Och nu över till något helt annat – ”and now, over to something completely different” som en viss John Cleese en gång sa – på bästa sändningstid hos BBC, British Broadcasting Corporation – när det begav sig. Jag har varit något slö, ja trög på att besvara och bevaka mina läsarbrev detta år – trots att jag redan tagit in sådana, och publicerat dem i sin helhet. För det första beror det på att jag är mycket mer intresserad av att bevaka skeenden runtomkring oss – ”andlig” eller ej, så lever jag inte instängd i ett elfenbenstorn – inte under någon nyss överstånden ”Pandemi” heller – ifall Pandemin nu verkligen är överstånden för Sveriges del, något jag skall återkomma till efter en viss Partikongress i November – eftersom det då rör en viss moralfråga…

Å andra sidan, trots att det inte är min uppgift att hela tiden kommentera eller ge kommentarer på kommentarer om vad andra skrivit – i någotslags Hadith-tradition som hos Islams lärde – de som trots allt funnits, men sällan syns till idag – nej – jag kan inte avhålla mig från att publicera följande, ge uttryck för folkets röst – det som många av oss kallar Yttrandefrihet, och som öppet försvaras av allt färre och färre människor i dagens Sverige..

Ifrån Onsala-landet – det som en gång var Odens Sal strax söder om Ranrike eller Bohuslän – detta:

Efter ett liv som stenhård ateist och emot organiserad religion har jag kommit till insikt. Gudarna är med mig och har alltid varit.

Det har varit en lång väg hit. I ett desperat ögonblick för 11 år sedan när jag studerade på universitet riktade jag min röst till makterna – vilka som helst. ”Gudar, gud, makter! Hör ni mig? Visa att ni finns!”

En blixt följt av ett enormt dunder, Tor svarade. Det var en mulen dag, visst, men det regnade inte och temperaturen var jämn, ingen mer åska hördes efter det. Ända sedan dess har mina tankar vandrat till våra förfäders tid och Asatron. Jag är mycket intresserad av historia och har med åren insett att jag inte kan blunda för min tro längre.

Min förstfödda, mycket kreativa och vackra dotter heter Freja. Jag borde inte ha gett henne en guds namn. Min dotter lånar namnet under jordelivet. För att, omedvetet då, visa och sona för dålig sed namngav jag min andra dotter Astrid, Asafrid. Underskön är hon och glädjen själv.

I min jakt på mer kunskap hittade jag din blogg och vill tacka för bra och lärorikt innehåll. Jag har hittat en plats här i Onsala där jag bor som är magisk. En stensatt labyrint vid havet. Intill strandkanten i närheten reste jag stenar till Freja.

Kristendomen och deras utplånande av vårt arv har förstört Odenkrigarnas gudahov och rensat denna viktiga plats på vår historia.

Framöver kommer jag ägna mig åt att lära mig att blota redigt, att lösa mina problem och att bära hammaren med stolthet.

 

Så skriver en läsare, som har bett att få vara anonym. Jag kan gott förstå honom – att vara Asatroende och Hedning i detta land, är som jag förklarat för er också detsamma som att bli utsatt för hacking, nät-attacker, ”Cancel Culture”, brev till arbetsgivare, vänner, intrång i familjelivet – och i förlängningen som vi sett också nedbrända gudahov, (se under rubriken ”gudahov” ovan) eller till och med attentat (se föregående inlägg).

Men för att övergå till sakfrågorna – att rikta sin röst till makterna, är inte samma sak som att be. Önska kan vi hedningar förvisso, och att naturen själv ofta ger oss svar, är också sant – det har mången man i Svea och Göta Riken själv fått uppleva och bevittna – så även jag…

Vi Hedningar ber aldrig, knäfaller aldrig – utom kanske då vi friar till våra hustrur, eller då vi Knäsätter våra barn, för att namnge dem och varligt placera dem i knäet på oss själva. Namnet Astrid, förresten – finns det flera tolkningar av, ända tillbaka till det Proto-Germanska ursprunget femhundra år före vår tideräknings början, eller än tidigare. En annan tolkning är att det kommer från det Norröna Ast, som ännu finns kvar i Isländskan och Färeöiskan, och som vi vårt eget nordiska språk förvandlats till det mycket mer prosaiska ”ost” som ju betyder ett slags mejeriprodukt, och inte ”Kärlek” som det betyder egentligen. ”Astrid” skulle då vara Ast-riderskan, hon som rider fram med Ast och ett typiskt valkyrienamn, inte olikt Ingrid, Ings Riderska.

Men till Frejas krets hör dessa döttrar – och välsignad vare den fader, som fått dem…

Resta stenar – till slut – lagda ovanpå varandra – är också en gammal sedvänja, inte bara i kustbandet, där man reser båkar och kummel. Också samiska Sejtar kan ibland ha liknande utseende, och till och med vid Djurgårdsbrunnskanalen i Stockholm – nära gravfältet, som RAÄ och fornsök betecknar som L2015:7722 har jag – nere vid vattnet – sett en enorm installation, av 40-50 stenpelare liknande den på bilden här ovan, som min läsare skickat in. Vad gäller Stockholms Innerstad kan man aldrig vara nog försiktig – det kan hända att det rört sig om någotslags spontan, ”konstnärlig installation” eller att sk ”Fornsedare” hållit sig framme – men det ÄR som brevskrivaren skriver och framhåller – det finns massor av vackra, lokala kultplatser i Sverige – och fornminnen – som man faktiskt kunde vårda sig om – också i egenskap av Lokala Hargar – som här, eller hela Gudahov..

