Toblerona Mona Muslim” – på sin tid – och har exakt samma tonfall, dialekt och röstläge, betecknande nog – även om vi bör vara någotsånär anständiga emot offentliga personer, och inte göra alltför mycket narr av någons personliga egenskaper.

Dock brukar det i många sammanhang ofta sägas, att exempelvis politiker i ledande ställning får tåla aningen mer glåpord än andra, just därför att de råkar vara ledande politiker. Blir en privatperson utsatt för glåpord, eller sker det emot myndighetspersoner typ Polis, kan det som bekant vara straffbart, men det är en annan sak. Ord eller uttryck är inte lika allvarliga som handlingar, för handlingar väger tyngre – och fria tankar har aldrig skadat någon lika illa som en skenande buss, eller hur Fru Partiledarinna ?

Just nu före Jul vill man intala oss alla att allt är normalt, fastän det hela klingar alltmer ihåligt.

Om hela ”Hedniska Tankars” redaktion – om tre personer – dräps – utlyser man då ”Landssorg” i media?

Nej – ”I Helvete” skriver Evangelisten Lukas med stora röda alpinnar.

Man kommer att säga, att det där var bara en reaktionär gammal skitstövel, en nazist kanske – som i likhet med Salwan Momika – vår vän och broder från fjärran land – bara fick vad han förtjänade, hans gamla mor och alla anhöriga – även avlägsna släktingar – tillika.

Eller också kommer man att säga att en tafflig pajas har dött, att allt bara var värdelös underhållning, lika idiotisk som de cafeprogram, som SVT tror ska upplysa oss om verkligheten i Sverige, ungefär som om alla dessa parfymerade små fjollor med sina påklistrade leenden och små tatuerade hjärtan på halvnakna bög-bringor skulle kunna säga oss något vettigt, typ Ophra Winfrey eller som om Zsa Zsa Gabor skulle kunna säga oss något konkret om nutida stormaktspolitik.

Ingen kristen människa eller någon annan person i det här landet kommer lägga så mycket som två ynka strån i kors för oss om vi dör, oavsett dödsorsak.

Från Gaza, Förenta Nationerna och den ”Globala Sumuden” ni vet rapporteras för dagen, att ingen Vapenvila är bruten, och att USA:s utkast till tillfälligt fredsfördrag faktiskt ser ut att hålla – ja – kanske har en reell möjlighet.

AI och eländiga faktaförvanskade ”bottar” upplyser oss om att det aldrig skulle ha funnits ögonvittnen till Carl Michael Bellmans framträdanden, och att ingen kan veta, hur hans framträdanden egentligen lät – men det fanns det visst.

Ett ögonvittne, en viss Evert von Salza var bara 19 år – och Ryssland hade anfallit Sverige, Finland och flera grannländer då också – vårt land befann sig för tillfället i krig – vilket hela Europa i realiteten kan komma att göra, nästa år. Såhär skrev han om en händelse år 1796 – i det Stockholm som ännu finns kvar och ännu inte är en rykande askhög, likt Mariopul eller Pokrovsk:

När en och annan boutelje var tömd, reste han sig upp, sjöng slaget vid Sawataipa, där Baron Leijonhjelm blev skjuten. Fröken Posse, som varit förlofvad med honom, kom uti en convulsif gråt. Ord och röst voro så rörande, att något hwar fingo tårarne uti ögonen, och Grefvinnan, som hade bjudet på en glädjefäst, var öfvergifven(!). Gyllengranat stötte på Bellman och sade: Nu är det nog med Likpsalmer, nu något annat! Bellman sköt undan de bouteljer som stod, och började spela på bordet med tummarne och preludierade. Nu var det gamle Klockaren i Sollna; man hörde huru blåsbeljarna knarrade och huru de ostämda orgelpiporna skreko en dundrande tremulad(?) och med en gäll discantisk stämma sjöng han som foglar små, när dundra må m m, och nu blef glädjen allmän…

Ett tu tre – kanske plötsligare än någon kan tro eller ana – kommer verkligehten år 2026 innehålla många många fler dödsfall i Sverige än någon av våra undermåliga politiker vill ta ansvar för. Låt oss hoppas eller önska att det inte blir så – för säkerhets skull…

DÅ kan vi börja tala om ”Lands-sorg” – på ALLVAR…

Man döljer vad som verkligen pågår, döljer, söver och lindar in oss i en falsk verklighet.

Vi Hedningar och Humanister finns alltid kvar – och vi har i alla fall en viss historisk medvetenhet, integritet och urskiljning – till skillnad från svenska ”journalister” och andra fördömda klåpare..

Som vanligt diskuterar vi också endast med personer som delar vår värdegrund – vänta er inget annat !

SVT Dalarna förvrider sanningen om ”Kyrk” Båtar – Nordiska Allmogebåtar är INTE utrotningshotade…

2025-11-11 av Hedningen

Dessa usla SVT-medarbetare ! Deras journalistik och eviga vinklande är under all kritik…

Visserligen är det för dagen bara Statstelevisionens lokalredaktion i Dalarna som inte kan skriva korrekt svenska, eller ens hålla sig till givna fakta – men i alla fall… De skriver att Elsa Pulkkinen och Linda Knuts, båda två Dalkullor, skulle vara ”roddare” och därmed av manligt kön. Så är det inte alls, därför att båda två är kvinnor. Vad man skriver är oriktig svenska, och därmed fel i sak.

”Kyrkbåtar” på Siljan, som är ämnet för hela artikeln – har ingenting alls med ”Svenska” Kyrkan eller något kristet att göra.

De utgör en länk i en tradition som funnits ända sedan Hjortspring-skeppet från Bronsåldern eller Brandskogs-skeppet, som finns att se och beskåda på en hällristning utanför Enköping. Också Nydam-skeppet, och många senare skepp och båtar som byggts av Nordisk Allmoge tillhör samma träbåtstradition, som inte är kristen. Det rör sig om klinkbyggda båtar, som helt avviker från Medelhavs- och Mellanöstern-kulturerna.

Skeppet ”Brudpiga” från 1944 på Vikingeskibsmuseet i Roskilde – foto av Erik Madsen – professionell Dansk Fotograf…

I och för sig är det riktigt att det svenska kulturarvet är hotat, men det kommer inte gå under så länge Allmogebåtar byggs, och dokumenteras i länder som Danmark, Finland och Norge – där journalistiken är åtskilligt sakligare, och man vårdar sig om vår gemensamma, Nordiska kultur – som i vårt eget Sverige är föraktad, nedprioriterad och glömd; till följd av politiska beslut och den lilla kristna nomenklatura, som dessvärre ännu styr landet, får formulera vad som skall vara en ”kulturkanon” och annat sådant.

Hur ”såsialdemokraturen” och alla kristna tokstollar inom KD burit sig åt när de formulerat sin kulturpolitik, och slösat bort alla pengar på bidrag till sådana kulturyttringar som mera är till skada än nytta,och som dessutom inte hör hemma i vårt land alls – likt Mellersta Österns Makabra Monoteism, torde vara välbekant. Naturligtvis är det mycket illa att just Brudpiga roddklubb ska drabbas av sådant, och ännu mera tragiskt är förstås att den allra siste folkbåtsbyggaren vid Arne Håll – som var en man och inte en kvinna – har gått bort. Men han byggde inte alls sina båtar enbart efter ögonmått eller eget huvud – helt utan ritningar, som SVT helt felaktigt påstår, i någotslags absurd ”Floke-anda” eller amerikanskt mediastrunt typ ”HBO Vikings”.

Ånej. Hur den ursprungliga ”Brudpiga” såg ut, finns väl dokumenterat – och Roddföreningen Brudpiga behöver inte gå längre än till träbåtsbyggarna vid Fosens Folkhögskola i Norge, eller till Vikingeskibmuséet i Roskilde, Danmark – där en exakt kopia av just deras skepp finns att se. ”Brudpiga” är inte en ”båt” eftersom hon är längre än 10 meter, ja hela 18 meter lång och därmed i Sjölagens mening ett skepp – vilket är intressant ur försäkrings- och bevarande-synpunkt. Också ”Det Norske Veritas” som har stor erfarenhet när det gäller klassning av fartyg till sjöss, håller säkert med. Visserligen är det alltid svårt att klassa historiska skeppsrepliker från Norden – ”Hedniska Tankars” redaktion har åtskillig erfarenhet på området, och har tentativt publicerat ett utkast, eller ett försök till hur man bör se på det här med klassningen tidigare i höst, då vi skrivit om det Norska ”Myklebust-skeppet”

På Saimen, långt in i Tavastland och på de ryska floderna har såkallade ”Kyrkbåtar” alltid varit vanliga. I Finland tävlar man ännu med dem i Sulkava, vid Saltvik på Åland och än fler ställen…

LÄS i uppslagsverket Finland, så får ni se…

Till saken hör också, att allmoge-båtar – som var vanliga också på de stora sjöarna i Finland,vår förlorade riksdel- alltid byggts av varje hedniskt godord, byalag eller socken för sig, och att man alltid tävlat med dem. Det är precis också vad Brudpiga Roddklubb gör, med sina kvinnliga och manliga medlemmar. I Dalarna har alltid rodderskor haft hög status, och IOK – internationella Olympiska Kommittén, överväger just nu att sätta stopp för Tramspersoner eller rättare sagt Transpersoner inom all tävlingsidrott. Inte bara SVT på Riksnivå utan också ”alternativmedia” i Sverige har påpekat det – just idag – och detta BORDE de okunniga klåparna på Dala-redaktionen haft reda på.

