Kategoriarkiv: Varför du inte bör syssla med ”Forn Sed”

Profilbild för Okänd

KRIMINELLA Härjar vid Uppsala Högar – UNESCO SKYDD SAKNAS

av

I åratal har Länsstyrelsen i Uppsala Län helt försummat Uppsala Högar.

En till intet förpliktande skötselplan, som inte alls är juridiskt bindande har resulterat i ”Påvestenar”, Nedhuggna Ekar, diverse förfulande ”Församlingsgårdar” med mera som den sk ”Svenska” Kyrkan tillåtits bygga. Statskyrkan upplöstes som bekant redan år 2000. Bara omkring 55 % av Sveriges vuxna befolkning är medlemar i detta mycket märkliga Evangelisk Lutheranska Samfund – som INTE borde ha rätt att företräda det Svenska Folket överhuvudtget, eftersom Sverige enligt sina grundlagar är och skall vara ett sekulärt samhälle.

Grundlagarna förutsätter nämligen, att alla officiellt godkända samfund – också Humanister och Asatroende – skall vara likställda, och i övrigt torde det gälla, att miljön kring högarna bevaras orörd. Så ser det INTE ut på platsen i dagsläget, och den sk ”Församlingsgård” som byggts på platsen, helt slentrianmässigt – lämnar mycket övrigt att önska.

 

 

Nu har också ett antal KRIMINELLA personer visat sig på platsen med metallsökare. Ett fyrtiotal små och stora gropar har grävts, och det hela rör sig troligtvis om ett GROVT fornminnesbrott, eftersom det är en av de viktigaste fornlämningarna i hela vår nation som drabbats. Polisen har redan undersökt saken, och flera brottrsubriceringar samt lagrum kan vara aktuella att tillämpa. Detta innebär, att de vandaler som befunnit sig på platsen sannolikt kan se fram emot fängelsestraff i någon form, men det återstår väl att se vad den kommande utredningen kan visa.

SVT – Statstelevisionen i vårt land – har mer att säga. Klicka på den Rödmarkerade länken här !

Personalen på det närbelägna Upplandsmuséet, och dess stora besökscenter och museum vid högarna säger att den ingenting ingenting kan göra och saknar befogenhet att ingripa – vilket är korrekt.

Gång på gång – GENOM ALLA ÅR – har Seriösa Hedniska Organisationer som Nordiska Asa Samfundet hävdat, att området SKALL ha UNESCO-skydd, samt finnas på FN:s Världsarvslista, eftersom Högarna faktiskt är en plats av central betydelse för hela Riksgrundandet, och skapandet av det moderna Sverige som nation. 

Hela tiden – i inlägg efter inlägg under mer än 20 års tid på olika internet-forum och bloggar, har Hedniska Tankar krävt samma sak. 

Men vad har svenska politiker och våra regeringar – oavsett om de varit borgerliga eller socialdemokrater – hela tiden gjort under dessa två decennier som gått ? Jo, de har ordnat så att rena futiliteter, struntsaker helt utan betydelse för den svenska allmänheten skall UNESCO-skyddas istället. Exempelvis har dessa närapå totalidioter kunnat UNESCO-förklara företeelser som ”Struwes Meridianbåge” – några enstaka ”mätpunkter” av 34 markerade och 254 kända finns i vårt land. Det var nämligen så att ett gäng armégeografer besökte Norra Sverige, Norge och Ryssland under 1800-talets början – men detta borde ju vara FULLSTÄNDIGT BETYDELSELÖST idag, utom för ett ytterst litet antal experter. 

Det horribla beslutet genomfördes på felaktig och osaklig grund redan år 2005, sedan rena klåpare – troligtvis på Länsstyrelsen i Norrbottens län fått hand om saken. Vem som helst borde ju ändå inse, att de väl kunnat skydda spåren av diverse Samiska eller etniskt Svenska, fysiska kulturarv istället – för det är just det UNESCO-skyddet ursprungligen varit till för.

Istället har man urholkat, urvattnat och närapå förvanskat hela begreppet UNESCO-skydd, genom att satsa på sk ”Immatriella” saker, som Stadsarkivet hos Byggnadsnämnden i Stockholms Stad, men INTE själva stadsbilden eller Gamla Stan i Stockholm – exempelvis. För vad är det egentligen som är viktigast – och vad vill man egentligen uppnå, globalt sett – och i FN-sammanhang – typ ??

Eftersom Europa i dagsläget faktiskt står inför ett allvarligt krigshot, utbredd kriminalitet, en felslagen invandrings- och befolkningspolitik och mycket annat, är det ändå dags att ifrågasätta alltsammans.

Enligt uppgifter, som för två dagar kommit Hedniska Tankars redaktion till del, kan det röra sig om såkallade ”Fornsedare” som varit i farten.

Vi har redan tillräckligt många gånger skrivit om denna lilla personkrets, och de halvfigurer som genom åren rört sig där. Vissa Samfund – som fått officiella godkännanden via Kammarkollegiet – sorgligt nog – eftersom det tillhör detta Kollegiums uppgifter – borde aldrig någonsin ha godkänts överhuvudtaget, trots vad de påstått på mer eller mindre ”fejkade” Internet-hemsidor och sajter – som är lätta att tillverka med AI-verktyg.

Man måste vara medveten om, att hela begreppet ”Forn Sed” i realiteten är direkt kopplat till en liten skara extrema Miljöpartister, eller andra relativt ”underliga” individer – oavsett etnicitet, eventuellt yrke, tidigare kriminellt förflutet, konstaterade missbruksproblem osv.

Rörelser av den här typen drar ALLTID till sig diverse egendomliga individer, och troligen är det väl i kretsar som dessa, som personerna med metallsökare finns. Det är i alla fall inte otänkbart, även om vår redaktion inte består av några Polismän, och det inte är vår uppgift att leda någon förundersökning, innan Åklagarmyndigheten och Tingsrätten får ta hand om saken.

Men man kan ändå jämföra med rörelser som Knutby-Sekten, Livets Ord, Narconon, Scientologerna, Maranata osv – rörelser som också funnits eller finns i just Uppsala Län – och som många gånger haft en STARK KOPPLING till länet som sådant. Samtliga av dessa fick till slut böter eller fängelsestraff i en del fall – och det var ju kanhända inte så konstigt. Vad de här personerna ägnat sig åt, torde vara Riksbekant. Alla vet det redan.

We rest our case.

Vi vet ändå vad vi vet, eftersom vi lämnade dessa samfund för minst 10-15 år sedan…

Vill sedan rättsvårdande myndigheter kontakta oss, är det ju upp till dem – vi har som sagt en hel del att berätta…

 

Profilbild för Okänd

”Veturnætur” har ALDRIG firats i Östnorden eller Sverige…

av

Förvirringen här i Midgårds dalar är närapå total, detta år 2025 – inte bara i Sverige. På blogg efter blogg på vårt språk upprepar man Wikipdias dumheter om att det gamla svenska månadsnamnet för Oktober skulle vara ”Slaktmånad” fast alla redan vet, att det är November eller månaden närmast före Jul-månad som är Slaktmånaden. Att Oktober heter Lövmånad på vårt språk tycks man helt ha glömt bort, liksom att September heter Höstmånad efter inhöstandet eller Skörden, som vanligen är färdig i de flesta delar av landet innan hösten börjar på allvar. Ingen bonde eller hederlig svensk har heller börjat med någon slakt innan frosten och tjälen är i backen – och det är den vanligen INTE i Oktober månad.

Vem vet väl vad för slags klockren idioti som kommer härnäst… Kommer man försöka byta plats på Höstdagjämningen eller Vårdagjämningen också ??

Höstdagjämningspunkten, the autumnal equinox, passerade Stockholms horisont exakt klockan 20.19, måndagen den 29 September, 

Vi kan nu också konstatera att meterologisk höst råder i hela landet, enligt SMHI. Verklig höst infaller nämligen bara och endast bara när dygnets medeltemperatur går ned under 10 grader, och gnällande och kältrande om ”Öööhuu buuuhuu Kliii-maat-föräääh-ndringar” lönar sig inte alls. På Bronsåldern var årsmedeltemperaturen i Norden cirka fem grader varmare än nu. Ändå klarade man sig bra – med Bronsålderns teknik… Djur och växtlighet anpassade sig också – och tranorna flög väl söderut då med – får vi förmoda. Idag har vi Hedningar både hört och sett deras flykt över Mälardalen.

 

8 Oktober rådde Höst i Hela Sverige, utom ett par smärre områden på Gotland, Öland och i Skåne

 

Man har också basunerat ut – via AI och tjatande, chattande ”bottar” att Höstmånadens eller Oktobers Fullmåne skulle heta ”Skördemånen” vilket är rent nonsens, eftersom det är fullmånen i September som vanligen benämnes så.

Alvablotet – som vi har skrivit mycket om – infaller i början av November – detta år den 5:e – eftersom det råkar vara Alvafull eller första fullmånen i den verkliga slaktmånaden då. Höstblot hålls lämpligen i September eller Oktober – vilket var och en som är vid sina sinnens fulla bruk nog kan förstå – medan Skördeblotet tillhör Tor (Olofsdagen, i Augusti) när skördandet inleds – och inte efteråt. Någon ”Thanksgiving” har aldrig någonsin funnits inom Asatro eller Nordisk Hedendom, och det halvdebila lallandet från ”fornsedens” alltmer fåtaliga proselyter, new age osv kan vi glömma..

Om ni inte ens vet vad Alvablot innebär, hänvisar vi er till denna sida och nästa... – för vi har skrivit mycket om höstens blot förr om åren, och vad som står där gäller fortfarande… och för evig tid… Men – det råder vi er alla – håll ISÄR Skördeblot och Höstblot, för det är olika saker – som inte ska blandas ihop med Alvablotet, och de dödas tid kring det som blev det kristna ”allhelgona” fast det aldrig funnits några riktiga helgon, då människosläktet är halvt, nu som förr – så är Hávamáls ord i vissa översättningar – och det stämmer förvisso.

29 September kunde de kristna – och lantbor i Uppland samt några andra landskap i Svealand och Götaland – fira Mickelsmäss, vilket är den rätta tiden för höstmarknader och statares samt tjänstefolks flyttningsdag, ifall vi talar om tiden från sådär 1700-talet till långt in på 1900-talet. Läs Jan Fridegård eller Per Anders Fogelström, så får ni se ! Vi hedningar firar inget sådant tjafs, för vi säger aldrig upp våra löften till makterna och Asatron – men på marknad kan vi gärna gå, om det finns något där som alls är värt att handla eller köpa. Dessutom hade den Hedning, som skriver dessa rader en gång för länge sen god vän som hette ”Mickels” i efternamn, men han var ingen ”frimicklare”, utan en ärlig man och en hederlig, bra karl, om än han inte kom från St Mikkeli i Savolax och skogsfinnarnas land, där man inte har vansläktats.

Vi minns alla dem, som delat arbete, vardag och bröd med oss – för sådan är vår tro.

 

Medan new age-folket gått vilse i sin synkretism, och ”fornseddarna” fortfarande inte kan enas om en riktig kalender, vill Nordiska Asa Samfundet nu ”sälja på” oss svenskar en märklig nymodighet västerifrån – som ALDRIG tidigare firats i vårt land. Det gäller ”Veturnaettir” eller ”Winter Nights” för de amerikanska Asatroende, som vi i Samfundet Särimner aldrig skulle drömma om att beblanda oss med, ty de flesta som kommer från Trumpilandia är INTE fränder. Även det Isländska Asatruafelagidh har alltid gjort samma ställningstagande vad hela Nordamerika och den Anglosaxiska världen med allt vad dess populär- och vulgärkultur gäller.

Några ”Vinternätter” infaller inte alls i Östnorden under Oktober, undantaget kanske dess allra nordligaste delar – och något Asatroget blot med det namnet är aldrig belagt ur Svenska, Finska, Baltiska, Danska eller andra källor. Endast de Isländska sagornas uppgifter nämner detta blot, som skulle ha skett exakt på Calixtus-dagen för de kristna, alltså den 14 Oktober enligt moderna datum – den dag då Björnen enligt Norrländsk folktro går in i Idet, för att komma ut först på Tiburtius-dagen, den 14 April. De Isländska källorna är dock rikhaltiga  – Gísla sögu Súrssonar, Laxdælu, Reykdæla sögu, Njála och Landnámu  nämner alla Vetrnaettir, mestadels som en tidsangivelse på året, och inte mer. Det är fullständigt obegripligt hur vissa samfund helt avvisar solstånd och dagjämningar med den enda motiveringen att detta skulle vara ett ”wiccanskt” bruk eller en sedvänja från bondestenålder, men att de själva sedan vill fira övergången från sommarhalvår till vinterhalvår med svag eller ingen motivering alls – ”Vinternätterna” är onekligen ett årstidsbundet blot, men det tillkom på Island och i en Nordatlantisk, Väst-Nordisk miljö (omfattande Island, Norge, Färeöarna, Orkney, Skottland, Danelagen i England och Frisland – med Värmland, Dalsland och Härjedalen samt Jämtland som ”gränsområden” i Sverige)

Isländska Wikipedia uppger att bröllop firades vid Vinternätterna under sen tid – antagligen beroende på höstmarknaderna, och det faktum att Alvablotets tid är direkt olämplig för sådant – bröllop tillhör ju årets ljusa tid och sommarhalvan på året, så detta var sista chansen att alls gifta sig innan Vintern kom på allvar. Sagorna nämner också Knattleik eller bollspel, samt att Gisle – den fredlöse huvudpersonen i Gisla Saga – fäste sig vid kvinnan Vebjörg i Danmark vid denna tid – men det är också allt.

NAS-arna har inte haft någon framgång i sitt blinda efterapande av Amerikaner och därmed likställda, detta år – och de lär nog inte få det i framtiden heller.  När endast 6 blotlag försöker fira det helt nyinstiftade arrangemanget – som inte hör hemma i Sverige och inte följer någon svensk hednisk kalender – och tre av de blotlagen får ställa in alltsammans, undrar man vad det över 3000 medlemmar starka Nordiska Asa Samfundet egentligen försöker åstadkomma, men för all del – i Värmland finns en vettig gode, med heltidsanställning på RAÄ (Riksantikvarieämbetet) till vardags – och så får vi inte glömma våra fränder bland Jämtarna.

De har alla orsak att fira, eftersom de är Västsvenskar och därmed kan räkna sig till Västnorden, men 1000 medlemmar i Samfundet Särimner firar antingen på höstdagjämningen, 29 September i år, eller 14 Oktober – och inte alls den 11:e.

 

 

 

Profilbild för Okänd

TORA ! TORA !! TORA !!! – Och en TYRS DAG för TOVE

av

”Niitakayama Nobore !”

– Japanskt ordspråk = ”Kliv upp på berget Niigata !”

Idag  – denna Tyrs dag – har Tora och Tove namnsdag enligt den nuvarande svenska almanackan. Namnet Tor eller Thor förekom inte under hednisk tid – utan är bara belagt från år 1772 som allra tidigast, eftersom det aldrig, aldrig någonsin ingått i Asatron att uppkalla sig direkt efter en Gudom. Allt sådant räknades som klar självförhävelse eller Hybris enligt alla Indoeuropeiska folk – och jag har redan räknat upp massor av exempel i den här bloggen på hur illa det kan gå för föräldrar, som exempelvis är dumma nog att uppkalla sitt stackars barn till ”Loke”, ”Freja” eller något annat, bara därför att de i sin oerhörda dumhet tror att detta ska vara ”trendigt”.

Många exempel finns på hur barn med namnet ”Loke” fötts missbildade, eller blivit förvända – precis som den gudom vars namn de fått… Och oavsett detta, skall man aldrig, aldrig tvinga ett barn att bära ”Iduns”, ”Frejas” eller någon annan gudoms namn – tänk om barnet i vuxen ålder aldrig någonsin kan leva upp till det – och heller inte ens i skolåldern vill likna eller bli påmind om den gudom, vars namn föräldrarna DUMT nog tvingat det att bära..? Kanhända låter detta som vidskepelse..javisst…men skulle du vilja döpa din son till ”Lucifer Mohammed” kära läsare eller läsarinna – eller kanske ”Traktora Ilse Koch”. Sådant kan med tiden visa sig vara mindre lämpligt – ifall man vet vad detta är för slags namn…

Namn – särskilt på personer – är viktiga. De påverkar hela vårt tänkande och liv mer än vi tror – och även hälsan – fast de psykologiska eller psykosomatiska mekanismerna inte är helt klarlagda..

