Detta är en plats vi skrivit om tidigare. Två medarbetare på ”Hedniska Tankars” redaktion – båda är vuxna kvinnor över 20 år – känner igen gegorafin och den kartskiss som visats i programinslaget.
Vi vidhåller vad vi sagt. Det här kan sannolikt vara mycket mer än blott och bart anonymt ”skattsökeri” eller förberedelse till systematiskt plundring.
Det krävs inte mycket för att inse, att man INTE kan hitta guld eller silverskatter med denna klumpiga metod, som de kriminella använder sig av. Till och med de mest obegåvade av tjuvar kan nog inse detta – att springa runt i ett höstligt landskap och gräva på måfå i jorden, lönar sig knappast – det här är platser som finkammats så många gånger, och är så välkända att de lösfynd man eventuellt skulle kunna hitta, nog bara rör sig om rent metallskrot, skräp, enstaka myntfynd.
Motivet bakom alltsammans kan vara rituellt, eller ideologiskt motiverat.
Uttrycket ”Hatbrott” kan verka starkt, men det kan möjligen vara ett motiv av flera – så här före Midvinter och Jul.
En eller en hel grupp av individer, som finns i Mälardalen hatar Svensk Nationell identitet och just Vikingatiden som historiskt fenomen så mycket, att de totalt vill förstöra den.
Detta bör rimligen ingå i Polisens och Rättsvårdande myndigheters utredning av saken – och för säkerhets skull vill vi publicera en kort tabell över de språkliga uttryck ”Hedniska Tankars” redaktion använder i sina egna bedömningar, när vi arbetar vidare med frågan.
Vi hoppas att de skyldiga grips, lagförs och straffas nästa år – 2026
De bör straffas HÅRT – och kännbart – i det här fallet rekommenderar vi ”snabb prevention” – vilka ”lagrum” eller paragrafer det blir tal om, återstår att se…
Vi har att ta hänsyn till vad som är:
Sannolikt – Highly Likely – mer än 80 % chans
Troligt – Likely – mer än 60 % chans
Möjligt – Possible – mer än 40 % chans
Tveksamt – Unlikely – mindre än 20 % chans
Vår hypotes eller åsikt är, att det kan vara ”Fornsedare” eller ”Hedendomens ful-svans” och diverse individer med flera sorters problem eller olika ”symptom” som är i farten. Renodlade ”politiska aktivister” med hatbrottsmotiv från Högerhåll – som i dagens terror-dåd i Bondi Beach, Australien eller andra fall av ”aktivism” åt helt motsatt håll på den politiska skalan, modell ”Galna Greta”, Thunbergeri osv kan vi troligen utesluta.
Men allt detta hör tyvärr ändå till dagens verklighet, som vi möter den i Midgårds och Svitjods sorgedalar, anno 2025 efter hur åren räknas nuförtiden…
Till dess – försök fira Chanukka, Yule, Jul, X-Mas eller till och med Kwanza och årets slut under någotsånär lugna och värdiga former…
I åratal har Länsstyrelsen i Uppsala Län helt försummat Uppsala Högar.
En till intet förpliktande skötselplan, som inte alls är juridiskt bindande har resulterat i ”Påvestenar”, Nedhuggna Ekar, diverse förfulande ”Församlingsgårdar” med mera som den sk ”Svenska” Kyrkan tillåtits bygga. Statskyrkan upplöstes som bekant redan år 2000. Bara omkring 55 % av Sveriges vuxna befolkning är medlemar i detta mycket märkliga Evangelisk Lutheranska Samfund – som INTE borde ha rätt att företräda det Svenska Folket överhuvudtget, eftersom Sverige enligt sina grundlagar är och skall vara ett sekulärt samhälle.
Grundlagarna förutsätter nämligen, att alla officiellt godkända samfund – också Humanister och Asatroende – skall vara likställda, och i övrigt torde det gälla, att miljön kring högarna bevaras orörd. Så ser det INTE ut på platsen i dagsläget, och den sk ”Församlingsgård” som byggts på platsen, helt slentrianmässigt – lämnar mycket övrigt att önska.
Personalen på det närbelägna Upplandsmuséet, och dess stora besökscenter och museum vid högarna säger att den ingenting ingenting kan göra och saknar befogenhet att ingripa – vilket är korrekt.
Gång på gång – GENOM ALLA ÅR – har Seriösa Hedniska Organisationer som Nordiska Asa Samfundet hävdat, att området SKALL ha UNESCO-skydd, samt finnas på FN:s Världsarvslista, eftersom Högarna faktiskt är en plats av central betydelse för hela Riksgrundandet, och skapandet av det moderna Sverige som nation.
Hela tiden – i inlägg efter inlägg under mer än 20 års tid på olika internet-forum och bloggar, har Hedniska Tankar krävt samma sak.
Men vad har svenska politiker och våra regeringar – oavsett om de varit borgerliga eller socialdemokrater – hela tiden gjort under dessa två decennier som gått ? Jo, de har ordnat så att rena futiliteter, struntsaker helt utan betydelse för den svenska allmänheten skall UNESCO-skyddas istället. Exempelvis har dessa närapå totalidioter kunnat UNESCO-förklara företeelser som ”Struwes Meridianbåge” – några enstaka ”mätpunkter” av 34 markerade och 254 kända finns i vårt land. Det var nämligen så att ett gäng armégeografer besökte Norra Sverige, Norge och Ryssland under 1800-talets början – men detta borde ju vara FULLSTÄNDIGT BETYDELSELÖST idag, utom för ett ytterst litet antal experter.
Det horribla beslutet genomfördes på felaktig och osaklig grund redan år 2005, sedan rena klåpare – troligtvis på Länsstyrelsen i Norrbottens län fått hand om saken. Vem som helst borde ju ändå inse, att de väl kunnat skydda spåren av diverse Samiska eller etniskt Svenska, fysiska kulturarv istället – för det är just det UNESCO-skyddet ursprungligen varit till för.
Eftersom Europa i dagsläget faktiskt står inför ett allvarligt krigshot, utbredd kriminalitet, en felslagen invandrings- och befolkningspolitik och mycket annat, är det ändå dags att ifrågasätta alltsammans.
Rörelser av den här typen drar ALLTID till sig diverse egendomliga individer, och troligen är det väl i kretsar som dessa, som personerna med metallsökare finns. Det är i alla fall inte otänkbart,även om vår redaktion inte består av några Polismän, och det inte är vår uppgift att leda någon förundersökning, innan Åklagarmyndigheten och Tingsrätten får ta hand om saken.
Men man kan ändå jämföra med rörelser som Knutby-Sekten, Livets Ord, Narconon, Scientologerna, Maranata osv – rörelser som också funnits eller finns i just Uppsala Län – och som många gånger haft en STARK KOPPLING till länet som sådant. Samtliga av dessa fick till slut böter eller fängelsestraff i en del fall – och det var ju kanhända inte så konstigt. Vad de här personerna ägnat sig åt, torde vara Riksbekant. Alla vet det redan.
We rest our case.
Vi vet ändå vad vi vet, eftersom vi lämnade dessa samfund för minst 10-15 år sedan…
Vill sedan rättsvårdande myndigheter kontakta oss, är det ju upp till dem – vi har som sagt en hel del att berätta…
Som bekant är det Nobeldagen idag, 10 December 2025, den tionde dagen i Julmånaden (Yule-Month) enligt Asatron och den gamla svenska månadskalendern. Nu när vi diskuterar detta med kultur, Hedningar och Humanister som vi alla är – ty intet mänskligt är oss främmande – kan vi notera att nobelpriset i litteratur tilldelats en viss László Krasznahorkai– en Ungersk författare vi inte vet ett enda dugg om, eftersom vi aldrig läst en enda bok av just honom. Vi vill inte tro på lösa rykten, eller vad media i vårt land säger – och vi har aldrig kunnat tala eller förstå det ungerska språket.
Vi minns en annan Ungersk författare vid namn Ferenc Karinthy däremot, och 1980 utgav ”Bra Böckers” förlag i Höganäs en svensk översättning av en kortroman med titeln EPEPE, gjord av Mårten Edlund. Boken finns fortfarande att beskåda i ett ensamt exemplar på ”Hedniska Tankars” huvudredaktion. Man har beskrivit kortromanen som ett verk, ägnat att utforska språkets förvirring och identitetens bräcklighet, och det är faktiskt sant. Den som gav oss denna bok i gåva var en dåförtiden ung man som hette Breander i efternamn. Han gick som vi på gymnasiet, vi var gymnasister – unga studenter bara, och dåförtiden var det så ställt, att den unge man som gick brevid oss, hastigt hade förlorat sina föräldrar i en tragisk olycka – för alltid. Han saknade ord, språket räckte inte till för att beskriva vad han upplevde och kände, den gången.
Boken blev ett redskap för honom för att återfå allt det han förlorat – och därför fick den Hedning som skriver detta läsa den, för att uppleva och förstå. ”EPEPE” är namnet på en kvinna, inte en man i Herr Karinthys roman – för övrigt – men det är bara en detalj i sammanhanget, liksom att Karin – thy – betyder något på svenska kombinerat med Norröna. Däremot är det INTE sant att ”språket är ett virus” eller att det finns ”forellpristagare i glitteratur” vilket en skämtsam svensk författare vid namn Sture Lönnerstrand skrev i ett slags ”diktbok” 1960 med titeln ”VIRUS” – delvis inspirerad av ett slags Tage Danielssonsk grallimatik – på 1960-talet skrev man ganska mycket nonsens-verser, och även den gamle underground-författarenWilliam S Burroughsmissförstod detta med språk.
Att tala språk är inte farligt. Man blir inte sjuk av det. Tvärtom är det NÖDVÄNDIGT att ha ett skrivet språk också för sina tankar, och för att kunna komma ihåg dem – och sedan HANDLA eller AGERA i enlighet med det skrivna. Det måste vi alla minnas, trots att både Sture Lönnerstrand och William S Burroughs är borta nu, och inte längre finns med oss.
Men – deras ord lever ändå kvar, kanske för evigt – när andra människor finner de rätta orden, återigen – och förstår att tolka dem rätt.
Odin själv fann runorna, och han gav dem till oss Hedningar, på det att vi måtte läsa och förstå, men läsning utan eftertanke nyttar föga. Så är det.
För detta behövs inte alls någon ”forn sed” för begreppet ”sed” är bara en tom mekanisk upprepning, en handling utan innebörd eller förstånd. Verklig Asatro och Hedendom, däremot – det är något helt annat. Den eller de som inte inser detta har ingenting ingenting ingenting alls lärt eller förstått, och vet heller inte vad det innebär att handla, verka och leva.
Vi här på Hedniska Tankar är Asatroende, inget annat. Så har det alltid hetat, så heter det ännu på Island, och det finns inte den minsta anledning att ändra på det begreppet, därför att språket styr tanken. Därför skall språk alltid skrivas och talas rent, klart och tydligt, ty så vill Odin / Oden själv och Makterna faktiskt ha det. Annars finns det inga värdiga nobelpristagare överhuvudtaget.
Men mäktig och befriande kan språkets kraft vara, till slut, när alla ord blir sagda eller skrivna – och kanske är vissa böcker också värda sitt pris.
Runorna och det skrivna ordet kan återskänka människorna tron på livet, och besegra den tyngsta sorg, ja också i årets mörkaste natt vid den Midvinter, som snart kommer.