Detta ÄR betydelsefullt, därför att Brudpiga Roddklubb i Leksand med Omnejd tagit flera SM-medaljer, och SKA man alls ägna sig åt Rodd eller Segling som sport, ja då MÅSTE man följa reglerna, liksom detta med elementär mänsklig biologi, eller det faktum att mänskligheten faktiskt har TVÅ kön, men inte flera.. Kön är inte en ”social konstruktion” som många tror, utan en biologisk realitet. Också i det svenska språket finns det vissa elementära skrivregler, som man inte gärna kan bryta emot utan att skapa missförstånd eller fuska i yrket, eller hur kära Statstelevision … Inom sporten är fusk oförlåtligt, och så borde det vara överallt – också inom nyhetsförmedling.

”Kyrk”båtarna har inget med kyrkor att göra – de användes för samfärdsel, frakt – vid bröllop, glada fester, ja till och med begravningar, barndop och i stort sett alla begivenheter eller saker av betydelse, som skedde i en bygd. Så var det också vid Siljans stränder. Att man så småningom började ro i kapp och tävla med olika båtlag emot varandra – när man hade byggt många båtar – var heller inte så konstigt. Arne Håll t ex byggde mer än 30 båtar under sitt liv, så där ser man vad en bra karl och en erfaren båtbyggare kan åstadkomma – och sådana män finns ännu i Norden – det gäller bara för Elsa Pulkkinen och Linda Knuts samt deras samnordiska förening att hitta rätt sorts folk.

SVT:s inslag kanske kan hjälpa dem, men det är också det enda goda som finns att säga om det inslag man publicerat.

I Dalarna har RODDERSKOR eller KVINNLIGA roddare altid haft en mycket stark ställning – och så var det också i alla Nordiska Allmoge-samhällen. Båtbegravningar som Årby-båten, där en kvinna blivit begraven i sin egen roddbåt, är visst inte ovanliga när det gäller svensk vikingatid.

På Västkusten och i Roslagen eller Rods-lagen – som det ju hette från början – har roende kvinnor – och inte män – alltid varit en vanlig syn. Kvinnorna rodde med mjölk, grönsaker och handelsvaror. När kristendomen kom till Bohuslän på 1600-talet, avrättade ”Svenska” Kyrkan tjogtals av dessa starka och självständiga kvinnor, som var vana att ro, och klara sig själva utan någon kyrka. Dalkullor säsongarbetade i Mälardalen – de gick hela vägen – också till Stockholm och huvudstaden, där de kallades ”Roddarmadamer” på 1800-talet, ett namn som blev bestående långt in på förra seklet, då traditionen med kvinnlig rodd till slut dog ut.

Sjöhistoriska Muséet har dokumenterat hur allting gick till, och ett besök där lönar sig – för de som vill veta mer eller är helt okunniga.

När Vevsluparna – som här på en av sjöhistoriskas bilder – till slut kom på 1830-40 talet tävlade unga kullor i folkdräkt från Rättvik emot roende, äldre kullor från Leksand och andra byar vid Siljan. Vem kunde ro snabbast – kunde man veva sig fram snabbare än man förmådde ro med ett par åror… ?

Vem vet – kanske kan Elsa Pulkkinen – och Linda Knuts – leda varsitt roddarlag från varsin Siljansbåt så småningom.

För – låt oss kalla dem Siljansbåtar !

De kommer från denna bygd, detta dalfolk – detta land – och det är det svenska folkets båtar, som visst inte tillhör någon kyrka

Ge oss vårt land och vår kultur tillbaka – låt oss vara verkliga kvinnor och verkliga män… och vara människor på allvar

Själv minns jag med tacksamhet och kärlek någon, som en gång förde befäl ombord på Finska Viken, då jag själv satt på taktåran på babords sida, längst bak i aktern och hon vid styråran.

Det kostade blod, den resan år 2003. Både hennes och mitt, eftersom vi inte var utan skador ombord på den långa färden uppför den kalla floden Neva till det som en gång hette Nyenskans, och som var en svensk stad och inte en rysk.

I mer än fyra veckor slet vi – tillsammans med många andra skeppslag, och åror knäcktes, ögonbryn slogs in, det var solsting, skavsår och befarade hjärtattacker.

Allt som skedde, är väl dokumenterat – och den historien har jag berättat, många gånger.

Men – det var sport, stolthet och ädel tävlan. Måtte döttrar och söner av Dalarna och Norden få uppleva alltsamman många många gånger i framtiden, liksom vi Hedningar från andra sekel..

Hell Brudpiga, Hell er, Dalfolk ! Detta är en Tyrs dag, då vi alla kämpar – inte bara för idrottens skull, men för rättvisa och sanning…

Om att BLOTA med BLOD, Svartsoppa och ”Sankt” Martin (text från 11 November 2015)

2025-11-10 av Hedningen

Idag är dagen för det traditionella sydsvenska Gåsablotet, som sen urminnes tid har firats just idag, kring dagen för Slakttunglet eller det mörkaste nedan i årets elfte månad, innan Åsgårdsnyen eller Asarnas nymåne tänds, som man ännu på 1800-talet sa i Värmland, och Julmåanden började. Många tror helt felaktigt, att den skånska seden att äta Svatsoppa skulle ha med det katolska helgonet ”Sankt” Martin eller den påstått kristna ”Mårtensafton” att göra, och att svartsoppan först på 1500-talet skulle ha funnits i Sverige (hos Biskop Brask i Linköping bland annat) medan den först på 1850-talet hade letat sig fram till Mälardalen.

Inget kunde vara felaktigare !

Kom ihåg att BLOT skall med BLOD bedrivas, ty därav kommer själva ordet !

Allt det här är bara kristna fördomar, precis som vanligt, skrivet av journalister och osakliga personer som aldrig ens brytt sig om att göra den elementäraste forskning i ämnet. Svartsoppa, liksom Blodmat eller Blotmat har alltid funnits, både över hela Europa och i alla andra Världsdelar, och redan själva ordet att Blota kommer faktiskt av ordet för Blod, som är detsamma i nästan alla indoeuropeiska språk. Också i det förkristna England var Blotmonadh namnet för November, i likhet med månadsnamnet Slaktmånad hos oss, och redan i Olaf Saga Tryggvasonar, står det om hur Olaf Tryggvason i slaget vid Svolder – som ska ha stått på hösten – säger om de fruktade Jomsvikingarna, som alla var Skåningar – att det hade varit bättre om dessa och de andra svenskarna stannade hemma och slickade sina ”blotskålar” eller blotbollar istället.

På fornengelska fanns ett ord bledsod, att koka ihop något eller att ”sjuda med blod”, som också går tillbaka på ett tidigare gotiskt ”Blothisojan” som också finns i Wulfilas berömda bibelöversättning till Gotiska. Där används det om ängeln i Egypten, som går från hus till hus och ritar symboler på varje dörr med blod, så att husets invånare ska välsignas, och bevaras från pest och varje fara. De kristna bland mina läsare vet säkert vilket bibelställe jag syftar på, och alla etymologiska ordböcker om engelska, tyska, svenska och andra germanska språk inklusive ”New Websters Dictionary” vet att berätta att de senare engelska orden för ”bless”, alltså välsignelse, samt ”bliss” eller lycksalighet kommer från just detta gotiska, forngermanska bledsod, själva offersoppan, blotet, den heliga måltiden. Många kristna känner idag till detta ovedersägliga faktum, se länkar här också och erkänner faktiskt, att deras termer för välsignelse och lycka kommer direkt från den Asatrogna blotmåltiden och den djupa känsla av tillfredställse och gemenskap, som man kan känna efter en god svartsoppsmiddag och ett väl utfört blot.

Såhär BLOTAR man – det är att dela sin måltid med sina vänner, sin släkt och själva gudarna !