 

Berget Tanigawa i Japan, har utsikt just över stålverks- och industristaden Niigata på Japans Västkust, inte Östkust. Det är idag en stad som påminner om Mariupol, Ukraina, men den är urgammal, och den som kan sin Japanska historia vet att det var ytterst svårt att ta sig fram här – för de dumma och obetänksamma. Det har också kallats för Japans allra farligaste berg…

Redan på 1100-talet när det ännu fanns ”Han” eller Län i Japan, och inte ”Prefekturer” som idag, innebar en resa till Niigata att ta steget ut i det okända, på flera sätt än ett. Därför använder de kloka Japanerna alltid uttrycket ”Niigata Nobore !” eller ”Kliv upp på Berget Niigata” när de börjar med något mycket betydelsefullt, som att döpa ett barn, eller ta sig an en verklig stor uppgift – som kan bli livsavgörande. Det är att tänka på, en TYRS DAG som denna – för Tyr är en gud för STRIDEN och RÄTTVISAN.

 

Nämn aldrig Tyrs namn utan att mena det – och tillbe honom med förstånd. Han HÖR vad du SÄGER !!

Namnet ”Thora” finns i Runsvenskan, det är sant – eftersom det klart och tydligt uttrycker att bärerskan är en KVINNA och inte en Man (det givet INTE något tredje, biologiskt är vi kvinnor eller män, därmed punkt !)  och därmed inte kan förväxlas med Thor som Gudom, eftersom han alltid är av manligt kön, moderna dumheter från Marvel Comics kan vi GLÖMMA. Man hette alltid Thordis, Thorbjörn, Thorkettil (Torkel !) eller någon kombination i stil med dessa egennamn eller personnamn, men aldrig någonsin enbart ”Thor” – för det är skillnad – och en mycket viktig sådan. Förstår man inte skillnaden, så är man inte Asatroende överhuvudtaget, utan bara en vulgärschamanistisk, new age-inspirerad slashas och NOLLA – i stil med ”fornsedarna” som saknar både folkvett, kunskaper och smak.

Tove är faktiskt runsvenska det också – och återfinns på en mycket betydelsefull HEDNISK runsten helt UTAN några kristna kors, även om de kristna naturligtvis vandaliserat den, och till på köpet murat in den i en kyrkvägg – för så har dessa kristna hundar alltid farit fram, och förstört minnesmärke efter minnesmärke efter hederliga människor och hedningar.

Runstenen ÖG 103 i väggen på Kaga Kyrka, Östergötland saknar helt kristna kors – liksom många många andra betydelsefulla stenar från tusentalet. Deras skapare var HEDNINGAR som uttryckte SLÄKTSKAP inom en ÄTT – inte nya religioner typ Krystendum eller Islam

Texten på stenen lyder som följer: tufi : raisti : stain : þinsi * iftiR : liþbufa * faþur * sin * vilket på Runsvenska – med modern stavning – blir –Tofi ræisti stæin þennsi æftiR Lið-Bofa, faður sinn. – Eller – på nutida svenska – utan förvrängningar:  Tove reste denna sten efter Lidbonde – Fader sin

Lidbonde var bara en vanlig bonde, en lantbrukare, en självägande man. Men – han var medlem i Tingmannalid, Knut den stores eget livgarde eller hans Huskarlar i England, efter vad forskare anser. Många andra Hedniska stenar från tidigt tusental – helt utan kristna kors – minner om samma tid, samma slags män och kvinnor, samma händelser.

Det här är den såkallade ”Orkesta-stenen” eller U 344, rest utanför Orkesta Kyrka i Uppland. Som ni alla kan se är stenen idag starkt vanvårdad av ”Svenska” Kyrkan, och dess text är nästan utnött. Stenen bär spår av missfärgningar eller brand, och i Upplands Län – vårt mest runstenstäta – är vanvården av de flesta runstenar numera ett känt faktum, som varesig Länsstyrelsen, Kommunen, Vallentuna Församling eller RAÄ gör något väsentligt för att avhjälpa.

Ulf i Borresta, som nämns på U 344 hade tagit tre gälder i England under Skoglar-Toste, skåningen Torkel Höge och – Knut den Store av Danmark. För detta finns det sedan länge bevis. Man påstår dock att Åsmund Kåresson, som bevisligen ristade denna sten enligt RAÄ, skulle ha varit kristen – men han högg den här gången INTE in något kors, eftersom Ulf och hela Borresta-Ätten var HEDNINGAR och inget annat…när denna sten restes, antagligen på 1040-talet.

Den HEDNING som skriver denna text, har givetvis också en Tove i sin släkt eller ätt, på fäderne-sidan. Hennes öde liknar hennes namnes, över tusen år tidigare. Hon växte upp i trakten av Slaka-Skeda, i samma bygd där Kaga Kyrka ligger, men mötte redan tidigt i sitt liv ättemän, som farit vida och som berättade om Världen. Den första Tove fick nog aldrig se sin egen far igen, efter att han dragit i Västerled, men trogen sitt folk och sitt land, reste hon stenen efter honom – när han var borta, och hon blivit en vuxen, HEDNISK kvinna – säkert med flera barn. Den senare Tove drog själv till England och fick barn hon med, och så blev vår ätt vida spridd.

Inte ens min farfar, som skulle gälla för att vara en kristen präst och Kyrkoherde till råga på allt, var kristen. Min farmors öde, tillika min fasters, fars och farbrors har jag redan beskrivit i denna blogg – flera gånger om – och ingen, nej INGEN av oss har varit troende eller kristen – endast två avlägsna släktingar på min mors sida kan kallas det, Missionsförbundare som de är, men då rör det sig om en mormors systers dotterdotter och hennes nuvarande man, och det kan man inte kalla nära släkt, endast och enbart ”ättlingar” i avlägsna led.

Vi är vad vi är. Vi har EXKLUDERAT all Kristendom och Islam ur våra hjärtan – och vi tänker aldrig, aldrig inkludera dessa religioner igen – även om man nu försöker indoktrinera barn i svenska Upplands-kommuner, och sedan på falska grunder säger att andra ”hetsat” och på falska grunder försöker åtala dem, när de bara påpekar sanningen.

 

Vi har klivit upp på Berget Niigata. Därifrån utslungar vi vårt ”Tora ! Tora !! Tora !!!” rakt ut, i den friska luften och mot Yngve-Frejs klara himmel.

Detta gör vi, denna vår 2024 common era, då Världen tycks närma sig krig, Europa hotas av Ryssland och de totalitära krafterna i Mellanöstern, och inget hopp är att vänta från Väster, där Donald Trump åter väntas bli president. Men – vi tror ändå på den Humanism och Hedendom som är vår egen, och att sanning och rättvisa skall segra till sist – liksom Tyrs och alla gudamakters ordning. Inget samhälle utan lagar, för med lag skall land byggas – här och i varje rike i Världen…

I Kaga Kyrka, däremot – där Tove-stenen står, dyrkar och dyrkade de kristna ett falskt kvinnligt helgon, som aldrig existerat. Hon drabbades av böldpest, och blev uppäten av råttor.

Så kan det gå, om man ägnar sig åt kristendom och andra sjuka religioner, med deras oaptitliga dödskult och stupida tro på ett liv efter detta, när varje sund människa bör värdesätta detta liv istället, och göra det bästa av varje dag, varje ögonblick i det livet – genom att leva för sin nästa, för sina närmaste, för vårt samhälle – och inte enbart för sig själv...

Wakarimasu, da !?

Har ni förstått ?

Tyr har INGENTING med ”Högerextremism” att göra – trots vissa rörelsers MISSBRUK av Tyr-runan. TYR är BARA och ENDAST TYR !!

Profilbild för Okänd

Disablotet – och vad det grundar sig på… (text från 1 februari 2016)

av

Skulle du vilja fira Jul vid Midsommar, eller Nyår på Juldagen ? Rör du ihop första april med första mars, och kan du inte skilja Julen från Påsken, eller vet du inte ens när Disablotet och Distinget ska firas ?? – Ja, är det så illa ställt med dig, så är du väl ”fornsedare” eller någon annan typ av skitstövel, faktiskt. Jag har skrivit om Disablotet – den fest till Diserna, de kvinnliga skyddsväsen som fanns i varje ätt eller familj – på den här bloggen förut, och vad som skiljer personliga Fylgior från Diser och slutligen Valkyriror eller själva Asynjorna eller Gudinnorna, och hur man mycket lätt och enkelt kan skilja mellan dessa helt olika slags mytologiska väsen, som först är till för att skydda det egna jaget och personen, sedan släkten och ätten, därefter en viss kategori av medborgare – sådan är Valkyriornas roll – och slutligen hela nationen eller Världen.

Andra bloggar har också uppmärksammat det här

Alla forskare vet numera, att Disablotet och det därtill hörande Distinget (som fortfarande firas som marknad i dagens Uppsala) firades första fullmånen efter den trettonde dagen efter Julnatten, eller senast den 3 Februari, ifall nu fullmånen skulle råka infalla i Torsmånaden eller årets första månad, som vi nu kallar Januari. Göje månad – töns och snösmältningens tid – eller den andra månaden på året – innebar ofta växlande väder, men i början på den rådde full vinter i de flesta delarna av Norden.

fiction3b_fzxhta10013bbsaa

Man talade en gång om Skade – vinterns gudinna – hon som gav hela Skandinavien och inte bara Skåne eller Skades Ö sitt namn – som ”Skid-disen” (öndurdis) eller Vinterdisen, liksom Freja var Vanadis, eller Vanernas Dis, deras högsta beskyddarinna. Nornorna tillhörde också Diserna, åtminstone enligt vissa skaldekväden. Det fanns strids-diser och andra Diser för natten, vinden och regnet – Torgerd Hörgabrud och Irpa – skyddsgudinnor till Håkon Jarl – de som visade sig under slagit vid Hjörungavåg, och till vilka Jarlen ville offra sin ende son, var också Diser – ”och i slaktningens mitt, titta aldrig rakt upp!” sägs det i Hávamál, för då får man nämligen se diserna eller ödets gudinnor som de verkligen ser ut och verkligen är – och det är en syn, som få dödliga varelser någonsin har överlevt.

Ibland framtonar de i vänligare uppenbarelseformer, ifall de ens vill ikläda sig den rollen, men det visar inte hur de egentligen är skapta. Alla är emellertid överens om att det är 2 Februari, som fortfarande är ”Disas” namnsdag i den finska almanackan (och förut även i Sverige, även om man 1905 flyttade dagen till den 3:e Februari) som  är den egentliga disa-dagen, och det är då Distinget också firas. Långt senare kom de kristna att försöka ta över dagen genom att införa ”Kyndelsmäss” eller ”Candlemass” som det ännu heter på Engelska, en fest för Jungfru Maria (egentligen samma sak, eftersom katolikerna har henne som ”skyddsgudinna” eller dis hon också) och hennes kommande bebådelse i mars.

blotDet hedniska årshjulet – allt på sin rätta plats – och inga konstigheter !

Nu finns det vissa mindre vetande och ibland helt urspårade ”hedningar” som tror att Disablot har med Valentins eller Alla Hjärtans dag att göra istället, fast det också är en mycket senare, kristen och idag rätt så amerikaniserad sedvänja, som inte alls har med just Nordisk Hedendom att göra. Den här missuppfattningen kommer av en feltolkning av det hedniska årshjulet – Disablot kommer mitt emellan Midvinter (eller Jul)  och Vårdagjämning – och det faktum att det är exakt 90 dagar mellan dessa två, mycket exakt bestämda astronomiska tilldragelser som aldrig varierar, år från år. Disablotet är inte en flyttbar helg, som t ex den kristna påsken, och det är ju om man tänker efter på saken väldigt, väldigt ologiskt att fira en profets påstådda död genom korsfästelse än här, än där i almanackan, ibland i mars, ibland i april, först på ett datum ett år, sen på ett helt annat datum nästa år, helt utan någon form av andlig logik eller inre ordning alls.

_MG_7655LxSkade – vinterns gudinna som jag själv försökt åter-gestalta henne med en väninnas hjälp

Hedendomen baserar sig på astronomi, och fysiskt bevisbara företeelser som soluppgång och solnedgång, Midvinter och Midsommar och inte på några mänskliga påfund, eftersom alla dessa saker är bestämda av naturen. Vi håller inte på och jönsar oss med ovärdiga blot, fåniga utklädningslekar eller offer av gélehjärtan till Tor (fullkomligt idiotiskt – varför skulle styrkans gud befatta sig med sådant – ”Zu Odin opfert man nicht süsses Gebäck” för att citera en tysk Asatroende jag känner – våra gudomar är inte alls sådana) eller annat sådant, vedervärdigt ”fornsederi”. Disablotet var ofta ett inomhusblot, för övrigt (jodå, man kunde bygga gudahov inomhus redan på bronåldern, det har arkeologer vetat i minst tjugo år) precis som det står i Ynglingasagan, om 500-talets Sveakung Adils, han som ligger begravd i Västhögen vid Gamla Uppsala (ja, man hittade en vendelhjälm och smycken från just mitten av 500-talet, även om man enbart med arkeologins hjälp inte kan bevisa kungens namn) – för övrigt förlorade han livet vid just ett Disablot inomhus också – men hur det gick till, vet ni väl redan ? Så kan det gå, om man blotar under fel premisser, och inte vet bättre…

Ovärdiga blot med ovärdiga människor är något man alltid ska undvika. Skall man stå tillsammans med någon, och alls kunna känna någon gemenskap, skall det vara med människor som faktiskt förtjänar det, och som inte beter sig dumt, fånigt eller befängt åt, som tölpar eller ”getapuler” (dem ska vi återkomma till !)

maxresdefaultDisablotet var inte ett utomhusblot, för det mesta – av förklarliga skäl – även om det också kan firas utomhus – om man är härdad nog för det….

Diserna – eller den ännu äldre förromerska järnålderns ”idiser” – var alltså ett slags ödets gudinnor, men inte bara det. Man har hittat spår efter dem i ortnamn, som Idistawiso – det näst sista slaget mellan Germaner och Romare innan allt land öster om Rhen övergavs av Rom – som stod år 16 AD – och som faktiskt pekar mot en alldeles bestämd geografisk plats, som finns på riktigt och i sinnevärlden – idag heter den Evensen, och ligger strax norr om ”Porta Westfalica” passet vid dagens Weser i Tyskland. 1000 år senare var det här med ”stridens och ödets diser” fortfarande en levande tradition, för i den sk ”Merseburger Gebet” eller Merseburg-besvärjelsen från 900- och 1000-talshandskrifter i ett tyskt kloster, kunde man år 1842 alldeles oförmodat läsa följande ramsa:

Eiris sâzun idisi, sâzun hêra duoder.(A1 ; C2)
suma haft heftidun, suma heri lêzidun,(C1 ; C2)
suma clûbodun umbi cuniowidi:(C1 ; B1, o. C3)
insprinc haftbandun, infar wîgandun.(aD1 ; aD1)
Einst saßen Idise, setzten sich hierher und dorthin.
Einige hefteten Fesseln, einige reizten die Heere auf.
Einige klaubten herum an den Volkesfesseln
Entspringe den Haftbanden, entkomme den Feinden.

eller – i min översättning till modern svenska istället för nutida tyska:  ”En gång fanns Idiser, stora och mäktiga. Somliga hävde fjättrar, andra ledde hären. Några slog sönder folkbanden, låt sönderspränga fjättrarna, undkom fienden !”

”hera” i orginaltexten skall enligt vissa forskare nämligen betyda ”hedervärda” och andra tolkningar av nästa ord finns också -många förknippar Idiser med Tor, till exempel, och ”lezidun” är inte bara ”använde list” eller ”uppviglade” utan snarare ledde, som jag ser det, medan ”widi” är samma ord som vidjor på svenska – det syns också i den siste sachiske hednakungen Widukinds namn – medan ”wig” i ”wigandun” enligt etymologer eller språkforskare också ska vara ”vig” = strid, som i envig, till exempel. Andra har låtit ord som ”härfjättrar” eller hinder för hela arméer varit med i översättningarna, vilket också har sina skäl.

Men vad är nu detta ?

Olika åsikter finns om vad den första Merseburg-besvärjelsen egentligen betyder, och om den ska vara en formel emot febersjukdomar eller dödlig sjukdom, till exempel. Andra har läst den efter hur den faktiskt är skriven, och som en trollformel för befrielse ur fångenskap. Men – vilka väsen är då så mäktiga, att de befriar ur ”härfjättrar” vad gäller hela folk och länder, som det faktiskt står, och nedslår alla fiender och hinder, utan undantag ?

Och varför dyrka Diserna just vid den här tiden på året ? Varför inte fira Disablot på hösten, som vissa ännu mer förvirrade och ännu mer okunniga amerikanska asatroende, till exempel, eller varför inte sammanföra Distinget med ”Modraniht” eller Julnatten, som Beda Venerabilis, den gamle engelske munken ?

Gåtan är enkel att lösa för den som något kan, och som tänker klokt.

Tänk efter själva !

