En MANING i Frejas Månad (Favorit i Repris)
Författararkiv: Hedningen
Favorit i Repris: VI HEDNAR LANDET ! (repris från 4 Maj 2023)
Det har nyligen varit Första Maj, och därmed sjunger vi följande käcka hedniska KAMPSÅNG:
VI HEDNAR LANDET (melodi: ”Vi bygger Landet”)
Vi hednar landet, som Asarna gav
Befriar var korsträl och kristen slav
Vi hednar landet med tankar och ord
En gärning i strid för dess heliga jord
Vi äro tusenden, som hednar landet
vi bär det fram i nöd och strid
i trots och längtan
i kamp och armod
nu bygger vi en bättre tid.
Malmen ur berget och milornas kol
stöper vi järn av och smider till stål
stålet skall ena och rädda vårt land
från Mohammed, Sossar och Rövarband
Vi äro tusenden, som hednar landet
vi bär det fram i nöd och strid
i trots och längtan
i kamp och armod
nu bygger vi en bättre tid.
Vi är gevärens och plogarnas män
Vi reste bygden, och värnade den
Vi är de kvinnor som bördorna bar
skapade lyckan och höll henne kvar
Vi är de tusenden, som hednar landet
vi bär det fram i nöd och strid
i trots och längtan
i kamp och armod
nu bygger vi en bättre tid.
Hör hur det ekar, i berg och skog
en arbetets sång, genom sekler av knog
Susar av axen från gulnande säd
stiger i klangen från släggor och städ
Vi är de tusenden, som hednar landet
vi bär det fram i nöd och strid
i trots och längtan
i kamp och armod
nu bygger vi en bättre tid.
Vilken är den äldsta kyrkan i Sverige ? Här fanns INGA sådana före år 1000… (repris från 2020)
Jag fick en intressant läsarfråga häromdagen. Någon frågade mig om vilken den äldsta kyrkan i Sverige skulle vara, enligt min åsikt, därför att kristna forskare är partiska och inte vittnesgilla. Alla vet vi att Ansgars futtiga träkapell i Birka bara stod i 13 år, och att det fick uppföras på nåder där, långt utanför stadsmurarna och endast med hövitsmannen Herigers tillåtelse, eftersom han räknade sig som Ansgars vän till en början; trots att han aldrig var kristen själv. Men när den övernitiske prästen Nithard kom dit, klarnade förståndet hos Birka-borna och de insåg att de kristna ville ge sig på och förstöra alla andra gudamakters Hov, Hargar och Lundar i grannskapet. Mycket riktigt rev de det lilla kapellet, och drev ut alla kristna, efter att de fått ett mycket rättvist straff.
Nu påstår vissa journalister helt felaktigt, att man skulle ha återfunnit kapellet vid Korshamn norr om Birka, bara på grundval av högst fladdriga georadar-bilder, som visar en avlång stensättning, vilket också kan vara spår av en Vikingatida hall eller vilken 800-tals byggnad som helst. Utgrävningarna vid Korshamn pågår fortfarande, och sansade forskare, som inte är kristna fanatiker eller medeltids-svärmare, tror att husgrunden snarare är spår efter en stormannagård, och inte alls ett kapell.
Korshamn på Björkös norra sida anses av sansade arkeologer ha spår av en Stormannagård med ett tillhörande Gudahov, och visst inget ”kapell”. Vem som ägde gården har heller såklart inte fastställts, och det är inte säkert, att Heriger, Hövitsman över Birka, bodde just där… (Man kan knappast bevisa sådant enbart med hjälp av georadar, eller enbart arkeologi )
Därmed finns faktiskt inga som helst bevis för att några kyrkobyggnader stadigvarande skulle ha existerat i det nuvarande Sverige före år 1000. Visserligen har en del lokalpatriotiska Östgötar påsått att St Lars Kyrka i Linköping skulle vara äldst i Sverige, eftersom man hittade träbjälkar från ca 1080 under den, enligt vad artiklar i Östgöta-Correspondenten meddelat. Men det är inget bevis det heller, eftersom man inte alls vet vad för slags byggnad träbjälkarna kom ifrån. Det kan mycket väl ha rört sig om en vanlig bondgård, en hövdingahall, eller mycket annat – och etablerade historiker är helt säkra på att Linköping inte fanns förrän långt in på 1100-talet.
Förekomst av skelettgravar i närheten är inget hållbart bevis för kristendom det heller, eftersom man redan i Birka undvek att kremera en del döda, och begravde dem i skelettgravar istället. De hedniska gravskicken har alltid skiftat, och man kan därför inte alls säga att skelettgravar ”måste” vara kristna, eller att alla brandgravar för den delen ”måste” vara hedniska. Seriösa arkeologer har alltid undvikit den sortens tendentiösa påståenden. Vad som däremot är sannolikt, och observerat många gånger om, är att de kristna så gott som alltid ”tog över” hedniska platser och gudahov vid sina kyrkobyggen. Detta bruk har iakttagits gång på gång, över hela landet, och inte bara på platser som Fröjel och Fröstuna (ursprungligen Frustuna – båda platserna är uppkallade efter Freja) eller Odensala, Torstuna och många många andra platser. St Larskyrkan i Linköping, eller rättare sagt det trävirke som finns under den, kan mycket väl vara ett hedniskt gudahov från början.
För övrigt är likheten mellan Gudahoven – som byggdes av rest virke – alltså ”stavar” i Nordisk stil – och de senare sk ”Stavkyrkorna” mycket mycket stor, som alla kan se. Oftast går det inte att avgöra vad som var vad, och ett ursprungligt Gudahov kan mycket väl ha förvanskats och förvandlats till en kristen kyrka, och fungerat som en sådan i kanske en generation, innan de kristna på grund av vanvård och deras sedvanliga oförmåga att sköta om byggnader beslutade sig för att riva alltsammans, och bygga en sockenkyrka av sten istället. Så kan det ha gått till på väldigt många platser i landet, och bara för att man hittat ”gamla plankor” är detta inte alls ett bevis för ”tidiga stavkyrkor” som många kristna fanatiker och partiskt inställda forskare tyckt sig se, men aldrig aldrig kunnat bevisa..
I Urnes i Norge har man hittat en rikt utsmyckad portal, som måste ha suttit på en vikingatida hallbyggnad, men som senare fick agera vägg i en kristen kyrka, sedan man helt fräckt stängt den gamla dörröppningen med nya plankor – eller ”stavar”. De flesta forskare är helt ense om att det är delar av ett gammalt Gudahov det är fråga om, och för övrigt kan vi ju också se hur de kristna i alla tider förstört hedniska runstenar genom att mura in dem i kyrkobyggnaderna, och via ren vandalisering försökt ”ta över” ett kulturarv, som de skändat, förintat och försökt dölja för eftervärlden.
Också den kända Rökstenen, till exempel, satt inmurad och överkalkad i en kyrkvägg, och det gäller för många andra kända runinskrifter landet runt också. När man hittar spår efter äldre konstruktioner, är det alltså mycket sannolikt att anta, att det inte alls är några kristna byggnader det rör sig om, utan hedniska, som med avsikt byggts över, myllats ned under kyrkgolven eller förstörts. Så är fallet inte bara i Linköping, utan också med Norrvidinge Kyrka i Skåne. Här påstår de kristna – helt utan bevis – att en inmurad planka i kyrkväggen skulle komma från en äldre stavkyrka i trä. Dateringen stämmer naturligtvis – det kan man ju bevisa med dendrokronologi, men för byggnadens identitet, finns faktiskt inga bevis alls.
Så när som på Dalby Kyrka (1060 tal, och inga säkra ”trärester” under golvet), finns det få eller inga kyrkobyggnader i Skåne som bevisligen är äldre än 1080.
Påståendena om att Varnhems kyrka skulle dölja kristna gravar från 800-talet är nys, lögn, snack i backen och medeltidsfånars uppenbara tramseri, skapat i ”Arn-land” till kristna nutidsturisters uppenbara förnöjelse. Inget man hittat där – förutom det faktum att det rör sig om skelettgravar – bevisar någon kristendom, och möjligen – men det är INTE säkert – har man hittat en kristen stengrund från 1040 ungefär. Dessutom har alla de storväxta män och krigare man hittat i Varnhem med sig knivar, brynen och vapen i gravarna – vilket är en hednisk sedvänja, och något som aldrig förekommer i kristet gravskick, utom långt in på medeltiden.
Drottens kyrka i Lund, samt ett par andra medeltidskyrkor där har påståtts vara de äldsta i (det nuvarande) Sverige, fastän de dåförtiden tillhörde Danmark. Också här har nys och båg, slipprig och fadd medeltidsromantik och kristna kyrkohistoriker av den Weibullska skolan ljugit turister och besökare fulla med sina kristna amsagor.
Man vet, att staden Lund grundades väster om Tre Högars Hedniska Tingsplats, ca 8 km från Dalby och som en efterträdare till det hedniska Uppåkra under Sven Tveskäggs tid, och det betyder det tidiga tusentalet. Dessutom var Lund ursprungligen försett med en hednisk ”Trelleborg” och en garnison hedniska krigare, av samma slag som residerade permanent vid Trelleborg i Danmark, Själland, och Trelleborg på Skånes sydkust. Borgen syns i det nutida gatunätet, och rymde på sin tid 240 x 4 = 960 man, precis som ”Fyrkat” i Danmark – oräknat de yttre husen, som rymde 16 x 80 = 1280 krigare utöver det.
Husens mått överensstämmer med utrymmet för en romersk centuria, vilken som bekant också bestod av 80 stridande personer, och 20 icke-stridande – och på så sätt, kan man av golvytan räkna ut sängplatsers, förvaringsutrymmens och matlagningseldars storlek – det är inte alls svårt att göra sådana beräkningar.
Med en hednisk garnison av 960 man, samt kanske 40 man i Sven Tveskäggs personliga hird, finns det inte minsta anledning att anta att Lund var något annat än en hednisk stad vid sin tillkomst. Man har påstått, att Sven Tveskägg skulle ha inlett sin regering år 985 (på hösten !) enligt Lundensiska lokalpatrioter, men vad betyder det ? Till och med en populärhistoriker som Dick Harrison vet att det inte var så, och Sven Tveskäggs första regeringsperiod kan inte ha infallit före 987. Man vet också, att Palnatoke, som Harald Blåtand insatt som enväldig Jarl över Skåne, regerade i den östra Rikshalvan av Danmark, och man vet att Palnatoke var i livet ännu 1013, då han med Sven Tveskägg vid sin sida erövrade stora delar av England – och kung Sven var inte särdeles kristen vid denna tidpunkt.