Blotet var och är en helig måltid, som man delar med gudarna. Blodmat och liknande har också funnits och finns fortfarande i alla kulturer och religioner på vår jord – och det är ingenting konstigt med detta. Om någonting skall kallas konstigt, så är väl den kristna kannibalmåltiden – där man äter frälsarens kött och dricker hans blod – alltså ren kannibalism och inget annat en fruktansvärd travesti på det hedniska blotet, som är vida äldre och kom först, och som funnits i alla jagande och samlande kulturer. Nästan alla människor i vårt land – utom rena vegetarianer, kanhända – äter blodpudding eller blodkorv. Redan barnen får det i skolbespisningen. Som den skånska tidningen Helsingborgs Dagblad klarsynt påpekade i samband med traditionella svartsopperecept, så måste man faktisk acceptera svartsoppan och den hedniska blotmåltiden också, ifall Blodpudding nu ska vara tillåten. I dagens England och USA äter man ”plumpudding” eller black pudding till Jul. Det är mer eller mindre samma sak, gjord på i stort sett samma ingredienser, och med just blod som huvudbeståndsdel. Men Nej – människor äter vi inte. Det måste finnas en gräns för alla dessa kristna vidrigheter.

Forskare, som undersökt saken, har hittat blodmat över hela Europa, och i alla Världsdelar. Det är bara fanatiskt intoleranta muslimer, samt judendomen som har ett definitivt förbud emot förtärande av blod – anledningen till detta var att blod snabbt blir dåligt i medelhavsklimat. Men herdefolk istället använder getmjölk och andra källor till animaliskt protein, vilket jägarfolk, ryttarfolk och alla från massajer i Afrika (som dricker blodet från sin nötboskap) till Älgjägare i Norrland (det är fortfarande sed att ta sig en kåsa med varmt blod ur den nyss fällda älgen), renjägare på Sibiriens tundra, eller Djingis Khans mongoler (som drack blodet från sina egna ridhästar) – alla folk har genom tiderna praktiserat samma sak – varför skulle då vi Nordbor inte få göra det ?

Alla vet att man börjar med att röra ned två tredjedelar grisblod och en tredjedel gåsblod i en god buljong…

En del oärliga människor som ljuger, svänger sig och förvanskar Asatron och sin egen historia, och som av okänd anledning kallar sig ”fornsedare” hävdar att blot i form av en måltid med blotmat aldrig skulle ha funnits, trots att det finns tiotusentals bevis, både i de Isländska sagorna, i Eddan och från arkeologiska utgrävningar.

I någotslags förvriden politisk korrekthet tror de, att det skulle vara opassande att säga sanningen, att folk skulle bli skrämda av korvar och andra stolligheter, och dessa förbannade foliehattar vill därför inte erkänna det sanna blotet. Istället blotar de hallonbåtar, söta bakverk och annat fjanteri i den stilen, och tror att detta skulle vara detsamma som Asatro. Sådana idioter har jag föga eller inget gemensamt med, för egen del, och jag kan bara skämmas och häpna över de som förvanskar sitt eget folks historia på det tokiga viset.

Bara Foliehattar och Idioter skulle förneka Blotets betydelse, samt det faktum att det försiggick med kött och blod

På Island talade man om Hlaut, av ordet för ”låta” som i åderlåta eller utgjuta vätska, och talade också om Hlautteinar och Hlautbollar om de skålar, som den varma Blotsoppan serverades i. Med Hlautteinen eller ”vispe-riset”, en kvist som stacks i det varma offerblodet, välsignade Goden eller Offerprästen Gudabilderna och ”Stallen”, den hylla eller ställ, på vilken de stod. ”Hlaut” kunde också förrättas genom att stänka blodet över stallen, ”Blot-huset” eller församlingen, som deltog i Blotet, skriver de isländska källorna. En del har betvivlat detta, av praktiska skäl – man talar om rädsla för blod, att man inte skulle få det på kläderna och så vidare – men vad är det för fel med att äta sin mat ihop med andra, eller dela måltiden med makterna, genom att ge dem det mest energirika i matväg som överhuvudtaget finns ?

”Hlaut-teinen” eller Visperiset (som man fortfarande säger i Skåne) görs av ett renkokat björkris, som man dragit barken av. Svårare är det inte att göra en äkta hednisk offerkvast…

Min egen farmor – som blev 92 år – berättade för mig att när min farfar var präst, på 1920- och 1930 talet, hände det fortfarande att en och annan bonde tyckte att han skulle närvara vid slakten – i själva ”Svinottan” eller vid tretiden på morgonen, och sedan välsigna både gäss, svin, blod och inte minst hålla upp det blodiga ”visperiset” så att alla kunde se, att blodet var gott – och att det med kyrkans uttryckliga välsignelse dög att göra mat och svartsoppa av. Detta är min familjs och ätts egna traditioner, och därifrån har jag också mina egna recept på svartsoppa – och dem följer jag !

Också på Peter Brügels målning från renässansens Nederländerna kallad ”Hösten” ser man hur en svartklädd man – kanske en präst – välsignar slaktdjuret, medan blodet samlas upp i en panna för att göra svartsoppa av…

Blotbollar eller Hlaut-skålar har funnits mycket långt fram i tiden – för svartsoppans skull !

Just blotbollarna eler bolkarna, de klotformade skålarna, har funnits mycket långt fram i tiden, och senare började man även servera öl ur dem. Själva engelskans ord för skål, bowl, har också ett nordiskt ursprung. Alla har i och för sig inte ett sånt monumentalt utseende som Bielke-ättens väldiga, med vapensköldar prydda 15-liters skål från 1500-talet, men i alla fall..

Hur kunde det då komma sig, att de kristna nere på kontinenten stal den hedniska traditionen med ett ”Gåsablot” kring slakten i November, ”Blotmånaden” efter Alvablotet ?

Gåsen antas vara vaksamhetens fågel, och är därför Helgad åt Oden !

Oden, ”den vilda jaktens” anförare, ansågs vara särskilt aktiv under de mörka vinter- och höstnätterna under tiden från Alvablot fram till Jul. Då anförde han ”Åsgårdsreien” eller de dödas ritt till Asgård och Valhall, och i höststormarna kunde man se de dödas skuggor, som likt vildgäss brusade fram genom skyn. Samma tradition om ”King Herla’s Ride, ”Harlechim”, ”Caccia Morta” och allt vad den hette i olika Europeiska länder gick ut på att en ensam ryttare av gudomlig storlek skulle leda ett följe av skuggor, flygande fåglar eller kanske vilddjur, och han tänktes oftast försedd med en fotsid mantel, eller vara enögd, som Oden. Särskilt bland Goterna var föreställningen om Oden som ryttargud utbredd..

Senare kom dessa föreställningar – liksom Oden som vandrare ihopkopplad med det lokala helgonet ”Sankt Ibb” eller pilgrimshelgonet ”Sankt Jakob” på Ven började de kristna också para ihop Odens gestalt med Sankt Martin av Tours, som var just ett ryttar- och pilgrimshelgon. Man kan jämföra med hur Thor blev förvandlad till den senare ”Sankt Olav” i Norge. Tyskarna talar just idag också om ”Martins-gans” och ”Martins-feier” för firandet av det sydsvenska ”Mårten Gås” – 11 November.

Man håller också ”Martins-ritter” i Franken och Rhenlandet – gamla frankiska och germanska provinser, där det påstådda helgonet St Martin av Tours ska firas, just på dagens datum. Men vem är egentligen detta helgon ? Att St Martin och Oden faktiskt ursprungligen var samma person har många tyska folklorister än idag klart för sig.. Det finns – antar man – en historisk Martinus (316 – 397) också. Han var son till en hednisk romersk officer, och född i Pannonien, våra dagars Ungern, där Goterna och Gepiderna – en annan germanstam – bodde. Via Sulpicius Severus – en kollega till honom som dessvärre till slut blev kristen, går det faktiskt att rekonstruera hans liv i detalj. Martinus, fastän German, tjänstgjorde i Equites catafractarii Ambianenses, eftersom hans far tillhörde det gotiska kejsargardet – som funnits redan på tvåhundratalet med stationering i Ticinum, eller Pavia i våra dagars Norditalien, där Martinus förmodligen växte upp. Vid det här laget var nästan alla ”romerska” soldater i verkligheten kelter eller germaner, och att Martinus far förmodligen dyrkade Wothan och inget annat, var inte alls märkvärdigt utan bara naturligt, eftersom alla Goter ju hade Oden som huvudgud. Den tidens tunga kavalleri såg faktiskt ut som vendeltidens ryttare i Sverige, och var betydligt mindre ”romerska” i sin utrustning än man kunde tro.