Kanske värd att gå med i, även för Onsala-bor… Istället för ”fornsederi” och liknande avarter…  Redan min farfar var på sin tid – 1930-talet – medlem i SFF – för att bekämpa dåtidens extremister…

Nu över till läsarbrev nummer två, från vår gode vän Matthias – som – fortfarande lika anonym – har följande att säga…

Som en typisk familjefar i storstaden kanske jag inte borde bry mig om sådana frågor enligt normen, men jag har en bakgrund och ett intresse för Sagalitteraturen sen universitetstid då jag var på väg att starta en karriär inom ämnet, men det stannade på en Master. På senare tid har jag försökt förstå fenomenet att vi går mot ett allt liberalare flervalssamhälle, men vad gäller religiösa ämnen är diskussionen icke-existerande. Jag kan tycka – om vi är så tränade att ifrågsätta allt och alla, varför är landet fortfarande täckt av Kyrkor?

Via Nixeys polemiska redogörelse för kristnandet av Europa, via Thurfjells Granskogsfolk m.m. tror jag att jag förstår lite bättre. Vi har lämnat de kristna ritualerna och tvången därför att vi kan. Hustavlan må vara de kristnas ideal, men inom moderniteten har vi slingrat oss dess grepp. Dock vi har fortfarande kvar ett intresse för det större, det bortom, det meningsgivande och allmänmänskliga. Men vi söker alternativ.

Det är här jag tror att Asatron kan komma in. Våra förfäders erfarenheter och visdom har stor genomslagskraft. Inte bara genom sitt innehåll utan dess allestädes närvarande förekomst i den globala kulturen. Min tanke är att Asatrufélagids Hov som är tänkt att vara en blandning av rituell mark, kunskapscenter och bara mötesplats för likasinnade eller nyfikna är en god ide.

Men, frågan är om något liknande skulle gå i Sverige? Jag förstår det som att finansiering är ett problem på Island. Om så är fallet, fast hednandet ändå ligger så väl i tiden som du ofta påpekar i bloggen,  borde man inte kunna söka sig vidare i samhället för att hitta sponsring, marknadsföring o.s.v.? Om målet är ett alternativ till monoreligionen genom en odogmatisk andlig-om-man-vill form som snarare är kulturell i sin förmåga att verka, känns möjligheterna större.

Anta att man fick statsbidrag och sponsring av de större företagen mot att de fick exponering. Man kan då ytterligare skapa ”marknadsföring” genom att skapa egen sponsring och aktivitet. Utöver vad planeras i Asatrufélagids Hov säg Uller- och Skadestipendier till sporten (pojkar och flickor), en kväll i veckan är det Bragenatt på Hovet vilket effektivt är en pub med musik (utmärkt tillfälle att stödja lokala musikförmågor), etc. etc.  Min generella ide är att koppla in Asatron i samhället och gradvis visa hur det finns bättre ett alternativ än den dogmatiska härsklystna kristendomen.

Ja, det var lite av en vanlig hednings ideer och tankar. Hoppas du fann det något matnyttigt.

Jag måste säga – som enda kommentar – att här har jag ännu en meningsfrände. Den kristna Monoteismen är på väg att luckras upp – dess värsta avarter syns i en helt annan religion – och naturligtvis är det så, att ”Svenska” Kyrkan är på väg att upplösas, därför att den inte passar in i vårt moderna, sekulära samhälle – där Polyteism blir den enda utvägen – för Polyteism och Demokrati hör inte bara ihop – dessa båda begrepp är oupplösligt förenade.

Någon bad mig för länge sedan om att ställa mig i spetsen för ett Hedniskt-Nationellt politiskt parti, på Riksplanet. Jag får säga, att jag hellre skulle ta mått på en likkista åt mig själv, inte minst med tanke på hur det gick för Tory Politikern Sir David Amess, som i 40 år hållit på med politik på Riksplanet i Storbritannien – men som ändå stacks till döds i ett knivdåd hemma i sin egen Valkrets i Essex. Motiven i det mordfallet är ännu oklara, men att det var ännu en terror-attack kan inte uteslutas, enligt BBC.

När det gäller sponsring, kommersiella försök, stipendier osv har jag – som sagt – det togs upp i ett tidigare läsarbrev – sett olika samfund, inte minst det beramade NAS utvecklas till fulländade ”Nasare” med den självpåtagna uppgiften att kränga T-shirts, gudastatyer på vilka de tror att de ska kunna söka patent, liksom deras egna taffligt gjorda översättningar ur Hávamál, helt utan språk-känsla eller rytm.

Jag förnekar visst inte, att ”Inkoppling av Asatro i Samhället” eller snarare ”Integration av Asatro i den svenska kulturen” med slutmålet att Assimilera all Nordisk Kultur inom just Hedendomen – detta är vårt egentliga fokus – är det enda raka, det enda vettiga – och kanske det som till slut kommer – om någon slutligen lyckas få till det.

Men minns, att många äro komna, men få äro kallade – som det står i de kristnes bibel – det är allt jag säger.

Målen förverkligas inte på en enda dag, och inte av ett fåtal män eller kvinnor, som tror sig ha ”patent” på saken, neråt Småland eller Östergötland till. Inte av någon felnavlad liten Biker-klubb, bestående av ex-kriminella och deras blåhåriga, värdetransportrånande hustrur från Canada, eller någonstans. Inte av avdankade Miljöpartister, Galna-Greta svärmare, eller pårökta ”Riksgydjor”. Inte av någon av dessa grupper – men hela den etniskt svenska befolkningen – för det är deras angelägenhet – först och främst.

Alla nationaliteter och folkslag kan bekänna sig till Asatron, javisst, och alla kan studera den – men för att utöva den som den bör utövas, krävs för det första rätt språk, rätt kulturell tillhörighet och rätt lojalitet. Och det är det inte alla utlänningar i Sverige som har, tyvärr – inte alla svenskar heller…

Kanske fortfarande aktuell, trots allt ?