När ”Lokalpatrioter” i Lund vill påstå att ”Drottens Kyrka” grundlades av Kung Sven själv, före år 1000 är det en sanning med modifikation. Drott betyder ju Kung, och det var den nye Kungens religion man fick sig påtvingad, med en byggnad man inte ville ha, och inte tyckte om, i en ny stad som man tvångsmässigt fick flytta till – Jämför med hur Sigtuna grundades i Sveariket omkring år 995 – men där fanns med all säkerhet inga kyrkor alls före 1080.
Frågan om när Lund egentligen grundades, är en fråga som få historiker kunnat enas om. Lund har faktiskt firat två jubileum, en gång 1970 – då man påstod att staden skulle vara 950 år – och ett tusenårsjubileum år 1990 – alltså bara 20 och inte alls 50 år senare, som man faktiskt borde om man räknar rätt..
Numera är alla ganska säkra på, att Lund INTE kan ha grundats som en kristen stad före år 1000. Många saker talar klart emot det förhållandet. För det första att Skånejarlen var i hög grad självständig, och att Sven inte alls härskade öster om Öresund. Man har slagit fast, att Erik Segersäll och svenskarna tillsammans med Styrbjörn Starke – ytterligare en Skånejarl – helt hade makten i hela Danmark 992-993, och då satt Sven Tveskägg i Jomsborg hos Palnatoke, som var jarl där också – det vet vi av Saxo Grammaticus. Dessutom – före slaget vid Svolder år 1000 hade kung Sven ingen makt, på någon sida om sundet, och först då kunde han samregera över Skåne tillsammans med Olof Skötkonung av Sverige, och Eirik Jarl Håkonsson av Lade, som hade den reella makten i Norge vid denna tid.
Politiskt sett var Lund – med sin garnison av skånska bondesoldater – inte någon lämplig plats för kyrkor alls. Det var först när Sven Tveskägg hade varit i London – efter 1013 – många tror fortfarande att Lund grundades med direkt inspiration från denna stad – Engelska myntmästare hörde ju bevisligen till de första invånarna – som Sven Tveskägg kunde grunda Lund, och låta bygga Drottens Kyrka där – men det var också bland de allra sista saker han alls gjorde… för kort därefter svek gudarna honom, och han dog av sjukdom, i Gainsborough, England.
Vid floden Trent i Gainsborugh finns en ”tidal wave” eller stående tidvattenvåg, som lokalbefolkningen ännu kallar ”Aegir” – Namnet på Ägir eller vattendjupens gud enligt Asatron. Kristendomen vann aldrig där heller !
Sven Tveskägg som Englands erövrare, och tagare av Danagäld enligt en modern konstnärs uppfattning
Några bevis för att Drottens Kyrka i Lund är äldre än 1050-talet, har heller aldrig hittats vid utgrävningar där. Äldre skelettgravar finns – som vanligt i många Vikingatida städer – men det är som sagt inte alls något bevis för tidig kristendom, att en kristen kyrkogård långt senare restes på platsen.
Så var det med den saken ! Det finns alltså – enligt mig – inte ett enda påtagligt eller hållbart bevis för kristna kyrkor i Sverige förrän efter år 1013
Motbevisa mig om ni kan eller ens törs !!
Gullvivan eller Oxläggan är en FREJAS blomma…
Emedan Hedniska Tankars redaktion helt oförmodat fått sig en trädgårdstidskrift i sin brevlåda, noterar vi att man skriver om Prustrot eller Julrosor i detta blad – men det borde man inte ha gjort… Julrosen är starkt giftig i alla sina 4-5 uppenbarelseformer, och råkar vara den växt, som lär ha lagt Alexander den Store i graven – han förgiftades med en stor mängd rödvin, spetsat med extrakt från rötterna av Helleborus Niger, som var en känd läkeväxt i antiken – och förutom det så var han en suput, ja en fullblodsalkoholist redan vid 33 års ålder…
Låt inte öknarnas läror och folk förgifta ditt liv ! Tänk på den store Alexander, och hur hans trogna soldater tog ett sista farväl av honom….
En oskyldigare växt är i så fall Gullvivan, som den oftast kallas på svenska – även om detta inte är växtens rätta namn på vårt språk. På latin heter den Primula Veris, alltsedan Carl von Linné, den gamle Smålänningen uppfann sitt Sexualsystem, som var alldeles för frigjort för de kristna – och som han än idag är flitigt kritiserad för av sippa, kristna skribenter.. Några belägg för att namnet ”Gullviva” skulle ha förekommit på svenska, finns inte förrän på 1600-talet enligt Svenska Akademins Ordbok, som ju anses ha facit. Det är bara i Sydsverige och närmare bestämt Skåne, som man har kallat Gullvivan för just Gullviva – namnet Oxläggor är betydligt äldre, säger forskarna – och var det namn som man antagligen använde under Hednisk Tid i Sverige – och i alla fall i hela Mellansverige.
Att namnet Oxläggor är äldre, inser man lätt av blommornas form, som liknar benet på en ko eller oxe. Så länge det förekommit boskapsskötsel i Norden, så har namnet Oxläggor också förekommit, och det är vanligt från Småland och längre norrut, ända till Tornedalen, där Gullvivan har sin nordligaste växtplats idag – även om också andra namn förekommer i sena dialekter. På franska heter Gullviva ”primevére” och ”primavera” är ju ordet för årstiden Vår på Italienska, som för evigt förknippas med Venus, Afrodite och alltså Freja..för dessa är ju Indoeuropeiska gudinnor, som funnits i minst 5-6000 år eller ända sedan mänsklighetens gryning. På Engelska heter växten ”Cowslip” och det namnet skulle komma av att den begärligt skulle ätas av kor eller boskap, vilket nog är osäkert.
På Botticellis ”la Primavera” dansar de tre Gracerna eller Nornorna tillsammans med Våren – som är Freja eller ”Vårfrun” på en äng, där det bland annat växer gullvivor..
Kajsa Warg skriver i ett berömt recept från sin kokbok att man kunde göra mjöd av den, och det är som utgångspunkt för mjöd eller vin, som Gullvivan varit mest vanlig – och fått sin äldsta medicinska användning – polacker och tjecker menar fortfarande att växten tillhör ”lekarna” (som det heter på Polska) och alltså läkarvetenskapen. Man har också påstått, att ordet ”Gullviva” skulle ha kommit av ”Gyllene” och ”Hviv” vilket skulle vara en skir vävnad för kvinnor att svepa sig i om våren, som en slöja eller ett medeltida huvudlin, men det kan ingen bevisa. Samtidigt betyder ordet ”Viv” eller ”Hviv”, ”Vif” kvinna i allmänhet på Norröna och nutida svenska samt alla Nordiska språk, även om de kristna som vanligt fjantar runt, och påstår att även detta ord skulle ha ”osäker härledning” vilket det inte alls har, eftersom det är känt sedan minst 800-talet. Tyskans ”weib” för kvinna är ännu äldre, och minst 300-tal, använt redan av Sueber och andra Germaner vid Rhen – och Sveberna hade enligt sagan täta band med Norden, eftersom de utvandrade därifrån.
Engelskans ”wife” eller ”wyf” – som Vikingarna sa när de var där – har också samma ursprung. Som vanligt missuppfattade Engelskorna saken, naiva som de var – och trodde att Nordmännen ville gifta sig, när de bara talade om kvinnor i största allmänhet. Några Engelskor kom att samleva med Nordiska krigare, och fick lära sig att tilltala dem med ordet ”Husbond” – som bara PIGOR eller trälkonor använder – och fick säga ”jaa husbond”, eller”nää husbond – inte i stjärten, snälla..!” ”så tätt som svinen blinkar” som man säger i Skåne. Och så kommer det sig att vårt Nordiska och svenska ord för ”man” eller ”make” (som betyder like, alltså jämlik) på engelska heter ”Husband” som i ”animal husbandry” än idag. På ryska heter ”herr” eller ”Sir” för övrigt ”Gospodin” vilket ursprungligen – på näver-brev med runor – stavades ”Hasbodin” och är det ord, som unga damer i Novgorod och Kiev fick lära sig att säga – kanske den hårda vägen…
Det är lätt att bli lurad, särskilt om Våren – Eller hur flickor ?
Varje gång jag hör rika Engelska eller Amerikanska kvinnor i London eller New York säga ”my husband…blah blah bla..” börjar jag gapskratta. De ställer sig själva på husdjurens eller pigornas nivå i samhället när de använder det ordet inför oss Hedniska, Asatrogna män – och de förstår inte ens ordets ursprung !
RÖDA gullvivor är en SPONTAN MUTATION som lär ha upptäckts av Linnés lärjungar på 1700-talet. Numera odlas de för plantering i trädgårdar.
På tyska heter Gullvivan ”Schlüsselblume” eller ”Nyckelblomma” vilket kommer sig av en ovanligt smaklös kristifikation, utförd med tvång på 1000- och 1100-talen. Precis som Frejas eller Friggs övriga växter tvångskristnades av intoleranta missionärer, utplånade man också minnet av vad GULLVIVAN egentligen var för något. Samma öde drabbade växter som Friggas mantel eller Daggkåpan, Gulmåran eller Freja Sänghalm samt Nyckelpigan – som också uppträder först i maj månad. Tyskans ”Maikäfer” betyder maj(skal)bagge – vi kallar arten för ”Nyckelpiga”, men i tysk slang betyder ”käfer” lustigt nog ”tjej, brud, ung kvinna (i allmänhet)”
Det var först den judehatande och åt folkmord på Polacker, alla Slaver och Nordbor vända 1100-talsnunnan Hildegard av Bingen (hon var nära vän med Konrad av Marburg, som var en av tidens hårdaste inkvisitorer och bödlar) som började använda ordet ”Himmelschlüsselein” eller ”Himmelsnyckel” om Gullvivan. Kristna sagor uppstod, om att en slug hednisk trollkarl skulle ha använt en knippa gullvivor som dyrk, och funnit en bakdörr till den kristna himlen. Sagan är fullständigt ologisk, eftersom ingen anständig människa – allraminst en Hedning – skulle vilja komma till ett sådant dödtrist ställe -men skåningen och Brännvins-experten Bengt Sjögren traderade i alla fall storyn på s. 143 i sin bok”Brännvinskryddor i Skog och Mark” (1975, ISBN 91-1-970382-1) De dumma kristna trodde, att St Petrus (som anses vakta himmelrikets nycklar) blev så rädd för den ensamme hedningen, att han tappade sin nyckelknippa istället – en ängladräng fick fara och hämta den nere på jorden – men se ! – då hade den redan förvandlats till ett präktigt stånd med gullvivor…
Alla dessa förvirrade och sentida kristna berättelser har gett upphov till förväxlingar av växter – och sällsynta orkidéer på Gotland och annorstädes har nästan utrotats, bara för att klåfingriga kristna på 1800-1900 talen och senare tolkat de här historierna bokstavligt. Men – de går tillbaka på en äldre, Hednisk verklighet.