Precis såhär såg verklighetens ”Sankt Martin” och hans gamle vän Severus ut – Martin blev till slut biskop och förebild till ”Mårten Gås”

Equites Catafractarii – eller det tunga pansarkavalleriet av byzantisk modell, var efterträdare till den tidiga antikens ”ala milliaria” eller tusenmanna-skvadronen, romarnas motsvarighet till ett självständigt stridsvagnskompani. Det fanns aldrig särskilt många av de här enheterna, och fastän varje romersk legion eller infanteribrigad skulle ha en sån här tung ryttarenhet, var det långtifrån alla legioner som alls tilldelades någon. Martinus blev stationerad i Gallien (en rik provins, men helt hednisk) efter att ha ryckt in vid 16 års ålder, och hamnade i Ambianensium civitas eller Amiens. Vid den här tiden kom den hedniske Julianus Apostata till makten, och under tronstriderna skall Martinus ha fått kristna sympatier, och till och med deserterat i själve kejsarens åsyn, säger hans levnadstecknare Severus. Strax före ett slag vid nutidens Worms, Tyskland, ska han ha träffat Julianus själv, och då plötsligt försökt lämna sin tjänst – man har påpekat att Martin då redan måste varit 45 år gammal, och att kronologin inte stämmer alls. Nåja, den blivande biskopen och helgonet klarade sig från åtal för svikande av försvarsplikt genom att gå obeväpnad mot fienden framför sitt eget kavalleriförband – sånt gör man inte ostraffat, eller utan ett visst mod (se bild).

Innan dess ska det enligt legenden ha hänt, att Martinus – på marsch genom Tyskland en vinternatt – träffat på en naken tiggare vid vägkanten, och då kommit på, att han med ett raskt svärdshugg kunde dela sin mantel med tiggaren av ren givmildhet – ett drag som Oden alltid uppvisar. Nästa dag, väl hemma i kasernen, såg han – efter att ha träffat sin ”optio” eller ställföreträdare hur manteln mirakulöst hängde på sin krok och var hel – och då ska Martinus alltså ha bestämt sig för att bli kristen. I själva verket gick det nog inte till så – Martinus tog nog sin kamrats utrustning istället…

Dagens kristna legend: ”Den givmilde pansarofficeren” (har aldrig funnits !)

På så sätt kom det sig, att ”Den Helige Martin” än idag är skyddshelgon för tiggare, alkoholister och legoknektar, allt enligt Katolikernas sätt att se. Dessutom för vinhandlare, eftersom han lär ha tyckt mycket om vin – ”av vin lever Oden allenast” står det i Eddan, liksom av en ren tillfällighet. St Martins skrud lär än idag bevaras – som en stor helighet – i ett kapell – ”Capella” är det latinska ordet för soldatmantel – och därifrån kommer ordet Kapellan, alltså en präst i ett kapell, liksom den engelska termen ”Field Chaplain” eller Fältkaplan, vilket är vad alla Fältpräster och Militärpastorer heter inom NATO, till exempel…

Men gässen då – och Svartsoppan ? undrar nu någon.

Vargar och Rävar predikar för Gässen.. (Medeltid bild från Tours, ”St Martins” hemstad..)

Jo, innan han blev biskop i Tours, inte långt från Amiens, skall Martinus ha gömt sig i ett hus med gäss, säger legenden. Gässen började genast kackla och snattra, som gäss alltid gör, och så kom det sig att Martinus blev framhalad ur sitt gömställe och utsedd till biskop, fast han aldrig ville detta själv, säger legenden, eller rättare sagt hans personlige vän Severus, som alltså skulle skriva en hagiografi, eller helgon-biografi, fast ingen av dem nog var några helgon i verkligheten, utan vanliga människor precis som oss alla. Man kan ju undra varför Martinus alls skulle gömma sig i en flock dumma gäss, som sällan eller aldrig håller snattran, och varför han inte flydde till häst istället, om han i själva verket inte ville bli utsedd..

Att var biskop i 300-talets Gallien var dessutom ett mycket lönande värv. Det innebar att man kunna plundra, mörda, bränna och härja av hjärtans lust, och det var just vad fd. kavalleristen Martinus gjorde. ”Han brände flera stora och gamla hedniska tempel” skriver Severus helt öppet. Han skulle ha huggit ned flera heliga lundar, både i Germanien och Gallien, och plundrat människor in på bara skinnet – det var sanningen om ”tiggarnas skyddshelgon”. Severus skriver vid ett tillfälle, att Hedningarna skulle gått med på att låta ”Sankt” Martin hugga ned en helig ek, om han kunde stå i vägen för trädstammen. Då flyttade sig på ett mirakulöst sätt denna trädstam, mitt i själva fallet, säger Severus, men det behöver ingen tro. Detta är en sk ”vandringssägen” som finns till och med i den hedniske poeten Horatius oden, har forskare slagit fast. Som klassiskt bildad kände Severus mycket väl till den historien, men den moderne arkeologiprofessorn Marcus Junkelmann, som ingående studerat det här med romerskt kavalleri – säger i sina böcker att just fallande träd, spetsiga grenar och annat sådant är något som just romerska kavallerister måste ha uppmärksammat – och just det vet Professor Junkelmann också mycket väl, efter att ha gjort sin egen mer än 800 km långa ”Martinsritt” genom obanad skog… Man kan bli enögd som Oden av att i snabb takt rida genom risiga skogar – om man inte passar sig…

För övrigt – jodå – svartsoppan ingick redan i de romerska kavalleristernas standard-diet den också, för även antikens folk kände till denna ädla och välsmakande rätt…

Vad menar vi med en filosof ? skrev en gång den skånske humoristen Axel Wallengren.

Och han själv svarade: ”Jo, därmed menas en människa, som lever av svartsoppa och sanning”

Själv älskar jag som praktisk Odinist och Asatroende just detta med Sanningskärleken, förutom Svartsoppan, vars hemliga recept jag dock behåller för mig själv.

Redan i det gamla Sparta åts Svartsoppa rituellt, och bara vid bestämda tillfällen. Och inte bara Spartanerna var förtjusta i rätten. I Vietnam ska det finnas en liknande blodsoppa på ankblod, som bland annat Vo Nguyen Giap, den Nordvietnamesiske Generalen som från början var Historieprofessor ska ha rekommenderat till trupperna. Utan Svartsoppan skulle de aldrig vunnit över USA:s armé. Nu blev de starka nog att handveva runt mer än 30 år gamla Bofors-kanoner, och med dem skjuta ned såväl B-52:or som Phantom-plan i överljudshastighet – allt tack vare sin egen variant av Svartsoppa…

Svartsoppa eller Bledsod har alltid påståtts ha rent magiska egenskaper, och ge människor övermänsklig styrka…

Vo Nguyen Giap (1911 – 2013) – Oöverträffad strateg och befälhavare – Segrade vid Dien Bien Phu och i Tet-Offensiven – tack vare Svartsoppa !

Just Spartanernas bruk av Svartsoppa under antiken är kanske värt att studera närmare. Den sk ”Doriska Invasionen” eller Indoeuropéernas inträngande i Grekland, förde med sig en maträtt kallad melas zomos (μέλας ζωμός) eller Den Svarta Soppan, som närmast fick karaktären av ”hemligt vapen” liksom Jomsvikingarns Blotsoppa i slaget vid Svolder. Genom att häva i sig lämplig kvantitet rått animaliskt protein, alkohol och järn får man faktiskt väldigt mycket energi, särskilt i kallt väder. Så länge man inte äter för mycket – det finns en gräns för hur mycket animaliskt protein man kan ta upp via blodmat – men äpplen eller frukt med mycket c-vitamin underlättar – finns det faktiskt en fysiologisk förklaring till detta..

Massor av animaliskt protein, blandat med alkohol och järn – en ren ”morale booster” eller kraftigt moralhöjande, energi-givande föda…

Svartsoppan, som Spartanerna åt före de gav sig ut på särskilt kvalificerade uppdrag, var dock inte omtyckt överallt.

En sybarit, som besökte Sparta, lär ha anmärkt: ”Nu vet jag varför ni Spartaner aldrig fruktar döden ! Kan ni svälja den soppan, klarar ni också att svälja precis allt !”

Dionysios, Tyrann av Syracusa, som levde på 300-talet fk, var känd som en omänsklig och misstänksam diktator, som på fullt allvar trodde att Spartanernas Svartsoppa var ett slags trolldryck, som gav dem rent övermänskliga krafter i strid. För att prova sin teori lät han till och med kidnappa en spartansk kock, som dock aldrig avslöjade receptet, men som lovade att tillreda en portion av den ytterst begärliga soppan.

Som alla spartaner hade han lärt sig konsten att koka den av sin mor, samt farmor, och de spartanska kvinnorna var liksom kvinnorna i Norden kända för en hel del egenskaper, som annat kvinnfolk inte hade, inte kunde få, och aldrig uppnådde.

När den spartanske kocken kom in med sopptallriken, spottade Dionysius II genast ut den första skeden på golvet, eftersom han tyckte den smakade avskyvärt. Så är det alltid med tyranner och despoter av alla de slag – de uppskattar och förstår inte det fina här i livet ! ”Soppan är fel kryddad !” skrek diktatorn argt.