 Vad händer i naturen såhär års, och vad kan man tydligt se omkring oss än idag, om man är nordbo ?

i281756464671188723._szw270h3500_

Vi vet att man vid Distinget höll marknad på isen. Is på havet och snö i skogen gagnade samfärdseln, och med hjälp av skidor, slädar och isläggar kunde man färdas vida omkring, något som inte gick om havet bara var halvfruset eller isen inte lagt sig – med drivande isflak som ett stort hinder för sjöfarten istället – och utan snö i skogen, inget slädföre. Det fanns då som nu töperioder i just februari, eller ”rasputitsa” som man ännu säger i Ukraina och Ryssland, alltså ”lerperioder” då vägarna förvandlas till ofarbara träsk, och en väldig ”härfjätter” verkligen uppstår, som förlamar hela länder och folkslag…

Rasputitsa Rasputitsa3

Tö i Februari eller en alltför tidig vår och lövsprickning har haft en världshistorisk betydelse. Det här är inte bilder från 1812 eller 1941, utan från 2014, när Ryska Armén svekfullt överföll ett fredligt Ukraina…med blandat resultat, som man kan se…

Nu var det förstås inte bara krigshärar eller köpmän, som kunde drabbas hårt av februaris blidväder. Det gällde minst lika mycket hela befolkningen i övrigt. Vid vinterns slut var alla bönders förråd nästan slut, och uttömda – och alla levde i ett bondesamhälle. Julgrisarna var slaktade och uppätna för länge sen – och utan en god skörd och tillräckligt med foder i ladorna – i norden fick boskapen oftast klara sig på torra löv – så kunde förråden snabbt ta slut. Nu rådde dystra tider. Ingen visste om vintern skulle bli kort eller lång, hård eller mild.

En alltför tidig vår eller en massiv tjällossning – som bilderna här ovan – betydde ett slut på kommunikationer eller samfärdsel överhuvudtaget – och om föregående års skörd varit dålig eller för sen, hotade svält. Varade vintern lagom länge, kunde man hålla marknad och disting som vanligt, och sälja av alla hantverksvaror och allt järn man kanske hade hunnit producera under vintern – för vintern var en tid för smide och inomhushantverk – men om vintern blev för lång, eller för sträng, svalt man av den orsaken….

Det finns också en klar och logisk orsak till att präster och prelater förut kunde heta saker som ”Rasputin” (efter just rasputitsa, tövädret eller Göe månad personifierad) eller ”Peder Sunnanväder” som den berömde katolske landsförrädaren under Gustav Vasas tid...

Peder_Sunnanväders_och_Mäster_Knuts_skymfliga_intåg_i_Stockholm

”Mäster Knuts och Peder Sunnanväders nesliga intåg i Stockholm, 1526” – katoliker och pajas-figurer rider baklänges i lera och lort…

Länge ihågkom man Distinget genom den kristna ”fastlagens” eller ”Fastans” upptåg och lekar, men Tjälens och Töns tid var en tid att akta sig för. Olyckor kunde inträffa, och så är det fortfarande ute på vägarna såhär års. Och som sagt – i ett bondesamhälle var för tidig vår ren katastrof – liksom en alldeles för lång vinter…

Till vem skulle man vända sig ?

Asarna eller de högsta gudarna bevekas som vi alla vet inte av böner eller klagosånger, ty de styr vår planet av ren nödvändighet. Moder Jord ligger frusen och död såhär års, och någon Frigg eller Gerd var lönlöst att anropa. Solen syns inte, visar sig sällan på himlen under vintern – och kvar fanns bara Skade, Diserna och månen. Släktets Fylgior, helt enkelt. De goda makter, som eventuellt kunde erbjuda sig i vinterns hårda tid. Att hoppas på ren tur med andra ord – eller att man av en lycklig slump, inte mer – skulle ha Nornor och Diser samt Ödet på sin sida – och gå emot en ny vår.

Det var vad Disablotet betydde, och det är vad vi ännu har anledning att fira. Inget annat. En fest av tacksamhet – för att vi fortfarande lever – och för vårt släkte och vårt arv vidare.

The_Valkyrie's_Vigil”Valkyrians Väntan” – målning av Edward Robert Hughes, 1906

Profilbild för Okänd

En JULSAGA – Anno 2024 och alla år…

av

Det var en man, som hette Heden. Hedning var han, och Asatroende hade han alltid varit. Han omfattade ingen ”forn sed” eller andra sentida förvanskningar som kristet folk skapat i sin ondska och dumhet, ty han visste vad som menades med att ”Trua a Asaom ok Ölfvom” som det står i Eddan, och vad som menas med trofasthet, Treue, Troth, ty han hade färdats långt i Världen, och talade mångahanda språk, som talas hos Frankerna och i de Välska länderna. Han kunde Norröna och Dansk Tunga, men han var född i Svitljod, Sveafolkets land, och deras språk och detta folk var honom kärast av dem alla.

Men tiderna var inte goda och kristet folk var inte vänliga mot honom, än mindre inkräktarna från Särkland och de alltför många, som kommit från Jorsalas trakter Nu hade han dragit sig undan till en liten gård på landet, där hans eld ännu brann och som var föga mer än en parstuga, men där hade han det bra, oavsett vilket oknytt och vilka makter som än strök förbi utanför stugknuten. Ved saknade han inte, lika lite som vatten, ty på baksidan av hans gård och på själva tunet fanns en stor brunn, som förblev ofrusen, trots att det ömsom var den hårdaste vinter och ömsom blidväder.

Julen var kommen, och som bäst förberedde han sig för Solståndet och dess långa natt, då Jul rätteligen bör firas, och det sägs att de dödas skuggor och anfäder och anmödrar visar sig. Heden räddes inte sådant, ty han var Hedning, som vi sagt. Fram på bordet satte han nu en saltad skinka, och hårda brödkakor, ja han skulle duka upp en Julhög åt sig själv, men också en åt de som kanske kunde gästa honom i den mörka natten, antingen de nu var levande från Midgård, eller kanske skuggor från Hel. Nattens första timme hade fallit, och arton långa timmar skulle förflyta innan det blev dag igen, för så lång var natten i den trakt av Nordanlanden, där den ensamme hedningen hade att bygga och bo, och där han helst dvaldes.

Då hörde han ett svagt knackande på stugans dörr, knappt så starkt att det ens kunde märkas. Han drog bommar och lås ifrån, och såg att det stod en liten parvel med en korg i handen utanför, genomvåt upp till knäna, och med ett par dåliga näverskor, som knappt skulle passa ett sexårs barn. ”Vem är du, och var kommer du ifrån ?” frågade Heden det lilla barnet.

– Det vill jag inte säga, svarade parveln, men jag kommer för att byta till mig lite Julmat, för mor därhemma sa att jag måste göra så.

– Då har du gått mycket långt, sporde Heden. Men, kom in och sätt dig vid spisen, så kall och frusen  som du ser ut. Dåliga är dina skor, och lite har du i påsen. Låt oss se, vad jag själv kan ge dig för byte, så du får skäl för mödan, nu när du ändå är här. Barnet visade honom ett stort rött äpple, som verkade mycket smakligt. Själv hade Heden endast vinteräpplen, kvitten och vilda äpplen som växte i skogen, men han visste var han kunde plocka dem. Han hade också valnötter, ty trots kylan fanns en skyddad Lund så tät alldeles nära invid, och norr om den låg en stor gravhög, där kanske många män eller mäktiga kvinnor en gång var lagda och vigda till vila, aldrig signade av någon kristpräst, men mälda över av Godar och Gydjor i årdaga och fordomtid.

Heden mindes sin egen släkt, och tänkte på sin äldsta syster. Tre döttrar och en son hade hon fått, och alla var de vuxna redan. Rida kunde alla systrarna tre, och deras mor än bättre. Hon var sådan till sinnet, att hon kunde bära sköld framför sig på hästryggen och fulla folkvapen, trots ett hårt öde. Han mindes två tvillingbröder, som fanns i hans egen ätt, men de var längesen döda nu. Alltid tävlade de om vem som var den bäste bland dem, alltid slogs de, trätte gjorde de ständigt, och stundom såg det ut som den ene bland dem – Hednings egen far – skulle vinna, medan brodern tappade, och lika ofta vann brodern, fast de båda tog sällsamma vägar genom livet, och nära nog blev förgivna av ond dryck, eller av de allra sämsta kvinnor. Heden dömde för sin del ingen av sina ättemän eller ättekvinnor för hårt. Före de två släktled som senast levt i Midgårds dalar fanns bara hederliga odalmän och deras hustrur i Hedens släkt, och inte mindre än sex led hade levat här på jorden, sedan Hedens eget namn kom in i ätten. Den sjunde sonen efter en sjunde son hade kunnat få samma namn, och kanske blivit en trollkunnig man, om nu sagorna talade sanning, men söner hade Heden inga. Kvinnor hade han mött, vackra lika väl som fula, de av ett sturskt sinne och de som var mjuka och vänliga till sättet, mest i Österled, där han ofta varit, lika väl som i väst. Han mindes dem alla, men han saknade ingen.

Parveln spratt till, där han satt på sin pall nära elden, som brann bredvid spiseln. Heden glömde sina egna tankar med ens.

– Nu bränner du nästan fötterna, eftersom du har satt dem för nära eldstaden; sade Heden. Och så var det också, därför att hans gäst vinglade på den trebenta pall, som fanns i köket, och hade lagt upp läggarna sina på eldstaden. De alltför stora skorna hade pojken tagit av sig redan, strumpor hade han inga, men byxorna av sliten och väl använd vadmal var nästan torra nu, ty ulltyg torkar snabbast i värme av all sorts väv, som kan brukas till kläder, bara man torkar det vid öppen eld. Heden skar en tjock skiva av Julskinkan, nästan två tum bred och tog fram en brödlev – bakad på äkta vört, för Heden kunde också brygga gott öl – och gav sin gäst allt detta, och mera därtill. Han hämtade lite julhalm, som låg ren och fin på golvet i storstugan, och två linnetrasor, som han hade till att svepa torrfisk i.

Då sken parveln upp och tackade för gåvorna, som Heden hade givit. Innan hans värd ens hann säga något mer var parveln redan till hälften försvunnen, märkligt nog. Han hälsade den gamle Hedningen med enkla ord, för allt han sa var ”God Jul” och så sprang han ut i mörkret, så snart Heden öppnat porten åt honom.

Heden hade lutat sin torrfisk med släckt kalk, och aska kunde han ju hämta från eldstaden. Lutfisk gjorde han alltid i en trätunna utanför farstun, där den stod säkert under ett lock, säkrad med en sten. Kallt vatten att begjuta fisken med kunde han få så gott som varje dag, för mitt ute på gårdstunet stod pumpsvängeln ännu, en lång stång som kastade en kantig skugga på husväggen, det var stjärnklart nu och det gick emot sen kväll. Heden tänkte på hur han skulle få allting färdigt. Skulle fränderna visa sig i Julnatten, trots allt ? Alla de som gått, de som kommit. De levande, och gudarna själva. Arton timmar lång var själva Julnatten i Nordanlanden, så lång, och längre norrut räckte den inte bara i dagar, utan i flera veckor och månader, eftersom solen alltid sjönk långt under synranden, såhär års.  Vidskeplig var Heden inte, men arton eller två gånger nio – Naud-runans tal – det talet blir hästrunan, Eh som lärda män i sunnanlanden kallar Equus, och det betyder häst. Och naud, eller nödrunan liknar någon, som blivit stungen med spjut – den tillhör själve Jolner eller Julafar, han som gör så att det blir Jul.

Kanhända den främste av gudar i Asarnas skada nu skulle visa sig – kanske inte.

Hedning sysslade vidare med sin fisk, bytte vatten på den en allra sista gång, och lade upp den på ett träfat, lagom varm och smaklig. Inte ens sås, peppar och senapskorn att mala i träskål med en tung järnkula saknades i Hedens hushåll, och medan han malde, sittande på sin enda goda köksstol med träfatet i knäet och for runt runt, som jord runt sol, eller som Sköll och Hate – dessa två Vargar – varje dag jagar Solen, då den far över himlen.

Han mindes den svarthåriga, hon som han hållit av mest av alla. Han hade mött henne vid utloppet av den flod, som Greker kallar Borystenes, och som flyter mot Miklagård och rinner ut i ett Svart Hav. Hon hade inte talat något språk, utom sitt eget – och hon talade högst ogärna eller sällan. Hon hade varit god emot honom, som kommit så långväga ifrån. Aldrig ett ont ord hade hon till svar, och om det var som hon då och då blivit stum, var det inte av kärlek eller för Hedens skull, utan för att han omnämnt sådant för henne, varom hon inte ville tala, eller alls ville någonting säga. Hennes ögon hade varit milda och klara, hon kom från den stad som är byggd av den vitaste marmorsten och som låg vid Kimbrernas näs, där goterna byggde för längesen. Var fanns hon nu ? Kanske hon längesen var död. Onda tider rådde i Österled med, och alla floder från Adelgjuborg och söderut var nu stängda. Mandråp och ofred hörde till dagen, nu som förr, tänkte Heden – men det kom för honom att den svarthåriga kanske var en Gydja av sitt eget folk, eller rentav Vala, och kunde se det som skulle komma. Kanske var det därför hon ingenting sa, och talade sällan. Hennes ögon hade varit så mörka, och sällsamt klara, som vattenspegeln i en brunn, eller det hav, som kallas det Svarta. En man hade kunnat drunkna i dem, ty kvinnors ögon kan ibland ha en sällsam makt. Och kanske liknade den svarthåriga moder Frigg, Valhalls husfru och fullmäktiga härskarinna. I ett nu tänkte han på en kvinna ur sin egen släkt, sin Edda, inte Elle – för det är ju skillnad också på gamla kvinnor, och vad de kan se eller inte se.

Knappt hade han kommit så långt, förrän pumpsvängeln gnisslade till därute, precis som någon hade satt sig på den.

Nu var nattens femte timme inne redan, det var bara fyra timmar kvar till Midnatt, vid Solståndet i Midvintertid. Därute stod en gammal kärring, med en söndrig brödspade i handen. ”Tror han att jag hinner till Roms portar innan kvällen ?” kraxade kärringen, och hostade till.

Nu var det Hedens tur att tystna, och inte veta vad han skulle svara.

”Hör nu han, ska han inte bjuda mig in, istället för att låta gammalt folk stå härute i kylan”. Den gamla hostade och stampade i snön, ihärdigt och länge trots sin ålder. Hedningen bjöd henne stiga in, och inne i köket var det nu riktigt varmt, där grytor med skinkspad och långkål kokade. Snart skulle Heden ha sin egen Julhög färdig, och så skulle det bara vara att lägga upp de godbitar, som Asar, Vaner och de döda borde få till skänks.

Men den gamla förekom honom. Genast satte hon sig ned på den bästa stolen i storstugan, ja mitt på Hedens Högsäte, där han själv var van att sitta, och knappt hade hon kommit in i storstuga och sal förrän hon grabbat för sig av smör och bröd och druckit ur den trästånka med gott gammalt julöl som stod framme på bordet, ja också svept det enda glas som fanns i huset, det som kunde fyllas med Vinum Ustum eller det brända vinet, som fanns i Gårdarike eller Svtjod hin Mikla, och som kommit dit från Särkland och det land som heter Aegyptus, där det brända vinet allra först såg dagens ljus, långt långt innan Vitekrist ens sades vara född, och Kristprästers svek fyllde Svitjod. Men lögner var det som de kom med, och inget annat, ty det fanns ingen Vitekrist. Det var vår Hedning helt säker på.

”Ska det vara skick – här finns ju varken kött eller fisk klart till Julenatt – Har han inte folkvett ens ?”

Den gamla klagade ljudligt, som kärringar har för vana och sed. ”Ack ack – Ock Ock” skrockade hon belåtet, och slickade sig girigt om munnen och de torra läpparna.

”Hur är det, grannas mor ?” svarade Heden, och skar ännu en bit av sin Julskinka åt den gamla, men bara en tum tjock istället för två, den här gången. ”Skulle hon inte till Rom, eller kanske Romfartuna ? Och var ställde hon brödspaden, eller var det en raka, att rensa i spisen med ?”

Med ens for kärringen upp. En järnten var det, och inget annat ! skrek hon, Så slog hon järntenen i bordet med dunder och med brak så att hela flaskan med Vinum Ustum, som Hedningen själv bränt gick i tusen bitar, och så rusade hon på dörren, sköt bommen åt sidan och vräkte upp den. Undan gick det, ja rent vidunderligt fort. Så rusade den gamla gumman ut ur huset, rakt ut på tunet och grep tag i brunnens svängel, innan Heden ens hunnit halvvägs efter. Det tycktes honom som hon försvann rätt upp i skyn, men Heden fick se att det bara var Norrsken som sprakade däruppe, med ett grönt skimmer som kom och var borta med ens, som hade det varit ett järtecken.