Ock weestu eij hwarför wij Swänske kalla Juul/. Därför/ at Werldsens Lius/ då wänder om sijn’ Hiuul – citat från Samuel Columbus, Måål-Roo eller Roo-Måål (kring år 1670)
Redan själva ordet ”Jul” kommer av årshjulets och runhjulets välvningar, som alla vet och tydligt kan se…
Jag vet det. Jag säger det och jag förkunnar det. Odin själv gav mig något av sin kraft, för att också ni alla därute skulle Hednas, för att ni skulle förstå i Hamn, Hug och Kropp – för människans inre liv styrs av tre delar, inte två som de kristna felaktigt tror. Kropp och ”själ” står inte i motsatsförhållande till varandra. Att tro något sådant vore en betydlig förenkling.
Gävlebocken – en gigantisk Julbock – ett väsen ur den Svenska och Nordiska Folktron vars ursprung man påstår skulle vara osäkert – har alltid fruktats och hatats av de kristna, som hela tiden velat skada, förinta och bränna upp bocken, även om den bara är av halm. Tors Bockar har helt uppenbart med saken att göra – och därmed är frågan avgjord. Ändå fortsätter vissa fanatiker av idag att hota och förbanna. Även i Juletid påstår de att vi alla ska brinna i helvetets eld, precis som diverse Muslimer och alla andra som tror på Totalitära Läror.
Särskilt österifrån – hos Putin och hans anhang – hörs den refrängen upprepas gång på gång, medan en viss Donald Trump påståtts ha aspirerat till Nobels Fredspris, därtill uppmanad av hans eget svansdingel av idel galningar, en tjutande mobb av hundrackor långt bortom ärlighet, vishet och förstånd. Det enda pris han har tilldelats på senare tid, lär vara FIFA:s pris för fotboll eller ”soccer”, ett lagspel som inte alls har något med USA att göra från början. Mycket nöje – Mr President – kanske kan fotbollen förbättra er hälsa – men det är er Administration, i Pentagon, Vita Huset och i övrigt som bör ha äran och utmärkelserna – inte ni själv. Media och pöbeln är sig lik, överallt – men de visa vet bättre än att uppföra sig som pöbel.
Kom ihåg er dödlighet, yvs inte för mycket – Asar och Vaner styr oss alla – och lyssna till diktarnas ord….
”We are the hollow men We are the stuffed men Leaning together Headpiece filled with straw.
Alas!
Our dried voices, when We whisper together Are quiet and meaningless As wind in dry grass
– T S Eliot, ”The Waste Land” – 1922
”Himmel och Jord vill ingens väl – de ser på alla väsen som vore de hundar av halm”
”Heaven and Earth are not benevolent; they treat the myriad creatures as straw dogs.”
Lao Tsu, 700 – 600 år före kristus, ur ”Tao Te Ching”
Natten må vara aldrig så mörk, men det finns en väg ut ur mörkret. Dock måste man ha kraft nog att tolka den rätt – så är det med språk och runor. För de olärda, som talar utan eftertanke blir till slut bara en hop tjattrande apor, journalister som vräker ur sig saker utan mening, tomma citat de tolkat fel, men inte kan stå för. Läsning utan eftertanke, nyttar föga. I Odens eller Odins sällskap – eller när du möter en man, som fått Odens kraft att skapa och förgöra – gäller det att noga tänka sig för, innan krafterna vänds åt fel håll…. Kanske kan filmklippet ovan få oss att inse detta…
Låt oss återvända till vår Gävlebock, som funnits i Gävle sedan 1966. – Hälsingland, provinsen norr om denna stad har ju en bock som symbol, och det finns många som bär den symbolen med glädje och stolthet i sina hjärtan. Journalisten Stig Gavlén tjänstgjorde bland annat på Arbetarbladets redaktion i Gävle, och han skapade idén om en gigantisk halmbock till Julglädje för alla och envar. Han var Hedning i själ och hjärta, för han talade för folket i Brynäs, på andra sidan Gavleån, där slitna trähus och fattig miljö, utanförskap och isolering präglade en proletär, ja Hednisk stad. Det var inte för de kristna han talade, utan för de som ingen Julglädje fick, för Julen är ju som alla vet en Hednisk Tradition från början – den föddes i Norden, det är där den hör hemma – ”jesu födelse” har föga eller intet med saken att göra, de kristna har helt enkelt våldfört sig på den hedniska traditionen, stulit och kapat något som inte var deras från början
Alla ville ställa upp för staden – bocken blev ett kulturfenomen i sig. Men så hände något. Oförståndiga individer, klåfingriga, de som bara missförstod och inte kunde tolka runor, förgrep sig av ren dumhet på Gävles bock.
Löst flygande halmstrån, till exempel – från en Julbock kanske – kan bli brandorsak, när som helst…
Vi vet också, att en viss stat i Öster, med dess allierade i Islamistiska, Totalitära, Religiöst styrda stater faktiskt KAN förklara krig emot vårt land, i princip när som helst.
Vår nuvarande Statsministers uttalanden bär syn för sägen, på flera sätt än ett – och vad han säger är ingen folksaga, utan sanning.
Vad sker, då en helt annan Regering med helt andra målsättningar kan ta över statsrodret inom 9 månaders tid – då sjunker ”Kronan” åter med man och allt.
En svag minoritetsregering, företrädd av ”såsialdemokraturen” – ifall vi får raljera – sådant är ännu inte förbjudet eller brottsligt – kan i värsta fall tillträda – och då rivs för dagen högst nödvändiga beslut upp, ännu en svag, handlingsförlamad, ofärdig minoritetsregering utan ansvar eller handlingsförmåga tillträder, liksom så många gånger förr i 2000-talets Sverige.
Minns Fredrik Reinfeldt, förloraren som lade ned stora delar av vårt lands militära försvar, och som till slut inte ens dög till ordförande i Fotbollsförbundet – apropå FIFA och Mr Trumps senaste ”utmärkelse”.
Snart kommer månne hårdare tider än någonsin förr – och då må vi åter- i Odens Midvinternatt, själva Julnatten – betänka vad som kan ske, om Årshjulet vrids om alltför hastigt.
Han visste inte vad Asatro eller Svensk Folkkultur och Folktro verkligen var – han blandade ihop begreppen totalt – och han blev någotslags aktivist. Formellt sett dömdes han aldrig för något, han satt bara häktad – men blev aldrig dömd – och stora delar av skadeståndet efterskänktes ändå. Han var inte svensk, utan bara en gäst i vårt land, som ingenting visste, ingenting förstod – och hans vänner i Sverige kan ha lurat honom, dragit in honom i något han aldrig ville eller tänkte göra.
Lawrence Jones från Cleveland, Ohio har sedan dess levt i största obemärkthet, och idag är han närmare 77 år gammal – han är inte längre 51 år fyllda…
Det är ju ändå trots allt Jul – och aktivism i symbolisk form – som inte kostar mycket, och bara kräver symboliska insatser, kan inte skada – för alla kan vi bli eller vara aktivister, på vårt eget sätt.
Inte Nobelpris, men Kulturpris. En sångare med sammanbitna läppar, som levt ett långt liv…
Döm därför inte de litterära människorna så hårt, utan lyssna till ett gladare budskap.
Bob Dylan, tilldelades Nobelpriset år 2007 – men avhämtade det först 2008 – han fick också ett fint Kulturpris av Barak Obama, som var USA:s förste svarte president när det begav sig – men till Sverige och svenskarna lär Mr Dylan först ha sagt att han mest av allt var musiker, inte författare.
Inte poet, bara låtskrivare. En som lånat Odens eller Brages krafter, och tytt runorna så gott han förstod – liksom oss alla.
Låt oss då – kvinnor och män, ja en samlad mänsklighet – för ”kön” är inte en ”social konstruktion” utan en rent biologisk nödvändighet – ställa oss upp i Julnatten och Nyåret.
Låt oss svärja en helig ed, vid Asar och Vaner, i Hedendomens och Humanismens namn.
Svär att skilja på tanke, ord och handling – och tänk rätt, övergå till ord och handla därefter.
I allvarets stund, lär de ovisa, visa misskund mot de svaga.
Det är allt – och det är vad som finns att tänka eller säga – kunde vi sedan omsätta allt detta i framtiden, vore mycket vunnet för Midgård oss alla.
GOD JUL – GOTT NYTT 2026 – Må Ragnarna vara med er…
och nu – musik – hela texten till ”Ballad of a thin Man” från 1966 – obetydligt förändrad…
Ja, vår rubriksättning är lite pikant, med en dragning emot det raljanta, men även inför Julen får man enligt den sanna Hedendomen skratta och vara glad, trots att tillvaron i övrigt kanske rymmer få ljuspunkter. Dessutom är det svårt att upprepa vad man hela tiden vetat om i mer än två års tid här på Hedniska Tankars redaktion, och om vi vill få fler läsare i mediabruset, måste vi tyvärr göra som alla andra i dessa AI-skribenternas och det allmänna förflackandets dagar, och komma fram med rubriker som får våra nytillkomna läsare att kanske höja på ögonbrynen lite extra.
Kartan ovan är hämtd från det officiella plandokumentet år 2023.
Riksblotsansvarig Tommy Vähäsalo, tillika anställd vid RAÄ, Riksantikvarieämbetet till vardags, kan nu berätta för Statstelevisionen att markarbetena vid Molkom går vidare, och att begravningsplatsen officiellt kommer att invigas nästa sommar. ”Svenska” Kyrkan har fått godkänna, att en del av Molkoms Begravningsplats – den är inte längre någon ”kyrkogård” för marken tillhör inte ”Svenska” Kyrkan eller Lutheranerna – upplåts för Hedningar och Asatroende, en religion som funnits i organiserad form i vårt land sedan åtminstone Bronsåldern – och det kan ingen nu ändra på. Marken, Jorden och landet tillhör oss, och den kommer att förbli vår – den tillhör inte de kristna, eller några andra Monoteister.
Vi andra Hedningar, som troget tjänat vårt eget land och staten i mer än tjugofem år, kan bara applådera. Nordiska Asa Samfundet har nu över 1500 medlemmar i enbart Sverige, och har mer än 5000 medlemmar globalt, eftersom detta samfund är en del av en global, Hednisk och Humanistisk rörelse.
För övrigt anser vi – inom Samfundet Särimner och på ”Hedniska Tankars” redaktion, att alla Monoteistiska religioner och Samfund borde totalförbjudas, och inte få några statliga eller offentliga bidrag överhuvutaget, eftersom de INTE står i överenstämmelse med tanken på Sverige som en demokratisk nation, och våra grundlagar – eftersom även Grundlagarna som bekant kan ändras.
Organisationer, som vägrar att erkänna flera gudar än en, kan helt enkelt inte överleva eller existera inom ett modernt samhälle – och så är det med den saken.
Framtiden kommer att tillhöra Polyteismen och Humanismen – och framtiden är – som vi har sett – redan här.