”Det är inte k-r-y-d-d-n-i-n-g-e-n det är fel på !” förklarade kocken. ”Du har aldrig, aldrig badat i den kalla, kalla floden Eurotas, som flyter genom Sparta. Du har aldrig gått långa vintermarscher. Du har aldrig varit utsatt för köld och fukt, som vi Spartaner.

Om du hade tränat och levt som oss, hade du förstått ! Då hade denna soppa smakat dig bättre än någonsin ! Först när du lever som vi gör, kan du andas fritt, och börja inse och förstå… och DÅ – men inte förr ! – är du verkligen Spartan – och förstår Svartsoppans hemlighet !”

Just så är det också. I varmt klimat eller sommartid smakar Svartsoppa inte bra, utan det skall till fukt, kyla, eller snö och vinter för att man riktigt skall förstå den, samt Blotandets Hemlighet – som ofta uppenbaras vid Julen. Genom att äta en halv tallrik, fick jag själv styrka att på bara 40 minuter skriva och forska fram allt det här – ja där ser ni ju själva !

Mera skall vara er givet nästa gång – om ni förblir Asarna trogna !

Kring Hel och Alvablot (artikel från 29 Oktober 2016)

2025-10-26 av Hedningen

Nuförtiden tycker vissa, att det skall firas något som heter Halloween i Sverige, en kristen förvrängning av det som förut hette Allhelgona och ännu längre tillbaka Alvablot, och något som absolut inte hör hemma här. Människor skall från barnsben drillas till att tro att döden är något ont, och att förfäderna skulle vara spöken, kristna djävlar och demoner. Ungdomen tar det hela mest som en ursäkt för att dricka sig fulla och ställa till med maskerad och fest – så mycket av ursäkter behövs nog inte – de som vill festa, hittar väl alltid på en och annan ursäkt för det ändå. Men – som jag flera gånger skrivit och konstaterat – det verkliga Alvablotet var något helt annorlunda. Det var att fira sina döda anhöriga, vänner och förfäder under värdighet, utan skräp, skrik, skål och dåliga buskisupptåg, utan rädsla och utan skräck.

Varför hela tiden denna kristna rädsla för döden, förresten ? Varför hela tiden försöka skrämma både barn och vuxna till underdånighet, underkastelse och lydnad, med Onda Clowner, Påvar och annat sådant ? De flesta normala människors förhållande till döden är helt annorlunda än de kristnas. I gamla tider hade nästan varje by och gård i landet sitt eget gårdsgravfält – och det finns fortfarande ganska många hus och gårdar i Sverige som har gravhögar från järnåldern på den egna tomten.

”Alvestadkullarna” i Östergötland

Du behövde bara titta ut genom ditt eget köksfönster eller öppna dörren för att kunna se ”ättebacken” där din far och mor vilade, liksom alla dina förfäder – och när dina dagar var slut, skulle du själv kunna bo där i frid och ro. Skrämmande ? – Nej, inte alls… De döda och gårdens egna gravfält fanns som en helt naturlig del i landskapet, lika naturlig som skogen eller åkern, och det var ingen som uppfattade detta som det minsta farligt. Också när kristendomen kom låg byns kyrkogård på nära och behagligt avstånd, och man besökte den, varje gång man gick förbi – ”de dödas åker” eller ”döingåkern” var ett vanligt namn, men inte heller det var något man behövde vara rädd för.

Jag har redan förklarat ursprunget till ordet ”Alf” och ”Asar och Alfer” som i Eddan används omväxlande och på samma gång som ”Asar och Vaner”. Att Vanerna, dessa fruktbarhetens gudar, var detsamma som de döda förfäderna eller Alferna, jordbyggarna, jolbänningarna, vittrorna, ”de små undar jordi” (på Gotland) men att några av dem var tillräckligt stora och starka nog till att betraktas som Gudar – dit hörde ju till exempel Njord, Freja och Frej – har jag redan gått igenom för er, och jag förutsätter att ni är tillräckligt bekanta med dessa ovedersägliga faktum i alla fall. Också Tomten, gårdens ursprunglige bebyggare och grundare, han som alltid fanns kvar för att kontrollera att allt stod rätt till, också i de levandes Värld, hörde dit. Och i inget fall behövde man frukta något av detta – det var en del av vardagen, och inget ”övernaturligt” att vara rädd för, därför att inget kan finnas utanför naturen.

I vår egen tid har vi institutionaliserat döden. Vi flyttar bort den på något sjukhus, och våra kyrkogårdar ligger långt bort, isolerade i landskapet bakom murar och motorvägar. Hela generationer av barn växer upp, som aldrig sett något lik eller någon död människa. I gamla dagar var detta något fullständigt naturligt. Man stod lik hemma i bastun, och innan någon begravdes höll man såklart en vaka eller en mottagning, där alla kom för att ta farväl av den döde eller döda. Ingen såg detta som det minsta konstigt, eller någon vidare orsak till skrämsel. Tvärtom har vi gjort döden så mycket mer skrämmande och obehaglig, just därför att vi fjärmat oss från den och inte längre orkar eller vill se den i vitögat.

Men det har jag. Som ung arbetade jag fyra hela somrar som biträde på ett kristet sjukhus, och fast jag var under 18 år, fick jag ta hand om lik, frakta dem till kylrummet och faktiskt bevittna obduktioner och skriva på protokoll som vittne, även om det förstås var olagligt. Jag har sett mer döda och fler lik än vad som borde vara nyttigt att minnas, och även om detta var på 1980-talet, var jag redan då helt säker på att jag var Hedning, och aldrig någonsin kommer bli kristen, för vad jag såg och upplevde på detta kristna ställe, och hur gamla, sjuka och till sist döda behandlas, var verkligen inte snyggt, det säger jag er. För övrigt gäller de observationerna nu snarast hela vårdsektorn i Sverige – jag upptäckte bara lite tidigare och lite tydligare dödens fysiska sidor, kan man säga – och det var allt – skrämd av det blev jag inte, men däremot lärde jag mig att hysa vördnad för Hedendomen och för livet, liksom för de döda.

Kanhända skriver jag mer om detta någon annan gång, kanhända inte.

Låt oss nu återvända till Asatrons Värld, den värld alla etniska svenskar kommer ifrån; och den Värld – Helheim – de flesta – utom det fåtal som via sin hängivenhet kommer någon annanstans – till sist skall återvända. Jag har skrivit och förklarat för er att Hel, Höljerskan – för det är vad hennes namn betyder – glöm alla felaktiga etymologier, ”fornsedarnas” pajaskonster och helt obevisade påståenden om att namnet skulle ha med ”helande” att göra – för så är det inte alls – ingen kan undfly döden – demoniserats av Sturlasson och de kristna, och att hon ursprungligen inte alls tänktes ta någon skrämmande gestalt.

Norrut och nedåt leder vägen till Hel – det vet ändå de flesta av oss. Hels rike – Helheim – som noga skall skiljas från Hels Vite eller det senare Helvetet – består av helt skilda platser och orter i det hinsides. Där finns Svartalfaheim eller Nifelhem, till exempel, den ”andra dödens” rike för de som dör också från Hel, vilket sker när de levande inte minns sina egna döda mer, och inte längre hedrar dem – samt Nastrand och det yttersta och nedersta helvetet, för de kristna och andra verkligt onda människor. Dit kommer bara de som dödar sina egna fäder och de som sviker sina egna eder, skriver Snorre – alltså de som sviker Asatron och börjar ägna sig åt ”fornsederi” och annat sådant. I Codex Regius-handskriften av Snorres Edda lär det finnas ett tillägg i bläck från en annan, och långt senare författare, som skrev ”och den, som bortlockar någon annans kära”. Den, som bryter sönder två andra människors förhållande, vore också värd att hamna på Nastrand eller likstranden, tyckte den okände skribenten – ett faktum som Frans G Bengtsson, den store essayisten, noterade när han långt senare gjorde sin genomgång av saken.

Till Hels hallar kommer man genom att ta vägen över Gjallarbron, den ljudande spången. Där sitter Modgunn, Hels Väkterska och leder de döda vidare emot det egentliga Helheim, som ligger på Okolners slätt – namnet betyder den okalla, alltså ljumma platsen – och där har Hel också en gillessal för Balder, och för de flesta döda. I Brimers hallar, nämligen; är gott att vara – också Liv och Livtraser, de allra sista levande människorna, som kommer återbefolka den andra Jorden efter Ragnarök – finns där redan, liksom Mimers brunn och mycket annat.

Asatrons dödsrike är visst inte någon ogästvänlig eller kall plats, som vissa tänkt sig – det förhåller sig snarast tvärtom.