 

Natten led, och det var vid den sjätte timmen redan. Det var sent. Bara tre timmar stod enslingen i stugan till buds, innan Midnatt skulle råda, Midnatt på Solståndets dag, i denna långa vinter och vaknatt. Han sopade undan golvhalmen, plockade undan de största skärvorna av glas, de som djur och människor kunnat skära sig på, och som inte heller passade för småfolk och barnafötter. Så tog han fatet med långkål, den skinka som var kvar, nya levar och kakor av både vörtbröd och grovt, bakat på korn och råg, för vete hade han inte. Kakor av havre fanns, men inte vitt bröd, för här rådde inte sötebrödsdagar denna Jul, lika lite som andra Jular.

Men många var ändå rätterna, senapen var mald, rökta korvar och blodmat saknades inte heller, liksom hela Äpplen, Valnötter och nötter av hassel och andra träd, ja också bärmos och sylta av kalv. Allt stod nu på detta Hedniska Julbord, och äntligen var det dukat till Julnatten i Storstugan. Själv hade Heden bara en skiva kavring och några skivor av den allra bästa hästkorven och det rökta kvar, men också detta, som inte var mer än att det rymdes i en liten träskål, var ändå nog. Han lät sig väl smaka.

Men vad var det för Norrsken, eller fladdrande låga han tyckt sig se på himlen ? Några kallar dem Vaferlågor, och det är den offereld eller irrande låga, som omger Midgårds krets, som man kan se på himlen. Det visste redan förfäder och Hedningens fäder, och de gissade alla rätt, om de ens hade gissat. ”Kormt och Ormt och Karlögar två, Tor skall dem alla vada”. Blixt och åska var av samma väsen som Norrsken, se det visste redan de gamla, i Nordens forntid, medan söderns barn ännu lallade omkring i sina öknar, och jollrade som nyfödda, bräkande får. Med ens fick han avsmak för alltsammans, för vad var Jesoxarna eller Profetens barn annat än att spy åt ?

Han tog en klunk av ölet, och sköljde bort tankarna på all drägg.

Bäst att se till hur det var därute. Pumpsvängeln hade rört sig – hade björkvidjan som höll den fästad och lät den stå snett uppåt, likt en till hälften störtad fura kanske gått av, eller halkat ned ? Skorna åkte på i en hast, gjorda av garvat ryssläder, svartsmorda med en blandning av tjära och bivax från en närbelägen gård, där man stöpte ljus och pråsor, smala stickor av skirat vax till att sätta i väggen. Och så himlens ljus, som glänste därute. Stjärnorna, och de vita drivorna i natten. Snön som återkastade allt, och lät allt skina med ett blåaktigt sken. Till och med människors ansikten, för i klart månsken om vintern går det inte att se, om livets röda färg sitter på en människas kinder.

Han såg upp emot skyn, ensam under stjärnorna. Så vände han sitt anlete nedåt, och var stilla, som om han suttit ute. Det fanns år då han gått årsgång, men till den kära gravhögen, den stora; den som kallades Haraldshögen av somliga, och som låg vid en nu sinad källa, som de kristna i grannskapet förstört. De hade dikat ut på höjden söder om den, borrat efter vatten och inte låtit något finnas kvar, som kunde minna om över tre årtusenden av mänsklig bygd, om alla Odalmän och hederligt folk, som levat här – ja till och med dem, som varit tvingade att vara kristna. Svinnegarn hette källan, och nu var den torrlagd och borta för alltid.

Det syntes ljus på himlen, österut och söderut. På andra sidan Mälaren, den sjö vars vågor kan tala och klucka, ja just Mäla. ”Att mäla tarvt, eller tiga”. Att säga vad som måste sägas, eller ingenting alls. Den svarthåriga kom i hans tankar igen, han hade skjutit undan henne, försökt glömma, både denna Julnatt och andra. Hon hade aldrig förskjutit honom, de hade skilts som vänner, nu var hon nästan borta, borta i Gårdarike vid Kimbrike Chersonnesos, och den stora flod, som greker kallar Borystenes, och som flyter söderut, bara söderut. Mannen, som kallades Heden ville inte mera tänka på det.

Färglös var skuggan, skuggan av en kvinna, hans egen skugga på  den vita snön, kvar fanns bara vita drivor. Hur många år hade förflutit ? Nästan tjugo.

Men sprakandet på himlen i syd och öst var inte längre grönt, inte fladdrande norrsken utan lågor av eld. Det brann därborta. Rök steg emot himlen, på andra sidan skogen, den kom närmare ju längre natten led. Heden kunde nästan känna lukten av den.

Det kom en man från väst, gående över fältet framför Hedningens gård. Han bar en klövjesäck på ena axeln, en stadig rem om livet, och en ryggsäck. Svärd hade han vid sidan, och en hjälm på huvudet. Allt detta kunde Heden se på avstånd, i det klara månskenet, och varje del av mannen och det han bar stod skarpt tecknad emot det vita. Mannen kom närmare och närmare.

Hedningen väntade, lutad emot den husknut, som vette mot norr och väst. Här stod man skyddad för takdropp eller frost, för den allra lättaste yrsnö hade börjat dala, fast det inte fykte, som när snö ryker i stormen.

Främlingen var framme, och stod framför honom redan. ”Känner du inte igen mig ?” sporde han. Hans ansikte lyste blåvitt i månskenet. Hela karlen var grå, men det var ändå en ung man, som stod framför honom. Rejäla kängor – men varför hade han ett fult sår, och en lång skårsa i den rock han bar, på höger axel, inte den vänstra. Höger axel är där män bär bågar, stänger och spjut – det vet nästan alla. ”Jo,” sade hedningen. ”Jag känner igen dig. Jag känner också ditt namn. Sven hette du, men du är redan död. Du dog i Österled, och kom aldrig tillbaka. Du är en av tolv, och kanske mer än så – som jag mist. Somliga dog hemma. Andra åt alla väderstreck till. Tolv vänner, tolv män som jag kände mer eller mindre väl, javisst, men vänner lika fullt. Kanske som folk är mest, innan jag lärde känna dem, men i nöden prövas vännen, heter det ju. En dog på en gata i en stad, utanför sitt eget hus och ingen hall eller gård, för den byggningen var inte ens av trä, utan stenar. Och en kördes ihjäl, gående bredvid sin kvinna och sin yngste son, av någon som ville honom illa, bara för hans klädedräkts skull, och den sorts skrud han fått att bära genom livet.

”Det var en sörlänning” sade den främmande. ”Han gjorde det. Han dräpte mannen, en av de som kom hem” – Men du din Hundhedning har suttit stilla alltför länge, inga färder har du gjort på senare år, inget har du vunnit av ära, ganska lite har du av gods och guld. Tror du inte jag känner dina tankar ? Du är dig lik, i medgång som i motgång, i ny som i nedan… Till slut blir du nog din egen lyckas överman, och faller därför död ned, som jag själv fick göra.” Hedningen tyckte, att främlingens läppar formades till skuggan av ett leende, men inom sig trodde han sig ha sett alldeles fel, för främlingens ansikte var lika stelt och uttryckslöst som förut. Så med ens kom han sig för, och visste genast vad han skulle svara.

”Levande eller död.” I natt kvittar det lika. Kom in, broder ! Jag har inte mycket kvar att ge dig, det är sant – och lika lite tycker jag mig ha uträttat. Allt är sanning som du säger, ingenting har du lagt till, lämnat ute eller förvanskat. Men för din skull, vad som sker och ska komma, ska jag dela allt. Husrum har jag att ge, ditt sår kan jag förbinda. Sådant har jag gjort förr, och hugg, slag eller stick förstår jag mig på.

Främlingen stod rak, i din fina drivsnön framför gårdshörnet. ”Din hjälp behöver jag inte. Det är redan försent. Som du säger är jag redan död, det kan du själv också se. Jag, och fler än de tolv du är god nog till att minnas. Men i alla tider har vi varit flera. Så har det varit i alla land, så är det och så kommer det nog alltid till att vara. För ut vad du nu har av guld eller linnetrasor att svepa mig i – för somliga har kallat dig förrädare, du som satt hemma – och mången gör väl så än !”

Hedningen log. ”Det var väl hårda ord, men dem kan jag ta – och göra mig ett gott råd eller bokslut av, innan året är till ända. Men du, som varit min broder och likt jag har sett nog av Mörkmän, ska du inte ens stiga in ?”

Främlingen vände sig bort, och såg mot söder och mot öst, där eldar brann, långt söder om den sjö som kallas Lögen eller Mälaren, ett litet innanhav, en sötvattenssjö som knappt duger till att tvätta sig i, eller ens till friskt vintervatten att hälla på torrfisken för att koka lut med. Sotflagor drev i luften, vid yttersta synranden syntes fortfarande röken efter städer och gårdar i brand. -Din hjälp behöver jag inte,  sade den främmande och inte behöver jag stanna i din stuga över Julnatten heller. Jag har bättre saker för mig, och vill hinna mer, innan denna natt är över. Heden svarade, att han förstod. Allt efter det att tiden gick och natten led, syntes det honom klarare och klarare vad han fått se och vad han fått vara med om, denna Julars Jul och andra, när tidens hjul stjälptes över ända, och allt stod stilla eller började om.

Det tycktes honom, som om främlingen sträckte fram sin högra hand. Han skyndade in, och gick till det väggskåp, där linnetrasorna fanns, lagda i långa bindor. Så fick han tak i en bit gammal bordduk, och gick ut till mannen som hade hetat Sven, men som en gång varit i flock och farnöte med honom, ja hans fälagi och broder, då de ägt ett skepp och seglat det tillsammans. Inga fler var strådöda eller döda av annan orsak på den resan, vad Heden kunde minnas, men denna vaknatt och julnatt gjorde det kanske detsamma. ”Stjärnorna kvittar det lika, om någon är född eller död”. Och vinterns stjärnor lyste ännu därute.

Han förband den främmande, och lät honom ta rock och blodig skjorta av sig. Han lade bindorna som man skall, runt höger axel och skulle just fästa den gröna trasan till bordduk runt främlingens arm, efter det att skjorta och rock åkt på igen, när den andre sträckte fram höger arm som förut, och grep tag i Hedens armbåge. Heden gjorde likadant. Så fattade de varandra om varandras högerarmar, intill armbågen, som bröder gör, när de är vänner och slåss för samma sak, eller står i samma hird, som härfolk.

Och främlingen gick bort, och försvann över fälten.

Natten led framåt emot dag. Det var redan över midnatt. Snart skulle en ny dag gry i öster – och endast Hedningen var vaken.

Nu hördes där storm och gny på avstånd, och det tycktes som den fina yrsnön format sig till en dimma, tät och ogenomtränglig. Det dagades. Himlen ljusnade, och där hördes klapper av hovar – men för Heden, som ännu stod på den frusna och snötäckta marken framför sin stuga, tycktes det som det varit fler än en häst, ja rent av två. Åtta hovar – men slog de emot marken, inte mot moln eller dimma.

Nu såg han ryttaren. Jolner själv, han med hundra och åter hundra namn. Spjutguden, Hangantyr – han som också kallas Valfader och Oden eller Wothan, ja Woden och hos de kristna Oon. Inte ond, och aldrig i vrede. Lugn och värdig trädde guden fram, och såg på den dödlige.

”Ditt öde skall du inte få veta, men du ska få spörja och ana” sade Asarnas förste. Hans röst var som en gammal mans röst, men ändå som sorlet av stora vatten. Som många floder som kringflyter Kringla Heimsins, eller det som är Världen hel och hållen, hela Midgård och Elivågor och Vaferlågor där bortom, till Vinter och Mörker, ja till själva Ginnungagap och okända ting där bortom. Hedningen varken ville eller kunde svara. Han hade inte det minsta bruk för sin stämma eller några ord, eftersom Fimbultyr och Gagnråd redan kunde läsa alla hans tankar, se hela hans Hug och Hamn tillika, och omfatta allt. ”Men Allfader var du ändå aldrig!” tänkte Heden, för med denna gudom var han välbekant.

”Nej, Allfader är jag inte” skrattade han, som kallas Sidhatt, och Hrosshårsgrane. ”Bara kristet folk och några enstaka dårar från Vinland kallar mig så”. Inget  har de fått att veta, dummare och än mer vettlösa än Ask och Embla innan de fick liv och var trästockar – Men denna Julnatt har du, som kallats Hedning bestått provet. Jag sände sig barnet, och förvände så synen på dig, att du inte längre kunde se vad som var sant eller falskt. Du ska veta, att jag en gång bar namnet Vesna och hette Vecha, det namn som jag bar hos Rind.

”Så du var också kärringen, som kom utklädd till häxa, och i en gammal kvinnas skickelse ?”

Ja, svarade Skratte, han vars skratt är genomträngande, isar märg och ben och ekar över klippstup och höga fjäll. Jag är också den som kallas Svipdag, ty ung var jag fordom, och inför Freja var jag en Ungersven. Jag var krigaren, som du såg, jag är siaren och sierskan, Viktin och barnet, mera ser jag än Atlar kind och Midgårds alla släkten, okänd träder jag fram, dryck fick jag ur Mimers brunn och Odröder.

”Arton och Nio är din tal, två hästar göms i Eh-runan, åtta är Sleipners hovar, åtta ben bär en likbår, två gånger Nödens genomstunga runa blir också arton, om man tar nio två gånger” tänkte Heden vidare.

Tvegge och Tredje log genom sitt långa skägg, och myste. ”Det är väl att du lärt dig räkna, men det är bara en konst bland många..”

”Får jag då skåda Särimner till slut, och följa dig till Valhalls härlighet” frågade Heden, men i hug och tanke kom han ihåg, att det inte lönade sig att fråga. Svaret var närapå givet redan. ”Dig skall somligt fattas” sade honom Oden. Rik blir du aldrig, till Sessrumnirs stora salar och Folkvangs stora slätter, Folkets Vångar där Freja bor får du nog heller inte se, när din tid är ute. Ära och Guld blev dig aldrig beskärt, o Hedning ! Du kommer inte till Heidruns dryck och får inte se Lärad, eller det träd som svalkar Valfaders sal, och heller kan ni dödliga inte förstå eller fatta vidden av Yggdrasil, trädet som alltid skjuter en ny kvist, där en händelse sker och orsak och verkan gäller, så framt inte makterna välver tidens hjul ånyo, eller Nornorna ändrar sig, och låter din livstråd trassla som aldrig förr. Men, blir dig ödet väl beskärt, och är Verdandi – yngst och inte mellerst av systrar tre dig huld, så klipper inte Skuld av med sin ullsax vad Urd redan gett.

Sitt Öde känner ingen, är det sagt – och så skall det vara, intill makternas fall och Ragnarök.

Till Brage och Idun, eller till Saga i Sökkvabäck, tänkte den Hedning vars namn var Heden. Dit ville jag komma, om det går mig väl.

Guden med åter hundra och hundra namn klev upp på sin åttafotade häst, och lämnade honom. Hedningen var inte osäll, och hade denna Julnatt fått se och varsna det som är få förunnat, och så slutar sagan, denna Jul och alla andra, tills trettio år eller något mer har förflutit på den gröna Jorden, den som föds åter varje år, men som även den har många heiten, främst av dem Gefjon, Hertha eller Rind.

Profilbild för Okänd

KRIMINELLA frodas i ”Fornsedens” Miljö

av

Vi har skrivit det förr. Vi tvingas skriva det igen. Det ”Multikulturella Mischmasch” som kallas ”Forn Sed” och som har tydliga kopplingar till Miljöpartiet, de ”Galna Gretorna” och diverse ”Woke” rörelser har också tydliga kopplingar till kriminella. Fortfarande är det så att droger används vid deras ”blot”, julgillen och andra sammankomster , vilket ofta har omvittnats. Mera om ”Samfundet Forn Sed” som i stort sett fungerar som en aggressiv sekt, kan du läsa här.

Varför Kultur- och Fritidsnämnden i Kungälvs Kommun har tillåtit de här halvfigurerna att hyra lokaler i Bohus Fästning av alla platser är okänt, men seriösa hantverkare och andra, som haft det dåliga omdömet att besöka en av ”fornsedarnas” sammankomster har blivit bestulna. Det hela är kanske inte så konstigt. Ger man sig i lag med ”fornsedare” och dylika personer så kommer sådant här förr eller senare att hända. Samfundet ”forn sed” är ökänt för att syssla med ”love bombing” för att ragga medlemmar. Man påstår att man är såå goda och såå kärleksfulla, talar vitt och brett om ”Väädegjund” och så vidare som någotslags Annie Lööf (vi minns alla kvinnan som ledde ett pedofilt Muharrem-parti) men mycket snart får de presumptiva medlemmarna se vad som kan hända.

Till skillnad från Nordiska Asa Samfundet, en seriös förening som har en ordentlig policy emot droger (Hedniska Tankars chefredaktör skrev den, och den gäller fortfarande), så är ”Fornsedarna” i Göteborg och på övriga platser i landet där man tillåtit dem att rota sig ökända för den mer eller mindre kriminella och osäkra miljö de själva skapat. Se här bara:

 

Vi rekommenderar alla våra läsare och läsarinnor att å det skarpaste TA AVSTÅND emot ”forn sed” och inte ha det ringaste med dess företrädare att göra. Köp inte varor av dem, delta inte i deras sammankomster, och betala aldrig någon medlemsavgift – ni får ändå ingenting för den, och blir bara lurade och bestulna, precis som hantverkaren ovan, hans hustru och hans kompis silversmeden blivit !