För länge sedan, skriver Maria Kvilhaug på bloggen ”Lady of the Labyrinth”, som i och för sig alltid är läsvärd, men ibland alldeles för spekulativ, noterade Herodotos – han som är all västerländsk historieskrivnings fader – att två kvinnor och fem män från Hyperboréernas ytterst avlägsna land hade kommit till den grekiska ön Delos, där de framgav offergåvor i Artemis tempel, och levde där i långliga tider sedan, tills de slutligen dog. Detta skrevs år 440 innan vår tideräknings början, och Herodotos bör ha uttalat sig om händelser som kan ha inträffat omkring år 480 fK eller ännu tidigare. Hursomhelst nämner han, att Aristeas, en poet från 700-talet fK, redan hade besökt Hyperboréerna, de ”norr om nordanvinden boende”, och för att komma till deras land måste man fara över de skytiska stäpperna norr om Svarta Havet, upp längs den ytterst kalla floden Borsythenes eller Dnjepr, och där – på andra sidan de Ripeiska Bergen – skulle man finna en kall ocean vid vars kuster det fanns bärnsten, och ett folk som levde i ett land där snöflingorna var stora som ulltottar, och i strida strömmar föll från himlen.
Karta, som utvisar Hyperboréernas geografiska belägenhet – som antikens greker såg det…
På Herodotos tid vallfärdade unga män och kvinnor för att klippa av sitt hår, och offra det på graven till de Hyperboréeiska prästinnorna, som ansågs mycket visa, och senare, när kontakten mellan greker och hyperboréer bröts, skickade de senare offergåvor inlindade i halm till Artemis tempel på Delos, varje vinter.
Maria Kvilhaug tycker sig se Freja överallt, men vill man, så kan man träffa sin Freja till och med vid KORVKIOSKEN (se tidigare inlägg)
Nu påstår Maria Kvilhaug – inbiten gudinne-dyrkare och en forskare av det slaget som i stil med den mer tvivelaktiga och nu föråldrade Marija Gimbutas – en snacksalig Litauiska – att det bara måste vara Freja eller möjligen Frigg som var den gudinna, de två okända prästinnorna förde med sig kulten av till antikens Grekland, efter att ha utfört den icke föraktliga prestationen att ha åkt tvärs genom hela Europa, följda av bara ett litet följe om fem man. Problemet med allt det här, är bara att alla källor j-a-g någonsin läst om Herodotos spännande berättelse, inklusive de mer poulära – som hos den kände svenske polyhistorn Alf Henriksson – identifierar Skade, vinterns stora gudinna med antikens Artemis, som dyrkades just på Delos.
Delos var bara en avkrok i den antika Världen, och förresten hade jaktgudinnan Artemis ett tempel i Efesos, som skulle räknas som ett av antikens sju underverk och som var vida större. Ifall nu de två prästinnorna hade dyrkat Freja (alltså Afrodite) eller Frigg (Hera) som kvilhaug tror, eller en allomfattande modergudinna, så kunde de till exempel ha rest till Paphos på Cypern – ett ojämförligt större kultställe för just Afrodite, känt redan på 900-talet fk. eller Eleusis, där de berömda mysterierna firades, till ära för Kore, Persephone och Demeter – mycket viktiga gudinnor under den tidiga antiken allihop, och betydligt närmare Kvilhaugs radikalfeministiska all-inclusive modergudinna, ibland uppdelad i tre entiteter (Freja, Frigg, Hel)
Men – så var det nu inte. Hela tiden, Herodotos berättelse igenom, betonas detta med stränga vintrar – och Skade (eller västnordiska Skadi – modern engelska Skadhi ) var just en vintergudinna, samt en jaktgudinna – precis som Artemis. Hon jagar med pil och båge i bergen och vildmarken – det gör Artemis också. Hyperboréerna skulle härstamma från Nordanvindens gud (Skades far är vind-jätten Tjatse, som kan förvandla sig till en väldig örn – söder om Hyperboréerna bor Arimasperna, i vars land det finns väldiga gripar.) och en ”snönymf” vilket är ett annat sätt att beskriva just Skade, som alltid tänks svarthårig och inte ljushårig, då hon ju är av Jättesläkt. Skandinavien, ”Skadin-aju” eller Skades ö, och Scandia, Skåne och ”Skadanan” (det för sjöfarten skadliga Falsterbonäset, samt Skagens rev högst upp på Danmark) var allesammans uppkallade efter Skade, och kända som geografiska termer redan under antiken, både av Strabo, Ptolemaios och andra geografer.
Varför skulle man nu ha känt till allt detta redan under antiken, om det inte funnits en koppling mellan just Skade och Artemis, som man såg som paralleller redan då ? Sammanträffandena är nästan för många för att vara ren slump…
Skade som jag själv skildrade henne, vintern 2012 – på ett gammalt gravfält nära Stockholm (svarthårig och med grekiska smycken)
Dessutom finns det bevis för att Eddans version av myterna om Skade till en del var kända mycket tidigt i historien. Tjatse – vindguden vars namn är lapskt, och betyder ”smältande vatten” (som om vårvintern) betraktade en dag i örngestalt Oden, Loke och Höner, som var på resa genom den yttersta norden. De hade fällt en myskoxe, som de försökte steka över en öppen eld. Då stal Tjatse halva oxen, och Loke försökte slå till honom med en lång stång, som han tog ur elden. Stången brände fast vid Örnens rygg, men Tjatse flög sin kos med eldguden Loke, som satt fast på sin sida stången. Denna scen beskriv i Tjodolf av Hvins drapa ”Haustlang” eller Höstlång, långt före det Eddan skrevs.
På en hällristning från Lökeberget i Bohuslän ser man exakt samma scen – en fågel flyger iväg, med en lång stång utgående från ryggen, och i stången hänger en ynklig manskropp fast, tillsammans med vad som verkar vara Oxens köttslamsor. En man med fågelnäbb (det är Oden – senare i samma historia förvandlade han sig också till en örn och tog upp jakten på Tjatse ) kastar ett annat vedträ efter den bortilande fågeln, och en tredje gestalt (antagligen den fege Höner) står med händerna i byxfickorna efter vad det ser ut – han är ristad utan armar – och ser passivt på… Denna hällristning kommer från minst 1100 år före kristus, och beskriver perfekt vad som skildras i Brynjulfssons ”Edda” från islands 1600-tal – sådär 2700 år senare – men berättelsen är i allt väsentligt oförändrad. (Säg sedan inte, att Eddans myter har kraft – Bibelns historier är inte alls lika gamla)
Nja, Tjatse dräptes av gudarna till slut, men Skade – hans dotter – hennes namn betyder ”Skada” – men så skadar vintern också – ”scate” som i ”unscated” finns i modern engelska, och ”schade” i tyskan – så hennes namn kommer från det indoeuropeiska språkstadiet och är mycket gammalt – kom vandrande till Asgård, skadad och kränkt, förmäler myten.
Den jagande Skade
Det vilar alltid något argt, vildsint över Skades personlighet, som vi ska se. Hon kallas ”Ondurrdis” eller ”Skiddisen” och det är hon – snarare än vårens Freja – som firas vid det stora Disablotet i Februari, eller Göje månad. En kall vind båser när Skade talar, och hon ler eller skrattar aldrig. Också Artemis är en mycket sträng gudinna, som vi ska se – och liknar Skade till förväxling, medan Freja eller Afrodite har en helt annan personlighet. Artemis och Freja har aldrig varit samma sak, eller samma gestalt – men gång på gång ser man faktiskt direkta överensstämmelser i myterna, där Artemis och Skade faktiskt har mycket likartade historier berättade om sig.
Den jagande Artemis
Asarna fick betala full mansbot för dråpet på Tjatse (nordiska lagar innehöll aldrig fängelsestraff, kroppsstraff eller ens dödsstraff så ofta som medelhavskulturernas generande försök till rättvisa) och Skade krävde därutöver, att de skulle ge henne en bra man att leva ihop med, och dessutom kunna få henne att skratta; eftersom hon förlorat all glädje i livet samtidigt med sin far. Den andra uppgiften löste den listige Loke. Han tog ett rep, och band ena ändan av det om skägget på en getabock (en av Tors bockar !) och den andra ”om sina hemliga ting” som det står i Eddan. Så började en vild dragkamp, och än skrek geten och än skrek Loke, står det i sagan. Då skrattade Skade till sist, och detta var den första Skadeglädjen, för kall och hård är vinterns glädje.
Vad har väl de kristna att sätta emot ? Loke vinner alltid…
Sedan skulle Skade välja sig en man, och den uppgiften löste hon själv. Eftersom rättvisa skulle råda, och ingen ogift Gud framhäva sig på någon annans bekostnad, ställde de sig alla bakom en bonad, under vilken bara deras nakna fötter stack fram…
Då tog Skade och valde den Gud som hade de vitaste fötterna, i tron att det skulle vara Balder, men det var Njord på Noatun, skeppsbyggnadskonstens Gud, som hela dagarna vadar i vatten, och därför har ovanligt rena fötter. Lustigt nog ska renlighet också vara en av de dygder Artemis sägs uppskatta – återigen en likhet. Men – Skade valde efter utseendet, vilket man aldrig ska göra med kvinnor eller män. Njord var morgonmänniska och ville vakna tidigt, men Skade tyckte om att vakna sent, som kvällsmänniskor gör, och föredrog vintern och bergen, framför sommaren och havet. Hennes äktenskap blev aldrig lyckligt, och så skilde hon sig och flyttade upp i Ydalarna, Idegranens dalar, där en kall vind alltid blåser. Också Artemis lever ensam, men lär ha haft sällskap i jägaren Orion, precis som Skade hade sällskap av sin bror, himmelsguden Ull.
En detalj i myterna om Skade jag alltid fäst mig vid, är hur Skade slutligen hämnas på Loke – när hon upptäcker att det är han, som ligger bakom dråpet på hennes far – och hur hon också låter sin vrede gå ut över Sigyn, Lokes sjåpiga hustru. Loke har bedragit Sigyn med i stort sett alla skapade varelser, inklusive Svadlifari, Asgårdbyggmästaren Mundlifaris egen häst – och resultatet blir Sleipner. På Ägirs berömda fest vågar hon inte ens komma med – kanske vet hon hur eldguden Loke blir när han dricker – utan försöker hålla god min. Skade förvandlar Lokes två söner Nare och Vale till vargar, så att de sliter sönder varandra, i Sigyns direkta åsyn – på liknande sätt förvandlade Artemis jägaren Aktiaon, så att han blev söndersliten av sina egna hundar. Nare och Vale har också med frost att göra – av frosten blir händerna nariga, och man blir valhänt. Sigyn hamnar sedan vid Lokes sida i det värsta och understa Nifelhel, och där sitter de sedan till Ragnarök. Sigyn får ständigt tömma en giftskål, eftersom Loke ligger fjättrad, och Skade har – Skadeglad som vanligt – hängt upp två giftormar över Lokes ansikte, som ständigt spyr ut etter. Artemis hälsades som befrierskan från just ormar, och i en version dödades Orion av en orm. Tillfälligheter ?
Sigyn framställs idag av vissa Amerikanska Asatroende som en hjältinna, trots att hon är urtypen för ”missbrukarhustrun” – en sån kvinna, som alltid säger ”men han är ju snäll emot mig när han är nykter i alla fall”, ”det blir bättre bara vi får barn – då lugnar han sig nog, och är inte ute med Tor på äventyr som han brukar” och till slut – allt för ofta ”att han slår mig är nog mitt eget fel – jag skulle haft maten varm när han kom hem, det sa han ju…” Den självständiga Skade, däremot – är Sigyns absoluta motsats. Skade anser förmodligen, att Sigyns beteende ger alla gudinnor i Asgård dåligt rykte, och att hon gått alldeles för långt i sin undergivenhet. Hon kan till och med ha erbjudit Sigyn och hennes avkomma bostad i Ydalarna – där vore hon säker ! – men Sigyn har som vi vet tackat nej, och är trogen Loke i alla fall – vilket skickar henne rakt ned i helvetet !
