Denna Midsommar kommer många par i Sverige gifta sig efter Asatrogna, men inte kristna ritualer. Jag känner själv till inte mindre än fyra par, som planerar sina Hedniska Midsommarbröllop, för de vill inte ha någon kyrka eller någon påstått ”allsmäktig” gud som ska lägga sig i deras personliga förhållande eller relationer, och varför skulle någon alls vilja det, förresten ?
Vi har skrivit om Bröllop och Trolovning under rubriken ”Högtider och Blot” här ovan, och även gett er ett fullt fungerande exempel på en hednisk bröllopsceremoni, som jag själv vigt folk efter under min tid som Gode, även om jag inte har något Godord för tillfället. Missupfattningarna om de Hedniska bröllopen är många. En av de mest spridda villfarelserna är att det som kallades Handfästning – som var ett löfte mellan Kungar, alltså en diplomatisk överenskommelse, likt Handfästningen i Konungahälla – dagens Kungälv – en Konungaförsäkring, som inte hade något med bröllop att göra. Allt wiccansk och new age trams om ”Handfasting” och andra skruvade ritualer kan ni därmed glömma – det är väl bara de fåtaliga utövarna av ”forn sed” som alls ägnar sig åt sådant.
Det amerikanska on-line magasinet Scandification publicerade nyligen en artikel, som påstår sig innehålla sanna fakta om Nordiska bröllopstraditioner, tyvärr helt utan att redovisa källor för sina ibland ganska märkliga observationer, som jag nu tänker kommentera i lite större detalj. Det hedniska bröllopet var först och främst en förbindelse mellan två olika ätter eller släkter – de älskande visste ju redan att de hörde samman, och trolovat sig hade de ju redan tidigare och inte så mycket en religiös ritual inför Gudamakterna, även om man nu kunde befästa sin trohet och löfte inför dem med, liksom inför Tinget och folkförsamlingen.
Det amerikanska magasinet skriver – dumt nog – att ordet Bröllop på vårt språk skulle komma av den kapplöpning, som de inbjudna skulle ha genomfört till närmaste krog eller gilleshall, så snart den högtidliga akten var avklarad. Det är förstås rena dumheter, eftersom fornsvenskans brūþløp (fornnordiska brúðhlaup), betyder brudfärd, rätt och slätt – även åar har sitt lopp och solen har sitt lopp över himlen, men det går sakta och rusar inte iväg – och det finns heller inga större belägg för att Bröllop alltid skulle ha skett på Fredagar – Friggs dag i Västnorden, men Frejas dag här i Svealand och Sverige.
Sant är emellertid att ”mundr” eller hemgift alltid skulle lämnas till bruden av brudgummens ätt eller familj – i händelse av en senare skilsmässa, skulle hon kunna ta dessa pengar att leva på – på järnåldern fanns ju inget system med socialförsäkringar – men på detta sätt kunde man från äldsta tid garantera att ingen kvinna gick lottlös från ett äktenskap, och att skilsmässa, om den nu inträffade – inte innebar något negativt för kvinnan. Som ni ser, har Hedendomen och Asatron alltid varit överlägsen den senare kristendomen på de flesta punkter, och hur långt efter islam är ifråga om kvinnosyn – ska vi inte ens tala om…
Att bröllop alltid firats med stora fester, och företrädesvis utomhus, under våren eller försommaren – årets vackraste del — kan vi också förutsätta. Det amerikanska magasinet påminner oss påpassligt om att ursprunget till engelskans ”Honeymoon” eller smekmånad, kommer ur det av honung och klaraste källvatten bryggda mjödet, för utan honung, inget bröllopsmjöd. Att det är maken, som ger makan en Morgongåva, morgonen efter bröllopsnatten (och inte omvänt, som amerikanerna helt felaktigt skriver ) har också varit självklart, alltsedan äldsta tid – men redan Goterna begränsade gåvans storlek, så att den inte behövde omfatta hela byar eller orter, likt Morgongåva i Heby Kommun, nu en ort med 1491 invånare – frikostig likt en konung, måste i sanning den man vara, som ger sin hustru sådant, även om där varit ett hejdundrande sängelag, eller bruden ovanligt vacker.
Ett brudbad, eller att bada före bröllopet – bruden gjorde det tillsammans med brudtärnorna, och sina närmaste kvinnliga vänner – var också tradition i Norden, långt in på Medeltiden, och frågan är varför inte fler utövar den seden till Midsommar.
Mannen badade bastu tillsammans med sina vänner, ofta under ölande – och dagens ”svensexor” hörde nog till saken förr också – ingen skall föreställa sig något annat, eller att det gick till alltför annorlunda. Men viktigast var Vighammaren, den som skulle placeras med skaftet uppåtvänt i brudens knä, för god äring och fruktbarhet, bröllopskransarna av ängsblommor och ringeden, som skulle utväxlas på en stor Edsring, innan man själv gav varandra mindre fingerringar av guld- som vi fortfarande gör – kyrkan och de kristna lyckades inte heller utrota den fina sedvänjan, även om de träget försökt förstöra nästan allt annat som är vackert, inklusive att det var samvaron mellan man och kvinna det handlade om, för släktets fortbestånd och landets bästa, inte förhållanden mellan man och man, eller kvinna och kvinna, för slika hjonelag bör man ej sammanviga, och ingen kan heller tvinga en redlig Gode eller Gydja därtill.
Torshammaren var också för att ge paret beskydd, och för att få starka och livsdugliga barn – sådan var den bakomliggande tanken. Det behövdes också, då folksjukdomar och risken för att dö i barnsäng var större än nu, liksom barnadödligheten. Man vet inte, om de små hammarförsedda ringar som hittats i hela Mälardalen kan ha varit föbundna med bröllopsceremonierna – men ”guldgubbarna” eller de små guldblecken, som i hundratal och tusental hittats vid Gudahov i stolphål och i marken, och som oftast bär avbildningar av en manlig figur och en kvinnlig, var det helt säkert. Kanhända deponerades de där inte bara för välgång och lycka, utan också som ett slags skatt till Goden och gudarna.
Nu skall det vigas, vad som redan parats – och månde det vara och hålla, till livets slut.
Glad Midsommar, svenska folk – och alla övriga !
Hedniska Tankar 