Vill ni sedan ge pengar till välgörande ändamål, tycker vi på Hedniska Tankar att ni bör ge era Julgåvor till Föreningar som arbetar till förmån för Ukraina.

Ni vill väl inte hjälpa Islam eller ”Svenska” Kyrkan att komma till makten ? Säkerhetsläget i vårt land och omvärlden är ändå väldigt illa som det är…

Inte bara personer med väldigt extrema politiska åsikter (Läs ”grön extremvänster” typ Extinction Rebellion etc) och liknande sitter i ”Forn Seds” styrelse. Vi har också personer som är kristna, och som i själva verket inte har något seriöst engagemang för Asatron alls.

Inom Nordiska Asa Samfundet och övriga samfund, de mer esoteriska typ Samfundet Särimner har det sedan länge varit en regel, att man måste gå ur ”Svenska” Kyrkan och alla Monoteistiska Organisationer för att alls kunna vara medlem. Vi är de vi är, och vad vi utger oss för att vara. Vi hymlar och ljuger inte, som fornsedarna, och vi har ingen ”dubbel lojalitet” där vi låtsas hylla Rättvisans Tyr den ena dagen, och sedan går i Kyrkan den andra.

Detta har fler skribenter än vi upptäckt, och snart rämnar hela ”fornseds” bluffen. Sky denna rörelse som pesten – men omfatta Asatron istället !

Profilbild för Okänd

Hedniska Kalendrar för 2025 – vilka är bäst…. ?

av

Om politikens Värld inte håller vad den lovar, lokalt, nationellt eller ens globalt – med tanke på dagens händelser i Syrien – så kan vi – här i Norden – se fram mot ännu ett år av Hedendom och Asatro, helt utan någon Jihadism, helt utan någon Bashar Al-Assad eller andra förtryckare. Vi är Polyteister, Humanister och Asatrogna Hedningar här på ”Hedniska Tankars” redaktion – och det kommer aldrig någonsin att förändras, lika lite som ideologin och Värdegrunden bakom Samfundet Särimner, som är och förblir ett esoteriskt och inte ett exoteriskt samfund.

Vi har valt sida, en gång för alla. Vi är inte ”woke”, vi är inte kulturkristna eller ens kulturhedningar. Vi tror på vad vi tillber, och tillber vad vi tror på. Vi är vad vi säger oss vara, helt enkelt – och för att citera Henrik Andersson på bloggen ”Ideell Kulturkamp” – kan ni inte dela denna vår värdegrund, så kanske ni trivs bättre någon annanstans. Det är ampert sagt, javisst – men i alla fall…

Man käftar inte med Särimner. Särimner står inte för någon ”Multikulturalism” och pjollrar inte om ”relationer”. Han är ingen myskoterrafag, eller någon skolkurator från 1970-talet. Ordet ”relation” har med rent fysiska eller geometriska lägesbestämningar att göra, och vad ni intar för relation till Särimner som sådan, bryr sig denne inte om – men för er egen skull – se för Hels vite till att inte hamna under Särimner, om denne tänker sätta sig ner !

Ända sedan 2015 har Samfundet Särimner utgett sina Årskalendrar på Svenska – ”Ärans och Hjältarnas språk” enligt Esaias Tegnér. År 2024 fanns också en Engelsk version, men efter Nio år – Nio är ett Odens Tal – har vår Kalenderverksamhet upphört…

Flera läsare har frågat efter Samfundet Särimners kalender för 2025 – men tyvärr – marknaden är mättad.

AI, eller det faktum att det går alldeles för lätt att ”fuska” med artificiellt framställda bilder – som oftast blir ett slags amerikaniserade, urvattnade pocketbok-omslag har idag helt slagit ihjäl traditionell fotografi, som inte har några fler kommersiella möjligheter överhuvudtaget – för så snabbt går utvecklingen.

”Fornsedare” och därmed likställda förvrider Nordisk Hedendom och Asatro, och försöker göra om den till ett multikulturellt mischmasch, vilket den inte är och aldrig har varit. NAS, eller Nordiska Asa Samfundet med dess verksamhet för ”X-cons” eller de som bara vill vara Nasare och sälja billiga T-shirts utan all ände, är visserligen föga politiska, men satsar inte alltid på någon vidare kvalitet de heller. Båda samfunden har det draget gemensamt, att de föraktar självständigt tänkande och är starkt kunskapsfientliga, och inte tillåter någon summering av seriösa, akademiskt belagda teorier, låt vara att teoribildningen mycket ofta har sitt ursprung i forskare med mycket stark kristen eller rent av katolsk bias – och därför sällan kan kallas objektiv.

Vi avråder – precis som alla år – samtliga av våra läsare och läsarinnor (nej, något tredje gives inte !) att ha det minsta med ”Forn Sed” som rörelse att göra.

 

Nordiska Asa Samfundets kalender får med tvekan godkänt, och därutöver blir man tyvärr hänvisad till genomkommersiella produkter utan större faktamässig bakgrund. Detsamma gäller inte minst en liten kladdsock till amatörfotograf i Kronobergs län, som i likhet med Bianca Muratagic tror att bara man klär ut första bästa kvinnliga person till ”Valkyria” och skriver några totalt osammanhängande floskler – rena rama ChatBot-bluddret ! – om ”Trud, Tors dotter” så gör man en given succé – och så blandar man in Harry Potter, ”Game of Clones” eller vilken dynga som helst, bara det säljer. ”Dungja” var just ordet – fast på Norröna.

Vederhäftiga handelsmän och Birkarlar finns dock ännu i vårt land – och de verkar efter vad det ser ut kunna konsten att både satsa på fakta, behålla hög kvalitet och vara logiska – och kanske kan även de väntas lansera en kalender mycket snart.

 

 

Företaget Grimfrost – som funnits i många år och som nu har en riktig, fysiskt existerande butik på Bangatan 5 i Falköping, Västergötland – kan rekommenderas – för den som vill handla kvalitetsmedvetet, och inte köpa skräp nu i Julhandeln. Dess representant blev nyligen intervjuad i Falköpings Tidning som ni kan se – och därifrån är bilden ovan hämtad. Dåliga souvenir-butiker som ”For Vikings only” på Västerlånggatan i Stockholm tror vi mindre på – de är inte att rekommendera.

Även Museibutiker – som den på Birka eller ”Vikingamuséet” på Djurgården kan högst tillfälligt vara matnyttiga att besöka inför Julen. (Men – och det säger vi med skärpa – välj definitivt bort Hysteriska Muséet i Stockholm, det är bara en avantgardistisk skräpkammare och ett tredje rangens konstgalleri med montertexter som ”Hur var man queer på Medeltiden”. Svaret på den frågan är enkel. Det var man inte, för sånt fanns inte då – därmed punkt. Hederligt folk hade inte råd eller tid med sådant, även om tidelag och umgänge med skogsrån lär ha förekommit i högst sporadiska fall. Av samma skäl bör ni undvika samtliga länsmuséer – som bara serverar en illasmakande, blaskig PK-soppa till kultur – men för all del – Gamla Uppsala har ett anständigt museum, som inte helt drunknat i den kristifikation som finns på orten. Ärkeskojarna i Ärkestiftet vill ju inte ens ge Gamla Uppsala UNESCO-skydd som platsen borde ha, och Länsstyrelsens skötselplaner har redan förvandlats till ett dåligt skämt, genom ”Svenska” Kyrkans senaste ful-bygge i glas och betong – som aldrig borde ha fått bygglov. Man har kallat det för ett församlingshem, men det fördärvar hela den känsliga miljön kring högarna, liksom dessa eviga ”Påvestenar”. Se NAS pågående kampanj-sidor och namninsamlingar emot den kristna förstörelsen av en central plats för hela Världens Asatroende.)

Detta är allt vad som finns att säga om Asatrogna kalendrar i år. Vad utlandet och de anglosaxiska länderna – i synnerhet USA angår – avråder vi också definitivt att köpa någonting därifrån överhuvudtaget, ifall ni kan undvika det. Don’t get Trumped ! Handelsblockad gäller, även med tanke på ”Galna Greta” och kostnaderna för Amazon, dåligt importgods från Kina etc mm osv. Köp Svenskt eller Nordiskt istället – det tjänar ni på !

De som vill köpa Rest-ex eller överblivna exemplar av SAMFUNDET SÄRIMNERS Engelskspråkiga kalender för 2024 kan fortfarande göra det – till en kostnad av 50 kr per ex, plus porto för 100 grams brev, inrikes eller utrikes. Vi kan dock inte garantera leverans till Julen, pga PostNord och liknande omständigheter. Även andra, enstaka fotokalendrar finns i lager. Vill ni erhålla info om dessa, skriv ett mail eller sms till hedniskatankar@gmail.com

 

Profilbild för Okänd

Nästa år är ett ODENS ÅR och INTE ett Tors….

av

”En bonde har sin jord
En domare sitt bord
Men dessa NAS-are, de
säljer bara falska ord.

Små krämare de är
med påhitt här och där
Men logiken saknas ändå
hos dem alla, ungefär…

Med käcka små T-shirts för halsen
och bylingen fram och bakut
De valsar i NAS-are valsen
där turerna aldrig tar slut.

De vet, att affärer görs upp i sista minut
och sitt krimskrams, det bjuder de ut.
Så hoppla i NAS-are valsen
med bylingen fram och bakut !”

– Inte alltför fritt efter ”Nasare-valsen” av Nils Ferlin, ur ”Goggles” (1939)

Världen står inför ett nytt 1939. Frågan är om ett Tredje Världskrig redan brutit ut här i Midgårds dalar, året 2024 efter vår Tideräkning, men å andra sidan är väl varje krig ett Världskrig, för dem som deltar i det. I takt med att Donald Trump, galna AI-chatbots och journalister från DN hemsöker oss och tillvaron i övrigt, noterar ”Hedniska Tankars” redaktion – om tre skribenter – att ett visst samfund helt utan logik, helt utan motivering och helt utan demokratiskt fungerande stadgar – som de själv aldrig någonsin följt med någorlunda konsekvens, rim eller reson, utan tycks förnya lite på måfå – utropat nästa år till ”Tors År” av helt outgrundliga skäl.

Alla någorlunda insatta bedömare vet, att det var Samfundet Särimner som började sälja de första Hedniska Fotokalendrarna år 2015, och att vi satsade på kvalitet, saklig information om Asatro och våra gudomar, istället för skräp, T-shirts-försäljning och tingeltangel à la Värnamo Marknad. Numera är marknaden för just kalendrar mättad, och till och med Bianca Muratagic och dylika stolpskott har setts i illa hopkomna, smaklösa ”vikinga-kreationer” lika falska som dessa eviga hjälmar med horn på.

Ni som läst Hedniska Tankar i ett antal år, vet vad vi syftar på och minns helt säkert våra inlägg i ämnet.

Naturligtvis är måttlös kommersialism och dålig smak inget fel, för de som nu måste ha ”kitsch” till varje pris – vi har skrivit en artikel om Kitsch som kulturfenomen under rubriken ”Adiafora” här ovan, och den kan ni fortfarande läsa. Men – när ett antal ”X-cons” eller före detta kriminella från Småland, Finspång eller någonstans i skendemokratis oheliga namn får ta herraväldet av vad som ger sig ut för att vara en seriös folkrörelse, då går det för långt. Seriös Andlig verksamhet kan inte finansieras på samma sätt som man finansierar en Fotbolls-klubb, eller som ”Åshöjdens BK” eller Black Army finansierar sina egna aktiviteter – särskilt inte när det är samma slags persongalleri som står bakom alltihop.

Om det nu blivit en vedertagen sanning att 2024 var TYRS ÅR och ett år för Rättvisan inom Svensk Asatro och Nordisk Hedendom, så måste – i konsekvensens namn – ODENS ÅR följa på Tyrs, eftersom ODENS DAG eller Onsdag faktiskt följer på TYRS DAGAR eller Tisdagarna. Det hävdar vi bestämt, även om vissa historiska källor visar på att Riksbloten i Gamla Uppsala, Svea Rike (men inte Göta !) följde en nio-årscykel, och att detta var lag men inte sed, ända tills de kristna och Monoteisterna satte igång den stora tempelbranden på 1090-talet, och förstörde alltihop – som de alltid gör. En levande tro är ingen plats för hitte-på via majoritetsbeslut, för vad skall alla dessa falska ”råd”, ”rikshovöverkuckublotgydjor” helt utan kunskap, tradition och erfarenhet hitta på härnäst ?

Som en god vän i Jämtland en gång sa: ”Sverige har bara två nyhedniska samfund – Det ena består av pårökta, fullständigt urspårade Miljöpartister till vänster om Hamas och Extinction Rebellion, det andra av före detta kriminella eller fortfarande kriminella från ett litet motorcykelgäng i Finspång med omnejd, som mest försöker kränga billiga T-shirts”

 

Det enda positiva som hänt inom NAS, är ”Riksblotsansvarige” Tommy Vähäsalo (tidigare vid RAÄ, Riksantikvarieämbetet) och hans trägna arbete för att skapa den första fungerande gravplatsen för Asatroende i Sverige, naturskönt beläget i Molkom – Karlstads Kommun – och det förslaget har nu Detaljplanelagts – även om det mystiskt nog försvunnit från kommunens webbplats, lagom till att datum för stadfästande och laga kraft passerades.

Men – den nyheten har det redan rapporterats om i dagspressen…

Vi hoppas på det bästa, inför nästa år – och nästa år – för vår del – vill vi tillägna Runorna, Kunskapen, Klokskapen och allt det Oden eller Odin själv står för…

Ett Odens år, och inte ett Tors. Tors Åska, och dess verkningar i verkligheten runtomkring oss, kan vi diskutera vilken TORS DAG som helst…

Profilbild för Okänd

Känn er INTE ”under Isen” – LÄS ”Biskopen och Aktrisen” – ty ALVABLOTET NALKAS !! (repris från 2023)

av

Bloggen ”Hedniska Tankar har – i sin nuvarande form – funnits här på WordPress sedan 2014, och har faktiskt behandlat ämnen som dagspolitik, religioner och andra saker som är garanterat olämpliga, ja ”opassande” eller ”svåra” att skriva om sedan minst 2004 och egentligen före det, om man räknar vad dess tre skribenter haft för sig, någon gång i livet.

Det är fullt möjligt, ja till och med sannolikt att någon eller några individer någonstans på vår Jord kan bli ”kränkta” av vad jag skriver eller att jag rent av skaffat eller skaffar mig personliga fiender på grund av det – apropå ingenting alls har SVT, vår kära kära Statstelevision – som ibland inte heller väjer för ”svåra” ämnen just sänt första avsnittet i en lång serie om ”Stalkers” som den kände DN-journalisten Clas Svahn – en gång i tiden ordförande i organisationen ”UFO Sverige” och tillika en stor boksamlare också skaffat sig – precis som oss Hedningar.

Herr Svahn, sägs det; har varit personligen förföljd av författaren bakom en blogg som heter ”Historielärarföreningen” nämligen – även om det inte står i SVT:s officiella notis om saken, men jodå kära ni – på den här bloggen har jag begått det fruktansvärda misstaget att rekommendera en av Herr Svahns i mitt tycke utmärkta böcker, och omnämnt vad han skrivit om en sk ”Syriansk Frikyrka” i vår huvudstads Nordvästra sektor, dessutom. Därför kan väl snart även Hedningarna drabbas ”Historielärarföreningen”- eller – är det historie-revisionister som läser våra alster ?

Genom åren har vi berört en hel del andra ”konstiga” figurer eller skenbart objektiva personer typ ”forskaren” Fredrik Gregorius vid Linköpings Universitet, till exempel, självutnämnd ”Expert” på just Modern Asatro och Satanism i skön förening, men egentligen kristen och därför varken vetenskaplig eller objektiv, trots att han gärna vill framställa sig som en objektiv, akademisk och till på köpet ”vetenskaplig” forskare, fast han egentligen bara är en ”proffs-tyckare” och inte sysslar med vetenskap alls.

Sysslar man med verkligt udda ämnen eller omger sig med intressanta ”figurer” ett bra tag, råkar man själv alltid ut för något mycket intressant – ja sanna våra ord.

 

”Remember, Remember the 5th of November, with Gunpowder, Arson and Plot !

I see no reason why the Gunpowder Treason should ever be forgot !”