Även i verkligheten förekommer det, att vad två kvinnor kan göra emot varandra är tusen gånger värre; än vad två män ens skulle kunna tänka ut, ifall de höll på i flera år. Men Skades hat emot Sigyn, är ändå rätt oförståeligt, tills vi börjar tänka efter – vad kan det finnas för anledning till det ? Skade är självständig, och har allt vad hon behöver i sin jakt, men avundas Sigyn ändå. Utåt sett kan Loke och eldgudens maka synas lyckliga, och verka som ett vackert par – Skade vet kanske inte hur Sigyn känner sig inuti… Dessutom har hon barn – och det har inte Skade. Så när som på Freja, hennes enda dotter – uppfostrad hos sin far och helt annorlunda till sättet – kan hon kanske inte få några – och Skade hämnar sig mycket riktigt på just Sigyns barn – och låter henne själv se på medan de dör – det första hon gör…
Byst av Artemis. Från ett grekiskt original
I en antik grekisk myt skryter Niobe, en vanlig människokvinna, med det faktum att hon minsann har fjorton barn, sju döttrar och sju söner, inför gudinnan, och tror sig därför vara förmer än gudarna. Ett typiskt exempel på sk ”hybris” eller grotesk självöverskattning, som många människor idag också visar inför vinterns iskalla majestät. Men Artemis hör detta, och skjuter sina pilar från den höga och kalla vinterhimlen, och inom några ögonblick har alla barnen dött. Sjutalet – en dubblering som alltid förekommer i myterna – kan man bortse ifrån, men som vi ser motsvarar den här myten mycket nära Skades dödande av Nare och Vale.
Apollon, Artemis bror – är en solgud. Ull – Skades bror – är också en solgud. Båda skjuter med pil och påge. I en annan grekisk myt, räddar Artemis kvinnan Callisto, genom att förvandla henne till en björn. Björnar fanns knappast i antikens Grekland, men däremot vimlar det av dem i Norden, i synnerhet i Sveriges norra delar – och björnarna är Skades skyddslingar, får vi veta i Snorres Edda. Alla de här ”sammanträffandena” bildar tillsammans så många och så starka samband, att det blir ganska slående. Artemis och Skade är samma person, samma Indoeuropeiska gudinna från början, under två olika namn.. Och Artemis har inget med Freja att göra – som Kvilhaug ensam hävdar. Många andra akademiskt erkända forskare däremot – inga amatörer – tror däremot på den hypotes, jag redovisat här. Föga förvånande, trots allt..
Se upp för Skades halka i vinterns mörker !
Skade är alltså själva vintern, dess idé och princip, förkroppsligad. Precis som naturen är hon sällan helt ond, men inte helt god heller, och skall man umgås med henne, är det bäst att minnas att det sker på hennes villkor, och att hon sällan eller aldrig varit van att underordna sig människornas vilja. Det är Skade – främst av vinterns diser – som vi ärar vid det kommande Disablotet, vid vårens början och de första tecknen på Vinterns slut. För våra förfäder var Februari en kritisk tid, då de första tecknen på snösmältning och en ny vår var mycket efterlängtade – under en lång vinter kunde visthusbodar och andra förråd sina. Man hade all anledning att hoppas på Skades bistånd, och vintern gav också is och snö att färdas på, för köpenskap och handel – inte för inte var ju Njord Skades förste och ende man.
Uppgiften att Skade skulle varit Odens frilla, finns inte alls i Eddan. Den hittades på av Eyvind Skaldaspillr, eller ”Skaldefördärvaren” – han som ändrade de ursprungliga myterna, och försökte förändra dem, trots att de i fallet Skade – som vi sett – varit oförändrade i 2700 år eller mer. Oden är en mångkunnig Gud, ja den klokaste av alla, och mäkta vis. Ville han ha en frilla, skulle han inte ta vinterns kyliga brud från fjällen och tassemarken, utan välja en varmare kvinna. Inte heller skulle han lägga sig hos den hämndlystna dottern till en jätte, han själv varit med och dödat, för detta strider direkt emot Havámáls råd om att aldrig, aldrig inlåta sig med sin fiendes vän. Skade har sina fördelar, det är sant; och en god kamrat i skidspåret, och värd att dyrka för jaktlycka, om inte annat; men man bör hålla huvudet kallt, när det gäller henne..
Japanerna, förresten, har inom Shinto en direkt motsvarighet till Skade, kallad Yuki-Onna, eller snökvinnan, som också kan vara farlig att möta. Precis som Skade har hon en iskall andedräkt, och legenden om gudinnan, som inte kunde skratta, syns också i Japanernas berättelse om Amaterasu, solgudinnan, som i vredesmod gömmer sig i en grotta, efter att ha blivit kränkt av Susanowo, en Loke-liknande gestalt.
Myternas språk är trots allt universellt, och allmänmänskligt, liksom Polyteismen. I naturreligioner, och Polyteism, finns all sanning av det slaget vi människor behöver – förutom vår förmåga till konstnärligt skapande – och att driva vetenskap. Den som säger något annat, stänger en dörr till sitt eget hjärta – liksom alla dessa galna Monoteister…
En sån här Julstjärna skulle enligt fanatiska kristna ”kunna erinra om ett pentagram” och måste därför ratas…
Skulle fel spets hänga nedåt, är det enligt Arne Wiig ett säkert tecken på att husets eller lägenhetens invånare dyrkar Satan, säger han – och så kan de kristna inte ha det. Själv tycker jag nog inte, att frågan är ”extremt känslig”. Snarare skulle jag vilja påstå, att den som ens hävdar något sådant på allvar är ”extremt intolerant”, eller möjligen ”extremt fånig” ja löjlig rentav. SVT har också genomfört en omröstning, som visar att en såpass stor mängd om 16 % av respondenterna (ca 15 800 stycken) håller med Arne Wiig i hans kristna intolerans.
Skulle någon ens på allvar tro, att man ”dyrkar Satan” i detta mellansvenska hushåll ?
Pastorn hängde en människostor Tomte i en galge utanför sin frikyrka, till stor sorg för ortens alla barn redan 2009, och så har han hållit på sen dess. Men hans danska grannar fann på råd. De skickade Pastorn massor med grammofonskivor med Julmusik ”På Loften sidder Nissen med sin Julegröd, ja Julegröd” och annat sådant, en strid ström av tomteförsedda Julkort visade sig i Pastorns brevlåda varje dag, och lättklädda danska kvinnor i minimala tomte-underkläder visade sig, dansande i ring utanför pastorns fönster..
Och varifrån kommer själva ordet ”Jul” ? Ordet är av Nordiskt ursprung, och binds till Årshjulets välvning. Det har ingenting med någon ”Christmas” eller någon kristus att göra, eftersom Julen är en helt och hållet hednisk företeelse.
Innan 300-talet efter kristus, då den romerske Kejsar Konstantin med tvång och våld hade infört kristendomen över hela sitt imperium, var det ingen, absolut ingen som ens visste när den helt fiktive och påhittade ”Jesus” (som aldrig funnits – inte ett enda historiskt godtagbart bevis för denna persons existens har någonsin skådats !) skulle ha varit född. Innan påven Liberius år 352 fastställde 25 December som rätt datum, trodde många kristna att Jesu födelse skulle ha inträffat 25 mars, och även flera andra datum angavs som det ”rätta” för denna påhittade fantasifigur.
Redan folklivsforskaren Martin P:son Nilsson från Lund avslöjade 1915 ( i boken ”Årets folkliga fester”) hur de kristna stal hela Julen, och försökte sabotera den hedniska Midvinter-festen till solens återfödelse (”Sol invicta” firad av Mithraismen och flera andra hedniska religioner över hela Medelhavsområdet, också i Grekland och Rom) och hittade flera källor, som avslöjade hur stölden gick till, och hur de kristna försökte sno åt sig vad som inte var deras… Han hittade till och med källor från 700-talets Syrien, som rakt av erkänner, att de kristna biskoparna märkte att Hedningarnas Julfest drog de kristna till sig, och därför försökte de helt fräckt ”ta över” och kristna den – som de också gjorde i vårt eget land.
För egen del har jag nu hängt upp en traditionell cirkelrund Julkrans – som visar Årshjulets gång – på min ytterdörr, tillsammans med en i järn smidd TORS HAMMARE. Och måtte inga lögnaktiga eller intoleranta kristna komma in, och störa min Jul – för den firar jag som jag själv vill – utan Julstjärnor, advents-stakar eller andra kristna påhitt..
Det finns många lögner om hedendom och Asatro som en del fördomsfulla eller rentav illvilliga personer sprider över hela Internet. En av de mest groteska är att det på något sätt skulle ingå en period benämnd ”vent” – liknande den kristna Advent – i våra förberedelser inför Julen, vilket bland annat skulle ta sig uttryck i särskilda ”Väntljusstakar” liknande seden med Adventljusstake, som inte är äldre än 1920-30-talet, och som direkt inspirerats av tyska förlagor.
Adventsljus har alltså ingenting, ingenting alls med svensk folkkultur, och ännu mindre med Hedendom att göra. Den ende person, som någonsin hävdat att hans eget fåniga påhitt med ”Venteljus” (felstavat – ordet är inte ens korrekt svenska) är en viss medlem av något samfund som påstås syssla med ”forn sed” i Åmål, eller någon annan idiotisk avkrok, någonstans. Men detta är inte ”fornt” för fem öre – utan ett påhitt från 2010.
Äldre än så är inte denna sedvänja, och den har inte ett förbannat dugg med hedendom eller Asatro att göra.
FÄ var just ordet, ty det är idel FÄHUNDAR som hittat på detta… FÄ och UR är dessutom INTE samma runa…
”Tradition” anger vanligen någonting, som överlämnats i flera led – till exempel inom en släkt. Det är vad ordet betyder.
”Nyuppfinner” man sk traditioner så är det faktiskt bara ”hitte på” eller vad man själv känner för – för stunden – och det har inte ett enda dyft med traditioner att göra.
Vem som helst kan naturligtvis hemskt gärna göra så, ifall han eller hon nu vill – eller känner för det – men det är inte en ”äkta tradition”…
”Morgonposten” är numera nedlagd för länge sen, eftersom den var ett slags Charlie Hedbo-aktig publikation, som också publicerade nyheter typ Aftonbladet, Excessen, ”The Sun” eller ”Attack of the 50 ft Elivs Clone”
Det är bara lite hushållstips inför Julen, eftersom det är Slaktmånaden November nu – inte någon kristen ”Candlemass”.
Vi är ASA-TROGNA HEDNINGAR och HUMANISTER i vårt hushåll.
Vi accepterar inte någon Monoteism, ingen Islam, ingen Mosaisk tro, inga Kristna – och vi diskuterar bara med dem som följer just vår egen värdegrund – precis som vissa ”Såsial-demokrutter”
Vi befinner oss i den tid som alltid kallats Alva-tid av Asatrogna Hedningar, tiden efter Alvablotet – men månaden innan Julmånad eller Yule, då Årshjulet vrids runt ännu ett varv, som alla vet. Bara kristna kulturfiender och idioter skulle påstå något såpass befängt, som att ordet ”Jul” skulle vara okänt till sitt ursprung. De gamla kelterna kallade Alvablot för Samhain, långt innan någon kristen Allhelgona-dag instiftats, eller någon löjlig, USA-insprierad överkommersialiserad fest för barn kallad ”Halloween” införts i vårt land. Ändå skall en kristen faktaförnekare och ökänd fåntratt som Joel Halldorf, son till en Pingst-Pastor komma och påstå att Samhain eller den hedniska festen för de döda – vilket är detsamma som det Nordiska Alvablotet aldrig funnits och så vidare. Han påminner mest om regissören, gyckel-makaren och filmaren Janne Halldoff, ännu en medlem av denna ökända släkt – efter ej bekräftade uppgifter – som spelade pajas länge nog, här i Midgårds sorgedalar.