I Hohe Meissners berg i Odenwald – Odens egen skog – står Frau Holle eller gudinnan Hel ännu vid sin offersjö…
Man trodde ursprungligen att ”Frau Holle” eller Hel – ibland också förväxlad med Frigga eller Freia – som hon stavas på tyska – var en ”Schlüsselfrau” som likt Venus i Wagners opera om Tannhäuser med hjälp av en gullvivsknippa ledde in sina gunstlingar i ett högt berg, där enorma skatter vilade – och rika på guld kunde de sen vandra glada därifrån, enbart med de magiska gullvivornas hjälp. Detta var sagornas sätt att berätta, hur glad och fri från sorger människan kan leva, om hon vänder kristendomens dystra dödskult ryggen, och istället går ut i naturen och lär sig av vad hon ser – som hedningarna gjort i alla tider.
På 1950-talet till 1980-talet tvingades svenska skolbarn i Mälardalen lära sig att Gullvivan var FRIDLYST och att det rådde TOTALFÖRBUD på att plocka den. Fridlysningen gäller i och för sig fortfarande, men nu är plockande av Gullvivor tvärtemot vad många tror inte TOTALFÖRBJUDET längre. Den (S)-märkta nomenklaturan har gett med sig något litet, och numera får man plocka ODLADE gullvivor på sin egen tomt – det kan ingen förbjuda.
Bara om man ”gräver upp plantan med rötterna” eller plockar den för kommersiella ändamål blir det förbjudet, enligt Naturvårdsverkets hemsida, anno 2024. Lustigt nog är det också TOTALFÖRBUD för all plockning i Skåne och Hallands län, fastän blomman är ovanligt talrik där, precis som den varit i alla tider. I Närke är Gullvivan faktiskt Landskapsblomma, och kanske är det därför som just Örebro Län – märkligt nog ! – fortfarande har kvar TOTALFÖRBUDET från 1950-talets flydda dagar. Annars är Gullvivor inte alls någon ”rödlistad” art i Sverige, utan spridda över hela Europa och Eurasien – där stammen också kallas för ”livskraftig” men ”sparsamt förekommande” – och det är ju klart, jämfört med maskros eller rölleka, vitsippor eller så är ju gullvivan ”ganska” sällsynt – men odlad har den alltid varit – på grund av ängsbruket i gamla tider.
Gullvivan är spridd över hela Eurasien i två varianter – en Europeisk och en Kaukasisk underart – den kan odlas nästan VARSOMHELST på Norra Halvklotet… (bildkälla: Tjeckiska botanister på Wikipedia)
Härmed kommer vi in på Gullvivan som nyttoväxt och dess medicinska användning – som också går tillbaka till Bronsåldern, kanske ännu längre. En del av oss har blivit påtvingade lärdomen att ”Gullvivor är giftiga” och att de skulle vara minst lika farliga som Liljekonvaljer, exempelvis – av halvdebila kristna lågstadiefröknar, uppfödda på Socialdemokratiska floskler och 1960-talets ”röda sanning”.
Men – det stämmer inte. Gullvivans rot och jordstam är giftig i stora doser – det är sant – för att den innehåller kanske 5-8 % av såpliknande ämnen, som kallas saponiner, bland annat två ämnen kallade Primulaglandin A och D, som idag används bland annat i syntetiserade hjärtmediciner. Men – jämfört med Julros, Liljekonvalj, Gullregn och de flesta växter som förekommer i svenska trädgårdar lite varstans – utan varesig förbuds-skyltar eller varningstext – är Gullvivan knappast farlig alls – ifall nu ingen dåre eller barnunge med vett och vilja förtär hekto-vis av rotstocken – som ”smakar svagt av anis” – vilket redan Linné visste…
Blad – och rensade blommor – kan utan risk ätas som de är, eller beredas på olika sätt – den vanligaste användningen har dock varit att göra te av den torkade rotstocken emot bronkit, eller besvärlig rethosta – vilket man gjort i hela Europa norr om Alperna – recept finns bevarade i Sverige från åtminstone 1500-talet och framåt..
Överlevnads-experten Fil Dr Stefan Källman, som anlitats av Svenska Armén uppger på s 140 i sin bok ”Vilda Växter som Mat och Medicin” (ISBN 91-534-1690-2) att blad av Daggkåpa (som gjordes till ”bakteriedödande pulver” i 1960-talets skyddsrum) skulle kunna blandas med blad av Gullviva, och ge ett ”mycket bättre te än orientaliskt te” bara för smakens skull. Det är en konstig uppgift, eftersom minst två andra källor ur Hedniska Tankars medicinska bibliotek säger att man ska blanda de torkade Gullvive-bladen med ”torr Citronmeliss” – alltså Hjärtansfröjd på svenska – Anders Retzius ansåg att det var så i sin ”Flora Oeconomica Sveciae” (1806) för att få ett verkligt gott te, som också är sömngivande, svagt laxerande och urindrivande – men det är nästan de flesta svenska läkeväxter i sig…Condrad Quensel, som skrev sin svenska botanik år 1802 – alltså ungefär samtidigt – skrev att:
Fordom ansåg man denna växt vara värkstillande, sömngivande och ett säkert medel för slag. I synnerhet torde roten, som luktar likt anis äga goda egenskaper. I hushållningen känner man till ett smakligt vin som tillreds av blommorna med socker genom jäsning. — Roten lagd på dricka ger detta en god smak, och blommorna tilldelar brännvin sin vackra färg– I England och Holland används också de första bladen såsom andra grönsaker om våren till sallat.
Retzius höll inte alls med om det här med ”dricka” i betydelsen vatten, men menade att roten hade svag verkan emot hosta och ”fluss” i halsen – vilket stämmer. Anledningen till att man fridlyste växten under 1950-talet, var bland annat att Gullviva – sk ”Veris-pastiller” användes som halstabletter istället för Senegarot – som fortfarande ingår i ”strepsils” och många andra preparat som säljs på apotek – under både första och andra världskriget använde nästan alla Europeiska stater Gullvivor – odlade eller vilda – istället för importerad Senega.
Saponinerna och övriga ämnen i roten är slemlösande – vilket förklarar deras värde som hostmedicin vid torr hosta eller rethosta – men de har ingen hostdämpande effekt alls på allergier och liknande.
Torra, mogna blomställningar av Gullviva – ”självsår” sig gärna – om de får stå kvar i naturen… Det är bara att märka ut plantan med en pinne, och komma tillbaka.. Sedan kan man ODLA gullvivor på tomten eller balkongen (örten är flerårig)
Nu kommer vi in på det här med Oxlägge-Mjödet som redan Cajsa Warg skrev om i sin bok Hjelpreda I Hushållningen För Unga Fruentimber (1755) – återigen ser vi gudinnan Frejas krafter här ! Man skulle enligt Harald Thunaeus – i ”Mjödet genom tiderna” bara använda Gullvivan eller Oxläggan som mjödkrydda, vilket redan våra förfäder måste ha gjort, mycket, mycket tidigt i historien. Också polacker och tjecker har gjort samma sak, vilket tyder på kryddans ålder – den existerade långt långt långt före någon humle, eller någon kristendom – och kan vara en av de äldsta mjöd- eller ölkryddorna överhuvudtaget.
Cajsa Warg rekommenderade ett stop (1,308 liter) väl rensade Gullvive-blommor (bara blommorna, inte det gröna hyllet !) till en kanna = 2 stop (2,76 liter) honung och åtta kannor (10,64 liter ) vatten. Med tanke på hur dyrt honung är idag, och hur många mjödrecept det ändå finns på nätet, kunde man lika gärna förenkla det hela litet, men behålla proportionerna, vilket är det viktiga. Antag, att vi tar 500 gram honung istället, vilket är ganska lätt att komma över. Ni behöver då 250 gram väl rensad gullviva, vilket inte är omöjligt att odla själv – och förutsatt att ni inte SÄLJER ert mjöd (kommersiell användning – ni kan bli jagade av svenska myndigheter i resten av ert liv !) och fyra liter vatten – vilket räcker till åtminstone Midsommar-mjödet – hur ni ska få tag på god mjödjäst (använd inte vinjäst – låt det spontanjäsa istället!) är dock en annan historia – jag råder er att tala med en van mjödtillverkare.
Målningen ”Cowslip Wine” av den brittiske konstnären Arthur Hopkins (1909) visar hur man under HELA den Viktorianska Eran och halva 1900-talet gjorde VIN eller MJÖD av Gullvivor ute i Europa – Här hemma har staten försökt FÖRBJUDA alltsammans, stödda av ett visst (S)-märkt kristet folk-förtryckarparti.. KNARK säljs nu på Tjärna Ängar eller i vilken förort som helst – och vi vet VEM och VILKA som kommit hit och säljer det…Ska det vara bättre det, kanske ?
Anders Retzius, som dog 1821 i Stockholm – fast han var Skåning och från Universitetet i Lund – hade en del att säga om Oxlägge-vin och Mjöd, vilket kan vara nyttiga att citera – under hans tid gjorde man också Kanderade Gullvive-blommor i socker på Konditorierna – till konfekt. Förutom salladen på gullvive-blad, som också kan vara värd att minnas, och prova. Så var hans släkt också kommen från det Hedniska Odensvi, såklart..