Hel själv beskrivs som skrämmande, först i sena källor – och moderna Amerikanska fantasy-illustratörer har tänkt sig, att hon skulle vara till hälften ett skelett, till hälften en levande människa. Men, det finns inget som helst stöd för detta i originalkällorna.

Hel har aldrig avbildats på något skrämmande vis innan 1900-talet. Inte heller är hon till hälften levande, hälften död eller skelettartad eller något annat sådant.

Allt det här är bara vida spridda kristna griller och missuppfattningar. I Gylfaginning står visserligen, att :

Hel kastaði hann í Niflheim ok gaf henni vald yfir níu heimum, at hon skyldi skipta öllum vistum með þeim, er til hennar váru sendir, en þat eru sóttdauðir menn ok ellidauðir. Hon á þar mikla bólstaði, ok eru garðar hennar forkunnarhávir ok grindr stórar. Éljúðnir heitir salr hennar, Hungr diskr hennar, Sultr knífr hennar, Ganglati þrællinn, Ganglöt ambátt, Fallandaforað þresköldr hennar, er inn gengr, Kör sæing, Blíkjandaböl ársali hennar. Hon er blá hálf, en hálf með hörundarlit. Því er hon auðkennd ok heldr gnúpleit ok grimmlig.

Hel fick våld över nio världar, får vi veta, och hon bestämmer alltså över dem alla. Hon ska ge goda hem och gott viste åt alla de, som hamnar hos henne, och det är sådana som dör sotdöd och åldersdöd, alltså de som dör av sjukdom eller ålder. Detta står klart och tydligt utsagt, och på det behöver vi inte tveka. Alla de lögner som står på svenskspråkiga Wikipedia, som att ”hel skulle fallit från himlen och krossat sin benstomme i fallet” är nys, påhitt, snack i backen, fornsediskt trams. Det finns inte en enda uppgift i källorna som stöder något sådant, och det har man bara hittat på i efterhand, men däremot är det sant att ”Hel har en mycket stor bostad, och omkring denna ofantliga gård finns ett stort stängsel. Eljudinir är Hels sal, Hunger hennes tallrik, Svält hennes kniv, Gånglat hennes träl, Gångsvag hennes amma, (inte ”trälkona” – det står ”ambatt”) Fallande förräderi hennes tröskel, Kall Kåre hennes säng, skinande oråd hennes väggklädnad…” genast hör vi hur den kristna demoniseringen kommer igång. Redan Viktor Rydberg visste, att Hels stora Gilleshall, inte alls var någon dålig plats.

På Island och i hela Norden fanns en tradition som hävdade att de döda levde också i sina gravar samtidigt som de var hos Hel, och vissa dagar på året – till exempel vid Alvablotet, men också på Midvinter eller till Jul – kunde de återvända dit och iaktta människorna eller ge dem goda gåvor och hälsningar, som det gjordes på Julen. Till och med dåliga, ”fornsediska” och lögnaktiga källor typ svenska Wikipedia skriver att : ”Det finns till exempel en skildring av döda som lever i en trevlig tillvaro inne i ett fjäll, Helgafjell (Det Heliga Fjället). Där möts ätterna igen och samtalar och äter. Detta kan mycket väl ha betraktats som en del av Hels rike.” Detta är klantigt uttryckt och dåligt formulerat (ordet ”trevlig tillvaro” är i sammanhanget helt malplacerat och låter fullständigt patetiskt, ja småborgerligt ) men det stämmer ändå. Jag har själv kommit i kontakt med flera, som hade den uppfattningen..

Också min gamla farmor – på den tiden hon levde – gick en dag kring med mig – då fem år – på Väsby Kyrkogård i Skåne, där hon kom ifrån. Så fick hon se hur man tagit bort hennes farmors och farfars gravstenar, och lutat dem mot kyrkväggen, trots att gravrätten fortfarande gällde. ”Nu blir de arga, för de kommer se, hur takdroppet från kyrkan rinner ned på dem” sade hon. (Observerar att många ”vättesägner” i Sverige går ut på exakt samma sak – bygger du ditt hus över en gravhög, kommer saker hända dig !) Mitt eget femåriga jag protesterade, och jag sa att man naturligtvis inte kunde se någonting, när man väl var död; men hon fortsatte, och pekade på en hög kulle på kyrkogården, ursprungligen en gravhög den också: ”Här skall jag ligga, så att jag kan se åkern, och den växande säden” – fastän kristen bara till namnet, och gift med en präst, hade hon själv en helt annan tro – och den var starkare än de flestas. Den hette Nordisk Hedendom, även om hon aldrig kom sig för att säga som det var, och uttala det namnet.

”Hon er blá hálf, en hálf með hörundarlit. Því er hon auðkennd ok heldr gnúpleit ok grimmlig.” står det att läsa i Gylfaginning. Många har felöversatt detta, och tolkat det på ett alldeles felaktigt vis. Blå och Svart är ibland samma ord på Norröna, och Hel uppfattas alltså som mörk till hälften. Men ”Hörundarlit” – vad är nu det ? Ordet förekommer också i många andra originalkällor, och i Olafssaga Helga lär det stå om ”Hörundarlit Hungr” – eller ”Hörande kropps hunger” – lit betyder kropp – och Hel är alltså inte blek, inte likfärgad, inte rutten men just levande och hudfärgad till hälften. Visserligen står det också att ”hon är ökänd, och hennes utseende är bistert och grymt” men bara för detta, så behöver vi inte alls tänka oss Hel som ond, eller skräckinjagande… Det står helt enkelt ingenting sådant i källorna.. Vad man ville uttryckta, däremot, var att Hel kunde höra och se, och alltså helt och hållet såg ut som en levande människa, och det var ju också på det viset de döda gestaltade sig, om de alls kom tillbaka till de levandes Värld – det fanns helt enkelt ”ingen skillnad” påv ad vi kan kalla en vålnad eller en levande människa – möjligen kunde de döa uppfattas som skuggliknande, men glöm alla vita lakan, skelett och annat sådant trams.. Så ser de döda inte ut, inte Hel heller. Möjligen ser hon ut såhär:

En sannare Bild av hel, som Norska tecknare skildrat henne ?

Sannare vore, att se Hel som en blandning av ljus och mörker, snarare än något ont..

Ganska få bildkonstnärer, poeter och författare har skildrat den sanna Hel – ”Our lady of light and darkness” (termen kommer inte från mig, men från de amerikanska helstroende) som hon verkligen borde se ut, eller som hon är. Döden är knappast farlig, men oundviklig, och inte något att vara rädd för. Hels rike är en varm, inbjudande plats med stora och rymliga salar. Christina Rosetti, den brittiska artonhundratalsdiktarinnan, som svärmade för allt keltiskt, uttryckte nog saken bäst, helt utan skräck, helt utan rädsla – och de kristnas äckliga, motbjudande zombies, djävlar och demoner Varför kunde vi inte alla se döden så ?

Does the road wind up-hill all the way?

Yes, to the very end.

Will the day’s journey take the whole long day?

From morn to night, my friend.

But is there for the night a resting-place?

A roof for when the slow dark hours begin.

May not the darkness hide it from my face?

You cannot miss that inn.

Shall I meet other wayfarers at night?

Those who have gone before.

Then must I knock, or call when just in sight?

They will not keep you standing at that door.

Shall I find comfort, travel-sore and weak?

Of labour you shall find the sum.

Will there be beds for me and all who seek?

Yea, beds for all who come.

så sant som det är sagt—

2025-10-23 av Hedningen

Alvablot (inlägg från 2015-10-27)

2025-10-19 av Hedningen

Många människor i vårt land vet nuförtiden inte vad som menas med Alvablot, än mindre när det ska firas. Inte ens ibland dem som påstår att de är Hedningar, och som säger att man följer en naturreligion, vet man något, fast naturen är den enklaste klocka som överhuvudtaget finns. Total förvirring tycks råda – särskilt i vissa extremrörelser. I alla tider har man firat en fest för jorden och de döda när hösten verkligen inträtt, och denna fest infaller i vårt land kring första fullmånen i det som kallas Slaktmånad, alltså November, i den gamla svenska kalendern. Man behöver inte flytta helgen till någon kristen Allhelgonadag. Fast allhelgonadagen handlar om samma sak – ärandet av de döda. Så gör även helgen som varit – då firar vi FN Dagen – en annan fest som på sitt sätt ärar de döda eller i varje fall de fallna, den också.

Därför behöver man inte flytta Alvablotet till November månads slut eller något sådant, allt på det mest befängda vis. Eller blanda ihop det med Disablotet i Februari eller den isländska Vetrnaettir eller vinternätterna, som också är en kalendariskt mycket väl bestämd högtid – den ska hållas exakt på lördagen före början av Gormánuðr eller ”stormånaden” då hösten börjar, dvs någon gång kring början eller mitten på Oktober. Självfallet har tidpunkten för höstens eller vinterhalvårets början alltid varierat lite, beroende på var i Norden man bor, och det var kanske en av orsakerna till att Alvablotet tonades ned vad gäller det hedniska Island.