Visst är det på alla sätt tragiskt med bussolyckor och dödsfall i Lövhalkans och den första frostens tid i Mälardalen, men varför skall denna glosögda gamla dam kommenderas ut för ”ros-nedläggning” ??
Självklart är detta en sorglig händelse, på alla sätt – men observera nu vad som händer i den svenska Ankdammen, och hur vissa krafter inom media och Svensk politik försöker utnyttja alltsammans för sina egna syften.
Efter vad som framkommit och vad Polisen, Ambulanspersonal och liknande myndighetsföreträdare sagt till media tyder INGENTING på att detta skulle ha varit något terror-dåd för ovanlighetens skull, heller inget våldsbrott, utan bara en helt vanlig trivial trafikolycka, den första dagen frosten kom till en storstad.
VEMS intressen gynnar denna rapportering, och vad är det för bild SVT med flera media i Sverige vill mana fram ?
Allvarlig uppsyn bakom allt sminket… Synd på fredagskvällen mina damer…Verkligheten trängde sig visst på – helt oförmodat…
Man påstår på helt uppdiktade grunder, att ”Zaid” skulle ha fått panik, vilket är lögnaktigt och en självmotsägelse.
Det fick han inte alls, för i så fall skulle han varit totalt handlingsförlamad eller halvidiotiserad, likt SVT:s redaktionspersonal.
Inget av intresse fanns att se när ”Hedniska Tankars” chefredaktör passerade med sin nu snart 17-åriga tonårsdotter i släptåg klockan 16.40 samma dag, samma plats – de är båda två bosatta i förorten Jakobsberg i Huvudstaden, sektor Nordväst som alla vet – där betydligt allvarligare brott, ”sprängningar” sk ”skjutningar” eller rättare sagt mord och dråp på öppen gata förekommer – fastän de styrande försöker sopa allt under mattan, särskilt såhär års, dolda bakom sin förljugenhet. Tunnelbanan fungerade också helt normalt. Ingen passagerare var det minsta upprörd, ingen tog notis om saken alls. Ett par tiggerskor – sannolikt från Rumänien och två sk ”trygghetsvärdar” syntes i folkvimlet, men det var också allt – och för egen del har Jourhavande Hedning – som sjukhusvaktmästare i Lik-kylen på det Kristna ”Ersta Sjukhus” sett betydligt blodigare scener – ifall vi nu ska säga så – men det var när han var 18-19 år gammal.
Det är trots allt valår nästa år – men vi behöver inte lansera några Halldorfska konspirationsteorier för den sakens skull. Sanningen är ändå tillräckligt uppenbar.
Visst – alla människor har rätt att uttrycka personlig sorg.
Alla människor har också rätt att gråta på tunnelbanan, bussar eller offentlig plats – till och med i direktsändning i svensk TV.
Det finns det många som har gjort under årens lopp – men de hade giltiga skäl för att göra just så.
Men – och det är den springande punkten, det intressanta – det som är värt att berätta och föra vidare: När gnälliga små hipsters till kvinnliga reportrar ska låtsas hulka och gråta med mikrofon i hand, och intervjua någotslags vidunderlig långskånk till filifjonka, antagligen kring 40 år gammal, då måste någon medborgare till slut SLÅ NÄVEN I BORDET – och säga att NU RÄCKER DET, KÄRA STATSTELEVISION !!
Det må vara såå oartigt såå att anmärka på damernas klädsel och utseende, ja guud ja – Vad kan väl inte hända på Valhallavägen – Även om den sällan eller aldrig bär till Valhall… Men var finns SVT:s NYHETSVÄRDERING och URSKILJNING i VAD som är värt att rapportera om, och vad som VERKLIGEN är värt att kallas för ”Lands-sorg” eller ”Nationell kris” ? ?
På Carl Michael Bellmans tid – dvs 1700-talet – var det högsta mode att avbilda överheten och den härskande klassen i Sverige – inklusive de små kulturella kotterier som omgav den som ”Gråtande” med näsduken i högsta hugg. Detta var Rokokons sätt att avbilda de styrande i samhället. Medan folket svalt, for illa i dragiga kyffen, massakrerades i ständiga krig eller föll offer för alkoholism, våldsbrott, TBC och andra sjukdomar roade sig överklassen – och de makthavare som fanns, inklusive Marie Antoinette – ni vet hon som enligt en legend skulle ha utropat: ”Om de inte har bröd, så låt dem äta söta kakor !” (Qu’ils mangent de la brioche) hycklade, hycklade och hycklade, under det att de lekte mjölkpigor, herdar och herdinnor på sina slott och herresäten – för sådant var högsta mode dåförtiden.
Hon är lika falsk som ”Toblerona Mona Muslim” – på sin tid – och har exakt samma tonfall, dialekt och röstläge, betecknande nog – även om vi bör vara någotsånär anständiga emot offentliga personer, och inte göra alltför mycket narr av någons personliga egenskaper.
Dock brukar det i många sammanhang ofta sägas, att exempelvis politiker i ledande ställning får tåla aningen mer glåpord än andra, just därför att de råkar vara ledande politiker. Blir en privatperson utsatt för glåpord, eller sker det emot myndighetspersoner typ Polis, kan det som bekant vara straffbart, men det är en annan sak. Ord eller uttryck är inte lika allvarliga som handlingar, för handlingar väger tyngre – och fria tankar har aldrig skadat någon lika illa som en skenande buss, eller hur Fru Partiledarinna ?
Just nu före Jul vill man intala oss alla att allt är normalt, fastän det hela klingar alltmer ihåligt.
Om hela ”Hedniska Tankars” redaktion – om tre personer – dräps – utlyser man då ”Landssorg” i media?
Nej – ”I Helvete” skriver Evangelisten Lukas med stora röda alpinnar.
Man kommer att säga, att det där var bara en reaktionär gammal skitstövel, en nazist kanske – som i likhet med Salwan Momika – vår vän och broder från fjärran land – bara fick vad han förtjänade, hans gamla mor och alla anhöriga – även avlägsna släktingar – tillika.
Ingen kristen människa eller någon annan person i det här landet kommer lägga så mycket som två ynka strån i kors för oss om vi dör, oavsett dödsorsak.
AI och eländiga faktaförvanskade ”bottar” upplyser oss om att det aldrig skulle ha funnits ögonvittnen till Carl Michael Bellmans framträdanden, och att ingen kan veta, hur hans framträdanden egentligen lät – men det fanns det visst.
Ett ögonvittne, en viss Evert von Salza var bara 19 år – och Ryssland hade anfallit Sverige, Finland och flera grannländer då också – vårt land befann sig för tillfället i krig – vilket hela Europa i realiteten kan komma att göra, nästa år. Såhär skrev han om en händelse år 1796 – i det Stockholm som ännu finns kvar och ännu inte är en rykande askhög, likt Mariopul eller Pokrovsk:
När en och annan boutelje var tömd, reste han sig upp, sjöng slaget vid Sawataipa, där Baron Leijonhjelm blev skjuten. Fröken Posse, som varit förlofvad med honom, kom uti en convulsif gråt. Ord och röst voro så rörande, att något hwar fingo tårarne uti ögonen, och Grefvinnan, som hade bjudet på en glädjefäst, var öfvergifven(!). Gyllengranat stötte på Bellman och sade: Nu är det nog med Likpsalmer, nu något annat! Bellman sköt undan de bouteljer som stod, och började spela på bordet med tummarne och preludierade. Nu var det gamle Klockaren i Sollna; man hörde huru blåsbeljarna knarrade och huru de ostämda orgelpiporna skreko en dundrande tremulad(?) och med en gäll discantisk stämma sjöng han som foglar små, när dundra må m m, och nu blef glädjen allmän…
Ett tu tre – kanske plötsligare än någon kan tro eller ana – kommer verkligehten år 2026 innehålla många många fler dödsfall i Sverige än någon av våra undermåliga politiker vill ta ansvar för. Låt oss hoppas eller önska att det inte blir så – för säkerhets skull…
DÅ kan vi börja tala om ”Lands-sorg” – på ALLVAR…
Man döljer vad som verkligen pågår, döljer, söver och lindar in oss i en falsk verklighet.
Vi Hedningar och Humanister finns alltid kvar – och vi har i alla fall en viss historisk medvetenhet, integritet och urskiljning – till skillnad från svenska ”journalister” och andra fördömda klåpare..
Som vanligt diskuterar vi också endast med personer som delar vår värdegrund – vänta er inget annat !
Visserligen är det för dagen bara Statstelevisionens lokalredaktion i Dalarna som inte kan skriva korrekt svenska, eller ens hålla sig till givna fakta – men i alla fall… De skriver att Elsa Pulkkinen och Linda Knuts, båda två Dalkullor, skulle vara ”roddare” och därmed av manligt kön. Så är det inte alls, därför att båda två är kvinnor. Vad man skriver är oriktig svenska, och därmed fel i sak.
”Kyrkbåtar” på Siljan, som är ämnet för hela artikeln – har ingenting alls med ”Svenska” Kyrkan eller något kristet att göra.
De utgör en länk i en tradition som funnits ända sedan Hjortspring-skeppet från Bronsåldern eller Brandskogs-skeppet, som finns att se och beskåda på en hällristning utanför Enköping. Också Nydam-skeppet, och många senare skepp och båtar som byggts av Nordisk Allmoge tillhör samma träbåtstradition, som inte är kristen. Det rör sig om klinkbyggda båtar, som helt avviker från Medelhavs- och Mellanöstern-kulturerna.
Hur ”såsialdemokraturen” och alla kristna tokstollar inom KD burit sig åt när de formulerat sin kulturpolitik, och slösat bort alla pengar på bidrag till sådana kulturyttringar som mera är till skada än nytta,och som dessutom inte hör hemma i vårt land alls – likt Mellersta Österns Makabra Monoteism, torde vara välbekant. Naturligtvis är det mycket illa att just Brudpiga roddklubb ska drabbas av sådant, och ännu mera tragiskt är förstås att den allra siste folkbåtsbyggaren vid Arne Håll – som var en man och inte en kvinna – har gått bort. Men han byggde inte alls sina båtar enbart efter ögonmått eller eget huvud – helt utan ritningar, som SVT helt felaktigt påstår, i någotslags absurd ”Floke-anda” eller amerikanskt mediastrunt typ ”HBO Vikings”.