Bladen ätes väl, men utan begär av Geten, Fåret och Hästen. De har för detta varit mycket använde till föda för människor, och njutits dels i Grönkål, dels stuvade, dels till sallat. man har även bakat in dem i pannkakor, men detta bruk har givit vika för andra grönsaker… — —
Det såkallade Oxlägge-vinet, som av em beredes, är en god, läskande och sund dryck. Det beredes på flera sätt med och utan vin —((Vitt vin, halvsött och inte torrt, torde vara bäst – men vilket vin som helst – rosé exempelvis – som är billigt nog och inte surt, går att använda –Hedningens anmärkning))– Fyra kannor gott källvatten (5,32 liter – 4 liter kan också räcka) kokas en halvtimma med fyra skålpund socker (1,7 kg eller 1,28 kg för en mindre sats) kokas så en halv timma och skummas, tages av elden och när det är så svalt att det är blodvarmt (alltså 37 grader) tillägges 1 kanna väl rensade Oxläggblommor, dem man i en stenmortel krossat, två till fyra sönderskurne Citroner, samt fyra skedblad god jäst, och sättes att jäsa. Efter tre dagars jäsning eller mindre, allt eftersom värmen är i luften, frånsilas allt genom en silduk, och blommorna pressas lindrigt.
Vätskan sättes på ett ankare (har man ingen trätunna, kan man ta en glasdamejeanne) vari jäsningsrum lämnas, och för övrigt bör man tillkorka och hartsa det väl. När det legat så i fyra veckor, avtappas det på buteljer…
Där hör ni nu, ack alla Ni Hedna samt Ludna – Gack ut och gör sammalunda, på det att ni må hava gott mjöd eller vin till Midsommar, ja sannerligen sannerligen !
Vi avslutar detta fina, poetiska och ack så sensibla inlägg i Freja Freya Freyjas namn – och för våra Valfrejor – alltså sådana som ÄR Freja därför att de själva valt det – med en liten sång, signerad av Finn Zetterholm och Bengt Sändh – på sin tid.
Finn Zetterholm, Finn Zetterholm – det är vår nya sport – ja Finn Zetterholm – för – han har kommit bort…
En MANING i FREJAS månad: VÄND ÖKENRELIGIONERNA RYGGEN !
Medan skrålande Muslimsk pöbel öppet visar sig på Malmös gator, det besinningslösa Judehatet växer i Sverige och Campus i USA ockuperas av idel fanatiska antisemiter, är det lätt att glömma att vi befinner oss i början av Frejas månad och tiden intill Midsommar, då Jorden borde ha fred. I Sveriges värsta ankdamm talar ”Magadan Magda” Andersson för att utesluta hela länder ur EU och väl snart även NATO, som om hon trodde att hela Världen skulle dansa efter hennes pipa. Det kommer inte precis göra EU eller NATO starkare, just i den stund vi behöver alla goda krafter för att stå emot det totalitära Ryssland.Det är så dumt, andefattigt och enfaldigt, att bara pöbeln i USA kunde vara ännu dummare.
Men – från Mellanöstern och det påstått ”Heliga Landet” (kom ihåg att varje land är heligt för dess invånare…) kommer en fredsapell signerad Nidal Shokeir från Financial Express, som Hedniska Tankar gärna instämmer i. Vem är Nidal Shokeir ? frågar ni kanske. – Jo, det ska vi berätta för er. Han är professor i Statskunskap och internationella relationer från Libanon, utbildad i Paris, Frankrike och en man med insikt – innan MENA-länderna lämnades åt att styra sig själva, och ett fullständigt kaos utbröt på grund av Islam, var ju Libanon och Syrien franska protektorat, på samma sätt som Israel och Egypten var protektorat under brittiskt styre – och det bästa vore kanske om dessa araber och därmed likställda sätts under förmyndare igen, innan de ställer till med Världskrig. Vad vi ska göra åt Iran och Ryssland återstår att se, men det borde vara helt tydligt för alla att dessa länder är totalitära skurkstater.
Kom ihåg: ALLA de Abrahamistiska religionerna är DÖDSRELIGIONER !
Vi måste vända Ökenreligionerna ryggen, en gång för alla – och göra rent hus med varje form av kulturyttring, som kommer från dem. Sådan är Nidal Shokeirs slutsats. Skall den Hedniska, Västerländska och Humanistiska Civilisationen ha någon chans, så är det dags att en gång för alla lämna Ökenkulturerna åt sitt öde, och isolera dem. Översatt till svenska skriver Nidal Shokeir såhär, angående Mellanöstern och Världens framtid:
Tyvärr har verkligheten idag nått nya oöverträffade nivåer av eskalering, med ett framtida scenario som verkar mer nedslående än någonsin tidigare. Det råder en påfallande frånvaro av hopp. Trots oräkneliga tragedier finns det inga påtagliga tecken på optimism. Tvärtom, situationen fortsätter att försämras och balanserar farligt nära på gränsen till kaos.
De senaste händelserna, inklusive attacken den 7 oktober och de efterföljande konflikter som kriget i Gaza och relaterade har lett till understryker den flyktiga stabilitet som präglar regionen.. Krig och andra former av väpnade angrepp kan bryta ut när som helst. Den senaste tidens spänningar mellan Israel och Iran har ytterligare bekräftat omöjligheten av stabilitet i denna region under det nuvarande status quo.
Den grundläggande frågan som Mellanöstern står inför idag är den oroliga samexistensen av två motstridiga kulturer.
De kan samexistera motvilligt, men de är långt ifrån att mötas. — — Problemet i denna region är den påtvingade samexistensen mellan de som outtröttligt arbetar för framsteg och välstånd och de som enbart ägnar sig åt att sprida kaos och förstörelse. — —
Hur kan en livskultur samexistera med en dödskultur? Hur kan en kultur av måttfullhet och tolerans samexistera med en tsunami av extremistiska idéer, vare sig de är religiösa, ideologiska eller sociala? Hur kan konceptet om den moderna staten samexistera med logiken hos icke-statliga aktörer, miliser och bråk?
Uppriktigt sagt är dessa legitima och väsentliga frågor, men de sammanfattar på ett kortfattat sätt karaktären av den nuvarande huvudvärk som drabbar denna strategiska och viktiga region.I ljuset av allt detta måste vi fråga oss, efter alla dessa många år av på varandra följande elände och tragedier, hur länge kommer kulturen av demagoger och hycklare att få fortsätta att råda och dominera ödet och vägen för folken i denna region?
Hur länge kommer de högljudda och falska slogans som höjts av några av befolkningen i denna region att förhindra uppkomsten av hopp, optimism och möjligheter till framgång? Är det inte dags för människorna i denna region att få vila och sova gott, även för en liten stund, bort från spänningar och eskalering? Är det inte dags att hoppas och drömma om en bättre morgondag, som står i proportion till ambitioner? Är det inte dags att välja livet?
Så talar alltså en fransk professor i Statskunskap, och inför denna sommar kan vi också vänta oss en folkens fest i Paris, den HEDNISKA fest som heter Olympiska Spel, och som alltid varit präglad just av fred och ädel tävlan, men aldrig krig.
Endast HEDENDOM och HUMANISM kan rädda situationen. Varken kristendom, Islam eller Judendom har ett enda gångbart svar.
Välj Freja ! Välj den Nordiska Våren och Hedendomen !
Sakura / Ohka
I Göteborgs Botaniska Trädgård lär årets festival för Körsbärsblommor redan vara över. I Stockholms Kungsträdgård, däremot – blommade Körsbärsträden den 1 Maj – och nådde just idag sin kulmen. Blomningen är nyckfull, och trots allt dumt prat om klimatförändringar i våra media infaller den i år ovanligt sent – precis på samma datum som var det vanliga under 1980-talet. Förra året kunde Stockholmarna se samma Körsbärsträd blomma redan i Februari. Larmrapporter från ”Galna Gretor” torde vara fullständigt onödiga, denna första dagen i Blomstermånad, helgad åt Freja.
Foto: Copyright Hedniska Tankar, 2024-05-01
I Japan – Körsbärsblommornas land framför andra – är det sedan länge så att Meteorologerna träget publicerar data om trädens blomning från Okinawas öar i söder, upp förbi Kyushu och Shikoku till Honshu – huvudön – och vidare emot Tohoku – Japans Norrland och slutligen Hokkaido, där Japan tar slut och Ryssland börjar vid Sakhalin. I dagens Japan är firandet en hjärtesak, man håller picknick under träden, lika livat som på studentfester i Uppsala – det ska sjungas, drickas Saké och has ledigt en dag, när allt detta sker.
Men – för de som verkligen tror, för de som verkligen är Hedningar – också Asatron har ju liknats vid ett slags Nordisk Shinto – jag har nämnt likheterna många gånger förr – betyder körsbärsträdets blomning så mycket mer. Japanska språket innehåller två ord för en och samma blomma – Sakura och Ohka. Sakura är blomman i livet, i dess korta blomning, den som slutar med Sakura no Fubuki – ett snöfall av blommor, kronblad som i strömmar singlar ner mot marken – och Ohka är Körsbärsblomman i döden, bevarad som ett minne.
Det finns ingen motsättning i detta – om man är Japan. Man skulle kunna jämföra med andra centrala, kulturella begrepp som Honne och Giri – vilka också kan översättas – en smula oriktigt – som hjärtats väg, kontra pliktens. Inte heller där finns några motsägelser, för också Honne-Giri kan vara en helhet.
Foto: Copyright Hedniska Tankar, 2024-05-01
Under ett helt liv har jag – Hedningen – upplevt vårar, till bredden fyllda med Körsbärsblommor – och det kommer från ena halvan av min släkt. Jag vet inte varför vi valt att leva våra liv just så, men det är svårt att förklara vad körsbärsblommor faktiskt betyder för oss – i våra Hedniska Tankar, i våra mörkaste och ljusaste stunder. Det finns naturligtvis inget sätt att berätta släktens blomsterfyllda historia utan att också samtidigt berätta min egen – de flesta av mina läsare och läsarinnor kommer att avvisa vad jag just nu tänker skriva som den värsta formen av sentimentalt pjoller, en historia som inte angår någon – saker ni inte vill läsa eller påminnas om, hursomhelst.