Däremot är det INTE sant, som en del läsare faktiskt tror och – på fullt allvar varit galna nog för att föreslå eller antyda, att Hedniska Tankars Chefredaktör är resultatet av någotslags bisarrt experiment i statlig regi – ungefär som ”projekt Lebensborn” på sin tid –  eller att någotslags maskerad hämnare i stil med huvudpersonen i filmen ”V for Vendetta !” även om vi faktiskt – så sent som anno 2003 – omnämnts i svenska, statskontrollerade media som en ytterst farlig landsförrädare – bara så ni vet. Allt det där som man påstått och skrivit är inte sanning, nämligen – utan förfärligt överdrivet – det bör nog sägas, först som sist.

”V for Vendetta” – som alla någotsånär bildade människor vet – var ju egentligen en mycket Brittisk och Engelsk tecknad serie av en viss Alan Moore från början – och det ÄR faktiskt så att vi moderna Hedningar är lika utsatta för samtiden eller samtidens ”mindre seriösa” kulturyttringar som alla andra, och därför lider av ett klart fall av svår Anglofili – ungefär som i 1960-tals Journalisten ”Jolos” fall – eftersom vi – ända sedan år 1987 eller närmare bestämt för exakt 33 år sedan gillat just Brittiska Serietidningar..

Exempelvis det ”såta par” ni råkar se nedan, nu när Alvablotet nalkas, och vi befinner oss i slutet av Oktober, snart November – då tiden är inne, rent andligt sett för vissa saker…. Maskerader, kanske ?

DETTA – mina Damer och Herrar – för det är ni väl ? – är ett utdrag ur den brittiska tecknade serien ”The Bishop and the Actress” skapad av den – i brittiska serie-tecknar-kretsar – mycket kände Brian Bolland – som annars mest är känd som ett slags ”ligne claire” tecknare i fransk-belgisk stil kanske vi kunde säga – och en sedan mer än 45 år väl etablerad karriär som serietecknare för bland annat EC Comics borta i USA, producent av andefattiga och ganska meningslösa Superhjälte-serier.

Serien om Biskopen – som råkar vara ett självporträtt och aktrisen – som ”bara råkar” vara ett slags karikatyr av Mrs Bolland, eller med andra ord serieskaparens fru, ”significant other”, hustru, viv, kvinna, ”typ motsvarande” (ja, vi vet inte hur det är ställt, egentligen – vet man någonsin det ?) tillkom i Mr Bollands hjärna redan långt före 1987 – fastän den dåförtiden inte ens förelåg i album-form. Nuförtiden – sedan 2022 – kan man äntligen få läsa den allra, allra sista episoden, och få alla sina frågor om ämnet besvarade – sådär 33 år efteråt som sagt – genom Amazon Books, och det lilla alternativ-förlaget The Shift – som specialiserar sig just på – bland annat – Brittiska, ”Alternativa” konstnärer och serietidningar.

”The Bishop and The Actress” är ursprungligen mest en språklig konstruktion på Engelska – helt igenom Brittisk till sin natur, ungefär som det svenska talspråkets eviga ”Sa Hon…” och ”Sa Han” vilket kan förekomma redan i ordspråk och dylika lingvistiska konstellationer.

Ett exempel är ”Jag vill tacka alla som hjälpt till”… som flickan sa vid barndopet

eller, för all del

”Finemang, sa Mobergskan” (Tog LUSEN PÅ MUSEN med Eldtången…)

Uttrycket om Mobergskan, för övrigt, löd nämligen så i original – enligt Fredrik Ströms ”Svenska Ordstäv” – men nuförtiden har alla svenskar glömt vem den ursprungliga ”Mobergskan” egentligen var, och varför hon egentligen sa just så – hon var nog inte identisk med ”Ville” Vilhelm Mobergs fru – även om vi just år 2023 kunde fira 50-års minnet av hans död, som ni kanske minns. Hur gestaltade sig det slut han fick – förresten ?

”The Bishop and the Actress” finns också som en högst verklig pub i Birmingham, med Karaoke-sång, ”Actress Quiz night” och allt annat ni kan begära av just en högklassig brittisk pub, om ni nu råkar undra…

Men – inte bara det. ”The Jury is still out on this one” för enligt vissa experter är det i själva verket så att det där med biskopen och hans aktris är Brittisk Flygarslang  enligt andra källor – onödig Wikipedia-kunskap – till exempel – går det längre tillbaka än så…

Skådespelerskan Lilly Langtry – som i själva verket inte var Engelska, utan en blond kvinna från Jersey-öarna, halvvägs till Frankrike, men formellt tillhörande Storbritannien sedan medeltiden, har enligt somliga utpekats som den första aktrisen – under Viktoriansk tid – som samtalade eller inledde någotslags mycket tveksam relation med en biskop, och därför gav upphov till uttrycket. I själva verket fick hon hela tiden spela mörkhåriga, brunetta vamp-roller och hade mest framgångar i New Jersey med flera städer i USA – i mer än trettio års tid – som ett slags mörkhårig Theda Bara långt före den riktiga Theda Bara – original-vampen, just som i ordet eller termen ”Vamp” rimmande på ”slamp” eller någotslags mycket tvivelaktig vampyrprinsessa – och allt väl – alla känner vi nog – eller har känt någon sådan, eller hur ?

Här ovan ser vi henne i rollen som Cleopatra, något den viktorianska publiken i 1890-talets London på sin tid lär ha kommenterat med ”How very different, how very different indeed from the home life of our own dear old queen… (och inte ”queer old dean” vilket är en såkallad ”spoonerism” från Oxford)

Original-biskopen, förresten – påstås ha varit en Biskop av Worchester – och inte Winchester. Ni som läser denna text undrar då genast vad det kan vara för skillnad mellan två helt snarlika och snarljudande biskopar inom den Anglikanska Kyrkan, som ju varken är Katolsk eller Protestantisk, utan ett obestämbart tredje, förutsatt att det nu ens kan tänkas. Men – redan under medeltiden – ja så tidigt som kanske bort emot 900-talet, före den Normandiska erövringen 1066, då England åtminstone delvis var ett hedniskt land, med fullt autentiska och utövande Hedningar, hade biskoparna av just Winchester gjort sig hemmastadda på en bit mark söder om floden Themsen, the ”South Warke” eller Södra Verken vid Southwark, där de så sent som på 1300-talet blev beskyddare av prostituerade, ja – de till och med drev bordeller i egen regi på Shakespeares tid efter vad som påstods, och än idag har arkeologer grävt ut hela kyrkogårdar fulla med ”Winchester Geese” – vilket kanske är aktuellt såhär runt Mårten Gås – men här rör det sig om kvinnor eller levande människor…

En kyrkogård för dessa förtappade, eller olyckliga aktriser eller vad vi nu ska kalla dem – kallad ”Cross Bones” existerar fortfarande – och kan beses i nutidens och nuets London, nära det förut så beryktade Dårhuset Bedlam, numera omgjort till Armémuseum förresten – men fortfarande just ett slags dårhus – av utställningarna att döma – very British, you know..

 

Men nu kanske inte vi ska göra Brian Bollands hustru – som egentligen avporträtteras eller karikeras i serie-format, bara därför att hennes man och livskamrat råkar vara serietecknare egentligen – orätt. Vi kan ju alla ”synda” då och då – och Biskopen – som är Mr Bolland själv – ska ju stå för förlåtelse och sådan där, sann och äkta kristen kärlek – efter vad vi kan förstå ?

Problemet är bara, att just den här biskopen inte tror på Gud, inte den gud han BORDE tro på i alla fall – och det är en av detta strävsamma gamla pars hemligheter – som jag fått veta just i gårkväll, 33 år efteråt, 33 år för sent… för Biskopens ”Gud” eller den bild som framskymtar är i själva verket mycket, mycket Hednisk – och inte bara brittisk – som vi snart ska få se.

”HUMORN” eller ”poängen” med the Bishop and the Actress är att de två – trots helt olika ålder – och att de verkligen är ”ett omaka par” EGENTLIGEN och innerst inne är som folk är mest – ja helt vanliga individer som ni och jag faktiskt, fast de båda två visar sig vara vansinnigt professionella, sluga, durkdrivna och väl pålästa inför sina respektive ”roller” –

 

Joho – för kvinnor kan – Portugisiska ! (och städa köksgolv samt säga ”Att vara eller inte vara – ja det är frågan” ) SAMTIDIGT !!  – Hög simultankapacitet, liksom…

Särskilt Aktrisen är den drivande, hennes ”självbild” är uppenbart falsk, hon ser sig själv som någotslags ”syster duktig” eller superhjältinna i garanterat bisarr och utspökad klädsel, hon är uppenbart språkbegåvad – hon kan spela Shakespeare på Portugisiska – tror hon – i likhet med hur en mycket känd svensk kvinnlig Politiker i modern tid utbrast att hon faktiskt kunde Portugisiska, och därför borde bli Sveriges nya Ambassadris i Rio de Janeiro, fast inte Brasilia, Brasilien..

Hon har också Körkort – en det har inte Biskopen – som äger en gammal, mycket sliten Renault CV 2 – och Aktrisen tror hela tiden att hon är bra på mekanik och kan laga just den, ja hon kan allting som är praktiskt, laga mat, laga trasiga diskbänkar, hela rörmockeri-systemet och centralvärmen som inte finns i parets Brittiska hus också faktiskt – för så ÄR det – tror hon…

I det första avsnittet framstår ”Aktrisen” som ungefär 40 år, något gnatig,åldrad i förtid, en skugga av sitt forna jag och vad hon en gång k-a-n eller kunde ha varit, men i alla senare episoder är det helt annorlunda. Brian Bolland själv har flera gånger förklarat, att det sista han egentligen ville, vara att göra något pornografiskt av sina två rollfigurer, eller att vi ska uppfatta dem på just det viset. Deras förhållande som makar eller vad de nu är (vi vet fortfarande inte riktigt, som läsare) är helt uppenbart inte av det sexuella slaget. Han ville – har han sagt i intervjuer – göra Aktrisen – hans fru – till viljes, och därför skildrar han henne hela tiden som ett stycke yngre, och bra mycket vackrare än hon i själva verket borde vara – eftersom hon också uppfattar sig som sådan… Som Brittisk Gentleman och samtidigt Biskop är det egentligen hans skyldighet, förstår ni – samtidigt som hela serien försiggår på rim, inte på prosa, varje pratbubbla är egentligen en hel liten rimmad dikt, med ”inrim” i fyrdubbla rader och allt – helt enkelt därför att det passade honom att göra så.

Samtidigt har han också sagt, att han alltid – ja alltid – ända sedan början av sin karriär för mer än 45 år sedan – egentligen haft mycket mycket svårt för att teckna just yngre kvinnor, ja sköna unga damer alltså, på ett sätt som inte blir anstötligt, klichémässigt, sexuellt eller på något sätt stereotypt. Män – till och med i form av superhjältar – har alltid varit enklare att teckna för just Brian Bollard – men visst, det är också klichéer – liksom detta med ”andans män”.

Biskopen är egentligen en tänkare, ja en filosof – på sitt eget lilla sätt och vis. Han tror nämligen – eller han har sedan tidig ålder på något sätt fått för sig, att just hans tankar är en smula goda eller i varje fall någorlunda rättvisa, upplyftande eller till och med samhällsbevarande eller ren allmänt är nyttiga att ha, fast de i själva verket inte är ett dugg originella alls – och det är hela ”Humorn” med just den figuren.

 

”Men varje kväll i nummer 22 så hade dessa två ett hemliv, skönt som så. Ett liv som är så få förunnat, och vår biskop tänkte då på allt som vart förkunnat. Trots detta liv i många år så sa han gav han aldrig hals – man kan faktiskt undra, om han tänkte alls…”

Biskopen är i själva verket väldigt snäll, öm, förstående och omtänksam emot sin hustru – han är lite äldre nu och förmår inte lika mycket som han när han var en ung man, medan aktrisen – som alla kvinnor – har lite större behov, faktiskt – rent fysiskt och anatomiskt, så förhåller det sig faktiskt så, allrahelst som premisserna är sådana, att hon är en smula yngre än sin biskop.

 

”Men ibland, efter Sena ”Aktuellt”, så sågs de ”bolla kniv” – Ja de tyckte sånt gav lite spänning, åt deras annars ganska trista liv…

(Fotnot: Engelska ”knivlagar” är bra mycket hårdare än de svenska. För brittiska medborgare är det allt sedan 1980-talet och före EU-inträdet samt även Brexit helt förbjudet att ens bära knivar, likaväl som Brittiska Poliser eller ”Bobbies” av hävd, vana och tradition förutsätts vara helt utan skjutvapen…För i ett tättbefolkat samhälle, skulle ju detta ”aldrig gå för sig” eller ?? )

 

De två är faktiskt väldigt kärleksfulla tillsammans, rent privat – även om deras förhållande knappast är så konventionellt, ja inte ens av den här världen...

Aktrisen frågar en gång – redan i det första avsnittet från 1987 – ”The Actress and the Bishop go boating” – om han inte sett gud. Som varande biskop och därmed högvördig, borde han faktiskt veta. Alla Anglikanska biskopar är inte ”the right honourable…” eftersom det åtminstone i teorin bara tillkommer Jurister eller Statstjänstemän, utan just ”Högvördiga” – för på vårt språk är det just så en biskop borde tilltalas – de anses normalt sett stå lite närmare ”gud” eller rättare sagt gudarna än oss andra…

Nu är biskopen en beläst, studerad och teologiskt bildad karl, och han kan genast förklara för sin lagvigda, att det här med ”Epifanier” eller vad vi kallar ”Gudsuppenbarelser” inte är så enkelt faktiskt. Det finns människor som h-a-r upplevt mirakel, som att bli träffade av blixten, till exempel. De har helt enkelt varseblivit eller handgripligen medvetandegjorts om Tor, Zeus, Ziu eller Tyr, ja åskans gud, faktiskt – men råkat överleva just det. Andra har sett Freja på nära håll, känt sig personligen utvalda att likt salig Bellman – på sin tid – föra Frejas talan, eller i form av någotslags skämt gå henne nära, ja gå hennes ärenden, rent av – fast det inte är lätt, och kanske är något man borde strunta i, ungefär som Lokeanerna eller de som verkligen tillber och dyrkar just Loke…

Mirakel kan som bekant inträffa.

Exempelvis var det ett mirakel, när Biskopen – en gång i sin ungdom – såg ett intressant dassklotter, om att Gud just förra onsdagen passerade den bekvämlighetsinrättning eller offentliga toalett i Stepney, där han just då befann sig och under det något ännu intressantare – ett telefon-nummer som man av någon anledning borde ringa – till en ung kvinna, som på något sätt var i behov av andlig vägledning, låt oss säga. Hon var just då väldigt osäker på sig själv, och vad hon egentligen var, ville bli eller vart hon egentligen ville komma. Hon borde frälsas ifrån ondo, helt enkelt. Biskopen, egentligen en brittisk Gentleman i någotslags prästerlig skrud – mest en förklädnad – kunde bara inte gå förbi. Han brydde sig faktiskt. Det var så det gick till – det var så allt började – men Biskopen har inte hjärta att avslöja det där, inte inför sin lagvigda, inte inför sin hustru, livskamrat – typ motsvarande – i början av detta inlägg talade vi om otäcka ”stalkers” och hemska saker, faktiskt.

Hela tiden möter Aktrisen och Biskopen SAMMA gestalt, till synes mycket gåtfull. Episod efter episod, avsnitt efter avsnitt som Brian Bollard har ritat. Han kan ta gestalt av en enögd främling, en anonym man i en PVC-dräkt men ingen vet vad eller vem den mystiske främlingen i själva verket är – han visar sig ofta i gestalt av en vandrare, en ”förklädd gud” som hos Hjalmar Gullberg.

 

Han har tusen namn, ja flera hundra. Han är också mycket Brittisk till sin natur, han har alltid funnits – ja nästan alltid – så långt tillbaka någon överhuvudtaget k-a-n minnas, i form av den angelsaxiska Guden ”Woden” – exakt samma figur som tyskans Wothan – vår Oden, ja Odin – och så var det med den saken. Hela tiden – jag har egentligen vetat, ända sedan 1987 visste jag att det skulle gå så här för dem båda två. Detta är den gud de där två – väldigt underliga och ”ett omaka par” – alltså Aktrisen och Biskopen faktiskt tillber…

Mr Bolland, ska ni veta – har också ritat en serie benämnd ”Camelot 2000” – numera omdöpt till ”3000” som i en fiktiv värld visar oss hur Kung Arthur, Lancelot, ”the Lady of the Lake” och till och med Morgan Le Faye kommer till liv igen, någon gång i en avlägsen framtid – fast de råkar var Keltiska gudomar allesammans, inte nordiska. Också detta är en mycket hednisk eller rent ut hädisk, ja blasfemisk tanke som vi alla förstår – för vad händer om vi följer en sådan tanketråd rakt ut…

 

”22 Rayners Lane, Harrow” – inte särskilt märkvärdigt alls…eller ? Vad När eller Hur vet vi…

 

Det ”Number 22” semi-detached house, som Aktrisen och hennes Biskop i seriernas värld förutsätts bo i – finns faktiskt PÅ RIKTIGT – och i den existerande verkligheten. Vem som helst kan googla upp det – dagens samhälle fungerar så – och nu vet vi inte riktigt vem som egentligen bor just där, just nu –  vad för koppling Brian Bollard – som serietecknare eller konstnär haft just dit. Han är född i trakten av Norfolk, på 1950-talet, i en lantbrukarfamilj. Av helt okänd anledning har han sagt, att detta är den fastighet hans helt påhittade serie-figurer faktiskt bor i – och han har också avbildat det – tillräckligt exakt i alla fall – i vad som för just mig är hans magnum opus, främsta oevre, Capolavori – ja huvudsakliga verk.