På Saimen, långt in i Tavastland och på de ryska floderna har såkallade ”Kyrkbåtar” alltid varit vanliga. I Finland tävlar man ännu med dem i Sulkava, vid Saltvik på Åland och än fler ställen…
Detta ÄR betydelsefullt, därför att Brudpiga Roddklubb i Leksand med Omnejd tagit flera SM-medaljer, och SKA man alls ägna sig åt Rodd eller Segling som sport, ja då MÅSTE man följa reglerna, liksom detta med elementär mänsklig biologi, eller det faktum att mänskligheten faktiskt har TVÅ kön, men inte flera.. Kön är inte en ”social konstruktion” som många tror, utan en biologisk realitet. Också i det svenska språket finns det vissa elementära skrivregler, som man inte gärna kan bryta emot utan att skapa missförstånd eller fuska i yrket, eller hur kära Statstelevision … Inom sporten är fusk oförlåtligt, och så borde det vara överallt – också inom nyhetsförmedling.
”Kyrk”båtarna har inget med kyrkor att göra – de användes för samfärdsel, frakt – vid bröllop, glada fester, ja till och med begravningar, barndop och i stort sett alla begivenheter eller saker av betydelse, som skedde i en bygd. Så var det också vid Siljans stränder. Att man så småningom började ro i kapp och tävla med olika båtlag emot varandra – när man hade byggt många båtar – var heller inte så konstigt. Arne Håll t ex byggde mer än 30 båtar under sitt liv, så där ser man vad en bra karl och en erfaren båtbyggare kan åstadkomma – och sådana män finns ännu i Norden – det gäller bara för Elsa Pulkkinen och Linda Knuts samt deras samnordiska förening att hitta rätt sorts folk.
SVT:s inslag kanske kan hjälpa dem, men det är också det enda goda som finns att säga om det inslag man publicerat.
När Vevsluparna – som här på en av sjöhistoriskas bilder – till slut kom på 1830-40 talet tävlade unga kullor i folkdräkt från Rättvik emot roende, äldre kullor från Leksand och andra byar vid Siljan. Vem kunde ro snabbast – kunde man veva sig fram snabbare än man förmådde ro med ett par åror… ?
Vem vet – kanske kan Elsa Pulkkinen – och Linda Knuts – leda varsitt roddarlag från varsin Siljansbåt så småningom.
För – låt oss kalla dem Siljansbåtar !
De kommer från denna bygd, detta dalfolk – detta land – och det är det svenska folkets båtar, som visst inte tillhör någon kyrka
Ge oss vårt land och vår kultur tillbaka – låt oss vara verkliga kvinnor och verkliga män… och vara människor på allvar
Själv minns jag med tacksamhet och kärlek någon, som en gång förde befäl ombord på Finska Viken, då jag själv satt på taktåran på babords sida, längst bak i aktern och hon vid styråran.
Det kostade blod, den resan år 2003. Både hennes och mitt, eftersom vi inte var utan skador ombord på den långa färden uppför den kalla floden Neva till det som en gång hette Nyenskans, och som var en svensk stad och inte en rysk.
I mer än fyra veckor slet vi – tillsammans med många andra skeppslag, och åror knäcktes, ögonbryn slogs in, det var solsting, skavsår och befarade hjärtattacker.
Allt som skedde, är väl dokumenterat – och den historien har jag berättat, många gånger.
Men – det var sport, stolthet och ädel tävlan. Måtte döttrar och söner av Dalarna och Norden få uppleva alltsamman många många gånger i framtiden, liksom vi Hedningar från andra sekel..
Hell Brudpiga, Hell er, Dalfolk ! Detta är en Tyrs dag, då vi alla kämpar – inte bara för idrottens skull, men för rättvisa och sanning…
Idag är dagen för det traditionella sydsvenska Gåsablotet, som sen urminnes tid har firats just idag, kring dagen för Slakttunglet eller det mörkaste nedan i årets elfte månad, innan Åsgårdsnyen eller Asarnas nymåne tänds, som man ännu på 1800-talet sa i Värmland, och Julmåanden började. Många tror helt felaktigt, att den skånska seden att äta Svatsoppa skulle ha med det katolska helgonet ”Sankt” Martin eller den påstått kristna ”Mårtensafton” att göra, och att svartsoppan först på 1500-talet skulle ha funnits i Sverige (hos Biskop Brask i Linköping bland annat) medan den först på 1850-talet hade letat sig fram till Mälardalen.
Inget kunde vara felaktigare !
Kom ihåg att BLOT skall med BLOD bedrivas, ty därav kommer själva ordet !
Allt det här är bara kristna fördomar, precis som vanligt, skrivet av journalister och osakliga personer som aldrig ens brytt sig om att göra den elementäraste forskning i ämnet. Svartsoppa, liksom Blodmat eller Blotmat har alltid funnits, både över hela Europa och i alla andra Världsdelar, och redan själva ordet att Blota kommer faktiskt av ordet för Blod, som är detsamma i nästan alla indoeuropeiska språk. Också i det förkristna England var Blotmonadh namnet för November, i likhet med månadsnamnet Slaktmånad hos oss, och redan i Olaf Saga Tryggvasonar, står det om hur Olaf Tryggvason i slaget vid Svolder – som ska ha stått på hösten – säger om de fruktade Jomsvikingarna, som alla var Skåningar – att det hade varit bättre om dessa och de andra svenskarna stannade hemma och slickade sina ”blotskålar” eller blotbollar istället.
På fornengelska fanns ett ord bledsod, att koka ihop något eller att ”sjuda med blod”, som också går tillbaka på ett tidigare gotiskt ”Blothisojan” som också finns i Wulfilas berömda bibelöversättning till Gotiska. Där används det om ängeln i Egypten, som går från hus till hus och ritar symboler på varje dörr med blod, så att husets invånare ska välsignas, och bevaras från pest och varje fara. De kristna bland mina läsare vet säkert vilket bibelställe jag syftar på, och alla etymologiska ordböcker om engelska, tyska, svenska och andra germanska språk inklusive ”New Websters Dictionary” vet att berätta att de senare engelska orden för ”bless”, alltså välsignelse, samt ”bliss” eller lycksalighet kommer från just detta gotiska, forngermanska bledsod, själva offersoppan, blotet, den heliga måltiden.Många kristna känner idag till detta ovedersägliga faktum, se länkar här också och erkänner faktiskt, att deras termer för välsignelse och lycka kommer direkt från den Asatrogna blotmåltiden och den djupa känsla av tillfredställse och gemenskap, som man kan känna efter en god svartsoppsmiddag och ett väl utfört blot.
Såhär BLOTAR man – det är att dela sin måltid med sina vänner, sin släkt och själva gudarna !
Forskare, som undersökt saken, har hittat blodmat över hela Europa, och i alla Världsdelar. Det är bara fanatiskt intoleranta muslimer, samt judendomen som har ett definitivt förbud emot förtärande av blod – anledningen till detta var att blod snabbt blir dåligt i medelhavsklimat. Men herdefolk istället använder getmjölk och andra källor till animaliskt protein, vilket jägarfolk, ryttarfolk och alla från massajer i Afrika (som dricker blodet från sin nötboskap) till Älgjägare i Norrland (det är fortfarande sed att ta sig en kåsa med varmt blod ur den nyss fällda älgen), renjägare på Sibiriens tundra, eller Djingis Khans mongoler (som drack blodet från sina egna ridhästar) – alla folk har genom tiderna praktiserat samma sak – varför skulle då vi Nordbor inte få göra det ?
Alla vet att man börjar med att röra ned två tredjedelar grisblod och en tredjedel gåsblod i en god buljong…
En del oärliga människor som ljuger, svänger sig och förvanskar Asatron och sin egen historia, och som av okänd anledning kallar sig ”fornsedare” hävdar att blot i form av en måltid med blotmat aldrig skulle ha funnits, trots att det finns tiotusentals bevis, både i de Isländska sagorna, i Eddan och från arkeologiska utgrävningar.
I någotslags förvriden politisk korrekthet tror de, att det skulle vara opassande att säga sanningen, att folk skulle bli skrämda av korvar och andra stolligheter, och dessa förbannade foliehattar vill därför inte erkänna det sanna blotet. Istället blotar de hallonbåtar, söta bakverk och annat fjanteri i den stilen, och tror att detta skulle vara detsamma som Asatro. Sådana idioter har jag föga eller inget gemensamt med, för egen del, och jag kan bara skämmas och häpna över de som förvanskar sitt eget folks historia på det tokiga viset.
Bara Foliehattar och Idioter skulle förneka Blotets betydelse, samt det faktum att det försiggick med kött och blod
På Island talade man om Hlaut, av ordet för ”låta” som i åderlåta eller utgjuta vätska, och talade också om Hlautteinar och Hlautbollar om de skålar, som den varma Blotsoppan serverades i. Med Hlautteinen eller ”vispe-riset”, en kvist som stacks i det varma offerblodet, välsignade Goden eller Offerprästen Gudabilderna och ”Stallen”, den hylla eller ställ, på vilken de stod. ”Hlaut” kunde också förrättas genom att stänka blodet över stallen, ”Blot-huset” eller församlingen, som deltog i Blotet, skriver de isländska källorna. En del har betvivlat detta, av praktiska skäl – man talar om rädsla för blod, att man inte skulle få det på kläderna och så vidare – men vad är det för fel med att äta sin mat ihop med andra, eller dela måltiden med makterna, genom att ge dem det mest energirika i matväg som överhuvudtaget finns ?
”Hlaut-teinen” eller Visperiset (som man fortfarande säger i Skåne) görs av ett renkokat björkris, som man dragit barken av. Svårare är det inte att göra en äkta hednisk offerkvast…
Min egen farmor – som blev 92 år – berättade för mig att när min farfar var präst, på 1920- och 1930 talet, hände det fortfarande att en och annan bonde tyckte att han skulle närvara vid slakten – i själva ”Svinottan” eller vid tretiden på morgonen, och sedan välsigna både gäss, svin, blod och inte minst hålla upp det blodiga ”visperiset” så att alla kunde se, att blodet var gott – och att det med kyrkans uttryckliga välsignelse dög att göra mat och svartsoppa av. Detta är min familjs och ätts egna traditioner, och därifrån har jag också mina egna recept på svartsoppa – och dem följer jag !
Också på Peter Brügels målning från renässansens Nederländerna kallad ”Hösten” ser man hur en svartklädd man – kanske en präst – välsignar slaktdjuret, medan blodet samlas upp i en panna för att göra svartsoppa av…
Blotbollar eller Hlaut-skålar har funnits mycket långt fram i tiden – för svartsoppans skull !
Just blotbollarna eler bolkarna, de klotformade skålarna, har funnits mycket långt fram i tiden, och senare började man även servera öl ur dem. Själva engelskans ord för skål, bowl, har också ett nordiskt ursprung. Alla har i och för sig inte ett sånt monumentalt utseende som Bielke-ättens väldiga, med vapensköldar prydda 15-liters skål från 1500-talet, men i alla fall..
Hur kunde det då komma sig, att de kristna nere på kontinenten stal den hedniska traditionen med ett ”Gåsablot” kring slakten i November, ”Blotmånaden” efter Alvablotet ?
Gåsen antas vara vaksamhetens fågel, och är därför Helgad åt Oden !
Oden, ”den vilda jaktens” anförare, ansågs vara särskilt aktiv under de mörka vinter- och höstnätterna under tiden från Alvablot fram till Jul. Då anförde han ”Åsgårdsreien” eller de dödas ritt till Asgård och Valhall, och i höststormarna kunde man se de dödas skuggor, som likt vildgäss brusade fram genom skyn. Samma tradition om ”King Herla’s Ride, ”Harlechim”, ”Caccia Morta” och allt vad den hette i olika Europeiska länder gick ut på att en ensam ryttare av gudomlig storlek skulle leda ett följe av skuggor, flygande fåglar eller kanske vilddjur, och han tänktes oftast försedd med en fotsid mantel, eller vara enögd, som Oden. Särskilt bland Goterna var föreställningen om Oden som ryttargud utbredd..