Min gamle far- avliden 1997 – var alltid förtjust i körsbärsblommor. På hans sista arbetsplats fanns reproduktioner av Johan Krouthen – Linköpingskonstnären – han som ensam måste ha målat fler blommande körsbärsträd än någon annan konstnär i den svenska konsthistorien, och som av en ren slump råkade dö i slutet på min fars födelseår. Någon gång på 1970-talet bestämde sig min far för att plantera ett körsbärsträd på baksidan av vårt radhus i en Stockholmsförort. Jag vet inte om det står kvar, men det är inte otänkbart. Han prydde sitt skrivbord med en liten japansk porslinsstaty av tre apor – redan när han var några och tjugo, följde aporna från Toshugu Shrine, Nikko med honom – i form av en billig efterapning visserligen – hans andra hustru kom att dänga dem i golvet, så att en flisa flög av – och det var inte det enda hon slog sönder, hemma hos min far. En stor samling konstglas – svensk kristall – gick också i tusen skärvor, på grund av henne – och min far överlevde inte sin pension med mer än två månader – och den andra hustrun med knappt fyra. Vad hennes släkt angår, lever den förstås fortfarande, men jag erinrar mig de tre apornas budskap.
Den första apan håller händerna för öronen, och hör inget ont. Den andra håller för munnen, och kan följaktligen inte säga något ont. Den tredje döljer sina ögon, och kan såklart inte se något fel med vad de andra aporna i flocken faktiskt har för sig. För Buddhister, till exempel – har dessa apor blivit en symbol. Numera lär de också pryda svenska vinförpackningar, så att folk kan dricka sig asberusade – och bli alkoholister – precis som min fars andra hustru. Längre norrut i Tohuku – som befinner sig Norr om Tokyo – befinner sig Fukushimas prefektur, och så Sendais stränder. Min far var allt bra lycklig, när han mötte en delegation Japaner därifrån, mot slutet av sitt liv – av en ren händelse fick han en bit silke från Sendai – för om han alls förstod eller identifierade sig med någon kultur här i världen – på sin ålders höst – vill säga – så skulle det nog vara den japanska. När han väl dog, hade han sett ut en egen plats åt sig – på samma griftegård där Krouthén kommit att vila – tyvärr är platsen idag omgiven av en tät granhäck – men i bakgrunden växte – och växer – ett ungt körsbärsträd… Varje år, vid en viss tid – innan granhäcken växte sig för stor – kunde man inte se hans grav framifrån, utan att också betrakta det där körsbärsträdet. Han hade själv tänkt ut det så, och just där fick han vila. Det såg jag till. Dessvärre gravsattes hans andra hustru också på samma ställe, men i 36 år har jag ensam betalat, betalat och betalat till den ”Svenska” Kyrkan för den dubbelgraven – den andra hustruns barn har aldrig brytt sig om att lägga ut en enda sketen spänn för sin avlidna mor.
Hon dög till slut inte någonting till för dem heller, varken i detta liv eller nästa.
En kvinna ur min egen släkt, däremot – har alltid hetat duga. Jag har svurit en helig ed till just henne om att aldrig mer skriva en enda rad för mycket om hennes liv.
Scen från en av Tokyos parker…
Så länge hon vandrar här i Midgårds dalar, vill hon få vara ifred för sitt förflutna – men hon har också sagt mig, att det kan göra detsamma när hon är död. Östergötlands residensstad kom närapå att bli hennes hem, under 1990 talet. Hon var trebarnsmor, och hade en hel allé av körsbärsträd – eller i alla fall 6 stycken – som jag minns – framför sitt hus, någonstans söder om den staden. Mer än tjugo år senare lever hon ännu vid Öresunds stränder – i det som är släktens hjärta – vårt hem – den bit av Världen varifrån vi kommer. Nu har hon – ifall jag räknar rätt – mer än tolv träd att se ut över – från sin privata balkong – och om man inte kan skörda någon frukt från just dem, så ger de varje vår ett hav av blommor. Barnen är nu fyra, hon är längesedan mormor och farmor – och – som alltid – 6 år äldre än er Hedning, än mer Hednisk – då hon lätt råkar i vrede.
Vi mäter som förr våra krafter, så fort vi träffas. Ofta blir det inte, för på den tredje dagen kan det hända, att vi sparkar varann på smalbenen som under familjemiddagar förr – och sanna är Hávamáls ord om att ljuv lätt blir led, om länge man sitter, borta på annans bänk. Men av all min släkt är hon mig kärast, därför att hon har fått utstå mest – och ändå överlevt.
Hon stod med mig under det första körsbärsträdet, det där året – 1978 – och hon svimmade och föll till marken under det. I den stunden var hon svag och bräcklig, hennes kropp så lätt – som en fågels. Er hedning vill inget säga om hur hon såg ut, vad som hänt den kvinna, som är min allerkäraste syster. Jag trodde jag skulle mista henne där och då – men nej då – hon lever än, kör bil och kan göra 90-graders svängar med hjälp av handbromsen – håller man exakt rätt fart så går det bra. Folk tycker jag är konstig som går för hand, ror för hand, seglar utan motor – undviker alla former av privatbilism och aldrig skaffar mig en motorcykel – som hon gjorde. Redan på nittonhundratalet bytte hon ut motorcyklarna emot hästar, och nöjer sig numera med en hästkraft i taget – utom när hon har ett behov av att likt Freja i sin falkhamn röra sig snabbare, fortare, längre och högre.
Hávamál lär oss – i sin 163:e och näst sista strof – om den artonde runan i ”Runatal Odins” och i den sista halvstrofen att:
– allt er betra,
er einn of kann;
þat fylgir ljóða lokum,
-nema þeiri einni,
er mik armi verr,
eða mín systir sé.
Allt är bättre,
som bara en man kan
– Det följer av sångens slut
förutom den enda
som i mina armar var
eller jag som min syster såg.
Den artonde runan är Eh, hästrunan – och där slutar Runatal i alla bevarade manuskript från Islands forntid. Frigg – har man sagt – känner ensam Odens hemligheter, och det han inte kan yppa för någon – eller den enda kvinna han någonsin sett som sin syster – Freja är hennes namn – så tror ändå de flesta bland de allvarsamma kvinnor och män, som ännu läser och tolkar Eddans ord.
Lätt faller körsbärsblommornas kronblad.
Sakura – Ohka. Liv och död, sammanflätade till en helhet. Ett enda ögonblick av klarhet, minnen av något som var men inte är, framtid, hågkomster – återkomster.
Redan då är allt fullbordat. Räcker det inte för oss att få leva i ett nu, att få vara och ha varit människor – om så bara för en stund, en dag, en timme – den tid det tog att skriva detta inlägg – och ändå uppleva och skapa något vackert ? Mycket har man kallat oss Hedningar, javisst. Många namn har vi fått bära – men skönheten – är den också vår ? – när livet ler i blomlik Maj ??
En Valborg att minnas – från Jonsered ?!?
Valborg, Walphurgis 2024. Den sista April. Ett datum, som betyder så mycket – för Hedningarna i Sverige – för de icke-kyrksamma, för alla dem som är fjärran från Islam, fjärran från Eurovision, fjärran från Israel och ökenreligionerna. Igår blev Hedniska Tankar glatt överraskad av sin Statstelevision, SVT 1 – som sände en Valborgskonsert från Jonsered, och Säve-åns Dalgång av alla platser..
En bruksort, någonstans i Sverige – Västsverige den här gången. Skogen, Järnet och Fabrikerna. Allt som gjort vårt land stort. Eric Eriksson, en enkel man och skådespelare – som guidade oss genom 45 minuter av sång, musik och landskap. Enkla, klara röster utan kristifikation. Bob Dylan, en nobelpristagare än längre västerifrån – och kanske föredrar vi ”Bob” framför ”god”.
Vad kunde en Svensk hedning mer begära – inga studentkörer från Uppsala eller Lund, inga skrålande människomassor, men en enkel och värdig hyllning till slut – som det är och skall vara. Vårens och Kärlekens eldar, brinnande i natten – inte trons vidriga paroxysmer från öknar, fjärran ifrån.
Jonsered är mera än en plats på kartan. Tor och Torslanda finns inom räckhåll, Onsalas halvö, Fjärås bräcka, Westrogothia – Västergötland…
En gammal herrgård – en prisbelönt park – ett naturreservat i Säveåns dalgång. Så enkelt och underbart kan livet vara. TV-programmet lär vara inspelat i samarbete med Warner Brothers, sägs det. För Hedniska Tankars del kunde det gärna få förbli ett ”stående” inslag, många Valborgsnätter ännu…
”Kan någon religion anse sig ha MONOPOL på Kärlek ?” (repris från 2022)
Kristna och Islamister pratar ständigt om hur bra deras egna religioner är, och påstår alltid att deras religioner skulle vara så mycket kärleksfullare eller godare än alla andras. Men det stämmer inte alls, som den existerande verkligheten kan visa oss. Redan det senaste vansinnesdådet i Frankrike, eller attentaten emot värdefulla kulturföremål i Berlin motbevisar deras påståenden – och för övrigt – Med vilken rätt kan man alls säga, att någon religion överhuvudtaget skulle vara kärleksfullare än någon annan ?
Henrik Andersson, som i likhet med mig skriver snabbt, rappt, snärtigt och medvetet populistiskt ibland, skrev igår följande på sin egen bloggsida, och dessa formuleringar är så bra att jag måste citera dem, i Frejas namn, i Frejas namn !
teckning: Dani Kaulakis
Det tre ökenreligionerna snobbar med att de har ett kärleksbudskap. Detta budskap ska vara något i stil med ”älska din nästa”. Nu bevisar ju dessa monoteister dagligen att de inte älskar sin nästa eller för den delen med sin nästa. om de gjorde det sistnämnda så skulle det varit ett ändlöst ”nuppande” och intet skulle bli gjort.
Det är lätt att raljera över monoteismen i sin abrahamitiska prydno. Men faktum är att de inte har en enda kärleksgudinna, de kristna har förvisso Maria men hon är ändå bara en blek kopia av en riktig gudinna. Alla polyteistiska religioner har gudinnor och alla har vad man kan kalla en kärleksgudinna. Främsta av asynjorna är Freja och hon är förvisso inte bara kärleksgudinna utan en hel del annat, men hennes funktion som kärleksgudinna är den viktigaste.
Kärlek hos monoteisterna är ett medel att tjäna gud, hos hedningarna är kärlen ett mål i sig. Vi anser att hedendomen har ett finare och bättre kärleksbudskap än de monoteister som skriker högt om någon har sex utanför äktenskapet, ännu ett bevis på att kärleken inte står så högt hos dem, men väl kontrollbehovet!