Aktrisen – hos Brian Bollard – plågas ofta av mardrömmar. I skjulet, det hemska hemska trädgårdskjulet 22 Rayners Lane finns något hon en gång sett, något som har med henne själv att göra på flera sätt än ett, förstår ni. Här övergår en av Brian Bollards tecknade episoder till någotslags dålig skräckfilm.

 

I namn av all medborgerlig anständighet – om vi/ni ens har någon – uppmanas ni/vi just nu att sluta läsa, sluta skriva detta blogginlägg.

För aktrisens skull, sluta genast ! Detta inlägg är inte roligt längre…

Vad det är, som egentligen skrämmer aktrisen så, är väldigt väldigt svårt att förstå eller förklara. Brian Bollard gör det till ett slags deja-vue historia, en scen som kommer tillbaka exakt så som den var, om detta ska vara något förträngt trauma från barndomen, något aktrisen själv upplevt eller set, något hon varit med om. Rayner’s Lane, där allt detta händer, skall enligt Mr Bolland vara ett helt vanligt engelskt bostadsområde. Visserligen är det så att en hund och en katt har försvunnit där, i grannskapet, i närheten av trädgårdsskjulet – hemska hemska ”The Garden Shed” – och en tolkning är att de helt enkelt sprang bort från sina ägare, som husdjur brukar göra. De kan ha blivit slaktade av någotslags monster, någotslags helt onämnbart – som en förklädd Gud – vilken eller vad den guden än är eller säger sig vara – oavsett vilka namn, den, det och så vidare bär. Lokal polis kontaktades faktiskt – enligt Brian Bolland – och den kan i likhet med Scotland Yard anses ha varit där.

Möjligen är själva ”budskapet” i Brian Bollards episod, ”the Thing in the Garden Shed” är att vi alltid – ja alltid – såsom varande just människor måste acceptera sanningen om oss själva, allt vi någonsin gjort, allt vi någonsin sagt – också av rent misstag, allt vi trott, allt vi upplevt, allt vi varit eller försökt vara – ja kanske sagt oss vara men ändå inte varit, bara därför att andra – helt andra individer någonstans TROTT eller PÅSTÅTT att  vi skulle ha varit just det – och faktiskt ta vårt ansvar för precis alltihop, fast det egentligen inte hänt, aldrig ägt rum, inte på något sätt – för hur var det nu egentligen ?

En helt annan förklaring – som lanseras i exakt samma vardagsdrama – är att Aktrisen helt enkelt letar efter en vask-sug, som hon ska fixa avloppet med. Själva sugen – ”a plumbers tool” visas i den allra allra sista serierutan – det var alltså inte alls fråga om någon sex-leksak, eller något annat – ungefär som Lill Lindfors gamla slagdänga ”En man i byrålådan” – vilket visas i den allra, allra sista serierutan ur samma episod.

Kanske har ni märkt, att den brittiska TV-idolen Nigella Lawson på BBC alltid haft en särskild förtjusning i bisarrt kladdiga efterrätter, som fullkomligt dryper av honung, passions-frukts kärnor och allt möjligt, liksom fullkomligt ohöljda Freudianska anspelningar eller antydningar – sådant som inte alls har i ett seriöst matlagningsprogram på TV att göra.

 

Mat eller Modellarbete, Bröd och Skådespel allenast ? Vad är eller var Nigella Lawson ute efter att skildra, egentligen ?

Minnes I månne ”Mat-Tina” och Mixer-Staven ??

Härifrån är steget inte långt till en svensk eller rättare sagt Skånsk Tv-favorit från förr, nämligen självaste ”Mat Tina” med hennes berömda mixer-stav i högsta hugg och ett recept på majonäs i direktsändning, där hon påstås eller hävdas ha sagt något om ”nu ska jag ta fram min sköna lilla stav som jag har” vilket väl var ett missklädsamt understatement eller double-entendre (på franska, köksfranska kanske) om något – ifall det programmet nu verkligen sändes, på SVT med exakt det innehållet.

I en helt annan episod tycker aktrisen att hon – och biskopen – borde bjuda in precis alla grannar i hela grannskapet, ja på hela gatan till en förtjusande trädgårdsfest hemma i ”number 22” bara för att de skulle kunna visa för alla hur högst snälla, normala och trevliga grannar de är eller kunde vara, liksom.

Det borde de inte ha gjort. Verkligen.

I detta sista fall var det biskopen, som råkade illa ut. Han träffade en gammal käresta – Beatrix Aurore, så att säga – eller hennes Engelska motsvarighet – från sin barndom, inte ungdom. Den ägde rum under 1940-talet, inte 1950-talet – sak samma var – och det var faktiskt krig i Världen, så även i England just då – men det är det ju alltid någonstans, eller hur ? Åren gick, det blev 1950-tal. Biskopen vill – i sin 1990-tals inkarnation – inte tala om det där med Mrs Sly – från nr 54 – som hon numera heter. Han kastade en stol emot henne, nämligen – och den flög ut genom ett fönster – så gör ju inte en gentleman precis, inte ens i vredesmod – och detsamma har faktiskt hänt en läsare av ”Hedniska Tankar”, som varit och fortfarande är Kommunalpolitiker i en av huvudstadens ”kranskommuner” – men det är inte för att han på något sätt skulle vara en jack-the-lad, eller helt enkelt ”Spela Allan” som det faktiskt heter – på svenska.

Det där hände på 1960-talet, när han var mycket ung. Framför ett Bok-Café, ja Bok-Caféet ”Röda Rummet” i Uppsala faktiskt – och det var bara en ungdoms-synd – nåja, han var i trettioårsåldern och inte så ung, i alla fall nästan, och utgick från sunt biologiska teorier av vetenskaplig natur, såsom att det faktiskt är en inbyggd naturlig tendens för alla sorters han-djur att försvara sina hon-djur ifall trängande hot eller fara uppstår. Också vi människor fungerar egentligen likadant, vi slåss exempelvis inte emot kvinnor eller barn, inte ens någon helt likgiltig kvinna vi en gång mött, eller kanhända barnet inom oss själva.

Och just han – ja vår läsare sedan ungefär tio år – kastade stolen IN genom bok-caféets fönster, inte UT genom ett fönster,  och inte mot en kvinna som varit honom otrogen, och som bedragit honom på det allra allra värsta vis med hans egen granne – som Biskopen i Brian Bollards påhittade seriestripp. Vi ska inte blanda ihop serie-tidningar och verklighet, som vissa människor hela tiden har en egendomlig faiblesse för att göra.

Men – Bor det inte en liten aktris och en biskop i oss alla ?

Livet och den mänskliga tillvaron i allmänhet är förvisso en märklig historia – tycker inte ni också det ?

Dessutom är det snart ”Mårten Gås” – och Alvablot. Inte ”Marie Bebådelsedag” eftersom den vanligen anses inträffa på våren – men vad är det som bebådas ?

Profilbild för Okänd

I vilket full förvirring råder angående Bloten innan Jul, men Björnstammen och den svenska naturen visar vägen…

av

Vad människorna är enfaldiga – särskilt dessa kristna och halvkristna ! Idag är det Frostnedan i Skördemånaden eller Augusti, allt enligt den Västsvenska och Västnordiska kalender vi här på Hedniska Tankar och Samfundet Särimner följer, sedan vår mångårige redaktionsmedlem Tekniske Johansson delgav oss Glavas och Edaskogens hemligheter, redan anno 2010. Sedan dess har vi bara hört ”fornsedarnas” vämjeliga vrålapor, och sett en fullständig urartning hos dem, precis som alltid.

Man utlyser ”Skördeblot” och ”Höstblot” omvartannat, helt slumpvis och helt utan logiskt samband med varesig sol och måne, alltihop på det mest befängda vis. Hos Nordiska Asa Samfundet härskar en större grad av ordning, droger, schaman-flum och liknande förekommer i alla fall i mindre grad, trots den kvardröjande ”ful-svans” som söker sig till Polyteistiska alternativ till den allt förkvävande kristendom och islam som tyvärr ännu härskar i vårt land, och som utgör en Nomenklatura, lika järnhård som någonsin Kremls – även om den lokala Nomenklaturans gärningar inte är lika nattsvarta – det är bara dess ideologi som är sjuk.

Man får ändå vara glad för de små, små framsteg som görs. Där vi alla Nordiska Hedningar för första gången på 700 år och mer ser ut att få en egen, erkänd gravplats (vilket man redan länge haft i Danmark, inte bara under detta århundrade) och NAS faktiskt levererar, har ”fornsederiets” alltmer fåtaliga proselyter inte lyckats åstadkomma ett enda konkret eller vettigt resultat på mer än ett kvarts sekel. De står fortfarande och stampar i eländiga ”cirkelceremonier” och skall lagom till Alvablot eller Allhelgona orena vid Judarns friluftsområde mitt inne i centrala Storstockholm. (nej, vi länkar inte till skiten !) Vi kan vänta oss de gängse taffligheterna, nedskräpning, skrikande som ska föreställa ”kulning” och annat, som inte är kul ens för mycket små barn eller förståndshandikappade vuxna. Alltsammans i en Vänsterbliven förpackning, där politiskt våld och Extention Rebellion, Hamaz mm ständigt hyllas.

Fornsed, anyone ? ”Deras morgonbön lyder ”Klass mot klass” – Deras aftonbön – ”Finns det mera Hasch ?”

(Illustration av David Nessle, svensk serietecknare)

 

Vi rekommenderar fortfarande alla våra läsare att aldrig medverka, aldrig delta och aldrig ”samverka” med någon påstådd ”forn sed” överhuvudtaget. Detta kan inte upprepas tillräckligt många gånger. Om ni sedan vill gå på något av NAS eller Nordiska Asa Samfundets sammankomster står det er fritt, men vi skulle kanske inte sådär helhjärtat rekommendera det ur säkerhetshänseende, ifall ni inte är beväpnad, i stånd att utöva självförsvar eller bär någotslags väst – förslagsvis av Kevlar, och ”knivsäker”. Se för övrigt gårdagens inlägg. Lädervästar räcker inte, ens om det står HA Bandidos Strul Finspång skrivet baktill, med någotslags klatschigt ”Vargmotiv” till logga.. Ja – ni förstår nog vad vi menar…

Man vill nu – från diverse NASare – om än inte Nasaréner – ”sälja på” oss en modern, aldrig i Östnorden eller Sverige utövad fest som heter ”Vetrnaettir” och som stammar från det gamla Island och Norge, och som blivit legio i USA, där den mestadels utövas av mer eller mindre Högerextremt influerade rörelser. I och för sig finns det väl även ganska godartade exempel på hur missuppfattningarna av ”Vinternätterna” spridit sig ut till New Age-anhängarnas pastellfärgade skaror, genomsnitts-amerikaner från Mellanvästern, New England eller någonstans, som vi Svenskar har föga eller intet gemensamt med – eftersom de inte utövar någon seriös religion alls, utan bara säger sig vara ”Pagan Kids” och torgför moderna förvanskningar, som inte har ett enda dugg med vårt Nordiska Kulturarv eller Sverige att göra.

Några vetenskaplig hållbara bevis för att man i Sverige och Östnorden någonsin firat ”Vinternätterna” kring den 14 Oktober, eller 28 dagar efter Höstdagjämningen, som det står på engelskspråkiga Wikipedia finns inte. Snarare har man i så fall firat just Höstdagjämningen, vilket är en klart observerbar astronomisk företeelse, för ”Arkeoastronomi” eller exakta observationer av solstånden existerade redan under sten- och bronsålder på alla kontinenter, Europa och Nordeuropa inbegripet. Årets Höstdagjämning infaller som bekant Söndagen 22 September, kl 14.43 för att vara exakt – och DÅ bör vi Hedningar blota till makterna.

Så firas lämpligen Höstblot, men inte Skördeblot, som vanligen sker i slutet av Augusti, inte September. Av tradition har man också börjat med ”Höstbirk” samt Höst-ting i slutet av Augusti månad, för marknader och tingsförhandlingar av detta slag fortsatte i vissa svenska landskap långt in på 1950-talet, även om senare generationer glömt bort det, och de allra dummaste förnekar faktum, precis som alltid.

Asatron och Hedendomen är grundad på FAKTISKA, vetenskapligt bevisade förhållanden, inte någon ”sed”.

Det är därför den kan fungera i ett modernt, sekulärt samhälle

I år stämmer det INTE ALLS med att fira några ”Veturnaettur” på den 14 Oktober, som Islänningarna eller katolska Norrmän – som firar Calixtus Helgondag vill – om någon Påve Calixtus I alls existerat under kejsar Commodus på 200-talet, lär nog i hög grad vara osäkert. Han är förmodligen åter en ”hitte-på martyr” som de dödsfixerade och motbjudande kristna lanserat under den mörka medeltiden; med sin eviga kult av tortyr och späkningar. Skulle ”Veturnaettur” rätteligen falla exakt 28 dagar efter höstdagjämningen, skulle Vinternätterna firas 20 September och inte alls den 14:e. Skillnaden utgör 6 dagar eller en hel vecka, och är inte obetydlig.

Alltså säger den amerikanska högern och det som därstädes kallas ”Asatru” (men mera är ”Broscha-tro”) emot sig själv. Det finns ingen anledning att vi ska införa en sådan sed i Sverige, ty den står inte på någon logiskt försvarbar eller vetenskaplig grund.

Slutligen finns det nu en svensk folktradition från Norrland om björnens idegång, precis som jag skrev i början på det här inlägget. (Se under avsnittet ”I Naturen” här ovan) Alla landets björnar skulle som på ett givet tecken vakna 14 April, har man sagt – och gå in i sina iden just på den 14 Oktober, då de börjar vinterdvalan.

Detta stämmer faktiskt häpnadsväckande väl med vad Naturvårdsverkets och Länsstyrelsernas forskare fick fram under det stora samnordiska björnprojektet på 1990-talet, har man sagt – och det har Hedniska Tankar från en god och säker källa – se här ISBN-nummer och allt.. 

Nu hör det till saken, att det projektet bara studerade Sverige från Mälardalen och vidare norrut, men förutsatt att man nu alls går efter naturen och bor på dessa latituder, så stämmer kalendern. Annars inte. Men – även i Danmark, Skåne och Sydsvenska landskap kan man liksom i Nordtyskland, på kontinenten och överallt annars fira Höstdagjämning, Autumnal Equinox – och den kan iakttas över hela vår planet. Således är den universell, inkluderande och alltid genomförbar att fira – förutsatt att det göra på ett ansvarsfullt och någorlunda värdigt sätt (se gårdagens inlägg om ovärdiga firanden)

Det finns ingen anledning alls till varför vi ska införa Amerikanska Amsagor i Sverige, eller kalendrar från Nordatlanten…

 

FLITIGT LÄSA gör den dumme ofta MÄKTA KLOK – DÄRFÖR ! – Läs nu GENAST denna Bok !

KULTUREN skall ALLTID utgå från NATUREN – Och ALDRIG TVÄRTOM – för då lever vi onaturligt, och fönekar vår rätta natur…

Profilbild för Okänd

Odensaari – och ortnamn…

av

Idag firade Ukraina sin Nationaldag, vilket många har uppmärksammat – och vi kan bara hoppas att det blir ett värdigt firande, särskilt här i Sverige och än längre Västerut, där varje firande, festival, partikonvent eller liknande tar sig allt ovärdigare och ovärdigare former – liksom det som skall föreställa politik och demokrati för hela länder. I ”Hedniska Tankars” hörn av Midgård råder ett stilla lugn – trots att den första höst-stormen – som alltid i September – dragit in från England.

Låt oss lämna dagspolitiken därhän, och söka oss längre österut. Senast ”Hedniska Tankar” skrev om ortnamn, och Eddans samt Asatrons verklighet – för den är grundad på just verkligheten, och faktiska förhållanden – var när vi behandlade Singö och det svenska Åland. ( tryck på den rödmarkerade länken). Än längre österut – och på Finlands fastland – ligger Odensaari – en plats och en gammal herrgård, som finska ortnamnsforskare gjort allt för att omtolka, bortförklara och ”folketymologisera” på sitt eget lilla unika vis. Problemet är bara, att hela böcker har skrivits om det faktum, att Teofora Ortsnamn, eller med andra ord Platsnamn som refererar till Asatrons gudar, finns över hela det svenska Finland.