Man håller också ”Martins-ritter” i Franken och Rhenlandet – gamla frankiska och germanska provinser, där det påstådda helgonet St Martin av Tours ska firas, just på dagens datum. Men vem är egentligen detta helgon ? Att St Martin och Oden faktiskt ursprungligen var samma person har många tyska folklorister än idag klart för sig.. Det finns – antar man – en historisk Martinus (316 – 397) också. Han var son till en hednisk romersk officer, och född i Pannonien, våra dagars Ungern, där Goterna och Gepiderna – en annan germanstam – bodde. Via Sulpicius Severus – en kollega till honom som dessvärre till slut blev kristen, går det faktiskt att rekonstruera hans liv i detalj. Martinus, fastän German, tjänstgjorde i Equites catafractarii Ambianenses, eftersom hans far tillhörde det gotiska kejsargardet – som funnits redan på tvåhundratalet med stationering i Ticinum, eller Pavia i våra dagars Norditalien, där Martinus förmodligen växte upp. Vid det här laget var nästan alla ”romerska” soldater i verkligheten kelter eller germaner, och att Martinus far förmodligen dyrkade Wothan och inget annat, var inte alls märkvärdigt utan bara naturligt, eftersom alla Goter ju hade Oden som huvudgud. Den tidens tunga kavalleri såg faktiskt ut som vendeltidens ryttare i Sverige, och var betydligt mindre ”romerska” i sin utrustning än man kunde tro.
Precis såhär såg verklighetens ”Sankt Martin” och hans gamle vän Severus ut – Martin blev till slut biskop och förebild till ”Mårten Gås”
Equites Catafractarii – eller det tunga pansarkavalleriet av byzantisk modell, var efterträdare till den tidiga antikens ”ala milliaria” eller tusenmanna-skvadronen, romarnas motsvarighet till ett självständigt stridsvagnskompani. Det fanns aldrig särskilt många av de här enheterna, och fastän varje romersk legion eller infanteribrigad skulle ha en sån här tung ryttarenhet, var det långtifrån alla legioner som alls tilldelades någon. Martinus blev stationerad i Gallien (en rik provins, men helt hednisk) efter att ha ryckt in vid 16 års ålder, och hamnade i Ambianensium civitas eller Amiens. Vid den här tiden kom den hedniske Julianus Apostata till makten, och under tronstriderna skall Martinus ha fått kristna sympatier, och till och med deserterat i själve kejsarens åsyn, säger hans levnadstecknare Severus. Strax före ett slag vid nutidens Worms, Tyskland, ska han ha träffat Julianus själv, och då plötsligt försökt lämna sin tjänst – man har påpekat att Martin då redan måste varit 45 år gammal, och att kronologin inte stämmer alls. Nåja, den blivande biskopen och helgonet klarade sig från åtal för svikande av försvarsplikt genom att gå obeväpnad mot fienden framför sitt eget kavalleriförband – sånt gör man inte ostraffat, eller utan ett visst mod (se bild).
Innan dess ska det enligt legenden ha hänt, att Martinus – på marsch genom Tyskland en vinternatt – träffat på en naken tiggare vid vägkanten, och då kommit på, att han med ett raskt svärdshugg kunde dela sin mantel med tiggaren av ren givmildhet – ett drag som Oden alltid uppvisar. Nästa dag, väl hemma i kasernen, såg han – efter att ha träffat sin ”optio” eller ställföreträdare hur manteln mirakulöst hängde på sin krok och var hel – och då ska Martinus alltså ha bestämt sig för att bli kristen. I själva verket gick det nog inte till så – Martinus tog nog sin kamrats utrustning istället…
Men gässen då – och Svartsoppan ? undrar nu någon.
Vargar och Rävar predikar för Gässen.. (Medeltid bild från Tours, ”St Martins” hemstad..)
Jo, innan han blev biskop i Tours, inte långt från Amiens, skall Martinus ha gömt sig i ett hus med gäss, säger legenden. Gässen började genast kackla och snattra, som gäss alltid gör, och så kom det sig att Martinus blev framhalad ur sitt gömställe och utsedd till biskop, fast han aldrig ville detta själv, säger legenden, eller rättare sagt hans personlige vän Severus, som alltså skulle skriva en hagiografi, eller helgon-biografi, fast ingen av dem nog var några helgon i verkligheten, utan vanliga människor precis som oss alla. Man kan ju undra varför Martinus alls skulle gömma sig i en flock dumma gäss, som sällan eller aldrig håller snattran, och varför han inte flydde till häst istället, om han i själva verket inte ville bli utsedd..
Att var biskop i 300-talets Gallien var dessutom ett mycket lönande värv. Det innebar att man kunna plundra, mörda, bränna och härja av hjärtans lust, och det var just vad fd. kavalleristen Martinus gjorde. ”Han brände flera stora och gamla hedniska tempel” skriver Severus helt öppet. Han skulle ha huggit ned flera heliga lundar, både i Germanien och Gallien, och plundrat människor in på bara skinnet – det var sanningen om ”tiggarnas skyddshelgon”. Severus skriver vid ett tillfälle, att Hedningarna skulle gått med på att låta ”Sankt” Martin hugga ned en helig ek, om han kunde stå i vägen för trädstammen. Då flyttade sig på ett mirakulöst sätt denna trädstam, mitt i själva fallet, säger Severus, men det behöver ingen tro. Detta är en sk ”vandringssägen” som finns till och med i den hedniske poeten Horatius oden, har forskare slagit fast. Som klassiskt bildad kände Severus mycket väl till den historien, men den moderne arkeologiprofessorn Marcus Junkelmann, som ingående studerat det här med romerskt kavalleri – säger i sina böcker att just fallande träd, spetsiga grenar och annat sådant är något som just romerska kavallerister måste ha uppmärksammat – och just det vet Professor Junkelmann också mycket väl, efter att ha gjort sin egen mer än 800 km långa ”Martinsritt” genom obanad skog… Man kan bli enögd som Oden av att i snabb takt rida genom risiga skogar – om man inte passar sig…
För övrigt – jodå – svartsoppan ingick redan i de romerska kavalleristernas standard-diet den också, för även antikens folk kände till denna ädla och välsmakande rätt…
Vad menar vi med en filosof ? skrev en gång den skånske humoristen Axel Wallengren.
Och han själv svarade: ”Jo, därmed menas en människa, som lever av svartsoppa och sanning”
Själv älskar jag som praktisk Odinist och Asatroende just detta med Sanningskärleken, förutom Svartsoppan, vars hemliga recept jag dock behåller för mig själv.
Massor av animaliskt protein, blandat med alkohol och järn – en ren ”morale booster” eller kraftigt moralhöjande, energi-givande föda…
Svartsoppan, som Spartanerna åt före de gav sig ut på särskilt kvalificerade uppdrag, var dock inte omtyckt överallt.
En sybarit, som besökte Sparta, lär ha anmärkt: ”Nu vet jag varför ni Spartaner aldrig fruktar döden ! Kan ni svälja den soppan, klarar ni också att svälja precis allt !”
Dionysios, Tyrann av Syracusa, som levde på 300-talet fk, var känd som en omänsklig och misstänksam diktator, som på fullt allvar trodde att Spartanernas Svartsoppa var ett slags trolldryck, som gav dem rent övermänskliga krafter i strid. För att prova sin teori lät han till och med kidnappa en spartansk kock, som dock aldrig avslöjade receptet, men som lovade att tillreda en portion av den ytterst begärliga soppan.
När den spartanske kocken kom in med sopptallriken, spottade Dionysius II genast ut den första skeden på golvet, eftersom han tyckte den smakade avskyvärt. Så är det alltid med tyranner och despoter av alla de slag – de uppskattar och förstår inte det fina här i livet ! ”Soppan är fel kryddad !” skrek diktatorn argt.
”Det är inte k-r-y-d-d-n-i-n-g-e-n det är fel på !” förklarade kocken. ”Du har aldrig, aldrig badat i den kalla, kalla floden Eurotas, som flyter genom Sparta. Du har aldrig gått långa vintermarscher. Du har aldrig varit utsatt för köld och fukt, som vi Spartaner.
Om du hade tränat och levt som oss, hade du förstått ! Då hade denna soppa smakat dig bättre än någonsin ! Först när du lever som vi gör, kan du andas fritt, och börja inse och förstå… och DÅ – men inte förr ! – är du verkligen Spartan – och förstår Svartsoppans hemlighet !”
Just så är det också. I varmt klimat eller sommartid smakar Svartsoppa inte bra, utan det skall till fukt, kyla, eller snö och vinter för att man riktigt skall förstå den, samt Blotandets Hemlighet – som ofta uppenbaras vid Julen. Genom att äta en halv tallrik, fick jag själv styrka att på bara 40 minuter skriva och forska fram allt det här – ja där ser ni ju själva !
Mera skall vara er givet nästa gång – om ni förblir Asarna trogna !
Varför hela tiden denna kristna rädsla för döden, förresten ? Varför hela tiden försöka skrämma både barn och vuxna till underdånighet, underkastelse och lydnad, med Onda Clowner, Påvar och annat sådant ? De flesta normala människors förhållande till döden är helt annorlunda än de kristnas. I gamla tider hade nästan varje by och gård i landet sitt eget gårdsgravfält – och det finns fortfarande ganska många hus och gårdar i Sverige som har gravhögar från järnåldern på den egna tomten.
”Alvestadkullarna” i Östergötland
Du behövde bara titta ut genom ditt eget köksfönster eller öppna dörren för att kunna se ”ättebacken” där din far och mor vilade, liksom alla dina förfäder – och när dina dagar var slut, skulle du själv kunna bo där i frid och ro. Skrämmande ? – Nej, inte alls… De döda och gårdens egna gravfält fanns som en helt naturlig del i landskapet, lika naturlig som skogen eller åkern, och det var ingen som uppfattade detta som det minsta farligt. Också när kristendomen kom låg byns kyrkogård på nära och behagligt avstånd, och man besökte den, varje gång man gick förbi – ”de dödas åker” eller ”döingåkern” var ett vanligt namn, men inte heller det var något man behövde vara rädd för.
Jag har redan förklarat ursprunget till ordet ”Alf” och ”Asar och Alfer” som i Eddan används omväxlande och på samma gång som ”Asar och Vaner”. Att Vanerna, dessa fruktbarhetens gudar, var detsamma som de döda förfäderna eller Alferna, jordbyggarna, jolbänningarna, vittrorna, ”de små undar jordi” (på Gotland) men att några av dem var tillräckligt stora och starka nog till att betraktas som Gudar – dit hörde ju till exempel Njord, Freja och Frej – har jag redan gått igenom för er, och jag förutsätter att ni är tillräckligt bekanta med dessa ovedersägliga faktum i alla fall. Också Tomten, gårdens ursprunglige bebyggare och grundare, han som alltid fanns kvar för att kontrollera att allt stod rätt till, också i de levandes Värld, hörde dit. Och i inget fall behövde man frukta något av detta – det var en del av vardagen, och inget ”övernaturligt” att vara rädd för, därför att inget kan finnas utanför naturen.