Enda SANNA Kyrkan – Freja-Dyrkan ?
Inför Vanadis-blotet – om verkligt Hedniska Kultskådespel, kontra vår tids dåliga teater (repris från 2021)
Vanadis-blotet eller Valborg närmar sig alltmer. De flesta forskare erkänner nu att Valborgs och Valborgseldarnas ursprung är helt och hållet hedniskt, och en sedvana som finns inte bara i vårt land, utan också på Kontinentalgermansk botten. Också i Baltikum, Finland och övriga Norden firas vårens inträde och sommarens början i Maj med väldiga eldar, liksom i Nederländerna, och detta har inte med något kristet helgon att göra, lika lite som seden med ”Majdrottningar”.
I Valborgs eldar ser vi Freja – Vanernas Dis eller Vanadis, som härskar över Maj månad, den vackraste tiden på året
Det har också funnits och finns fortfarande andra hedniska traditioner än Valborgsfirandet och Majdrottningarna, som jag skrivit om förr om åren. Vi har kampen mellan sommar och vinter, illustrerad i en dust eller envig mellan ”Majgreven” och ”Vintergreven” – något det skrivit hela uppsatser om – men något av det mest underliga jag sett på senare år är Gullan Gerwards ”Majgrevefesten” från Lunds Universitet, en avhandling som helt förnekar alla källor före år 1500 och väljer bort dem – ett mycket underligt sätt att bedriva vetenskap på – ifall en forskare bara väljer källor hon ”gillar” är resultatet knappast vetenskap…
På kontinenten och i resten av Europa har man alltid tyckt, att den kamp mellan Vinterns och Sommarens representanter och Frejs gestalt, lätt kamouflerad till ”Majgreve” med gröna blad i sin krona, och ridande en yster häst är mycket mycket äldre än medeltiden, och snart är det också dags för Frösgången över åkrarna, och firandet av ”Sankt” Erik, som ju ursprungligen var Yngve-Frej han också.
Striden mellan Frej (Sommaren) och ”Vintern” enligt Olaus Magnus historia om de Nordiska Folken, 1555
Vad alla de här riterna har gemensamt, är iscensättandet av ett slags kultiskt skådespel, liksom vid Midsommar, då man firat Frej och Gerds bröllop – ni som är obevandrade inom Asatro måste observera att det är Frej och Jordgudinnan det gäller, inte hans syster Freja – men det är hon som ensam äras vid Vanadisblotet….
Själv tycker jag det är synd att några sådana hedniska skådespel inte förekommer så ofta nuförtiden, särskilt inte detta oår, drabbat av Corona, men jag minns den tid då jag själv redan på 1990-talet satte upp ett slags pjäs om Gudarnas bröllop i Tyresta naturreservat söder om Stockholm – och det var med ett riktigt bröllopspar som skulle gifta sig den gången, även om det äktenskapet inte hörde till de bestående. Man säger ju att ”den som varit Blomsterbrud, ej bär riktig brudeskrud” eller att den som iklätt sig Frejas roll, har svårt att bli gift i Midgård eller i den rådande verkligheten – något av det gudomliga kommer alltid att låda vid henne, och det stämde också vad den kvinna det gällde den gången nu anbelangar.
Frej och Gerds bröllop om våren, Iduns äpplen och Skörden, illustrerade av en engelsk konstnärinna
Jag minns att jag i mina teaterplaner den våren fick hjälp av en man, som kallades Kardinal Kaos, ty han var känd för att driva med de kristna, och för övrigt en icke oäven teaterregissör. Han led av en obotlig sjukdom, som fick honom att åldras i förtid och bli sjukpensionär, och numera finns han sorgligt nog inte bland oss längre – själv saknar jag honom – för han var en sann vän och som vänner skall vara.
Kanske återses vi bortom Midgårds dalar, kanske inte – men efteråt sa åhörarna att min pjäs och jag själv varit vacker – mycket har man i sanning kallat mig för, och mycket blir jag kallad än av de som är kristna moralister innerst inne och hedningar bara till namnet, men aldrig till gagnet – och deras sort finns ju nog och övernog.
Emellertid, för någon vecka sedan fick jag mig snabbt tillsänd Vilhelm Mobergs ”Gudens Hustru” från ett känt antikvariat, och det är en hednisk kultkomedi som heter duga. Det är mycket synd att den pjäsen inte spelas numera, för den är både välskriven och respektfylld emot hedendomen, vilket få om ens någon pjäsförfattare är numera, men Vilhelm Moberg skrev sina texter med stor känsla för poesi, svenska språkets inneboende skönhet – när det behandlas rätt – och framförallt med en stor kärlek till Asatron och det hedniska, eftersom han framställde det på ett helt annat sätt än det vanligen brukar framställas i teatervärlden.
Jag har skrivit för er om begreppet ”Christian belittlement” eller Kristet Förminskande, och hur moderna teatermakare hela tiden försöker förlöjliga våra gudar och vår tro, och utsätta den för öppet hat och hån. Ofta görs det här under en mask av självpåtagen ”modernitet” eller såkallad ”fri bearbetning” – något som blir allt vanligare och vanligare på teatern nuförtiden.
Man skarvar, kortar ned och vanställer kända pjäsförfattares texter till rent vansinne, lägger till än mer själv – repliker utan kvalitet – och låter sedan William Shakespeares ”Hamlet” till exempel, spelas av feta Etiopiska Dvärgar i 50-tals kostymer med miljön hämtad från en bensinmack utanför Säffle, och sedan säger man ”jamen detta är Shakespeare, detta är stor teater” fast vad man hittat på, är ren djävla dumhet.
Jag har redan tagit upp fjollifieringen av ”Arnjot” eller hur Wilhelm Petterson Bergers nationella opera först blev till en tafflig buskis-pjäs med tycke av Marcoolios ”Hem till Midgård” och sen fjollifierades alldeles, så att den totalt urartade, och blev något helt annat, än vad dess skapare avsett. Detta är att förgripa sig på författarnas intentioner, och behandla dem som kreatur, snarare än kreatörer.
Ett av de allra värsta exempel jag sett i år utgörs av någonting, som man inbillar oss skall vara ”Riksteater” och som nu dessvärre spelas via Internet – jag tänker inte länka till skiten, därför att den innehåller ren, rå rasism riktad emot oss Nordbor – Pjäsen ”Innan Jorden blev rund” innehåller lögn på lögn, förvridningar och vanställningar av vår tro – man påstår redan i inledningstexten att ”Gudarna skapar problem” vilket är ett uttalande fyllt av kristna fördomar – och dessutom insåg Nordborna mycket väl att Jorden är rund och inte platt – det var de kristna som kom med den lögnen – för som alla sjöfarande folk såg de skepp försvinna ned bakom horisonten när de var till sjöss, och kunde förstås dra den självklara slutsatsen att jorden var krökt utifrån det – dessutom beräknade matematiker som ”Stjarnar Oddi” och Erathostenes jordens omkrets med häpnadsväckande precision.
Det kunde man också göra redan från Stenålderns megalitmonument, om ni vill veta…
”Vi hade tänkt att sätta upp en PJÄS på Stora Teatern – detta är till exempel en LUFTVÄRNS-PJÄS, men den STÄLLER BARA TILL EN SJUDJÄKLA SCEN… ”
Vilhelm Mobergs pjäs, däremot innehåller så mycket hedniskt stoff, att den är det närmaste man kommer en ren lovsång till herren Yngve-Frej själv. Handlingen tilldrar sig i Värend, den del av Småland Vilhelm Moberg själv kom ifrån, och är hämtad från den Isländska sagatåten om Gunnar Helming och hans resa till Sverige.
Vilhelm Moberg undgår också skickligt den fallgrop, som mängder av pjäsförfattare före och efter honom hela tiden fallit i – Hedendomen och Asatron framställs alltid som ond eller enfaldig, och kristenheten hyllas på ett ensidigt och förljuget sätt – redan Petterson-Berger gjorde det misstaget i ”Arnjot” – ofta är man inte långt borta från 1800-talets skolplanscher, med sin Ansgar-idyll, så menlös att den bräker…
I Nära 200 år har vi tvångsmatats med förljugna, idylliserande skildringar av kristnandet, som inte har det minsta med sanningen att göra… Gudahov brändes och skövlades hänsynslöst, människor mördades för sin hedniska tro…
Istället innehåller Mobergs skildring av en torr och mycket kall vår i Värend mycket som kan betraktas som äkta, både galdrar och ”majvisor”, hedniska ramsor och ordstäv, men utan att vara skrivet på bygdemål, utan på allmängiltig, hög och naturlig svenska. Han skrev pjäsen under andra världskriget, och låter Gunnar Helming vara en högst motvillig kristen missionär, som blivit utsedd att offras till Frej efter att ha motsagt Sveakungen på tinget, efter vad vi – åhörarna – förstår – och i pjäsens början dyker han oförmodat upp i en skog i Värend, där fem Smålandsjäntor går och letar efter sina kor…
Här syns pjäsen i första upplaga med dedikation från författaren…
Kvinnorna berättar om Frej, den store guden, och Moberg sjunger ut om vad som också måste ha varit hans egen tro, för särskilt kristen var han ju aldrig:
”Lyss ! Lyss nu noga !
Om våren stiger han med det stora ljuset, med solens gång och skinande. Han växer upp ur vädren och värmer och strålar. Hans träd spricker, hans marker blommar, hans strömmar flödar och hans åker står grön. När ormbunkens blomma slår ut i den kortaste natten, då är hans makt full. Då vänder han om med solen…
Så går sommarn, han sjunker och krymper och kallnar. Hösten kläds naken i frost, hans mark hårdnar och hans åker gulnar. Och alla strömmar stannar. Då är han borta. Och borta är det stora ljuset. Det begynner sin kringfärd under jorden. Den färden räcker tusende raster genom mörka natten, den räcker från västan ända till östan.
Men när det stora ljuset hunnit fram där östanom, då stiger han åter opp i sin härlighet. han växer och värmer och glänser. Han kommer tillbaka till oss i sin ungdom. Så är hans kringfärd, den strålandes !”