Tillhör du en naturreligion ? Ja, då ska du väl följa naturen och göra vad som är enkelt, värdigt och naturligt också, utan några förkonstlingar…

Naturen själv ger svaret. När det är fullmåne, första månaden efter Höstmånaden – Slaktmånad är ett bra namn, för så heter den – det är då Alvablotet ska firas, inget annat. Naturen skiftar om. Träden fäller sina blad med ens. Jakt – på älgar och andra djur – tar nu sin början och naturen och människorna bereder sig på den långa och mörka vintern. Det sker liksom en slakt av det gamla året i naturen, även om vi kanske lika gärna kunde säga ”Släktmånad” apropos släkten och ärandet av de egna döda. Det är en tid för eftertanke och stilla kontemplation. Inte för skräp, skrik och skrän. I mörket skall tystnaden och friden råda, och där finns heller inget farligt, eller något att vara rädd för. Så var det en gång tänkt, och så bör det vara i år också, liksom alla år.

Vi har haft en lång och varm höst, med klart väder och blåa himlar, och när jag åkt hemåt idag, har jag sett den mest magnifika fullmåne man kan tänka sig. Hur kan folk bara slarva bort eller glömma bort en sådan enkel sak ? Mitt eget firande tog sin början redan i lördags, på sätt och vis – eftersom FN-dagen då passerades och det är en ytterst viktig dag för mig – som har mist åtta kollegor på femton långa år. En del dog här hemma, en del dog i främmande land – somliga kände jag mycket nära och somliga bara till namnet, men varje år har jag ärat dem alla på just den dagen, fast jag i år mist en kollega till – i maj i år, vilket jag redan beskrivit. Statistiker, sociologer, psykologer och många andra har undersökt fullmånens effekt på människans psyke, och funnit att det faktiskt finns en sådan. Våra sömnrytmner påverkas, liksom vår emotionella stabilitet. Särskilt kvinnor sägs bli påverkade – jag vet minst en mycket vacker och tilldragande sådan, som jag nyss firat ett privat ”blot” med av en annan sort, men hennes namn får ni nog aldrig veta – och även sjukhuspersonal, poliser och ambulansmän ska ha märkt, att Fullmånen om hösten är en farlig tid, då det är bäst att dra sig inomhus, för då går många galningar lösa… Polisen har i år – efter de tragiska dödsfallen i Trollhättan, gått ut och på stort allvar varnat allmänheten för att fira Halloween, och andra sjuka ”utklädningslekar” av liknande slag.

Visst, alla förvirrade ungdomar är inte nynazister, ”fornsedare” eller urspårade på annat sätt, och naturligtvis finns det Halloween-firare som bara vill ställa till med någotslags maskerad, eller ungdomar som bara behöver en svag ursäkt för att supa sig fulla, eftersom de fortfarande är unga och oerfarna nog för att tycka, att detta är hjärtans roligt. Men i alla fall – tänk efter ! Vill du klä ut dig och visa upp dig – varför inte då börja med amatörfoto eller något verkligt kreativt – eller gå på bal i frack och lång klänning ??

Hur vill du förresten själv minnas dina döda anhöriga, och dem du har kära ifrån din egen släkt eller bekantskapskrets ?

Vill du minnas dem som blodiga lik, eller huvudlösa zombies ? Som vampyrer kanske ?? – Nej, så vill du väl inte blicka tillbaka på saker och ting… Tycker du att det är ett värdigt och naturligt beteende, att fara på folk och skrika om nätterna, måla dig röd i ansiktet, skrämma och terrorisera folk, och vill du hålla på med hela den kristna helvetes-apparaten, som många människor släpar in i sitt otillständiga, keltiska Haloween-firande modell USA, som inte alls har något gemensamt med den Nordiska allhelgonadagen, eller Alvablotet förutom kanske datumet och årstiden – åtminstone ibland…

Det är inte värdigt att göra så, helt enkelt, och det förstår du nog själv, bara du är vuxen nog att tänka efter. Fira gärna Allhelgona om du är kristen och svensk, men aldrig aldrig någonsin Halloween..

Alvablotet skall vara en tid för stillhet, eftertanke och kontemplation – inte för skräck, zombies, någotslags urspårat ”levande rollspel” och andra avarter, som inte har med Asatro att göra…

Den mest klassiska skildringen av Alvablotets firande eller hur det är att ”hålla heligt” som man sa i de nordiska sagorna, finns i den isländske skalden Sigvat Tordssons ”Austfararvisor” där han skildrar hur han på den norske kristnade kungen Olof Haraldssons bud far österut till Sverige, och kommer till Ed, som av vissa identifieras som Edsskogen i Värmland. Men där blir han utkörd ur den gård, där han ska söka natthärbärge. Man vill inte ha några kristna eller några främlingar hos sig, när denna fest firas och man ”håller heligt” för de döda och förfäderna – det här är en privat högtid, för ätten och de närmast sörjande. Sigvat fick rida vidare till en gård som hette Hov, som vissa anser skall ligga i Västergötland – en sådan ritt på över 150 km är nog omöjlig, ifall den inte skedde under flera nätter – men det gick honom lika illa där. Att ”hålla heligt” innebar att vara hänvisad på sig själv, den egna ätten och din egen familj – de som verkligen är dina nära och kära och dem du minns..

Vem vill ägna sig åt denna sjuka kristna dödskult och morbida helvetes-fantasier, där man alltid uppfattar döden som något ont och skrämmande… ?

När Alvablot och dess fortsättning som Allhelgona KAN vara något vackert, naturligt och stämningsfullt, som för de flesta svenskar… (och varför skulle döden hela tiden vara något att vara rädd för ?)

Få vet nuförtiden också varifrån ordet ”Alv” kommer och vad det betyder. De tror att det skall röra sig om någotslags fåniga varelser med spetsiga öron och lätt feminint, tillfjollat sätt, som mest finns i dåliga fantasy-romaner med denna ständiga, svartvita kristna uppdelning i ont och gott, som hos Tolkien – världens mest överreklamerade författare. Barn gillar honom visserligen, men jag förstår inte hur en enda någotsånär vettig person över 15 år kan gilla sådant snömos. Alv är en jordart, närmare bestämt det vita skiktet av mineraljord, och har samma ursprung som ”albis” eller ”vit” på latin, alltså något ljust, vitaktigt som finns nere i jorden.

Därifrån kommer själva ordet, och därför talar Eddan så mycket om Äringsguden Frej, som råder över grödan, som boende i ”Alvheim” och Vanernas gudasläkte uppfattas ibland synonymt med Alfer (det stavas så, och ska inte sammanblandas med några fantasy-alver). Alferna, ”de små under jorden”, jolbyggarna eller jolbänningarna, som man sa norrut i landet – alla dessa tänktes ursprungligen som förfädernas andar, som bodde nere i jorden, alldeles intill de levandes bostäder på de gamla gårdsgravfälten – och det kändes också tryggt och bra att ha sina döda alldeles intill. Det var inte något skrämmande alls – utan tvärtom något högst naturligt. Hur skulle man annars kunna ta hand om sina fäders jord ?

Alv är ett jordlager, en jordmån – här markerad under matjords-skiktet med en vanlig svensk morakniv – varje svensk bonde vet det ! (men inte förkonstlade stadsbor)

Av Alv kom också Alva – namnet på Hel, den gamla dödsgudinnan, Moder Jord nere i Underjorden, till vars goda och sköna rike alla fick komma till slut. Med kristendomen demoniserades hon, och blev till en ond och skrämmande varelse, som man måste gå runt och frukta, vara rädd och känna ångest inför. Inget skulle varit våra förfäder mer främmande – gilleshallen Okolner, den okalla, var en varm och inbjudande plats, där Hel gav uppehåll åt de verkligt förtjänta, och ingen behövde frysa eller svälta.