I vår egen tid har vi institutionaliserat döden. Vi flyttar bort den på något sjukhus, och våra kyrkogårdar ligger långt bort, isolerade i landskapet bakom murar och motorvägar. Hela generationer av barn växer upp, som aldrig sett något lik eller någon död människa. I gamla dagar var detta något fullständigt naturligt. Man stod lik hemma i bastun, och innan någon begravdes höll man såklart en vaka eller en mottagning, där alla kom för att ta farväl av den döde eller döda. Ingen såg detta som det minsta konstigt, eller någon vidare orsak till skrämsel. Tvärtom har vi gjort döden så mycket mer skrämmande och obehaglig, just därför att vi fjärmat oss från den och inte längre orkar eller vill se den i vitögat.
Men det har jag. Som ung arbetade jag fyra hela somrar som biträde på ett kristet sjukhus, och fast jag var under 18 år, fick jag ta hand om lik, frakta dem till kylrummet och faktiskt bevittna obduktioner och skriva på protokoll som vittne, även om det förstås var olagligt. Jag har sett mer döda och fler lik än vad som borde vara nyttigt att minnas, och även om detta var på 1980-talet, var jag redan då helt säker på att jag var Hedning, och aldrig någonsin kommer bli kristen, för vad jag såg och upplevde på detta kristna ställe, och hur gamla, sjuka och till sist döda behandlas, var verkligen inte snyggt, det säger jag er. För övrigt gäller de observationerna nu snarast hela vårdsektorn i Sverige – jag upptäckte bara lite tidigare och lite tydligare dödens fysiska sidor, kan man säga – och det var allt – skrämd av det blev jag inte, men däremot lärde jag mig att hysa vördnad för Hedendomen och för livet, liksom för de döda.
Kanhända skriver jag mer om detta någon annan gång, kanhända inte.
Låt oss nu återvända till Asatrons Värld, den värld alla etniska svenskar kommer ifrån; och den Värld – Helheim – de flesta – utom det fåtal som via sin hängivenhet kommer någon annanstans – till sist skall återvända. Jag har skrivit och förklarat för er att Hel, Höljerskan – för det är vad hennes namn betyder – glöm alla felaktiga etymologier, ”fornsedarnas” pajaskonster och helt obevisade påståenden om att namnet skulle ha med ”helande” att göra – för så är det inte alls – ingen kan undfly döden – demoniserats av Sturlasson och de kristna, och att hon ursprungligen inte alls tänktes ta någon skrämmande gestalt.
Norrut och nedåt leder vägen till Hel – det vet ändå de flesta av oss. Hels rike – Helheim – som noga skall skiljas från Hels Vite eller det senare Helvetet – består av helt skilda platser och orter i det hinsides. Där finns Svartalfaheim eller Nifelhem, till exempel, den ”andra dödens” rike för de som dör också från Hel, vilket sker när de levande inte minns sina egna döda mer, och inte längre hedrar dem – samt Nastrand och det yttersta och nedersta helvetet, för de kristna och andra verkligt onda människor. Dit kommer bara de som dödar sina egna fäder och de som sviker sina egna eder, skriver Snorre – alltså de som sviker Asatron och börjar ägna sig åt ”fornsederi” och annat sådant. I Codex Regius-handskriften av Snorres Edda lär det finnas ett tillägg i bläck från en annan, och långt senare författare, som skrev ”och den, som bortlockar någon annans kära”. Den, som bryter sönder två andra människors förhållande, vore också värd att hamna på Nastrand eller likstranden, tyckte den okände skribenten – ett faktum som Frans G Bengtsson, den store essayisten, noterade när han långt senare gjorde sin genomgång av saken.
Till Hels hallar kommer man genom att ta vägen över Gjallarbron, den ljudande spången. Där sitter Modgunn, Hels Väkterska och leder de döda vidare emot det egentliga Helheim, som ligger på Okolners slätt – namnet betyder den okalla, alltså ljumma platsen – och där har Hel också en gillessal för Balder, och för de flesta döda. I Brimers hallar, nämligen; är gott att vara – också Liv och Livtraser, de allra sista levande människorna, som kommer återbefolka den andra Jorden efter Ragnarök – finns där redan, liksom Mimers brunn och mycket annat.
Asatrons dödsrike är visst inte någon ogästvänlig eller kall plats, som vissa tänkt sig – det förhåller sig snarast tvärtom.
Hel själv beskrivs som skrämmande, först i sena källor – och moderna Amerikanska fantasy-illustratörer har tänkt sig, att hon skulle vara till hälften ett skelett, till hälften en levande människa. Men, det finns inget som helst stöd för detta i originalkällorna.
Hel har aldrig avbildats på något skrämmande vis innan 1900-talet. Inte heller är hon till hälften levande, hälften död eller skelettartad eller något annat sådant.
Hel kastaði hann í Niflheim ok gaf henni vald yfir níu heimum, at hon skyldi skipta öllum vistum með þeim, er til hennar váru sendir, en þat eru sóttdauðir menn ok ellidauðir. Hon á þar mikla bólstaði, ok eru garðar hennar forkunnarhávir ok grindr stórar. Éljúðnir heitir salr hennar, Hungr diskr hennar, Sultr knífr hennar, Ganglati þrællinn, Ganglöt ambátt, Fallandaforað þresköldr hennar, er inn gengr, Kör sæing, Blíkjandaböl ársali hennar. Hon er blá hálf, en hálf með hörundarlit. Því er hon auðkennd ok heldr gnúpleit ok grimmlig.
Hel fick våld över nio världar, får vi veta, och hon bestämmer alltså över dem alla. Hon ska ge goda hem och gott viste åt alla de, som hamnar hos henne, och det är sådana som dör sotdöd och åldersdöd, alltså de som dör av sjukdom eller ålder. Detta står klart och tydligt utsagt, och på det behöver vi inte tveka. Alla de lögner som står på svenskspråkiga Wikipedia, som att ”hel skulle fallit från himlen och krossat sin benstomme i fallet” är nys, påhitt, snack i backen, fornsediskt trams. Det finns inte en enda uppgift i källorna som stöder något sådant, och det har man bara hittat på i efterhand, men däremot är det sant att ”Hel har en mycket stor bostad, och omkring denna ofantliga gård finns ett stort stängsel. Eljudinir är Hels sal, Hunger hennes tallrik, Svält hennes kniv, Gånglat hennes träl, Gångsvag hennes amma, (inte ”trälkona” – det står ”ambatt”) Fallande förräderi hennes tröskel, Kall Kåre hennes säng, skinande oråd hennes väggklädnad…” genast hör vi hur den kristna demoniseringen kommer igång. Redan Viktor Rydberg visste, att Hels stora Gilleshall, inte alls var någon dålig plats.
På Island och i hela Norden fanns en tradition som hävdade att de döda levde också i sina gravar samtidigt som de var hos Hel, och vissa dagar på året – till exempel vid Alvablotet, men också på Midvinter eller till Jul – kunde de återvända dit och iaktta människorna eller ge dem goda gåvor och hälsningar, som det gjordes på Julen. Till och med dåliga, ”fornsediska” och lögnaktiga källor typ svenska Wikipedia skriver att : ”Det finns till exempel en skildring av döda som lever i en trevlig tillvaro inne i ett fjäll, Helgafjell (Det Heliga Fjället). Där möts ätterna igen och samtalar och äter. Detta kan mycket väl ha betraktats som en del av Hels rike.” Detta är klantigt uttryckt och dåligt formulerat (ordet ”trevlig tillvaro” är i sammanhanget helt malplacerat och låter fullständigt patetiskt, ja småborgerligt ) men det stämmer ändå. Jag har själv kommit i kontakt med flera, som hade den uppfattningen..
Också min gamla farmor – på den tiden hon levde – gick en dag kring med mig – då fem år – på Väsby Kyrkogård i Skåne, där hon kom ifrån. Så fick hon se hur man tagit bort hennes farmors och farfars gravstenar, och lutat dem mot kyrkväggen, trots att gravrätten fortfarande gällde. ”Nu blir de arga, för de kommer se, hur takdroppet från kyrkan rinner ned på dem” sade hon. (Observerar att många ”vättesägner” i Sverige går ut på exakt samma sak – bygger du ditt hus över en gravhög, kommer saker hända dig !) Mitt eget femåriga jag protesterade, och jag sa att man naturligtvis inte kunde se någonting, när man väl var död; men hon fortsatte, och pekade på en hög kulle på kyrkogården, ursprungligen en gravhög den också: ”Här skall jag ligga, så att jag kan se åkern, och den växande säden” – fastän kristen bara till namnet, och gift med en präst, hade hon själv en helt annan tro – och den var starkare än de flestas. Den hette Nordisk Hedendom, även om hon aldrig kom sig för att säga som det var, och uttala det namnet.
”Hon er blá hálf, en hálf með hörundarlit. Því er hon auðkennd ok heldr gnúpleit ok grimmlig.” står det att läsa i Gylfaginning. Många har felöversatt detta, och tolkat det på ett alldeles felaktigt vis. Blå och Svart är ibland samma ord på Norröna, och Hel uppfattas alltså som mörk till hälften. Men ”Hörundarlit” – vad är nu det ? Ordet förekommer också i många andra originalkällor, och i Olafssaga Helga lär det stå om ”Hörundarlit Hungr” – eller ”Hörande kropps hunger” – lit betyder kropp – och Hel är alltså inte blek, inte likfärgad, inte rutten men just levande och hudfärgad till hälften. Visserligen står det också att ”hon är ökänd, och hennes utseende är bistert och grymt” men bara för detta, så behöver vi inte alls tänka oss Hel som ond, eller skräckinjagande… Det står helt enkelt ingenting sådant i källorna.. Vad man ville uttryckta, däremot, var att Hel kunde höra och se, och alltså helt och hållet såg ut som en levande människa, och det var ju också på det viset de döda gestaltade sig, om de alls kom tillbaka till de levandes Värld – det fanns helt enkelt ”ingen skillnad” påv ad vi kan kalla en vålnad eller en levande människa – möjligen kunde de döa uppfattas som skuggliknande, men glöm alla vita lakan, skelett och annat sådant trams.. Så ser de döda inte ut, inte Hel heller. Möjligen ser hon ut såhär:
En sannare Bild av hel, som Norska tecknare skildrat henne ?
Sannare vore, att se Hel som en blandning av ljus och mörker, snarare än något ont..
Ganska få bildkonstnärer, poeter och författare har skildrat den sanna Hel – ”Our lady of light and darkness” (termen kommer inte från mig, men från de amerikanska helstroende) som hon verkligen borde se ut, eller som hon är. Döden är knappast farlig, men oundviklig, och inte något att vara rädd för. Hels rike är en varm, inbjudande plats med stora och rymliga salar. Christina Rosetti, den brittiska artonhundratalsdiktarinnan, som svärmade för allt keltiskt, uttryckte nog saken bäst, helt utan skräck, helt utan rädsla – och de kristnas äckliga, motbjudande zombies, djävlar och demoner Varför kunde vi inte alla se döden så ?
Redan våra JULELJUS Innehåller FLÄSK och Grisfett – liksom
Visst är det på alla sätt tragiskt med bussolyckor och dödsfall i Lövhalkans och den första frostens tid i Mälardalen, men varför skall denna glosögda gamla dam kommenderas ut för ”ros-nedläggning” ??
Allvarlig uppsyn bakom allt sminket… Synd på fredagskvällen mina damer…Verkligheten trängde sig visst på – helt oförmodat…
Hedniska Tankar 