Moberg skildrar i sin pjäs hur Ingegärd, den yngsta av flickorna, ”omedveten om mannens älskog” efter vad de äldre av dem säger, träffar på den flyende Gunnar, och säger insiktsfullt att han ändå inte kan undgå Frej, för ingen undgår sitt öde. Så blir det också. I byn kastar Locke, en korrupt gode – Ville Moberg hatade präster och överhet – lott om vem som ska bli Frejs brud, och lotten faller förstås på Ingegärd, vilket får hennes mor att närapå spricka av stolthet – för se sådana är Småländskorna…
Gunnar gömmer sig inuti Frejs heliga bild, och kommer – medan han funderar vad som är värt att offra livet för – alltid får man offra sitt liv ändå – antingen via ond bråd död inför sin fiendes vapen, eller genom ett långt liv fyllt av mödor och arbete – att bli buren in till det brudgemak där Ingegärd väntar, vilket får Moberg att skriva både sant Hedniska besvärjelser, bröllopskväden värda att minnas, och på sidorna 118 – 121 – som han tydlige fäste stort avseende på i sin personliga dedikation (se bevisen ovan !) detta:
”Vår Frej ! I frukt och korn har jag smakat ditt blod !
Du som spräcker åkerns tjäle ! Du som väcker kornets groe ! Du som spränger kvistens knopp – Du som öppnar blommans krona – du skall öppna mig, din brud !”
Varpå Gunnar Helming, som förstås också är Moberg själv, får svara;
”Du kvinna – av jordens saft, av mullens djup; av åkerns alv – av kornets gyllene kärna – du offrar mig din mark, dina fält , de jungfrugöna, bröstets korg med de hullmjuka frukter, och skötets röda dunkel. Det är kvinnans gåva, som du bjuder. Så säger du i månans natt till min ungdom att stanna..”
Mobergs högstämda text, om mannens och kvinnans förening – Himlens och Jordens makter – fortsätter sida upp och sida ned i en verklig Frejs och Gerds besvärjelse, som endast sanna Asatroende kan förstå och fatta – och till slut träder Gunnar – nu i den tidigare gudabildens kläder – fram inför folket och BLIR verkligen Frej i allas uppenbara åsyn, medan Locke – den korrupte goden – blir påkommen med att ha ätit av Frejs offrade blotmat, men storsint nog skonas, mot att han avstår från sitt ämbete – för gudar måste, förklarar den i guden omskapade Gunnar, vara storsinta och givmilda – och efter ett livgivande vårregn slutar pjäsen med att Frej och Gerd i människors gestalt drar vidare i vagn, under hoppets skimrande regnbåge.
Bara en Hedning skulle kunna skriva sådant, och det är allt bra synd att Mobergs pjäs inte spelas betydligt oftare, som sagt. Mycket av vad som ingår i den, skulle kunna ingå i hedniska ceremonitexter rätt av, och överglänser allt vad ”modern teater” heter. Pjäsen förblir en klassiker.
Valborg 2022 – i repris (Varning – SATIR !)
En ny Valborgs-visa:
Vintern Rasat ur bland våra Fjällar
Koranen bränns i köld och snö !
Sverige ler i vårens ljusa kvällar
För Islam skall nu för evigt dö !
Snart står Achmets fejs i purpur-lågor,
och han svär, helt Rosenrasande !
Men Koranen sveds av VALBORGS lågor
Och i Lunden dansar Svenskarne…
Kolla Pöbeln !
Alla galna ”Mussar”
kastar sten, som värsta dårarne
Och de bränner hus och bilar
Djävla drägg, det kan nu alla se !
Ja, Kolla Pöbeln !
Alla galna ”Mussar”
kastar sten, som värsta dårarne
Och de bränner hus och bilar
Djävla drägg, det kan nu alla se !
KRÄÄÄNKT – Jah bli´ så KRÄÄNKT – Vaffö ska svenschka’ ha kultur ?
(Jo, därför att vi har vår EGEN !! )
Segerfull och Engelbrekts-dag (repris från 2021)
En fågel värjer sitt bo på kvist,
Så gör också vilda djur förvisst,
Nu märk, vad du bör göra!
Gudarna gav dig sinne och själ:
Var hellre fri än en annans träl,
Så länge du dig kan röra!
Frihet är det bästa ting
Som sökas kan all världen kring,
Den frihet väl kan bära.
Vill du dig själv vara huld,
Så älska frihet mer än guld,
Ty frihet följer ära.
- Ur ”Frihetsvisan” från 1430-talet, något moderniserad
Idag är dagen för Segerfullet, den fullmåne som kommer mellan Segerblotet i början på April, då alla de som är Asar och Vaner trogna firar vårens inträde, och Vanadisblotet vid Valborg, som firar sommarens början. Våren har låtit vänta på sig i år och varit kall och torr, och även på andra sätt har det varit ett svårt oår. Som den hedning jag är låter jag mig inte skrämmas av det. Det dillas en del i media och av new age folk om en ”Supermåne” i April på detta datum, men förutom att månen står ovanligt lågt på himlen och därför verkar större om morgonen samt orsakar en springflod eller en tillfällig höjning av vattenståndet om 50 cm på sina håll, medför detta fenomen knappast några märkbara effekter.
Det är med Supermånen som med Per Bolund, ni vet , Samme Per Bolund lär också ha sagt att ”Av människan orsakade klimatförändringar skulle ha påverkat jordaxelns lutning” vilket är ren gallimatias. Jordaxeln har visserligen förskjutit sig ungefär 6 cm sedan 1920-talet, då man för hundra år sedan först uppmärksammade att jorden faktiskt gyrerar något i sin bana, som alla större himlakroppar. Detta har inte ett enda dugg med mänsklig påverkan att göra, och som de flesta någotsånär bildade människor lätt inser, så betyder en förskjutning av jordaxeln med 6 cm ingenting för klimatet överhuvudtaget, eftersom det tar årmiljoner för jordaxelns ytterst långsamma progression att alls göra sig påmind.
Viktigare för många är att vi firar Dagen Engelbrekt i den svenska almanackan, efter Engelbrekt Engelbrektsson från Bergslagen, den store folkhjälten och upprorsmannen, som blev dyrkad som helgon efter sin död och svekfullt mördad, precis som de flesta som kämpar för oberoende och rätt. Idag firar ingen honom officiellt längre, påminner oss vännen Mohamed Omar på sajten ”Det Goda Samhället” men Engelbrekts historia är alltjämt giltig, också i vår egen tid.
Under Engelbrekt gjorde hela vårt folk gemensam sak emot utländska legoknektar och främlingsvälde i form av fogdar och adelsmän. Och främlingsväldet och det rasistiska övervåld, som hela tiden drabbar oss svenskar har vi tyvärr kvar, fast nu i en annan form. Stat eller Kung tillsätter inte lägre män som Jösse Eriksson – han som enligt krönikorna lät oskyldiga bönder ”i rök upphänga” och spänna gravida kvinnor framför plogen, och Johan Vale, ståthållare på Stegeborgs slott, under vilken uttrycket ”Tvi Vale !” myntades av Östgötarna, är också ett minne blott.
Men ”ensamkommande” kriminella, som torterar och våldtar svenska män på kyrkogårdar utvisas inte, utan får stanna i landet. Mord kan nu ostraffat begås av 16-åringar, och nya undersökningar visar att minst 60 % av alla våldtäkter emot svenska kvinnor begås av utländska medborgare eller män med invandrarbakgrund, vilket till och med Statstelevisionen uppger kan förklaras med kulturella faktorer. Ändå lever vi i ett land, där en viss Märta Stenevi kan stå rakt fram i Riksdagens plenisal och utpeka ”alla” män i Riket som skyldiga, trots att 90 % av gruppvåldtäkterna och överfallsvåldtäkterna begås av samma utländska förövare, som öppet säger att de ”krigar” emot svenskarna.
Vi lever också i ett land, där en viss Utrikesminister Linde vägrar att erkänna folkmordet på Armenierna, därför att det utfördes av Turkiet eller Ottomanska Riket på sin tid, och vi har en Statsminister, som säger att han ”aldrig kommer att kritisera Islam”, samtidigt som hans Regering numera godkänner Barnäktenskap, Mång-gifte och Sharia-lagar enligt ”synnerliga skäl” som det så vackert heter... Stick i stäv med vad som uttryckligen hävdas i FN.s Konvention om de Mänskliga Rättigheterna, och stick i stäv även med FN:s Barnkonvention..
Är då mordet på Engelbrekt – eller för den delen Olof Palme – verkligen så långt borta ?
Enligt vissa historiker skall det ha inträffat den 2 Maj, vilket beror på en sammanblandning av datumen i den dåtida Julianska och den sentida Gregorianska kalendern, men alla är överens om hur det gick till, mördarens identitet och motiv, liksom det faktum att han gick helt fri från straff, och slutade som adlig Lagman i Närke så småningom. Nomenklaturan skyddar sina egna, då som nu.
Engelbrekt var en gammal man är 1436, och stödde sig på en krycka. Mördaren högg först av tre fingrar på honom när han försökte värja sig med kryckan, högg honom sedan bakifrån och i ryggen, och krossade slutligen hans skalle, innan hans lejda hantlangare sköt Engelbrekts lik fullt med pilar. Vid Riksdagen i Arboga – det första Ting eller Riksdag med full folkrepresentation sedan den hedniska tiden – valdes Karl Knutsson till Kung med Adelns och Stormännens gillande, men folkets röst ignorerades helt.
Sven ”X:et” Erikssons berömda målning av Engelbreks död visar mördaren Måns Bengtsson som en feg adelsman, vilket han också var..
Men Engelbrekts folk glömde honom aldrig. Frihetsfacklan, som tändes i Bergsmännens gårdar, brinner ännu – och män som Vilhelm Moberg skrev en hel del om Engelbrekt i sin svenska historia, samtidigt som samme Engelbrekt fick stå som enande symbol för kampen emot nazisterna på 1940-talet. Idag är hotet emot vårt folk och land ett helt annat, och som vi alla kan se, har vi fienden mitt ibland oss, mitt inne i landet – då som nu. Engelbrekt var ”then lilsta man” står det i Erikskrönikan, vilket har tolkats så att han antingen var kortväxt eller en enkel man av folket, men fler statyer har rests av honom än av alla svenska Kungar, i alla fall om man får tro Ville Moberg, som ska ha räknat efter. Vackrast i mitt tycke är kanske Bror Hjorts Engelbreksmonument – den namnlöse skäggige mannen med den knutna näven höjd emot skyn – En ensam Hedning, skuren i sten… Snart är det den 1:a maj, och den dagen kan vi fira till minne av en nu tandlös arbetarrörelse, som i grunden svikit inte bara sina egna ideal, utan hela det folk den en gång skulle representera.