Man fick dock inte blanda bort det bästa man hade, och än idag vet lantbrukare och de som värdesätter odling (även andligen ?) att man inte får blanda Alv och Matjord med varandra. Då vissnar och dör grödan till slut, och allt blir bara till en stor, osmaklig lervälling… ”Gör så att jorden mår bra” skriver Dagens Nyheter i sin artikel för hemmaodlaren, och då tror man inte på någon ”blandkultur”

Det stora Veteranmonumentet i Stockholm – för svenskar som stupat i strid för fredens sak. Motivet är ett frö av Yggdrasil – Världsträdet. Enkelt och värdigt – som det skall vara

För några år sedan fanns det ett förvirrat litet gäng människor eller en intolerant liten sekt i Sverige, som tyckte de skulle fira Alvablotet med skrik och gråt, offentligt utställda fotografier på sina närmaste anhöriga döda, och allmän tandagnisslan. Återigen någotslags vansinnig zombie-kult. Förslaget slog aldrig igenom, och glömdes bort efter 12 månader. Någon mexikansk ”Day of the Dead” med sockerglaserade dödskallar och annat sådant, ligger inte för svenskarna – passar inte in i naturen här, och heller inte i folksjälen. Vi vet, att hösten av naturliga skäl skall vara en lugn och tyst årstid – för eftertanke, fina minnen och klara tankar…

Visst – du äger minnet av dina bortgångna, men inte rätten att ställa ut dem till allmän beskådan, och göra dem till åtlöje ? Vet du förresten vad dina anhöriga skulle tycka om att bli ”utställningsföremål” efter döden på Internet ?? – Nej, där ser du ju själv – så ska man inte göra – inte om man har respekt för den egna släkten eller dem det gäller…

Med respekt för de döda menas också, att inte göra dem till något annat, än de faktiskt var medan de levde. Jag antar, att de flesta av dessa ”fornsedares” föräldrar, morföräldrar, farföräldrar och så vidare faktiskt var kristna – åtminstone till namnet, och de flesta av dem skulle nog inte tycka om att få sina fotografier eller mest personliga intima minnen publicerade på Internet, för att göra så är för det första inte helt riskfritt i dagens läge, och heller inte så värst respektfyllt eller värdigt heller. Lägger du ut bilder på dina egna anhöriga, utan att ens fråga om lov ? – Nej, naturligtvis inte, så skulle ingen av oss göra. Utom rena skitstövlar, förstås… Sina egna innersta tankar, minnen och känslor äger man bäst själv, och det kan också vara direkt farligt att dela dem med fel sorts människor, som inte alls har med saken att göra.Vem vet väl vart foton och minnen kan fara runt på Internet i dessa dagar, så varför dela med sig av det som faktiskt kan vara ytterst privat…

Ett litet minne kan jag dock ge. De flesta av mina förfäder var förstås kristna till namnet, de med. Min far var kompromisslös ateist – när han levde – och min mor är en agnostiker. Min farfar, som var kyrkoherde och präst i statskyrkan, var ”inte mer kristen, än mina gamla skor” eller ”åtminstone aldrig så kristen att det störde” enligt min gamla farmor, som kände honom bäst och närmast av alla. Enligt henne borde jag också blivit präst, och när jag redan som liten protesterade och sa att jag varken haft kallelsen eller ens trott på den kristne guden någonsin, sa hon att det väl inte gjorde något. Det viktiga, ansåg hon, var att vara en ordets förkunnare – vad präster egentligen trodde eller tyckte, visste väl deras hustrur bäst – men vem brydde sig bland folket i socknen ? Nåväl, kanske var hon lite vanvördig här, emot sin make – men så var hon också ganska ärlig, och rättfram med vad hon tyckte – något som jag möjligen fått i arv efter henne.

I dagens Sverige raglar ”andliga sökare” omkring, vilsna och tafatta som förståndshandikappade, och försöker utan all ordning eller logik tillbe Frej, Freja, Hel, Oden och precis alla gudar och makter de kan komma på eller rabbla upp för tillfället – om de ens är nyktra när detta sker – och tror dumt nog, att det ska gå att fira Alvablot på det sättet. Men man får inte en godare smak, bara därför att man rör ihop en massa olika ingredienser som i och för sig skulle kunna vara fina och komma bättre till sin rätt var och en för sig till ett slags motbjudande gröt, eller en exkrementell-kulturell soppa, ungefär som ett enda lapsgojs…

Inget kunde vara felaktigare. Inget kunde vara mer ovärdigt.

Alvablot ska inte vara någon tafflig liten ”skräckfest” med grinande döskallar, någotslags Frejsbeläte eller fjortis-fylla i läskiga skogen…

Fira VÄRDIGT – eller INTE ALLS !

Varför inte fira Alvablotet hemma, med dina anhöriga – och ”hålla heligt” i höstmörkret. Eller kanske med din älskade (kanske får hon ha på sig något som hon tycker är extra fint – så gör min) – om Vanerna och fruktbarheten alls skall vara med, om än inte några Diser, och heller inte Freja i sin vanliga aspekt – sådant hör Våren och det första halvåret till. Oden äras bäst vid Jul, men nu börjar hans årstid – och framförallt dem, som går men ska glömmas – för att nu komma med ett litterärt citat. Hoppas ni känner igen det…

Så skall Alvablot gå till !

Hedniska Tankar

Vi Hedningar försvarar Sverige och dess intressen, vår Frihet och vår rätt att leva som vi SJÄLVA väljer

Etikettarkiv: Asatro

Gävlebocken 2025 – och en Nobeldag med ”Bob”…för just HAN är värd priset

Det är ju ändå trots allt Jul – och aktivism i symbolisk form – som inte kostar mycket, och bara kräver symboliska insatser, kan inte skada – för alla kan vi bli eller vara aktivister, på vårt eget sätt.

Låt oss då – kvinnor och män, ja en samlad mänsklighet – för ”kön” är inte en ”social konstruktion” utan en rent biologisk nödvändighet – ställa oss upp i Julnatten och Nyåret.

Låt oss svärja en helig ed, vid Asar och Vaner, i Hedendomens och Humanismens namn.

Svär att skilja på tanke, ord och handling – och tänk rätt, övergå till ord och handla därefter.

Det är allt – och det är vad som finns att tänka eller säga – kunde vi sedan omsätta allt detta i framtiden, vore mycket vunnet för Midgård oss alla.

”They turn Pagan down in Molkom, with the Asa blues again…”

Organisationer, som vägrar att erkänna flera gudar än en, kan helt enkelt inte överleva eller existera inom ett modernt samhälle – och så är det med den saken.

Framtiden kommer att tillhöra Polyteismen och Humanismen – och framtiden är – som vi har sett – redan här.

Om Hyperboréer, Skade och Vinterns Diser… (artikel från 20 Januari 2015)

”Extremt känsligt” – ”Extremt Fånigt” eller ”Extremt Intolerant” (repris från 2019)

BOGUS: Bluffen om ”Väntljusstaken” har INTE ETT DUGG med Asatro eller Hedendom att göra. (repris från 2018)

DOFTLJUS till Julen – Hur DU håller borta JIHADISTERNA från ditt eget hem (REPRIS från 2023)

I Alvablotets tid en Fredagskväll i Slaktmånaden November – VARFÖR skall ”Lands-sorg” PLÖTSLIGT proklameras ?

Självklart är detta en sorglig händelse, på alla sätt – men observera nu vad som händer i den svenska Ankdammen, och hur vissa krafter inom media och Svensk politik försöker utnyttja alltsammans för sina egna syften.

VEMS intressen gynnar denna rapportering, och vad är det för bild SVT med flera media i Sverige vill mana fram ?

Visst – alla människor har rätt att uttrycka personlig sorg.

Alla människor har också rätt att gråta på tunnelbanan, bussar eller offentlig plats – till och med i direktsändning i svensk TV.

Det finns det många som har gjort under årens lopp – men de hade giltiga skäl för att göra just så.

Någon bland dem gick vid vår sida som kollega och nära vän i mer än tio långa år.

Just nu före Jul vill man intala oss alla att allt är normalt, fastän det hela klingar alltmer ihåligt.

Om hela ”Hedniska Tankars” redaktion – om tre personer – dräps – utlyser man då ”Landssorg” i media?

Nej – ”I Helvete” skriver Evangelisten Lukas med stora röda alpinnar.

Man kommer att säga, att det där var bara en reaktionär gammal skitstövel, en nazist kanske – som i likhet med Salwan Momika – vår vän och broder från fjärran land – bara fick vad han förtjänade, hans gamla mor och alla anhöriga – även avlägsna släktingar – tillika.

Ingen kristen människa eller någon annan person i det här landet kommer lägga så mycket som två ynka strån i kors för oss om vi dör, oavsett dödsorsak.

Ett tu tre – kanske plötsligare än någon kan tro eller ana – kommer verkligehten år 2026 innehålla många många fler dödsfall i Sverige än någon av våra undermåliga politiker vill ta ansvar för. Låt oss hoppas eller önska att det inte blir så – för säkerhets skull…

DÅ kan vi börja tala om ”Lands-sorg” – på ALLVAR…

Man döljer vad som verkligen pågår, döljer, söver och lindar in oss i en falsk verklighet.

SVT Dalarna förvrider sanningen om ”Kyrk” Båtar – Nordiska Allmogebåtar är INTE utrotningshotade…

Om att BLOTA med BLOD, Svartsoppa och ”Sankt” Martin (text från 11 November 2015)

Kring Hel och Alvablot (artikel från 29 Oktober 2016)

så sant som det är sagt—

Alvablot (inlägg från 2015-10-27)