Redan 2007 utgav den Finlandssvenska författarinnan Paula Wilson sin bok ”Röster från Forntiden” – på hela 528 sidor – som berättar om hur finskspråkiga akademiker systematiskt försökt rensa ut alla de teofora ortsnamnen från 1950-talet och framåt, eftersom de varit alltför ”svenska” och ”hedniska” – i stort sett alla ortsnamn i Finland skulle då omedelbart förfinskas, vilket sammanföll med svårartat kristna personers vantolkningar. Alla ortnamn, nästan helt utan undantag, skulle gå tillbaka på naturföreteelser, eller namn på djur och växter som finns i Norden, enligt ”fennomanernas” tolkning – och Paula Wilson blev förstås grundligt utskälld ”efter noter”.

Men ingen kan förneka fakta. Odensaaris namn kommer inte alls från någon ”Karhu” eller finsk björn, som alla kan se, och heller inte från en Oksi – genitiv Ohden – som då plötsligt skulle vara ett gammalt finskt namn på just Björnen som djur – trots att inga belägg eller bevis alls finns för den saken – oaktat att ”Björnön” finns utanför Västerås (där en hel del finsktalande flyttade in under 1900-talets senare hälft) och att den Nordiska identitet och den gudavärld vi Nordbor alla delar har påverkat varann.

Odensaari ligger nära det svenska Åbo, och är en herrgård från 1200-talet, skriver man på Wikipedia. Man vet, att gudalundar finns i närheten – och detta – Odens Ö – och inte björnens – är den första ort man ser, när man lämnat det svenska Ålands bygder – trots historiska namn som Taipale och Lehmo – där våldsamma strider utkämpats under de sista två och en kvarts seklen – ligger i närheten. Svenska Regementen – och ”Arméns flotta” som det en gång hette, bar eller bär ännu de namnen som ”Segernamn” på sina regementsfanor, trots att vår bättre hälft – den östra Rikshalvan – gick förlorad för oss Svenskar år 1809. Frigörelsen från Ryssland, och det inbördeskrig som sedan följde – ett befrielsekrig från ett främmande ok – ska vi inte tala om här – men med tanke på Ukrainas sjävständighetsdag och vilket år detta är – så lär striderna gå vidare, inte bara som ”språkstrid”.

I mer än tusen år – kanske i så mycket som 5000 år och än tidigare – har etniskt Nordiska bosättningar funnits i vad man ännu kallar ”Det egentliga Finland”. Det finns få skillnader mellan finnar,svenskar och finlandssvenskar i genetiskt hänseende, och så när som på det faktum att gamla ”Fennomaner” och nya ”Sannfinländarna” vill utrota det svenska språket, finns inga motsättningar.  Sverige har blivit den svagare halvan av vad som en gång var en stat, ett rike – medan Finland är starkare, sundare, friskare – och närmare det förflutna i flera avseenden. Det styrs av en Finlandssvensk President, Alexander Stubb – som alla vet – och han företräder ett nationellt, Liberalt Samlingsparti – som det svenska ”Folkpartiet” var – en gång i tiden. Den 6 December detta år kan vi också fira den Finländska Nationaldagen – för Finland kommer kanske bestå, också när Sverige – vårt Sverige – inte längre gör det. Vi svenskar har som bekant äntligen fått en nationaldag, vilket skedde först under detta sekel, år 2005.

Vår självständighet har vi aldrig fått fira, men däremot enbart vår flagga – och endast från 1916 och framåt – året före det finska Inbördeskriget.

Alla sanna Hedningar kräver Friheten och Självständigheten, och våra egna gudar i vårt eget land. Ett språk, och en kultur som är vår egen – och som inte låter sig uppblandas eller ersättas med något annat, precis som Paula Wilson – internationaliserad till namnet, men inte till gagnet – för inte heller vettlös och måttlös amerikanisering gagnar någon..

 

Profilbild för Okänd

”What is the Rune of Courage ?” – och ett Sorgligt Jubileum

av

What is the Rune of Courage ?
For which some will figth and die ?

What is the Rune of Courage ?
For which only the brave will try ?

It’s a simple little thing that we wear
But a thing that not just anyone can share.

You must study, and work and learn
just to earn the rigth to the Rune of Courage !

What is the Rune of Courage ?
It’s sweat and blood and tears
It is the work of a lifetime, and many years.

It’s a thousand years of struggle
For which the blood of nations were shed.
Our forebearers toll on history’s scroll
Written in bright lines of red.

And it is only a posthumous honour

What is the Rune of Courage ?
– Well, my friend…
– If you do not know by now,
Then, I cannot tell you !

 

– Hedningen, 2024-04-25, ganska så fritt efter en sång av Barry Sadler, 1966.

Bindrunor fanns redan tidigt i historien, och sträcker sig ända tillbaka till Runskriftens uppkomst, antydd i Cornelius Tacitus ”Germania” och bevisligen existerande redan på 300-talet enligt vår tideräkning. Man har sagt, att de två Reid-runorna med talvärdet 4, samt Odal-runan med talvärdet 22, Ing-runan med talvärdet  21 och Is-runan med talvärdet 10 – för så räknar man när den äldre runraden används på esoteriskt vis, tillsammans skulle stå för begreppet ”mod” – även om denna bindruna är en sentida skapelse. Hela Bindrunan har talvärdet 57, eller 3 gånger 19, alltså Asarnas Ass-runa multiplicerat med Laug-runan – som står för rinnande vatten – eller – om man så vill – 5 + 7 = 12, den 12:e runan är Pertha, som bland annat står för sten, mineral och orubblighet – samt årets 12 månader. Gör av detta vad ni vill, gott folk, men kanske är då mod detsamma som Asa-kraftens aldrig stillastående flöde över tidens gång, år, decennier och en hel livstid igenom.

Idag firar jag själv – och ett dussin eller en tropp män som då var med mig i Österled – 20 års minnet av 28 April, 2004.

Det skulle lika gärna ha kunnat vara en dag som inträffade för tusen år sedan, för så känns det faktiskt – även om jag minns alltsammans, varenda detalj, landskapet, fågelsången, våren i Ukraina det året – och sedan dess har jag aldrig lämnat den by, som fortfarande heter Zmievka, Gammalsvenskby – eller Gross-Schlangendorf för Volgatyskarna – och som en gång var belägen uppströms Aifurs forsar – för det var så våra förfäder benämnde den sista stora forsen i den väldiga floden Dnjepr just så. Herodotos, den gamle greken som många kallar ”Historieskrivningens fader” kallade floden för Borysthenes, och berömde den för dess klara och kalla vatten. Han skrev också att den rann upp i ett land i norr, där det föll snöflingor stora som handflator från himlen.

Anno 2004 var Aifurs forsar tysta, och dolda under den damm som Stalin lät bygga, och som stod klar först 1959 – men som vi alla vet, sprängdes den i luften på Rysslands order ifjol, 6 Juni 2023 – och 6 Juni är Sveriges nationaldag. Det är ingen slump att man valde just detta datum för sin meningslösa förstörelse. Ryssarna gjorde det med full vetskap, just den dagen – som ett hån och en krigsförklaring emot Sveriges och Ukrainas gemensamma förflutna.

 

Babords åra längst akterut är ”taktåran” vars uppgift är att agera ”riktkarl” under marsch…

29 April 2004 var en särskild dag. Jag stod och talade med en medlem ur familjen Annas – hans förnamn hör inte hit, och för övrigt är det bäst att inte nämna det på Internet i dagar som dessa. Byn Zmievka eller Gammalsvenskby innehöll då – den dagen för tjugo år sedan – cirka 400 mer eller mindre svensktalande personer – en del – också en ung kvinna som en tid förra hösten befann sig på den ryskockuperade östra stranden – talade faktiskt svenska perfekt, och bland dem fanns också min sagesman. Han var vid den tiden några och sextio år fyllda, men idag lever han kanske inte mera – han borde vara långt över de 80 nu. Bara cirka ett hundratal mycket gamla och fattiga människor bor idag kvar i byn – som sedan Chersons befrielse 19 November 2022 befunnit sig under nästan konstant eldgivning från den ryska sidan.

Gammalsvenskby har bombats från luften med glidbomber, beskjutits med stridsvagnsartilleri tvärs över Dnjepr – men några militära mål eller Ukrainska trupper har aldrig befunnit sig i byn. Missiler och artillerigranater har regnat ned – och var och en kan övertyga sig på andra Internet-sidor om de skador man lidit – ifall man nu är villig att läsa, och inte hela tiden plottrar bort våra egna landsmän för situationen i Gaza, eller någon annanstans i vår Värld. Det senaste vapen man använder emot byborna – också volgatyskar och Ukrainare – är såkallade FPV-drönare, fjärrstyrda små farkoster fyllda med brandämnen, fosfor och annat.

Vi stod på den svenska kyrkogården, som i ”det 47:e året” – alltså 1947 hade grävts upp av Röda Armén, vandaliserats och det året var fylld av likrester, sönderslagna kistor och omkullvälta gravstenar, sedan de Svenskbybor som överlevt Andra Världskriget kommit hem igen från Sibirien – Regeringen Per Albin Hansson hade varit verksam genom sk ”tyst diplomati” och innan dess var Gammalsvenskbys historia precis lika blodbestänkt som den är idag. – under såväl 1920-talets ”Holodomor” eller mass-svält under Kommunismen – 1800-talets konflikter med de volgatyska storgodsägarna och ursprungligen ”Dödsmarschen” från Ösel, Dagö och Runö, under Katarina den Stora och furst Potemkin, som gjorde hela denna nyanlagda by till en ”Potemkin-kuliss” – 90% av de svenskar som anträdde dödsmarschen från Baltikum överlevde inte – de flesta som dog den gången, var naturligtvis kvinnor och barn.

Från slussen vid Nova Kachovka. Den hade en fallhöjd på dryga 11 meter, innan Ryssarna sprängde sönder alltihop. Vinden från Svarta Havet som koncentrerades genom slusskammaren när slussporten gick upp var något att minnas  – det var 7 Beaufort eller styv kuling…

”Du måste förstå” sa min Ukrainske sagesman till mig – ”Att ryssarna är ett helt annat slags folk. Det är gott nog för oss att träffa på landsmän, men ryssen tänker annorlunda, handlar annorlunda och är annorlunda. Så ÄR det bara – och du gör bäst i att aldrig någonsin glömma bort det. De har en annan kultur, ett helt annat slags mentalitet, medan Ukrainarna liknar oss svenskar…”

Och jag svarade ingenting, för jag trodde honom inte. Allt det där var ju med utgångspunkt av 1947 års erfarenheter, Stalins terror, Kommunisterna – som ännu sitter i Sveriges Riksdag – och allt det andra. Inte kunde väl historien upprepa sig ? Inte kunde väl Rysslands ledare vara så dåliga ?? Ärligt talat, det finns ju ändå sådär 175 miljoner ryssar i Världen, eller Ryska medborgare och medborgarinnor – inom Rysslands geografiska gränser eller utanför – och så onda kan de väl inte vara ? De känner väl kärlek som vi, har barn och familjer som vi – och bebor väl ändå samma klot, så nog måste de väl vara humanister och hedningar, de också ?

Så tänkte jag anno 2004, 29 April – Leonid Kutjma var ännu Ukrainas President – man talade mycket om EU-inträde och reformer det året. Vi vet också vad som hände sedan. Regeringen Janukovytj kom till makten – en Regering som mycket påminner oss om ”Magadan Magda” och Nomenklaturan i Sverige. Och hela situationen i Ukraina eskalerade, bortom allt förnuft, bortom all kontroll. 10 år efteråt – ungefär – var vi framme vid Euromajdan 2014, när Ryska specialstyrkor och OMON-förband besköt fredliga demonstranter i Kiev på öppen gata – och ”de vita hjälmarna” uppträdde samtidigt med Röda Korsets frivilliga, på samma sätt som i Syrien. Det första Ukrainska kriget inträffade, med annekteringen av Krim, samt den med militärt våld genomförda ockupationen av regionerna Donetsk och Luhansk.

Och så har det fortsatt. SÅ FEL JAG HADE… Totalt och ohjälpligt fel. Jag hade velat tro på freden, javisst – MEN DEN INFANN SIG INTE – och det finns ingen ursäkt för svensk naivitet, det finns ingen ursäkt för historiska misstag. Att hela Svenska folket misstog sig, liksom våra ännu naivare politiker förändrar ingenting.

JAG HADE FEL !!

Idag MÅSTE vi allesammans förstå, att även om Gazas sak må vara svår – så är Gazas sak INTE vår. De drabbade i Palestina må ha samma rätt till humanitär hjälp som alla andra, visst – och till och med den Brittiska Armén – som varit insatt i Palestina förr, innan Israel ens existerade som självständig stat – må göra sig klar till insats – men det förändrar ingenting.

Både ryssar, diverse ”frikårer” av ganska obehagligt och folkrättsvidrigt slag har – liksom den reguljära Ukrainska Armén och dess frivilliga från andra länder – åberopat sig på Runorna och Asatron – egendomligt nog – och som alltid har vissa symboler kommit att missbrukas. Inte heller det ändrar någonting, inte i sig – inte i det krig som ännu pågår.

Det är inte, kan inte vara och kommer inte vara Sveriges uppgift att ingripa för någon ”tvåstatslösning” eller fortsatt Islamisering av vårt eget land – trots att vi nu har SVT och andra Riksmedia samt Politiker och en mycket aggressiv grupp av islamister inuti vårt eget land som hela tiden driver denna agenda.

Vi är ändå Européer, och till sist handlar det om vårt eget Europa, vårt eget Norden – och våra landsmäns överlevnad.

Så enkelt är det faktiskt – och denna dag – med ett tragiskt tjugoårsjubileum i bakgrunden tänker jag på andra människor jag mött under mitt liv, delat mer än 6 år tillsammans med – och på verklig vänskap, vardagar och allt det jag upplevt och fått se.

Kollegor, som aldrig kommit tillbaka. De som kom tillbaka från s-i-n-a resor i Österled, trots allt – och Jan Majlard, den sk ”sportjournalisten” på SvD – som upprepat Rysslands propaganda och spottat dem alla i ansiktet, vid Azovstals fall, 2022. Jag tänker på alla andra hycklare, floskel-makare, propagandister, ”nyttiga idioter” i Putins ledband – I Sverige eller på andra sidan många hav. Och på de totalidioter, som säger sig tillämpa någon ”forn sed” fast deras hyckleri når över alla gränser – för vem var det i den hedniska rörelsen här hemma, som först ställde sig på Ukrainas sida ?

Jo, det var jag själv – med mina Hedniska Tankar – och mina kamrater. Nu är jag gammal vorden, och förhindrad att strida – för med två genomlidna blodproppar i höger ben, och ett hot om slopat Medborgarskap för varje ärlig svensk, som ställer sig till Ukrainas förfogande – annat än i helt civila organisationer – så är det ingen nytta med resor Österut, för min del.

Krig och Konflikter – av alla slag – tvingar människorna att ta ställning, och välja sida. Det är så det är – och så har det alltid varit, hela den mänskliga historien igenom. Allt jag kan säga er är att sedan 28 April 2004, vidpass klockan 1030 på morgonen, så är jag också Ukrainare – Europé, samt för evigt Asatroende Nordisk Hedning – och Humanist – fast kanske inte alltid i den ordningen – och Hedning har jag ju egentligen varit alltsedan födseln.

Redan berättelsen om dessa saker, redan själva erkännandet, redan det faktum att också stenarna kan ropa där människorna tystnar och skräms till evig tystnad – är ändå värt någonting.

Jag kan bara förakta vissa människor i det land jag tyvärr bebor för deras indolens, brist på medvetenhet och brist på initiativ, om inte annat. Jag föraktar dem, därför att de väljer måttlös Islamism och föråldrad Monoteism framför Humanism, och stöder det värsta slödder vi har i vår Värld istället för att stödja ett fritt Europa – vilket faktiskt måste få gå före – eftersom det ändå är även Sverige och Nordens framtid det pågående kriget i Österled gäller. Var och till vem skall våra få sjukvårdsresurser koncentreras, var gör de mest nytta ? Svaret talar fortfarande till Ukrainas fördel och Gazas nackdel – tyvärr – för de få resurser Sverige har kvar, räcker inte till att lösa båda uppgifterna samtidigt. Sådan är den bistra sanningen.

Ingen kan göra allting, och man kan fråga vad nytta ekonomiskt bistånd har i ett krig som ännu pågår, och där återuppbyggnad inte kan ske – eftersom varje försök att skapa ett fungerande samhälle vid Dnjeprs nedre lopp ser ut att vara omöjligt. Men striderna pågår ännu vid Krynky på andra sidan floden, och de Ukrainska soldaterna håller ändå ut.

Låt oss hoppas på deras seger, och ljusare tider i det land som en gång var Gårdarike, och som en gång också var vårt.