Hedniskt monument – till minne av en folkets befriare..
Ni får bidrag om ni lagar så att gubben på torget vänder aschölä åt Kristine Kyrka”.
På ett sätt är det helt följdriktigt. Man kan aldrig någonsin vara en fri människa, om man inte vänder ryggen åt ”Svenska” Kyrkan, och alla Monoteistiska slavreligioner med sina ”allsmäktiga” gudar överhuvudtaget, för under dem har man ingen frihet, varken andligen eller kroppsligen, utan bara en sorts diktatur. Det är bättre att förbli Hedning och Humanist.
Det visste Engelbrekt Engelbrektsson på sin tid. Och i sitt hjärta och sitt sinne var han nog också hedning, trots att han levde på den kristna medeltiden.
Värt att MINNAS: Ibland måste man VÄNDA RYGGEN åt ”Gud” och Kyrkan för att få någon Frihet – och FRIHETEN är ALLTID värd att FÖRSVARA !
Seger-bloten hålls i rättan tid – av de Asatroende….
Att den sista fullmåne som infaller i Gräsmånad eller April (enligt den gamla svenska kalendern) kallas Segerfull kanske de flesta Asatroende och verkliga Hedningar känner till. Och jo – det kan faktiskt slumpa sig så vissa år – att en och samma månad har två fullmånar...Däremot är det i-n-t-e bevisat, att just Tiburtius-dagen, 14 April skulle utgöra sommarhalvårets början i Sverige – detta är ”Wikipedia-kunskap” och slidder-sladder.
SEGERBLOT genomför vi för att fira Vårens SEGER över Vintern – men det ska göras på rätt datum, när Sommarhalvåret verkligen börjar…
Vanadisblot – senare tvångs-kristnat till ”Valborg” är något helt annat…
Det Multikulturella Misch-Masch som kallas ”forn sed” ska vi inte gå in på. De här personerna säger att ”vi måste samarbeta med islam och de kristna ” (Varför det ? Får man inte ha självständiga samfund eller trosuppfattningar ?) – att man ska hålla ”Påskblot” – Påsken är en kristen och hebreisk fest -och de har gjort hela sin kalender till ett oaptitligt sammelsurium, helt utan logik, rim eller reson… Hedniska Tankar tar skarpt avstånd från allt sådant. Vi är inte ”New Age”. Vi är inte ”Wiccaner”, vi är inte ”Interfaith” eller något liknande, lika lite som exempelvis Folkekirken i Danmark eller Shintos fredliga utövare i Japan råkar vara det. Får de vara sig själva – utan inblandning – så får väl även vi…
I Reykjavik hålls nu Segerblotet klockan 1400 i morgon.
I Skagafjord hålls det klockan 1300
I Blöndalsbodar vid Egilsstad hålls det klockan 1800
och – slutligen – i Akureyri på Islands nordkust hålls det också om kvällen, 1800.
Med lite god vilja kan ju dessa blot få representera de fyra fjärdingar det Hedniska Island var indelat i, på den tiden det var en Hednisk fristat. Dessutom var varje fjärding indelad i tre tredningar – men det visste ni väl redan – eller hur ?
Här i Sverige har vi en lika gammal, hednisk indelning i Härad, Hundare och Skeppslag samt andra folkland – och den är inte alls medeltida eller kristen, även om wikipedia och vulgär-historiker typ Herman Lindquist och därmed likställda säger något annat. Läs Jon Krafts utmärkta böcker om Hednagudar och Hövdingadömen, samt hur de långt senare socknarna uppstod. Han har kartlagt Gudahov, Hargar och Hedniska kultplatser över hela det nutida Sverige, och ni ska få se – geografin stämmer överraskande väl med de arkeologiska bevisen – ända ned till bronsåldern för centralbygderna, inte alls ”900-talet” som Wikipedia felaktigt påstår.
Att Nordiska Asa Samfundet – det största samfundet för Asatro i det nutida Sverige firar Segerblot, nämnde HT redan för några dagar sedan. Nu sällar sig även ”Blotlaget Vergelmer” i Luleå till de lokala evenemangen – 27 April, inte den 25:e – men det är väl vackert så. Också i Norrbotten och Norra Norrland har man nu i alla fall kommit så långt, att man inser att Vårblot, Segerblot och Vanadisblot är tre olika saker, som sker i tur och ordning – vilket Hedniska Tankar och Samfundet Särimner införde i Sverige redan 2015. Sakta men säkert tar vi tillbaka det arv, som så länge förvägrats oss. Vi förvaltar den kultur och den tro som är vår – men ingen annans. Och vi är varken bättre eller sämre än någon annan kultur och tro i det avseendet, eftersom vi för det mesta håller fred, vill vara ifred och inte ”inkluderar” vem som helst.
Varför man stavar sig ”Vergelmer” när det heter ”Hvergelmer” med tydligt H, och ”Bärgälmer” enligt Viktor Rydberg på sin tid undandrar sig dock vår enkla bedömning. Tycker man att det är ”lattjo” uppe i Norrbotten att papegojmässigt upprepa allt svenska Wikipedia skriver, utan att verkligen studera källorna ?
Det står skrivet:
Eikþyrnir heitir hjörtr,
er stendr höllu,
ok bítr af Læraðs limum;
en af hans hornum
drýpr í Hvergelmi,
þaðan eigu vötn öll vega.
(Grimnesmál, 26:e strofen)
I Hedniska Tankars översättning lyder samma strof sålunda:
Ektyrnir heter hjorten
som står på Hallen
och biter av Lärads lemmar.
Men av hans horn
dryper det ned i Hvergelmer
och dädan flödar vatten alla vägar.
Läser vi så den poetiska Eddan, närmare bestämt i Gylfaginning, där Oden själv blev till Hög, Jämnhög och Tredje – så ska vi finna att Hvergelmer omtalas flera gånger. ”Hallen” är här detsamma som Valhall, får vi veta, och hjorten Eiktyrnir på dess tak har så väldiga horn, att daggen som dryper av dem blir till alla floder, som rinner i underjorden. Eller – i Finnur Jonssons transkriberade original:
Þá mælti Jafnhárr: ”Fyrr var þat mörgum öldum en jörð var sköpuð er Niflheimr var gerr, ok í honum miðjum liggr bruðr sá, er Hvergelmir heitir, ok þaðan af falla þær ár, er svá heita: Svöl, Gunnþrá, Fjörm, Fimbulþul, Slíðr ok Hríð, Sylgr ok Ylgr, Víð, Leiftr. Gjöll er næst Helgrindum.”
”Då mälte Jämnhög: ”Före dess var många åldrar när jorden skapades (den skapades inte på en gång, utan byggdes av många gudar) och Nifelhem gjordes, och mitt i Nifelhem ligger så en brunn, som heter Hvergelmer, och därifrån faller det åar, som heter så: Svöl, Gunnthra, Fjörm, Fimbulthul, Slidr och Hrid, Sylg och Ylg, Vid, Leiftr, men Gjöll ligger närmast Helgrinden…
Nifel i Nifelhem är samma ord som ”nebel” på modern tyska, dis, töcken, dimma… Svöl är en sväljande underjordsflod, Gunn-Thra är ”Gunns” = stridens trånad, Gunn är också ett Valkyrienamn, Fjörm är Fjärran, Fimbulthul är ett Odens-heite, Slid och Strid är strida, vida floder, Sylg är ett annat ord för svalg, Ylg kan tolkas som glupande gap, Vid fodrar ingen förklaring, Leiftr är kanske den som kommer efter, men Gjöll eller Gäll är den flod, som faller nedåt i Hel, som ligger under själva Nifelhem – för världarna under jorden är i sanning många, och inte en – det är underjordiska glaciär-floder, slukhål, svalg och dolda djup man sett i naturen man talar om, inte bara ”grundvatten”.
Och vi läser också:
Ein er með ásum, en önnur með hrímþursum, þar sem forðum var Ginnungagap. In þriðja stendr yfir Niflheimi, ok undir þeiri rót er Hvergelmir, en Níðhöggr gnagar neðan rótina. En undir þeiri rót, er til hrímþursa horfir, þar er Mímisbrunnr, er spekð ok mannvit er í fólgit, ok heitir sá Mímir, er á brunninn. Hann er fullr af vísendum, fyrir því at hann drekkr ór brunninum af horninu Gjallarhorni. Þar kom Alföðr ok beiddist eins drykkjar af brunninum, en hann fekk eigi, fyrr en hann lagði auga sitt at veði.
Här talar Jämnhög eller Oden om de tre rötterna till Yggdrasil, Världsträdet:
”En leder till Asarna, en annan till Rimtursarna, där som fordom var Ginnungagap. Den tredje leder över Nifelhem, och under denna rot är Hvergelmer, men Nidhögg gnager ner (den) roten. Och under den rot, som vetter åt Rimtursarna, där är Mimersbrunnen, som ger talförmåga och manvett i följe, och han heter Mimer, som är i brunnen. Han är full av visdom, förty han dricker ur brunnen av det horn, som heter Gjallarhorn. Dit kom Allfader och bad om en dryck av brunnen, men han fick inget, innan han lade sitt öga i pant…”
Skall man ens översätta, skall man var så noggrann det går, och inte modernisera eller bastardisera. Och man får ingenting för ingenting. Också Oden själv måste BLOTA eller OFFRA för att uppnå Visdom – och att ”bedja” eller fä-aktigt be som de kristna, leder ingenstans, ingenvart, ingenstädes.
Så STÅR det i Eddan – Begrips !!
Där hör ni – Hedningar små – ack ni Hedna och mycket Ludna…
Varför ”Majgreven” slutligen segrade över ”Vintern” hör dock till Majandet, Valborg och Vanadisblotet – som är en pan-Europeisk sedvänja – utan förbindelse med all kristendom, och vida äldre... men – mer om det kan ni läsa under rubriken ”Högtider och Blot” här ovan… eller i Maj månad, Vårmånad – när den slutligen kommer…
Hedniska Tankar 
